En modern familj

Originalets titel: En moderne familie Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2017, H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) AS Published in agreement with Oslo Literary Agency Omslag av Sofia Scheutz Design Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-8864-785-6 www.bokforlagetpolaris.se Denne oversettelsen har fått støtte fra Nordisk Ministerråd

Helga Flatland

En modern familj

Översättning Urban Andersson

Liv

Alptopparna liknar hajtänder, sticker upp ur det täta molntäcket över Centraleuropa i ett konstant bett. De tvingar vinden att ändra riktning, den sliter i flygplanet från alla håll, och vi är så små där vi sitter, bakhuvudena framför mig skakar i takt. I landskapet rakt under oss tycker mer än halva befolkningen att det är lämpligt att slå sina barn, tänker jag och letar ett kort ögonblick efter mina egna barn med blicken, men de är gömda bakom sätesryggarna fyra rader framför mig.

Bredvid dem lutar Olaf huvudet till hälften mot kabinväggen och till hälften mot sätet. Framför honom toppen av Ellens blonda hår, mellan sätena ser jag att mamma sover mot hennes axel. Pappa kommer gående nerför mittgången med sina nya Bose-hörlurar runt halsen, har han haft med sig dem på toa?

Jag ler mot honom, i en plötslig känsla av ömhet, men han ser mig inte. Han sätter sig bredvid Håkon, jag ser bara delar av hans ansikte, de höga kindbenen och nästippen, som är svagt blålila i skenet från laptopen han har framför sig.

De kunde ha varit vilka som helst. Vi kunde ha varit vilka som helst.

Det regnar i Rom. Alla är förberedda på det, vi har kollat väderrapporterna varje dag i tre veckor, vi har pratat om det på telefon och i mejl och på Facebook och sagt att det inte spelar någon roll, det är april och oförutsägbart väder, och i alla fall 7

varmare än i Norge, det är inte för vädret vi åker – men stämningen på Gardermoen i vårsol och nästan tjugo grader varmt var märkbart bättre än den är på Fiumicino i tretton grader och regn. Det kan också bero på något slags antiklimax, att nervositeten och välviljan vi bemötte varandra med på Gardermoen ebbade ut under flygresan, första etappen är avklarad, alla har sänkt axlarna en smula.

Det känns invaderande att ha de andra här, till och med på flygplatsen, jag försöker fånga Olafs blick, få bekräftat att han känner likadant; Rom och allt omkring, allt som hör till, är vårt. Att gå genom ankomsthallen nu känns annorlunda, jag andas inte ut på samma sätt som när Olaf och jag är här ensamma, inte samma vibrerande känsla. Men Olaf är upptagen av att köpa tågbiljetter till alla, och det plågar mig att jag är otacksam och självupptagen. Kompenserar med att lyfta upp Hedda på armen, kyssa henne på näsan och fråga om hon blev rädd av skakningarna i flygplanet. Hon vrider sig i mitt grepp, säkert sockerhög av kexen och chokladen som Olaf bara skulle ta till om det blev kris.

Vi ska vara två dagar i Rom innan vi åker till huset vi har fått låna av Olafs bror, i en liten by vid kusten. Två dagar är alldeles för lite och alldeles för mycket, tänker jag nu, medan jag betraktar min egen lilla familj, den jag har skapat tillsammans med Olaf, och den jag själv kommer från, med ny blick.

Pappa fyller sjuttio år om fyra dagar. I fjol klingade han i glaset under sin egen födelsedagsmiddag och meddelade att nästa års födelsedagspresent till honom själv och hela familjen var att han skulle bjuda alla på en resa. Vart som helst, sa han högt.

8

Han vände sig till Hedda, som vid den tidpunkten var fyra år, och sa: Vi kanske ska åka ända till Afrika!

Både själva idén, hans sätt att kungöra den och hans närmast exalterade humör månaderna före sextionioårsdagen var så olikt honom, att Ellen därefter dagligen skickade mig en lista över olika symtom på hjärntumör. Det är säkert bara en reaktion på att han snart fyller sjuttio, sa Olaf, men Ellen och jag protesterade: Han är inte typen som reagerar på sin egen ålder, han har alltid gjort narr av folk med så kallade kriser kring födelsedagar, som kompenserar med att uppföra sig utagerande, det är bara en ursäkt för andra behov, brukar han säga. Men pappa verkade inte vara sjuk eller befinna sig i kris på andra sätt, och vår oro var hursomhelst inte starkare än lusten att få göra en sponsrad semesterresa, så Ellen och jag lät saken bero.

Vi har inte rest tillsammans på kanske tjugo år, inte sedan begreppet ”familj” bara innefattade Ellen, Håkon, mig och mamma och pappa. Det har hänt att vi har lagt in planerade överlappningar i stugan, där mamma och pappa och Håkon, och kanske Ellen, har stannat ett par extra dagar innan Olaf, jag och barnen tagit vid, men en sådan här resa, en planerad nu-ska-vi-åka-på-semester, har vi inte gjort sedan jag var lite drygt tjugo och satt i en hyrbil i Provence med Ellen och Håkon bredvid mig i baksätet.

Jag kan inte minnas att jag då upplevde oss som lika främmande för varandra som vi är nu. Övergången från Oslo och huset på Tåsen, från de invanda ramarna, mönstret i samtal, möten, de fasta platserna kring bordet, gör något med dynamiken. Nu vet ingen hur de ska uppföra sig, inrätta sig, vilken roll 9

de ska spela. Kanske handlar det också om att vi är tre vuxna barn på resa med sina föräldrar.

Tanken på Afrika förkastades snabbt – av alla andra utom Hedda – och det var faktiskt Olaf som föreslog att vi skulle åka till Italien, vi skulle kunna låna hans brors hus. Olaf är noga med att aldrig vara skyldig någon något, och tanken på att pappa skulle betala resan för honom och hans barn blev snabbt outhärdlig. Men du kan inte erbjuda honom pengar, sa jag när Olaf föreslog att vi själva skulle betala vår egen resa, det blir alldeles för nedlåtande. Kompromissen blev att pappa betalade flygbiljetter och hotell här i Rom, och att vi resten av resan ska bo gratis i Olafs brors hus.

Vi är alldeles för stora för Italien. Långa och vita och blonda, vi ryms knappt kring bordet på restaurangen. Möblemanget och inredningen är gjorda för små och nätta italienare, inte för pappa och Håkon med deras 195 centimeter, inte för så långa armar och ben, inte för oss. Vi pressar oss ner på stolarna, armbågar och knän, alldeles för många leder som stöter emot varandra. Ellen och Håkon grälar lite om utrymmet, plötsligt tonåringar igen; jag minns att vi i baksätet på bilen hade markerade sömmar mellan sätena, och att vi använde dem som gränser –man fick inte ha så mycket som en bit av jackärmen utanför sin egen gräns. Till och med luftrummet runt oss bestämdes av sömmarna. Håkon var bara tre år, men växte upp med systrar och gränser i både bil och tält och vid middagsbord – och generellt i livet – som bestämda regler.

Bredvid oss sitter en italiensk familj, de är fler än vi och sitter runt ett mindre bord, och de äter sig igenom rätt efter rätt, 10

precis som Olaf och jag provade på första gången vi var i Rom. Vi bad kyparen att få precis detsamma som familjen vid grannbordet. Då hade jag flera gånger betraktat dessa stora italienska familjer som varenda kväll slog sig ner för att äta i flera timmar, med barn och mor- och farföräldrar, högljudda och gestikulerande som på film, och jag saknade min egen familj – även om jag redan då förstod att det inte skulle bli samma sak om de faktiskt vore där. Här. Nu är de här, nu är vi här, kring bordet: mamma, pappa, Ellen, hennes pojkvän Simen, Agnar och Hedda, Olaf och jag – och Håkon.

Jag ser på pappa, han sitter vid kortändan, och det slår mig att vi har placerat oss på precis samma sätt som hemma i mamma och pappas hus. Pappa sitter alltid vid kortändan, mamma till vänster om honom, jag bredvid henne – och Håkon mittemot henne med Ellen vid sin sida. De andra som har tillkommit senare, pojk- och flickvänner, Olaf, Agnar och Hedda har fått anpassa sig efter var vi sitter, jag tror inte vi har tänkt på det. Den ende som har gjort tyst uppror är Simen – som de få gånger han är med i familjesammanhang kastar sig ner bredvid Ellen på Håkons plats, lägger armen runt hennes stolsrygg och demonstrativt klamrar sig fast där tills alla andra har satt sig.

Pappa har grått och tjockt hår; det mörka hår som han har på bilderna från när jag var liten minns jag knappt – i mina minnen har han alltid samma gråa hår som nu. Våra blickar möts och han ler, jag undrar vad han tänker, om han är nöjd, om det är som han föreställde sig det. Han har kanske inte föreställt sig någonting alls, han brukar inte ha några föreställningar, men har alltid kommenterat mina: Du måste försöka 11

acceptera saker och ting som de är, Liv, sa han när jag var liten och grät i förtvivlan över ferier, handbollsmatcher eller skoluppsatser, som inte blev som jag hade tänkt mig, det omöjliga i att förklara för pappa hur avgörande det var att det blev precis som jag hade tänkt, att alla stora och små händelser och prestationer måste följa ett förutsägbart förlopp för att det inte skulle bli kaotiskt eller ogripbart. Men livet kan aldrig planeras i detalj, sa pappa, man är tvungen att acceptera att man inte kan ha kontroll över allt hela tiden.

Nu lutar han sig mot mamma, har fått lite sämre hörsel på vänster öra, det han alltid vänder mot henne vid middagsbordet, och hon lyfter upp handen för att skärma av det hon säger från stojet i restaurangen – eller tvärtom. Pappa ser inte på henne, han ler och nickar.

– Nå, har ni bestämt er? frågar han med hög röst och viftar med menyn, vänd mot oss andra, innan hon har tagit ner handen.

Det har knappt gått två minuter sedan vi fick var sin, och själv har han inte ens öppnat sin.

– Vi kan väl beställa lite vin först, säger mamma.

Pappa svarar inte på det heller. Han studerar menyn noga.

Hon böjer sig fram mot hans lomhörda öra och upprepar, med hög röst, och han nickar igen utan ett ord, tittar bara ner.

Mamma ler, men inte åt honom, inte mot någon av oss. Slår upp vinlistan.

Vi måste ju inte vara tillsammans hela tiden, sa mamma när vi planerade de två dagarna i Rom och ingen mer än hon kände något behov av att gå på Maxxi-museet, som Håkon uttryckte 12

det. Behov av, upprepade hon, det är inte något behov jag har. Ni pratar som om det vore något grundläggande i stil med att äta, jag har bara lust, jag tycker det hör till, sa hon, och även om både Håkon och Ellen också var närvarande, kändes det som vanligt att det hon sa var riktat till mig, att det låg ett budskap under orden, en kritik, i det här fallet att Olaf och jag hade semestrat i Rom flera gånger utan att gå på något enda konstmuseum.

Egentligen var det ett angrepp på hela vårt sätt att semestra, uppfostra våra barn, leva – det träffar samma punkt varje gång, är så inarbetat att jag inte ens hinner fullfölja en enda konkret tanke, det är bara en plötslig känsla, lagrad i minnet som något jag måste försvara mig mot. Hela Rom är ju ett museum, svarade jag snabbt, det finns så mycket att se att jag tycker det är lite onödigt. Hon log en smula överseende som hon gör varje gång hon genomskådar mitt försvar, eller jag säger något som hon fortfarande kallar lillgammalt. Var inte så lillgammal, säger hon, och jag glömmer varje gång att jag är över fyrtio år.

– Ja då, vi måste ju inte vara tillsammans hela tiden, svarade hon och såg på oss för att undersöka hur orden träffade, och nu när vi står mitt i myllret av en japansk turistgrupp utanför Colosseum, är jag säker på att Ellen och Håkon också har en känsla av att vi hellre borde ha följt med mamma och tittat på konst.

Pappa har begett sig till Vatikanen på egen hand, han frågade inte om någon annan ville följa med, meddelade bara under frukosten att det var det han hade tänkt göra i dag, och det var något konstigt med hela det här upplägget, sa jag till Olaf efter frukosten, det är något konstigt med dem. Du märker nog det du också, insisterade jag, men visste inte vad jag själv 13

märkte – å ena sidan var de trevligare mot varandra än på länge, skämtade på varandras bekostnad, skrattade hjärtligare åt vad den andra berättade, och engagerade sig uppriktigt i de diskussioner som den andra inledde, som om ståndpunkter och åsikter var nya – eller att de hörde dem på ett nytt sätt. Å andra sidan fanns det en viss distans hos dem och mellan dem, kanske en brist på förtrolighet.

Olaf sa att jag inte skulle fokusera så mycket på dem, vi är ju också på semester, vet du, sa han, och dessutom – jag tvivlar på att något blir bättre av att du granskar dem och tolkar varenda rörelse och varenda blick. Det gör jag inte, sa jag, och Olaf skrattade.

Agnar insisterar på att vi ska ställa oss i kön för att komma in på Colosseum. Vi ser inte var den börjar och var den slutar, och det kommer att ta flera timmar. Ellen och Håkon skrattar och skakar på huvudet, säger att de hellre sätter sig på kaféet som vi gick förbi på ovansidan. Jag ser på Olaf, han slår ut med händerna.

– Jag kan gå ensam, säger Agnar.

– Nej, är du galen, svarar jag, nästan automatiskt.

Agnar ser på Olaf.

– Det är väl egentligen ingenting som hindrar det, säger Olaf.

– Allt hindrar det, Olaf, säger jag.

Agnar har nyss fyllt fjorton år, och jag tycker att han är en smula omogen för sin ålder. Olaf tycker att han är precis lagom.

Men han bemöter i alla fall fortfarande de flesta situationer med en barnslig förväntan om att allting ordnar sig, utan tanke 14

på konsekvenser, endast driven av lustprincipen. Efteråt ångrar han sig alltid, blir alldeles ifrån sig av förtvivlan när han förstår att Olaf och jag har varit bekymrade över att han är mer än en timme försenad hem och inte svarar i telefon, till exempel – men så upprepas samma sak på exakt samma sätt bara några dagar senare. Vi har sagt åt honom att det är egoistiskt, att han måste skärpa sig, att vi måste kunna lita på honom, men jag vet samtidigt att det inte handlar om förtroende – det är inte med avsikt, säger han själv, jag glömmer bara när jag är mitt uppe i något. Han glömmer verkligen allt annat, jag vet det och förstår det, och både Olaf och jag är osäkra på hur vi ska hantera situationen. Dessutom känner Olaf nästan lite för mycket igen sig själv i honom, och menar att det bästa vi kan göra är att ge honom större frihet, inte mindre. När vi fyra dagar före avresan satt vid frukostbordet hemma i Oslo, med Ångrande Agnar, som Olaf har börjat kalla honom dagarna efter sådana konfrontationer, när det inte finns någon gräns för hur väl Agnar vill oss – han gör kaffe och frukost och erbjuder sig att ta hand om Hedda och så vidare, i oändlig snällhet – var jag öppen för att sätta välvilligheten på prov.

– Men inte här, inte i Rom. Kom igen, Olaf, säger jag med blicken.

– Jag har ju telefon, säger Agnar.

– Som du bara använder när det passar dig, säger jag. Jag får väl lov att följa med dig, då.

Jag kan inte neka honom att gå in på Colosseum, när han nu så gärna vill, de senaste åren har han på ett överraskande sätt blivit intresserad av historia och arkitektur, och när jag sa att vi skulle till Rom blev han blank i ögonen.

15

– Nej, det behöver du inte, jag vill gå ensam, säger Agnar, han står och trampar otåligt, fingrar nervöst på vänster öra som Håkon också alltid gör i stressade situationer.

– Det handlar inte om vad du vill, det handlar om att du inte kan, säger jag. Hedda drar i min hand, vill sätta sig ner på den smutsiga asfalten, jag drar upp henne igen, hon börjar kinka, hänger som en apa i min arm, det värker i axeln.

– Han kan. Lyssna nu, vi gör så här, säger Olaf, griper tag om Agnars axlar, håller honom rakt framför sig och ser honom i ögonen, nu har du två timmar på dig. Till klockan tre alltså.

Det betyder att om du inte har kommit in dessförinnan måste du lämna kön. Klockan tre träffas vi på kaféet där uppe, säger Olaf och pekar upp mot kaféet som Håkon och Ellen är på väg till.

Agnar nickar, nästan förlamad, törs inte ens se på mig av rädsla för att jag ska förstöra för honom med mina invändningar. Men Olaf och jag har en nästan obrytbar överenskommelse om att vara eniga med varandra inför barnen, vara konsekventa och samkörda i uppfostran, reglerna, gränserna, och jag kan inte annat än nicka. Jag är ju också stolt över honom, som är så envetet upptagen av saker som andra fjortonåringar inte är det minsta intresserade av – och jag skulle önska att mamma var här och hörde honom.

Olaf kollar att batteriet i Agnars telefon har laddning, ger honom pengar som han ska ha i fickan och inte ta upp förrän han ska betala, och säger att man måste titta på klockan var tionde minut, att detta är ett test, att det bör han klara om han vill ha den där friheten som han har krävt. Har Agnar förstått?

– Var tionde minut. Klockan tre. Pengar. Kaféet. Uppfattat! säger Agnar, ler sitt fina leende i det mjuka, tillitsfulla ansik16

tet som är en dröm för varje barnkidnappare och pedofil, och jag blir illamående av nervositet, så försvinner han i mängden av människor.

Olaf tar med sig Hedda till en lekplats i närheten, jag går bort mot kaféet, vänder mig om på vart tionde steg för att kolla om jag får syn på Agnar i kön, minns inte hurdan jag själv var i fjortonårsåldern, men jag är ganska säker på att jag aldrig skulle ha föreslagit att få gå ensam i en främmande stad.

Håkon och Ellen sitter längst ut på en terrass med utsikt över Colosseum. Simen har valt att sova länge, och föredrar att träffa oss till lunch. Det är en otänkbar inställning i vår familj om vi är på semester: att inte ta sig upp och ut, göra något. För mig är semester att kunna sova länge, förvarnade Simen under middagen i går. Pappa log besvärat. Jag föreställer mig att Simen också är typen som utan problem kan sitta inne och se på tv en ledig dag med fint väder, vilket är fullständigt fysiskt omöjligt för både Håkon, Ellen och mig. Även som vuxen får jag dåligt samvete om jag skulle göra något annat än att utnyttja det fina vädret, vilket pappa har inpräntat i oss som ett slags levnadsregel varenda solig lördag och söndag sedan vi föddes.

Håkon har köpt en flaska rödvin, jag ber kyparen om ett glas. Ellen lägger handen över sitt glas när Håkon vill hälla i vin åt henne.

– Jag är mitt i en penicillinkur igen, säger hon, har det senaste året plågats av en återkommande urinvägsinfektion.

– Du måste verkligen bidra ordentligt till världens antibiotikaresistens, så ofta som du knaprar i dig antibiotika. Du 17

borde kanske i stället försöka dricka lite mer tranbärsjuice, säger Håkon.

– Intressant att du har blivit expert på urinvägsinfektioner också, Håkon, finns det något här i världen som du inte vet?

Något som du inte har synpunkter på? säger Ellen och himlar med ögonen, men ler samtidigt.

Jag blir lite lugnare av deras munhuggande, men känner att hjärtat bultar hårt och att blicken letar sig ner mot mängden av turister där Agnar säkert irrar omkring utan att hitta fram. Jag tar en stor klunk av vinet, sluter ögonen och sväljer. Avundas ett kort ögonblick Ellen och Håkon som sitter där ansvarslösa och fria och inte spanar efter annat än solen, som nätt och jämnt bryter igenom det tunna molntäcket ovanför oss.

Det är sällan vi är tillsammans bara vi tre. Det är först sedan Håkon blev äldre som vi då och då träffas ute för att ta en öl eller äta middag, alltid på mitt eller Ellens initiativ. Ellen är två år yngre än jag, och Håkon är åtta år yngre än hon, han fyllde trettio för några veckor sedan. Det är först under de senaste åren han har börjat ta kontakt själv, och som avståndet mellan oss känns mindre än när han var tio och jag var tjugo, och vi har lärt känna varandra på ett annat sätt som vuxna – även om hierarkin fortfarande är given. Jag tror att han och Ellen har ett helt annat förhållande, att de är tillsammans mycket mer och har mer kontakt, känner sig säkert mer lika, och de är mer lika: de är båda lika mamma, har hennes blonda hår och stora ögon.

Ellen har också hennes kurvor och kroppsform – är mjuk och fyllig på ett graciöst och inbjudande sätt, helt olik mig, jag har alltid varit mager, nästan kantig.

Jag skulle gärna ha bytt, skulle gärna velat ha Ellens kropp, 18

minns fortfarande hur förfärligt det var när jag var sexton, att hon som var två yngre än jag och hade mer former, större bröst.

Att pojkarna i min klass ringde hem till oss och bad att få prata med Ellen. Jag var så rasande på henne då, ser i mina dagböcker hur jag skrev att jag hatade henne och hittade på hundra olika skäl till varför, att hon var så irriterande och tjatig, en klängig skitunge. När hon till råga på allt, före mig, fick pojkvän, som ständigt satt vid middagsbordet tillsammans med oss och höll på med hennes hår, sa jag till mamma att jag skulle flytta. Jag argumenterade med allt annat än Ellen, men så här efteråt inser jag att mamma måste ha genomskådat mig. I dagboken har jag skrivit att mamma ofta tog med mig på utflykter och aktiviteter, att vi två åkte och hälsade på mormor och morfar, åt middag ute, gick på bio, att hon ofta tog sig tid ensam med mig, utan Ellen. Jag har bara nämnt det i en bisats, kanske lagt till en kommentar eller värdering av filmen vi såg. Jag kan inte ha reflekterat över eller insett mammas alldeles uppenbara insats, eller kanske var det bara för genant, även inför dagboken, att få medlidande för att jag hade en lillasyster som på alla sätt var mycket mer lyckad än jag.

Jag kan fortfarande glimtvis känna den skamliga och oerhörda avundsjuka som kan flamma upp inom mig när jag ser blickarna hon får när vi tillsammans går på en gata eller sitter på kafé, när jag ser foton av oss som yngre, eller värst av allt när jag ser hur hon ibland talar med Olaf – nej, tvärtom, när jag ser hur han pratar med henne. Jag har aldrig frågat honom om det – även om de banalaste frågor tvingar sig fram med barnslig kraft: Tycker du hon är snyggare än jag, skulle du ha valt henne om du kunnat? Inte ens i de värsta grälen med honom, när jag 19

nästan inte vet vad jag gör eller säger. Jag har haft lust att skrika ut det, särskilt i början, men har hejdat mig i tid, har i stället gett mig på någon väninna eller kollega till honom. Tror du inte jag märker hur du tittar på henne, har jag ropat, hur du vänder dig mot henne och sätter i gång, men tror du verkligen att du har någon chans, tror du verkligen att hon är intresserad av dig, och det är så småaktigt, och det är så skamligt, men det är bättre än alternativet.

Ellen och jag blev nära vänner i tjugoårsåldern. Då jag träffade Olaf och Ellen fick en ny roll för mig. Plötsligt var hon någon jag kunde anförtro mig åt, en människa, en syster, något nära, inte bara manifestationen av allt jag ville vara och inte var.

Jag studerade journalistik, bodde med en väninna i en lägenhet på Majorstua, medan Ellen fortfarande bodde hemma. Jag tror inte vi träffade varandra vid andra tillfällen än i samband med familjen året efter det att jag flyttat ut, jag minns bara hur ljuvligt det var att bo för sig själv utan Ellen att spegla mig i på morgnarna, och träffa vänner som inte visste vem hon var. Så mötte jag Olaf, och de ambivalenta känslorna gentemot Ellen verkade plötsligt överdrivna och barnsliga, hon och jag kom gradvis varandra nära, och sedan jag fick Agnar och Hedda har de gamla känslorna bara blossat upp ibland och påmint mig om hur det en gång var.

Efter två och ett halvt glas vin och tillräckligt mycket sol för att jag ska känna hur solbrännan sticker på nässpetsen, är jag lugnare. Glad för att Olaf tog kontroll över det hela, glad för att Agnar får se Colosseum, och att han har föräldrar som ger honom frihet under ansvar. Glad för att sitta tillsammans med 20

mina båda syskon på ett turistifierat kafé i Rom medan vår mor ser italiensk samtidskonst och vår far vandrar omkring i Vatikanen.

Jag vågar inte säga något mer om bekymren för Agnar, inte efter att Ellen och Håkon såg oförstående på mig när jag berättade hur stressad jag var redan innan jag hade hunnit slå mig ner. Vi har haft långa diskussioner om detta tidigare, jag vet att Håkon tycker att jag är överbeskyddande, har för många regler när det gäller barnen och därmed för många bekymmer. Ellen är fascinerad över vårt sätt att ha barn på, som hon ironiskt har uttryckt det flera gånger tidigare, det senaste året har hon inte ens brytt sig om att kommentera det – bara dragit sig undan när vi har börjat prata om barnuppfostran. Och även om jag förstår vad hon menar, att vi är en del av en trend, förstår jag inte hur jag ska göra det annorlunda. Om jag gör uppror mot den intensiva uppföljning som man på alla sätt lagt grunden till, överallt, skulle det ju bara gå ut över Agnar och Hedda, de skulle hamna utanför.

– Klockan är halv tre nu, säger Ellen, bryter in i Håkons reflexioner kring våra föreställningar om de stora italienska familjerna, medan italienarna nu i genomsnitt bara föder lite drygt ett barn var.

– Förutom det faktum att det vittnar om nedgångstider och dålig familjepolitik är det ju inte i sig katastrofalt. Målet bör inte vara att folk ska föda fler barn. Tvärtom, säger han. Världen är ju överbefolkad.

Ellen överdriver de sista orden i hans yttrande, pratar högt och parodierar mamma, som alltid, alldeles oavsett om någon har frågat henne eller inte, tittar på klockan och konstaterar hur mycket den är.

21

Vi har länge retat henne för det, det har blivit ett internt skämt mellan Håkon, Ellen och mig, till och med mellan Olaf och Agnar och mig. Samtidigt finns det något tryggt i det, neutralt och upplysande. Och även om vi alltid säger det med mammas tonfall, som ett skämt, har både Håkon, Ellen och jag börjat tala om för varandra hur mycket klockan är, antingen som något vi säger när det blir tyst, som ett uppbrott vid olika sociala tillfällen eller bara som en upplysning.

Jag skrattar till, Ellen parodierar bättre än någon annan jag känner, det är något med hennes sätt att observera och få fram de minsta rörelserna, mimiken, ett lätt kast med huvudet eller en blick, plötsligt förvandlas hon till mamma, mormor, en väninna eller någon känd politiker eller skådespelare.

– Tack, säger jag.

– Herregud, slappna av, han är faktiskt fjorton år, säger Håkon.

Vi är omedelbart införstådda med att Ellens halv tre var ett försök att lugna mig, gemensamma associationer, gemensamma referensramar. Jag undrar hur mycket av det som är gener, om vi är programmerade på samma sätt, att det är därför vi alltid har denna intuitiva förståelse av och för varandra, eller om det bara är ett inlärt sätt att tänka, prata, associera och dra slutsatser. Hursomhelst har Ellen, Håkon och jag detta gemensamt, outtalat och konstant, oberoende av tid och rum.

När jag var nyutbildad journalist och arbetade som frilans för en kvinnotidskrift, gjorde jag vid ett tillfälle en grej om ett tvillingpar som man hade skilt på vid förlossningen. Men i motsats till de vanliga tvillingar-skilda-åt-vid-förlossningenhistorierna handlade denna om dessa enäggstvillingar som 22