Babbitt

Page 1

SINCLAIR LEWIS

Babbitt

Översättning Johan Nilsson

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 3

2018-03-27 16:38


Originalets titel: Babbitt Bokförlaget Polaris, Stockholm Babbitt © 1922 by Harcourt Brace & Company Renewed 1950 by Sinclair Lewis Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-72-6 www.bokforlagetpolaris.se

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 4

2018-03-27 16:38


KAPITEL ETT

I Zeniths torn höjde sig över morgondimman ; stränga torn i stål och cement och kalksten, stadiga som berget och smäckra som silverstavar. De var varken citadell eller kyrkor utan rätt och slätt storartade kontorsbyggnader. Dimman förbarmade sig över tidigare generationers slitna anläggningar : postkontoret med sitt anskrämliga mansardtak, hukande gamla ruckel med röda tegelminareter, fabriker med små sotiga fönster, grå hyreshus i trä. Staden var full av sådana groteskerier, men de rena tornen trängde bort dem från stadskärnan, och längre ut på kullarna låg glänsande nya villor, byggda – tycktes det – för skratt och frid. Över en betongbro susade en limousine fram med lång, elegant motorhuv och ljudlös motor. De aftonklädda passagerarna var på väg hem från en helkvällsrepetition av en pjäs på Lilla Teatern, ett konstnärligt äventyr som avsevärt hade förhöjts av champagne. Under bron löpte järnvägen i en kurva, ett virrvarr av gröna och röda ljus. New York-expressen dundrade förbi och tjugo glänsande stålspår framträdde i det bländande skenet. I en av skyskraporna kopplades ledningarna ifrån på Associated Press. Telegrafisterna lyfte sömnigt på sina celluloidskärmar efter att natten lång ha talat med Paris och Peking. Genom huset kröp gäspande städgummor i klapprande gamla 5

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 5

2018-03-27 16:38


skor. Gryningsdimman sveptes bort. Män med matlådor kom klampande på led mot väldiga nya fabriker – håltegel och stora fönster, glittrande industrier där femtusen man arbetade under samma tak med att tillverka de prima varor som skulle säljas längs Eufrat och ute på slättlandet. Visslornas kör hälsade dem välkomna, en musik lika munter som aprilgryningen. Arbetets sång i en stad byggd – föreföll det – för jättar.

II Det fanns inget av jätte hos den man som vaknade på en sovveranda i ett hus i holländsk kolonialstil i Floral Heights, ett av Zeniths villaområden. Han hette George F Babbitt. Han var fyrtiosex år gammal nu i april 1920, och han tillverkade inget särskilt, varken smör eller skor eller poesi, men han var skicklig på att sälja hus för mer pengar än folk hade råd att betala. Hans stora huvud var skärt, det bruna håret tunt och torrt. Ansiktet var spädbarnslikt när han sov, trots rynkorna och de röda avtrycken från glasögonen på näsryggen. Han var inte tjock men ytterst välnärd ; hans kinder var kuddar och den mjuka handen lite plufsig där den låg hjälplös ovanpå den kakimönstrade filten. Han framstod som välbärgad, extremt gift och oromantisk ; och fullständigt oromantisk tedde sig hans sovveranda, som blickade ut över en ganska stor alm, två respektabla gräsmattor, en cementerad uppfart och ett garage av korrugerad plåt. Ändå drömde Babbitt återigen om älvan, en dröm mer romantisk än röda pagoder vid ett silverne hav. Älvan hade kommit till honom i åratal. Där andra bara såg Georgie Babbitt skönjde hon en tapper yngling. Hon väntade på honom i mörkret, bortom en mystisk dunge. När han 6

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 6

2018-03-27 16:38


äntligen kunde smita iväg från jäktet där hemma skyndade han till henne. Hans fru, hans bullriga vänner, försökte följa efter men han kom undan med den flyfotade älvan vid sin sida, och de kröp tätt ihop på en skuggig sluttning. Hon var så smal, så vit, så ivrig ! Hon grät och sade att han var rask och modig, att hon skulle vänta på honom, att de skulle segla iväg … Slammer och dån från mjölkbilen. Babbitt stönade, vände sig om, kämpade sig tillbaka till drömmen. Han såg bara hennes ansikte nu, bortom ett disigt vatten. Gårdskarlen smällde i källardörren. En hund skällde i trädgården bredvid. När Babbitt åter lycksaligt sjönk ner i en dunkel varm ström kom tidningsbudet visslande förbi och en hoprullad Advocate träffade ytterdörren med en duns. Babbitt vaknade och magen knöt sig av rädsla. Just när han slappnade av igen genomborrades han av det välbekanta och irriterande slamret från någon som försöker veva igång en Ford : tjong-ahah, tjong-ah-ah, tjong-ah-ah. Babbitt, själv en hängiven bilist, vevade med den osynliga föraren, väntade spänt med honom på mullret från den startande motorn, våndades med honom när mullret tystnade och det eviga tjong-ah-ah återkom – ett runt, platt ljud, ett skälvande kallmorgonsljud, ett irriterande och ofrånkomligt ljud. Inte förrän motorns stigande röst sade honom att Forden börjat rulla släppte den andlösa spänningen sitt grepp om honom. Han kastade en blick på sitt favoritträd, almgrenar mot himlens gyllene patina, och famlade efter sömnen som efter en drog. Han som hyst en sådan tillit till livet när han var liten pojke, var inte längre särskilt intresserad av de möjliga och osannolika äventyr som varje ny dag erbjöd. Han flydde från verkligheten tills väckarklockan ringde tjugo över sju.

7

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 7

2018-03-27 16:38


III Det var den bästa av nationellt marknadsförda och storskaligt producerade väckarklockor, med alla moderna funktioner, som katedralsklang, återkommande väckning och självlysande urtavla. Babbitt var stolt över att väckas av en så överdådig apparat. I bekantskapskretsen räknades det som nästan lika aktningsvärt som att köpa dyra korddäck. Han medgav buttert att det inte längre gick att komma undan, men låg kvar och avskydde slitet i mäklarbranschen och ogillade sin familj, och ogillade sig själv för att han ogillade dem. Igår hade han spelat poker hos Vergil Gunch till midnatt och efter sådana utsvävningar var han alltid stingslig före frukost. Det kunde bero på det förfärliga, hembryggda förbudstidsölet och de cigarrer som det hade förlett honom till att röka : det kunde också bero på oviljan att återvända från denna friska, morska mansvärld till fruarnas och maskinskriverskornas inskränkta domäner, där han ständigt fick höra att han borde röka mindre. Från sovrummet bredvid sovverandan kom hans hustrus avskyvärt käcka ”Dags att stiga upp, Georgiegubben”, och det snabba, raspande ljudet av någon som kammar ur en styv borste. Han grymtade till och stack mödosamt ut sina tjocka ben, klädda i en sliten, babyblå pyjamas, från kakifilten. Han satte sig på tältsängens kant och körde fingrarna genom sitt rufsiga hår medan hans knubbiga fötter automatiskt trevade efter tofflorna. Han såg med saknad på filten – för honom en ständig påminnelse om frihet och hjältemod. Han hade köpt den till en campingresa som aldrig blev av. Den symboliserade ljuvlig sysslolöshet, ljuvlig frihet att svära, manliga flanellskjortor. Han kom knarrande på fötter, jämrande sig över smärtvågorna 8

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 8

2018-03-27 16:38


som sköljde fram bakom ögongloberna. Medan han inväntade deras blixtrande återkomst såg han med suddig blick ut över trädgården. Den fick honom som alltid på gott humör ; det var den sortens prydliga trädgård som en framgångsrik affärsman i Zenith skulle ha, det vill säga, den var perfekt och gjorde även honom perfekt. Han betraktade garaget i korrugerad plåt. För trehundrasextiofemte gången det senaste året tänkte han : ”Det där plåtskjulet saknar klass. Jag måste se till att bygga ett riktigt garage i trä. Men det är ta mig sjutton det enda här som inte är toppmodernt !” Medan han tittade funderade han på att låta uppföra ett gemensamt garage till det nya bostadsområde som han höll på att utveckla, Glen Oriole. Han slutade pusta och stånka. Han satte händerna i sidan. Hans griniga, sömnsvullna ansikte fick stramare drag. Han framstod med ens som kapabel, som en befattningshavare, en man som fann lösningar, som visade vägen, fick saker gjorda. Kraften i hans idé förde honom genom den strama, rena, till synes oanvända hallen och in i badrummet. Trots att huset inte var stort så hade det, som alla hus i Floral Heights, ett furstligt badrum med porslin och kakel och silverblänkande metall. Badkaret var långt nog för en medlem av det preussiska gardet och ovanför handfatet satt ett fantastiskt uppbåd av tandborsthållare, rakborsthållare, tvålkopp, tvättsvampsfat och badrumsskåp, alltsammans så glittrande och sinnrikt att det såg ut som en elektrisk instrumentpanel. Men den Babbitt vars gud var Modern Apparatur var inte nöjd. Över badrummet låg doften av hednisk tandkräm tung. ”Det måste vara Verona igen ! I stället för att hålla sig till Lilidol som jag har sagt åt henne flera gånger så har hon köpt något förbaskat stinkande skräp som får en att må illa !” Badrumsmattan var skrynklig och golvet vått. (Hans dotter Verona brukade excentriskt nog bada på morgnarna ibland.) 9

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 9

2018-03-27 16:38


Han slant på mattan och kanade emot badkaret. Han sade : ”Fanken också !” Ursinnigt ryckte han åt sig raktvålstuben, ursinnigt tvålade han in sig med en stridslysten snärt på den löddriga borsten, ursinnigt skrapade han sina knubbiga kinder med rakhyveln. Det stramade. Bladet var slött. Han sade: ”Fanken – åh – åh – fanken också !” Han letade igenom badrumsskåpet på jakt efter en ny rakbladsförpackning (medan han som vanligt tänkte : ”Skulle bli billigare att köpa en sådan där grunka att strigla rakbladen med”) och när han hittade förpackningen, bakom en rund ask med bikarbonat, blev han sur på sin fru som hade ställt den där men mycket nöjd med sig själv för att han inte sade ”Fanken”. Fast han sade det ändå, strax efteråt, när han med våta och lödderhala fingrar försökte pilla ut det nya rakbladet ur det hemska lilla konvolutet av prassligt vaxpapper. Därnäst var det problemet, som han ofta hade grubblat över men aldrig lyckats lösa, med var han skulle göra av det gamla bladet, som utgjorde en fara för barnens fingrar. Som vanligt slängde han det ovanpå badrumsskåpet, samtidigt som han påminde sig själv om att han någon gång måste avlägsna de femtio eller sextio andra rakblad som låg tillfälligt staplade där uppe. Han rakade sig färdigt under stigande irritation, en känsla som späddes på av en snurrande huvudvärk och av hans tomma mage. När han var klar, och hans runda ansikte var lent och blött och ögonen sved av tvålvatten, sträckte han sig efter handduken. Familjens handdukar var våta, våta och klibbiga och obehagliga, våta allihop, upptäckte han när han blint trevade efter dem – hans egen ansiktshandduk, hans frus, Veronas, Teds, Tinkas, liksom den enda badhandduken, med en stor initial på. Då gjorde George F Babbitt något förfärligt. Han torkade ansiktet på gästhandduken ! Det var en tyglapp med broderade violer som hängde där för att visa att familjen 10

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 10

2018-03-27 16:38


Babbitt umgicks i de bästa kretsar i Floral Heights. Ingen hade någonsin använt den. Ingen gäst hade någonsin vågat. Gästerna torkade sig i hemlighet på närmsta vanliga handduk. ”För jösse namn”, rasade han, ”här blöter de ner varenda handduk, varenda förbaskade en, så att de är helt oanvändbara, men de lägger inte fram en ny åt mig – givetvis inte, jag är driftkuckun här – och så kommer jag här och vill ha en och – jag är den enda i det här förbaskade huset som visar den minsta förbaskade hänsyn till andra människor, och omtanke, och som tänker på att det kan finnas andra som vill använda det förbaskade badrummet efter mig och –” Han slängde de kalla styggelserna i badkaret, hämndlystet nöjd med det ödsliga, klafsande ljudet. Mitt i allt detta kom hans fru lugnt intravande och frågade stillsamt : ”Men Georgie älskling, vad gör du ? Ska du skölja upp handdukarna ? Inte behöver du det. Åh, Georgie, du har väl inte använt gästhandduken ?” Det finns ingen uppgift bevarad om att han förmådde svara. För första gången på flera veckor blev han så pass uppeldad av sin hustru att han såg på henne.

IV Myra Babbitt – fru George F Babbitt – var definitivt en mogen kvinna. Hon hade rynkor som gick från mungiporna till nederdelen av hakan, och på hennes knubbiga hals hängde huden slappt. Men det som visade att hon hade passerat gränsen var att hon inte längre var diskret gentemot sin man, och inte längre bekymrade sig över att hon inte var det. Hon gick just nu klädd i underkjol och putande korsett, men tänkte inte ens på att hon blev sedd på detta vis. Hon var så dystert van vid 11

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 11

2018-03-27 16:38


äktenskapet att hon i sin husmoderlighet var lika könlös som en anemisk nunna. Hon var en god kvinna, en snäll kvinna, men ingen, förutom kanske Tinka, hennes tioåriga dotter, var det minsta intresserad av henne eller fullt ut medveten om att hon levde. Efter en ganska grundlig diskussion om de olika hushålleliga och samhälleliga aspekterna av handdukar, bad hon om ursäkt till Babbitt för att han led av alkoholframkallad huvudvärk, och han hämtade sig så pass att han orkade leta rätt på en undertröja från BVD som, framhöll han, illvilligt hade gömts undan bland hans rena pyjamasar. Han höll en tämligen älskvärd ton under överläggningarna om den bruna kostymen. ”Vad tycker du, Myra ?” Han daskade till klädhögen som låg på en stol i sovrummet, medan hon gåtfullt gick runt och slätade till och klappade på sin underkjol och, såvitt han kunde bedöma med sin kritiska blick, aldrig verkade få på sig kläderna. ”Vad blir bäst ? Ska jag ta den bruna kostymen en dag till ?” ”Den sitter väldigt bra på dig.” ”Jag vet, men den behöver pressas.” ”Ja, kanske det.” ”Den skulle inte må dåligt av en pressning, den saken är säker.” ”Nej, det kanske inte skulle skada att få den pressad.” ”Fast kavajen behöver inte pressas. Det är ingen vits med att låta pressa hela jädra kostymen när kavajen är bra som den är.” ”Det har du rätt i.” ”Men byxorna, där behövs det verkligen. Titta här – titta så skrynkliga de är – byxorna behöver verkligen pressas.” ”Åh, Georgie, kan du inte ta den bruna kavajen och de där blå byxorna som vi undrade vad vi skulle göra med ?” ”Jösses ! Har du någonsin sett mig i kavaj från en kostym och 12

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 12

2018-03-27 16:38


byxor från en annan ? Vad tar du mig för ? En ruinerad bokhållare ?” ”Då kanske du ska ta den mörkgrå kostymen idag och lämna in de bruna byxorna på pressning på vägen ?” ”Ja, de behöver verkligen – men var i helskotta är den grå kostymen nu då ? Ah, där är den visst.” Han lyckades ta sig igenom resten av påklädningskriserna på ett jämförelsevis beslutsamt och behärskat sätt. Hans första prydnad var den ärmlösa undertröjan i kyprad bomull från BVD, i vilken han såg ut som en liten gravallvarlig gosse i en historisk pjäs, klädd i en riddarrock tillverkad av en gammal ostduk. Babbitt tog aldrig på sig ett plagg från BVD utan att tacka Framåtskridandets Gud för att han slapp gå runt i långa, åtsmitande, gammaldags underkläder, som hans svärfar och affärskompanjon, Henry Thompson, gjorde. Hans andra utsmyckning var att kamma tillbaka håret. Det gav honom en ofantligt hög panna, som välvde sig fem centimeter ovanför den tidigare hårlinjen. Men det största miraklet inträffade när han satte på sig glasögonen. Alla glasögon har en personlighet – från pretentiösa, sköldpaddsmönstrade bågar till lärarens undergivna pincené och den gamle bondgubbens krökta silverbågar. Babbitt bar ett par stora, runda, båglösa historier där själva glasen var av yppersta kvalitet och skalmarna tunna guldstavar. Med dem på näsan förvandlades han till den moderna affärsmannen, den som gav order till kontorister och hade bil och spelade golf ibland och hade en vetenskaplig syn på Försäljningsteknik. Hans huvud var med ens inte babylikt längre utan betydelsefullt, och man noterade hans kraftfulla, trubbiga näsa, hans raka mun, den fylliga, långa överläppen och hakan som var sladdrig men ändå stark. Med respekt iakttog man hur han iklädde sig resten av den uniform som gjorde honom till en Respektabel Medborgare. 13

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 13

2018-03-27 16:38


Den grå kostymen var välskuren, välsydd och totalt intetsägande. Det var en standardkostym. Den vita rulån i västens V-ringning bidrog med en air av juridik och bildning. Skorna var svarta snörkängor, rejäla kängor, standardkängor, utomordentligt ointressanta kängor. Det enda som andades lättsinne var hans lila stickade halsduk. Medan han mångordigt kommenterade saken för mrs Babbitt (som var upptagen med att akrobatiskt fästa blusen i kjolen bak på ryggen med en säkerhetsnål, och inte hörde ett ord av vad han sade) valde han mellan den lila halsduken och en gobelängliknande historia med stränglösa harpor och vajande palmer, och i den stack han en kråsnål i form av ett ormhuvud med opalögon. En enastående tilldragelse var förflyttandet av fickinnehållet från den bruna kostymen till den grå. Han var mycket noga med dessa föremål. De var oändligt viktiga, som baseboll och det republikanska partiet. Bland sakerna fanns en reservoarpenna och en silverfärgad stiftpenna (som alltid saknade stift), vilka hörde hemma i den övre högra västfickan. Utan dem skulle han ha känt sig naken. I klockkedjan satt en pennkniv av guld, en cigarrsnoppare av silver, sju nycklar (han hade glömt vart två av dem gick), och förresten också en bra klocka. Från kedjan hängde även en stor, gulnad älgtand – den visade att han var medlem i ordenssällskapet Älgarna. Viktigast av allt var hans anteckningsbok med lösblad, en modern och effektiv sak som innehöll adresser till folk som han hade glömt vilka de var, viktiga noteringar om postanvisningar som hade nått mottagaren för flera månader sedan, frimärken där klistret inte fäste längre, tidningsklipp med verser av T Cholmondeley Frink och andra klipp med de ledarartiklar varifrån Babbitt hämtade sina åsikter och sina flerstaviga ord, anteckningar om att komma ihåg att göra saker som han inte avsåg att göra samt en underlig bokstavsrad – D.S.S.D.M.Y.P.D.F. 14

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 14

2018-03-27 16:38


Men han hade inget cigarettetui. Av en slump hade ingen gett honom ett sådant, så han hade inte den vanan, och folk som ägde ett cigarettetui betraktade han som feminina. Till sist fäste han sin Booster Club-knapp på kavajslaget. Med den förtätning som kännetecknar all stor konst fanns bara två ord på den : ”Boosters – Framåt !” Knappen fick Babbitt att känna sig lojal och betydelsefull. Den förband honom med stadens Hedersmän, folk som var trevliga och humana och viktiga inom affärslivet. Den var hans Victoriakors, hans Hederslegion, hans Phi Beta Kappa-nyckel. Vid sidan av påklädningens alla dilemman fanns andra komplicerade problem. ”Jag känner mig lite vissen idag”, sade han. ”Jag tror jag åt för mycket till middag igår kväll. Du borde inte ha serverat sådana där mäktiga bananfritters.” ”Men det var ju du som bad om det.” ”Jag vet, men … Efter fyrtio måste man tänka på magen. Det är många som inte sköter om sig ordentligt. En fyrtioåring är antingen en idiot eller en läkare – jag menar, sin egen läkare. Folk tänker inte tillräckligt mycket på vad de äter. Jag anser att – det är klart att man behöver en rejäl middag efter arbetsdagen, men det vore bra om både du och jag åt något lättare till lunch.” ”Men Georgie, jag äter alltid en lätt lunch här hemma.” ”Försöker du säga att jag proppar i mig när jag äter på stan ? Jaha ja ! Du skulle nog vara så lagom glad om du var tvungen att sätta i dig den där smörjan som den nya hovmästaren på Athletic Club serverar ! Men jag känner mig verkligen ur gängorna idag. Det är konstigt, det gör ont här nere på vänster sida – det kan väl inte vara blindtarmen ? Igår kväll, när jag körde hem till Verg Gunch, fick jag ont i magen också. Precis här – en skarp, plötslig smärta. Jag – vart tog det där myntet vägen ? Varför serverar du inte mer katrinplommon till frukost ? Jag 15

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 15

2018-03-27 16:38


äter förstås ett äpple varje kväll – ett äpple om dagen är bra för magen – men ändå, du borde ha katrinplommon oftare, i stället för sådana där fina rätter.” ”Senaste gången vi hade katrinplommon åt du dem inte.” ”Nehej, jag var väl inte sugen då. Jag tror faktiskt att jag åt ett par stycken. Hur som helst – det är väldigt viktigt att – som jag sade till Verg Gunch så sent som igår kväll, folk i allmänhet är inte tillräckligt medvetna om matsmä–” ”Ska vi bjuda Gunch och hans fru till middagen nästa vecka ?” ”Visst, gärna det.” ”Men George, jag vill att du har din smoking den kvällen.” ”Nej, vad sjuttsingen ? De andra kommer inte att klä upp sig.” ”Jodå, det kommer de. Du kommer väl ihåg när du inte var finklädd på Littlefields middag, och alla andra var det och det var väldigt pinsamt för dig.” ”Pinsamt, så fan heller ! Det var inte det minsta pinsamt. Alla vet att jag kan dra på mig en lika dyr smoking som någon annan, och det är väl strunt samma om jag inte har den vareviga gång. Ett jäkla sjå är det, förresten. Det går väl an för er kvinnor som bara går hemma, men en man som har slitit hårt hela dagen vill inte flänga livet ur sig för att kränga på sig en sådan där pajasdräkt bara för att äta middag med folk som han redan har träffat i vanliga kläder samma dag.” ”Du vet själv att du tycker om att bli sedd i finkläder. Härom kvällen erkände du att du var glad över att jag hade insisterat på att du skulle klä upp dig. Du sade att det fick dig på mycket bättre humör. Och snälla Georgie, jag önskar att du inte skulle kalla det för pajasdräkt.” ”Äsch, vad spelar det för roll ?” ”Tänk om folk hörde dig prata så ? Tänk om en trevlig människa som Lucile McKelvey hörde dig ?” 16

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 16

2018-03-27 16:38


”Det struntar jag blankt i ! Lucile McKelvey har ingenting att yvas över ! Hennes släkt är bara bönder, även om hennes man och hennes pappa är miljonärer ! Jag antar att det du vill är att pränta in din upphöjda status ! Men i så fall kan jag tala om för dig att inte ens din vördade fader, Henry T, tycker om smoking. Han kallar det för en fångdräkt för dresserade apor, och enda chansen att få på honom en är att kloroformera honom !” ”Var inte vulgär, George.” ”Jag vill inte vara vulgär men – herregud ! – du är ju lika tjatig som Verona. Sedan hon gick ur college har det knappt gått att ha henne hemma, så oregerlig är hon – hon har ingen aning om vad hon vill göra – men jag vet minsann vad hon vill ! – hon vill gifta sig med en miljonär och bo i Europa och hålla handen med en präst och samtidigt bo kvar här i Zenith och bli någon sorts sabla socialistagitator eller framstående välgörenhetsarbetare eller vad det nu är för dumheter ! Herregud, och det är lika illa med Ted ! Han vill gå på college och han vill inte gå på college. Den enda av de tre som vet vad hon vill är Tinka. Jag förstår inte hur jag har kunnat få två så vankelmodiga barn som Rone och Ted. Jag kanske inte är någon Rockefeller eller James J Shakespeare, men jag vet i alla fall vad jag tycker och jag knogar på med jobbet och – har du hört det senaste ? Tydligen så är Teds nya idé att han ska bli filmskådis och – och jag som har sagt åt honom hundra gånger att om han går på college och läser juridik och sköter sig bra så ska jag hjälpa honom att etablera sig i affärslivet och – det är lika illa med Verona. Vet inte vad hon vill. Jamen skynda dig nu ! Är du inte klar än ? Flickan ringde till frukost för tre minuter sedan !”

17

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 17

2018-03-27 16:38


V Innan Babbitt följde efter sin hustru stannade han till vid det sovrumsfönster som vette åt väster. Deras område, Floral Heights, var på uppgång, och trots att centrum låg fem kilometer bort – Zenith hade numera mellan tre- och fyrahundratusen invånare – kunde han se toppen av Second National Tower, ett trettiofemvåningshus byggt i kalksten från Indiana. Dess blänkande fasad höjde sig mot aprilhimlen och kröntes av en enkel gesims, likt en vit eldstrimma. Redbarhet bodde i det tornet, och beslutsamhet. Det bar sin styrka lika lätt som en reslig soldat. Medan Babbitt tittade stillades nervositeten i hans ansikte, hans slappa haka höjdes i vördnad. Det enda han sade var ”Vilken vacker syn !” men stadens rytm inspirerade honom ; hans kärlek till staden förnyades. I hans ögon var tornet en tempelspira i köpenskapens religion, en lidelsefull, upphöjd lära som översteg vanliga människors fattningsförmåga. När han klampade ner till frukost visslade han visan ”Oh, by gee, by gosh, by jingo” som om den var en ädel och svårmodig psalm.

18

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 18

2018-03-27 16:38


KAPITEL TVÅ

I Befriat från Babbitts pladder, och de små grymtningar varmed hans hustru uttryckte den medkänsla som hon var för erfaren för att känna och alldeles för erfaren för att låta bli att visa, sjönk deras sovrum genast ner i opersonlighet. Det vette ut mot sovverandan. Det tjänstgjorde som bådas påklädningsrum, och under de kallaste nätterna avstod Babbitt flott nog från plikten att vara manlig och sov inomhus, där han låg i värmen och vickade på tårna och skrattade åt januaristormen. Färgskalan i rummet var anspråkslös och behaglig, en av de bästa standardlösningarna från den inredningsarkitekt som anlitades till de flesta spekulationsbyggda husen i Zenith. Väggarna var grå, snickerierna vita, sängmattan rofyllt blå. Möblemanget var snarlikt mahogny – byrån med sin stora klara spegel, mrs Babbitts toalettbord med toalettartiklar i nästintill solitt silver, de anspråkslösa enkelsängarna med ett litet bord emellan där det fanns en elektrisk standardsänglampa, ett vattenglas och en standardbok med färgbilder för sängläsning – exakt vilken bok det var gick inte att fastställa eftersom den aldrig hade öppnats. Madrasserna var fasta men inte hårda, fantastiska moderna skapelser som kostat mycket pengar. Varmvattenelementen hade den rätta, vetenskapligt beräknade ytan i förhållande till rummets antal kubikmeter. Fönstren var stora och lättöppnade, 19

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 19

2018-03-27 16:38


med den bästa sortens hakar och fönstersnören, och rullgardiner som var garanterade att inte spricka. Det var ett mästerverk bland sovrum, som hämtat ur Vackra Moderna Hus För Medelinkomsttagare. Det var bara det att detta rum inte hade någonting med familjen Babbitt att göra, och inte med någon annan heller. Om människor någonsin hade levt och älskat här, läst detektivromaner vid midnatt och njutningsfullt legat och dragit sig på söndagsmorgnarna, så syntes inga spår av det. Det såg ut som ett mycket bra rum på ett mycket bra hotell. Man förväntade sig att en hotellstäderska skulle komma in och ställa rummet i ordning för människor som bara skulle stanna en natt, resa vidare utan att se sig om och aldrig tänka på det igen. Vart och vartannat hus i Floral Heights hade ett exakt likadant sovrum. Babbitts hus var fem år gammalt. Hela huset var lika dugligt och ytligt som sovrummet. Här fanns den bästa smaken, de bästa billiga mattorna, en enkel och berömvärd arkitektur och alla moderna bekvämligheter. Överallt fanns elektricitet istället för stearinljus och smutsiga eldstäder. Längs golvlisten i sovrummet fanns tre uttag för sänglampor, dolda bakom små mässingsluckor. I hallen uppe och nere fanns uttag för dammsugaren och i vardagsrummet för pianolampan och den elektriska fläkten. Den prydliga matsalen (med sin utsökta köksskänk i ek, sitt blyinfattade glasskåp, sina krämfärgade gipsväggar, sin anspråkslösa tavla föreställande en lax som utandades sin sista suck liggande på en bädd av ostron) hade uttag för den elektriska perkolatorn och den elektriska brödrosten. Det var egentligen bara ett fel med familjen Babbitts hus : det var inte ett hem.

20

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 20

2018-03-27 16:38


II Ofta var Babbitt både energisk och skämtsam när han kom ner till frukost på morgnarna. Men idag var det mystiskt nog något som inte stämde. När han pompöst travade fram i hallen på övervåningen kikade han in i Veronas rum och muttrade surt : ”Vad är det för vits med att ge sin familj ett förstklassigt hem när de inte uppskattar det och hugger i och tar itu med saker och ting ?” Han skred fram mot dem : Verona, en rultig, brunhårig tjugotvååring, nyutexaminerad från Bryn Mawr, begiven på grubblerier över plikten och sexualiteten och Gud och varför den grå sportdräkt som hon hade på sig idag var så hopplöst bylsig. Ted – Theodore Roosevelt Babbitt – en dekorativ pojke på sjutton år. Tinka – Katherine – fortfarande ett småbarn vid tio års ålder, sprakande rödhårig och med tunn hud som skvallrade om för mycket godis och för många glassdrinkar. Babbitt dolde sin vaga irritation när han kom inklampande. Han ogillade verkligen rollen som familjetyrann, och hans tjat var lika verkningslöst som återkommande. ”Hej gullungen!” hojtade han till Tinka. Det var det enda tillgivna smeknamn han hade i sitt ordförråd, förutom de ”käraste” och ”älskling” som han tilltalade sin fru med, och han utslungade det till Tinka varje morgon. Han kastade i sig en kopp kaffe i hopp om att lugna magen och själen. Magen slutade att kännas som om den inte tillhörde honom, men Verona började bete sig rättrådigt och irriterande, och med ens återkom de tvivel på livet och familjen och affärerna som hade plågat Babbitt när drömmen och den slanka älvan gled undan. I ett halvår hade Verona haft plats som registrator vid Gruensbergs Läderbolag, med utsikt att så småningom bli sekreterare

21

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 21

2018-03-27 16:38


åt mr Gruensberg och därmed, som Babbitt såg det, ”få någon nytta av din dyra collegeutbildning tills du är redo att gifta dig och slå dig till ro”. Men nu sade Verona : ”Pappa ! Jag pratade med en klasskamrat som arbetar på Välgörenhetsbyrån – åh, pappa, bebisarna som kommer dit för att få mjölk är så söta ! – och jag känner att jag också borde uträtta något viktigt.” ”Vad menar du med viktigt ? Om du blir Gruensbergs sekreterare – och det kan du kanske bli om du håller liv i stenografin i stället för att smita iväg på konserter och kamratträffar vareviga kväll – så skulle nog trettiofem eller fyrtio dollar i veckan kännas som en ganska viktig summa.” ”Jag vet, men – åh, jag vill – bidra – jag önskar att jag arbetade på en hemgård. Jag undrar om jag skulle kunna få något av varuhusen att låta mig inreda en välfärdsavdelning, med ett trevligt vilrum med chintzgardiner och korgstolar och så vidare. Eller så kunde jag …” ”Nu tar vi det lilla lugna här ! För det första måste du förstå att alla sådana där reformer och fjamsigheter och hemgårdar och fritidsaktiviteter inte är något annat än begynnande socialism. Ju snabbare man lär sig att man inte kommer att bli daltad med och att man inte kan förvänta sig en massa gratis mat och, eh, gratis skolundervisning och andra dumheter och fjamsigheter för sina barn såvida man inte har förtjänat det, ja, desto snabbare kommer man att hugga i och börja producera – producera – producera ! Det är vad det här landet behöver, inte en massa tjusiga påhitt som bara försvagar arbetarnas vilja och ger deras barn idéer som går utöver deras klass. Och du – om du arbetade i stället för att hålla på och tramsa och tjafsa – hela tiden ! När jag var ung bestämde jag mig för vad jag ville göra och sedan höll jag fast vid det i vått och torrt, och det är därför som jag har kommit dit jag är idag och – Myra ! Varför låter du 22

18-35 Polaris Babbitt, 27 mars.indd 22

2018-03-27 16:38