Bakom den låsta kyrkporten

Han skrev på en uppsats om digitala gudstjänster och frågade mig hur jag såg på saken. Jag svarade tvärsäkert: Gudstjänst firar man tillsammans live i kyrkan och något annat skulle inte bli aktuellt i Barkåkra.

Några veckor senare ställdes jag inför frågan igen. Nu var det inte en student utan coronapandemin som ställde saken på sin spets.

Det var november 2020 och gränsen var satt till åtta. Domsöndagens högmässa firades bakom låst port. I kyrkan fanns endast präst, diakon, kantor och vaktmästare närvarande. Vi sjöng några psalmer, läste ett par bibeltexter, prästen delade några tankar och vi bad för folk och bygd. Till sist delade vi nattvardens bröd och vin emellan oss. Det blev en fin stund som jag sparar i minne och hjärta. Ändå var det något som skavde. Många hade velat vara där – på andra sidan den låsta kyrkporten – men kunde inte. Söndagen därefter - den första i advent – filmades högmässan i realtid. Fremlab som filmade registrerade fyrahundra uppkopplade IP-adresser. För varje söndag som kom kopplade fler upp sig. Har julens gudstjänster någonsin i Barkåkras historia bevittnats av så många? Vi bjöd in till enskild andakt och nattvard efter gudstjänsterna och folk kom. Vi mötte människor, gamla och unga, flera gick sällan eller aldrig gick till kyrkan i vanliga fall.

Det blev möten som lärde mig nya saker om vanliga människors andliga längtan. Idag tänker jag att en digital gudstjänst visserligen inte kan ersätta den gudstjänst där vi möts i ögonhöjd, sjunger tillsammans, ber och umgås med en kaffekopp i handen efteråt, men jag har fått uppleva ett nytt sätt att vara kyrka på för människor i vår församling. För det är jag tacksam - samtidigt som jag inget hellre vill än att låsa upp kyrkporten och kasta bort nyckeln.

Herde Per