Tre olika sätt att bo när staden kräver för mycket

Från stad till länga, koja och kollektiv

Varför bo betala en förmögenhet för att bo när det går att tänka utanför lådan? Vi har träffat stockholmarna som inte ställer upp på att betala 109 000 kronor per kvadratmeter och i stället gått sina egna vägar.

Text: Anna-Maria Stawreberg

»För första gången på 20 år är det fler som flyttar till glesbygdskommuner som Värmland, Gävleborg och Jämtland än från dem. »På landsbygden får man helt enkelt mer för pengarna, och för många blev det möjligt att jobba på distans i och med pandemin.

TOBIAS OCH LINN EKLUND

Ålder: 50 Familj: Tre söner, 18, 16 och 14 år. Gör: Tobias jobbar med innovationsledning och Linn jobbar med hållbara förpackningar. Bor: I en skånegård från 1700-talet på Kullabygden.

»Tobias och Linn Eklund hade följt den utstakade livsresan. Tre barn, trevligt hus på Lidingö, framgångsrika karriärer som marknadsförare.

Men samtidigt som paret började tröttna på att sitta i timslånga bilköer för att komma till jobbet varje dag och oproportionerligt höga boendekostnader, började en rastlöshet vakna inom dem. – Vi är båda två uppvuxna utomlands, och vana vid att flyta runt. Det, i kombination med att vi ville få ett lugnare livstempo, gjorde att vi länge funderat på att flyta ifrån stan, säger Linn.

De ville få in mer njutning i vardagen, hoppa av ekorrhjulet och bestämde sig därför för att leta efter något annat. DE HADE TIDIGARE semestrat i Skåne och fallit för tempot, närheten till kontinenten och de öppna vidderna. Och nu, när de hittade den magiska skånelängan från 1737 med en kullerstensbelagd gård i mitten strax utanför byn Mjöhult fanns det ingen tvekan. Hit, till skånska Kullabygden skulle de flyta.

I slutet av maj 2020 var köpet klart och familjen flytade in – och därmed anslöt sig till den stora skara stockholmare som lämnade storstan för landsbygden.

Mitt under pandemin, något som visserligen gjorde att det var svårt att lära känna andra i trakten, men som samtidigt möjliggjorde distansarbete på ett helt annat sätt än tidigare. – Det var inga problem för våra arbetsgivare att låta oss jobba på distans. Är det viktiga möten som vi behöver vara med på fysiskt tar vi tåget till Stockholm. I övrigt jobbar vi hemifrån, säger Linn. FÖR BARNEN GICK det snabbt att komma in i det nya livet. De två yngsta lärde känna nya vänner redan andra dagen. För den äldste, vars gymnasieskola hade distansundervisning, gick det av naturligare skäl lite långsammare. – Samtidigt håller barnen fortfarande kontakt med sina gamla kompisar eftersom det finns å många digitala lösningar, och umgås på ett annat sätt än när vi var små, konstaterar Tobias.

I dag, två år senare, är hela familjen ense om att de fattade rätt beslut. – När jag vaknar på morgonen behöver jag nästan nypa mig i armen. Det här är livskvalitet på riktigt. Vi har större boyta, vi sparar en massa tid och lever ett betydligt enklare liv än tidigare, säger Tobias.

ROGER ROSENLUND

Ålder: 56 Familj: Fem nästan vuxna barn. Gör: Roger har en bakgrund som journalist och formgivare och tar numera tillfälliga uppdrag. Bor: I ett före detta ödehus i Hammarstrand byggt 1936.

»Drygt hundra mil från Mjöhult, utanför den lilla byn Hammarstrand, i rakt motsatt ände av Sverige, bor Roger Rosenlund. Också Roger är utflytad stockholmare. Men om Tobias och Linns beslut kan tyckas vara drastiskt, är det inget mot Rogers val.

Han har nämligen valt att flyta ut i vildmarken, till ett ödehus som var så billigt att han kunde swisha pengarna till den dåvarande ägaren. – Jag ville bo isolerat och började leta i bergsbyarna häromkring. Det var lite väl ödsligt, tre mil skog åt alla håll, så när jag hittade det här huset utanför byn Hammarstrand, en vidsträckt kommun med 5 000 invånare totalt var det ingen tvekan, säger Roger. NÄR VI PRATAS vid har han varit uppe hela natten och målat om, för, som Roger säger: Här ute i vildmarken spelar tiden ingen roll. Han sover när han är trött, och är vaken när han är pigg.

I köket står trasiga radioapparater som han håller på att bygga om, i garaget står en gammal Kawasaki som han rustat upp och i ladan nere vid vägen som han hyr av en granne står bilar som ska renoveras och kanske säljas. Där står också hans senaste impulsköp, en golfbil som kanse ska användas, kanske inte. – Det här är lite av en lekstuga för vuxna, kan man säga. Här får jag pyssla med mitt, och jag gör som jag vill. Lever lite som Karlsson på taket, konstaterar Roger.

Drömmen om ett annat liv vaknade inom honom efter skilsmässan för några år sedan. Då, när han satt

VISSTE DU ATT...

»Enligt Europaportalen består mer än 70 procent av de svenska hushållen av en person. Sverige har även flest ensamstående föräldrar av alla EU-länder.

HELENA KÄMPE FREDÉN

Ålder: 51 Familj: Tre barn, 18, 16 och 12 år. Gör: Kommunikationsstrateg. Bor: I bostadsrätt i ett kollektivhus på Södermalm i Stockholm.

»Roger Rosenlund har valt att bo isolerat. Helena Kämpe Fredén på Södermalm i Stockholm har gått rakt motsatt väg. Hon bor nämligen i ett kollektivhus med sina tre barn. – När jag var på visningen hade jag inte förstått att det var ett kollektivhus. Men när jag läste prospektet mer noggrant insåg jag att det låg i ett kollektiv, säger Helena. LÖSNINGEN PASSADE HENNE perfekt. Ända sedan skilsmässan från barnens pappa hade hon och hennes andra ensamstående vänner som kämpade för att få livspusslet att gå ihop, pratat om alternativa lösningar och om att hjälpas åt mer. – Tidigare var det svårt att få livet att gå ihop, men här är vi flera barnfamiljer som kan hjälpas åt

Här har alla grannar en varsin bostadsrätt, och i mångt och mycket är kollektivet som ett vanligt fle -

familjshus. Den stora skillnaden är alla gemensamhetslokaler, snickarverkstan, festsalen, det kombinerade dans- och pingisrummet, det ljudisolerade musikrummet med alla instrument, där

Helena övar opera, konstrummet och vardagsrummet med tv- och spelkonsoler för husets ungdomar. HÄR FINNS ÄVEN ett gym, och gott om utrymme för de boende att dra i gång olika gemensamma aktiviteter. Här träffas man ver generationsgränserna, eftersom många av de boende bott här sedan kollektivets grundande 1986, samtidigt som många barnfamiljer valt att flyta in på senare år. – Och så har vi ju storköket och matsalen, där alla som är med i matlaget kan samlas och äta tillsammans, eller helt enkelt hämta upp mat till självkostnadspris, säger Helena.

Hon kan inte se några nackdelar över huvud taget med att bo som hon gör. – Livet har blivit så mycket enklare sedan vi fly tade in här. Här hjälper vi varandra och det är trevlig stämning. Har man glömt handla något är det bara att lägga ut ett meddelande i husets facebooksgrupp. Man hinner knappt trycka på send förrän man får svar.

109000:-

»Det är kvadratmeterpriset för en bostad inom Stockholms tullar. Det innebär ett pris på 9265000 kronor för en lägenhet på 80 kvadratmeter.

ensam i en liten etta på Söder, insåg han att han ville något helt annat. De fem barnen var mer eller mindre vuxna, och jobbet inom tidskriftsvärlden var något som Roger börjat tröttna på. – Jag behövde en radikal förändring och tack vare ett avgångsvederlag hade jag en buffert at leva av under den första tiden, säger Roger. NÅGON FAST INKOMST är svår att få till här uppe, och att jobba på distans är svårt, med tanke på att uppkopplingen inte är helt stabil. Men än så länge har Roger klarat sig genom tillfälliga jobb som gett ett tillskott till kassan. Och, som han säger, så höga omkostnader blir det ju inte. – Huset är krokigt och snett åt alla håll, det är snart hundra år gammalt och första vintern trodde jag på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Samtidigt känner jag varenda dag att det här, det är hemma. Och ett hemma hade jag längtat efter i många år.

”Här får jag pyssla med mitt, och jag gör som jag vill. Lever lite som Karlsson på taket”, säger Roger Karlsson om sitt ödehus.

Det förflutna och framtiden vävs samman genom symbolerna som bruden bär på bröllopsdagen.

Foto: GETTY

Något gammalt, något nytt…

»”Something old, something new, something borrowed, something blue and a sixpence in her shoe” är en gammal engelsk ramsa om hur man som brud ska klä sig på sin bröllopsdag. Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått och en liten slant i skon är alla symboler för att få ett välbalanserat och lyckligt äktenskap.

Det gamla, som kan vara ett ärvt smycke eller mormors gamla slöja ska påminna om brudens tidigare liv och vara en kontakt till hennes rötter.

Det nya visar på det nya livet och framgången i det. Nu startar en ny era och brudparet får möjligheten att påbörja ett nytt liv och skapa en familj.

Enligt traditionen bör bruden också ha något lånat på sig. Det symboliserar bandet till hennes vänner och visar att de alltid kommer finnas dä. Det är viktigt att lämna tillbaka det man lånat, för att visa respekt och tillit till sin vän.

Blå är en färg som här handlar om hopp och trofasthet. I Sverige har bruden ofta burit ett blått strumpeband under bröllopet men i det gamla Israel fanns en tradition där bruden bar ett blått hårband under sin bröllopsdag. Kanske är det därifrån symbolen härstammar.

“A sixpence in her shoe” översätts ibland som “något fått” och handlar om önskan om ett rikt liv – både i kärlek och ekonomi. I England lade brudens far ett silvermynt i hennes vänstra sko medan bruden i Sverige också fic ett guldmynt av sin mor, för att lägga i den högra skon.

VISSTE DU ATT...

»Vigselringen varit omgiven av mycket skrock. Då den är placerad på vänster ringfinger, med ett blodkärl som går rakt upp i hjärtat såg man det som ett knutet band mellan bruden och brudgummen. Än i dag kan det anses bringa olycka om man provar någon annans vigselring, då det enligt folksägen kan bringa osämja mellan makarna. Om bruden fick en för trång ring trodde man att äktenskapet skulle få det svårt ekonomiskt.