Foto KALLE THELANDER
T
retton år senare sitter Carin högst upp i ett av de bågformade affärshusen på Sveavägen i Stockholm, i det företag som hon kämpat så hårt för att bygga. Det är en tillfällig comeback i stan, för hennes eget högkvarter finns numera någon annanstans. För två år sedan flyttade hon sitt designkontor till Upper West Side på Manhattan, helt abrupt. Hon har gift sig, blivit mamma till lilla Judith. Och under den tid som gått sedan Carin Rodebjer från gotländska Klinte blev designern Rodebjer i slutet av 90-talet har modesystemet förändrats i grunden, från hårt tillsluten mikrovärld till folkligast tänkbara masskultur. Du har varit verksam under hela 2000-talet, decenniet som vältrat sig i exhibitionism, kändiskult och materialism. Hur ser du på den modehistoria vi just upplevt? –Det exklusiva har jag tänkt mycket på, hur pengar har upphört att vara något exklusivt. Att kunna köpa en designerväska för fyratusen har blivit en omodern form av lyx. Jag ser det som mer modernt med det personliga angreppssättet, mötet mellan människor, och på exklusivitet som en mental plats som handlar om vidsynthet och medvetenhet. Konstnärerna Basquiat och Andrea Zittel, Harlem, barndomen på Gotland och naturens matematik – musorna har varierat genom åren, men visionen är intakt. Det är fortfarande en retrofläkt av Anjelica Huston som Vogue-modell i 70-talets New York, av en alltid närvarande, feminin modernitet som både kommunicerar med modehistorien och existerar i nuet. Typiska är de svepande linjerna och tygets mjuka fall, de magnifika byxorna som förlänger benen, de intelligenta axelpartierna. I min egen
50 Åhléns Magasin
garderob finns flera Rodebjer-exempel som vägrar åldras: en arméskuren ulljacka som funkar i de mest oväntade lägen, en vackert mönstrad kaftankreation som får mig att längta till solen. Jag undrar vad det är som gör just Rodebjer så tänjbart i tiden. – Det kan låta flummigt, men det handlar om att inte vara ett objekt, utan ett subjekt. Att kunder ska vilja förföra sig själv och ingen annan. En lojal kund sa till mig att när hon köper mina kläder, då blir hon en bättre version av sig själv. Det är precis vad jag önskar med Rodebjer. Livet är alldeles för kort för att man ska orka jaga efter andras bekräftelse. När du startade ditt märke hade du en för den svenska modescenen unik stil, vilket också varit din styrka som modeskapare. Den bohemiska, urbana look man förknippar dig med kommer väl från din första tid i New York? –Lite Gotland är det också. Jag tänker på min mamma och hennes vänner. Det är något med de svenska, klassiska silhuetterna som har en direkthet, en avslappnad elegans. Du har sagt att hon var intresserad av stil när du växte upp, att ni brukade åka till en sömmerska som sydde upp Chanel-kopior åt henne. Berätta, vad har din mamma betytt för dig? –Hon är en idol, med sina ideal. Hon är väldigt värdedriven och det är från henne jag fått det här med att mina beslut är mina, som jag inte kan lasta på någon annan. När jag höll på med hästtävlingar och det gick dåligt, då var det inte tal om att gråta eller gnälla. Det var upp, upp, och träna igen. Hon är en kvinnotyp som det egentligen inte finns så många kvar av idag. Du har fått stöd från en rad andra kvinnor Carin Rodebjer tar på vägen, som modeillustratören Liselotte Watkins emot applåder efter och Ulrika Nilsson på butiken Jus i Stockholm? visning av kollektionen för höst/vinter 2011 –Javisst. Cia Jansson, modechef på Elle, Martina Bonnier, Ulrika på Jus. Liselotte Watkins är hela min start, det är nästan hennes förtjänst att jag kom att ägna mig åt mode. Hon var den första tjejen jag mötte som gjorde vad hon ville som ung, och som jag kunde relatera till. Vi träffades i början av 90-talet när jag var assistent på butiken Soot i Stockholm, dit hon kom in och handlade. Vi hade båda pojkvänner som jobbade på krogen Peppar. Hon var verkligen en förebild. När jag intervjuade dig sist, år 2007, hade du precis öppnat din första butik på Jakobsbergsgatan i city. Då var det som om du stod vid ett vägskäl, att du bestämt dig för att satsa på företagandet. Stämmer det? –Det stämmer, det var en brytningstid. När man har ett ansvarstänkande för personal och fabriker, då blir det inte så fräscht att flumma runt och bara fokusera på det man vill uttrycka. Man har ett ansvar för att fabrikerna får samma order nästa säsong, att personalen får en vettig lön. Det har varit en strävan dit, och det har varit svårt. Sverige är en liten marknad, och det har varit en balansgång med produktionen, med designen, återförsäljningen. Det är många ben att stå på, mycket att hålla reda på för att klara varje säsong. Nu har Rodebjer flera egna butiker och en mångmiljonomsättning, och har prisbelönats flera gånger om. Ingen kan säga att du inte varit framgångsrik. Om du ser tillbaka på de år som gått sedan du startade, vad har varit avgörande för att komma dit du är i dag? –Det behöver inte vara så att det går bra för en inåt, även om det kan se bra ut utifrån. Men nu känns det bra. Jag har omgett mig med bra människor, bra delägare. Ett stort steg var att engagera min kusin Anders Rodebjer som jobbar i finansbranschen. Vi har gjort bra rekryteringar, haft en trogen personal och mot slutet också en bra styrelse. ahlens.se