Bergakungens olika slut

Av Joakim Tillman

Från John Bauers inledande arbete 1913 till urpremiären 1923 kom handlingen i Bergakungen att genomgå många förändringar. Den här artikeln kommer att fokusera på de olika varianterna av slutet, en aspekt som är extra intressant då Alfvén först tonsatte en annan version av sluttablån än den som finns i det färdiga verket. En renskrift av Alfvéns första version publiceras i anslutning till denna artikel (se sida 13). Artikeln, som är en del av en kommande större studie av Bergakungen, bygger på de olika librettoutkast till baletten som finns i Kungliga operans arkiv. Dessa utgör en deposition från Justitierevisionens arkiv och har sitt ursprung i de handlingar som lämnades in till rådhusrätten i samband med målet mellan John Bauers arvingar och Kungliga operan som följde efter urpremiären (se Lennart Hedwalls Alfvén-biografi, s. 224, för en koncis presentation av denna tvist). Som jag påpekat tidigare är Alfvéns redogörelse i memoarerna (I dur och moll, s. 133) för när och hur han blev engagerad att komponera musiken till Bergakungen felaktig, och jag hänvisar till den artikeln för mer information om Bergakungens tillkomst (Tillman 2012, s. 199ff).

Det finns tre handlingsutkast till Bergakungen (jag använder här den slutgiltiga titeln även om baletten under den största delen av tillkomsten kallades Den bergtagna) av John Bauer. Som Helen Agrenius (2006) påpekar var det första librettoutkastet i två akter och har rubriken Troll. Då slutet saknas i de kopior som finns i Kungliga operans arkiv kan jag inte beakta den versionen i den här artikeln. De två andra skisserna är mer utförliga. I ett brev till sina föräldrar den 7 februari 1914 skriver Bauer:

Hemkommen fick jag på allvar ta i med balettskiss åt Fokin. Vi hade flera sammanträffande och det dillades

mycke. Baletten skall bli dubbelt så stor som den jag gjort. Omfatta en hel afton och ha minst 4 akter. Samma skog, bergasal och vinter. Fokin va förtjust i mina figurer och i vissa moment var han stormförtjust. Men jag är sannerligen inte glad åt omläggningen. Min balett förlorar sin konsentrerade form när så mycket skall till-lägas i början och slutet. Jag skulle hälst villa behålla den som en sak för sig. Det gäller i alla fall för mej att ta i och försöka göra någonting ändå… (citerat efter Agrenius 2006)

Detta brev tyder på att Bauers treaktsutkast är hans andra version och att det med fyra akter är den tredje. I treaktsversionen är det Humpe som är ”den unge bergakungen” (något som inte är fallet i det första utkastet Troll). Han smyger trånsjuk omkring i skogen och längtar efter vallflickan, men blir våldsamt svartsjuk när han ser hennes möte med vallpojken. Efter att vallpojken gått räddar flickan Humpe från morgonsolens strålar. Han dårar henne med bergets guld och juveler, och efter att bergatrollen sövt henne med sin dans, bär han in henne i berget. Vallpojken kommer och letar efter sin flicka. Skogsfrun och småtrollen berättar vad som har hänt. De hämtar ett trollsvärd till pojken och när han riktar det mot berget visar sig porten.

Den andra akten utspelar sig i bergakungens sal. Vallflickan är fortsatt dårad av guldet, men när hon ser ringen vallpojken gett henne bryts förtrollningen och hon flyr mot porten. Humpe försöker lidelsefullt övertala henne att stanna. Flickan är först förtvivlad, men får sedan en idé. Hon binder för Humpes ögon och de leker blindbock. Vid lämpliga tillfällen försöker hon öppna porten, men den är obevekligt stängd. Humpe anar oråd, sliter bindeln från ögonen och störtar i vrede emot henne med sin dolk när han förstår hennes svek. Då rämnar porten för vallgossens svärd. Trollen förlamas inför svärdets makt och vallgossen fäller Humpe. Men när vallpojken omfamnar flickan släpper han svärdet och trollen samlar sig till ett ursinnigt anfall. Pojken och flickan räddas av solen som strömmar in genom den rämnade porten och kringstrålar dem medan trollen bländade ryggar tillbaka. I den korta tredje akten är folket samlat till midsommarvaka och det pågår lekar och danser. Solen går upp. Pojken och flickan kommer med guldkronor på sina huvuden och berättar vad som har hänt. Glädje och fröjd resulterar i ännu våldsammare lekar och danser. Pojken och flickan bärs i gullstol.

I Bauers fyraktsversion är det Humpe och vallflickan som är de två huvudpersonerna medan vallpojken är en mindre roll som endast är med i de två första akterna. Humpe får syn på vallflickan redan i början av den första akten och blir lidelsefullt förälskad, och hans kärlek till henne är det centrala elementet i handlingen. Redan tidigt i den tredje akten, i bergakungens sal, öppnar Humpe porten med sitt trollsvärd och dödar bergakungen i envig. Med hjälp av en magisk kärleksblomma och bergets skatter bedårar han sedan vallflickan. Men när blomman faller av bryts trollmakten och hon minns sin vallpojke. Genom egen list lyckas hon med hjälp av svärdet öppna porten och springa ut ur berget.

I den fjärde akten är det tidig vintermorgon och flickan vacklar fram i snön, fortfarande klädd i trollens guld och krona. Humpe har följt efter och ber henne att återvända till berget med honom. När hon besvarar hans lidelsefulla kärleksförklaringar med förakt och hån sjunker han förtvivlad ner i snön. Grupper av kyrkfolk kommer från julottan och vallflickan söker förgäves bland dem efter sin vallgosse. En gammal gumma tycks så i henne känna igen den längesedan försvunna vallflickan. Vallflickan grips av ångest och förtvivlan. Humpe som är rädd att förlora flickan springer mellan henne och folket som skräckslaget flyr. Med vrede

vänder sig flickan mot Humpe och befaller honom att gå. Han ryggar tillbaka med bedjande framsträckta händer. Då kommer en solstråle som bländar och dödar honom. Flickan inser nu att hon står ensam i världen utan några levande varelser att söka skydd hos. Med denna insikt förstår hon vad Humpe betyder för henne och hennes känslor undergår en hastig förvandling. Hon skyndar fram till Humpe, bara för att upptäcka att han är död, och i förtvivlan sjunker hon ner över hans lik. Snön börjar falla och begraver dem båda medan bergtrollen dansar en vild snödans.

Hugo Alfvéns första version av sluttablån

I den slutgiltiga versionen av Bergakungen, som hade urpremiär på Kungliga operan den 7 februari 1923, utspelar sig den sista tablån i skogen. Vallpojken och vallflickan söker sig hem efter räddningen ur berget. När Humpe försöker föra bort flickan jagar vallgossen bort honom med trollsvärdet. Utmattade sjunker ynglingen och flickan ned och slumrar in med armarna slingrade om varandra. Den svartsjuke Humpe smyger sig tillbaka och frambesvärjer en rasande snöstorm. När stormen dragit bort anar man de båda sovandes gestalter i en snödriva.

Som framgår av Hedwalls Alfvénbiografi (s. 227f) tillkom detta slut, på Prins Eugens initiativ, under månaderna före premiären. Enligt prinsen krävdes det en rejäl övertalning för att få den uttröttade Alfvén att komponera det nya slutet. Den första versionen finns i Alfvéns kompositionsskiss till tredje akten (daterad 20 augusti 1917) och i klaverutdrag i Uppsala universitetsbibliotek och Kungliga operans arkiv.

I denna första version utspelar sig den tredje aktens andra tablå på samma plats i skogen som den andra akten, men hundra år senare. Det är vinter och till höger på scenen står en liten förfallen koja. Handlingen som den återges i klaverutdraget är som följer.

Humpe, målning av John Bauer Vallgossen, nu en bruten gubbe, sitter utanför kojan i svårmodiga drömmar. Han fattar flickans lur

och blåser den låt, varmed hon

brukade kalla honom till sig. Han försjunker ånyo i drömmar, reser sig och går in i stugan. Vallflickan visar sig i en bergöppning, fortfarande i guld och gnistrande stenar. Hon ser sig omkring, undrande och förvirrad. Gripes av ångest och utbrister i förtvivlan. Gubben

träder ut ur kojan, stannar orörlig då han får syn på flickan, mållös av häpnad. Vågar ej tro att det verkligen är hon. Så stapplar han emot henne med utbredda armar. Hela

hans livs kärlek och tärande längtan och sorg genomströmma hans åtbörder, medan vallflickan oför-

stående och förbryllad betraktar

honom. Nu skymtar flickan dock likheten mellan gubben och vallgossen. Det verkliga förhållandet slår henne som en blixt. Hon sjunker vanmäktig ned i snön, kvidande, jämrande, avslitande trollguldet. Ser upp mot gubben med en blick av outsäglig kärlek och vemod och sjunker ånyo ned. Gubben knäböjer och lägger varsamt sina darrande armar om henne. De smeka varandra i namnlös smärta, hon

höjer sig långsamt mot honom, slingrar armarna om hans hals och kysser honom till avsked. Sjunker sakta tillbaka och dör. Gubben gör en ofrivillig rörelse av fasa, löser från sin hals det lilla kors han fått av sin älskade, lägger det på hennes bröst och knäpper händerna samman till bön.

Men vem är det som räddar vallflickan från bergakungen om nu vallgossen blivit kvar utanför berget? I klaverutdraget till den tredje aktens första tablå framgår att Humpe är den som kommer till undsättning:

Berget rämnar för ett förfärligt slag utifrån och Humpe står i porten, orörlig stirrande på bergakungen. Kungen drar sitt svärd, samtidigt som Humpe lik ett vilddjur kastar sig emot honom. De kämpar. Bergakungen segnar till jorden och dör. Humpe och flickan flyr mot porten. Ånyo bländad av guldet, hejdar sig flickan och hänger på sig alla smycken hon kommer över. Humpe söker med våld draga henne med sig, men hon gör motstånd allt under det hon översållar sig med kedjor och gnistrande stenar. Humpe slänger då upp henne på skuldran och skyndar mot den nu klart upplysta porten. Just då han skall störta ut, träffar en solstråle honom i ögat, så han faller död till marken. Vallflickan, befriad från alla trollmakter, vänder sig i överströmmande jubel mot solljuset. Hennes rörelser forma sig till en extatisk dans. Hon ilar ut genom porten.

När det istället blev vallgossen som räddar flickan kom detta att medföra vissa revideringar av musiken i den tredje aktens första tablå. I kampen med bergakungen ersatte Alfvén det motiv som i den första versionen representerar Humpe med vallgossens ledmotiv (s. 288-292 i det av Gehrmans utgivna partituret, där det anges språng för detta avsnitt som inte spelas på Musica Sveciaeinspelningen under Svetlanovs ledning). Alfvén har sedan utelämnat avsnittet från det att Humpe och flickan flyr mot porten fram till och med Humpes död. Musiken för vallflickans extatiska dans är kvar, men har i den slutgiltiga versionen blivit en dans för vallflickan och vallpojken. En märklig omständighet är att klaverutdragen, trots att det är Humpe som kommer in i berget i tredje akten, ändå i slutet av den andra akten anger att det är vallgossen som tar svärdet från Humpe och krossar porten till berget. Denna brist på ”logiskt sammanhang” var något som påtalades av Bauer-arvingarnas advokat i rättegången (Svenska Dagbladet 21 september 1923). Advokaten krävde därför att den ursprungliga texten skulle ingivas och denna kom rätten tillhanda en dryg månad senare (Svenska Dagbladet 30 november 1923).Enligt ett vittne var detta ett av Fokin utarbetat förslag som i översättning skickats till Alfvén (Svenska Dagbladet 23 maj 1924). Att avgöra vem som egentligen var ansvarig för denna text är en fråga som kräver mer forskning. Men oavsett upphovsmannens identitet talar mycket för att detta var den version som var Alfvén utgick ifrån när han gjorde kompositionsskissen till Bergakungen 1916-17. Handlingsförloppet är nästan identiskt med det i klaverutdraget, men det finns många skillnader som visar att Alfvén modifierade handlingen när han komponerade musiken.

I detta librettoutkast är det Humpe som tar svärdet och slår sig in i berget i andra akten. Först därefter kommer vallpojken in, trött av sitt sökande efter vallflickan. Han får syn på hennes lur och blåser i den för att locka fram henne, men inget svar hörs och den andra akten slutar med att han gråtande kastar sig ned på marken. Här finns således ingen brist på logiskt sammanhang mellan andra och tredje akten.

Även sluttablån är något annorlunda i detta libretto jämfört med den första versionen av klaverutdraget. Här dör inte Humpe i bergakungens sal utan flyr med vallflickan, och i sluttablån gör hon entré i sällskap med Humpe efter att vallpojken gått in i stugan. Men när solen går upp träffar dess strålar Humpe som dör och försvinner genom att liksom smälta bort. Flickan får syn på luren som hänger utanför stugan, känner igen den som sin och börjar blåsa. Detta lockar ut gubben som känner igen sin så länge saknade vallflicka. Hon blir först förskräckt när han närmar sig henne, men börjar sedan gråta när hon förstår att gubben är hennes forne vallpojke. Han smeker henne varligt och kysser henne. I denna version slutar

dock inte baletten med att vallflickan dör. Istället sliter hon sig plötsligt lös, plockar av sig alla dyrbarheter och flyr liksom gripen av vansinne. Gubben stapplar efter henne på självande ben, sträcker armarna efter henne och ropar hennes namn.

Musiken i Alfvéns första version av sluttablån

När Alfvén komponerade den andra versionen av sluttablån behåll han några delar av musiken från den första versionen. Inledningen (takt 1-20 i notexemplet, s. 16) föregår även i slutversionen ridåns uppgång (Spår 25, 01:26-02:56 på Svetlanovs inspelning). Men före detta avsnitt har Alfvén komponerat ny musik som fungerar som en överledning från slutet av den första tablån. När ridån går upp följer även takt 21-24 från den första versionen innan musiken tar nya vägar. Efter att vallpojken jagat bort Humpe återanvänds ett annat avsnitt från den första versionen (takt 35-47), men transponerat en helton ned (Spår 25, 04:53-05:50). Den därpå följande snödansen i version 2 är helt ny, men början av gryningsmusiken (Spår 27, 00:05-01:00) är identisk med takt 115-124 i version 1.

Sammanlagt återanvände Alfvén således 47 av de 142 takterna i den första versionen. Den andra versionen av sluttablån är utan tvekan mer övertygande ur dramatisk synvinkelän den första. Däremot är musiken i den första versionen av yppersta kvalitet, och på många sätt mer intressant än den tämligen konventionella snöstormsskildringen. Inte minst visar de många transformationerna av vallgossens ledmotiv på Alfvéns skicklighet i att låta teman uppträda ”i en mängd omgestaltningar alltefter situationens krav”, för att citera tonsättarens egna ord om ledmotivstekniken i Bergakungen (Final, s. 282). Denna rikedom på olika versioner av vallgossens ledmotiv är något man kan sakna i det färdiga verket.

Bibliografi

Agrenius, Helen. ”Bakgrund Bergakungen.” https://jonkopingslansmuseum.se/lar-och-upptack/kategori/ historia/bakgrund-bergakungen/. Sidan besökt 2019-03-03.

Alfvén, Hugo. I dur och moll: Från Uppsalaåren. Norstedt: Stockholm, 1949 Tillman, Joakim. ”’Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka’: om tillkomsten av Hugo Alfvéns fjärde symfoni och dess erotiska innehåll”, i Hugo Alfvén: Liv och verk i ny belysning, red. Gunnar Ternhag och Joakim Tillman. Hedemora: Gidlunds förlag, 2012, s. 191-237.

Musiken till Bergakungen finns utgiven på CD med Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Evgenij Svetlanov på Musica Sveciae MSCD 614.

John Bauers skisser till Bergakungen finns på Jönköpings Läns museum.

Alfvén, Hugo. Final. Stockholm: Norstedts, 1952

Hedwall, Lennart. Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk. Stockholm: Norstedt, 1973.

Självporträtt av John Bauer