Page 1

»Denna ›glada budbärare‹ dog som han levde, som han lärde – inte för att ›frälsa människorna‹ utan för att visa hur man ska leva« (Antikrist § 35). – Till det vackraste, mest uppenbarande som anförts om Jesus från Nasaret hör Friedrich Nietzsches psykologiserande avmytologisering och omvärdering i en av hans sista skrifter: Antikrist. För Nietzsche är Jesusgestalten framför allt den som avger ett exempel: »hur man måste leva för att känna sig vara ›i himlen‹.« Det är det »antika« synsättet, levnadskonstens synpunkt. Det handlar om »ett nytt sätt att leva« – inte om en ny tro – om att försätta sig i paradiset, imparadisarsi med Dantes uttryck: som är att upptäcka att du är i paradiset eftersom du är ett »Guds barn«. Attacken i Antikrist riktad mot hindren för detta seende – Jesu lära om det evangeliska likaberättigandet för var och en som Guds barn – mot kristendomen/kristenheten som dogm och »lära« och som hierarkisk statskyrka – »Kyrkan är exakt det som Jesus vänder sig mot i sin förkunnelse, och som han lärde sina lärjungar att bekämpa« heter det i en efterlämnad anteckning – liksom mot Luthers protestantiska inskränkning genom idén om sola fide och sola Scriptura. Nietzsche går framför allt hårt åt Paulus som den store falskmyntaren och förfalskaren av det ursprungliga glada budskapet till ett dysangelium (Paulus ser främst till Jesu offer- och försoningsdöd), men i beskrivningen av Jesu evangeliska praktik: den utgivande, förslösande 7


»kärleken« som inte gör motstånd, den översensibla människans egentliga »livsmöjlighet«, apostroferar och omskriver han Paulus lovtal om kärleken: »den kristne handlar, han särskiljer sig genom ett annat handlande. Att han varken med ord eller i hjärtat gör motstånd mot dem som gör honom ont. Att han inte gör någon skillnad mellan främlingar och infödda (---). Att han inte vredgas på någon, inte ringaktar någon. Att han varken visar sig i domstolar eller tar dem i anspråk (›inte svära‹)« (Antikrist § 33). Nietzsche läste Tolstojs Ma religion vid tiden för Antikrist och uppfattade liksom denne – men utan att dela Tolstojs nyttoinriktade och rationalistiska kristendomstolkning – ordet om att »inte motstå det onda« som det djupaste ordet i evangelierna, »i viss mening dess nyckel«. Nietzsche ser i första hand till Bergspredikan som Jesu budskap, inte så mycket till liknelserna. Det nya livet, det »andra« handlandet fritt från hämndens och ressentimentets affekter, utgörs då av »saligheten i friden, i saktmodet, i att inte kunna vara fiende.«

* »Alltid bo som gäster, främlingar och pilgrimer« (Franciskus). – Det »andra« handlingssättet, grundat på Jesu Kristi efterföljelse, betyder inte minst efterföljelse i fattigdom – »den heliga fattigdom« – så som också Franciskus av Assisi med lärjungar lärde och praktiserade i enlighet med Matteus 19:21 – »sälj allt du har och ge åt de fattiga« – ty »vi bör inte ha eller räkna med större nytta av 8

pengar och mynt än av stenar«. De saknar vår tids perversa respekt för penningen. De franciskanska bröderna på vandring genom världen bör inte bära med sig annat än det absolut nödvändiga och undvika att ledas av »skamligt vinstbegär«. De har Jesu exempel framför sitt inre öga och ställer sig på så sätt bortom och utanför den sed-vanliga världserfarenheten, den »borgerliga« sedlighetsordningen. Uppmaningen att »älska era fiender« (Matt 5:44) upplöser i realiteten den sedliga världsordningen – såväl världslig som prästerlig lag grundar sin existens på det motsatta förhållningssättet: »hata era fiender«. Deras evangeliska praktik att inte värja sig mot det onda – enligt Matt 5:39 – kan bara beskrivas med Nietzsches ord om »återlösarens« hållning (därmed apostroferande Paulus) som »ren dårskap«. – Franciskus eget exempel på dårskap för Kristi skull varmed han initierar sitt vita nuova sker när han inför domstol avlägger sina kläder och naken överlämnar dem till sin far, klädeshandlaren, som ställt honom till svars för att ha kastat bort dennes pengar på »välgörenhet«. Ödmjukhetens dårskap och slöseriets vansinne är samtidigt utmaning och tyst provokation.

* »Jag är kärleken till mänskligheten« (Vaslav Nijinskij). – För Aristoteles och för »västerländskt« borgerligt tänkande grundar sig mänsklig gemenskap på det förhållandet att vi står till förfogande för – logos, som gör oss till mätande och värderande varelser. Därigenom kan 9


vi bilda »hus och stat«. Det mänskliga består i anpassning till traditionen, till vanan. Avgörande och måttstock för min mänsklighet: min fallenhet för att inrätta mig i världen och dess brukssammanhang. I avsaknad av fallenhet blir du en idiot – det vill säga: en »enskild«, en »annorlunda«. En Nijinskij: »Folk tycker om lugna människor. Jag är inte lugn. Jag vill leva. Jag tycker inte om döden. (---) Jag vill älska alla. Det är meningen med mitt liv. (---) Jag är en del av Gud, mitt parti är Guds parti. Jag älskar alla. Jag vill inte veta av krig eller gränser. Världen existerar. Jag är hemma överallt. Jag bor var som helst. Jag vill inte ha någon egendom. (---) Jag är människa. Jag är människa.« – Så talade Vaslav Nijinskij. Är Nijinskij en människa, en »mätande«? Paradoxen: förkunnaren som lever sin förkunnelse om allkärlek faller utanför den synliga allenheten och blir en enskild och avskild. Till skillnad från den gamla ordningens människa är han inte intresserad av hemmahörighet, av »hus och stat«. Gränser, gränsdragningar är inte hans sak: »Världen existerar.« Han saknar respekt för penningen, för egendomen. Han kunde ha uttalat en annan dåres sats: »Den som talar om sin egendom, har fällt sin egen dom.« (Eric Hermelin). Men om »idiot« också kan definieras som en människa utan egenintressen är Nijinskij en sanningssägare, som bland annat uppenbarar den cyniska exploateringen och förvrängningen av konsten/konstnären (Djagilev). »Jag ville inte ha pengar, utan bara ett enkelt liv.« – Nijinskij går under på grund av denna sin obegränsning, den intuitiva människans livsöverflöd. Hans mäktiga intuition och 10

omedelbara lycka strömmar ut och – tillbaka. Intuitionens människa står till förfogande för övermåttet. Lika litet som Jesus inrättar hon sig i världen. Freds- och fridsförkunnaren blir en fridstörare. – »Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! (---) Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!« (Luk 12:49, 51).

* »Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner« (Mark 13:2). – Nijinskij en oorganiserad Franciskus, som i förhållandet till den hierarkiska överheten/övermakten inte är någon efterföljare till Jesus – »denne helige anarkist« (Antikrist § 27). Franciskus är och förblir en kyrkans lydige son – ingen anarko-individualistisk apostel – och står i ett personligt, subalternt förhållande till påven. En tilltro och underkastelse inför överheten som snarare emanerar från Paulus och Petrus. Medan Jesus älskade den fariseiska moralens förnekare – »syndarna« – och kom att uppfattas som en upprorsman mot de goda och rättrådiga, i sista hand mot samhällets hierarki – »inte mot dess fördärv utan mot kasterna, privilegiet, ordningen, formeln« (Antikrist § 27). Detta gränslösa nej, utan krigisk karaktär, kastat i ansiktet på präster, skriftlärda och styresmän till förmån för de utstötta, gjorde denne djupt avskilde – Nietzsche benämner honom »idiot« (§ 29) – med i grunden endast en helig likgiltighet för den borgerliga ordningens lagar 11


och kultur (synen på arbetet...) till en politisk förbrytare. Jesus som »antirealist« står utanför och genom att ställa sin sak på intet är han ingen egentlig upprorsmakare, ingen krigare eller lagstiftare. Jesu antinomiska, kätterska psyke tydliggörs nu i Nietzsches framställning och i Antikrist § 32 tituleras den helige anarkisten, dekadenten och idioten: en »fri ande«.

* Vackert och suggererande skriver också den med Nietzsche samtida Oscar Wilde, när han dömd och fördömd i sitt brev från fängelset, i De profundis, i Ernest Renans idealistiska anda frilägger Kristus som den »romantiska« konstnären – »Det är fantasin i Kristus egen personlighet som gör honom till romantikens vibrerande centrum« – och som den förste och »den främste av alla individualister«. Wildes suggestion närmar sig Nietzsches antinomiska i synen på Människosonen som den som »förverkligar« det konstnärliga livet och för vilken det inte finns lagar: »bara undantag«. Men även om Oscar Wilde skriver inifrån hemfaller han likafullt åt en esteticism som är tidens – »Hela hans liv är den vackraste dikt« – där lidandet, det ställföreträdande martyriet står i centrum: »Ingenting motsvarar eller kommer ens i närheten av sista akten i Kristus passionshistoria när det gäller känslans renhet och enkelhet i förening med tragikens sublima effekt.« Libertinen som levde på honungskakor hyllar nu representationen i gestalt av den katolska mässan...

12

* »En sådan tro vredgas inte, klandrar inte, försvarar sig inte: den bär inte ›på svärdet‹. (---) Den bevisar sig inte, vare sig genom under eller genom lön och löften, än mindre ›genom skriften‹: den själv är i varje ögonblick sitt under, sin lön, sitt bevis, sitt ›Gudsrike‹. Denna tro låter sig heller inte formuleras – den lever, den värjer sig mot formler« (Antikrist § 32). – Föreställningen om »den fria anden« (Freigeist) som koncipieras av Nietzsche under 1870-talet och är hans ledstjärna under författandet av Mänskligt, alltförmänskligt, är förbunden med idén om en anti-statlig och anti-politisk samfundsordning. Den fria anden tjänar inte och har av instinkt ställt sig utanför – avsides – det alltomfattande egenintresset; hon är bortom den merkantila logiken, den som bär upp stat och nation. Det är en destruktionens individualism som indirekt – på omvägar – finner eller banar stigar till och skapar livsmöjligheter för en framtida mänsklig gemenskap befriad från affärs- och entreprenörscivilisationens mekaniska bytes- och vinstsamvaro. Nietzsches fria andar är bland andra de franska moralisterna – Montaigne en favorit – och Spinoza, men länge framför allt Arthur Schopenhauer: Er ist der befreiende Zerstörer. Der Freigeist. Den fria anden är den nej-sägande, undergrävande anden som bryter upp från traditionen, bryter med uppfostrans och vanans makt, med den tyngande och vanställande lärdomen/bildningen: »detta krimskrams av dammig lärdom« (Ecce homo). Den fria anden tål inga pålagor och inkarnerar en sorts anarko13

Utdrag, "Ett liv efter födelsen", Ulf I. Eriksson  

Med utgångspunkt i Friedrich Nietzsches "Antikrist" försöker Ulf I. Eriksson i detta kulturkritiska utkast till ett annat liv, med mystikers...