Ett bättre jag

Scroll for more

Page 1


I boken förekommer citat ur följande svenska översättningar: Du kan hela ditt liv av Louise Hay. Översättning Per Björkén. Energica förlag, 1997. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle. Översättning Eva Trägårdh. Massolit, 2000. Mod att vara sårbar av Brené Brown. Översättning Maria Store. Libris förlag, 2014.

Originalets titel: Help me Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Marianne Power 2018 The right of Marianne Power to be identified as the author of this work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency Översättning av Elisabet Fredholm Omslag av Kerstin Hanson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-024-0 www.bokforlagetpolaris.se


Tillägnas G – min person



Mamma: Jo, den där boken … Jag: Ja? Mamma: Du använder väl inte ordet ”resa” i den? Jag: Nej då. Mamma: Bra. Jag: Jag föredrar uttrycket ”andlig väg”. Mamma: Åh, Marianne …



Den livsomvälvande bakfyllan

15

1. Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers

29

2. Money – a love story av Kate Northrup

65

3. The Secret – Hemligheten av Rhonda Byrne

93

4. Avvisningsterapi med Jason Comely

117

5. Avvisningsterapi, andra omgången

135

6

Åt helvete med det – den fulländade andliga vägen av John C Parkin

157

7. Åt helvete med det – resultatet

183

8. Frigör din inre kraft med Tony Robbins

195

Mitt perfekta jag – Tonys tiodagars kom i form-program

209

9. Pank

215

10. Änglar med Doreen Virtue

233

11. Sjuk

245

12. De 7 goda vanorna – grunden för personlig utveckling och hållbart ledarskap av Stephen R Covey

255

13. Deprimerad

267

14. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle

285

15. Get the guy av Matthew Hussey

309

16. Hitta en make?

335

17. Mod att vara sårbar av Brené Brown

347

18. Du kan hela ditt liv av Louise Hay

375

Facit: Blir man hjälpt av självhjälp? Tack Några ord från författaren

391 399 401



DEN SOLKIGA KONTORSSTOLEN är klädd med grått, strävt tyg. Jag försöker låta bli att tänka på var de mörka fläckarna på sitsen kommer ifrån när jag låter frottémorgonrocken falla till golvet och sätter mig. Naken. Kylan i det stora dragiga rummet sticker i huden. Hjärtat bankar. Jag är naken. Inför en massa människor. Naken. I lysrörsbelysning. Naken. Tankarna rusar runt i huvudet. Tänk om någon jag känner kommer in? Någon jag har jobbat ihop med? Eller en gammal lärare? ”Nu ska du bara hitta en ställning som känns bekväm för dig och slappna av”, säger kursledaren från bakre delen av rummet. ”Jag lovar att ingen kommer att tänka på att du är naken – alla är helt fokuserade på sitt arbete.” Jäkligt lätt för dig att säga i dina jeans och din jacka. Du är för fasen hundra procent mer påklädd än jag. Jag lägger benen i kors och händerna i knät, bara för att i alla fall dölja något. Jag tittar ner på min mozzarellamage och de ljusa håren på mina vita ben, som glittrar i det skarpa ljuset. Det enda som hörs förutom ljudet av skisspennor som raspar mot papper är rösten inne i mitt huvud. En röst som skriker: Vad i helvete gör du här? Varför är du inte hemma och kollar på teve som en normal människa? Och varför har du inte rakat benen? Det borde väl vara det första man gör när man ska sitta naken inför folk? Hade det varit så jäkla svårt att plocka fram rakhyveln? 11


I ögonvrån ser jag en rörelse. En försenad elev kommer in. Det är en kille. Han är lång och mörklockig. Jag vrider lite på huvudet. Han har marinblå ylletröja. Åh, jag gillar killar i ylletröja … Så dimper jag ner i verkligheten: en jättesnygg kille har kommit in i ett rum där jag sitter utan kläder. Det är sådant som bara händer i mardrömmar. Jag fäster blicken på en dammtuss på golvet och stirrar oavvänt på den. Jag drar ett djupt andetag och oroar mig genast för att det ska få mig att se tjock ut. Tjockare. Sluta nu, Marianne. Tänk på något annat … Som vad du ska äta när du kommer hem. Kycklingwok, kanske? Eller en varm ostmacka? ”Okej, Marianne, ska vi prova med att du står upp? Kanske med ryggen mot rummet? Och armarna lyfta?” Knäna darrar när jag vänder mig om. Jag undrar hur de här blivande Michelangelorna ska fånga mina celluliter. Är det något de går igenom på kursen, som perspektivlära och hur man målar himlar? Jag undrar vad den mörklockiga killen tycker om min ända? Han tycker säkert att den är jätteful. Alla hans tjejer är säkert finlemmade varelser med stjärtar som persikor … Jag tänker på varma ostmackor. Jag funderar på vad vi har för bröd hemma. Det värker i armarna av ansträngningen att hålla dem lyfta. Två svettdroppar rinner ner mellan brösten. Så hör jag lärarens röst igen. ”Ni kan gärna sätta er längre fram om ni vill”, säger han till sina elever. ”Flytta er närmare modellen. Hitta en bra vinkel att jobba från.” Stolar skrapar mot trägolvet. Den mörka killen sitter nu bara 12


en meter ifrån mig. Han är så nära att jag känner doften av hans rakvatten. Det luktar rent och havsaktigt. Han tänker säkert att du måste vara pervers som klär av dig naken inför folk en söndagskväll. Han tycker säkert att dina håriga lår är fläskiga och fula. Han tycker säkert att … Sluta nu, Marianne! Jag stirrar på dammtussen igen. Jag undrar varför det alltid är så dammiga golv i sådana här lokaler och funderar på om jag behöver tvätta ikväll. Så säger läraren att jag kan klä på mig. I samma stund som han säger det känner jag mig ännu mer naken. Han hade sagt att jag skulle ta med mig ett lätt plagg som jag kunde ha på mig före och efter sittningen – och säkert haft bilder av parisiska vindskupor och modeller i negligé – men det enda jag hade var den här slitna frottémorgonrocken. Jag tar på mig den, drar efter andan och går fram till den mörka killen. ”Jag har tyvärr legat av mig lite”, mumlar han och tittar på sitt staffli. ”Jag fick inte till din näsa riktigt, och pannan blev lite för stor …” Jag tittar på de hastigt tecknade blyertsstrecken som bildar konturen av min nakna kropp. Jag skiter väl i pannan! vill jag skrika. Min häck är ju för fan stor som Australien! Jag smiter in på damtoan och försöker dra på mig kläderna så snabbt jag kan på det iskalla klinkergolvet. Jag kämpar för att få på mig mina leggings inne i det trånga båset. Jag sätter mig på toasitsen. Det här känns inte ett dugg förlösande, bara förnedrande. Varför gör jag det här …?

13



DEN LIVSOMVÄLVANDE BAKFYLLAN

DET KOMMER EN dag i varje kvinnas liv när hon inser att hon inte kan fortsätta att leva på det sätt hon gör. För mig kom den dagen en bakfyllesöndag. Jag minns inte vad jag hade gjort kvällen innan – förutom att jag uppenbarligen hade druckit för mycket och slocknat med kläderna på utan att sminka av mig. När jag vaknade var ögonen igenklistrade av smulig mascara och huden klibbig av foundation och svett. Jeansen grävde sig in i magen. Jag behövde gå på toa men orkade inte gå upp, så jag drog ner gylfen och låg kvar med slutna ögon. Det gjorde ont överallt. Ibland är bakfyllor riktigt trivsamma. Man vaknar tung i huvudet men glad, till och med euforisk, och man såsar sig fram genom dagen tills bakfyllan lägger sig vid fyratiden på eftermiddagen. Det här var inte en sådan bakfylla. Det här var en bakfylla från helvetet. Det kändes som om en bomb hade exploderat i skallen. 15


Det körde runt i magen som om den varit en tvättmaskin full med giftigt avfall, och tungan var som sandpapper. Jag rullade över på sidan och sträckte mig efter glaset på sängbordet. Händerna skakade så mycket att jag spillde vatten på både mig och täcket. Solljuset som silade in genom gardinerna gjorde ont i ögonen. Jag blundade igen och väntade på att den skulle komma … Ja, där var den … Den där tidvattenvågen av ångest och självförakt som sköljer över en efter en riktigt våt kväll. Vissheten om att man har gjort något riktigt dumt, att man är en värdelös människa och att det inte kommer att hända något annat än dåliga saker under återstoden av ens miserabla liv, för det är vad man förtjänar. Jag led av det mina vänner kallade Rädslan, men det var inte bara för att jag var bakis som jag kände mig så här. Skräcken, ångesten och känslan av misslyckande låg alltid som en dov melodi någonstans i bakgrunden. Bakfyllan skruvade bara upp volymen. Det var inte det att det egentligen var något fel på mitt liv. Långt ifrån. Efter att ha jobbat mig upp inom tidningsbranschen var jag nu vid trettiosex års ålder en framgångsrik frilansjournalist som bodde i London. Jag fick betalt – faktiskt betalt – för att prova mascaror. En månad innan den här livsomvälvande bakfyllan hade jag varit på ett spa i Österrike, där jag hängt med rika hemmafruar som betalade tusentals pund för att äta buljong och torrt bröd. Jag fick resan betald, gick ner tre kilo och kom hem med en påse miniatyrflaskor med exklusiva schampon. Ett tag innan dess hade jag skrivit en artikel om hur man förför män och fått en lektion i ämnet av Dita von Teese i hennes svit på Claridge’s. Jag hade till och med intervjuat James Bond 16


en gång, och i flera veckor efteråt hade jag lyssnat på röstmeddelandet från Roger Moore där han tackade mig för ”en jäkligt bra artikel”. Så när det gällde arbetet levde jag rena drömlivet. Tillvaron i övrigt såg också bra ut. Jag hade min familj och flera nära vänner. Jag köpte dyra jeans och drack dyra cocktails. Jag åkte på semestrar. På ytan framstod jag som en kvinna som hade det väldigt bra. Men det hade jag inte. Jag mådde inte alls bra. Medan mina vänner renoverade kök och planerade resor till Provence tillbringade jag helgerna med att dricka eller ligga i sängen och titta på The real housewives eller Familjen Kardashian. De få gånger jag umgicks med vänner var det nästan uteslutande vid förlovningsfester, bröllop, inflyttningspartyn och dop. Jag köpte presenter och skrev gratulationskort. Jag log och småpratade. Skålade för dem. Men för varje firande av andras milstolpar kände jag mig alltmer ensam och utanför. De tog steg efter steg uppför livstrappan, medan jag levde samma liv som jag gjort sedan jag var tjugo. Jag var alltid singel, jag hade inget fint hem och jag hade inga framtidsplaner. När mina vänner frågade hur det var med mig sa jag att jag mådde bra. Jag visste att jag inte gjorde det, men jag kunde inte förstå varför. Jag var lyckligt lottad. Jag var oförskämt lyckligt lottad. Så jag beklagade mig över att jag var singel eftersom det tycktes vara något som folk kunde relatera till – men jag visste inte ens om det var anledningen till min nedstämdhet. Skulle en kille lösa alla mina livsproblem? Kanske, kanske inte. Ville jag gifta mig och skaffa barn? Det visste jag inte. Oavsett vilket var det bara hypotetiska frågor. Jag var inte direkt omsvärmad. 17


Sanningen var att jag fortfarande var livrädd för killar, och det kändes så fruktansvärt skamfyllt. Varför kunde jag inte göra som alla andra – träffa någon, bli förälskad, gifta mig? Jag kände mig värdelös. Men jag sa det aldrig till någon. I stället nickade jag när folk försäkrade mig om att jag snart skulle hitta någon, och så bytte vi samtalsämne och sedan gick jag hem ensam och fortsatte med mitt långsamma nedsjunkande i den totala meningslösheten, om jag ville spetsa till det. Och det ville jag, eftersom jag var bakis. Jag såg mig omkring i mitt stökiga sovrum i den hutlöst dyra källarlägenheten jag hyrde. Smutsiga strumpbyxor och trosor på golvet och bredvid dem en fuktig handduk. En papperskorg full med ansiktsservetter och tomma vattenflaskor. En, två, tre halvfulla kaffekoppar … När jag betraktade röran hörde jag en röst inom mig: Vad håller du på med? Och så igen, den här gången högre och mer ihållande: Vad håller du på med? Det här händer alltid i romaner när huvudpersonen har nått absoluta botten. En röst hörs från ingenstans och säger till honom eller henne att det är dags för förändring. Rösten kan tillhöra vem som helst – Gud eller en död mamma eller gångna julars ande – men det hörs alltid en röst. Jag hade förstås aldrig trott på sådant där. Jag tänkte mig att det bara var ett litterärt grepp uppfunnet av överdramatiska uppmärksamhetstörstande författare – men det visade sig att det var sant. Ibland hamnar man faktiskt i ett sådant läge att man hör röster. Jag hade hört min i flera månader. Oftast väckte den mig vid tretiden på natten, och jag satt i sängen med bultande hjärta medan den mässade: 18


Vad håller du på med? Vad håller du på med? Jag gjorde mitt bästa för att inte låtsas om den. Jag somnade om, gick upp och jobbade, gick på puben. Men allteftersom månaderna gick blev det allt svårare att tränga undan känslan av att det var något fel. Sanningen var att jag inte hade en aning om vad jag gjorde med mitt liv. Och det började märkas utåt. Jag klarade knappt av att le, och tårarna som jag oftast fällt hemma i sovrummet föll nu ibland även offentligt – på puben, jobbtillställningar, fester hemma hos vänner, tills jag slutligen blev den där kvinnan på bröllop som dricker sig full och dansar till Beyoncés ”Single Ladies” och sedan vinglar in på toaletten och sätter sig och gråter. Jag hade aldrig, aldrig, aldrig velat bli den kvinnan. Men nu var jag det. Det var den bistra sanningen. Mobilen ringde när jag var inne på min fjärde timme tillsammans med familjen Kardashian. Jag hade fortfarande inte duschat. Det var min syster Sheila. ”Vad gör du?” frågade hon. Hon lät glad och lite andfådd. Hon var ute och gick. ”Ingenting. Jag är bakis. Och du?” ”Jag har precis varit på gymmet, och nu ska jag äta brunch med Jo.” ”Kul.” ”Du låter lite nere”, sa hon. ”Jag är inte nere!” fräste jag. ”Jag är bara bakis.” ”Du kanske borde ta en promenad? Det piggar alltid upp.” ”Det regnar”, sa jag. Det gjorde det inte, men det visste inte Sheila. Hon bodde i New York, i sin häftiga lägenhet med sitt häftiga jobb och sina häftiga kompisar som åt häftiga bruncher. 19


Jag såg framför mig hur hon studsade fram längs sin gata på Manhattan med sina dyra slingor som skimrade i solen, nyduschad och full av energi efter träningen. ”Vad tänker du hitta på i dag, då?” Det stack till i mig när jag hörde den underliggande kritiken i hennes yttrande. ”Jag vet inte. Det är ändå inte mycket kvar av dagen. Klockan är fyra här.” ”Hur är det med dig egentligen?” ”Det är bra. Jag är bara trött.” ”Okej, då ska du få vara ifred.” Jag hade tänkt lägga på, fortsätta att gräva ner mig i självömkan och låta henne fortsätta med sitt häftiga liv, men i stället brast jag i gråt. ”Vad är det? Hände det något i går kväll?” frågade Sheila. ”Nej, det är inget sådant.” ”Vad är det, då?” ”Jag vet inte …”, sa jag med tjock röst. ”Jag vet inte vad det är för fel med mig.” ”Vad menar du?” ”Jag är så ledsen hela tiden och jag vet inte varför.” ”Åh, Marianne …” Hennes annars så sträva tonfall mjuknade. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har gjort allt det där man ska – jag jobbar och sliter, jag försöker vara trevlig, jag betalar min idiothyra för den här sunkiga lägenheten, men vad är det för mening? Vad är det för mening med allting?” Sheila kunde inte ge mig något svar, så klockan tre på natten, när jag fortfarande inte hade lyckats somna och inte klarade av familjen Kardashian en enda minut till, vände jag mig till någon annan, eller snarare något annat, för att få det.

20


Jag var tjugofyra år när jag läste min första självhjälpsbok. Jag satt och drack billigt vitt vin på All Bar One vid Oxford Circus och beklagade mig över mitt värdelösa jobb när min kompis räckte mig ett nött exemplar av Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers. Jag läste undertiteln högt: ”Hur du omvandlar rädsla, obeslutsamhet och ilska till kraftfullhet, handling och kärlek.” Jag himlade med ögonen innan jag vände på boken och läste på baksidan: ”Vad är det som hindrar dig från att vara den person du vill vara och leva ditt liv så som du vill leva det? Rädsla för att ta upp ett problem med din chef? Rädsla för förändring? Rädsla för att ta kontrollen?” Jag himlade lite mer med ögonen. ”Jag är inte rädd. Det är bara det att jag har ett skitjobb.” ”Jag vet att det låter larvigt, men läs den ändå”, sa min kompis. ”Jag lovar att den kommer att få dig att vilja ge dig ut och göra saker!” Jag tyckte inte att den verkade ha fått henne att göra särskilt mycket förutom att bli packad ihop med mig, men okej då. Den natten läste jag halva boken i en vindimma. Dagen efter läste jag ut den. Med min examen i litteraturvetenskap hade jag rätt höga pretentioner, men det var något berusande med de skrikiga versalerna och utropstecknen. Den där amerikanska du klarar detinställningen. Den var raka motsatsen till min engelsk-irländska pessimism. Den fick mig att känna att allt var möjligt. Efter att jag läst boken sa jag upp mig från mitt usla jobb fast jag inte hade något nytt på gång. En vecka senare fick jag reda på att en kompis kompis kompis jobbade på en dagstidning. Jag ringde till henne, och när hon inte svarade ringde jag igen. Och 21


igen. Jag kände en målmedvetenhet som var helt ny för mig. Till sist hörde hon av sig och sa att jag kunde få en provanställning. Två veckor senare blev jag erbjuden jobb på tidningen. Det var början på min journalistbana. Det hade lönat sig att ta risken. Efter det var jag helt såld på självhjälp. Om en bok utlovade att den skulle förändra mitt liv på en lunchrast, ge mig självförtroende/en man/pengar genom fem enkla steg och rekommenderades av Oprah Winfrey köpte jag inte bara den utan också t-shirten och cd:n. Jag läste böcker som Var positiv – lev lycklig, The little book of calm och The rules of life från pärm till pärm, strök under, antecknade i marginalen. Var och en av böckerna tycktes lova att göra mig till ett gladare, nöjdare, mer harmoniskt jag … men fungerade de? Nej, det gjorde de inte. Trots att jag läste I can make you rich – skriven av Paul McKenna, en före detta radio-dj som slagit sig på hypnos och verkligen hade blivit extremt rik på sin nya självhjälpsmetod – var jag helt hopplös med pengar. Om någon gav mig tio pund hade jag gjort av med tjugo innan givaren ens hunnit stoppa ner plånboken. Fastän jag läste Konsten att flörta och Män är från Mars, kvinnor är från Venus lyckades jag aldrig hitta någon kille. Och även om det var tack vare Känn rädslan och våga ändå som jag fick min första anställning som journalist så berodde mina framgångar i jobbet inte på att jag läste The success principles – allting handlade om en gränslös rädsla för att misslyckas, som gjorde att jag jobbade som en galning. När min kompis Sarah hjälpte mig att packa inför ännu en flytt tyckte hon att det var hysteriskt roligt att jag hade ett helt förråd av självhjälpsböcker. Under soffan, under sängen, i en trave i garderoben. 22