Ingen kommer till paradiset by Bokpro

Ingen kommer till paradiset

Michael Gimre

Ingen kommer till paradiset Roman

Bokpro

Bokpro Box    Bjärnum www.bokpro.se Tel - 

Henning och Helena

Han gav inte bara ett kraftfullare intryck än de andra, han kändes också mer betydande, mer intresseväckande. Förmodligen för att det bara var honom jag kände igen. Var de andra hans släkt? Inte troligt, inte om den information jag hade stämde. Det skulle kunna vara ett fotbollslag. Alla i sjutton–artonårsåldern uppklädda i, låt vara slitna, finkostymer. Det måste ha blåst, de smala slipsarna slängde oredigt.  stod det med blyerts på det inramade fotografiets baksida. Ingenting mer. Det var ett par andra små porträtt i rummet som gjorde att jag visste hur Henning sett ut, i sina yngre dagar. Det fanns däremot ingenting som visade honom i vuxen ålder. Inte någonstans. De fuktskadade bilderna stod på en gisten byrå. Jag avstod från att dra ut någon av lådorna, och såg mig istället runt, en sista gång. En fotogenlampa på ett nattduksbord, en byrå med några fotografier, fiskargubben på väggen, en tom garderob, ett par helt för jävliga gardiner, och ett så gott som uppruttet fönster. Det var vad som fanns i sovrummet. Och en säng som var ny. Den var åtminstone inte lastgammal. Det var omiss7

kännligen en Hästens säng, där sängkläderna var täckta av en fantastiskt vacker och färgsprakande filt som lyste upp hela rummet. Jag gissade att den var vävd i en blandning av ull och något annat exklusivt naturmaterial med sällsam lyster. Det var någonting speciellt med filten, jag strök dess mjuka yta med handen utan att kunna peka på vad. Hennings filt och säng var en slående kontrast till allt övrigt i rummet, en pusselbit som förbryllade, som inte stämde in i den bild jag skaffat mig av husets ägare. Det är praktiskt och behändigt med en liten digitalkamera, men man glömmer lätt bort att den är med. Kameran uppmärksammades med en suck och jag fick ett par bilder, men jag hade missat husets övriga rum. På övervåningen fanns förutom det lilla sovrummet bara en oinredd vindsskrubb. Denna plötsliga insikt bekymrade mig inte alls. Utrymmet intresserade mig inte. Efter inbrottet hade förvaltaren flyttat de få värdesaker som fanns kvar till vinden och låst den. Jag hade fått nyckeln som låg på kontoret någonstans. Övervåningen med solljus in från sitt fönster var en befrielse jämfört med bottenvåningens mörka, möglande rum. Alla fönster där var täckta av stora skivor. Bottenvåningen var för tillfället hjälpligt upplyst tack vare att ytterdörren var uppställd. Jag satte mig på ett trappsteg på väg ner. Det kändes som stugans renaste punkt. Jag satt länge, jag kunde egentligen inte förstå varför och studerade en golvlampa som stod där mitt på golvet i vardagsrummet. En solkatt kastade sitt 8

ljus och frånvarande spårade jag källan. Där, på golvet precis vid benen till vardagsrummets lilla soffa, låg en ask eller dosa i något metallmaterial. Silver eller mässing, jag hade ingen aning. Jag gick in i vardagsrummet men lät dosan ligga kvar och tog istället fram min kamera. ”Hallå!” Det skarpa solljuset från den öppna ytterdörren gjorde det omöjligt att skönja något annat än en kontur. Jag fick ta flera steg ut i det kombinerade köks- och hallutrymmet för att se. Hon var nog några år yngre än jag. Hon såg på mig med en krass affärsmässig min utan egentlig vänlighet. Det första intrycket jag fick var nog alldaglighet, i varje fall i klädseln. Lite sliten, lite ovårdad kanske. Håret, halvlångt och mörkt, föll oregerligt. Några strån, vinden var rätt stark här vid sjön, hade lagt sig över ansiktet. Men visst var hon väldigt vacker. Det var inte svårt att lägga misstänksamheten åt sidan, men jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag sade nog ingenting. ”Är du mäklaren?” Hur visste hon det? Först nu lade jag märke till hennes tydliga lokala dialekt. Hon hade ingen telefoniströst. Hon fortsatte själv när hon inte fick svar. ”En granne ringde mig. Han sade att du skulle komma hit. Jag är journalist. Ja, journalist och journalist”, sade hon luttrat, ”jag är frilansare på Bladet. Jag tänkte skriva en artikel om att huset ska säljas. Jag menar det kanske har ett visst läsarintresse.” 9

Jag skrattade. Det skadade naturligtvis inte med gratisreklam och sade så också. Jag sträckte fram handen och presenterade mig. ”Helena”, svarade hon kort och ointresserat. Det sved i hjärtat. Varför alltid detta ointresse kring min person? Är jag en sådan Svensson? ”Jag ska göra en värdering av fastigheten”, sade jag trött. ”Ja, vad är huset värt?” Det var en genuin fråga, men den ﬁck mig att sucka. ”Jag ska göra en värdering”, upprepade jag med betoning på ’göra’. ”Den är inte gjord än.” Hon hade lagt armarna i kors, vid hennes sida hängde en nött och överfull axelväska. De svarta jeansen var slitna liksom den korta ljusblå tennisskjortan av något intetsägande märke. Skjortan nådde nästan, men inte riktigt, ner till byxlinningen. Kanske insåg hon att hon måste ändra taktik, ögonen blixtrade till och hon gav mig ett avväpnande leende. ”Huset är inte värt ett jävla dugg”, skrattade jag förläget. ”Femtio kvadratmeter boyta, ruttna fönster, husbock, ingen el, inget bad, inget rinnande vatten och eternitplattor.” ”Femtio kvadratmeter, är det inte större?” ”Huset är större, men inte det vi kallar boyta. Det var så man bodde förr i tiden.” ”Där är ju kran och en vask.” Hon pekade ut i köket. ”Det ﬁnns en egen brunn någonstans, som inte fungerar, åtminstone inte nu längre. Den ligger visst på en annan tomt med användningsservitut.” Just detta var jag där för att kon10

trollera. Jag hummade högt i någon sorts egen bekräftelse men insåg omedelbart att jag pratade i kryptiska termer. ”Ursäkta, med servitut menas att man har rätt att använda eller göra något som egentligen ligger på någon annans egendom, till exempel att få tillgång till en vattentäkt.” Jag tystnade. Hon sade ingenting. ”Nej, huset är inte värt något”, upprepade jag, osäker i tanke. Jag såg på min portfölj som stod vid ytterdörren och tog ett par steg mot kvinnan. ”Men tomten”, sade jag och böjde mig ner. När jag åter stod upprest kunde jag på nära håll studera hennes ansikte. Det fanns ålderstecken, några bittra drag som störde. De borde inte finnas, kom jag fram till. Hon skulle kunna se hur fräsch ut som helst, men gjorde inte det. Varför? ”Den är nog värd en hel del”, sade jag manipulativt. Hon ryckte lätt på ögonbrynen och nickade. ”Huset har ingen strandtomt”, fortsatte jag, ”men också där finns ett servitut. Till tomten hör en brygga och en passage dit. Jag tänkte gå dit. Följer du med?” Jag gick ut i vårsolen och Helena följde efter. Det varma vädret de senaste veckorna hade fått allt buskage och de flesta lövträden att skimra i friskt ljusgröna nyanser. Sjön kunde bara anas. En frisk och kylig vind svepte över fältet och fick oss att huttra till. Jag fick upp väskan och en lantmäterikarta som fladdrade upproriskt. Meningslöst. Den skulle inte kunna hjälpa någon att hitta en väg till stranden. Jag stoppade ner kartan igen. En igenväxande stig förklarade. Den 11

började vid en deprimerande större redskapsbod. Hela den plåttakförsedda boden skevade, förmodligen på grund av ett ruttnande regelverk. Bodens port slog ödsligt i vinden. En tjock kätting med ett grovt hänglås hindrade porten från att slå upp helt. Innanför i dunklet kunde man ana en stor trave ved. Både det dystert grå boningshuset med sina igensatta fönster och den tragiskt lutande, lika grå, redskapsboden kontrasterades bjärt av ett litet stolt, solitt och vällaserat utedass. Toan gav nästan ett inbjudande intryck. En dunge av lövträd separerade redskapsboden från dasset. Knähögt ängsgräs fullt av uppstickande tistlar, björnlokor och hundkex ﬁck oss att gå på rad till skogsbrynet. Där lättade undervegetationen och sjön uppenbarade sig. Det var kanske hundrafemtio meter från stugan ner till sjön och en liten brygga. Gångbrädorna hade delvis lossnat från sitt fäste, protesterande konkava. Stora metallringar gnisslade i de halvruttna telefonstolpepålar som försvann ner i det mörka vattnet. Vi gick inte ut. En sjunken eka vilade stilla på sjöbotten. Dess för stack upp ur vattnet bara någon decimeter. Den var fortfarande förtöjd vid bryggan med en rostig kätting. Bryggan verkade ligga i en större vik, där jag uppskattade att avståndet till fast mark på andra sidan kunde vara trehundra meter. Förmodligen var andra sidan ingen ö, utan en utskjutande halvö från fastlandet. Snett till höger, det måste vara nordväst, såg man en större öppen fjärd. Men på alla distanser, åt alla håll, såg man land. Om det 12

var öar eller fastland mot sjöns västra eller östra sida var omöjligt att säga. Sjön var ytterst oregelbunden, full av öar, och med mängder av långa uddar. ”Immeln”, sade Helena. Vad menade hon? Vackra Immeln? Hemliga, dunkla, tragiska Immeln? Hade hon och sjön en historia? Men visst var den vacker. Outsägligt. Vi stod helt i lä, och längst in vid strandkanten var sjön magiskt stilla, skimrande i svarta nyanser. ”Bor han där? Ebbe Antin?” Jag pekade. I sydväst, ett par hundra meter bort och helt strandnära låg en större trästuga. En liten udde, och med den ett rev av stenar, sköt ut och dolde förmodligen husets strand och brygga. Det var den ointressantare baksidan av huset man kunde ana bland björkar och granar. Ebbe Antin var den granne jag hade ringt för att få vägbeskrivning till Henning Perssons hus. Jag hade bara tillgång till lantmäteriets ritning och den gav ingen vettig förklaring till hur man skulle ta sig till huset. Jag hade fått tag i Ebbe själv. Han hade sakligt och men vänligt förklarat. ”Och nu ska det säljas”, hade han naturligtvis avslutat. ”Du är kanske intresserad”, var min självklara kommentar. Man är ju mäklare. ”Kanske det”, hade han sagt. Jag hörde inte hennes svar och ﬁck ursäkta mig. ”Nej, han bor i ett större hus vid landsvägen. Men jag tror faktiskt att stugan är hans.” ”Det ligger på hans tomt. Vad gör han? Han har en ordentlig tomt på ﬂera hektar.” 13

”Han är skogsägare här med stora arealer bort mot Blekinge. Han är kund till oss. Jag jobbar på en maskinfirma i Arkelstorp. Vi hyr ut skogs- och lantbruksmaskiner.” Jag tittade på henne med någon sorts uppmuntrande förvåning. ”Halvtid. Jag jobbar bara halvtid där. Jag hade gärna jobbat fullt men …” Hon skakade uppgivet på axlarna. ”Marknadsassistent”, sade hon med ett leende. ”Marknadsassistent!” Jag sög på ordet. Uppenbarligen måste det ha stört henne. Hon mulnade till. ”Okej, sekreterare då. Men det är ett jobb som alla andra och jag behöver pengarna.” Hennes plötsliga och omotiverade öppenhet förvånade och jag gjorde en urskuldande gest. ”Jag hade gärna haft en marknadsassistent. Fan, det hade jag behövt. En marknadsassistent.” ”Jag har funderat på att bli fastighetsmäklare. Det finns inga i trakten. Folk här klagar. Det är många som vill sälja, men ingen i stan är intresserad. Dyra är ni också. Svindyra. Du är från Förmedling Syd, va?” Den unga kvinnans plötsliga engagemang värmde. Jag blev glad och tog ett steg närmare henne. ”Vi säger att Ebbe här vill sälja sin stuga vid stranden. Han vill ha två miljoner och sätter en lapp på ICA-butiken i Arkelstorp. Tror du att det finns någon i din lilla by som är intresserad?” Jag log innerligt men väntade inte på något svar. ”Då kommer istället sköna Helena med sin lilla hemmabaserade förmedling. Du säger till Ebbe att 14

jag säljer ditt hus för två miljoner. Men du ska ha fem procent. Du behöver nämligen pengarna. Till slut kommer ni överens om fyra. Åttiotusen i provision är inte fy skam. Sedan sätter du in ett par annonser i lokaltidningarna.” Visst kunde jag ana ett intresse i hennes ögon. Jag undrar om de inte såg på mig ordentligt för första gången. ”Då kommer jag, Fredrik Thorsson, infarande på gårdsplanen med min stora Chrysler och säger till gubben att jag, jag säljer stugan din. Hur många procent ska du ha, undrar han surt. Tjugo säger jag, men det kan du strunta i, för du får fyra miljoner i handen.” Jag tystnade tvärt. Hon begrundade en stund den gnisslande bryggan och sjöns trolska skimmer. Mina tankar lämnade mäklarvärlden lockade inte av naturen utan av kvinnans profil, den gav en magisk känsla i hjärtat. ”Och varför får du fem miljoner för huset?” Hon vände sig mot mig, ögonen speglade det gnistrande vattnet och var nästan omöjliga att möta. ”Därför att vi är idag ett internationellt företag som med moderna metoder hittar starka köpare, var de nu än finns i världen”, lyckades jag svara till slut. ”Utlandssvenskar, Stockholmare, danskar. Vi har databaser med objekt och intressenter. Vi har avancerad marknadsföring och kontor i flera huvudstäder. Allt detta kostar en fruktansvärt massa pengar. Därför tar vi en hög provision. Men säljaren får samtidigt mer betalt. Och därför är det svårt för Helenas lilla förmedling.” ”Det var den drömmen”, sade hon efter en stund, men det 15

fanns ingen äkta uppgivenhet i rösten, bara ett sakligt accepterande av faktum. ”Du ska inte misströsta helt”, svarade jag vänligt. ”Ebbes strandstuga är ett udda exempel. Det finns här ute i bygden en massa ointressanta hus som ligger på hopplösa lägen. Problemet med dem är att de är svårsålda och att det inte finns mycket pengar att hämta. Varken för säljaren eller mäklaren. Det blir helt enkelt svårt att livnära sig på sådan business. Du orkar inte, det tar för lång tid och blir för dyrt att vänta ut en köpare. Det är därför jag behöver en marknadsassistent. En person som åker runt och hittar objekt. Sedan lägger vi dessa i en databas och väntar på en köpare. Så får du ett par procent om vi säljer. Och det gör vi alltid, förr eller senare.” ”Jaha, du behöver en assistent.” Hon såg ut över sjön och verkade åter ointresserad. Jag kände att jag måste förklara. ”Det är för långt att köra för att ha koll på varje liten stuga i obygden. Och jag känner ingen här.” ”Men till Henning Perssons hus åker du?” ”Här var det lite komplicerat med servituten, alltså Perssons rätt till stranden och sin vattenkälla. Servituten ökar värdet. Sedan hanteras fastigheten av en förvaltare, en advokatfirma som vi gör mycket affärer med. Ett dödsbo hade vi kallat det om nu gubben hade varit död. Därför, därför.” Jag försökte att förklara med händerna. Hon verkade förstå. 16

”Varför är han inte dödförklarad? Henning?” Av vilken anledning jag skulle veta detta bättre än hon förstod jag inte. Jag hade själv frågat advokatfirman men inte fått något vettigt svar. ”Det har snart gått två år sedan han försvann. Det finns en ettårs-regel, det finns en femårs-regel och när myndigheterna själva ska begära dödförklaring finns det en tioårs-regel. Vad vet jag?” Hon fick en urskuldande gest. ”Då förstår jag inte att huset kan säljas. Om man inte vet om han lever eller är död?” Jag var själv ganska förvånad. Vad kan inte en skicklig advokatbyrå driva genom? Husbockangreppet hade inte alls varit av den omfattning som förvaltaren hade påstått. ”Förvaltaren har uppenbarligen rätt att sälja fastigheten. Han vill väl lägga alla Hennings tillgångar i någon underhållsfri placering. Allt går vad jag förstår i slutändan till staten. Det finns inga arvingar. Huset är som sagt helt förfallet, det går aldrig att rädda, men tomten är värd en del. Nästan en miljon skulle jag gissa.” ”Jag har kaffe i en termos i bilen. Vill du ha?” Jag blev uppriktigt överraskad. Det var länge sedan jag hade ett uppfriskande samtal med en intressant kvinna. ”Gärna”, utbrast jag alldeles för villigt. Jag upprepade, denna gång mer sofistikerat. Jag kliade mig i håret när jag såg bilen, en gammal Corolla 17

som sett sina bästa dagar. ”Den går alldeles utmärkt”, sade hon tvärt som om hon kunde läsa tankar. ”Toyotor håller hur länge som helst”, ﬁck jag ur mig. Hon hittade en styrenmugg i bilen och gav mig termoskoppen. Kaffet, som hade lite mjölk, värmde gott i den kyliga vårvinden. ”Vad ska jag nu skriva om detta? Om Henning Perssons lilla hus?” undrade hon och log. ”Gillar du att skriva?” försökte jag. Än en gång ﬁck jag en liten blixt. Hennes ögon var nog mer grå än blå. Hon gjorde en grimas med munnen. Jag hade noterat den tidigare. Den gav henne den där luttrade, lite slitna attityden som samtidigt var både frånstötande och attraktiv. Hon såg ut över fältet vid sidan av Hennings stuga. ”Jag älskar att skriva. Tänk om man kunde försörja sig på det.” ”Skriv en bok om Henning.” Hon skrattade högt. ”Om en man utan släktingar, som försvann och aldrig hittades, och som ingen, ingen vet någonting om. Och om hans lilla förfallna torp som nu ska rivas.” ”Styrman.” Hon kom av sig. ”Styrman?” ”Han var styrman”, svarade jag med bestämd läpp, ”förmodligen på en båt”. Hon såg på mig med stort allvar. ”Jag skrev en artikel i Bladet för två år sedan, när det var konstaterat att han var försvunnen. Jag grävde och grävde och jagade upplysningar till höger och vänster. Inga barn, inga föräldrar. Inga vänner. Ingen 18

levande som kände honom. Ebbe Antin, hans granne, var nog den ende som hade något att säga. Och det var inte mycket. Henning Persson,  år, Mjönäs, Arkelstorp. Att han var styrman hade jag ingen aning om. Hur vet du det?” ”Vi behövde kontrollera hur pass angripet boningshuset var av husbock, så jag skickade hit Anticimex. Jag bad honom också se om han hittade några värdepapper. Killen ringde från vinden. Han hade hittat en låda och tog ner den. Den står i vardagsrummet där inne, men det verkar bara vara gammalt skräp. Jag såg någon sorts gesällbrev eller utbildningsbevis. Styrman Henning Persson.” ”Inte vilken båt han var på eller så?” ”Ta lådan med dig för fan. Där är en hel del gamla papper. Där kanske är något att hämta.” Jag skrattade. ”Och en möglig, maläten uniform.” ”Kan jag det?” ”Absolut. Jag har ingenting sett.” ”Det var inbrott för något år sedan. Finns det något kvar i huset?” Hon slog undan håret, som envisades med att falla ner framför ögonen. ”Jag vet inte hur det såg ut före inbrottet. Ingen aning om vad som fanns”, urskuldade jag mig sakligt och tömde koppen. Jag tyckte att vi skulle gå in. Jag behövde ta några ﬂer fotograﬁer. Hon gick som jag, så långt från smutsiga, fuktskadade väggar och möbler som möjligt. Hon stannade vid ett udda, tomt 19

vitrinskåp. ”Det var något som Ebbe Antin sade…” hon skakade tankfullt på huvudet och fortsatte. Jag förklarade att det fanns saker inlåsta på vinden, men att jag hade glömt nyckeln. Ytterdörren som jag hjälpligt försökt stoppa i öppet läge blåste igen med en knall och vi hoppade till. Beckmörkt. Det var mycket obehagligt innan vi hade trevat oss ut. Jag drog lättat in frisk luft. Det var pinsamt. Det kändes som jag ﬁck en föraktfull blick. ”Jaha”, sade hon kallt. ”Det blir kanske en enspaltare. Om jag har tur. Tack för hjälpen.” ”Tack för kaffet.” En blå träkista med Hennings tillhörigheter förpassades till Toyotans bagageutrymme. ”Lycka till med försäljningen.” Hon satte sig i bilen. Inget avslutande ögonkast, hon bara körde. ”Det var trevligt att träffas, Helena”, sade jag tankfullt medan hennes bil svängde runt på vändplatsen.

Fastighetsmäklare Fredrik

Fanns det redan en köpare? Min förvåning var stor. Att köpekontakten kom via fastighetens förvaltare var inte bra. Advokaten där var om sig och kring sig. Han hade en ballettdansande dotter och ville att jag skulle fixa en bostadsrättslägenhet åt henne i Stockholm. Som om det skulle vara så jävla lätt? Jag satt på kontoret och hetsade upp mig. Det hade bara gått någon vecka sedan jag värderade Henning Perssons ruttna stuga och förvaltaren själv hade en köpare. Han hade gett mig detta uppdrag enkom för att jag skulle ordna bostad åt hans dotter. Det fanns inget annat rimligt skäl. Dessa helvetes skumma advokatjävlar. Jag deltog i telefonen med all den värme jag kunde uppbringa, medan advokaten mässade och upprepade sig. ”Jag förstår att det är viktigt, Kjell”, kommenterade jag, och jag hummade och nickade oupphörligen. ”Din firma är en av våra viktigaste kunder och vi är tacksamma för alla objekt som vi får från er.” Mobiltelefonen ringde. Jag såg att det var från min chef och fick tyst på ringsignalen. ”Kjell, du måste ge mig en vecka. Jag ska göra absolut allt jag kan. Och jag förstår att priset är vik21

tigt, men Stockholm är Stockholm. Tänk på det.” En kvinnlig kollega uppenbarade sig och knackade på sitt armbandsur. Jag viftade med en hand och hon försvann. Det tog ytterligare ett par minuter innan jag kunde lägga på. De satt i ett konferensrum. Alla sju satt surt tillbakalutade medan chefen höll en animerad diskussion med någon i sin mobiltelefon. ”Inge Bratt ringde visst just”, sade Jenny, tjejen som för en stund påkallat min uppmärksamhet. ”Jag förstår det”, sade jag och lutade mig också tillbaka, surt. Inge Bratt, vår VD ringde alltid när vi satt i möte. ”Det var väl fan att du aldrig kan komma i tid till något jävla möte”, sade kontorschefen, Joakim, när han lagt på. Ung, ljus, atletiskt byggd och välansad. Ny, snygg kostym hade han också. ”Du bad mig ringa Björlings när du kom i morse.” ”Inte att sitta hela dagen med dem. Och varför svarar du inte när jag ringer?” ”Jag satt i telefon, med Björlings. Nu ska jag fixa lägenhet i Stockholm åt Kjell Storstens dotter.” ”Och vi ska stå för fiolerna? Det kan du glömma”, sade kontorschefen. ”Ska vi ha Björlings som klient?” Ett nej hade varit mumma. Jag var outsägligt trött på alla manipulativa, småkorrumperade advokatfirmor i allmänhet, och Björlings i synnerhet. ”Det är väl för fan klart vi ska ha dom som klient. De ska bara inte kosta så förbannat mycket. Fredrik, du måste förbättra 22

våra marginaler till Björlings. Hur många gånger har jag sagt det? Ska jag behöva lägga över kontot till Andreas?” Han suckade högt, såg i taket, rufsade sin kalufs och fortsatte mala på. Vi ﬁck målande besked om att nästa vecka skulle vår VD komma, att affärsresultatet såg ut som fan själv och att vi på alla sätt måste minska våra försäljningsomkostnader, det vill säga att undergången var nära. Jag såg mig omkring. De övriga mäklarna, eller säljarna, som chefen alltid kallade dem såg alla betydligt mer oroade ut än jag. Förutom Jenny, som ansvarade för Kristianstads lägenhetsförmedling, satt alla kontorets legitimerade mäklare från någon av våra olika avdelningar: villa, lägenhet, uthyrning och kommersiella fastigheter här. Kristianstad var bara ett av kontoren i vår region, Skåne Nordost. Joakim Reimers var både Kontors- och Regionchef. I Malmö fanns företagets huvudkontor. ”Nu har vi under tre år rationaliserat bort snart all vår egen marknadskommunikationskompetens och har en sekreterare på fyrtio personer. Du tror att vi kan förmedla hus med megafon. Och egna kontorsplatser har vi inte ens längre.” Jag såg på kollegorna, inte chefen, när jag gjorde mitt trötta konstaterande. De nickade samtliga utom Andreas Hjärle, ungtjuren. ”Fredrik, då får du se till att öka provisionen. Vi kan inte hålla på och sälja till fem procent.” Joakim Reimers såg på mig, inte särskilt otrevligt, inte alls ovänligt. Han försökte bara, som alltid, uppträda med sin drivande, aggressiva hållning. Joakim 23

var en frisk fläkt, han kunde konsten att hålla en själv igång, på alerten. ”Om jag får tycka något”, svarade jag torrt, ”så är det att vi uppvisar en alldeles utmärkt fin vinst om man undantar de omkostnadspålägg som görs av huvudkontoret. Joakim, vårt slit betalar dina och Bratts allt fetare löner.” ”Utan Inge Bratt hade vi varit en liten skitfirma.” ”Det är möjligt, men vi hade också haft råd med ett par marknadsassistenter.” Joakim Reimers lutade sig tillbaka och lade händerna bak huvudet precis som de flesta andra i sammanträdesrummet. Han skrattade plötsligt. ”Vi får Kronhjorten.” ”Nej”, skrek Jenny förtjust och nästan reste sig. Kronhjorten var ett nybygge med ett sextiotal bostadsrätter. ”Det blir kanske bonusar trots allt i år”, fortsatte Joakim glatt. ”Bra jobbat”, sade jag och de andra i rummet fyllde på med motsvarande käcka floskler. Vi hade gått igenom alla pågående försäljningar och inkommande objekt. Ibland hade han råskällt och ibland uppmuntrat. När vi var klara satt jag och Joakim kvar. Det brukade vara så. Han hittade en inplastad macka i sin väska. Han hann inte lunch idag. Det brukade han sällan hinna. Jenny kom med en 24

kaffekopp. Jenny var en manhaftig, kraftigt byggd trettiofemåring med vassa ansiktsdrag. Eftersom hon omedelbart verkade kärv och uppstudsig, gav hon omgivningen ett första intryck av nära nog militant feminism. Men det stämde inte. Hon var traditionellt kvinnlig, utan speciellt intresse för radikala kvinnofrågor, omtänksam, känslig och intresserad av andra. Det var också Jenny som såg till att vi hade ett lockande fikarum. Joakim fick sina fyra sockerbitar också. ”Bostadsrättslägenhet i Stockholm, säger du. Vad är kruxet?” undrade Joakim. ”Det ska vara mitt i smeten. Kjell Storsten vill bara lägga upp fyra miljoner och nämner ett antal prospekt där Svinhufvud vill ha sex, minst.” Jag avsåg en kollega på vårt Stockholmskontor. ”Du har pratat med Svinhufvud?” Jag suckade. ”Nu under vårt möte menar du?” ”Jag tar ett snack med honom.” Han såg på klockan, reste sig, tog upp sin mobiltelefon och slet tag i sin väska. ”Och se nu för helvete till och sälj! Och sitt inte inne och uggla!” skrek han högt ut i korridoren, blinkade, skrattade och försvann. Jag gillade Joakim. Han hade någon sorts inneboende värme och generositet. Det var extra tydligt när påläggskalven Andreas var närvarande. Andreas Hjärle var i mångt och mycket en kopia av Joakim Reimers. Varför var då Andreas en kall fisk? Märkligt. Det fanns bara ett problem med Joakim. Han var inte alltid hederlig. Jag hade tänkt mycket på detta. Han hade aldrig betett sig oärligt mot mig, och det verkade inte som han gjort det mot 25

någon annan på kontoret heller. Men mot våra klienter. O ja, allt för många gånger nu. Betydde det att hans dagar inom fastighetsbranschen var räknade? Förmodligen inte, han var rätt man på rätt plats. Bara det inte betydde att han en dag skulle sticka kniven i ryggen på mig. Eller Jenny. Eller Bo-Inge. Andreas Hjärle gav jag fan i. Den grabben behövde ett par rejäla hugg. Jag blev aldrig kontorschef. När tiden var inne, när Den Gamle försvann, bestämde man sig för att omorganisera. Jag var chef ett par veckor. Temporärt, sade de. Man ville ha någon som inte hade så tät och etablerad relation med övriga mäklare. När jag surt kommenterade detta förmodligen vettiga argument, fick jag veta att övriga mäklare hade protesterat. De ville inte ha mig som chef. Enligt ledningen hade kollegorna menat att jag inte var tillräckligt drivande. Jag var heller inte tillräckligt finansiellt fokuserad. Jag hade skrattat högt, något sådant skulle aldrig kollegorna ha sagt. Inge Bratt, tänkte jag, en lustig man, ett märkligt högsta höns. Jag vet naturligtvis vad kollegorna egentligen tyckte. De ville alla ha sig själv som chef. Men kunde jag sanningsenligt, självkritiskt anmärka på ledningens tänkande och agerande? Nej, de hade rätt. Jag hade tacklat av. Jag var inte den aggressive coachen, den driftige ledartypen. Vi fick en Dobermann. Han hette inte så, men något liknande. Naturligtvis kallades han för Dobermann, men var dess raka motsats. Han var en diskret superekonom som inte visste ett jota om branschen. En jäkel på att rationalisera var han emel26

lertid. Till slut hade han rationaliserat bort sig själv. Under hans sista kvartal tjänade vi fruktansvärt mycket pengar. Dobermannbonusen, den kallas fortfarande så, kommer vi aldrig att få igen. En tacksamhetens tanke gick till välgöraren. Undrar vad han gör nu? Sedan kom virvelvinden. Dammsugarförsäljaren. Han var faktiskt det, Joakim, ursprungligen. På något sätt var han en medfödd fastighetsmäklare. En Sid i kubik, menade många och satte upp strippar från Sydsvenskans seriesida på sina väggar. Halvt dyslektisk, jag ﬁck alltid, och får fortfarande, korrigera hans presentationsoverhead eller kundbrev. Hans stavfel är osannolika. Hur kan han undgå att se dem? Bekymrar honom gör de inte heller. Samtidigt är han ett matematikfenomen. Aldrig någonsin har han tagit upp en miniräknare. Femtioelva gånger har han fått utbrott när Jenny Lindberg gjort fel i sin kalkyl. Han ser felet på en tiondels sekund. Sedan skäller han i fem minuter. Sedan rusar hon iväg, storgråtande. Efter en stund går han bort till henne och säger något, och så är allt bra igen. Hon är åter samma karska och lätt buttra Jenny. Istället så skäller hon på mig, när jag säger att hon måste lära sig att räkna. Jag var hennes kräkpåse, men det gjorde ingenting. Det kändes bra att kunna ställa upp ibland. Jag vaknade till. Det fanns hus att sälja. 27

Det var med stor ansträngning jag hade fått fram vattenslangen. Inte fysisk. Min önskan att lägga mig på soffan avtog. Kraften i benen och hjärnan återkom och jag kunde bearbeta de upplevelser den lilla trädgårdsplätten gav. Värmen och frånvaron av regn under hela april och början av maj skulle lätt kunna skada de ömtåliga rabatterna och nyplanterade träden. Det gick inte att bo i lägenhet. Jag var inte den typen. Jag försökte i ett år, men insåg att jag behövde kunna gå ut. Inte på disco. Jag behövde kunna gå ut i en trädgård och få luft, inte lyssna till skrikande, skränande måsar från en lägenhetsbalkong. Höra småfågel. Inte studera cementgrått och tegelrött och klaustrofobiska innegårdar. Se träd. Hederligheten har sitt pris, speciellt när det gäller en själv. Säljaren kunde ha fått betydligt mer, men stirrade sig blind på att jag som både mäklare och köpare avstod från någon provision, och att jag inte prutade. Jag visste naturligtvis det rätta marknadsvärdet. Däri låg knappast något ohederligt, ansåg jag. Nej, det var kohandeln med en annan mäklare som var det moraliskt och lagligt sett tveksamma. Jag bad honom visa ointresse för min blivande fastighet. Istället gav jag fan i en annan. Nu stod jag där, sedan ett år, som ägare till ett litet radhus i en av Kristianstads norra förorter. Frisk luft, natur, golfbana, lagom stort, fantastiskt. Jag hade naturligtvis gärna haft närmare till havet. Men det här var ett klipp. En bra affär. Det var bara sju kilometer till barnen. Camilla bodde kvar i 28

vårt stora hus med barn och Greger. Fredrik hade blivit Greger. Och barnen sade numera Fredrik. Inte pappa. Jävla ungar. Som tur var sade de också Greger. Inte pappa. Hur gammal var han, Greger? Dataknutten. Trettiotvå. Åtta år yngre än Camilla. Rosenbusken ﬁck en alldeles för aggressiv dusch. Jag drog ner på kraften, och min egen kraft tröt. En tung klump, uppgivenhet, misströstan kanske, växte fram i kroppen. Varför räckte man inte till? Varför räckte man inte till? Varför räckte man inte till? Varför tröttnade man, tvinade bort i en sorts inaktiv dvala? Ett sorts tickande repetitivt, automatiskt liv utan kick, utan stimulans, utan idé. Två år hade gått sedan vi separerade, jag och resten av familjen. De två åren hade gått snabbt, men de hade inte varit roliga. Två år hade också gått sedan Henning Persson försvann. Det var ett litet sammanträffande. Jag kom på mig själv med att gå och fundera över denna märkliga person om vilken ingen visste något. Det ringde. Samtalet gällde ett av de större och ﬁnare husen i Åhus, det insåg jag omedelbart. ”Absolut”, sade jag villigt till hussäljaren. ”Vi tar det direkt. Ju förr desto bättre.” Här gällde det att vara snabb, smörja sitt munläder och stoppa konkurrenterna i grindhålet. Jag såg redan annonsen framför mig. ”Unik villa från  i hjärtat av Åhus med fantastiska detaljer såsom äldre stengolv, utsökta snickerier och bevarad originalparkett. Boytan är på hela  kvm med  sovrum,  nyrenoverade badrum och ett exklusivt kök. Inredd vind. Underbar 29

trädgård i sydväst med en friliggande bastu! Bryggplats vid Helge Å ingår.” Det är dryga två mil till Åhus. Under hela resan funderade jag på priset. Det rätta utpriset. Jag skulle naturligtvis först lyssna på säljaren. Och allt skulle naturligtvis inte vara frid och fröjd med den gamla kåken. Åtta miljoner kom jag fram till.