MITT SKÖNHETSLIV
MAGDA
Journalistiken var aldrig ett val. Den valde henne. I dag åker Magda Gad över världen för att berätta den lilla människans historia – och resorna har fått henne att funderar på ideal och jämställdhet. Text M A R I A SOXBO Foto HENR IK NIELSEN Hår & makeup M AJA SÖDER LUND
VARDAG. Ett ord som, för de flesta
av oss, doftar stekt falukorv och blöta yllevantar. Som innebär förskolehämt ning och förnyat busskort, tvättberg, fönsterkuvert och Netflixmaraton. Men inte för Magda Gad. För Magda är vardag i stället att packa upp ett paket havregryn, en burk kanel, torrmjölk och en liten staty att ställa på nattduks bordet i ett enkelt rum i ett främmande, inte sällan farligt land. – Första natten känns det alltid lite ovant. Men från dag två känns rummet som mitt hem för hur länge det nu varar. För utrikesjournalisten Magda var det aldrig en fråga om att välja yrke. Det valde henne. Redan som barn reste familjen världen över tack vare pappa Adels läkaruppdrag. – Journalistiken är inte mitt jobb, utan mitt liv. Det är den jag är. Jag kommer aldrig sitta på kontor nio till fem, gå på AW och ha fredagsmys. Egna barn har jag insett att jag nog aldrig kommer att få, och det är okej. Jag möter så många andra behövande barn i mitt jobb, bland annat en liten flicka som heter Gloria som bor i Liberia som jag är fostermamma åt. Få svenskar har sett så mycket misär, mänskliga tragedier och död som Magda Gad. Att hon klarar det, att hon kan packa en väska och åka till ebolans Liberia fullt medveten om att hon kanske inte kom
mer att återvända levande, är för att hon alltid har haft det drivet. Att lyfta fram sanningen och de tysta rösterna. Alla resor, livsöden och människor som korsat Magdas väg har också fått henne att fundera kring kvinnorollen och på vilka villkor den verkar. – Det som alltid slår mig är att vart jag än reser så är det kvinnorna som är de starka. De tar sig igenom nästan vad som helst, trots att de är gravida, har barn och sköter hem och kanske inte har rättigheter, så tar de sin plats ändå och kämpar envist på. Även Magdas syn på kropp och utseende har påverkats av de kulturer hon tagit del av. Hon skiljer inte på inre välmående och yttre skönhet, de hör ihop. Skönhetsideal och fåfänga är något helt annat. – Fåfänga handlar om att ta på sig en mask, och på det sättet är jag absolut noll fåfäng. Jag är alltid mig själv, men det innebär inte att jag inte gillar kläder och smink. Svenska kvinnor ska vara så duktiga på jobbet, baka cupcakes, vara bra mammor, tokträna, botoxa bort rynkor, vara sexiga för
sina partners och ha ett designhem. Det blir bara stress och de går runt och ser smala och olyckliga ut. Jag brukar tänka på kvinnorna i Liberia, som kan vara i alla former, storvuxna och klämma in sig i jättesmå kläder – det är bokstavligen bröst och rumpa överallt – och de rör sig med en självklarhet som är så otroligt snygg och sexig. Det får mig att fundera över vilken slags jämställdhet och vilka konstiga ideal vi har skapat åt oss själva här i Sverige. När vi ses har Magda en skriv period hemma i Stockholm. Hon har precis kommit hem efter två månader i världens fjärde farligaste urbana slumområde i rumänska Bukarest, och nästa vecka ska hon dit igen. Hon skriver ibland upp till 16 timmar per dygn, alltid ensam, alltid med hörlurar på, liggandes på spikmatta. Skrivandet och ensamheten blir återhämtning och laddning av batterierna i ett. – Det svåra är alltid att åka hem. Att möta en femåring som vuxit upp bland heroinister och precis sett sin pappas kompis ta en överdos ... eller en föräldralös sextonåring som knarkar och som sett sin mamma mördas ... det är barn som redan är förlorade. Och sen ska man lämna dem och sätta sig på planet. Det är tungt. Men anledningen att jag gör allt detta är för att jag vill berätta deras historier. Det är det som driver mig. Det är värt allt.
”FÅFÄNGA HANDLAR OM ATT TA PÅ SIG EN MASK. PÅ DET SÄTTET ÄR JAG ABSOLUT NOLL FÅFÄNG.” 12