14
NYHETER LOKALT
17 juli - 24 juli 2022 | Bjäre NU
På Norrviken surrar en av världens viktigaste varelse Natur ”Om bina försvann skulle vi människor ha fyra år kvar att leva.” Orden är Albert Einsteins, och naturligtvis visste världens smartaste man hur viktiga de små pollinerarna är för hela vår existens. Det är Biets Dag på Norrvikens trädgårdar och nyfikna besökare skockas runt informationstältet. Benkt och Cecilia Cederlöw berättar för framtida biodlare hur man bär sig åt, Sven Alhbin stryker nyslungad honung på små knäckebitar och delar ut till sugna. Monica Larsson låter unga besökare prova på att slunga honung. Allt medan ordföranden för Biföreningen Lilla Båstad, Tommy Eriksson står och bara ser lycklig ut. Det har väl inte undgått
någon att våra pollinerare är hotade. Både de vilda och de tama. Farorna är många: stora monokulturer, alltså enorma fält med en och samma gröda som effektivt stänger porten till biologisk mångfald, det envisa varroakvalstret och andra sjukdomar, luftföroreningar, välstädade trädgårdar, väg– renar och grönområden. Och naturligtvis bekämpningsmedel som i alldeles för stor utsträckning används både i de där välstädade trädgårdarna och de stora monokulturerna. Resultatet har orsakat stora rubriker i Kina och USA, men även vi i Europa är drabbade. För att förstå pollinerarnas betydelse kan nämnas att en enda koloni av bin kan pollinera över 300 miljoner blommor på en enda dag. Läs den meningen en gång till.
Tillbaka till vår lilla plätt
på jorden. Benkt och Cecilia Cederlöw har jobbat med bin och deras honung i många år. Vunnit priser för sina gyllengula produkter och uppfostrat nya generationer som gladeligen vandrar runt
Benkt Cederlöw, Sven Alhbin och Tommy Eriksson sitter alla i styrelsen för Biföreningen Lilla Båstad på Norrviken. ” Det här är vår favoritkupa”, berättar de. Den ger mest honung av alla. FOTO: ERICA ELMBERG
i overaller och skyddande näthattar. För tio år sedan startade de Biföreningen Lilla Båstad (Lilla Båstad är det ursprungliga namnet på platsen för Norrviken). De sköter trädgårdarnas 14 bikupor – ja, 15 om man räknar in visningskupan med glasväggar där man kan kika in på de flitiga små insekterna. Detta är inte vilka kupor som helst, utan arkitektritade, av lokala förmågan Kay Linghoff. – Vi träffas här och ser till kuporna varannan onsdag, berättar Benkt Cederlöw. De som är intresserade får gärna komma hit, så visar vi hur biodling fungerar. De är 25 medlemmar i föreningen. De flesta Bjärebor, men en och annan sydskåning och hallänning har smugit sig in. – Det är fantastiskt att få vara här, inflikar Tommy
Under Biets Dag fick besökarna prova på att slunga honung. Här är det Monica Larsson från Biföreningen Lilla Båstad som instruerar Mio Tagesson från Laholm.
Eriksson. Ägarna är väldigt positiva till vår verksamhet. Det är påven också. Kanske kommer ni ihåg att den färgstarke Bjärebon Carlos Luna åkte till Rom 2014 och träffade påve Franciskus. Med sig hade han en burk honung från Lilla Båstad. Påven blev förtjust. När Hans Helighet två år senare kom till Lund för att fira att det var 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och därmed inledde reformationen, frågade han efter den goda honungen. Och fick ytterligare två burkar. Påven berättade att han förvarade honungen under sin säng för att slippa dela med sig... Helt bekymmersfritt är
det ju dock inte, detta med biodling. På senare tid har biologer beskyllt tambin för att roffa åt sig för mycket
nektar och lämna sina vilda kompisar utan mat. Vi frågar Benkt Cederlöw hur man bäst ska hantera detta problem. – Det är viktigt att inte ha för många kupor på samma ställe. Vid vissa tillfällen, som när ett stort fält med raps blommar, eller när alla träden i en äppelodling slår ut – då ska man ha dit så många kupor som möjligt för att skörden ska bli fin. Men sedan, när kuporna tas hem igen, då ska de spridas ut. Fem, sex samhällen brukar vara lagom för att både vilda och tama bin ska hitta mat. Man märker efter ett tag hur det fungerar. – Och så gör vi bihotell och sätter ut, för att gynna de vilda pollinerarna, påpekar Cecilia Cederlöw. Det är viktigt att tänka på det. Så är det problemet med
varroakvalstret. Ett plågoris
– Vi håller Buckfast-bin i våra kupor, berättar Benkt Cederlöw. En korsningsras från England med fina egenskaper.
Detta är en drottningkupa. I en sådan kläcks en ny drottning, för att så småningom möta drönare uppe i luften. När hon är parad får hon en stor kupa att härska över.
som parasiterar på vuxna honungsbin och angriper larverna. De bin som föds blir missbildade och får dålig motståndskraft mot sjukdomar. – Misstänker man att ett samhälle smittats testar man, förklarar Benkt Cederlöw. Numera finns det ekologiska behandlingsmetoder, och det använder vi. Vi lär oss efter hand att leva med kvalstret. Sen gäller det att välja en ras med bra motståndskraft. Benkt är med i ett avelsprojekt i Blekinge skärgård. Och här är grunden Buckfast-biet, en korsning med spännande historia. I engelska Devonshire ligger benediktinerklostret Buckfast Abbey naturskönt. Hit kom som elva-åring tyske Adam, så småningom Broder Adam (1898-1995). Han fick jobba med klostrets bikupor. 1916
strök nästan alla bin med i ett kvalsteranfall. Broder Adam begav sig till Turkiet, där det skulle finnas resistenta bin att korsa in. Han fortsatte med sitt avelsarbete. Reste jorden runt för att skapa det perfekta biet. Kriterierna var flera: Bina skulle vara snälla att handskas med, produktiva, inte så pigga på att svärma samt naturligtvis ha god motståndskraft mot sjukdomar. Och det är just sådana bin, Buckfast, som surrar runt på Norrviken. Broder Adam blev för övrigt 1987 hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Han hade förmodligen blivit varm om hjärtat om han kunnat betrakta sina bin i de vackra kuporna på Norrviken. Erica Elmberg