Vår älskade

Vår älskade Kamila Shamsie

Översättning Ylva Mörk

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 3

2018-11-12 16:04

Originalets titel: Home Fire Bokförlaget Polaris, Stockholm © Kamila Shamsie, 2017 Kamila Shamsie has asserted her right under the Copyright, Designs and Patents Act, 1988, to be identified as Author of this work.

Published by arrangement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen Cover art: Ben Denzer Lettering: Grace Han Svensk anpassning av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-022-6 www.bokforlagetpolaris.se

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 4

2018-11-12 16:04

Till Gillian Slovo

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 5

2018-11-12 16:04

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 6

2018-11-12 16:04

Vår älskade … är statens fiende.

Antigone i The Burial at Thebes av Seamus Heaney

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 7

2018-11-12 16:04

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 8

2018-11-12 16:04

Isma

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 9

2018-11-12 16:04

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 10

2018-11-12 16:04

1

Isma skulle missa planet. Hon skulle inte få ersättning för biljetten eftersom flygbolaget inte tog ansvar för passagerare som kom till flygplatsen tre timmar före avgång och togs in till förhör. Förhöret hade hon räknat med, men inte timmarna av väntan på att det skulle börja och inte heller att det skulle kännas så förödmjukande att få innehållet i sin resväska granskat. Hon hade varit noga med att inte packa något som skulle kunna föranleda frågor eller kommentarer – ingen Koran, inga familjefoton och inga böcker som rörde hennes forskningsområde – men kontrollanten plockade ändå upp vartenda klädesplagg ur Ismas väska och gned det mellan tummen och pekfingret, inte som om hon letade efter lönnfickor i plaggen utan snarare som om hon försökte bedöma tygets kvalitet. Slutligen sträckte hon sig efter märkesdunjackan som Isma hade hängt över en stolsrygg när hon kom in i rummet. Hon nöp tag om bägge axlarna och höll upp den framför sig. ”Den här är inte din”, sa hon, och Isma var säker på att hon inte menade för den är minst en storlek för stor för dig utan för den är alldeles för fin för någon som du.

11

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 11

2018-11-12 16:04

”Jag jobbade på en kemtvätt förut. Kvinnan som lämnade in jackan sa att hon inte ville ha tillbaka den när vi inte kunde få bort fläcken.” Hon pekade på fettfläcken på fickan. ”Vet chefen om att du tog den ?” ”Det var jag som var chefen.” ”Du var chef för en kemtvätt och nu är du på väg till Amherst i Massachusetts för att doktorera i sociologi ?” ”Ja.” ”Och hur gick det till ?” ”Mina syskon och jag blev föräldralösa när jag precis hade gått ut universitetet. De var tolv år – tvillingar. Jag tog första bästa jobb. Nu är de vuxna, så jag kan gå tillbaka till mitt eget liv igen.” ”Du ska alltså tillbaka till ditt liv … i Amherst i Massachusetts.” ”Jag menade det akademiska livet. Min gamla handledare på London School of Economics undervisar i Amherst nu, på universitetet där. Hon heter Hira Shah. Du kan ringa henne. Jag kommer att bo hos henne i början, tills jag hittar något eget.” ”I Amherst.” ”Nej. Jag vet inte. Ursäkta, men menar du var hon bor eller var jag kommer att bo ? Hon bor i Northampton – det ligger nära Amherst. Jag kommer att leta efter något där omkring. Så det kan hända att det blir Amherst, eller också blir det inte det. Jag har några lägenhetsannonser på telefonen. Som ni har tagit.” Hon hejdade sig. Kontrollanten gjorde den där grejen som hon hade sett säkerhetsfolk göra förr – teg när man gav ett rakt svar på en enkel fråga så att man trodde att man var tvungen att säga mer. Och ju mer man sa, desto skyldigare verkade man.

12

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 12

2018-11-12 16:04

Kvinnan slängde ifrån sig jackan i högen med kläder och skor och sa åt Isma att vänta.

Det var ett tag sedan nu. Planet skulle snart lyfta. Isma kastade en blick på resväskan. Hon hade packat om den efter att kvinnan hade gått och ägnat all tid sedan dess åt att oroa sig för om det var brottsligt att göra så utan tillstånd. Borde hon vräka ut alla kläderna på bordet igen, eller skulle det bara göra saken värre ? Hon reste sig, öppnade dragkedjan på resväskan och fällde upp locket så att innehållet blev synligt.

En man kom in i rummet med Ismas pass, dator och telefon. Ett litet hopp vaknade i henne, men han satte sig ner, visade med en gest att hon skulle göra detsamma och placerade en diktafon mellan dem. ”Ser du dig själv som britt ?” ”Jag är britt.” ”Men ser du dig själv som britt ?” ”Jag har bott här i hela mitt liv.” Hon menade att det inte fanns något annat land som hon kunde känna sig hemma i, men det lät som om hon slingrade sig.

Förhöret pågick i nästan två timmar. Mannen ville veta vad hon ansåg om shiamuslimer, homosexuella, drottningen, demokratin, Hela England bakar, invasionen i Irak, Israel, självmordsbombare och dejtingsajter. Efter det inledande lilla misstaget vad gällde hennes brittiskhet höll hon sig noga till den roll hon hade övat in tillsammans med sin syster. Aneeka hade spelat förhörsledare och Isma hade svarat som om hennes syster vore en kund med tvivelaktiga politiska åsikter, en kund som Isma ville undvika att förlora genom att uttrycka en starkt avvikande uppfattning men som hon helst inte ville ljuga för heller. (”När folk talar om

13

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 13

2018-11-12 16:04

motsättningar mellan shia och sunni rör det sig oftast om någon politisk maktobalans, som i Irak eller Syrien – och som britt gör jag ingen skillnad på muslim och muslim.” ”Att ockupera andra människors territorier skapar i allmänhet fler problem än det löser” – ett svar som kunde tilllämpas på både Irak och Israel. ”Att döda civila är en synd, och det gäller oavsett om dödandet sker i självmordsbombningar eller i flyganfall eller drönarattacker.”) Mellan varje svar och nästa fråga uppstod långa tystnader under vilka mannen knappade på hennes dator och granskade sökhistoriken. Han fick veta att hon var intresserad av huruvida en skådespelare i en populär tv-serie var gift eller inte, att hennes hijab inte hindrade henne från att köpa dyra produkter för att få bukt med sitt frissiga hår och att hon hade sökt på ”hur man småpratar med amerikaner”.

Du behöver faktiskt inte vara så försiktig hela tiden, hade Aneeka sagt när de övade in sitt rollspel. Ismas syster, snart nitton år, visste med sin juridikstudenthjärna allt om sina rättigheter och ingenting om hur skör hennes plats i världen var. Om de till exempel frågar dig om drottningen kan du bara säga : ”Som asiat måste jag säga att jag beundrar hennes färgstarka klädstil.” Det är viktigt att visa åtminstone en gnutta förakt för själva processen. I stället hade Isma svarat : Jag är en stor beundrare av Hennes Majestäts sätt att sköta sitt uppdrag. Men det hade känts skönt att höra systerns alternativa svar inne i huvudet, och hennes triumferande Ha ! när förhörsledaren ställde en fråga som hon hade förutsett men Isma avfärdat, som den om Hela England bakar. Om de inte tänkte låta henne gå ombord på det där planet – eller något senare plan heller – skulle hon åka hem till Aneeka, vilket var vad halva Ismas hjärta

14

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 14

2018-11-12 16:04

ändå ville. Hur stor del av Aneekas hjärta som ville det var svårt att svara på. Hon hade envetet hållit fast vid att Isma inte fick ändra sina USA-planer, och om det var ett uttryck för osjälviskhet eller en önskan om att få vara i fred visste hon nog inte ens själv. En liten, svag impuls i Ismas hjärna signalerade att en tanke på Parvaiz försökte ta sig upp till ytan, men den pressades lika snabbt ner igen av hennes bestämda vägran att någonsin tänka på honom igen.

Till slut öppnades dörren och den kvinnliga kontrollanten kom tillbaka. Kanske var det hon som skulle ställa familjefrågorna – de allra svåraste och de som hade varit mest laddade under Aneekas och hennes förberedelser. ”Ledsen att du fick vänta”, sa kvinnan utan att låta det minsta ledsen. ”Var bara tvungen att vänta på att USA skulle vakna för att få några uppgifter om ditt studentvisum bekräftade. Nu är det klart. Här.” Med en storsint gest räckte hon Isma en rektangulär bit styvt papper. Boardingpasset till planet som redan hade gått.

Isma reste sig ostadigt eftersom fötterna hade somnat ; hon hade inte vågat röra på dem under bordet av rädsla för att råka sparka till mannen mitt emot. När hon rullade med sig väskan ut tackade hon kvinnan, vars fingeravtryck nu fanns på hennes underkläder, utan att låta ens en gnutta sarkasm skymta fram i rösten. * Först satte kylan klorna i varje kvadratcentimeter blottad hud och sedan borrade den sig igenom kläderna. Isma öppnade munnen, lutade huvudet bakåt och drog in den nya luften som fick det att ila i tänderna och läpparna att

15

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 15

2018-11-12 16:04

domna. Snöns hårda skorpa glittrade i ljuset från ankomstterminalen. Hon lämnade sin väska hos doktor Hira Shah, som hade kört i två timmar genom hela Massachusetts för att möta henne på flygplatsen i Boston, gick fram till en snöhög vid sidan av parkeringsplatsen, drog av sig handskarna och pressade fingertopparna mot snön. Först gjorde den motstånd, men sedan gav den efter och hennes fingrar grävde sig ner i det mjuka under ytan. Hon var torr i munnen och slickade girigt i sig av snön. Kvinnan i servicedisken på Heathrow – en muslim – hade hittat en plats åt henne på nästa plan, utan kostnad, och hon hade ägnat hela resan åt att oroa sig för det förhör som väntade henne i Boston, övertygad om att de skulle ta henne i förvar eller sätta henne på ett plan tillbaka till London. Men passkontrollanten hade bara frågat var hon skulle studera, sagt något om universitetets basketlag (som hon inte uppfattade men försökte besvara med en intresserad min) och vinkat förbi henne.

Och sedan, när hon kom ut på andra sidan, möttes hon av Hira Shah, sin mentor och frälsare, som såg exakt likadan ut som förr bortsett från några silverfärgade strån i det korta, mörka håret. När Isma såg henne höja handen i en hälsning förstod hon hur det kunde ha känts, i en annan tid, att kliva ut på däck och se Frihetsgudinnans utsträckta arm och veta att man hade klarat det, att allt skulle ordna sig.

Innan hon helt förlorade känseln i fingrarna skrev hon ett sms : Framme. Kom igenom gränskontrollen utan problem. Dr Shah här. Hur är det med dig ?

Hennes syster svarade : Bra, nu när jag vet att de har släppt in dig.

På riktigt bra ?

16

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 16

2018-11-12 16:04

Sluta oroa dig för mig. Sätt igång och lev ditt liv nu – jag menar det verkligen.

Parkeringsplatsen med dess stora, stöddiga fordon, de breda vägarna på andra sidan, ljusen som glittrade överallt och mångfaldigades i alla blanka ytor av glas och snö. Här fanns modet och självsäkerheten och – denna nyårsdag 2015 – löftet om ett nytt liv. * Isma vaknade och såg två figurer falla rakt ner ur den ljusa himlen med var sitt böljande färgsjok efter sig.

När Hira Shah hade tagit henne med på visningen av den lilla ettan morgonen efter att hon landat i USA hade hyresvärden framhållit takfönstret som ett försäljningsargument för det unkna lilla kyffet och utlovat både kometer och månförmörkelser. Fortfarande uppskakad efter förhöret på Heathrow hade hon bara kunnat tänka på alla övervakningssatelliter som kretsade runt där uppe och tackat nej till lägenheten. Men mot slutet av dagen och ett antal visningar senare hade det stått klart att hon inte hade råd med något bättre om hon skulle unna sig lyxen att bo ensam. Nu, ett par månader senare, kunde hon sträcka ut sig i sängen i trygg förvissning om att hon såg men ingen såg henne. Så långsamt fallskärmshopparna tycktes röra sig under sina moln av rött och guld. Under nästan hela mänsklighetens historia hade figurer som nedsteg från himlen varit antingen änglar eller gudar eller demoner – eller en nedstörtande Ikaros följd av sin far Daidalos, som förgäves försökte rädda sin högmodige son. Hur hade det

17

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 17

2018-11-12 16:04

känts att ingå i en sådan gemenskap av mänsklig erfarenhet – att stå sida vid sida och blicka upp mot himlen i väntan på att någon mytisk varelse skulle landa ? Hon tog en bild av fallskärmshopparna och skickade den till Aneeka med orden Ska vi testa någon dag ? innan hon klev upp ur sängen och undrade om våren hade kommit tidigt eller om det bara var ett tillfälligt töväder.

Under natten hade temperaturen stigit brant och förvandlat snön till en flod av smältvatten. När hon vaknade första gången, till gryningsbönen, hade hon hört hur det forsade nedför den lätt sluttande gatan. Det hade varit en vinter med många snöstormar, fler än vanligt, tydligen, och medan hon klädde på sig föreställde hon sig hur folk lämnade sina hem för att för första gången på flera månader få se fläckar av barmark och hitta saker de tappat – en handske, nycklar, pennor, några mynt. Den tunga snön hade pressat ut allt välbekant ur föremålen, så att handsken som placerades intill sin före detta maka nu bara liknade en avlägsen släkting. Och vad gör man då ? Slänger man bort båda handskarna eller bär man dem i alla fall, för att fira deras mirakulösa återförening ?

Hon vek ihop pyjamasen, lade den under kudden och slätade till sängkläderna. Såg sig om på sin rena, sparsmakade bostad – den smala sängen, byrån, skrivbordet och skrivbordsstolen. Liksom de flesta morgnar kände hon en djup tillfredsställelse över att hennes vardag hade kokats ner till det väsentliga : böcker, promenader, utrymme att tänka och arbeta.

När hon tryckte upp den tunga porten och lämnade det skifferklädda tvåvåningshuset var morgonluften för första gången inte rakbladsvass. Plusgraderna hade breddat gator

18

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 18

2018-11-12 16:04

och trottoarer och hon kände sig – vilket var ordet hon sökte ? – gränslös ! när hon började gå i självvald takt, utan att behöva oroa sig för att halka på en isfläck. Förbi tvåvåningshus i kolonialstil, förbi bilar med klistermärken som basunerade ut ägarnas politiska åsikter, förbi vintagekläder, antikviteter och yoga. Hon svängde in på Main Street, där stadshusets totalt malplacerade normandiska torn med smala skottgluggar alltid gjorde henne full i skratt.

Hon gick in på sitt favoritkafé och fortsatte ner till den bokhyllekantade källaren – en oas av varmt lampsken, slitna fåtöljer och starkt kaffe. Tryckte ner några tangenter för att väcka datorn, registrerade knappt den gamla bakgrundsbilden av den unga åttiotalskvinnan med stort hår och tunga ringar i öronen, hennes mor, som gav sin nyfödda Isma en kyss på den kala hjässan. Som vanligt öppnade hon Skype för att se om hennes syster var online.

Det var hon inte, och Isma skulle precis stänga fönstret igen när ett nytt namn dök upp i listan med online-kontakter. Parvaiz Pasha.

Isma lyfte händerna från tangentbordet och lade dem på var sida om datorn utan att släppa sin brors namn med blicken. Det var första gången hon hade sett det på skärmen sedan den där dagen i december då han hade ringt och berättat om sitt livsavgörande beslut. Ett beslut fattat utan en tanke på vad det skulle innebära för hans systrar. Nu satt väl han precis som hon och stirrade på hennes namn med den gröna bocken som visade att hon var uppkopplad. Skypefönstret var placerat så att moderns läppar nuddade vid det.

Zainab Pashas tunna, finlemmade drag hade hoppat över Isma och gått vidare till tvillingarna, som skrattade med sin mors mun och log med sin mors ögon. Isma maximerade

19

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 19

2018-11-12 16:04

Skypefönstret så att det fyllde hela skärmen, kupade händerna om sin hals och kände hur hjärtat reagerade på hans namn genom att i våldsam takt pumpa ut blodet i artärerna.

Sekunderna gick och han gjorde ingenting. Hon fortsatte att stirra på skärmen i vetskap om att han gjorde detsamma, båda av samma skäl : de väntade på Aneeka.

Några veckor tidigare, i Hira Shahs lägenhet, hade en egendomlig musik – ett slags gäll, skälvande vissling – plötsligt överröstat ljudet av kniven mot skärbrädan som Hira skivade potatis på. Isma och Hira kollade telefoner och högtalare, lade örat mot väggar och golv, gick ut i korridoren, öppnade skåp och dörrar till tomma rum, men den kusliga melodin bara fortsatte. Det var omöjligt att sätta fingret på vad det var, det liknade inget instrument som de kände till, ingen röst eller fågelsång. En granne ringde på för att höra om Hira visste. ”Måste vara spöken”, sa han med en blinkning innan han gick.

Isma skrattade, men Hira stelnade till och rörde vid det onda ögat som hängde på väggen och som Isma alltid hade trott bara var en prydnad.

Musiken fortsatte, den kom från överallt och ingenstans och följde dem vart de gick. Hira greppade på nytt sin potatiskniv och viskade något som visade sig vara Fader vår – hon hade gått i klosterskola i Kashmir som barn.

Slutligen tyckte den i vanliga fall extremt rationella och intelligenta doktor Shah att de skulle gå ut och äta trots det otäcka vädret : det haglade. Kanske skulle ljudet ha upphört när de kom tillbaka. Isma gick upp till badrummet för att tvätta händerna. När hon stod där vid handfatet och tittade ut genom fönstret förstod hon plötsligt varifrån musiken kom.

20

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 20

2018-11-12 16:04

Hon sprang ner igen, högg tag i Hiras arm och drog henne med sig ut genom bakdörren, hukande i haglet. Längs med hela den röda tegelbyggnaden hängde istappar från taket, minst tre decimeter långa. Mot dessa svärdsklingor av is öste hagelkornen ner och skapade musik. Ljudet av is mot is – ofattbart för den som aldrig förr har hört det.

Då sköljde smärtan över henne, en verklig, fysisk smärta som tvingade ner henne på knä. Hira tog ett steg fram men Isma hejdade henne, lade sig raklång ner i snön och lät smärtan rasa ut medan haglet och istapparna fullföljde sin syntetiskt klingande symfoni. Parvaiz, en pojke som aldrig gick någonstans utan hörlurar och mikrofon, skulle ha legat här ute så länge musiken varade, trots att snön blötte igenom hans kläder och haglet piskade hans kropp, med ett saligt dis i blicken och en enda sak i tankarna : att fånga ett ljud som inget öra förut hört.

Det var enda gången hon verkligen, på djupet, hade saknat sin bror utan att adjektiv som ”otacksam” och ”självisk” hade trängt sig in i saknaden. Nu såg hon hans namn på skärmen och adjektiven trängdes i hennes huvud medan hon bad en tyst bön om att Aneeka inte skulle logga in.

Aneeka måste lära sig att tänka på honom som borta för alltid. Det var fullt möjligt att göra så med någon man älskade, det hade Isma tidigt lärt sig. Men då måste det vara ett totalt vakuum på den plats där personen tidigare funnits.

Hans namn försvann från skärmen. Hon rörde vid sin axel där musklerna hade bildat knutor under huden. Klämde på dem och kände vad det var att stå utan familj : att bara ha sina egna händer att lindra sitt lidande med. Vi kommer att höras av hela tiden, hade Aneeka och hon sagt till varandra veckorna innan hon reste. Men att höra var inte att

21

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 21

2018-11-12 16:04

röra – det var det enda den moderna tekniken inte tillät, och med beröringen hade hon och hennes syster förlorat något grundläggande i sitt sätt att vara med varandra. Det var med beröringen allt hade börjat för dem. Som spädbarn blev Aneeka badad och bytt på och matad och vaggad till sömns av sin farmor och sin nioåriga syster, medan Parvaiz, den mindre och klenare tvillingen, sög på deras mors bröst (hon hade bara mjölk nog för en) och skrek så fort någon annan försökte lyfta upp honom. När tvillingarna blev äldre och slöt sig samman i sitt eget privata universum var det allt mindre Aneeka behövde av Isma, men det fanns ändå kvar en fysisk närhet mellan dem. Parvaiz var den Aneeka talade med om sina sorger och bekymmer, men det var till Isma hon kom när hon behövde en kram eller ett par händer som masserade hennes rygg eller en kropp att krypa tätt intill i soffan. Och när världens tyngd blev Isma övermäktig – i synnerhet den första tiden efter att deras farmor och mor hade dött inom loppet av ett år och lämnat Isma att ensam försörja och trösta två förtvivlade tolvåringar – var det Aneeka som lade händerna på sin systers axlar och masserade bort värken.

Isma smackade irriterat med tungan mot gommen åt sin ynkliga självömkan, plockade fram artikeln hon skrev på och tog åter sin tillflykt till arbetet. * Fram emot eftermiddagen hade temperaturen passerat femtiogradersstrecket – och femtio grader Fahrenheit både lät och kändes mycket varmare än elva grader Celsius – och ett utbrott av våryra hade i det närmaste tömt

22

18-69 Polaris Shamsie 12 nov.indd 22

2018-11-12 16:04