Krönika

Vi är alla ensamma tillsammans

Att gå till jobbet nuförtiden är att slå upp ögonen på morgonen. Jobbet har blivit hemmet och hemmet jobbet. Min minimala lägenhet är inte längre bara mitt krypin för återhämtning, det är också här hjärnan ska vara som mest fokuserad.

På samma sätt har vardagen trängt sig in i arbetsdagen. Mitt i ett möte plingar det på dörren, katten lägger sig på tangentbordet och pojkvännen vill se på curling. I denna förvridna värld blir mina kollegor karaktärer i form av Skype-bilder, snarare än människor av kött och blod. Körövningen är förbytt mot en Zoom-länk där vi på var sitt håll sjunger ut, utan att höra varandra. Vi klingar nog ganska vackert på egen hand, men om helheten vet vi ingenting.

Instängd bakom väggarna i mitt krypin blickar jag ut på världen som pågår där ute. Här inne får samtidigt varje kvadratmeter ökad betydelse.

FÖR ATT GE liv åt lägenheten åker jag till blomsteraffären och köper en palm. Jag hivar in den i bilen, upp för trapporna, pustar ut. Lika trivsamt som jag tycker det är att ha växter i mitt hem, lika frustrerande är det att se dem vissna. De verkar inte tycka om mig. Jag har därför valt en lättskött sort och googlar nogsamt hur den ska tas om hand. Tydligen ska den vattnas en gång i veckan och den instruktionen följer jag. Ändå slokar den, bladen gulnar och faller av.

De sa att det skulle vara enkelt. Det var svårt.

En dag kommer insikten om att ha varit i denna situation förut. Jag minns en dag när mitt huvud plötsligt inte längre lydde mig och det inte gick att tänka en enda klar tanke. Irriterad betraktade jag livet som pågick utanför mitt fönster, som vore det ett liv för alla andra. Med en hjärna som stannat av kretsade allt i min tillvaro i stället kring mig själv. Mitt sinne gjorde tolkningen åt mig: ingen kunde förstå en sådan lamslående trötthet.

Därför är det kanske med palmen som med mig själv. Vi behöver båda den åtråvärda balansen. Lagom mycket vatten, lagom mycket intryck. Småningom anar jag att det är bäst att låta vattenkannan stå ett par veckor. Därefter blir de gula bladen allt färre.

JAG HAR PRÖVAT mig fram i mitt hemmakontor, kanske även i livet. När jag väl behöver vatten, tar jag tacksamt emot. I den stunden är det precis vad jag behöver. Så ter den sig inte längre lika bekant, den situation jag tidigare så tydligt kände igen. För om det är ofattbart hemskt att vi alla befinner oss i detta läge tillsammans, är det samtidigt ofattbart befriande. Den delade maktlösheten har motat bort min egen ensamhet.

”Instängd bakom väggarna i mitt krypin blickar jag ut på världen som pågår där ute.