Stor intervju med Kristina Levin

Kristina Levin – i sanningens namn

Text: Thore Berggren Foto: Magnus Aronson »– Här är det! ropar Kristina Levin genom en öppen ytterdörr, när hon upptäcker att vi vilset letar efter den något svårfångade adressen som vi fått.

Vi hade avtalat att träffas p hennes jobb men corona satte stopp för det. På grund av skenande pandemi beslutades att inte tillåta några besök på redaktionen.

Kristina Levin är redaktionschef på lokaltidningen och har rykte om sig att vara en glad lax. Social, trevlig och glatt hälsande

på alla. Det hör man ofta, inte minst i Domkyrkan, när man för hennes namn på tal.

På väg till intervjun hade jag bestämt att det skulle jag inleda med att säga när vi träffade. Det kändes som en bra ingång.

Men direkt jag gjort det märker jag hur stämningen förändras.

– Kyrkan är viktig för mig, säger Kristina och ser mig i ögonen. Särskilt sedan 2007 då vår son Gunnar dog av plötslig spädbarnsdöd i min mage. Precis innan förlossningen.

Ännu i dag, drygt 14 år senare, lever hon kvar i smärtan av att inte ha räckt till den gången. Som om det var hennes fel.

”Vi är ett slags raster över verkligheten för att människor ska kunna göra bättre val.

SEDAN NÄMNER HON sjukhusprästen som i precis rätt ögonblick kom in, välsignade den dödfödde Gunnar och fyllde det sorgtyngda rummet med en oväntad upplevelse. – Mitt i den avgrundsdjupa förlusten upplevde vi en stark känsla av lugn och förlåtelse. Det blev början på något nytt för oss och på den vägen är det fortfarande. Att få syndernas förlåtelse, att välsignas är nästan lika starkt i dag, säger hon och sänker blicken.

Själv har jag blivit så rörd att jag har svårt att koncentrera mig. Jag vill tillbaka till stämningen som fanns från början.

Det lyckas till slut när jag fått fram en fråga som kan ha särskild relevans, när man träffa en utpräglad söderböna från Mariatorget i Stockholm, som på Värmlands Nation i Uppsalas studentliv gjorde sig känd som fira partypingla.

Vad i hela världen förde henne till Strängnäs?

Men inte heller det ger ett svar jag hade kunnat förväntat mig. – Att det inte finns några pareringsautomater här och att barn kan spela landhockey på gatan, säger hon. VI SKA ÅTERKOMMA till det. Men låt oss först ta det från början.

Kristina och maken Mårten (som i kraft av ögonvittne utgör trovärdig källa för det där om partypinglan) möttes under grundlig frottering i Uppsalas livliga studentliv.

Den före detta partypinglan, numera journalisten, Kristina Levin brinner för journalistiken på Strengnäs Tidning.

Han var där för att utbilda sig till statsbyråkrat och hon för att bli journalist. Redan som tolvåring hade hon förstått att det var ett sätt att slå mynt av sin extrema nyfienhet på allt och alla.

Nu skulle de båda gifta sig.

Ovanpå det kände hon sig färdig med Stockholm. Hon ville fortsätta sitt liv i en liten stad där alla kände alla och därför hade mycket att prata om. Sådana platser finn det gott om. MEN DET FANNS ett aber. Makens önskan om ett yrkesliv marinerat i regeringsbyråkrati krävde att platsen ifråga inte långt långt från den centrala statsapparaten i huvudstaden.

Hur är det med Strängnäs? Finns det inte bra tåg till Stockholm därifrån? Och nog tusan finns dt väl en tidning även där?

Det var så frånvaron av parkeringsautomater och landhockey på gatorna kom att spela roll. I all synnerhet sedan en mäklare trätt in på scenen och presenterat det hus som fotograf Magnus och jag tidigare haft svårt att hitta. Då gick Kristina i gång med så sprudlande entusiasm att maken kände sig föranledd att dämpa henne. Det kunde få menlig effet på förhandlingspositionen om mäklaren hörde henne.

Paret blev med stort hus och därefter med dottern Astrid. Sedan dess även Sigrid och so-nen Einar. Till fromma för landhockeylaget på gatan utanför kan man förmoda. FÖR EGEN DEL har Kristina aldrig själv känt någon större entusiasm för det idrottsliga. Däremot det litterära. – Jag var en typisk bokslukartjej som barn, säger hon. Läste allt som fanns i mina föräldras välfyllda bokhyllor. Och så har det fortsatt. Jag läser fortfarande jättemycket.

Men till skillnad från många andra journalister har hon aldrig känt några egna författarambitioner. Sedan den dag hon skrev till nyhetschefen på Strengnäs Tidning och undrade när hon kunde

Tror jag på? Det goda i människor och vad det kan åstadkomma. Tror jag inte på? En historia som är för bra. Som jourKORTA MED KRISTINA LEVIN7 nalist är ett kritiskt ifrågasättande förhållningssättet viktigt. Gör mig glad? Min familj, jag är lyckligt lottad. Gör mig arg? Elaka människor. Vi ska var snälla mot varandra. Något jag är bra på som få känner till? Jag är en jäkel på att filéa fisk. Önskar jag dig mest just nu? Att smittläget förbättras så att min man och jag kan ha fest och fira att vi fyllt 50 år och varit gifta i hälften av dem. Fråga som jag helst skulle vilja ha i stället för dessa? Vad jag fick i julklapp. Jag älskar att bli kliad på ryggen och mina barn köpte en supersnygg björntass i silver med långt skaft så att jag kan göra det själv.

Strängnäsbornas engagemang behövs för att tidningen ska blir bra menar Kristina Levin.

När Kristina Levin drabbades av sorg var det sjukhusprästen som förde lugnet tillbaka.

”Att så många vill ifrågasätta är snarare häftigt på nåt sätt. Jag vinnlägger mig om att ta alla människor på allvar.

börja, har den litterära miljö som den lokala journalistiken kunnat erbjuda känts tillräcklig.

TJUGO ÅR EFTERÅT säger hon sig fortfarande älska journalistiken. Sitta mitt i smeten och inspireras av det viktiga och livgivande jobb hon tycker att hon har. Så gott som varje dag känner hon att tidningen gör skillnad. – Vi gör staden bättre genom att berätta om det som inte fungerar eller bara kan fungera bättre, förtydligar hon när hon ser att jag undrar. Vi är ett slags raster över verkligheten för att människor ska kunna göra bättre val. – Där behövs också Strängnäsborna själva. Vi kan inte göra en bra lokal tidning om inte de också är beredda att engagera sig och berätta vad de tycker och tänker.

Det sista föranleder mig att påpeka vad en av mina egna lärare på journalisthögskolan brukade säga. Att det är en myt att folk läser tidningar för att få veta vad som har hänt. I själva verket är det för att de vill förvissa sig om att ingenting har hänt. – Hm, en kul tanke, muttrar Kristina Levin med ett klentroget leende.

Men nej, själv tror hon inte på det. – De många brev vi får från läsarna motsäger det. Men det klart, det är vanligare att man skriver och skäller än tackar och berömmer.

Vad skäller de mest på?

Ofta för vad vi inte skriver och alldeles särskilt när man menar att vi låter bli för att vi har nån slags agenda med att avstå. Men det förekommer också att man tycker att vi skriver om larviga saker.

Gör ni inte det också? Skriver om larviga saker.

Det finns som agt de som tycker det, men vi vet genom våra undersökningar och digitala mätningar ganska väl vad våra läsare tycker att de vill ha mer om och inte.

Klagar man inte på ”fake news” också?

Jodå, det också. Det tillhör det allra mest speciella villkoren för dagens journalistik. Några har sin egen sanning som är den enda som inte är fejk.

Sådana brev brukar du väl inte ta åt dig av?

Tvärtom! Att så många vill ifrågasätta är snarare häftigt på nåt sätt. Jag vinnlägger mig om att ta alla människor på allvar. Utgår från att de bryr sig och är intresserade av att få ett svar. I bästa fall kan man få en och annan att fundera en stund. Men det är jätteviktigt att inte tröttas ut. Om vi inte fortsätter att berätta vad som faktiskt är sant förlorar vi vår relevans.

Hur långt från att göra den tidning som läsarna vill ha tror du att ni är?

Det tror jag är omöjligt att uppnå. Läsarna kommer alltid att vilja ha mer än vad vi kan leverera. Och tur är väl det. Om det inte vore så skulle det ju vara detsamma som att människor slutat att vara nyfikna. Hur kul skulle dt vara?