Gulis berättar

Gulis berättar: Mottagna med säkerhetsavstånd och käsidesi

Hur är det att vara gulis nu i dessa tider? är en fråga som jag, och säkert också många andra gulisar har fått svara på otaliga gånger den här hösten. Ja, hur har det egentligen varit att vara gulis under dessa omständigheter? Jag har aldrig förr varit gulis så jag har inte någonting att jämföra med, men i enlighet med vad jag hört av äldre studerande har en hel del ändringar gjorts från tidigare år.

Först och främst har vi inte kunnat vistas alla 80 gulisar på samma ställe en endaste gång, vilket gör att det i skrivande stund fortfarande finns helt okända ansikten för mig bland PK-gulisarna. Vi har heller inte fått vistas i klubblokalen vilket har varit en besvikelse. Vi gulisar får bara vänta med spänning på den dag det blir vår tur att inträda K.

Mina förväntningar inför gulisveckan var höga och jag kan meddela att jag inte blev besviken. Inom SF finns en atmosfär som gjort att jag alltid känt mig välkommen och inkluderad av såväl

gamla som nya studerande. Att lära känna de andra gulisarna samt tutorerna och styrelsen har inte på något sätt varit ett problem. Vi gulisar har blivit mottagna med öppna armar (dock inte bokstavligen). Det märks att tutorerna har fått kämpa lite extra för att ro iland gulisveckan, men de gjorde en imponerande insats. Allt från tutorpicknicken den första kvällen till gulisintagningen veckan därpå var en succé.

Att börja studera på universitet under dessa omständigheter har inte varit det lättaste. Den första veckan i skolan var väldigt kaotisk och intensiv. Att ta in och processa all ny information samtidigt som jag försökte lära mig namnen på alla nya människor jag träffade var en utmaning. Även om mycket under vår gulisvecka var annorlunda har det inte påverkat gemenskapen desto mera. Vi har trots allt haft möjligheten att träffas och lära känna varandra på riktigt och inte bara genom en skärm. Det är jag evigt tacksam för.

Nora Lillas