INGEGERD RÅMAN
»Det är så hoppfullt att behärska ett hantverk. Varje dag har man chans att bli lite bättre.« INGEGERD RÅMAN
I dag är Ingegerd Råmans skrivbord fullt av Även om glaset varit Ingegerds huvudsakliga skisser på glas. Kolsvarta blyertsstreck på tunt uttrycksmaterial är det i leran hon känner sig vitt papper, så tunt att en ny skiss kan läggas rotad. Hon kallar sig helst krukmakare och över den förra och justeras »jag ägnar oerhört längtar ofta efter att få sätta sig vid drejskivan. mycket tid vid skissbordet. Arbetar med I långa perioder har hon försörjt sig och detaljer som somliga säger att bara jag ser. Men hela familjen som krukmakare. Då har Claes det räcker om jag ser skillnaden«, säger hon och dragit ett större lass i hushållet »män får oftare skrattar med hela ansiktet. omgivningens uppskattning när de tar hand Just nu skissar hon på en serie glas åt en ny om barnen, medan det bara är självklart när det uppdragsgivare, och har nyligen landat efter är kvinnorna som gör det. Jag kunde ibland Konstfacksstudenten Ingegerd (i mitten) som säljer en arbetsresa till Indien där ett annat av hennes känna att ingen såg hur mycket jag slet för oss«, sina egna handgjorda krukor på Kornhamnstorg. senaste glasprojekt ska tillverkas. Och strax berättar hon. dessförinnan var hon i Japan och ställde ut sin Nyligen självupplevt berättar hon om en scen INGEGERD RÅMAN handgjorda keramik i två utställningar. från en soldränkt vårdag när hon klev in på ett Född: 1943 i Stockholm. Att en av våra främsta svenska formgivare kafé, fyllt av unga pappor som matade småbarn Yrke: Krukmakare och formgivare. snart fyller 70 verkar inte ha påverkat arbets»vad härligt med så många pappalediga«, utbrast tempot nämnvärt, men hon säger sig numera jag. En ung kvinna som satt och arbetade tittade Bor: På Kungsholmen i Stockholm och i en gammal skola på Österlen i Skåne, där hon ta sig tid till pauser »numera ser jag till att hålla upp från sin laptop och sa torrt: «Tycker du? också har sitt krukmakeri. ett tempo som jag mår bra av. Jag ser till att ta Det är ju maj.« Familj: Maken Claes Söderquist, född 1939, pauser, ha tid att ta en kaffe och läsa tidningen »Papporna ställer upp när vårsolen värmer sonen Kalle född 1972, barnbarnen Saga, 16 år på mitt favoritkafé. Träffa barnbarnen. Passa på lekparkernas bänkar«, men det finns ingen och Sigrid, 8 månader. att ta några extra dagar bara för mig själv när klagande ton i Ingegerds berättelse. Att dela liv, Läser: Långsamt men mycket, just nu jag reser i jobbet«, berättar hon och kontsaterar ansvar och ekonomi var något hon och Claes «De obotliga optimisternas klubb» »arbetet måste vara lustfyllt. Annars gör man tidigt talade om »vi bestämde oss målmedvetet av Jean-Michel Guenassia. inte ett bra jobb«. för att göra det vi ville göra, oavsett ekonomin. Äter: Gärna långkok, kokt kött med Efter ett helt arbetsliv saknar hon inte Vi såg hur gamla studiekamrater fastnade i jobb rotfrukter och salsa verde. rutin. Men inte heller prestationsångest »jag som kanske inte var vad de ville. Det är en konst Formförebilder: Egentligen ingen speciell, har samma oro inför varje nytt uppdrag. För i sig att leva på lite pengar«. men ser storheten hos bland andra Wilhelm Wagenfeld, Artur Percy och varje nytt jobb tvivlar jag på att jag ska lyckas Ingegerd Råman fick sin konstnärliga Ingeborg Lundin. leva upp till förväntningarna«, avslöjar hon. utbildning på Konstfack i slutet av 60-talet, Aktuell med: En ny serie servisglas »Jag tror inte det finns några knep för att bota med lärare som Stig Lindberg och Bertil Vallien. samt en ny vattenkaraff, samarbete med eller komma över den. Man måste bara fortsätta Men vägen dit var inte rak »jag var ordblind, arkitekt Gert Wingårdh. framåt. På sätt och vis tror jag att ångesten har dyslexi. Och på den tiden ansågs ordblinda Okända meriter: Har skrivit en kokbok kanske kan vara bra på något sätt«. Insikten om vara obildbara. Men jag hade tur och fick en tillsammans med Helena Dahlbäck att prestationsångesten är ett ok som varje fantastisk lärarinna som såg till att jag fick gå Lutteman. Arbetade som fotomodell och mannekäng på 60-talet. kreativt arbetande människa måste bära hela i vanlig klass. Hon räddade livet på mig«, livet kom när hon i 50-årsåldern en dag satt och berättar hon. våndades över skisserna i sin verkstad när Med underkänt i svenska gick hon istället vännen Edna Martin (textilkonstnär och chef för Handarbetets Vänner Hushållstekniska Realskolan där hushållslära och sömnad var extra i 26 år) klev in och såg på Ingegerd att hon såg pressad ut «ja, tänk att det är realämnen. Länge trodde hon att textilformgivning skulle bli hennes likadant varje gång. Men till slut gör man något i rena förskräckelsen» livsbana. Efter en sommarkurs i vävning på Capellagården blev hon utbrast Edna Martin. »Edna hade ett långt framgångsrikt yrkesliv bakom ärofullt inbjuden av Carl Malmsten själv att stanna kvar över vintersig. Hon var över 80 år och jag var i 50-årsåldern. Där och då insåg jag att halvåret för att väva trasmattor »efter ett tag höll jag på att trassla in mig på den här punkten kommer det aldrig att bli någon förändring. För varje i alla trådarna. Jag insåg att textil trots allt inte var mitt material. Så jag ny beställare kommer det alltid att vara som att börja om på nytt«. packade och stack. Det var jättedramatiskt att inse att det jag trodde Ett av hennes nytillkomna uppdrag är för Gert Wingårdhs arkitektskulle bli mitt yrke inte passade mig - och att jag inte visste vad jag skulle kontor i olika byggprojekt. De har tidigare samarbetat med svenska göra istället«. ambassaden i Washington D.C. Just nu arbetar de med Karolinska När stormen lagt sig skrev Ingegerd ett brev till Carl Malmsten och Institutets nya aula »jag känner att Gert Wingårdh har förtroende för mig. bad att få komma tillbaka. Istället för trasmattor blev hon förälskad Det gör att jag vågar sträcka mig utanför ramarna för det som jag är van i leran. Resten är historia »det är så hoppfullt att behärska ett hantverk. vid. Det är spännande«. Varje dag har man chans att bli lite bättre«. 30