5 minute read
Kerstin Magnusson
Kerstin Magnusson, överlevare:
Ensam är inte stark
Text och foto: Monica Sandsvik Svensson
»Kerstin Magnusson var min kollega i en månad innan hon drabbades av aortadissektion. Under den korta tiden gjorde hon ett starkt och kärleksfullt intryck på mig – att intervjua Kerstin för porträttet i Amos har varit min hemliga önskan – så när temat för utgåvan stämde: längtan, mening och mänskliga behov ringde jag Kerstin.
Hon ville fundera innan hon svarade, men nästa gång jag ringde berättade hon om en väns rop på hjälp som fått henne att säga ja till intervjun.
– Dagarna före påsk fick jag ett samtal från en kär vän som bad mig om hjälp, berättar Kerstin. Jag tvekade inte en sekund utan jag och några till som kontaktades, mötte upp hos vår gemensamma vän. – Att göra vad jag kunde för en vän var lika självklart för mig som det var för mina systrar att släppa allt och ge mig stöd och hjälp när jag vara nära att dö.
DET VAR I februari 2019 som Kerstin föll ihop i hallen, men som tur var hon befann hon sig på ett släktkalas med flera personer som kunde tillkalla ambulans.
Systrarna släppte allt och följde med Kerstin till universitetssjukhuset i Linköping, där vakade de vid hennes sida. När Kerstin fick lämna sjukhuset erbjöd hennes syster och svåger henne att bo hos dem tills hon klarade av att ta hand om mig själv. Året efter
VISSTE DU ATT...
...aortadissektion är ett ovanligt men allvarligt tillstånd där stora kroppspulsåderns kärlväggar försvagas eller brister. blev Kerstin erbjuden att flytta in i stugan i Rudu by och de hjälpte till med flytten. – Det mina systrar, Birgitta och Christina, och deras familjer gjorde för mig när jag blev sjuk var helt otroligt. Det är något som jag aldrig glömmer och aldrig kan betala tillbaka. Jag har funderat mycket över det och nu kan jag vila i att det är okej. Men jag kan göra något för någon annan, för att göra världen lite bättre. – Du vet som i filmen Skicka vidare förklarar Kerstin.
Att lyssna på Kerstin och allt hon varit med om är som att lyssna på en spännande bok, man kan inte sluta och vill bara höra nästa och nästa kapitel.
Kerstin föddes i Ronneby, Blekinge och växte upp hos farmor och farfar. Farmor var högkyrklig så Kerstin växte upp med gudstjänster både på radio och i kyrkan. Kerstin älskade söndagsskolan! Idag har hon sin alldeles egna gudstro som formats över tid genom möten med människor. Människor som livet gått hårt åt mot, människor med annan tro eller livsåskådning. Hon kallar det gudomliga möten …
MAX, KERSTINS MAN som inte längre är i livet, kom in i hennes liv som ett yrväder, precis som i en känd roman. De träffades på Mullsjö folkhögskola och blev ett par. – Max var den godaste människa jag mött med det allra största rättspatos och en person som kunde tala med alla, han stod alltid på de svagas och utsattas sida. Han hade själv en bakgrund av missbruk och fängelsevistelser innan han hamnade rätt och utbildade sig till mätningsingenjör, berättar Kerstin. – Livet tillsammans med honom har gett mig otroligt mycket och gett upphov till många gudomliga möten med människor.
ETT SÅDANT GUDOMLIGT möte var med nazisten, en ung man vid namn Erik. De möttes i en samlingslokal för nazister, Erik kom fram till Kerstin och ställde frågor lite hotfullt, men Kerstin svarade utan rädsla. Hon såg förbi alla hemska tatueringar och mötte de »
Kerstin omgiven av sina systrar, Christina ”Ninna” Siverth (till vänster) och Birgitta ”Gittan” Rudenstam, som betytt så mycket för henne under sjukdomstiden.
vänligaste och varmaste ögon. De samtalade länge om livet och om förlåtelse. Kerstin berättade att hon endast träffade Erik den gången, men hon fick veta långt senare att han lämnat nazistgruppen när han träffat en livskamrat.
Vänskapen med Darios, en flykting från Iran, har också påverkat Kerstin – då Darios fick en tillflyktsplats hos Kerstin och Max när han eftersöktes av polisen. En otrolig driftig och intensiv person som kunde gå en på nerverna; då han vände upp och ner på lägenheten men samtidigt alltid var arbetsam och hjälpsam. Darios förstod sig aldrig på svenskarnas eviga tackande: – Ni bara tackar och tackar, det jämnar ut sig, kompis, sa han alltid berättar Kerstin. – Han fick mig verkligen att reflektera över vår kulturs sätt att alltid vilja ge tillbaka eller bjuda tillbaka. Darios och Kerstin har fortfarande kontakt.
DE GUDOMLIGA MÖTENA har varit många fler – många människor inklusive släktingar och vänner har gett och ger Kerstin energi. De har format henne och hennes människosyn, Kerstin är befriande härlig att tala med och hennes reflektioner öppnar nya sätt att tänka och hantera svåra livsfrågor på. Hon är idag
mer noga med att hushålla med sin energi eftersom den är begränsad efter operationen. Så Kerstin umgås med systrar och deras familjer, flera vänner bland andra Karin Wahlöö, som ger energi. – Karin är en så viktig energikälla, säger Kerstin, hon var min granne när jag bodde i stan, då hade vi våra hundar som vi promenerade med. Nu träffas vi
KORT OM...
Kerstin Magnusson
Ålder: 66 år Bor: i en röd liten stuga i Rudu by. Tre saker Kerstin uppskattar: Oängslighet. När cirklarna rubbas. När fördomar kommer på skam. Ett tips: Dödstäda i god tid och i omgångar.
Handdukshängaren i köket; som ett konstverk.
I trappan hänger tre porträtt av Kerstins bortgångne man Max.
varje vecka för att äta tillsammans och vi har de mest otroliga och intressanta samtal.
OCH SÅ VÄNNEN som bad om hjälp… Jo, alla fem av hans närmsta vänner kom till undsättning. Vännen hade styrkan och tilliten att våga fråga. – Tacksamhet, utan skuld, och tillit är något som jag fått lära mig i mitt liv 2.0. Jag är så tacksam över att jag lever och att jag får vara med ett tag till. – Jag har verkligen fått uppleva att ensam är inte stark och att tillsammans med andra kan vi uträtta underverk.
