Min älskade älskling

Page 1

Ă–versättning Cecilia Berglund Barklem

Polaris


MY ABSOLUTE DARLING by Gabriel Tallent. Copyright © 2017 by Gabriel Tallent. By arrangement with the author. All rights reserved. Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark. Originalomslag: Jaya Miceli Svenskt omslag: Anna Käll Omslagsbild: Amen Moawad/ EyeEm/ Getty Images Sättning: RPform, Richard Persson Författarfoto: © Alex Adams Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, Falun Printed in Sweden 2018 ISBN 978-91-7795-023-3 www.bokforlagetpolaris.se


Till Gloria och Elizabeth



Ett

DET GAMLA HUSET HUKAR UPPE PÅ KULLEN, FÄRGEN FLAGAR vit, burspråk och svarvade träräcken överväxta med klätterrosor och giftsumak. Revor från rosorna har bänt loss fjällpanelen som nu hänger intrasslad i rosenstockarna. Grusuppfarten är full av gamla grönärgade hylsor. Martin Alveston kliver ur pickupen och ser sig inte om efter Turtle som sitter kvar i bilen utan går upp på verandan, arbetskängorna låter ihåliga mot golvbrädorna, en stor man i flanellskjorta och Levisjeans, öppnar skjutdörrarna av glas. Turtle väntar, sitter och lyssnar på den tickande motorn, och sedan går hon efter honom in i huset. I vardagsrummet är ett fönster igenspikat, plåt och tremillimeters plywoodskiva uppskruvad på ramen och tapetserad med måltavlor. Kulhålen sitter så tätt att det ser ut som om någon har satt ett kaliber 10 mot den och skjutit bort mittpartiet; kulorna glimmar i sina skrovliga hålor som vatten i en brunn. Hennes pappa öppnar en burk bruna bönor på den gamla spisen och drar en tändsticka mot tummen för att tända gasen som flämtar och sakta vaknar till liv, brinner orange mot de mörka redwoodväggarna, de olackade skåpen, de fettfläckiga råttfällorna. Köksdörren har inget lås, bara hål för vredet och låset, och Martin sparkar upp den och kliver ut på den ofärdiga verandan, 7


bjälkarna utan brädor myllrar av ödlor och trassliga björnbärsrevor med fräken och mynta, mjuka med märkligt persikoludd och sur doft. Martin står med benen brett isär på bjälkarna och tar ner en av stekpannorna från krokarna på den utskjutande fjällpanelen där han har hängt upp dem för att tvättbjörnarna ska slicka dem rena. Han vrider på kranen med en rostig skiftnyckel och spolar en hård stråle vatten på gjutjärnet, drar upp nävar med fräken och skrubbar av det värsta. Sedan kommer han in och ställer den på lågan och det spottar och fräser om vattnet. Han öppnar det olivgröna kylskåpet utan belysning och tar fram två köttbitar insvepta i brunt charkpapper och drar sin Daniel Winkler-kniv från bältet och torkar av den mot låret på sina Levisjeans och sticker udden i köttbitarna och slänger ner dem en efter en i stekpannan. Turtle hoppar upp på köksbänken – oslipade redwoodbrädor, spikarna inringade av gamla hammarmärken. Hon plockar upp en Sig Sauer-pistol som ligger bland de tomma konservburkarna och drar tillbaka manteln för att se på hylsorna i patronläget. Hon sänker pistolen och vänder sig om för att se hur han reagerar, och han står och lutar sig med sin stora hand mot ett skåp och ler trött utan att titta upp. När hon var sex hade han satt på henne en flytväst som dämpning, satt henne på köksbordet och stuckit en Ruger .22, en cylinderrepeter, i handen på henne, stöttat upp den på en hoprullad handduk, sagt åt henne att inte röra vid de heta patronerna och lärt henne hur man använder den. Farfar måste ha hört skotten när han kom hem från spritaffären, för han kom in i jeans och frottémorgonrock och skinntofflor med små skinntofsar, och han stod i dörröppningen och sa: ”Herregud, Marty.” Pappa satt på en stol bredvid Turtle och läste Humes Avhandling om moraliska principer och han vände boken uppochned i knäet för att veta var han var och sa: ”Gå upp på 8


ditt rum, kibble”, och Turtle gick knarrande uppför trappan, utan räcke och sättsteg, plankorna till trappstegen tagna från en redwoodknota, de illa lackade vangstyckena från gammalt trä spruckna och skeva, buktningarna driver spikarna ur träet, blottade och uttänjda så att de nästan skjuvs, männen står tysta nedanför henne, farfar som ser på henne, Martin som sitter och drar pekfingret över de förgyllda bokstäverna på bokryggen. Men hon kan ändå höra dem prata där hon ligger på plywoodsängen med militärsovsäcken från överskottslagret över huvudet, farfar som säger: ”Vad fasen, Martin, så här uppfostrar man väl inte små flickor”, och pappa som dröjer länge med att svara och sedan säger: ”Det är jag som bestämmer i mitt eget hus, det ska du ha klart för dig, Daniel.” De sitter nästan helt tysta och äter sina köttbitar, de höga vattenglasen igenslammade med sandlager på botten. Det ligger en kortlek på bordet mellan dem och det är en joker på kartongen. Den ena sidan av ansiktet är förvriden i ett maniskt flin, den andra hänger bistert. När hon är färdig skjuter hon ifrån sig tallriken och hennes pappa sitter och ser på henne. Hon är lång för sina fjorton år, gänglig med långa armar och ben, breda men smärta höfter och axlar, halsen lång och senig. Ögonen är det mest iögonfallande med henne, blåa och mandelformade i ett ansikte som är för magert, med breda, vassa kindben och sned mun med för stora tänder – hon är ful, det vet hon, och konstig. Håret är tjockt och blont, slingblekt av solen. Huden är fläckad av kopparbruna fräknar. Handflatorna, armarnas undersida och lårens insida är ett virrvarr av blåa ådror. Martin säger: ”Gå och hämta ordlistan nu, kibble.” Hon hämtar sitt blåa anteckningsblock från ryggsäcken och öppnar sidan med veckans ord, noggrant nedpräntade från svarta tavlan. Han lägger handen på blocket, drar det mot sig 9


över bordet. Han börjar läsa från listan: ”Framträdande”, säger han och ser på henne. ”Tukta”. Han fortsätter genom listan. Sedan säger han: ”Nu kommer det. Nummet ett. XXX tyckte om att arbeta med barn.” Han vänder på blocket och skjuter det över bordet mot henne. Hon läser: 1.

tyckte om att arbeta med barn.

Hon går igenom listan, knäcker tårna mot golvbrädorna. Pappa tittar på henne, men hon vet inte vad svaret är. Hon säger: ”Förbrytare”, det kanske är förbrytaren.” Pappa höjer på ögonbrynen och hon präntar ner: 1. Förbrytaren tyckte om att arbeta med barn. Han drar blocket mot sig och ser på det. ”Okej”, säger han, ”ta nummer två nu då.” Hon tittar på nummer två. 2.

dömdes till tio års fängelse.

Hon hör honom andas genom sin brutna näsa, vartenda andetag outhärdligt att lyssna på eftersom hon älskar honom. Hon studerar hans ansikte, varenda liten detalj, tänker: Din subba, du fixar det här, din subba. ”Kolla här”, säger han, ”kolla”, och han tar pennan ur handen på henne och stryker över förbrytaren med två tjocka streck och skriver in terapeuten. Sedan skjuter han över blocket till henne och säger: ”Vad är nummer två, kibble? Vi sa det ju nyss. Det står ju här.” Hon tittar på sidan, som är det absolut minst viktigaste i hela rummet, hela hennes medvetande fyllt av hans bristande 10


tålamod. Han bryter av pennan, lägger bägge delarna framför blocket. Hon böjer sig fram över sidan, tänker: Dum, dum, dum och skitdålig på allt. Han drar naglarna över skäggstubben. ”Okej då.” Böjd av utmattning drar han ett finger genom blodskummet på tallriken. ”Okej då, vi säger väl så”, säger han och slungar iväg blocket över vardagsrummet med en backhand. ”Okej, vi säger så, det räcker för ikväll, det räcker – vad är det med dig?” Sedan skakar han på huvudet och säger: ”Nej, det är okej, nej, det räcker så.” Turtle tiger, håret hänger i stripor efter ansiktet, och han vrider käken åt vänster som för att testa käkleden. Han sträcker fram armen och lägger Sig Sauern framför henne. Sedan drar han till sig kortleken, släpper ner den i den andra handen. Han går till det igenspikade fönstret, ställer sig framför den kulbombarderade måltavlan, slänger iväg kartongen till kortleken, drar spader knekt och håller upp det bredvid ögat, visar henne framsidan, baksidan, kortet i profil. Turtle sitter med handflatorna mot bordet och ser på pistolen. Han säger: ”Var inte en sådan liten subba, kibble.” Han står blickstilla. ”Är du en liten subba? Vill du vara en liten subba, kibble?” Turtle reser sig, ställer sig stadigt med fötterna, höjer kornet så att det hamnar i jämnhöjd med höger öga. Hon vet att siktet är rätt när överkanten ser ut som ett tunt rakblad – om pistolen tippar skvallrar siktets översida genom att reflektera ljuset. Hon minskar blänket till en tunn, bar linje, tänker: Försiktig, försiktig tjejen. I profil är kortet tjockt som en tumnagel. Hon minskar lite på pressen på avtryckaren, andas in, andas ut all luft och tar det sista på tvåkilostrycket. Hon skjuter. Den övre delen av kortet fladdrar ner mot golvet i spiral som ett lönnfrö. Turtle står orörlig, det enda som rör sig är skälvningarna som letar sig ner längs armarna på henne. Han skakar på huvudet, 11


ler lite och försöker dölja det, rör torrt vid läpparna med tummen. Sedan drar han ett nytt kort och håller upp det. ”Var inte en sådan subba, kibble”, säger han och väntar. När hon inte rör sig säger han: ”För fasen, kibble.” Hon kollar hanen med tummen. Det känns på ett speciellt sätt när man håller pistolen rätt och Turtle gräver i känslan efter något fel, toppen på stolpkornet täcker hans ansikte, siktets grönglödande tritiumpärla i jämnstorlek med hans öga. Under ett fruset ögonblick står tiden stilla när siktet följer hennes uppmärksamhet, hans blåa ögon kröner frontsiktets tunna, platta horisont. Det rycker och drar i magen som en fisk på kroken och hon rör sig inte ur fläcken, hela förtrycket är nu taget, tänker: Skit, skit, tänker: Titta inte på honom, titta inte på honom. Om han ser henne över siktet visar han det inte. Hon anpassar siktet till det skälvande, suddiga kortet. Hon andas ut till normalläge och skjuter. Kortet rör sig inte. Hon missade. Hon ser märket på måltavlan, en decimeter från honom. Hon spänner hanen och sänker pistolen. Svetten är silkig och blank i ögonfransarna. ”Försök med att sikta”, säger han. Hon står blickstilla. ”Ska du försöka igen eller vad är det här?” Turtle spänner hanen och höjer pistolen från höften till det dominanta ögat, siktet i jämnhöjd, jämställda ljusspringor mellan frontsiktet och skåran, så stadig att man kan ställa ett mynt på högkant på kornet. Kortet, på andra sidan, rör sig så lite, så lite upp och ner. En liten darrning avslöjar hans hjärtslag. Hon tänker: Titta inte på honom, titta inte på hans ansikte. Titta på överdelen av frontsiktet. I tystnaden efter pistolskottet släpper hon tillbaka avtryckaren tills den klickar. Martin vrider och vänder på kortet och gör stor sak av att granska det. Han säger: ”Precis vad jag trodde”, och kastar ner kortet på golvbrädorna, 12


går tillbaka till bordet, sätter sig mittemot henne, tar upp en bok som han lagt öppen och nedåt på bordet, och lutar sig över den. På det igenspikade fönstret bakom honom sitter kulhålen så tätt att man kan dölja dem med ett mynt. Hon står och tittar på honom under tre hjärtslag. Hon tar ut magasinet, matar ut patronen ur patronläget och fångar den i handen, låser manteln i öppet läge och lägger pistolen, magasinet och patronen på bordet bredvid den smutsiga tallriken. Patronen rullar i en vid båge, låter som en spelkula. Han fuktar ett finger och vänder blad. Hon står och väntar på att han ska titta på henne, men han tittar inte upp, och hon tänker: Var det allt? Hon går upp på sitt rum, mörkt med olackad träpanel, rankor av giftsumak slingrar sig in genom fönsterramarna och karmen på fönstret som vetter åt väster. Den natten ligger Turtle och väntar på sin plywoodstomme under den gröna militärsovsäcken och ullfiltarna, lyssnar på råttorna som gnager på de smutsiga tallrikarna i köket. Ibland hör hon knatter knatter knatter från en råtta som hukar ovanpå några staplade tallrikar och kliar sig på halsen. Hon hör Martin trava mellan rummen. Uppsatta på väggen, hennes Lewis Machine & Tool AR-10, hennes Noveske AR-15 och hennes Remington 870 kaliber 12 hagelpump. Vart och ett motsvarar en användningsfilosofi. Kläderna ligger noggrant hopvikta på hyllan, strumporna instoppade i en koffert vid fotänden av sängen. En gång råkade hon lämna en filt ovikt och han hade bränt den ute på gården och sagt: ”Det är bara djur som låter sitt eget hem förfalla, kibble, det är fan bara djur som låter sitt hem förfalla.” På morgonen kommer Martin ut ur sitt rum och drar åt skärpet om Levisjeansen. Turtle öppnar kylskåpet och tar fram en äggkartong och en öl. Hon kastar ölen till honom. Han sätter kapsylen mot köksbänken, slår av den och står och dricker 13


direkt ur flaskan. Flanellskjortan hänger runt bröstet. Magmusklerna rör sig när han dricker. Turtle knäcker äggen mot bänken och håller upp dem med näven, drar isär sprickan och släpper ner innehållet i munnen, slänger skalen i en tjugoliters komposthink. ”Du behöver inte följa med”, säger hon med handen över munnen. ”Det vet jag”, säger han. ”Du behöver inte”, säger hon. ”Jag vet det”, säger han. Han går med henne ner till bussen, far och dotter följer hjulspåren bredvid mittremsan med indiangröe. På bägge sidor taggiga, icke-blommande vägtistelrosetter. Martin håller ölflaskan mot bröstet, knäpper flanellskjortan med den andra handen. De står och väntar tillsammans vid den grusade vägrenen kantad av fackelliljor och vilande kapamaryllis-bulber. Sömntutor sticker upp ur gruset. Turtle känner lukten av ruttnande tång på stranden nedanför dem och den fruktbara stanken från flodmynningen tjugo meter bort. Ute i Buckhorn Bay är vattnet blekgrönt med vita slöjor kring raukarna. Havet skiftar till blekblått längre ut, och färgen matchar himlen precis, ingen horisont och inga moln. ”Kolla bara, kibble”, säger Martin. ”Du behöver inte vänta”, säger hon. ”Det är bra för själen att titta på sådant här. Man tittar och man tänker: Fasen också. Att utforska, det är att närma sig sanningen. Man lever längst ute på världens hörn och man tänker att det lär en något om livet, att se ut över det. Och åren går, och man går och grubblar på det. Vet du vad jag menar?” ”Ja, pappa.” ”Åren går, och man tänker att det är ett ganska viktigt existentiellt arbete man lägger ner, att hålla tillbaka mörkret genom att 14


beskåda världen. Sen en dag inser man att man inte har en aning om vad fan det är man tittar på. Det är fullständigt egenartat och det liknar inte något utom sig självt och allt grubblande var inget annat än fåfänga, varenda tanke man nånsin haft har missat sakens oförklarlighet, dess väldighet och dess likgiltighet. Man har stått och tittat på havet i åratal och man har trott att det betydde något, men det betydde inte ett skit.” ”Du behöver inte följa med mig ner hit, pappa.” ”Fasen, vad jag älskar den där flatan”, säger Martin. ”Hon gillar mig också. Det ser man på henne. Kolla bara. Äkta kärlek.” Bussen stånkar när den rundar Buckhorn Hill. Martin ler skälmskt och höjer ölflaskan för att salutera busschauffören, enorm i sin Carhartt-overall och kängor. Hon stirrar föga roat på honom. Turtle kliver på bussen och vänder upp längs gången. Busschauffören ser på Martin och han strålar mot henne på uppfarten, ölflaskan över hjärtat, skakar på huvudet och säger: ”Jösses, vilken kvinna du är, Margery. Vilken kvinna.” Margery stänger de gummikantade dörrarna och bussen kränger igång. Turtle ser genom fönstret hur Martin höjer handen till farväl. Hon sjunker ner på ett ledigt säte. Elise vänder sig om och lägger hakan på stolsryggen och säger: ”Din pappa är liksom – så himla cool”. Turtle tittar ut genom fönstret. På andra lektionen vankar Anna av och an framför klassen med sitt svarta hår samlat i en blöt hästsvans. Det hänger en våtdräkt bakom katedern, droppar ner i en plasthink. De håller på att rätta stavningsprovet och Turtle böjer sig över pappren, håller pekfingret mot pennan och klickar gång på gång med den, övar på att dra avtryckaren utan något tryck vare sig åt höger eller vänster. Flickorna har tunna, svaga röster, och när Turtle får tillfälle vänder hon sig om i stolen och läser på deras läppar. 15


”Julia”, säger Anna till Turtle, ”skulle du vilja stava och förklara ordet synekdoke för oss? Och sedan läsa upp din mening?” Trots att de håller på att rätta provet, och trots att hon har en annan tjejs prov precis framför ögonen, en tjej som Turtle beundrar på ett försynt sneglande och fingertuggande sätt, trots att ordet synekdoke står klart och tydligt nedpräntat med den andra tjejens prydliga handstil och glittriga gelbläckpenna, klarar Turtle inte av det. Hon börjar: ”S-I-N …” och tystnar sedan, oförmögen att hitta vägen genom labyrinten. Hon börjar om: ”S-I-N …” Anna säger vänligt: ”Ja, Julia – det är riktigt svårt, alltså synekdoke, S-Y-N-E, synekdoke. Kan någon berätta vad det betyder?” Rilke, en annan mycket snyggare tjej, sträcker upp handen och formar ett ivrigt O med sina rosa läppar. ”Synekdoke: ett talesätt där delen ska representera helheten; ’kronan är missbelåten’.” Hon och Turtle har bytt prov med varandra, så Rilke säger det ur minnet utan att titta på Turtles block, för Turtles block är tomt förutom den första raden: 1. Förbrytare.Brottsling. Förbrytaren dömdes till tio års fängelse. Turtle fattar inte vad det betyder, att delen ska representera helheten. Det är helt obegripligt, och vad fasen betyder kronan är missbelåten? ”Jättebra”, säger Anna. ”Ännu en grekisk rot, precis som i …” ”Åh!” Rilke slänger upp handen. ”Sympatisk.” Turtle sitter på den blåa plaststolen och tuggar på knogarna, stinker av bottenslammet från Slaughterhouse Creek, klädd i en sliten T-shirt och Levisjeans upprullade till vaderna, bleka och fläckade av torr hud. Under ena nageln har hon 16


en rostig smörja, syntetisk motorolja. Fingrarna luktar som något förhistoriskt. Hon gillar att massera in smörjmedlet i stålet med bara händerna. Rilke bättrar på läppglansen, har redan gått igenom Turtles prov med små prydliga röda bockar bredvid varenda tom rad, och Turtle tänker: Din subba. Din jäkla subba. Utanför är det vindpinade fältet fullt av pölar, det översvämmade diket skär genom den askfärgade leran och där bortom skogskanten. Turtle skulle kunna gå rakt in i skogen och aldrig återfinnas. Hon har lovat Martin att hon aldrig ska, inte igen. ”Julia”, säger Anna. ”Julia?” Turtle vänder sig långsamt om och väntar, lyssnar. Anna säger, väldigt vänligt: ”kan du vara snäll och lyssna, Julia.” Turtle nickar. ”Tack”, säger Anna. När klockan ringer ut på lunchrast reser sig alla elever samtidigt och Anna går längs gången och sätter två fingrar på Turtles bänk och håller leende upp ett finger för att säga att hon vill prata en stund. Turtle sitter och tittar när de andra eleverna lämnar klassrummet. ”Så”, säger Anna. Hon sätter sig vid en bänk och Turtle, tigande och på sin vakt, vaksam mot ansiktsuttryck, kan läsa nästan allt inuti henne; Anna ser på Turtle från topp till tå och tänker: Jag gillar den här tjejen, och avväger hur hon ska få till det. Det är helt ologiskt och märkligt, tycker Turtle, som hatar Anna, har aldrig gett Anna någon anledning att gilla henne, gillar inte sig själv. Turtle tänker: Din hora. ”Så”, säger Anna igen, hur kändes det där?” Ansiktet är vänligt frågande – biter sig i läppen, låter ögonbrynen klättra uppåt, våta hårtestar har nästlat sig ur hästsvansen. Hon säger: ”Julia?” I Turtles nordkustöron är Annas dialekt kylig och 17


tillgjord. Turtle har aldrig varit söder om Navarro River, och aldrig norr om Mattole. ”Ja?” säger Turtle. Hon har låtit det vara tyst för länge. ”Hur kändes det där?” ”Inte så bra”, säger Turtle. Anna säger: ”Okej, men förstod du några av förklaringarna?” Turtle vet inte vad Anna vill ha för svar. Nej, det gjorde hon inte, och det är säkert Anna medveten om. Det finns bara ett svar på alla Annas frågor, nämligen att Turtle är värdelös. ”Nej”, säger Turtle, ”jag förstod inte förklaringarna. Eller, den första. Förbrytaren fick tio års fängelse.” ”Hur kommer det sig, tror du?”, säger Anna. Turtle skakar på huvudet – det är outsägligt och hon tänker inte låta sig trakasseras så att hon råkar säga något annat. ”Vad tror du”, säger Anna, ”om att du stannar här någon lunchrast och så skriver vi ordkort tillsammans?” ”Fast jag pluggar ju”, säger Turtle. ”Jag vet inte om det skulle hjälpa.” ”Är det något annat du tror skulle hjälpa?” Anna brukar göra så här, ställer frågor, låtsas som om hon gör det på ett tryggt sätt, men det finns inget som är tryggt. ”Vet inte”, säger Turtle. ”Jag brukar gå igenom orden med min pappa …” Och hon ser hur Anna hajar till och hon vet att hon har begått ett misstag, för Mendocinotjejer brukar inte säga pappa eller daddy. De brukar kalla sina föräldrar vid namn, eller dad. Turtle fortsätter. ”Vi brukar gå igenom dem, och jag tror bara jag behöver gå igenom dem lite mera själv.” ”Så bara lägga ner lite mer tid, är det vad du menar?” ”Ja”, säger Turtle. ”På vilket sätt brukar du studera med din pappa?” säger Anna. Turtle tvekar. Hon kan inte undvika frågan, men hon tänker: 18


Försiktig, försiktig. ”Ja, vi går igenom orden tillsammans”, säger Turtle. ”Hur länge då?” säger Anna. Turtle knådar ett finger med handen, knäcker knogen, ser upp, rynkar ögonbrynen och säger: ”Vet inte … en timme?” Turtle ljuger. Det finns där i Annas ansikte, att hon vet. ”Är det sant?” säger Anna. ”Att du studerar en timme varje kväll?” ”Nja”, säger Turtle. Anna betraktar henne. ”De flesta kvällar”, säger Turtle. Hon måste värna om de kvällar när hon sitter och rengör vapnen medan Martin väntar och läser vid eldstaden med brasskenet fladdrande över deras ansikten och fladdrande ut i rummet för att sedan släpas hårt över golvet tillbaka till kolen. Anna säger: ”Vi måste nog prata med Martin om det här.” Turtle säger: ”Vänta. Jag kan ju stava synekdoke.” ”Vi måste prata med din pappa, Julia”, säger Anna. Turtle säger: ”S-I-N”, och slutar sedan tvärt, vet att det är fel, att hon har fel, och hon kan inte för sitt liv komma på vad som kommer därnäst. Anna ser väldigt lugnt på henne, och Turtle ser tillbaka, tänker: Din subba. Hon vet att hon kommer avslöja något om hon fortsätter protestera, om hon säger något mer. ”Okej”, säger Turtle, ”okej”. Efter skolan går Turtle till skolexpeditionen och sätter sig på en bänk. Bänken står mittemot disken, och där innanför står den administrativa assistentens skrivbord och så en kort hall till den grönmålade dörren till rektorns kontor. Bakom den dörren står Anna och säger: ”Den flickan, Dave, den flickan behöver väldigt mycket stöd, mer hjälp än jag kan ge henne. Jag har ju för tusan trettio elever i klassen.” Turtle sitter och knäcker knogarna, receptionisten kastar snabba, nervösa blickar över 19


skärmen. Turtle hör dåligt, men Anna pratar med frustrerad, höjd röst, säger: ”Tror du jag vill prata med den där karlen? Lyssna på mig, lyssna – kvinnohat, isolering, vaksamhet. Det är tre stora röda flaggor på dem. Jag skulle vilja se att hon fick träffa en kurator, Dave. Hon är paria, och om hon fortsätter upp till high school utan att vi tar tag i det kommer hon halka ännu längre efter. Visst kan vi överbrygga klyftan nu – jo, jag vet att vi har försökt – men vi måste fortsätta försöka. Och om något inte står rätt till …” Magen drar ihop sig på Turtle. Herregud, tänker hon. Receptionisten bankar en hög med papper hårt mot skrivbordet och går bort till dörren, rektor Green säger något och Anna frustrerad: ”Vill ingen ha det så? Varför vill ingen ha det så? Det finns ju alternativ, det är allt jag säger … va. Nej. Inget. Jag bara …” Och så står receptionisten vid dörren och knackar och sticker in huvudet genom dörren, säger: ”Julia är här. Sitter och väntar på sin pappa.” Det blir knäpptyst. Receptionisten går tillbaka till sitt skrivbord. Martin trycker upp dörren, kastar en blick på Turtle och går fram till disken. Receptionisten tittar stint på honom. ”Ni kan bara …” säger hon och viftar med några papper att de kan gå rakt in. Turtle reser sig och går efter honom, förbi skrivbordet och genom hallen, och han knackar en gång och knuffar upp dörren. ”Kom in, kom in”, säger rektorn. Han är en enorm man med rosa ansikte och stora, rosa händer. Fettet hänger och fyller upp hans veckade chinos. Martin stänger dörren och blir stående, lika lång som dörren, nästan lika bred. Hans hängande flanellskjorta är halvknäppt och blottar nyckelbenen. Det tjocka, långa håret är uppsatt i en hästsvans. Nycklarna har börjat skära sig ut ur fickan, har lämnat märken med vita trådar. Om Turtle inte hade vetat hade hon ändå kunnat se att Martin har pistolen på sig bara på hur flanellskjortan sitter på honom, bara 20


på hur han sätter sig på stolen, men varken rektorn eller Anna tänker på det; de vet inte ens att sådant kan förekomma, och Turtle undrar om hon är blind för vissa saker som andra ser, och vad det kan vara för saker. Rektorn tar upp en godisskål med Hershey’s Kisses och håller fram den först mot Martin, som håller upp handflatan för att tacka nej, och sedan mot Turtle, som inte rör sig. ”Jaha ja, hur har dagen varit hittills då?” säger han och ställer ner skålen på skrivbordet igen. ”Jo, bättre dagar har jag väl haft”, säger Martin. Turtle tänker: Det där är fel, det där är fel sätt, men hur skulle du kunna veta bättre, du är ju bara skit. ”Och du då, Julia, hur har du haft det?” ”Bra”, säger Turtle. ”Okej ja, det är väl lite nervöst det här kanske”, säger rektorn. ”Så?” säger Martin och manar på med handen. ”Då sätter vi väl igång då?” säger rektor Green. De yngre lärarna använder sina tilltalsnamn, men rektor Green är en generation äldre, kanske två. ”Sedan vi talades vid senast har Turtle fortsatt ha det kämpigt på lektionerna och vi är bekymrade för henne. Betygen är ett problem. Läsförståelsen är inte så bra som den skulle kunna vara. Hon har det kämpigt på proven. Men för oss ligger problemet mer hos – mer än någon fråga om begåvning – att, tja, kanske känslan hon har att skolan kanske inte är så välkomnande, och vi tror verkligen att hon behöver ett visst mått uppmuntran, en känsla av tillhörighet innan hon kan börja trivas i skolan. Det är där problemet ligger ur vår synvinkel.” Anna säger: ”Jag har jobbat med Julia ganska mycket, och jag tror att …” ”Hon kommer ta igen det.” 21


Turtle försöker dölja sin förvåning, kastar en blick på Martin, tänker: Vad håller du på med? Det hon vill är att Martin ska se rakt på Anna, och hon vet att han kan det – se henne rakt i ögonen och få henne att känna sig väl till mods med allt. Anna säger: ”Julia verkar speciellt ha svårt för tjejer. Vi tänkte … kanske hon skulle gå med på att träffa Maya, vår kurator. Många av våra elever är mycket hjälpta av att få prata med någon. Vi tror att Julia skulle gynnas av att ha ett vänligt ansikte här på skolan, någon hon kan anförtro sig till …” Martin säger: ”Ni kan inte göra Julias examen avhängig av att hon går till en kurator. Så hur ska vi se till att hon tar examen?” Han ser på rektorn. Turtle känner en stigande fasa inom sig, och hon trycker ner den, för kanske hon bara inte förstår, och kanske Martin gör det. Hon tänker: Vad håller du på med, pappa? Anna säger: ”Jag tror du missförstår oss, Martin. Julia kommer inte att gå kvar en årskurs. Vi har inte längre pengar för någon sommarskola, och det är väldigt få som kan gå om, därför går alla elever vidare till high school. Men om hon går ut mellanstadiet utan några riktiga vänner och med hennes nuvarande studieförmåga och läsnivå kommer de dåliga betygen påverka vilka kurser hon kan välja och följaktligen hennes möjligheter att läsa vidare på universitet. Det är därför det är viktigt att påtala detta nu, i april, medan det fortfarande är en bit kvar av skolåret. Det handlar enbart om Julias välbefinnande, och vi tror att veckovisa möten med någon hon kan prata med borde vara en del av lösningen.” Martin lutar sig framåt och stolen knarrar. Han söker ögonkontakt med rektor Green, sträcker ut händerna som för att säga, om detta ändå inte får några konsekvenser, vad i helvete gör vi då här? Rektorn ser på Anna. Martin ser på henne som om han 22


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.