Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén

Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén En musikalisk vänskap

Av Curt Carlsson

Wilhelm Stenhammar (1871−1927) var en av Sveriges mest framstående tonsättare. Kanske framför allt med sina orkesterverk, Serenaden, den andra symfonin och den andra pianokonserten. Han var också en framstående pianist och kammarmusiker, samt dirigent först i Stockholm och sedan i Göteborg.

Liksom Alfvén hade han flera strängar på sin musikaliska lyra, men där Alfvéns instrument var violinen var Stenhammars pianot. De var båda professionella på sina instrument och de hade bägge kompletterat sina instrumentala studier utomlands. Stenhammar i Berlin och Alfvén i Bryssel. Alfvén debuterar som tonsättare och violinist 1896 bland annat med sin violinsonat, som han komponerat året innan. Stenhammar å sin sida debuterar med sin första pianokonsert, som han påbörjat i Berlin 1893, i Stockholm i mars 1894 och fick lysande recensioner. Några veckor senare spelar han konserten även i Köpenhamn där han får en betydelsefull kontakt med den danske impressarion och förläggaren Henrik Hennings, som tidigare också publicerat musik av Emil Sjögren – en av Stenhammars kompositionslärare. Hennings kom att bli Stenhammars mentor och stöttepelare under flera år.

Alfvéns första symfoni uruppfördes i Stockholm 1897 av hovkapellet och Stenhammars opera Tirfing får året därpå sin premiär på Kungliga Teatern. I maj 1899 möts de båda på operan då Hugo Alfvéns andra symfoni får sitt uruppförande med Stenhammar som dirigent. Detta blir Alfvéns stora genombrott som kompositör. Symfonin blir också utgiven av dansken Hennings och spelad i Köpenhamn ett par gånger två år senare.

1901 uruppför Stenhammars gode vän violinisten Tor Aulin Wilhelm Stenhammars Violinsonat, påbörjad ett par år tidigare, med tonsättaren vid flygeln. Stenhammar hade samarbetat i flera år med Aulin, både med solisten Aulin och hans stråkkvartett. Samarbetet hade redan resulterat i Stenhammars tre första stråkkvartetter. Aulin, hans kvartett och Stenhammar spelade mycket tillsammans och turnerade också runt i Sverige. Redan 1899 hade Aulin och Stenhammar framfört Alfvéns violinsonat. Kammarmusiken var viktig för tonsättaren Stenhammar medan Alfvén samlade sig för praktfulla, klangrika orkesterverk. Alfvén var ju också en duktig målare, som tidigt hade svårt att bestämma sig för om han skulle välja tonkonsten eller målarkonsten som sin framtid. Det blev nu tonkonsten. ”Att komponera för orkester, det är för mig ett slags örats måleri” som han själv kommenterade sitt val. Valet

Wilhelm Stenhammar (stående) och Aulin-kvartetten

blev beseglat i och med framgången med de två symfonierna och att han därför utsetts till mottagare av Akademiens Jenny Lind-stipendium och så småningom också Statens tonsättarstipendium under några år. Detta gav honom möjligheter till långa utlandsvistelser, då han kunde komma i kontakt med och få möjlighet att höra den nya orkestermusiken. I Stockholm vid denna tid var Hovkapellet på operan stadens enda professionella orkester, som förutom de sceniska verken gav ett fåtal orkesterkonserter varje säsong. Detta var ju också före radions och grammofonens genombrott.

Under sommaren 1903 var Wilhelm Stenhammar färdig med sin första symfoni. Den bars till dopet i december detta år av vännen Tor Aulin, som nu också blivit dirigent, med den då nybildade Svenska Konsertföreningen i Stockholm. Aulin flyttar så till Göteborg där han faktiskt också just är med vid bildandet av Göteborgs symfoniker. För denna orkester blir sedan Stenhammar chefdirigent 1907. I Göteborg kom sedan Stenhammar att stanna i femton år, innan han återvänder till Stockholm.

För Stenhammar är vännen Hugo Alfvén ett av den svenska musikens stora framtidshopp. För Alfvén är Stenhammar en av de verkligt få svenska tonsättare han högaktar. Trots sina olika bakgrunder blir de två vänner — skräddarsonen Alfvén och arkitektsonen Stenhammar. Mellan dem finns aldrig någon avund eller missunnsamhet, tvärtom. Våren 1905 konserterar de tillsammans, Stenhammar vid flygeln och Alfvén med fiolen. De turnerar runt Sverige och framför då varandras fiolsonater och Stenhammar spelar då också Alfvéns tre nyligen komponerade Skärgårdsskisser.Ett fint exempel på denna vänskap från Stenhammars sida är det brev han skriver till Musikaliska Akademins sekreterare den 20 maj 1907. Bakgrunden är den ständiga pengabristen hos den lätt bohemiske tonsättarkollegen – bohemisk i varje fall då det gäller pengar.

Wilhelm Stenhammar omkring 1916

… Men värre med vännen

Alfvén. Jag har haft ett jämmerligt brev från honom nyligen. Och jag måste tillstå att han måst ha det

svårt. Ty få människor äro väl så illa funtade för att tjäna sitt bröd i sitt anletes svett som han. Som

dirigent tror jag aldrig han slår sig fram. Och som fiolspelare har han väl vid detta laget försuttit sin tid. Vad lever han på för närvarande? Han skrev till mig, att då han fick de 1000 kronorna från

Akademien hade han 40 kronor

på fickan. För honom borde väl ändå något ordentligt göras. Kunde man inte få riksdagen att ta reson och för en gångs skull klämma till med ett ordentligt gage åt en sådan karl, som han

i alla fall är. Sjögren är gammal och slut, Hallén är gammal och har väl också för länge sedan givit sitt bästa, men Alfvén är ännu

ung, och nu, just nu ha vi alla skäl att vänta oss en rik blom-

string av honom. Här är ett enastående fall, kunde man inte få

de mäktige att begripa det? Och nu göra någonting ordentligt? personligen alls inte om Peterson-Bergers musik, och den musik, jag som ensembleledare vid en fest anför, … skall jag naturligtvis sympatisera med, annars anför jag den inte.”

1915 var det så dags för nästa musikfest med bara svensk musik. Den äger rum i Göteborg, där orkesterföreningen På samma konsert framfördes också Alfvéns Uppenbarelsekantat, som komponerats några år tidigare för invigningen av Saltsjöbadens kyrka. Den dirigerade Alfvén. Uppenbarelsekantaten hyllades av de flesta kritiker, medan man hade lite svårare att förstå det något kärvare, kontrapunktiska tonspråket

Så skedde inte. Men bland det första som Stenhammar gjorde, när han kom till Göteborg, var att hos några av sina nya, förmögna kontakter ordna ett lån till Alfvén.

När så Stenhammar utses till Director Musices i Uppsala 1910 avsäger han sig strax denna befattning innan han ens tillträder och Alfvén blir istället vald. En av de första åtgärderna Alfvén vidtar när han tillträtt är att anordna en svensk musikfest där under två dagar i maj 1911. Här framförs en hel del musik av de unga svenska tonsättarna Adolf Wiklund, Harald Fryklöf och Ture Rangström, men naturligtvis också en lång rad av Alfvéns egna verk, bl.a. den andra symfonin, En Skärgårdssägen, orkesterballaden Klockorna och Midsommarvakan. Stenhammar kom och spelade sin andra pianokonsert och man fick också höra hans ballad till Levertins text Flores och Blanzeflor. Musikfesten blev en stor succé. En av de missnöjda var emellertid Dagens Nyheters recensent Peterson-Berger. Av honom fick man nämligen inte höra en endaste ton under festen. Alfvén själv kommenterade det hela: ”Jag tycker

Stenhammar målad av Robert Thegerström

firade 10-årsjubileum där Stenhammar är chefdirigent. Endast verk av fyra tonsättare framfördes denna gång: förutom Stenhammar, Hugo Alfvén, Emil Sjögren – som representerades med sånger och kammarmusik - samt den nyligen avlidne vännen Tor Aulin, som ju varit med och bildat orkestern tio år tidigare. Det var tre svenska tonsättare som Stenhammar satte högst och som också alla var hans vänner. Hugo Alfvén dirigerade vid den första konserten sin tredje symfoni, Klockorna och Midsommarvakan. Den stora nyheten denna gång var uruppförandet av Stenhammars g-mollsymfoni, som han tillägnat sina vänner i Göteborgsorkestern. Stenhammar dirigerade själv. i Stenhammars nya symfoni, som dessutom var komponerad i en arkaiserande dorisk tonart. Alltså i en gammal kyrkotonart som var vanlig på medeltiden, men som dock förekom i en hel del gamla svenska folkvisor. Alfvén var också förbryllad av det medeltida tonspråket och yppade senare i ett brev till en vän, att han trodde att Stenhammar möjligen blivit senil. Senare generationer lyssnare har dock försonats med Stenhammarsymfonin och dess tonspråk. Den har numera intagit sin rättmättiga plats i den svenska orkestermusikens kanon vid sidan om Alfvéns och Berwalds symfonier.

De båda tonsättarbröderna, med sina olika kompositoriska inriktningar, hade nu utvecklats åt olika håll. Stenhammar med sina svala, strama stråkkvartetter och Alfvén med sin växande virtuosa orkesterbehandling i verk som baletten Bergakungen och den fjärde symfonin, med sitt musikaliska erotiska utspel, som Stenhammar faktiskt tog avstånd från. Alfvén hade dock haft de högsta tankar om vännen Stenhammar och hans skaparkraft. Ett brevcitat från Alfvén till Stenhammar visar detta, efter det att Stenhammars första symfoni hade framförts i Stockholm i december 1903. Alfvén var utomlands och hade alltså inte kunnat höra symfonin.

Käraste Sten!

Har i dag fått mig tillsänt en tidning i vilken jag har läst om Din stora framgång med symfonin. Hur mycket jag gläder mig däråt, både som din vän och som svensk behöver jag ej säga: jag betraktar ju Din framgång som min egen. Mitt hopp är nu, att Du skall vara frisk för all framtid, ty jag kan ej värja mig för tanken, att Du en räcka av år haft något djävulstyg i själen, som lagt en förlamande hand över Din alstringslust. Älskar nu att tro att den återkommit och återkommit för alltid.

Vi behöver det! …

Vill man läsa mer om Stenhammar och hans musik finns Bo Wallners lysande biografi i tre omfångsrika delar ”Wilhelm Stenhammar och hans tid”. I dagarna utkommer också en ny biografi om Stenhammar utgiven i Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie: ”Wilhelm Stenhammar” av Magnus Haglund. Den hoppas vi skall recenseras i nästa nummer av Alfvéniana.

Skulptural relief vid Stockholms stadshus på väggen där även Alfvéns profil återfinns.