OM RÅTTOR, MÄNNISKOR OCH ATT VÄGEN TILL HELVETET IBLAND ÄR KANTAD AV GODA FÖRESATSER

Två år efter andra världskrigets slut byggdes en bur på den amerikanska kontinenten av beteendeforskaren John B. Calhoun. Buren, som egentligen var en stor inhägnad, kallades av sin skapare för ”Edens lustgård” och beräknades kunna inhysa upp till 5000 råttor. Så stor hann populationen dock aldrig bli; råttorna började efter en kort tid uppvisa ett klart avvikande beteende och populationen blev aldrig större än 200.

Calhouns råttinhägnader var planerade som paradis för gnagarna. I inhägnaderna fanns inga naturliga fiender och ett rikt utbud av mat och skydd – den enda begränsningen för populationens tillväxt var utrymmet. Till en början ökade populationen kraftigt, men de mer och mer tätbefolkade burarna fick råttorna att genomgå en förvandling; honor slutade att ta hand om sina ungar, råttorna attackerade varandra och även kannibalism förekom. Det tog inte länge före paralleller drogs mellan råttpopulationens degradering och mänskliga samhällen.

Calhoun menade att bristen på utrymme fick råttornas samhällen att kollapsa. En annan hypotes kunde vara att råttorna helt enkelt hade det för bra. Utan naturliga fiender, utan att behöva kämpa för mat och utan tävlan efter skydd kunde och behövde råttorna inte längre följa sina naturliga instinkter och den sociala ordningen kollapsade. I sitt försök att göra råttornas liv utopiskt, så lätt och bra som möjligt, hade Calhoun lett dem hela vägen ner till helvetet.

I moderna västerländska samhällen är livet i regel bra och kan till viss del jämföras med förhållandena i råttornas ”paradis”. Särskilt städer erbjuder oändliga konsumtionsmöjligheter, underhållning och skydd från naturens element.

I hela västvärlden har levnadsstandarden ökat märkbart under de senaste hundra åren och en stor del av befolkningen lever i överflöd. Hela tiden utvecklas nya sätt att göra livet ännu enklare och ännu bättre. Ändå mår många av oss fruktansvärt dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. I Amazonas bor däremot en grupp människor som av en del forskare beskrivits som världens lyckligaste folk. Piraha-folket lever med naturen i stället för emot den, och i deras samhälle förekommer inte självmord. Sjukdomar är emellertid vanliga och Piraha-folket samarbetar dagligen med varandra för att trygga sin överlevnad genom att samla in mat för dagen. I ett sådant samhälle har varje dag en mening.

Den lycka som kan observeras hos Piraha-folket väcker frågan om huruvida vägen till helvetet ibland kan vara kantad av goda föresatser. Trots enorma medicinska framgångar och att de flesta människor i västvärlden idag kan ta sig igenom dagen utan större orosmoln, finns det mycket illamående i samhället. Kanske har vi i vår strävan efter ständig förbättring råkat ut för samma som Calhouns råttor – ett liv som är så tryggt att det tappat sin mening.

HELMI ANDERSSON