PORTRÄTTET –Det var en chock på alla plan. Med kärleken man känner, med allt. Jag var van vid att ha klarsyn, att ha fri tillgång till min hjärna, och ett barn blir som en hackspett. Det går inte att tänka en tanke till slut, man sover inte, det går inte att ha en diskussion med sin man. Det var skönt att höra dig säga att du avskyr lekparker, i intervjupodcasten Värvet. Man har så stränga krav på sig som förälder i dag, bara en sån sak som att man som mamma bara måste älska att sitta i en sandlåda. –Det som är skönt med USA är att det inte finns någon norm på det sättet. Vi har så starka normer här, för hur man ser ut, hur man har det hemma. Är man stark kan man koppla bort sig från det, men jag har en svensk mentalitet. Jag har svårt för det, och jag blir påverkad. Var det den friheten som lockade dig dit? –Friheten, och drivet. Jag är bortskämd med de här platserna. Stockholm, New York och Gotland står för olika saker som jag värdesätter på olika sätt. I New York är samtiden så påtaglig att det inte går att göra avkall på den, för den sköljer över en med våldsam kraft. Många vi umgås med där är framgångsrika i sina yrken, men jag tycker att värderingarna på Gotland också är framgångsrika. Man har fått offra mycket för att komma till en viss nivå, utan att sälja ut sig. Det är en rikedom i sig. Det är förstås tjänstefel att inte omfamna samtiden om man jobbar med mode. Coco Chanel som förkastade 60talets popmode är ett berömt exempel. Efter det var hon över som modeskapare. Men ändå, är inte just den här samtiden extra outhärdlig att tvingas följa? –Delvis älskar jag samtiden, också. New York är en så pulserande stad, den stannar aldrig upp. Man slås av den här framfrustande livsmaskinen, man kan inte bortse från den och det vill jag inte heller. Mode handlar ändå om att följa med sin tid, men jag hoppar inte på trender som jag tycker är tröga eller inte lockar mig estetiskt. Det är som att rida, man driver på, följer med, håller emot. Att vara kritisk till samtiden kanske också är att delta i den? – Ja, hur gör man för att inte ifrågasätta saker? Det här med eftertanke kan vara svårt i New York, det är en lyxvara som det inte finns tid för. I början var jag provocerad av det, men nu tänker jag att det kanske är ett privilegium: att ha tid för eftertanke. Din man har liksom du ett kreativt yrke, har ni ett utbyte av det även privat? –Han är formgivare och art director, frilansande, och jobbar även som regissör. Men vårt utbyte är inte främst kreativt, han är dock påläst och brett intresserad av samhället. Jag uppskattar att han är så politiskt insatt, och vi har väldigt roliga diskussioner. Vi kommer från så olika världar, och har lärt oss av varandra. Han är från storstan, har bott i USA och gått på bra skolor. Man inser att det krävs mycket kraft att ta sig fram om man inte har det med sig gratis. Existensen är ju inte rättvis, och inte bara ifråga om pengar utan den förmåga man föds med. Det är en ganska jobbig insikt. Är du en person som inte vet var du kommer att vara om några år, eller följer du en stalinistisk femårsplan? –Med företaget vet jag i detalj var vi befinner oss, och vart vi ska. Men var jag själv kommer att bo vet jag inte. Jag trodde det skulle lugna sig när jag flyttade till New York, men det gjorde det inte. Nu vill jag till öknen, och bo på en ranch. Foto Rebecca Palmér
Sedan ganska nyligen är du vd i företaget igen, från att ha fokuserat på själva designen under en tid. Hur funkar det att vara kreatör och företagsledare på samma gång? –På lång sikt gör det inte det. Tidigare har det svåraste varit att sitta med alla detaljer, alla plaggskisser till fabrik. Nu har vi tagit in juniorer som kan göra det så jag kan ägna mig åt det övergripande. Det är förstås en viss utmaning, att hoppa från den ena hjärnhalvan till den andra. Jag har lärt mig mycket, växt in i att tydligt känna vad Rodebjer är. Och det har varit en längre utveckling att komma hit jämfört med den plats jag kom ifrån, jag har förpuppat mig i många steg sedan dess. Det har varit mycket att erövra när man kommer från en gård på Gotland: Stockholm, den kreativa branschen, att vara ledare. Min familj har inget kontaktnät i den kreativa världen. Det har tagit sin tid. Du har berättat att du jobbat upp till hundra timmar i veckan i perioder, men har också ett grundmurat rykte om dig att vara ovanligt trevlig. Hur klarar man att hålla skenet uppe under så hård press? Rodebjer höst/vinter 2013 –Jag vet inte om jag alltid varit trevlig. Men det är jag och inte mina anställda som startat det här företaget. Och då får jag bita ihop. Det har jag med mig sedan jag tävlingsred i unga år. Det går inte att skylla på hästen om den vägrar att gå framåt. Jag har ingen annan att klandra än mig själv om det inte fungerar. Jag har en pragmatisk inställning, och mina föräldrar uppfostrade mig till att ta ansvar för mina handlingar. Om jag blir frustrerad över att något inte levereras eller blir klart i tid, känner jag att det går att kräva resultat och förändring utan att för den sakens skull vara otrevlig. Vad var det som fick dig att flytta till New York, när du just fått din dotter? –Ibland kan man undra över sina egna val. Men jag ville lära mig något nytt. Världen kan bli så liten när man får barn. Att jag hade en man som också ville flytta, som är tio år yngre och orkar en massa saker, hjälpte till. Min syster hade just gått bort, också. Jag tror att jag behövde en ny start. Jag var nyfiken på att tänka nytt, på att få nya intryck. Rodebjer är också en mental plats, som kräver ett ständigt bearbetande och ifrågasättande. Modejournalisten Erika Vallin uttryckte det bra, att Rodebjer för henne handlar om rörelse, både intellektuellt och fysiskt, i plaggen. Så det var ett känslobeslut, som också blev affärsmässigt? –Vissa affärsskolade människor skulle säkert vara emot det sättet att tänka, men jo, jag tror att det är sunt att låta det intuitiva och det affärsmässiga samverka. Hur är ditt liv där borta? –Det är rätt likt det liv jag har här. Jag jobbar och är med familjen. Men det är intensivt på ett annat sätt. Man måste vara i rullning och det går inte att lägga sig ner, för då rullas man över. Det är ett skönt liv också, vi bor på ett lugnt ställe på Upper West Side. Jag gillar ju sådana ohippa områden, det skulle göra mig panikslagen att tvingas vara mitt i smeten. Judith går i skolan några kvarter bort och vi går dit längs med Central Park West, det är så fint där. Jag ville inte att hennes promenad skulle vara genom ett kommersiellt område. Det är en speciell situation att bli förstagångsmamma sent, särskilt när man är så etablerad i livet som du var. Hur chockartat var det?
»Rodebjer är en mental plats som kräver ständigt bearbetande och ifrågasättande.«
ahlens.se
Åhléns Magasin 37