Bye bye

Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare av Jesper Stein: Oro (2014)

ISBN 978-91-1-307235-7

© JP/Politikens Hus Köpenhamn 2013 och Norstedts, Stockholm 2016 Översättning: Margareta Järnebrand Omslag: stolzedesign.dk Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2016 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Till Finn

Prolog Ørstedsparken, Köpenhamn, juni 2004

måndagsförmiddag, i ett hörn av parken. 26 grader och stillastående luft, med svärmar av små insekter i en kvav idyll.

Kriminalinspektör Axel Steen betraktade linan som försvann ner i det gröna vattnet. En halvmeters sikt, sedan var den borta. Den var fäst vid en orangefärgad boj som bar grodmanskårens logga och som vilade på vattenytan några meter från bryggan han stod på.

Hans blick gled runt stranden som pilarna lutade sig ut över med sitt tunga, gröna lövverk; blommor i orange, rött och gult omgärdade sjön, flimrande i värmediset.

Det ryckte lätt i linan och bojen vickade till.

Axel vände sig om mot den grodman som just hade kommit upp från sjöbottnen efter en halvtimmes fruktlöst sökande. Han hade krängt av sig våtdräktens gummihuva och dykarmasken. Ansiktet var alldeles vitt. Han skakade på huvudet.

En skräddare kilade förvirrat fram över den blanka vattenytan. Axel kunde se tussar av vita moln glida fram över de ljusblå fälten i sjöns gröna spegel. Sedan steg en ny serie bubblor upp ur djupet. De löstes på något mystiskt sätt upp när de nådde ytan. ”… är ju inte säkert att hon finns här”, hörde han bakom sig.

Rösten tillhörde John Darling, hans kollega, som hade tagit kommandot över utrymningen och avspärrningen av parken. Mordrotelns wonderboy, en lång, bredaxlad, blond fotomodelltyp med den danska polisens tajtaste byxor och ett allestädes närvarande sinne för att saker och ting skulle gå korrekt till. Men ingen särskilt märkvärdig brottsplatsutredare.

Axel kastade en skarp blick på honom. det var sommar ,

7

Darling gav upp och vände sig mot grodmannen. ”Hur lång tid kommer det ta för er att undersöka sjön?” ”Menar du hela sjön?” ”Jag vet inte vad jag menar. Hur lång tid kommer det att ta?” ”Om vi ska gå igenom hela sjön kan det ta lång tid. Ett dygn kanske.

Den är fyra meter djup. Men om hon ligger här nere” – han vände huvudet mot vattnet framför dem – ”så hittar vi henne. Snart.” ”Kan hon ha förts i väg av strömmen?” ”Man flyter inte omkring där nere. Det finns nästan ingen ström. Det är stillastående vatten.”

Darling vände sig mot Axel och började om. ”Vad är det? Det stämmer väl vad jag säger? Att vi har hittat hennes kläder behöver ju inte betyda att hon finns här. Hon kan vara var som helst.

Det är inte ens säkert att hon är död. Hon kan ligga hemma hos någon kille och ha det mysigt just nu. De kanske har badat i sjön, och sedan har hon glömt kvar sina grejer …”

Axel lade handen på kollegans underarm och tryckte till. Såg honom i ögonen. Stämningen hade fått Darlings rädsla att flamma upp. Och han försökte prata bort den. ”Varför tror du att hon ligger i sjön? Om hon är död kan ju kroppen finnas var som helst. Hon kan för den delen lika gärna …” ”Sluta nu”, sa Axel. Han vände sig om och såg på linan igen. Bubblor. I övrigt ingen rörelse. ”Hon finns där nere.” Han tittade bort mot den polkagrisrandiga plasttejp som hade spänts upp ett femtiotal meter ifrån honom, tvärs över stigen åt båda håll. Det var människor överallt, inte bara bakom avspärrningen utan också på de gräsbevuxna strandsluttningarna mitt emot. Folk pekade åt deras håll, stelnade i sina rörelser. En man satt med ett teleobjektiv och knäppte för fullt. ”Har ni med er filtar?” frågade han grodmannen. ”Nej.” Han vände sig om mot Darling. ”Skaffa fram filtar.” ”Varför det?” ”Nu genast.” Axel vände sig ut mot sjön igen. ”Hon ska få komma upp i fred.”

8

Hans mobil vibrerade. Det var Cecilie, hans fru. Han tryckte bort samtalet. Ørstedsparken av alla ställen. Köpenhamns mest genomknullade grönområde. Dygnetruntöppet analparadis för kringdrivande bögar, grönt liggunderlag för ryggsäcksturister med minimal budget.

Den fyrkantiga parken, som sluttade som en skål ner mot sjön från de kringliggande gatorna, hade anlagts på artonhundratalet på resterna av Köpenhamns vallar. På en nivå åtta meter under resten av stadsdelen låg den nyrestaurerade sjön omgiven av gräsmattor och frodigt bevuxna sluttningar, en ficka av skönhet omgiven av några av stadens mest trafikerade gator.

Tre sothönor anförda av en svan kom majestätiskt glidande emot dem.

Och tittade förväntansfullt upp på männen på bryggan.

Det ryckte i linan. En. Två. Tre gånger. ”Han har hittat något”, sa grodmannen bredvid honom.

Axels hjärta snörptes ihop. Han kunde höra hjärtslagen som en smärtsam blodrytm i hörselgångarna. Han bad till gud att ”något” inte skulle vara Marie Schmidt, men han var väl medveten om att gud inte fanns. Definitivt inte här i Ørstedsparken, där de letade efter kroppen av en artonårig flicka som just hade tagit studenten.

Marie Schmidt hade varit saknad i ett och ett halvt dygn. Det var ingalunda onormalt för en artonårig flicka i Köpenhamn, men det var onormalt för Marie. Hon hade varit på studentfest på Bellevue och åkt hem med S-tåget till Nørreport kring midnatt. Klockan 00.23 hade hon skickat ett sms till sin pappa om att hon snart skulle vara på stationen. Tio minuters promenad från deras lägenhet på Nansensgade. Men hon hade aldrig kommit hem. Och hennes mobil hade stängts av bara en timme senare. Det var aldrig något gott tecken. Ändå betraktades fallet enbart som ett normalt försvinnande.

Fram till för fyra timmar sedan, då en trädgårdsarbetare hade hittat en handväska, en studentmössa och några klädesplagg i ett buskage i Ørstedsparkens norra ände, mitt emot Israels Plads. Axel hade varit förste man på plats tillsammans med John Darling. Efter att ha pratat som hastigast med trädgårdsarbetaren hade de gått in bland de meterhöga ormbunkar som växte mellan stigen runt sjön och utgången mot Israels Plads. Värmen kändes kvävande och obehaglig. Runt omkring låg toalettpapper, vissna fjol9

årslöv, avbrutna grenar och diverse gammalt emballage. Lukten av jord och avföring. Fem meter in låg studentmössan, den lilla skinnväskan, en jacka och så det som fick Axel att räta på sig och ropa till två ordningspoliser, som stod på stigen, att de skulle tillkalla beredskapsstyrkan och se till att spärra av hela området: en vit, ärmlös klänning med ett band av volanger och spetsar längs kjolfållen. Den var smutsig och hade vänts ut och in. Guldtrådar i det indiska silket blänkte i de få solstrålar som trängde genom lövverket. I en buske en söndersliten g-string.

Plaggen och väskan motsvarade det utsända signalementet på Marie Schmidt och låg kringströdda över ett parti där marken och vegetationen var tillstökad, som om någon hade legat där. Axel hade tagit upp den lilla handväskan. Cigarretter, en plånbok, en tändare, men ingen mobil. I plånboken låg ett månadskort till bussar och tåg i huvudstaden med ett foto av den leende unga flickan. Han kände syran rinna till i magsäcken. Inte bara för att allting på platsen tydde på att flickan hade blivit våldtagen, utan för att han visste att hon var död.

Parken hade spärrats av och genomsökts av hundpolisen. Detta utan att man hittat några ytterligare spår av Marie. Kriminalteknikerna hade anlänt och jobbade för fullt inne bland buskarna. Men resten av mordrotelns fasta styrka, polisfotografen och rättsläkaren, väntade ute på gatan. De hade ingen kropp. Inte än.

På stigen bakom honom stod kriminalassistent Tine Jensen, som hade haft kontakt med Marie Schmidts pappa. Modern hade dött i cancer fem år tidigare. Axel hade ringt till Tine Jensen så snart han insåg att det var den saknade flickans kläder och väska de hittat, och han hade bett henne underrätta pappan om att de höll på att leta i Ørstedsparken och att medierna säkerligen skulle börja skriva om det. Tine Jensen hade anlänt till parken en timme senare och gått igenom klädesplaggen. Nu vankade hon omkring på stigen bakom honom, väntade och rökte. Han ropade på henne. ”De har hittat något”, sa Axel, och det fick henne att stelna till. Hon var huvudet kortare än Axels en och nittio, strax under trettio år, mycket jylländsk med kort, ljust hår, blå ögon som satt långt isär, en liten grop i hakan, ett stift i näsborren och tio kilos övervikt.

Den orangea bojen rörde sig och drogs i väg över vattenytan. Han visste vad det betydde. Vad dykaren än hade hittat ville han markera det, så att 10

han kunde hitta det igen. De stirrade båda två ner i vattnet och såg serier av luftbubblor och ett moln av dy stiga uppåt innan grodmannens huvud och överkropp blev synliga och bröt vattenytan.

Mannen stannade kvar i vattnet, tog ut munstycket till syrgasflaskorna och nickade kort, inte till hälsning utan som en bekräftelse på något som de redan visste. ”Jag kan inte säga om det är hon, men det är i alla fall en död kvinna.

Hon ser ung ut.”

Axel kände värmen sluta sig omkring honom, som om hela hans kropp kramades av en stor hand. Han drog ett djupt andetag. ”Kan du få upp henne?” ”Ja, inga problem.” ”Du får lov att vänta en stund. Vi behöver ha hit rättsläkaren, och vi måste skärma av, så att folk inte ser något.”

Han kunde höra John Darling ringa in till kommunikationscentralen och rekvirera en större styrka, så att man kunde utrymma den här delen av parken helt och hållet.

Axel var just på väg att be om att få hela parken avspärrad när han hörde ett rop. Det kom från stigen ett hundratal meter bort, nedanför ett kafé som låg i parken. Axel vände sig om och såg en man komma gående mot avspärrningarna med journalister och flera pressfotografer runt omkring sig. ”Skit också, det är hennes pappa”, sa Tine Jensen. ”Vad fan gör han här? Han ska härifrån innan vi tar upp henne”, sa Axel.

Tine Jensen började genast gå mot mannen, som hade nått ända fram till avspärrningen och nu var inbegripen i högljudd diskussion med en ordningspolis som stod och höll upp den polkagrisrandiga avspärrningstejpen framför honom. ”Släpp förbi mig. Jag är hennes pappa.”

Han såg ut att vara strax över femtio, en man med krulligt, blont hår som fick honom att se yngre ut än han var. Klädd i jeans och en blå- och vitrandig T-shirt som såg lite för käck ut. Inte minst för det som väntade honom.

Tine Jensen hade kommit fram till honom. ”Vad är det som händer? Har ni hittat henne?” frågade han högt och oroligt, på gränsen till sammanbrott.

11

Tine Jensen bad två poliser mota bort pressen, lade ena handen på mannens axel, lyfte upp avspärrningstejpen och började leda honom mot en svängd trappa som ledde upp mot Israels Plads. Hon böjde sig fram och drog hans huvud mot sig. Axel kunde inte höra vad hon sa, men mannen rätade på sig och utbrast: ”Det är min dotter som ligger där nere.”

Sedan vek han sig dubbel och sjönk ner på knä på stigen. Axel såg hur fotograferna knäppte för glatta livet. ”Hallå där.” Grodmannen knackade i träbryggan. ”Och nu då? Hur länge ska jag ligga här i spat och vänta?”

Axels skjorta klibbade vid överkroppen och svetten rann nedför magen.

Han ropade på Darling, som kom gående med en trave ambulansfiltar. ”Vi måste utrymma området om vi ska kunna ta upp henne. Och hela parken ska finkammas på nytt. Ju fler åskådare som trampar omkring, desto större är risken att de fördärvar spår. Jag vill ha upp henne nu.”

Tine Jensen hade överlämnat fadern åt två uniformerade poliser som nu var på väg bort med honom. Hon kom tillbaka till Axel. Bakom honom var Darling i full färd med att instruera en handfull poliser om att mota undan folk och låsa grindarna till parken, så att de fick arbeta i fred.

De gick ut på bryggan, som stack tre meter ut i vattnet. Axel tecknade åt dykaren. Grodmannens kollega hade tagit på sig masken igen och var på väg ner i vattnet. ”Då kör vi i gång”, sa Axel.

Dykarna gick ner i en sky av bubblor. Tine Jensen bet på naglarna. John Darling stod och trampade med en utvikt filt. ”Var kommer de upp?”

Axels mobil vibrerade igen. Ytterligare ett samtal från Cecilie. Och ett sms. ”ring nu!!” stod det. Han skrev: ”Jag står mitt uppe i ett mordfall. Återkommer.” Stängde av mobilen.

Det dröjde två minuter innan dykarna kom upp. Under den tiden tänkte Axel inte på något annat än flickan. Han tänkte på det han kände till om fallet. Marie Schmidt hade gått hemåt till fots. Sannolikt berusad. Från Nørreport. Och sedan hade hon hamnat här. Av allt att döma våldtagits.

Och kastats i sjön. För ett och ett halvt dygn sedan. De skulle bli tvungna att kartlägga hennes väg ända från Bellevue och hit. Vilka hade hon talat 12

med? Vilka hade sett henne? Hade hon varit ensam? Det måste finnas vittnen. Ørstedsparken var välbesökt nattetid. Redan i kväll skulle de finkamma hela området på jakt efter någon som hade hört eller sett något.

Det ryckte i linan, och en serie bubblor steg uppåt tillsammans med slam och löv. Dykarnas huvuden med maskerna var det första de såg, sedan en otydlig vit skugga mellan dem, en skugga som blev till en kropp, en död flickkropp, vaxvit med skurgumshud på händer och fötter. Märken på halsen. Mörka skuggor. Var det strypmärken? Hennes blonda hår böljade tyngdlöst fram och tillbaka i vattnet som i en reklamfilm för schampo. Öppna gröna ögon som upplösta stirrade tomt mot himlen. Ett par högklackade vita skor med vristremmar runt vilka huden pressade sig ut. I övrigt var hon naken. Små bröst, överkroppen som blänkte av vatten och slam, det hårlösa könet, ben och armar, ansiktet, inga synliga skador, men på den vänstra vristen en tatuering av en koltrast. Marie Schmidts smeknamn.

Dykarna fick ner en plastbår i vattnet och täckte över henne med en ambulansfilt innan de lyfte upp henne på båren. ”Nej. För helvete”, sa Darling som annars aldrig svor. ”Tar du pappan?” frågade Axel Tine Jensen.

Tunga steg klampade på bryggan. ”Mina herrar, ingen rör mer vid henne förrän jag är färdig, och se till att få undan den där filten. Om ni ska skydda kroppen mot nyfikna får ni göra det på något annat sätt.”

Landets ledande rättsläkare, Lennart Jönsson, mer känd som Svensken, var det ingen som sa emot. Lång, med kulmage och med stora påsar under ögonen. Han hälsade på Axel och Darling, nickade åt de andra, öppnade sin gamla läderväska, drog på sig den vita overallen och sedan ett munskydd. Han letade fram handskar, blåste i dem, tog på dem och satte sig på huk bredvid båren, som nu vilade i trappan ner till bryggan. Sedan började han undersöka kroppen från topp till tå. Alla såg på honom. Under tystnad. Han hejdade sig vid ögonen, tog fram en pincett, lyfte på ögonlocket, mumlade någonting, vred på flickans huvud och tittade bakom öronen.

Axel visste att han letade efter punktformade blödningar. Svensken tog fram en fickkamera och fotograferade ansiktet. ”Axel, hur länge har hon legat i vattnet?” ”Vi vet inte. Trettiosex timmar kanske.”

13

”Vad vet ni om henne?”

Axel visste att Svensken bara var intresserad av upplysningar som kunde kasta ljus över kroppens tillstånd. ”Inte mycket. Spår bland buskarna tyder på att hon har blivit våldtagen eller utsatts för något sexuellt. Hon sågs senast i lördags natt, sannolikt i berusat tillstånd på väg hem från en studentfest. För övrigt ingenting.” ”Är hon student?” ”Ja.” ”Fy fan. Lova mig att du får tag på det aset.”

Sedan öppnade han flickans mun, och Axel kunde se något som påminde om diskmedelslödder. ”Vid första påseende skulle jag säga kvävning, för hon har rispor på halsen, märken, punktformade blödningar i ögonen och rodnad bakom öronen, men det här är skumsvamp. Och det betyder att hon har drunknat.”

Han undersökte resten av kroppen. Tog skrapprover under naglarna medan poliserna stod tysta och såg på. ”Vad kan du hitta om hon har legat så länge i vattnet?” ”Det är olika. Det finns goda möjligheter att hitta dna. Sperma i anus eller vagina borde ha bevarats. Hudrester under naglarna har antagligen sköljts bort”, sa Svensken och vände kroppen på sidan och stack in en elektronisk termometer i flickans ändtarm. Han väntade, drog ut den och skakade på huvudet. ”Hon har blivit för kall. Har samma temperatur som vattnet. Jag kan inte säga något om tidpunkten. Vad vet ni om hennes sexliv? Var hon oskuld?

Knappast, väl? Inte i den åldern. I dessa tider.”

Darling hostade, som om han var på väg att kräkas, och gick snabbt därifrån. Svensken höjde på ögonbrynen. ”Känslig mage. Tja, det är svårt att säga särskilt mycket när hon har legat så länge i vattnet. Jag måste få in henne till institutet, och sedan kanske jag kan ha mer till dig, men så här direkt skulle jag säga att någon har försökt strypa henne och sedan kastat henne i vattnet. Hon har säkert förlorat medvetandet, men hon var vid liv, så hon drunknade. Det kommer vi att se när vi har öppnat lungorna.”

Han reste sig. Tog av munskyddet. Drog av sig handskarna och fiskade upp en snusdosa. Tittade upp i trädkronan ovanför dem.

14

”Japanskt pagodträd”, konstaterade han och stoppade in en prilla i munnen. ”Jag ska skriva en preliminär likbesiktningsrapport. Jag sitter i bilen om du vill mig något. Hon är er.”

Polisfotografen kom fram. Han hade varit sysselsatt i undervegetationen tillsammans med rättsteknikerna. Axel gick fram till Darling, som stod och pratade i telefon med chefen för mordroteln. Han var blek. ”Vi måste sätta hela roteln i arbete. Det behövs folk som granskar familjen, hennes liv, pojkvänner, studentkamrater, festen på Bellevue, övervakningskameror vid Nørreport. Och vi måste leta efter vittnen här i parken, nu i kväll, i natt och de kommande dagarna. Axel och jag leder utredningen.”

Det betydde att Darling organiserade. Medan Axel skulle hitta mördaren. Det passade honom bra. ”Möte på polishuset om en timme. Yes. Överenskommet.”

Darling avslutade samtalet. ”Du ser bekymrad ut”, sa han till Axel när han hade stoppat ner mobilen i fickan.

Axel var genomblöt av svett. ”Jag har en dålig känsla.” ”Varför det?” ”Jag vet inte. Som om loppet redan är kört.” ”Det är värmen. Eller stämningen. Det är ju vidrigt alltihop. Vem fan stryper en nybakad studentska? Det är mer än man står ut med. Du borde kanske ta tio minuters rast. Det kunde jag också behöva. Vi har långa dagar framför oss”, sa Darling.

Axel gick ner till bryggan igen och kastade en sista blick på flickans kropp, som blixtfotograferades ur alla vinklar. Hon såg fruktansvärt utsatt ut, blottad i sin nakenhet, strypmärkena runt halsen var som spår efter en oskuld som hade slitits av henne med extrem våldsamhet. Sedan gick han uppför den svängda trappan och ut ur parken.

Han satte sig på en sten på Israels Plads. En grupp studenter satt på några bänkar en bit bort. Aspackade. Med cigarretter i mungipan och klirrande flaskor, för nya kläder och för breda leenden. De skrålade. Axel fick ögonkontakt med en av flickorna som såg på honom med tom blick, långt borta i ruset. Hennes ögonlock var blå av ögonskugga, och han kom att tänka på 15

sin barndoms olyckliga kärlek, Agnetha Fältskog. Sedan fick flickan syn på honom på riktigt och ropade: ”Hallå där, kan du inte le lite!”

Axel vände sig bort. Fällde upp mobilen. Det hade kommit tre sms från Cecilie. Han tryckte hennes nummer utan att läsa meddelandena. ”Vad är det?” ”Din stora idiot. Varför har du inte svarat? Jag är på Rigshospitalet.

Emma ligger på intensiven. På grund av dig.”

16

1 Torsdagen den 26 juni 2008

Jessen hävde sig upp på bassängkanten och satte sig på kaklet i en enda långsam, koordinerad rörelse. Han var varm.

Han kände pulsen sjunka. Tre kilometer bröstsim och crawl i kroppen och hela simhallen för sig själv. Klockan var 05.30. Framför honom låg en perfekt dag. Han skulle vara på polishuset om en timme. Före alla andra. Tajming var allt. Och man kunde inte tajma någonting om man inte var först på plan.

Som nyutnämnd biträdande polisdirektör direkt från säkerhetstjänsten, pet, var han långtifrån någons favorit, men han befann sig för högt upp på rangskalan och hade för många försänkningar för att de skulle kunna göra något. Han skulle förbereda sig inför möten med polisdirektören, chefsgruppen och klagonämnden. Det stora slaget om prioriteringar. Det skulle bli blodigt. Och de skulle komma att hata honom ännu mer än efter hans första omgångar med rationaliseringsåtgärder.

Han tog av sig simglasögonen och gick till duschrummet. Satte sig på en träbänk, kände brädorna under musklerna som var varma och svällande, grep tag i det kalla, hårda stålet nedtill och klämde till med händerna. Sedan förde han händerna ner utmed benen ända till fötterna och så upp igen över sin hårlösa kropp. Först en dusch och sedan lite olja.

Cecilie fyllde trettiosju på söndag. Hon skulle komma hem från Haag med Emma för att ha semester. Något måste hända, det var en sak som var säker. Han kunde snart inte leva med den här osäkerheten längre. De skulle fira dagen i morgon på Custom House tillsammans med Darling och hans jobbiga fru, den där psykologen som alltid blev berusad. Det var en sådan biträdande polisdirektör jens

17

dag då ingenting fick gå snett. Cecilie blev irriterad om saker och ting inte gick precis som hon ville. Man rättade sig efter Cecilie, kanske inte i allt men för det mesta. Hon var på samma gång ren, oskuldsfull och bestämd i blicken, den lätta skelningen och det utmanande leendet som höll en fast.

Vad han älskade det! Och henne.

Emma skulle vara hos sin pappa. Det var helt okej. Barn var oförutsägbara. Men det hade han lärt sig. Han hade läst på. Det hade han varit tvungen till. Det fanns ingenting att kopiera från hans egen barndom. Gränssättning och auktoritet var absolut inte hans område, hade han förstått på Cecilie.

Han var den snälle farbrodern, den påhittige plastpappan som pratade roligt genom näsan och använde konstiga ord. ”Jag bemyndigar nalle att hämta en glass i frysen.”

Stora ögon och öppen mun. ”Men eftersom nalle inte kan gå själv förordnar jag dig att träda i hans ställe och hämta den nu.” ”Varför pratar du så konstigt?” hade hon sagt med ett leende.

Ja, varför? Och varför det där leendet på dina läppar, lilla vän? För att jag är rolig? Eller för att du gärna vill göra din mamma glad när hon nu har valt en konstig man i stället för din pappa? Barn kunde man inte lura. ”Vad betyder det, Jens?” ”Det betyder att du kan få en glass.”

Hon såg skeptiskt på honom. ”Varför sa du inte det då?”

Han hade hittat en mix av roliga upptåg, klippfast vuxengrund och punktliga omsorger. Men den behövde ständigt justeras, finkalibreras. Man måste lära sig att känna igen situationerna och öva på dem. Hade Cecilie genomskådat hans osäkerhet? Det hade hon säkert, men kanske var det så tursamt att det hörde till det som hon hade fallit för, detta att han inte visste vad man borde göra? Att varje dag var känslornas stora multiple choice-test?

Han vred på skållhett vatten, blundade och lät det omsluta kroppen.

Kunde han ge henne det hon ville ha? Han tänkte på gårdagen. De hade haft ett så bra samtal. Han hade trott att de nått fram till varandra, som för länge sedan när han varit på tjänsteresa och de hade haft sex på Skype.

En kort stund förlorade han sig i minnena. Att se henne ligga där framför honom på skärmen och röra vid sig själv. De perfekta formerna, benens 18

rundning, huden och skötet. Han hade stängt av hennes ljud utan att hon visste om det. Men han kunde se henne. Hon var den minst blyga av dem.

Hon hade hjälpt honom framåt, fått honom att släppa taget som han aldrig tidigare hade gjort med en kvinna.

I går hade han känt sig lika nära henne som förr i tiden, tvivlen var borta.

Hon verkade gladare än på länge. Sa att hon saknade honom, såg fram emot att komma hem och ha semester. Men när han hade föreslagit att de skulle ta av sig kläderna och ta ut återseendets glädje i förskott genom att förenas i cyberspace kunde han läsa sitt fiasko i hennes stelnade kropp och matta blick redan innan han hann avsluta meningen.

Han stängde av vattnet och gick ut. Såg sig själv i spegeln. Lockarna hade börjat titta fram ur hårbottnen igen. Han måste absolut klippa sig.

Torkade sig, kammade håret. Lite vax. Doftlös deodorant. Rena kalsonger.

Hugo Boss-skjortan var oklanderligt slät, kostymen nytvättad. Han såg bra ut. Även på insidan.

Han hade haft andra.

Dorte från utrikesministeriet, Grönlandsjurist som ville ha ljuset släckt, djupborrningar, även i sängen, sneda tänder. Hon hade god förståelse för vad som krävdes för att driva ett ärende framåt men inget begrepp om vad som behövdes för att få ett förhållande att fungera.

Mette, specialist på eu-rätt, elitlöpare som ville tävla mot honom med pulsmätare och stoppur. Hon hade alltför tydligt gjort klart att det även låg en viss karriärplanering bakom hennes val av honom.

Och när han började inom säkerhetstjänsten hade det varit Lena från säpo, närsynt personalpsykolog med tjocka vrister, som visste allt om sekretess och hade god förståelse för hänsynen till utländska säkerhetsintressen, men hon var för svensk och förutsägbar.

Rara, söta flickor som alla saknade det som Cecilie hade. Det visste han från första stund han såg henne i rätten sommaren 2004. Hon var en ung, framåtsträvande jurist som höll på att kickstarta karriären igen efter att ha fått barn. Hon var visserligen gift, men när han fick klart för sig att det inte var lyckligt var han redo. Han hade gjort en säkerhetskoll av hennes förflutna och hennes känslor. Det fanns inga hinder för att hon skulle kunna godkännas. Inte ens med Axel Steen i sitt förflutna.

19

2 fram i natten i en bobsleigh. Fastspänd och stel, strömlinjeformad med armarna utmed sidorna utan att kunna uppfatta sig själv som något annat än en pil på himlen. Han befann sig i staden, han såg sig själv på Nørrebrogades vintergata under en vit sekund, sjöarna som en minnesförlust badande i ljus, Nørreports neon, Vester Voldgade i en glimt, han sköt lycklig genom den blinkande stadens rör, pulsådror, vener omgivna av nervtrådar som glittrade av fosfor. Rådhuspladsen i en explosion, tyngdlös över ljusfloden av trafik på H.C. Andersens Boulevard. Staden var hans kropp, hans kött och blod som han lade bakom sig i ett kaos av ljud och fart.

Han landade på polishusets tak. Kälken var borta, lättheten försvunnen, han kunde känna sin kropp full av vätskor, pulsslag, illamående, piss och avföring. Och med kroppen trängde medvetandet in, han steg långsamt upp till ytan och vaknade som ett framkallat fotografi i ett svettbad av smärta och törst.

Hans ögon trevade runt i rummet, försökte röra vid allt de träffade på och förstå vad det var, var han var, innan hans klibbiga, paniska blick fann vila på Egon Schiele-affischen ovanför sängen. Hans eget sovrum. Mobilen blinkade.

Det var något han skulle göra i dag, men det gjorde honom detsamma.

I dag. I morgon. Nästa dag. Det gjorde detsamma. Han slöt ögonen igen.

Låg orörlig och försökte orientera sig i sitt liv. Vart hade han kommit?

Han hade varit ledig i fem dagar, och de hade försvunnit i ingenting.

Hasch, tv, sex med Dorte Neergaard, mer tv, mer hasch, och sedan tv, hasch och rödvin ute på stan, och det hade återigen slutat med sex med Dorte Neergaard. Då och då hade han grävt lite i tre gamla mordfall. Tillbringat axel steen susade

20

timmar i förrädiska dimmor av klarhet på soffan med ”Gimme Shelter” i öronen, en joint i askkoppen, läst igenom akterna på nytt, letat efter samband som plötsligt dök upp likt lysande stjärnor i ruset och försvann lika snabbt igen. Det förflutna som han inte kunde släppa, inte ville släppa.

Fallen som han måste klara upp, men till och med de förlorade sin betydelse för honom allteftersom han plöjde igenom de välbekanta uppgifterna i opåverkat tillstånd och inte hittade något som kunde lösa fallen. Och i går hade han bara rökt sig redlös. Ensam.

Nu var det slut; den lilla femdagarsfrist av frihet som han hade kunnat ägna åt att gå ner sig var över, och han måste in till polishuset. Han kastade av sig täcket och klev ut på golvet, välte askkoppen i rörelsen.

Han rökte på dagligen nu. Ett par tre joints när han inte var på jobbet.

Alltid en på kvällen. Under helgerna fler. Han kände sig inte slö, men han visste att det tärde på honom. Och han visste att det var förödande för hans jobb. En snut som rökte hasch. Det gick absolut inte an. Dödsångesten fanns alltid där. Gigantisk när han vaknade nästa dag. Som nu när hjärtat återigen satt i halsgropen och hamrade som besatt i hans kropp. Det förbannade bankande hjärtat.

Men det fanns också veckor då han inte rökte på, och det bevisade att han inte var beroende. Då levde han sunt, arbetade, tränade, men sömnen uteblev, och efter en vecka eller två var han så slutkörd att han rökte på igen.

Det var bara för att få sova. Och när han inte var beroende kunde han ju ta en joint då och då. Så hade det varit i ett år nu. Fram och tillbaka. Mest tillbaka. Han hade lovat sin exfru Cecilie att sluta, men så hade det inte blivit. Och när hon talade om för honom att hon skulle flytta till Haag i ett år och tänkte ta Emma med sig hade han rökt bort smärtan och vreden.

Han hade gått med på att Emma skulle bo hos sin mamma när Cecilie för tre och ett halvt år sedan lämnade honom för en chef vid pet; han hade tvingats finna sig i att antalet dagar blev färre, och gång på gång att semestrar och överenskommelser naggades i kanten och ändrades därför att det passade Cecilie. Och så för ett halvår sedan detta. Först hade han försökt övertala henne att ge upp planerna, men det var ingenting att diskutera. Var tredje helg och loven. När han hade sagt att han inte tänkte gå med på det hade hon hotat honom med familjerätten. Och det var det sista han ville utsätta sin dotter för. Att han en dag skulle behöva berätta för Emma att 21

hennes mamma och pappa hade varit så osams att det måste bli rättegång, den situationen skulle han aldrig hamna i, aldrig, aldrig, aldrig. Efter två månader hade han ändå ringt till familjerätten och fått veta att han hade försuttit sin chans. En handläggare hade förklarat för honom att loppet var kört. Han föreställde sig att det var spiken i kistan för deras kärlek. Men var det verkligen det? Å ena sidan kände han att han inte ville ge henne en millimeter sedan hon hade tagit ifrån honom det viktigaste i hans liv, han hatade henne när han längtade efter Emma. Å andra sidan hade hon flyttat dit ner. Bort från Jens Jessen. Vad betydde det? Att hon var på väg att lämna honom också? Att hon älskade sitt jobb mer än honom? Det betydde åtminstone inte att de levde i lycklig tresamhet i sin lyxlägenhet på Islands Brygge. Axel var osäker. Och han avskydde osäkerheten och sina spekulationer, sitt letande i sanden efter tecken på att hon kanske … kanske vad då? Nej, man måste vara mer än en vanlig jubelidiot för att kalla något av det som hade hänt för en öppning gentemot honom, men det var väl ingen öppning gentemot Jens Jessen heller att hon hade flyttat dit ner?

Han kände att han ville kräkas åt sig själv när han tänkte på det. Men så var det. Han saknade henne. Cecilie.

Det var varmt i lägenheten, och han gick fram till burspråket, drog upp persiennen och öppnade ett fönster. Luften utanför slog nästan omkull honom. Torr hetta. Mättad med Nørrebrogades avgaser gick den nästan att ta på.

Han måste försöka hitta något slags mening med sitt liv. Emma skulle komma i morgon kväll. Än sen då? Då skulle han ha henne i två dagar.

Och sedan skulle allt vara som förut igen. Grått och meningslöst. Arbetet stod honom upp i halsen. John Darling hade försökt få med honom i en arbetsgrupp som skulle titta på effektivisering av utredningsarbetet, men Axel hade sagt nej. Även om Darling var hans chef var de också gamla kolleger, så det kunde han tillåta sig. Darling hade insisterat, och det hela hade slutat med att han skulle fundera på saken medan han var ledig. Han skulle bli tvungen att säga ja om han inte hittade något annat att sysselsätta sig med.

Han stängde fönstret igen och tittade ner på Nørrebrogade, där asfalten glittrade i värmediset. Morgontrafiken var som tätast, och solen blänkte i bilrutorna och lyste snett ner på glaserade takpannor. Överallt på fasaderna 22