Gå över gränsen by Bokförlaget Polaris

GÅ ÖVER GRÄNSEN

Av samma författare på annat förlag Efter monsunen, 2016 Innan evigheten, 2016 (återutgivning av De redan döda) De redan döda, 2010 De hängdas evangelium, 2005 Skuggan av floden, 1999

© 1997, Robert Karjel Bokförlaget Polaris, Stockholm Utgiven enligt överenskommelse med Hedlund Literary Agency Omslag av Håkan Liljemärker Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Nørhaven Printed in Denmark 2017 ISBN: 978-91-88647-10-8 www.bokforlagetpolaris.se

Theirs not to make reply Theirs not to reason why Theirs but to do and die into the valley of death rode the 600. Tennyson

januari .

Det hade varit milt månaderna fram till årsskiftet, men när julhelgerna var till ända och livet skulle återgå till vardagen kom vintern. Snöoväder rasade i hela Sverige och termometrarnas kvicksilver kröp i botten. Nya köldrekord slogs dagligen runt om i landet och på tv visades i snöyrande reportage hur undsättning nådde fram till insnöade gårdar och fastkörda bilar. Sent en natt i denna snöförlamade januari körde en gammal Saab med täckt släpkärra ut ur Linköping mot det lilla förortssamhället Malmslätt. Nya kraftiga snöfall och den sena timmen gjorde att den övriga trafiken var sparsam. Här och var mötte dock plogbilar som mullrade fram på vägarna med orangefärgade varningsljus klippande genom mörkret. De förde en ojämn kamp mot snön. Efter att ha kört på småvägar genom Malmslätt, släckte bilen strålkastarna och tog in på en liten skogsväg. Snön var orörd, ingen plogbil hade röjt vägen sedan ovädren började för en knapp vecka sedan. Motorn protesterade medan bilen sakta plöjde sig fram genom den djupa snön. Runt bilen och släpkärran baktill drevs en bogvåg av nysnö upp. Ekipaget stretade sig fram de tvåhundra meter som vägen sträckte sig in i skogen och stannade sedan. Motorn fortsatte att gå. Två kraftigt byggda män i vita snödräkter klev ur bilen. En tredje man, också han i snödräkt, satt kvar vid ratten. De båda 7

männen kopplade loss släpkärran och ställde den så gott de förmådde åt sidan i snön. Bilen började sedan att röra på sig igen. Med förenade krafter försökte de vända runt den. Männen i snön puttade och krängde på bilen, medan föraren med rusande motor backade och svängde för att komma runt på den smala vägen. När Saaben emellanåt helt fastnade i snön skottade de undan vad de kom åt med händerna runt däcken och började sedan köra igen. Efter tjugo minuters idogt arbete stod bilen helt vänd med släpkärran åter fastsatt baktill. Motorn stannade och tystnaden infann sig. Den bröts sporadiskt av rasslet från de stora snösjok som samlades på trädens grenar och föll ner genom grenverken när tyngden blev för stor. Mannen som suttit i bilen klev ur och pulsade fram till de båda andra som höll på att lossa släpkärrans kapell. Han strök sig över ett svart skägg efter att ha tittat på klockan och mumlade efter en stunds funderande några ord till dem. De svarade kort och fortsatte med arbetet. De lossade kapellet och en av männen hoppade upp på kärran och började hiva ut skidor, stavar, var sin ryggsäck och en stor dragpulka med dragselar för två. Han hoppade ner och började som de andra att spänna på sig skidorna. När den skäggige fått på sig skidutrustningen hasade han fram till bilens ena bakdörr, öppnade och lyfte upp tre kpistar med påskruvade ljuddämpare ur baksätet. Selen till ett av vapnen krängde han över huvudet så att vapnet hängde lättillgängligt fram på bröstet. De båda andra hade också fått på sig skidorna och en av dem hade dessutom spänt på sig ena dragselen. Den andra selen låg slängd i den tomma pulkan. Sina kpistar hängde de som den skäggige, över bröstet. När alla tre var färdiga fällde de upp huvorna på sina snö8

dräkter och skidade in i skogen på rad, med den skäggige först och pulkdragaren sist. Den tätt fallande snön fyllde snart igen spåret efter dem. På flygvapnets försökscentral utanför Malmslätt satt de båda nattvakterna och tittade på en videofilm i vakthuset vid huvudporten. ”Det här är förbanne mig den sämsta film jag sett, ändå sitter jag här och glor på den för tredje gången.” ”Vad du klagar. Jag har inte sett den förut, så om du kunde ta och hålla lite tyst nu, Jonsson.” ”Ja, ja. Jag går ut och fixar kaffe.” Han hette egentligen Johansson, men under värnplikten hade någon tyckt att det var enklare att bara säga Jonsson. Det förkortade efternamnet hade hängt kvar som smeknamn sedan dess. Han gick ut i det lilla pentry som låg bakom bevakningsrummet och satte på en kaffebryggare. Jonsson hade arbetat som nattvakt på flygvapnets försökscentral, allmänt kallat FC, i snart fyra år. Han trodde sig om att under den tiden ha sett alla videofilmer som fanns att hyra, minst en gång. Undantaget var alla porrfilmer. Det var hans chef som hade bestämt att eftersom vaktbolaget betalade för de filmer vakterna tittade på under nätterna så såg det illa ut om de hyrde porr. Jonsson sörjde inte. De entimmes uppvisningar i naken maskinell färdighet som erbjöds hade aldrig fallit honom i smaken. Några av hans kollegor hade börjat kalla chefen, som hette Pär, för ”Pingst-Pelle” sedan han klagat på att de hyrt ”9 1/2 vecka”. Nyqvist, som satt och tittade på hyrfilmen, hade bara varit anställd ett par månader. Han såg minst två filmer per natt och 9

ville se dem helt ostörd. Med Nyqvist paralyserad i tystnad framför tv-skärmen större delen av tiden, tycktes timmarna krypa fram för Jonsson de nätter han måste tillbringa med honom. Annars trivdes han bra med sitt arbete. Det var inte särskilt betungande, men bra betalt. Det passade Jonsson. Att han arbetade på nätterna och sov på dagarna när alla andra var vakna hade varit den stora nackdelen den första tiden, men det hade efterhand övergått till att kännas som det normala tillståndet och han reflekterade inte över det längre. Arbetet hade dock förändrats en del den sista tiden. Tidigare under hösten hade flygvapnet från centralt håll utfört flera kontroller av säkerheten på FC. De hade inte fallit väl ut. Det hade visat sig att okända personer utan större problem kunde ta sig in på området och ostört vandra omkring. Försökspersoner hade tagit sig in i hangarer, provhallar och förråd; ställt ifrån sig paket och väskor som markerade bomber; skrivit ner titlar och nummer på hemliga handlingar som låg framme – istället för att verkligen stjäla dem – och sedan obehindrat tagit sig ut igen. Flygvapnets nitiske säkerhetschef på FC hade gått i taket. Efter ett antal enskilda samtal och större möten hade snart större delen av FC:s personal tagit emot hans bannor. En högre chef på det vaktbolag Jonsson tillhörde och som flygvapnet anlitat för bevakningen på FC fick se sig om efter annat arbete. En ny chef anställdes och när krutröken skingrats och gamla synder lagts åt sidan började man bygga upp ett nytt säkerhetsnät kring den speciella verksamhet som bedrevs på FC. FC var den plats där flygvapnet utprovade sin flygmateriel: flygplan, helikoptrar, g-dräkter, vapensystem; allt som användes och som i framtiden skulle användas i luften. Det var Sve10

riges förenklade motsvarighet till amerikanarnas Edwards Airforce base, ryssarnas Ramenskoje eller britternas Boscomb Down. De skickligaste piloterna från flygvapnet och en mängd ingenjörer var knutna till verksamheten. Det mesta på FC var omgivet av stort hemlighetsmakeri. Säkerhetsrisker kunde inte accepteras. Bakgrunden till dem som skulle anställas eller på något annat sätt arbeta för FC undersöktes alltid noggrant innan de fick börja. Den redan anställda personalen kontrollerades kontinuerligt av Säpo. Att säkerhetsnivån hade dalat så gravt kunde inte på något sätt tolereras. Nya larm installerades, fler väktare anställdes och alla säkerhetsrutiner gicks grundligt igenom; många nya tillkom. Det personalen på FC främst märkte den nya ordningen på var att alla blev tvungna att visa legitimation var gång de passerade huvudingången. Som alltid när man införde den rutinen, det hade gjorts två gånger tidigare under Jonssons tid, möttes det av protester och allmänt knorr. Men den här gången stod säkerhetsavdelningen emot och föll inte till föga. De flesta hade slutligen accepterat eller i alla fall funnit sig i besväret, men det fanns fortfarande några som grymtade något ohörbart var gång de stoppades och var tvungna att leta fram legitimationen ur plånboken. För nattväktarnas del innebar de nya rutinerna att de var tvungna att gå fler och längre bevakningsrundor varje natt. Numera var man bland annat påtvingad ”periferirundan” även på natten. Den hade bara utförts på dagen tidigare. Periferirundan var ett gissel och innebar en långtråkig tur ett helt varv runt insidan av det stängsel som omgav FC. ”Kaffet är färdigt, ska du ha lite”, ropade Jonsson. ”Nej, jag tar när filmen är slut”, svarade Nyqvist från sin 11

plats i bevakningsrummet. Jonsson fyllde en kopp åt sig, tände en cigarett och gick in till Nyqvist. Klockan var kvart över två på natten och det var snart dags för periferirundan, som fallit på Jonssons lott i natt. Han drog ett par snabba bloss och fimpade sedan den halvrökta cigaretten. Den halvfulla muggen kaffe ställde han åt sidan vid larmpanelen. Nyqvist skulle få sitta inne i stugvärmen tills Jonsson kom tillbaka. Det var rutinen: en väktare ute på runda medan den andre satt i vakthuset och övervakade larmpanelen och stora grinden, som man hade bra uppsikt över från bevakningsrummet. När Jonsson krängt på sig en varm vinteroverall gick han fram till den datorterminal som stod bredvid larmpanelen. Han slog in sin personliga kod och koden som angav vilken runda han skulle ge sig ut på. Datorn uppmanade honom att ange den tid det skulle ta för honom att göra rundan. Jonsson tittade ut genom fönstret på snön som vräkte ner i det gulaktiga ytterlampsskenet och gjorde ett snabbt överslag – en och en halv timme skulle det ta i det här vädret. Eftersom det var mycket snö ute och stängslet till stora delar gick där det var omöjligt att ploga var han tvungen att åka skidor. Någon hejare på skidor hade han aldrig varit, så när han tvingades ha dem på sig ökade alltid tiden ute. I normala fall, det vill säga när man gick till fots ostörd av snö, tog rundan nästan precis en timme. Jonsson knappade in tiden och gick mot dörren. ”Jag borde vara tillbaka om en och en halv timme.” Han fick ett mumlande till svar av Nyqvist, som helt absorberats av filmen. Meningen var att Nyqvist skulle hålla reda på tiden och anropa honom på radio om han drog över. Om Nyqvist glömde bort tiden, vilket hände allt för ofta, slog datorn larm tio minuter efter den utsatta tiden. 12

Innan Jonsson gick ut genom dörren spände han på sig en sele med radio och pistol i, drog på sig en mössa med öronlappar och vaktbolagets emblem i mässing och satte sist på sig ett par tjocka vantar. Från en krok på väggen tog han ner en pannlampa som han skulle ha istället för ficklampa när han skidade. Kylan bet till ordentligt i Jonssons bara kinder när han kom ut på trappan. Med skidor på fötterna, stavar i händerna och en pannlampa på huvudet, föreställde sig Jonsson att han mer liknade en frisksportare än en tjänsteutövande väktare. Han fumlade fram klockan med sin vantklädda hand. Den visade halv tre och det var hög tid att ge sig av. Han gled med vinglig stil fram till stängslet som han sedan följde i vänstervarv. Pannlampans ljuskägla dansade lättare över snön än Jonsson själv. Redan efter ett par minuter var hans andhämtning tung. Pannlamporna hade inte varit med sedan snöovädrens början. Efter alla milda vintrar hade de problem snö kan orsaka helt glömts bort. De hade bara haft ficklampor till en början. Men när man var tvungen att ta till skidor upptäckte samtliga väktare snart att det var omöjligt att se något av omgivningarna när man använde ficklampshanden till att staka med. Behovet av pannlampor påtalades högljutt, men inget hände förrän en nattväktare med sina små medel i kamp mot naturen körde omkull och hamnade med ryggen i den stubbe som stoppat hans framfart. Resultatet blev en tillsvidare-sjukskrivning för väktarens del och pannlampor till de övriga. Jonsson tvärstannade och såg med uppspärrade ögon på det manshöga hålet i stängslet. En stöt gick genom kroppen, hjärtat rusade. Tankarna skenade utan sans genom huvudet. Han försökte lugna ner sig. På utsidan av stängslet såg han skid- och 13

fotspår i en villervalla framför hålet. Han lyste med pannlampan in i skogen utanför. Där syntes bara ett ensamt skidspår som ledde fram till spårgropen vid hålet. Alla stavmärken kring spåret tydde på att förövarna var minst två. Framme vid stängslet hade de, av alla djupa skoavtryck att döma, tagit av sig skidorna för att lättare komma åt att klippa upp stängslet. Innanför ledde sedan ett nytt ensamt spår bort från hålet. På spåret som gick precis framför Jonssons egna skidspetsar såg han att något annat än bara skidor hade dragits över snön, men han kunde inte komma på vad. – Spåret gick i riktning bort mot det område där flyghangarerna och förråden låg. Tanken slog Jonsson lika plötsligt som han upptäckt hålet i stängslet: spåren hade knappt börjat fyllas igen i det kraftiga snöfallet. Förövarna hade tagit sig igenom för bara någon minut sedan, eller knappt det kanske. Den just återvunna självkontrollen började gå förlorad. Obehaget växte inom honom, han famlade efter radion i selen på bröstet. Han ville få Nyqvist att larma polisen. Ljuskäglan från pannlampan fladdrade runt över snön och bland träden när han med irrande blick försökte förvissa sig om att ingen av inkräktarna fanns i närheten. Det var omöjligt för Jonsson att se den man som låg trettio meter bort och observerade honom genom nattsiktet till en kpist. När Jonsson till slut fick fram sin radio ljöd två dovt hostande knallar i snabb följd. Han kastades med stor kraft mot stängslet, krampade några gånger och sjönk sedan ljudlöst ihop till en hög i snön. Små rännilar av mörkrött blod omgav snart kroppen och smälte sig ner genom snön. Pannlampan kastade fortfarande en ljuskägla ut i tomt mörker. Det skulle dröja en timme och femton minuter innan Jonsson saknades och datorn slog larm. 14

Mannen som låg längre bort reste sig på skidorna han hela tiden haft på sig, borstade av sig snön, hängde vapnet över axeln och skidade sedan lugnt bortåt. Efter ett hundratal meter kom han fram till en förrådsbyggnad där de övriga två väntade. Han fällde ner snödräktens huva och nickade kort. Förrådet var byggt i brunmålad betong, rektangulärt och i storlek som ett litet enplanshus, väl fyra meter högt på framsidan och med lätt sluttande tak. Förrådets enda öppning var en tvådelad stålport strax till höger om mitten på framsidan. Det låg flera byggnader intill, men bakom den bakre långsidan var det tomt. Den sidan vette mot skogen, där stängslet gick inte mer än femtio meter bort. De tre männen hade samlats vid ena kortsidan. Där lämnade de också skidutrustningen och pulkan. Två av männen klättrade längs en stupränna upp på förrådets sluttande tak. Väl uppe tog de av sig sina ryggsäckar och grävde fram flera verktyg. Mannen på marken hade under tiden gått fram till förrådets framsida. Där var den gamla snön nyligen undanröjd så han behövde inte pulsa fram, även om nattens nysnö redan lagt sig i en dryg decimeters täcke. Han fortsatte fram till ett fristående elskåp i en ö av snö en bit bortom förrådet. Han borstade av skåpet, tog av sig ryggsäcken och började även han att ta fram verktyg. Området framför förrådet var kraftigt upplyst av gatlyktor. Det tycktes inte besvära männen, som alla tre tydligt avtecknades i det kalla gulaktiga natriumskenet. Från förrådstaket kom ljudet av en borrmaskin. Männen där uppe borrade ett flera centimeter brett hål genom taket, som också det var i betong. Borrmaskinen drevs med en uppsättning kraftiga batterier som nästan helt fyllde den ena ryggsäcken. En av männen 15

hängde med hela sin tyngd på maskinen och tappade balansen med ett ryck när borren gick igenom. Motorvinandet tystnade. På någon minut bytte de ut borren mot en sågtillsats på maskinen. Det var ett knappt halvmeterlångt robust stålblad de stack ner i hålet. Maskinen gick igång och sågbladet arbetade sig med hastiga vibrationer fram och tillbaka, in i betongen. Mannen nedanför hade forcerat elskåpets lås med en mindre borrmaskin. Inne i skåpet började han arbeta med en avbitartång, några kablar och en voltmeter. Han visste mycket väl vad som skulle göras. Inne i vakthuset hade Nyqvist sett klart på sin film. Han tryckte på återspolning och gick ut i pentryt för att hälla upp en kopp av det kaffe Jonsson lämnat efter sig i bryggarkannan. När han kom tillbaka in i bevakningsrummet ställde han sig ett kort ögonblick vid larmpanelen. Lamporna visade att allt var som det borde. Han gick bort till videobandspelaren, stoppade den gamla filmen i sitt fodral och matade den tomt gapande kassetthållaren med en ny film. När filmen började satt han bekvämt tillbakalutad och drack ljudligt sörplande av sitt kaffe. Om han hade gått ut på trappan för att få en nypa frisk luft i filmbytet hade han hört ljudet av en borrmaskin. Men som det nu var dränktes det svaga vinande som trängde in i vakthuset av skottlossning och däckskrik från tv:n. Tjugo minuter senare hade mannen vid elskåpet kopplat färdigt och uppe på förrådstaket hade hans kumpaner sågat upp ett hål stort nog att krypa ner genom. Den kantigt cirkulära betongbiten från hålet hade de fångat upp före fallet och dragit upp på taket. En av männen fäste ett rep i en åskledare som gick utmed takkanten och släppte ner den fria änden i hålet. Han tog ett kraftigt tag om repet, ryckte i det ett par gånger för 16

att känna att det satt, och firade sig sedan ner genom hålet. När han hade en halvmeter kvar släppte han taget och landade jämfota på golvet. Det svaga sken som letade sig ner genom hålet från lamporna utanför var inte tillräckligt för att han skulle kunna se något mer än diffusa skuggor. Han tände en ficklampa och såg sig omkring. I den del av förrådet där han befann sig var flera stora lådor uppställda på rullvagnar utmed väggarna. De var alla mörkt gröna men skiljde sig åt i form. Några gasflaskor stod lutade mot varandra i ett hörn. Den bortre delen av förrådet, bakom en till hälften avdelande vägg, var så vitt han såg inredd som ett arbetsutrymme med en arbetsbänk utmed den bortre kortväggen och en rad specialverktyg hängande ovanför. Mannen gick fram till stålporten och lät ficklampans sken löpa runt kanterna. Han fann snart det han letade efter: en kabel till larmsystemet. Förberedelserna var gjorda i elskåpet utanför och utan risk kunde han klippa av kabeln till portregelns larm. Den satt högt upp, precis så att han nådde upp med en avbitare. När kabeln var av reglade han av porten och öppnade. De tunga ståldörrarna gled sakta upp utåt. De båda andra som väntat utanför kom genast in när springan öppnats tillräckligt. Mannen i förrådet pekade med sin ficklampa på en av lådorna utmed väggen – han hade sett beteckningarna på den redan när han såg sig omkring i utrymmet. Det var en drygt tre meter lång och en dryg halvmeter hög och bred låda i fiberplast. Den vilade på en låg rullvagn av aluminiumrör. På lådans synliga långsida hölls locket på plats med tre spännen, som de lossade. Mannen i skägg fällde upp det lätta locket, gjorde en snabb kontroll av innehållet, stängde och knäppte sedan fast locket igen. 17

Det gnisslade om vagnens hjul när de rullade ut lådan ur förrådet. Den var svårstyrd på det halkiga underlaget. De små hjulen var gjorda för att rulla på asfalt, inte på snö. Männen körde runt vagnen till kortsidan, där pulkan var uppställd i den djupare snön bakom en hård upplogad snövall. Det fanns flera handtag utmed lådans sidor som de tog tag i och hivade lådan av vagnen och upp i snön. Alla tre sjönk ner över knäna i snön av lådans tyngd. Efter ett par omgångars kraftansträngningar låg lådan slutligen på plats i pulkan. En av männen körde småspringande tillbaka vagnen till förrådet och tryckte igen stålportarna med en dov duns. De tog på sig skidorna och ryggsäckarna igen och de två kraftigaste spände in sig i pulkans dragselar. Under tiden tog mannen i skägg en hastig tur runt förrådet för att se efter att inget glömts. Sedan gav de sig av samma väg de kommit. Pulkan flöt inte ovanpå snön som förut utan utplånade spåren bakom de båda pulkdragarna med ett mjukt rundat snödike. Redan vid stängselhålet flåsade de båda häftigt av ansträngningen. Mannen i skägg manade på med låg röst. De lirkade sig ut genom hålet och försvann vidare bort. Den döde nattvakten som låg lutad mot stängslet var redan täckt med ett flera centimeter tjockt snötäcke. Pannlampan fungerade fortfarande och hade smält ett hål i snön kring pannan och det uttryckslösa ansiktet. Det skulle dröja fyrtiofem minuter innan datorn i vakthuset saknade Jonsson och slog larm.

tre dagar senare ,

på förmiddagen, stannade en mörkblå för-

svarsregistrerad Volvo framför regeringskansliet Rosenbad. Tre män steg ur, alla i uniform. Två av dem generaler med broderade gyllene stjärnor i sina gradbeteckningar; den tredje, en överstelöjtnant, med sin grad representerad av några mindre brokiga, guldgula band. De var i rangordning nämnda: landets överbefälhavare, chefen för flygvapnet och en representant från Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten – MUST. ÖB bar en uppknäppt ljusbeige trenchcoat över uniformen och en välanvänd portfölj i nött naturläder dinglande i högerhanden. De båda andra var klädda i marinblått med vinteröverrockar i ull. Bilen de kom med gav sig av med en rivstart som fick den saltmättade snösörjan att spruta från bakdäcken. Flygvapenchefen, som gått runt bilen från sin plats i baksätet, hade inte hunnit upp på trottoaren och fick några stänk av den smutsbruna modden över byxbenen och skorna. Han svor högt och muttrade sedan något om värnpliktiga chaufförer och uppfostringsanstalter. I nästa sekund följde han steget bakom ÖB in genom den höga stenportalen. Innanför möttes de tre genast av en säkerhetsvakt som visade var de kunde hänga av sig ytterkläderna och som sedan ledsagade dem vidare in i byggnaden. Efter några trappor och korridorer i pådrivet tempo visade han med handen på en dörr och sa: ”Här är det!” vände på klacken och försvann. 19

Inne i det lilla sammanträdesrummet väntade Sveriges statsminister i en stol och fördrev tiden med att läsa igenom några arbetspapper. Försvarsministern var också där, han var mera rastlös och vankade av och an över rummets fria ytor. Han stannade till och tittade liksom statsministern upp när det knackade på dörren och de tre militärerna steg in. ”Jag får be om ursäkt att vi kommer sent”, började ÖB. ”Vår chaufför lyckades inte hämta oss i tid.” ”Sånt händer”, kommenterade statsministern utan inlevelse. Han satt vid bortre ändan av ett ovalt konferensbord med skiva i masurbjörk som upptog större delen av det fönsterlösa rummet. Stolarna runt bordet var också i något ljust träslag med stoppade dynor och ryggstöd i blått tyg med geometriska mönster i relief. Golvet täcktes av en heltäckningsmatta med liknande mönster fast i större format, också den i blått, men i en ljusare nyans. Väggarna pryddes av några reproducerade akvareller med motiv från kustbandet. Konstnärens signatur var oläslig. Statsministern reste sig och gick fram för att hälsa. Försvarsministern tog händerna ur fickorna, rättade till sin kavaj och följde sin regeringschefs exempel. När alla satt sig till rätta och tagit fram vad som behövdes ur portföljerna tog statsministern till orda. ”Jag har inte riktigt förstått vad syftet med det här mötet är. Jag fick veta för någon timme sen att ni absolut ville träffa oss, men inte vad saken gäller.” Han skruvade lite på sig i stolen och fortsatte: ”Jag vill inte på något sätt verka avvisande, men både jag och försvarsministern har ett tämligen fullspäckat schema. När man måste bryta upp det, ställa in möten i sista sekunden utan någon tydlig orsak. Ja … det skapar irritation.” ”Det kan jag säga direkt”, bröt försvarsministern in, ”om 20