PERFEKT TOLERANS=EN UTOPI?

Utopi är som uttryck ganska brett och svårt att tangera. Jag tror att det lättaste sättet att närma sig begreppet är att tänka på motsatsen, alltså dystopi. I min värld skulle en dystopi vara en värld där människor inte skulle ha åsiktsfrihet eller rätt att vara sig själva. En dystopi skulle enligt mig vara en värld där människor tvingas eller pressas att göra likadana beslut i sina liv. I en dystopi skulle ingen ha personlig frihet, och det skulle finnas strikta normer om hurdan man får vara eller inte får vara. Reglerna skulle också gälla hur man får tänka eller inte får tänka. Ifall man inte passar in i dessa normer blir konsekvenserna allvarliga. Med andra ord skulle det finnas strikta normer om hurdana vi ska vara, och annorlunda människor skulle ses som dåliga och onda.

Lever vi då i en sådan dystopi? På ett sätt kan man säga det. Fortfarande på 2020-talet hör man tyvärr exempel på rasism och homofobi. Polariseringen är också stor, och ofta ser man på människor som avviker från normen som endera dåliga eller onda. Man kan även lätt bli fast i en ekokammare, där man endast kommunicerar med människor som har liknande åsikter som en själv. Ibland finns det till och med regelrätt rädsla för annorlunda tänkande människor. Det ser man speciellt i USA mellan republikaner och demokrater. Samma fenomen kan sägas prägla diskussionen om abort och koronavaccinet.

Ändå skulle jag inte säga att vi lever i en dystopi. Orsaken till det är att det ändå finns en möjlighet för alla att säga sina åsikter och man hamnar inte i problem bara för att man använt sin yttrandefrihet. Tvärtom känns det som att människor till och med använder sin yttrandefrihet väldigt aggressivt och snabbt. Man kan bland annat se det här i chattar på internet där människor ofta har väldigt upphettade diskussioner om kontroversiella ämnen. Problemet verkar vara att människor har en tendens att väldigt lätt stämpla annorlunda människor som dåliga och onda. Man nöjer sig inte med att inte acceptera personens handlingar, utan nästan demoniserar hela personen.

På ett sätt kan man säga att en sådan öppenhet är motsatsen till dystopin som jag just beskrev. Ifall dystopin är en restriktiv stat som inte garanterar sina medborgare yttrandefrihet, skulle då utopin vara en stat där inga normer finns, och där alla får säga precis vad de vill?

Jag tror inte att en sådant samhälle med perfekt tolerans skulle vara bra, eller ens möjligt. För det första betyder ju själva definitionen av perfekt tolerans att också intolerans måste godkännas. Därför blir perfekt tolerans i praktiken omöjligt. Dessutom skulle perfekt tolerans betyda att också sådant beteende som djupt skadar andra människor mentalt eller fysiskt måste accepteras. Ett exempel på det här kan vara rasism, homofobi och hat om olika folkgrupper. En sådan verklighet skulle främst bli en dystopi det också.

Någon begränsning måste alltså finnas på toleransen. Det är ändå väldigt svårt att definiera en sådan gräns. Ett lätt sätt att säga skulle kanske vara att vi alla har åsiktsfrihet, så länge som vår åsikt inte kränker någon annans medborgerliga rättigheter. En annan tanke skulle också vara att vi måste respektera varandras rätt att göra våra egna beslut, så länge som de besluten inte skadar andra människor. I praktiken kommer det alltid att finnas kontroversiella frågor och handlingar, som väcker starka åsikter för och emot. I vissa fall kan man inte komma fram till en gemensam åsikt, utan man måste helt enkelt respektera andras rättighet till sina gena åsikter och beslut.

Fast kontroversiella frågor kan orsaka vissa problem skulle inte ett samhälle med helt likatänkande människor heller vara en utopi. Jag tror att livet i ett sådant samhälle skulle bli väldigt tråkigt. Det kanske viktigaste är ändå att ingen utveckling eller nya idéer skulle uppstå. Alla människor skulle ju tänka likadant, och inga nya tankar eller synvinklar skulle komma fram. Interaktion mellan människor skulle också bli tråkig och onödig, eftersom man redan i förväg skulle veta vad den andra tycker om och hur den tänker.

Redan inom samma vetenskapsområden finns det radikalt olika åsikter och teorier, och redan studerandet på universitet skulle inte vara hälften så intressant ifall inga olika åsikter skulle finnas. Jag tror också att det är omöjligt att skapa en bra och nyanserad helhetsbild om en viss fråga utan att höra på och förstå olika synvinklar. På ett sätt kan man alltså säga att olika kunskaper och tankesätt är det bästa med oss människor.

Närmast en perfekt utopi skulle vi enligt mig komma ifall vi skulle lyssna på annorlunda människor och lära oss mera om dem. I vissa fall skulle det här ändra vår åsikt. Ifall det inte ändrar vår åsikt om frågan får vi iallafall en mera nyanserad åsikt och bredare synsätt om frågan. Om inte annat så lär vi oss att argumentera för vår egen ståndpunkt bättre. Kanske vi också lär oss att människor i som tänker annorlunda inte alltid är elaka eller onda, utan helt enkelt har olika tankesätt. I bästa fall kanske vi lär oss att respektera varandras åsikter och orsakerna till våra olika åsikter och handlingar.

Kanske man i en perfekt utopi till och med skulle kunna komma fram till en gemensam regel om att respektera varandra som jämlika människor och medborgare, fast vi inte skulle dela vissa åsikter. Ja, fast vi egentligen skulle se den andras åsikter som dåliga och dumma. Enda gränsen här skulle vara att ingen annan person får skadas av den andras attityder eller handlingar.

I min utopi skulle vi alla kunna respektera och acceptera varandras åsikter, utan att genast stämpla annorlunda tänkande människor som dåliga eller dumma. I min utopi skulle vi också se varandra som goda och fullvärdiga människor, fast vi inte skulle tänka likadant. Viktigaste är att vi alla skulle lära oss att respektera varandras rätt att göra våra egna beslut och ha våra egna åsikter, så länge dom åsikterna eller handlingarna inte skadar andra människor. Till en sådan utopi hör inte stränga sociala regler om hurdana identiteter eller åsikter som är ok. Dit hör inte heller en möjlighet för alla att säga eller göra precis vad de själva vill om de genom att göra det skulle skada andra personer.

LILLI VAINIO