27 minute read
Man kan inte välja sin sjukdom
from Gloria
VALFRIHET TEMA
VALFRIHET
Man kan inte välja sin sjukdom. En diagnos är en diagnos. Men kan man välja att inte vara ett offer för sjukdomen? Kan manvälja att inte begränsas av den?
Text: Annelie Larsson Illustration: Robert Hilmersson
”Jag bestämmer –inte min diagnos”
är sitter vi. Mitt i 2000-talets glory. Du kan vara exakt den du vill vara – alla är okej. Samhällets officiella klimat talar om för o att alla är sina egna och att beskrivande fack är förlegade. Samtidigt har vi strålkastarljuset på oss och avstamp från normen är inte så enkelt som det verkar. Är det vårt fria samhälle som gör att vi behöver kategorisera och stoppa oss själva och andra i fack för att skapa någon slags kontroll?
Enligt psykolog Linda Hellquist handlar det om att vi behöver vissa förställningar för att skapa illusionen om behärskning. – Ja. I grunden sorterar och kategoriserar vi hela tiden, det är så våra hjärnor försöker skapa ordning i alla intryck som ständigt strömmar mot oss. En slags kontroll i ett perceptuellt kaos, om man så vill, säger hon.
Det är naturligtvis en milsvid skillnad mellan olika diagnoser men när det kommer till sjukdomar eller tillstånd följer ofta förväntningar om hur man ska hantera dessa. Huruvida man ska genomgå en frivillig
hutredning eller inte är en fråga flera v oss ställer oss i dag. Vad medför det för fördelar eller nackdelar? – En fördel med exempelvis en adhd-diagnos kan vara att förstå sig själv bättre utifrån styrkor och svårigheter, att få en förklaring till det som varit svårt. Även att ta udden av nedvärderande attityder och kommentarer som en person med koncentrationssvårigheter, igångsättningssvårigheter etcetera ofta fått höra, till exempel ”Det är så enkelt, du kan om du vill, sluta vara lat”. En annan fördel kan vara rättigheten att få externt stöd, exempelvis hjälp med struktur och eventuell medicinering vid behov. Nackdelar för individen kan vara stigmatisering och risken att reduceras till en diagnos från en pressad omgivning. Om patienten inte får den hjälp hen behöver, eller ännu värre feldiagnosticeras, så kan förstås diagnosen bli en nackdel även där. Det är ett stort samtalsämne i sig kopplat till den ekonomi och annat som styr vem som får vad inom vården.
Linda menar också att det på samhällsnivå är en intressant fråga som tål att löpande funderas på, hur mycket fokus lägger vi på individens anpassningar till samhället och hur mycket fokus lägger vi på samhällets anpassning till individen? – Risken, som jag ser det, är att vi i ett större perspektiv skulle sjukdomsstämpla olikheter för att vi misslyckas med att anpassa samhället, skola, arbetsplatser och så vidare. Med det sagt så tänker jag att arbetet med neuropsykiatriska utredningar görs för att kartlägga svårigheter i mötet med omgivningen och hitta åtgärder som kan underlätta och hjälpa.
”Risken, som jag ser det, är att vi i ett större perspektiv skulle Foto: GEORGIOS DIMITRIADIS sjukdomsstämpla olikheter. Linda Hellquist, psykolog
Erika Kits Gölevik var 30 år gammal och befann sig i fritt fall. Hon var nyseparerad, hade två små barn och ägnade varje vaken minut åt att orientera sig i en värld som för henne låg upp och ner. – Jag mådde så dåligt att jag nära på hade panik. Jag var överallt och ingenstans, mitt inre var i fullskalig kaos. Jag var inte beredd på vilken grad av dra undan mattan och riv alla väggar jag skulle hamna i. Jag var desperat efter klarhet som på något sätt fanns att finna utanför mig, tt piller att svälja som justerade min verklighet. Jag behövde en förklaring till varför jag inte fick plats i mina känslo, berättar hon.
Adhd låg nära till hands. Erika menar att hon alltid tveklöst dragit åt det hållet. I huvudet går det snabbt tills det inte gör det längre och tankarna förhandlar om utrymme med de projekt som vill genomdrivas. Men känslorna och livet då? Hur vet man vad som är vad? – Jag hade möjligtvis fått diagnosen under vilket tillfälle som helst i mitt liv, men där och då var jag desperat att fixa, ta bort dt som inte fick plat. Jag visste inget sätt att arbeta mig igenom det utan ville bara snabbt fixa dt som gjorde ont. Jag var övertygad om att medicin för adhd skulle lösa allt och få mig tillbaka in i livets led. Jag hittade inte in någonstans och all tid gick åt till frenetisk distraktion från mina egna känslor. Jag kunde inte lyssna till vad kroppen sa till mig eftersom jag befann mig i kris och sorg.
Erika fick sin diagnos och hon fick sina pill. Lösningen uteblev dock. Medicinen visade sig vara svårinställd och beskedet ledde där och då till fler fr gor än svar. Adhd var för henne inte den riddare i skinande rustning som hon hoppats på. – Diagnosen som skulle kännas skön, kastade mig i stället in i nya kristankar. Jag lämnade läkarens mottagning med en stödbok som skulle förklara varför man kan ha svårigheter i relationer, på jobbet eller i familjen. Det enda jag läste var svårigheter. Jag gick från att ha bilden av mig själv som sympatisk medmänniska till en person som hade problem överallt. Det hade sönder min självkänsla och fick mig at ifrågasätta mig själv, min nutid såväl som mitt förflutna. Har jag vari en jobbig person hela livet utan att veta om det?
Hon är i nästa mening noga med att poängtera att detta är hennes berättelse. Hon vet att just diagnos varit räddningen för många. – När jag genomgick min utredning var det inte adhd utan sorg som var mitt problem. Mina rötter var upprivna från grunden och jag hade panik. I stället för en neuropsykiatrisk utredning hade jag i det läget behövt någon som sa till mig ”vet du vad? Du har varit med om någonting svårt, vila och ta det lugnt ett tag. Låt det värka och låt mig hjälpa dig arbeta dig igenom det. Du har det jobbigt nu och det ska vi ta hand om. Efter vi gjort det ska vi se om det är något kvar som vi kan arbeta med.” Men jag vet också att jag inte var mottaglig för den frågeställningen just då.
Erika understryker också att hon inte ångrar att hon genomgick utredningen, på något vis var det den processen som fick henne at slå i botten och ta spjärn uppåt igen.
När det kommer till sjukdomar eller tillstånd följer ofta förväntningar om hur man ska hantera dessa.
Foto: Emma Wallskog
Erika
– Att det blir trängre då man inte passar in är ett samhällsproblem och ligger inte på individen. Ingen av oss är gjorda för att klara det konstanta inflöde v intryck, avtryck och information som vi har i dag. Men har man ett långsammare tempo på insidan fungerar det bättre. När jag accepterade och fann insikt om att jag är en känslig person insåg jag att det var en rikedom att få uppleva, se och känna så mycket som andra missar. Priset jag betalar för det är att jag behöver stänga av ibland.
– Jag måste ta mig tid till lugn och ro och stänga ibland. Vad jag däremot inte behöver är stöd att bli någon som bättre passar in i samhällsnormen. Jag tycker att det finns nåot väldigt vackert i att inte göra det till ett problem utan i stället intressera sig för sig själv och låta den man är ta plats. Om vi gör det en individ i taget kommer vi att rucka på strukturens förklädda budskap om att alla måste vara stöpta i samma form. JJag vill bara varna för att det är lite dimmigt i dag.
Emma inleder vårt möte med att berätta att hon just nu är väldigt trött och påverkad av hjärntumören.
På promenaden med hunden Freja en stund tidigare gav hon allt för att stå kvar på två ben. – Om jag möter någon då jag är ute och går stör det mitt fokus. Jag har svårt med motorik, balans och perception just nu. Rörelser från omgivningen eller ljud kan få mig att tappa fokus helt. Jag måste ha full koncentration på att sätta den ena foten framför den andra. Det här beror på strålbehandlingen jag fic i februari.
Månaden var september och året var 2011 när blixten slog ner i Emmas liv. Med sig tog den framtidsplanerna om arbete inom internationella relationer i Frankrike, drömmarna om Svenssonlivet i horisonten och studentlivets glada dagar. En yrsel och ett illamående från ingenstans mitt emellan glaset och tallriken hon diskade den där söndagen. Gissningen om att kvällen innan gjorde sig påmind höll inte längre då kroppen började krampa. Hon tog sig till akuten och 48 timmar senare var livet som hon kände det borta. Beskedet om att hon hade en hjärntumör var starten på en resa för överlevnad. – Den första tiden är ett gytter av panikattacker, overklighetskänslor och dödsångest. Jag var 22 år gammal och odödlig. En 22-åring är odödlig tills hon sitter där med kniven mot stupen. Jag var bekymmerfri ena dagen för att den andra uppleva en mardröm jag inte kunde förhandla mig ur. Utåt försökte jag hålla humör och hopp uppe, men inombords var det kaos. Det tog två månader innan läkarna kunde presentera en plan och innan jag fic operationstid. Därefter har jag levt med laserpekaren mot huvudet.
Emmas tumör går inte att ta bort. Flera gånger sedan den första operationen 2011 har man gått in och opererat tumören för att få den att minska eller stanna då den hamnar i oberäkneliga tillväxtfaser. Ingen vet om den ska sova för alltid eller om den ska vakna nästa månad igen.
Som om det inte vore nog kände Emma för några år sedan en knöl i bröstet och nästa mardröm knackade på. Diagnosen var obotlig bröstcancer. Det är lätt att föreställa sig att livet är svårt under dom förutsättningarna, att livskvalitén är hotad och
tårarna ständiga. Men så är det inte för Emma. –Det är klart att den första tiden kantades av tankar om att jag stod i början av slutet. Året som följde efter jag blev diagnosticerad med hjärntumör satt så hårt att jag senare förstod att jag utvecklat ptsd (posttraumatiskt stressyndrom). Jag var och är ingen naturlig talang på tuffa levnadvillkor. Jag har det bra i dag, mer än bra de fleta dagar och det har inte kommit av sig själv. Jag har jobbat mig igenom det här och att ändra mindset blev min räddning. Det är jag som bestämmer, inte diagnosen.
Emma började jobba med att lära sig vara i nuet under samtalsterapi. Hon köpte hund, åt mat som stärkte kroppen och såg till att få mycket sömn. Hon blev medveten om vilka tankar hon hade och lärde sig att separera dem från verkliga fakta. Sakta programmerade hon hjärnan att påverka det hon kan och lämna resten. Att aldrig ta ut något i förtid och bli vän med ovissheten. – Ingen vet något om framtiden men jag har inget att sätta upp mot min morgondag. Jag blev vän med ovissheten och håller mina tankar i nuet. Statistiken säger att man inte blir frisk från min sjukdom – men statistik är för mig helt oväsentligt. Det säger ingenting om mig som individ i denna situation utan någonting om en grupp. At the end of the day handlar det ändå bara om att hamna på rätt sida de siffrorna och dt vet vi inte vilka som gör förrän vi ändå är framme. Jag lever nu och det enda ansvar jag har är att se till att jag har det så bra som jag bara kan just nu.
För några år sedan testade Emma mindfulness. Hon blev fast direkt och fick yterligare redskap för att behålla sitt fokus i nuet. Hon utbildade sig till instruktör och har sedan dess drivits av motivationen att minska lidande hos andra genom att visa att man kan ta makten över sitt liv och mående oavsett situation. – Jag väljer hur mitt liv är. Jag kanske drabbas av det här, men är inget offe. Jag väljer hur jag förhåller mig till det och hur jag tänker kring det. Mindfulness är ett sätt för mig att gå från offer till at göra aktiva val. Jag är glad och lycklig och får ofta kommentarer i exempelvis sociala medier att någon önskar den vore lika stark som jag. Jag har kommit till den här nivån för att jag tagit till mig och använt de redskap som finns för at träna hjärnan. Det är inte talang det handlar om. Träna din hjärna som du tränar dina muskler och du kan fixa vad än du tår inför. Min räddning är mitt mindset – jag bestämmer, inte cancern. ”Jag blev vän med ovissheten och håller mina tankar i nuet.
Emma
Andreas Norlén, riksdagens talman:
Tron är ett ankare i tillvaron
Talmannen Andreas Norlén har ett av Sveriges finate ämbeten. Samtidigt är han upptagen småbarnspappa. Trots det är tålamod och en känsla för rättvisa något han är känd för – och för fiamöten så klart.
Text: Linda Newnham Foto: Theresia Köhlin
»Förra sommaren var Andreas Norlén på loppis med sonen Henry och köpte böcker. Damen de handlade av kommenterade att hon noga följde regeringsdramat på teve, när lillgrabben avbröt och sa att ”Jag ska berätta en sak för dig, och det är att när talmannen har talat så kan man sluta lyssna, för det är bara honom man vill höra.” Damen såg lite undrande ut, Andreas avslutade affären och skyndade vidare – Det visade sig senare att en gång när mamma Helena och Henry skulle gå ut och leka, så hade hon sagt att ”vänta lite, jag ska bara höra vad pappa säger här på teve, det är bara honom jag vill höra, sen kan vi gå ut igen”, skrattar Andreas Norlén.
Vi möter talmannen kring ett gigantiskt bord i den så kallade talmanskonferensen, som ligger vägg i vägg med hans kontor i riksdagen – som i sin tur roligt nog ligger vägg i vägg med det som är hans ”riktiga” arbetsrum, där högarna med papper och de utströdda pennorna finns (put, mannen är mänsklig). Men det är i talmanskonferensen han tar emot utländska höjdare, som Tysklands president och kungen av Spanien. Längs med väggarna står vackra blå skinnband med riksdagsprotokoll. – Huset tillhörde tidigare Riksbanken, och vi tror att man ställde ut myntsamlingen i det här rummet, berättar han.
Andreas Norléns historiska intresse får mycket näring här, och han visar sig vara full av historier. Han berättar om tidigare talmän, och hur en medlem av kungafamiljen på 1700-talet lämnade in en klocka i pant till Riksbanken. Den löstes aldrig ut, utan står på hans kontor och går. – Urverket kommer från London och måste dras upp en gång i veckan, som tur är kan man ställa in det på ”silent.” Men klockan kan användas som en påminnelse om att det är viktigt att betala sina skulder, påpekar han. NÄR ANDREAS NORLÉN valdes till talman hösten 2018 var han ett ganska okänt namn. Talmansuppdraget är det näst finate i rang i Sverige, efter kungen och före statsministern. Han var tidigare en stridbar moderat som ivrigt slogs för sina ståndpunkter, och trodde kanske att han skulle sakna det, men det nya jobbet visade sig vara än mer utmanande. För samma höst skulle det ta 134 dagar, sju talmansrundor och hot om nyval för att få ihop en regering.
I det här rummet har mycket sagts i förtroende. Det var här de numer berömda kafferepen och regeringssamtalen med okuvliga partiledare pågick.
Den hösten kom Andreas Norlén också att bli folkkär – för sina fikamten, sin fallenhet för att citera poeter som Karin Boye och Johan Ludvig Runeberg, och sina pedagogiska förklaringar av hur landet fungerar. Han blev också känd för sitt tålamod och sin känsla för rättvisa. – Jag har varit lugn sedan jag var barn, vilket kan bottna i en trygghet jag fått med mig. Sedan försöker jag ge mig själv tid att refletera innan jag agerar. Jag strävar efter att vara omtänksam, genomtänkt och att göra det jag bedömer är det rätta i varje situation. Om jag lyckas eller inte får andra bedöma.
Och vad gör dig heligt förbannad?
– Jag blir sällan riktigt arg. Det som upprör mig är den ondska vi ser i världen, vilken jag påminns om ibland, som när vi nyligen mindes såväl Emerich Roths som Fadime Sahindals bortgång.
Andreas Norlén växte upp som ensambarn i östgötska Ödeshög, där han också var med i scouterna. Redan som barn var han något av en estradör, ”man måste nog ha det i sig för att bli politiker.” Föräldrarna skiljde sig när Andreas Norlén var 12 år, varefter han bodde med sin mamma, numera tidningsdrottning.
– Mamma har präglat mig i hög grad. Hon lärde mig mycket om arbetsmoral, att man ska göra rätt för sig och anstränga sig så att saker blir bra. Pappa, som är ekonom, lärde mig vikten av att ha ordning och reda på sin ekonomi. Nu låter allt det här väldigt lutherskt, haha, men vi har haft mycket roligt tillsammans också.
3»Döden betyder ingenting av Henry Scott Holland. 2020 bjöd ärkebiskopen in till en minnesgudstjänst för att hedra pandemins offer, dikter från själen – talmannen tipsar då höll jag ett tal där jag läste delar av den dikten. » En vänlig grönskas rika dräkt, särskilt vers 4 och 5. Sommarpsalm med text av von Carl David von Wirsen. »The hill we climb av Amanda Gorman. Dikten som lästes vid Bidens presidentinstallation.
Foto: AP/TT inte för att jag har något emot gudstjänster, utan mer för att vi har ett litet barn hemma. Det är mycket annat som behöver göras, och tiden räcker inte alltid till.
Han tror också att andlighet har en viktig roll att spela även i dagens samhälle. – Det brukar sägas att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, men jag tror att människor överallt och i alla tider har refleterat över de existentiella frågorna: Vad är meningen med livet? Varför är vi här? Hur kan vi se skillnad mellan gott och ont? Jag tror att de frågorna är viktiga än i dag, sedan kan det skilja hur man söker svaren. DEN ANDRA TRYGGA grundstenen i hans liv är den egna lilla familjen, trion hemma i Norrköping. De kom in ganska sent i hans liv. Andreas Norlén blev sambo vid 38. – Jag hade ganska mycket att göra under ett antal år av mitt liv. Nu är jag glad för att jag väntade, för annars hade jag ju inte träffat jut Helena.
Kärleken är uppenbar när hustrun kommer på tal. Paret träffades via nätt och pratade i telefon fler gånger innan de till slut sågs. Det blev en ganska dråplig dejt, vilket han berättade om i Söndagsintervjun i P1. De träffades i Nässj, mitt emellan deras respektive hemorter, där den romantiska italienska restaurang han trodde sig ha bokat bord på visade sig vara ett pizzahak, bara för att efter middagen hamna mitt i ett EPA-traktor-rally. Men det hindrade inte förälskelsen. – Vi kände tidigt att vi hade en särskild samhörighet, vilket också bekräftades när vi träffades förta gången. Hon är en väldigt kärleksfull person, med stor humor.
Vi känner till Andreas Norlén som talman, men hans vardagsliv vet vi ganska lite om, förutom att han ibland lägger upp mat-bilder på Instagram. – Helena lagar nästan all mat, och ibland säger hon att jag inte ens vet vad en dammsugare är, men det kan härmed dementeras för dammsugare är en av mina favoriter, skojar han och håller upp en grön kaka för fotografen. – När Helena lagar mat så leker jag gärna med Henry. Vi har väldigt roligt ihop, och jag är ganska bra på att göra olika röster och roller. Just nu är han inne på dinosaurier, säger Andreas och börjar berätta om quetzalcoatlus, den största flygand varelsen som funnits på jorden, stor som ett stridsflygplan
När kom tron in i ditt liv?
– Det är svårt att sätta fingrt på en exakt tidpunkt, men jag skulle säga att det var när jag konfirmerad mig. Det var betydligt vanligare att konfirmera sig p 1980-talet, nästan alla i klassen deltog, men jag var en av dem som tyckte att det var intressant och utvecklande att fundera över livets stora frågor.
Så tron kommer alltså inte hemifrån?
– Nej, inte på det sättet.
Han är medlem i Svenska kyrkan, och säger att han är ”en av de medlemmar som faktiskt tror på budskapet.” Men han understryker att han av olika skäl alltid har varit ganska privat med den här typen av frågor – privat med sin tro. – Tron är ett ankare i tillvaron, en vardagstrygghet och naturlig del av mitt liv, som jag inte har grubblat särskilt mycket över.
Hur tar den sig uttryck?
– Framförallt i form av bön, det är ett bra sätt att refletera på. Jag är ingen flitig gudtjänstbesökare,
KORT OM...
Andreas Norlén
Ålder: 48. Familj: Hustrun Helena, sonen Henry, 5 och katten Bessie. Bor: Norrköping. Gör: Riksdagens talman. Bakgrund: Tog juristexamen vid Stockholms universitet 2000, och blev doktor i affärsjuridik vid Linköpings universitet 2004.
Och vad är din svaghet som förälder?
– Jag kan vara lite för snäll och ge efter för lätt. Henry är duktig på att argumentera för sin sak, vilket i grunden är positivt, och jag är övertalningsbar om det finns oda argument. En gång frågade han sin mamma om hon kom ihåg att hon lovat honom en glass varje dag hela veckan. När hon svarade ”nej”, sa han ”men du har ju ganska dåligt minne.” Det argumentet flög dock inte ritigt.
Så vad är mest tålamodsprövande, en utdragen regeringsbildning eller en trotsig femåring?
– Jag vill inte dra den jämförelsen för långt, men under regeringsbildningen blev jag aldrig så irriterad att jag tappade humöret. Det har jag gjort som pappa vid enstaka tillfällen.
Ja, även om han innehar har ett av landets finate uppdrag, så är det tydligt när han pratar om familjen att livets finate uppdrag ändå att följa en liten människas utveckling. – Men Henry har också lärt mig om livet. Jag hoppas och tror att jag varit en hänsynsfull människa även tidigare, men det blir på en helt annan nivå när du får en person som är beroende av dig.
Fikamötena under de utdragna talmansrundorna 2018 gjorde Andreas Norlén folkkär. Dammsugaren är en av hans favoriter på kakfatet. Anders Norlén strävar efter att göra det han bedömer är det rätta i varje situation. ”Om jag lyckas eller inte får andra bedöma”, säger han.
Du har tidigare både skrivit och pratat om familjen som en grundläggande byggsten i samhället, och vikten av att hålla ihop äktenskapet. Berätta.
– Här måste jag börja med att säga att jag verkligen inte vill recensera hur andra människor väljer att leva sina liv, och att det finns många tillfällen då dt är rätt och rimligt att gå skilda vägar. Men min poäng är att har man valt att gifta sig, så har man också sagt att det vi har tillsammans är värdefullt och värt att kämpa för. Livet är jobbigt ibland, man möter både yttre påfrestningar och inre slitningar, och då tror jag det är viktigt att man inte ger upp för lätt utan går tillbaka och tänker på det som gjorde att man en gång valde att gifta sig, säger han och tillägger: – Jag vill verkligen kämpa för mitt äktenskap med Helena, och ser framför mig att vi ska leva tillsammans resten av livet eftersom hon är den person jag älskar.
Du bor i Norrköping, jobbar i Stockholm och har en del kvällsuppdrag därtill – allt detta under småbarnsåren som kan vara stressiga som de här. Så vad gör ni för att hålla i kärleken?
– Det viktigaste vi gör är att prata. Vi försöker sitta ner och prata varje dag, bara hon och jag. Jag tror det är viktigt att man tar sig tid att vara vuxna tillsammans även när man har barn. Sedan har vi väldigt roligt tillsammans och skrattar ofta. Det är också något som binder oss samman.
Innan vi avrundar måste vi ta upp det faktum att det är valår igen. Tillbaka där han började som talman alltså. Så vad ser han fram emot och bävar inför nu? – Vi har ett delvis nytt politiskt landskap, och jag tror att både media och väljarna under valrörelsen kommer att vilja veta hur partierna och partiledarna ser på regeringsfrågan, vilka alternativ man förordar. Så den här gången kommer partiledarna att vara mer förberedda när det blir dags för samtal, säger han och tillägger: – Sedan är det inte säkert att jag får leda de samtalen. Det första en nyvald riksdag gör är att välja sig en talman, den sittande eller någon annan.
Familj på flykt
Den 12 februari i år kom Ivan Sovych till Sverige för att jobba som takläggare. Tolv dagar senare invaderade Ryssland hans hemland Ukraina. Kvar där fanns frun Iryna och deras femåriga dotter Victoria.
Text: Sofie alodimos Foto: Mikael M Johansson
»Jag träffar van, Iryna och lilla Victoria utanför domkyrkan i Strängnäs. Solen värmer, kyrkklockorna klämtar och Victoria har spring i benen. Strängnäs är familjens hemstad nu. Det är här de har landat när oron hemma i Ukraina är för stor. De bor tillfälligt hos vänner och letar efter något mer långvarigt. För än så länge vet de inte hur länge de blir kvar i Sverige.
Konfliten mellan länderna hade pågått i åtta år när Ryssland invaderade Ukraina. Mamma Iryna och femåriga Victoria levde då som en helt vanlig familj i staden Ternopil i Ukraina. Pappa Ivan var tillfälligt i Sverige och jobbade, som han gjort så många gånger förut. Men att vara åtskilda när kriget kom var något nytt. – Jag var väldigt rädd. Jag var ju aldrig under någon attack, men jag förstod att det var krig, människor dog. Det var galet! Och min familj var kvar i landet, säger Ivan Sovych.
BILKÖERNA UT UR Ukraina var milslånga och för att ta sig från Ternopil tog det många timmar. Ivan ville förenas med sin familj, men rådde dem att stanna lite till. – De första dagarna var fruktansvärda. Min familj var kvar
”De första dagarna var fruktansvärda. Min familj var kvar i Ukraina och Ryssland började attackera.
Pappa och dotter kan leka i solen igen efter att ha återförenats i Sverige. i Ukraina och Ryssland började attackera i nästan alla städer runt om i landet. Vi var så rädda. Men jag sa att det inte var någon idé att fly jut då. Det var köer på 36 timmar för att komma ut ur städerna och min fru hade ingen bil. Det skulle krävas en enorm styrka och vara väldigt farligt för henne och min dotter att fly jut då.
Det sattes in direktbussar mellan Ternopil och Krakow och tillsammans flydde Iryna oc Victoria till Polen för att ta sig vidare till Sverige. Ivan mötte upp i Krakow och därifrån flög de til Malmö, tog tåget till Norrköping och sedan vidare till Strängnäs.
Familjen känner sig trygg i Sverige. Men det finns en längtan he och det är en avvägning för Ivan. – För mig är det tufft at se vad som pågår. Mitt hjärta blöder! Å ena sidan vill jag stanna med min familj här, å andra sidan vill jag åka till Ukraina och hjälpa på något vis. Jag frågar mig själv ”vad kan jag göra?” NÄR VI SES den här dagen i slutet av april hoppas Ivan att kriget ska ta slut inom kort. Han pratar om att antingen Ryssland eller Ukraina kommer vinna striderna i Donbas och efter det kanske det kan lugna sig, trots att konfliten kommer att finnas kva. Då kanske de kan åka hem igen. Och han tänker då att han kan hjälpa till att bygga upp sitt hemland på nytt. – Alla med militär erfarenhet ska ut i krig . Jag har inte militär erfarenhet så jag stannar kvar i Sverige. Men jag har två händer, så om jag kommer till Ukrai-
Iryna, Ivan och Victoria Sovych har funnit en fristad i Strängnäs efter att kriget bröt ut i Ukraina. na så kommer jag nog också få ett vapen i min hand.Men om kriget slutar så kommer vi behöva många människor som jobbar på plats med att bygga upp landet igen. Mura väggar, rengöra och så vidare.
När jag pratar med Ivan så pratar vi på engelska, men ibland skiftar han över till svenska. Hans modersmål är ukrainska, men han pratar också ryska. – Jag har aldrig studerat ryska men kan prata det flytande. ag föddes 1984 och då var tv-program, filmer och musik på rysk för Ukraina tillhörde Sovjetunionen. Det mesta var på ryska, så jag lärde mig.
För honom är det både en positiv och en negativ kunskap. – Vissa politiker säger att vi är som samma land, Ryssland och Ukraina, för att vi har ett gemen-
PRATA KRIG MED BARN
»Rädda barnen har tagit fram en checklista för hur man på bästa sätt pratar med barnen om kriget i Ukraina. Den handlar om att ta barnen på allvar, att vara lugn och konkret, att ge hoppfull information, att prata om vikten av att man inte ska tro på allt man ser och läser i sociala medier och att inte ha vuxna samtal om kriget inför barnen. »Mustafas mustascher – flykten från landet av sand är en bilderbok för barn mellan 6 och 9 år och ett enkelt sätt att prata med barn om krig. Mustafas mustascher, handlar om musen Mustafa i Landet av sand som måste fly för att landet blir ockuperat. Den grundar sig i Naeef Almezels berättelse om hans flykt från Syrien. »På svt’s Lilla aktuellt förklaras pedagogiskt och bra vad som händer i Ukraina och varför. Man pratar om krig utan att skrämmas, men svarar tydligt på barnens oro och tankar. »Kry.se har en enkel sida om att prata om krig med barn. De trycker på att ärligheten är viktig och att validering av barnens känslor och oro är nödvändig.
”Hon är aldrig rädd för något, min dotter”, säger Ivan Sovych om femåriga Victoria.
samt språk. Men det är inte sant. Det är som att man skulle säga att du och jag kom från samma land för att vi just nu kommunicerar på engelska. Men det är ju inte sant! Den sortens propaganda påverkar vissa i Europa och det är inte lätt att förstå om man inte har hela historien. IVAN ÄR TACKSAM för att så många länder i Europa hjälper Ukraina att kämpa mot Rysslands attacker så att landet kan jobba för att åter igen få fred. – Många länder i Europa vet hur det är. Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Polen och alla länder runt Ryssland vet hur det är i Ryssland och hur det är att kämpa för frihet. Även många unga ryssar tycker att det som sker nu är fel. De skäms över det som händer.
I ryska medier påstår man att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är nazist, nationalist och fascist. Och Ivan har träffat rysar i Sverige som också tror på den missinformationen. De anser att Zelenskyj ska ge sig och gå med på Vladimir Putins villkor. – Det som Putin har gjort är katastrofalt. Han har förstört ländernas relation för all framtid. Men jag hoppas att det blir bättre för våra barn. Och jag hoppas att vi kan lämna under fred. Men vi vill lämna på våra egna villkor.
Kvar i Ukraina är Ivans och Irynas föräldrar och syskon. Det är oroande och viljan att hjälpa dem är stor. Samtidigt så är det för tillfället lugnt på de platser i landet där de bor. Och det lugnar något. – Krig är alltid kris, död och förstörelse. Inget gott händer av krig. Men nu är det såhär och vi har inget val. Det är för sent att gå tillbaka till hur det var innan, säger Ivan. DET ÄR INGEN slump att jag träffa familjen Sovych utanför Strängnäs domkyrka. Det är en kristen familj och de känner sig hemma i församlingens gudstjänster och har fått ett fint bemtande över kaff och lek i församlingslokalen. – Kyrkan är speciell för mig och Svenska kyrkans predikningar påminner mycket om upplägget i Nyapostliska kyrkan, som jag tillhör, säger Ivan. Vi avbryts i vårt samtal då Victoria har hittat en humla, som har landat på marken framför oss. Hon pratar med den och börjar klappa den. Ivan ser på henne och skrattar. – Hon är aldrig rädd för något, min dotter.
Saknaden efter hemlandet är stor, kvar i Ukraina finns Irynas föräldrar och syskon.
