Uppbrottet som

et är den ultimata jämlikheten och det mest oundvikliga i hela vår tillvaro. Ändå är döden så svår att prata om. Vi som är vana att kunna styra och ställa i våra liv blir nästan förnärmade när döden uppenbarligen inte bryr sig om vad vi vill. Men kanske kan virushotet ha öppnat dörrar för oss att d TEMA GRÄNSLAND börja våga tala om det svåraste. Plötsligt gjorde döden entré i våra liv. Slog följe med oss, blev till en skugga av livet, ett ressällskap. Dag för dag nämndes det tal och siffror, allt högre och högre. Det som brukar sägas, att döden pratar vi inte om, stämde plötsligt inte alls. Om det nu någonsin gjort det. För om döden pratar vi, vi, och om döden är vi synnerligen medvetna.

För mig svepte dödsinsikten in som en isvind trots att inget särskilt hände. Den blåste genom sommaren 1956 och fortsatte långt in på hösten. Jag var sex år och har ingen aning om varför döden plötsligt ville presentera sig för mig. ” Men campingsemestern på Öland blev ett helvete. Döden är den optimala jämlikheten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig. Då solen sjönk i Kalmarsund fräste den DÖD, DÖD, DÖD medan den försvann i havet. Och låten som tonade i valstakt från bilradion i den duvblåa PV:n, var sorglig och löjlig på samma gång.

Jag grät som det barn jag var och jag borrade in mitt huvud i mammas mage. Livet var förändrat. Och förgängligt. Plötsligt visste jag att döden var reell och skulle drabba också mig.

Döden är den optimala jämlikheten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig. Sedan spelar det ingen roll om vår aska sprids för vinden eller om stoftet grävs ner i ett mausoleum, stort som ett Attefallshus. Döda blir vi alla en gång.

Så vi har ett enda val: att lära oss leva med döden. Ett livslångt åtagande som kan vara nog så knepigt att förlika sig med.

Man kunde tänka sig att pandemin gjorde tanken på döden lättare. Vi delar den ju med så många och delad skräck kan, precis som delad glädje, göra tillvaron mindre hotfull. I själva verket har det blivit tvärtom: delad skräck är dubbel skräck.

Den moderna människan som är van att styra och ställa i sitt liv, planera och bestämma, har i skuggan av döden blivit förolämpad av det som sker. Vad är detta? Så här var det inte tänkt? Vi hade andra planer!

Samtidigt har vi kommit varandra närmare, trots uppmaningar om social distansering. För ingenting kan sammanföra människor som en stor katastrof. Det är enbart döden som är tillräckligt stor för att förena oss. Genom ett statsministermord, en naturkatastrof eller ett större terrordåd.

För några år sen for jag till Paris och träffade dramatikern Lars Norén för en intervju. Ämnet för vårt samtal var just Döden. – Döden är det som ger mitt liv värde, slog han fast den där septemberdagen, som var den elfte, ett ödesmättat datum. – Jag har kommit en bra bit in i sista akten, sa han, och vet att döden närmar sig. Jag ser den tydligare och tydligare. Jag hoppas få höra slutackordet och

ha det klingande så att jag kan forma avklingandet, inte bara bli ett offer för det. För döden är bra för mig. Den tvingar mig att ifrågasätta allt jag gör, att diskutera mina moraliska motiv och se konsekvenserna. Det hade jag knappast gjort om inte döden varit så återkommande i mina tankar.

Lars Norén har levt med döden, som människa och som författare. Och det finns många som har döden som jobb. Riitta Kauppila är rättsläkare och när jag träffade henne undrade jag förstås om hennes eget förhållande till döden. – Jag funderar ofta, sa hon. Undrar över om jag är rädd eller ej och hur jag själv skulle vilja dö. Tidigare tänkte jag som många andra att jag skulle föredra den där plötsliga varianten när man bara ramlar ihop. Men jag har sett vad det gör med anhöriga. Det är inte lätt för dem att acceptera och förstå. Jag skulle vilja bli så sjuk att jag är trött och bara vill somna. Det vore skönt. Tillsammans med anhöriga att hålla i handen. Efter alla år är det den lösningen jag kommit fram till.

Finns det något som väntar efter döden?

– Nej, jag tror inte på det. Fast vem vet, ingen har ju kommit tillbaka och berättat.

Också för proffs kan döden vara omskakande och förändra livet. Brandmannen Per-Anders Lindfeldt var en av de första på plats vid den stora diskoteksbranden i Göteborg 1998 där 63 ungdomar miste livet. – De flesta av oss har säkert insett att vi ska dö, sa han när vi träffades några år efteråt. Jag kanske tidigare än många andra eftersom jag så ofta kommer i kontakt med döden i jobbet. Det gör det extra viktigt för mig att leva. Vi har en begränsad tid och jag försöker omsätta döden till livet, göra så mycket som möjligt av det enkla.

Inte ens för den som har döden som jobb är frågorna enkla.

Per-Anders Lindfeldt – Känner man inte sorg kan man inte heller känna glädje. För att kunna leva måste man vara medveten om att man ska dö. Döden får aldrig bli rutin. Men medvetenheten om vår dödlighet kan vara förlamande, även om oron inte är någon psykisk sjukdom utan en helt normal reaktion på insikten om att livet är ändligt.

Läkaren Ulla Zachrisson, som arbetar med palliativ vård, berättar i Claes Brittons bok Min mamma är död att i stort sett alla lider av dödsångest: – De patienter som inte känner dödsångest är lätt räknade – de som är så klara att de kan möta lidandet och döden med lugn. Jag skulle säga att det rör sig om en på hundra eller ännu mindre, kanske en halv på hundra, säger hon.

Det går inte att bota dödsångest, men man kan bearbeta den. Ett sätt är att intala sig att själva livet har en fortsättning och går vidare utan mig och min medverkan. Att livet inte är min exklusiva angelägenhet med full äganderätt.

I boken Min mamma är död säger Claes Brittons dödssjuka mamma, just när hon har det som svårast, att vad är väl tre månaders lidande mot 800 månaders bra liv?

När jag läser det inser jag att det är på mig och oss som tillhör den minoritet som faktiskt lever, som ansvaret vilar.

Filosofen Torbjörn Tännsjö berättar för Anna Lindman i hennes bok Den där jävla döden, att han försonat sig med döden. – En minskad koncentration på den egna personen kan ge plats för en omtanke om andra, hävdar han. Om man fokuserar på att det finns andra individer som tar över efter mig så känns det bättre med den egna döden… Jag vill att vi ska göra oss lite mindre

TEMA GRÄNSLAND

”Jag tror att det är en gåva att någon gång få vara nära att dö. Göran Skytte, journalist

VISSTE DU ATT... »» ... traditionen att ta porträtt av avlidna familjemedlemmar blomstrade kring sekelskiftet 1900. Seden överlevde inte in i det moderna Sverige, men vittnar om att en människas död och begravning sågs som minnen värda att bevara. rädda för att vi därmed ska kunna leva lite bättre.

Eller med psykiatrikern Åsa Nilsonnes ord ur samma bok: Att för en kort tid få hålla stafettpinnen och sedan ge den vidare gör det lättare att acceptera döden som en del av livet.

Många har under senaste halvåret varit svårt sjuka i covid och svävat mellan liv och död. Hur kan den närheten ha påverkat inställningen till vår dödlighet? För journalisten Göran Skytte blev dödsmedvetenhet en livsmedvetenhet. – Jag tror att det är en gåva att någon gång få vara nära att dö. I bästa fall ökar det känslan av värdet i att leva. Det självklara är inte längre självklart, skriver han i boken Förvandlingar – från död till liv.

Och jag tror att han har rätt. Själv har jag varit död i tre kvart. Så lång tid tog det att byta ut blodådror från mitt hjärta mot liknande från min vad. Under tiden doktorerna klippte och sydde skötte en maskin om mitt blodomlopp. ”Jag känner av intimiteten i att mänskliga händer varit inne och rört vid min hjärtmuskel. Att någon stängt av och kopplat bort och anslutit det till en maskin som hållit mig vid liv. Att jag tekniskt sett har varit död”, skrev jag strax efter operationen. ”Hjärtat är en del av kroppen som brukar hållas skild från själen. Åtminstone i resonemang som rör själsliga angelägenheter. Fast jag blir alltmer övertygad om att de är intimt sammanfogade. Att det ena är den andras förutsättning och vice versa. Tillvaron rinner på men hinnan mellan liv och död är tunn. Jag lägger örat mot dörren för att försöka höra om någon rör sig bakom den, om där finns något. Men det är tyst.”

Sociologen Norbert Elias har lagt märke till vår förlägenhet inför döden. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga, ordförrådet blir torftigt och en känsla av pinsamhet hejdar våra ord. Och det beror på att civilisationen har höjt skamtröskeln, tror Eli as. Att vi känner avsky för sånt vi sagt oss inte finns och därför anser det omöjligt att tala om. Sådant som döden.

För egentligen tror vi inte att den finns.

Inte på riktigt och i varje fall inte för mig. l