TIDSKRIFTEN BETONG SEX STÄDER
D 28
DEN FRAMLIDNE arkitekten Bengt Lindroos pratade om arkitektur som får ögonen att tåras. Krematoriet Skogsljus är ett sånt exempel. Det ritades av studenterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman som vann den utlysta tävlingen 1954 och tillsammans bildade kontoret ELLT. – De fick det godkänt som sitt examensarbete och kanske är det därför det är så detaljrikt. De hade gott om tid att fundera eftersom de var studenter, säger Linda Gravell, arbetsledare på Gävle Krematorium. Hon har mött upp utanför entrén den här kalla vinterdagen som bjuder på massor av solgnistrande snö och långa skuggor. Krematoriet invigdes 1960, men på en annan plats än den studenterna tänkt sig. – Det blåste väldigt mycket 1954 och flera träd blåste omkull på den ursprungliga platsen, så därför flyttades det hit, säger Linda Gravell. E4:an brusar i bakgrunden något dämpad av det täta snötäcket. Tallarna står raka och respektfullt tysta. Krematoriet byggdes ut 2006 och fick då också en ny ugn som uppfyllde de modernare miljökraven. – Vi klassas som en B-industri i miljölagstiftningen, säger Linda Gravell. Den nyare betongen behöver några decennier till för att nå den gamlas patina, men tillbyggnaden är väl genomtänkt med avlånga fönster som möter den gamla byggnaden. – Någon av arkitekterna från ELLT rådfrågades före tillbyggnaden och han sa ”sätt in fönster” och det hade arkitekten Mac Nyberg som ansvarade för tillbyggnaden redan ritat in, säger Gravell. Innanför dörrarna luktar det tjära från furun i taket. Betongen är härligt rå och golvet består av vit betongmosaik. Detaljerna smyger sig fram överallt. Dörrar i linjer med armaturen och kuber som lyfts fram i tak och på toaletter. Det är en byggnad som kräver sin tid att upptäcka. Linda Gravell tänder stearinljusen i Det eviga livets kapell. Betongväggarnas vertikala reliefer är perfekta partners till tallstammarna utanför som bjuds in via de stora fönstren ovanför betongväggarna. Krematoriet heter egentligen Skogljus och efter några minuter i originalstolarna från Malmstens möbelskola i Östervåla känns namnet självklart. Ljusen, lugnet, betongen, tallarna, den tunga luften av sorg, skogens ljus. Det tåras… – Pelarna är ihåliga och fungerar som avrinning från det platta taket., säger Linda Gravell och rycker känslorna tillbaka till nuet. Hon pekar också ut hur golvet i skiffer fortsätter ut genom glasdörrarna vidare in i skogen. Ute och inne flyter ihop. – Vi har vattenburen golvvärme och spotlights i taket som inte är original, säger Linda Gravell och pekar även ut en plåtlucka i golvet som döljer den lilla kubformade gropen i golvet som innehåller mull. – Från början var den öppen, men när folk skulle gå runt kistan hände det att de snubblade och att rullato-
Tallskogen har inga problem att ta sig in via de höga fönstren.
Löftets kapell har fått ge rum åt kontorsytor.
rer körde ner där, så nu öppnas den bara när den ska användas, säger Linda Gravell. Genom fönstret skymtar den lilla byggnaden där de anhöriga kan samla sig i väntan på det sista farvälet. På den gamla trädörren gapar en stor kvadrat i en annan nyans. – Där satt tills i sommar plaketten som visade att krematoriet fick Kasper Salinpriset 1965, säger Linda Gravell. I somras tyckte någon att det var idé att stjäla den gamla bronsplattan. – Jag har inte kommit över det än, säger Linda Gravell.