AN N E SWÄR D
PETE R KI H LGÅR D
med varandra, tycker jag. Är de det? Jag tycker att Proust har uttryckt det där så bra, och ganska handfast också, när han säger att det gäller att på något sätt få tillbaka tolvåringens blick och känsla för det som är falskt och hycklande och för hur saker och ting ser ut. Sedan kan man omforma de erfarenheterna med en vuxens språk. Så det som är intuitivt är infallen och föreställningsförmågan och det får man så att säga gratis. Dagdrömmar eller vad det nu är. Det är sedan det blir mödosamt, tycker jag, när det ska omformas till ett språk. Känns inte det nästan som ett straff, att man måste skriva helvetet också? Helt och hållet! För jag tänker inte, som du, fram mina tankar, utan de är redan klara. Och det värsta är att det aldrig blir lika bra i text som det var i huvudet. Jag tror att det är så för väldigt många författare och jag tror att det är det som gör att många författare blir bittra. Inte utebliven framgång. Det är att man ständigt lever i den näst bästa av världar – det var ju bättre i huvudet än det blev på pappret. Du menar att resultatet blir en ständig besvikelse? Ja. Men inte alltid. För ibland blir man överraskad. Det finns ett visst mått av självplå-
33