1 SIGFRIDSSON
ATT RISTA KÄRLEK RÄTT
TRYCK 1 Gotsala 41 FOTOGRAFIER AV 1 SIGFRIDSSON ALLA RÄTTIGHETER 1 SIGFRIDSSON ISBN 978-91-633-6195-1 TRYCKT UPPLAGA
ISBN 978-91-633-6194-4 E-BOK
TÄND LJUS! BLICKAR UTAN ORD STEG BAKOM STEG LIVETS FÄRG STENAR LÅT MIG SÖKA EFTER FYRKLÖVER GOTSALA DAGAZ SEGER! FRID! SOL!
TÄND LJUS! Vandrade till gravfälten där Ederna gavs Ristade Stigen däri världars längtan bars KÄNN! Känner det trasade, invigt här till att förtvivlas Hårt slå frosten hemligheter medan en värdig tärs itu, härdas Facklorna fladdrar, skär bitar från mörkret Gör mina blad, hör vargarnas sånger Tyst Vattnet kallat regn skänktes Klakarna knäcktes Stilla Hör berget täljas av bäckarna medan tyngda löv klappra Nattregn faller Storm kommer Regnet grät åt mig Gömd under Trädets armar skönas ängslan och tynande av läkande, klingande röster Tänd ljus till ditt liv! Tänd ljus i våra liv! Tänd ljus! Tänd ljus!
BLICKAR UTAN ORD Det sönderbrutna bigarråträdet, sprucket i stammen som det var, skönväxt åt vara och ge, stå minne Medan rännilar sipprar ned framför honom tar han bort mask ur skogshallon Dagdrömmer att Han når Tiden, självaste All Verklighets Nav Han, i läläger under skydden Han, vilken lugnas av regnen HOPPET LUSTEN VILJAN SOLEN återkom med blickarna trasade Han omtolkas, kränks och befläckas Han görs osedd, utspelad och avlövad Riven av din närhet Riven av min närhet In i ledet att rättas till fel och armt äta svek och olust Han ger blickar utan ord Slocknas.
Detta inomburna, förtärande, hatets verkliga förtvivlan, frostslår detta otröstliga liv till samtliga världars avvaktan Ni finner endast friska fläckar vilka tänker framvisas lika olikt, göda än mer av själva hindrandet vilket vägrat denna Önds storhet Upphör ordra mina verklighetssvar efter er viljetro över känslornas nyck Tar mig nu från detta outhärdliga, bort ur existensen av kalkens dryck MIG NÅR INTE ER SÖKTA FÖRRINGNING! HÄR BLIR FRAMTVINGAT ALDRIG MIN VILJA! VET VILKA SOM HAR STULIT VÅRA ÖGON! SLITER HÄR DÖDSBRÖDET FRÅN OSS ALLA! KALLAR FRAM DENNA NYADE STRIDSSTIG! GER OSS DEN RÄTTA KÄRLEKEN TILLBAKA!
STEG BAKOM STEG Tiden stirrar mig med blick så skärrad att hjärtat flyr Kylan tilltar Steg bakom steg hördes Rinner samman med bäckvattnet där dimmorna talar till cypresserna Reser mig dränkt Slaktar mig skänkt Odlar mig tänkt Tar ordtårarna in Tar fragmenten hem Mina verkliga riters fagra bitar hälldes kyskade i libationerna och ligger fyllda, givna, öppnade, till en Allförsoning och befriande Steg bakom steg hördes först där slagen böjer, sedan bryter, ty Tidens spår tungt lastades och all förlåtelse kräver tributer
LIVETS FÄRG Är lyckokastad hit med förmågan att se genom luft Förvandlar mig till Vind och blir 0% blind! HINDER NER! HINDER NERE! VERKLIGHET! EXISTERA VERKLIGHET! KOM VERKLIGHET! HÄRSKA! TA MIG! LED MIG! FYLL MIG! RINN! RINN! DROPPA! HAV! MARK! SKYAR! FYLL MIG! Fågelsånger väcker Dricker av skymningarna Något andas i närheten, verklighetsfött, hit verklighetsstrött Ett stridande sinne av blåaste skyar häller i sig livets vackraste färger, bortom alla sinnets framtänkta lekar, förbi åren av ditlagda vargmånader ÖVERLEVER! GER MENING! ÅNGRAR INTET! LYFTER UR STOFTET! TALAR! TALAR SÅSOM NÄSSLOR TALA! BRUKAR VALET OCH HÄLLER I LIVETS FÄRG!
STENAR VISHET! Så pinsam du har blivit Din doft i dårstugans närhet sjunger sorger utan välmening Det vishet har kan icke brukas, ty det vishet saknar frågas det efter Från resterna dig ren tänk och ta hjärtat fritt från ord, ty tankarna uppå din stig där ingen vilja vandra kräla i marken där intet kan gro och täljer ruiner av åren åt en futtighetens lön, på knä skugglikt i självutplånande stön Rena tårar faller endast i ord ställda under fåfängans skydd där de älskat med taggtråd och hån till stor lycka för ordens tragiska utlån Ord till gadden, fram till lustens lycka, till önskebrunnarnas fullbordanden, ställda till deltagande, närvarande svar Invid Ödets Altare fastnaglade kvar Mest lik din trodda bild av dig hyllas eller kryper ner till motreaktionen och blir de egna slutsatsernas bödel, bakdantare, och slutligen egna viljans luder däri köttets skändade tankar sorterar, harvas, med sina löjeväckande, oaptitliga kval, hyllandes spillningar, osedandes rättvisor, medan monarki och demokrati ligga fåneri på ett intrigerande och falskat slaktbord under imiterande, oönskade glansrester, uppvisande upphöjdhetens uttänkta mord Källvatten i träsk blir träskvatten.
LÅT MIG SÖKA EFTER FYRKLÖVER Låt mig vara i alla dagarna där smultron fästas till strå, där liljekonvaljer blänka vita i gläntorna och kantareller lysa gula från dungarna Låt mig söka efter fyrklöver Låt mig glädjedränka sorgen och bli det verkliga i mig Låt mig ympa blad till en treklöver Låt mig skapa fyrklöver! Låt mig! Liggandes kvar var detta hjärta i sin fornt insomnade källa, att hämta, dyrka och bära Reser mig Låter mig nykyssa myrarnas solvarma hjortron i ödemarker där hjortarna dansar med älgarna medan stjärnorna vaktar gnistorna ur natten och rönnbären stilla seglar över skogssjöarna Reser mig Det tar ett tag innan slöjorna böjer sig ned Borta är hinnornas damm
GOTSALA Vandrar urskog, genom träsk och över ängar Lever av vassrot, lingon och blåbär Smakar doften av blöt mark och kåda Bär mig till glimmande ljus ur tjärnspeglarna där bädden intill är lagda granris i en glänta Ger ett handslag till daggen när hjärtats stormar besegrats Stöps renad ur armodets nöd och finner mig vilad vid träden Ska göra snö här Linda mig i mjuk mossa Klättra in i de slocknade blommorna under de illa målade mörka skyarna Ruggar av kylan Imma vilar Bryter sömnen av Inne i denna väntan blir det innersta livsverket klart
Lär att leva igen
DAGAZ VILJA STYRKA VETANDE MAKT HEILIGHET KÄRLEK Val och viljas motsatta Sanningar blev i växten tvingande illusioner, till vinst given åt de förvridningar vilka blivit klenstöpta reaktioner Egoismens nöd Inbillningens hat Gissningarnas dravel Stöldernas bedrägeri Onåbarhetens teori Tomhetens överlevnadsstrategi Det dagas att avgråta oren tids börda, falskade rättigheter kommer fråntagas Livet hämtades hit skapat Viet att ärva och egna viljor skall berikade återställas TIDEN VRIDS TILL LAGD FULLBORDAN! LÅTOM KLARHETERNAS VIN FLÖDAS! KOM LYCKA! VAR HÄR! LEV OSS! KOM ÄRVAD OCH STÄRKT! KOM TILL DAGBRÄCKETS NY! RES DIG FRIHET! STIG FRAM LYCKA! VAR MINA LAGAR!
SEGER! FRID! SOL! Ni binder fåglarna och stryper blommorna Ni förgiftar Valda källor och fäller vårdträden Ni skär bort Heiligheten, bränner Godheten och spottar i bloden Ställer mig till källvakt Skyler det nakna Trädet med min sårade kropp Ställer liv i gråblåa skyarna och vänder barken till Solen Målar blommors färger färdiga och gör stenarna levande Min Önd hånar mörkret och ger Ljuset strimmorna Så var min vän, du älskade, och skänk dig vindruvsklasar De vackraste att skådas Bind ängablomster i krans runt ditt huvud Det skönaste att knytas Skänk dig till sist källvatten, heiligt och fyllt av kraft Det renaste att frambringas HÖR MINA NAMN! SEGER! FRID! SOL! VI ÄR VERKLIGA!
GE LIV! EN ENSAM SKUGGA UTAN NAMN VÄNTANS LUSTFALL MIN KÄRLEK BLODSPÅR TÖMDA PÅ RÄTT LJUSET KOM! FRÅN RISPOR OCH HUGG ALLBOT
GE LIV! Skärs nya ärr Görs nya dödsord Allt nytt nyvissnas Övermognad betyder ruttnad Skulpterad sten är sten! Lär höstlöven överlevnad! Renar mig från era ytor. Spindelväven darras Fångad sönderhängd Köldfamnad misskörders patina Hembärd tjälad Ensamvärd och ensamgäst Lämnad utbränd Sänder väldokumenterade hotbrev till Lidandet Inget svar Avsänder en klagan mot Kastalianska källan Svarar Väntar
Flyttar Solritualerna hör till alla trakter inom Solsignat och Trädsignat Kvar här till det fulländade Ge liv, älskade! Ge liv i den kylda luften Ge liv i synen över nejderna Ge liv! Ge liv! Ge liv! Ge liv! Iakttagaren vårdade autografer av symbolismen och saknade lyckligställda minnen, alltmedan floderna så djupt grävda ännu inte nått fram till världshaven Samlaren önskade sig ord över diamanter, en nyttolek mot ohyrans dansande Att pennan, de svagas försvar, ånyo tog känslan av det levande Avtrubbande oviljan svälts Nattbadar Dricks besatthetsfrisk Solen glittrar över dalen
EN ENSAM SKUGGA UTAN NAMN SE DÄR! Över åkern vandra en ensam skugga utan namn vilken tyst bära skymning till gryning i sin famn Se ur natten, när den mjukt stillar, håller honom Han var född av tid mellan Sol och Månes färd Låt honom Segerkyssa Lifs kommande gryning! Låt honom äga Troheten till röst i denna värld! LYSS! Vill bli sjörök, flyktig, ständigt ogripbar, in i, och med detta gryningsljus förvandlas, stjäla hatet från sargade stigtagna steg och återigen bringas Sanningarna att levas Står i det grå tills Allt inses vara av Ljuset! Älskar Allt här tills intet mig får saknas kvar! Låter mig Segerkyssa Lifs gryning! Låter mig äga Troheten till röst! Över åkern vandra en älskad man av sitt namn vilken burit gryning och skymning till vår famn
VÄNTANS LUSTFALL Lutad mot denna murkna gärdsgård är vi funna lika blekta, slagna av sol, regn och vinterkyla Väntan blev lik sprickorna runt vakarna, i köld, opålitligt och av otillräckligheten, ty slaggets kryphål, meningslösa villospår, vägrade mig nyblomma under vissningen Allt fortsatte, fortsatte skapa till ett intet när alla smärtorna avlade sin ynklighet Så visa minnet friat från all klagan hit, ty äktas skall till min syn blott Vetandet Är villebrådet för detta livets brister med mina stigfunna steg Älskad Alltid fruktad Hatad Alltid hyllad
MIN KÄRLEK DETTA ÄR KÄRLEKENS ÖMHETSFAMN! Binder ris mot mörkret, det hotande, vilket hotat bränna hjärtats sånger och ta det älskvärda från ett Botande En ung Ask böjer sig ner till svar Blommor vandra fram och leka! Min kärlek är till källor, björnbär och regnbågar! Min kärlek är till silvergranar och vildväxta päronträd! Min kärlek är till solvarma gullvivebackar och hagar! Kysser vinden frisk, ler med skyarna här, skrattar åt nyfikna räven där! En uppskattan av det flyktiga du lär medan vi till hjärtat här plockar bär! Sädesärlan trippar, maskarna ligger på rad En kvist bryts mot marken långt från en stad Stenskärvorna stå i en ring Blåklinten vet allting! Min kärlek är till lundar, smultron och tjärnar! Min kärlek är till svampar och vidsträckta dalar! Min kärlek är till glittrande vikar och bergsstigar! MIN KÄRLEK ÄR TILL ALLT VÄRT ATT ÄLSKA!
BLODSPÅR Tänk blekta blodspår i skogen förvandlas till stoft i en sista kyss av grått Två fotspår under torvan Två döda åter vid platsen Våra ögon finns kvar, krönta över perfektionen, ty vi kysste döendets brister och har lagt sten på tistel
Väckta, tydda i sår Läker, vi läker
TÖMDA PÅ RÄTT Tankarna styras i mångt av äcklande revisionism genom alla dessa utbytta identiteters kvalm Tömt på rätt följes ett förfalskat traderande där själva Jul och Mids hyllan och nyttan orenats, alltmedan inbillade känslor av rädslans simpelhet har blivit söndrandets verktyg att högt här hållas Lurade skrika sig stora och Alltet infektera, tillförandes största käftarnas tigganden och generande okunnighet till starka vapen utkastade mot klenställda stackars sinnen Nedstankade står valen till levnader att välja under förnedrande formers separerande bud, och detta lever plumpt, stört och illamående, alltmedan blindheters höjda skrankor omringa Intelligens uppfattas endast av de intelligenta och Vetandet syftades bota felaktiga beteenden även när fel ställts fram mot fel av parasiterna Så kvalmat här blev av styrkans udd utan Tiden När Verkligheten, här och nu, återfår seende, tvagar nöden av och inser lyckan fråntagen, då ristas mina bestående gränser till tvivlen Mitt svärd skall med kraft blötas i varje sinne Vett och växt vrängt! Mord och förnedring i dunklaste lönndom! Kalla era ordfunna bortförklaringar vad ni vill och vågar, kräk! Dömda ni förblir!
LJUSET KOM! DETTA ÄR KRAFTEN SANNINGEN AVTRYCKT DETTA ÄR MAKTEN AV DEN HEILIGA RITEN VISA ER FÖRVANDLA ER NI ÄR SÅDDA ATT ÄLSKAS! SÅR GRUNDEN! FAMNAR VINDEN! KLIVER UR VINTERN! VÄCKER BÄRARNA AV HITHÄLLDA BLODET! DETTA ÄR HÄGNET ÅT DE VÄRNLÖSA MED FRAMTID UT UR DET HEMLÖSA! DETTA ÄR VIET GIVET UR SITT DOLDA, BURET TILL ÄDLANDET AV DET SANNA! KRIGARNA LEVER SIN NYTTA MED VISHET OCH LÅTER FUTTIGT SLINTA OCH DÖTT FALLA! TILL SVÄRDEN! KASTA VÄRLDARNA IVÄG FRÅN KVAL! LIVET HAR DRIVITS HIT FRÅN DET HÖGA, TILL DE HÅRDA VALDA VALEN UTAN VAL! BJÖRNEN SKALL RIVA, ULVEN BITA, SLANGEN HUGGA OCH KORPEN SLITA! LJUSET KOM! VÄND OCH UTAN VILA VANDRA HEM!
FRÅN RISPOR OCH HUGG Era drömmar bestå av att vi blod blandat, dock osant vara frändeskapet ni tillskrivit Vänvärdiga var ni mig aldrig och mitt förakt är tydligt införstått Era bykar ser så rena ut efter att tömts och utsmetat träcket över allt kallat högt Ederna givna var i allt utgröpta och ihåliga, lika er pinsamma pornografis falskhet Veta ni vet att här saknar ni rätt och talan, trots det förvrids och våldtas omgivningen i syftet att håna, nedbryta och blodmörda, medan Viet tvingats ner att leva förtryckta Känner blickarna läsa tankarna skrivna medan Arven redan ohyrats och undergrävts, ty genom Verken finner kräken sin storhet, men draga mitt till ert tillfaller aldrig likhet Självinsikten i att ni kallar er flugor glädjer och fullt ut bevisat stå här oövervinnligheten Försöken att ta Segernamn bliva ordvinster vilka aldrig kommer hem till Verkligheten Ohyrat nonsens kommer överallt att avtagas och Viet kan här brovandra Stigen till Livet, därefter skall våra släkter och fränder mötas och medvetandet rista glädjen över lidandet Nu lövberedes i skogarna och inne i hjärta, ty Den Nya Tiden är kommen hit att segra Så höj blicken bort från gammal förtvivlan och åtråfyll livslust till nästa liv, och detta! VI LURAS NÄPPELIGEN TRO ANDRA VAL FINNAS! VI SKALL LEVA DET VILKET VI KALLAR GODHET!
ALLBOT I Trädet två korpar väntat länge De ses grånade, vissnade, tärade, innan kedjan sig äntligt brista Stötta detta. Hämtar Livet hit Låter Verkligheten tala Lär Vetandet omskapas inom Allrättens hävd över hävd Portarna har här ställts öppnade och nyttans krav all ärad vilja äger, lever ljust med Valhalls medvetande i den ständiga stund våren anländer Står under kvarnarnas bryggor, i gläntorna vid smedjorna, vid stuporna på solsmekta berg och skapar Kärleken ren igen Dricker Allseendets Samvatten av källvatten och brinnande trä Hugger stavar, stelnar skepnaden där kärnan är SIGge FRIDulfSSON Reinkarnerad att rädda det tillkommande från att nesligt falla strådött och ärolöst Räkna mig fyrahundra steg av år i Tiden och finn er där de största av alla Svaren Är främling ingenstans och Tiden väntas genom mig STYR TIDEN! BESEGRAR TVIVLEN! RISTAR RÄTT, RISTAR SEGER, RISTAR SOL TILL FRAMTIDEN!
STIGEN TILL LIVET SANNINGENS NÅD I STILLHET VISKAS ERA NAMN TAGNA ÅR VANDRAS ODLAD ELLER UTDÖMD TAR MITT BLÅ BORT UR DINA ÖGON FRÅN LUNDARNA INBILLAT RÄMNAS! TILL LIFS RIKE
STIGEN TILL LIVET Mitt liv är litet, brutet av det förstörda Mitt liv är stort, buret av det uppbyggda Nöden och viljan samfogades till den enda stigen att vandra där Sanning styra och Vishet vala Åkallar klarsyn och Stigen till Livet! MITT FOLK ÄR FOLKEN MITT LAND ÄR MIDGÅRD Låter här Viets vilja vakna, i våra gryningsfåglar kvittra medan otydbara tårar rinna utan att sälla oss vid det bittra
SANNINGENS NÅD Ni, ni så rosfödda och självlysande, förklädda och lyftade till intigheten, av fruktan tigda blinda och bundna, säljandes sorgen skrattretande råd Ni, ni ligger vårlösa och tröstlösa, i svälten utanför Sanningens Nåd Detta är tragiskt Det är brutnas tårar Detta är friheten i en värld av dårar Ni vittrade kallar er perfekta medan livets villor blir viljor och tankarna forma dumhet till förklaring av all dumhet Avsägarna av det enda upphöjda tolererar erbarmeligt störda ideal, definerade ur futiliteternas magar och blir funna där olyckorna jagar Ty medan det höga hyllas älskar ni med det skämda Sluten skrapades fram i smärtor där intet fanns och glömdes i synförvända snarors dåd Värmer den kraftlöse stigfinnaren vilken borde avsky lidandets makt, innan han här smittad självsvälter bortom tillvaron av Sanningens Nåd
I STILLHET VISKAS ERA NAMN Har fångat svalans skri Lagt döda blomster på ängen Letat skärvor av stelnade minnen Återföder en kyss ur minnet. Nyvaknad Ett fönster mellan trädkronorna visar sina skärvors sken över marken Det talas med fåglars ord där glöd blir brinnande Stående vid den stadiga Asken gråter vi lycka i det varma regnet I detta höga, ljusa och blå, ovan plommonträdens blomning, nere vid hyacinterna under skyarna, famnades vi till att här fridlysta vara Stå Stå Stå Stå
träd! träd med era grenar till armar träd skrudade rena i blått och guld träd i hud av bark av vårt innersta bevarat
Skärvor, våra rikaste skärvor av tårat blod skapades till lycka och ljuvhet, värdiga vår hembringade salighet I stillhet viskas era namn Lik dimma kastad Dröm utan sömn Suck i vind Det var minnet Vårda det ömt
TAGNA ÅR VANDRAS Tagna år vandras runt, mättade av dag och natt Vinden väsa, nytända stjärnor stirra Hugen hugger efter, i mig, medan molnen ignorera och fåglarna svära Väcker sedan natten förgäves och famnar månstrålarna över denna utblommade äng Omgiven spåren av detta liv blir även glädjen till lustfägring, vilket rinner ur sin botten innan hoppet väntas och undviker det välvda arvet där onåbart vrider, väntar, Kallar, väntar En inom allt Ljuset härinne lekt hör vinden viska sig mellan löven inför denna väntade dödsplikt En sällsynt verkande kärleksinsikt LYCKA! KÄRLEK! NEKTAR!
ODLAD ELLER UTDÖMD Ohyrat mjöl kvarnas bittert nere hos blotsvikande krypen Åderlåtna, felväxta, allt avskyvärt! Sanningen glömt, högt tvingats drömt! Imitera icke döda eterneller, sorgefrö! Höj icke din tårade röst till falsk tröst runt solkande orden av förgängelser Kvalens taggar skall dö! DÖ! DÖ! DÖ! Uslaste framställas hit genom gillrade fällor, och när Goda syften saknas, viljorna nedsläckts, tilltvingar sig parasiterna icke trovärda symbioser, plågandes, förnekandes Heiligt Vet med tomt trots Vi deltar alla i detta Ödets slagfält Striden fortsätter till Valda mot utdömda Utdömda andas, men har inget för det Utdömda dör, för att viljan gör det ÄGANDE ÄR INGET NI KAN HA MAKT STÅR ICKE ER ATT FINNA HÄR NALKAS DEN NYADE TIDENS VERKLIGA KRAV MÖT EN VÄRLD DÄR ALLT VALT SKALL AKTAS ODLAD ELLER UTDÖMD STÅ I VALET KVAR, TY ALLTET VETA ATT RAGNARÖK STUNDAR
TAR MITT BLÅ BORT UR DINA ÖGON Viger in. Här börjar alla ögon och tar oss från seendet av förnumstiga likheter hem till verkligheter Beströr dig med tistlar, ty det vilket skall utsållas är redan dött Tar mitt blå bort ur dina ögon En köttbit kvar Tar ytligheternas speglingar Slår skratten du gav Dårat förblev ditt liv Tar dig av Given du varit av timmarna av ljus vilka silats ner hit genom molnen Du ämnad var att bland oss finnas, dock närt blev ditt svek i krypstegen Talade rakt till den kärrdränkte där bitterheten i graven mötte: Din snuttefilt blev av kluven ära medan Ederna sig fritt grisat och irrat kring efter att dia I otrogna kläder tillärvdes sinnet vilket kuvat behagat smaklöst, nu nekad du gråta i din stia Ögonen öppnas Kärnhuset faller på sten Blomma aldrig mer Nu köttet ändas Sliter önden från stegen Dö rätt är störst Du är kommen till stigs ände.
FRÅN LUNDARNA Du bör aldrig förtära ur orena tråg från Uthusets eget stinkande träck, eländet formar bara stenblommor, så ta löjande ting förgångna väck Låt icke tomheters vältalare yra dig i skrifter från forna och senare tider Till prägeln märkbart skrivna att styra och utav missvisande spår detta lever Ert tandlösa gaggande räcker här föga när ofödd blivit gjord visare än åldrad och Enda vilja vilken fullt ut kan fyllas befinnas vara er önskade vilja att ändas Må ni sota för er vämjeliga avfallstro där inget liknat vett någonsin tog bo! Detta skall ryckas av! Huggas sönder! Förverkat är allt ni kallat Rättigheter! SVAGASTE VAPEN ORÄTTFÄRD VARA HÅLL BORTA OCH OLIKT VÅRT ATT HYLLA Invid dessa fagra och skimrande Solväckta träd har Midgård länge varit vår plats att hägna Röstsmidda stavarna av markerna och skyarna hörs ljudas från lundarna bland de till Livet Valda Kan svårligen stjäla mitt eget ägande och lärde Valen endast Högt och Rätt Stegen gå starka i gömda Odinslundar inför väntade Tider att hålla i Heiligt
INBILLAT RÄMNAS! Saknade, osådda, avtagna, avslagna sinnen skriar och blödet ligga virket, tvunget att ristas igen Övermaga ligga sinnena medan dina bröder lider ihjäl och medvetna bedrägerier kallar sitt namn för Vetenskap Förneka ljuget avskrap! FÖRNEKA! FÖRAKTA! FÖRKASTA! Detta förtvivlat skändbyggda slagg har Rättens motsatser frambringat, ty orena har här det orena format och där detta kan fastna sitter det Krypens olustigt sinnesgillrade svagsvar av hög patetik är sina utdömda liv lika och knapert avträdet bjudet mättar i stolthet så stor över marken ni kränka Framtvingad perversionsfrihet liknas vid frihet, yttrad genom verklig förnedring och förfall medan bländverken driver fram skenstrider, bedrar, dräper miljoner från De Valdas Hall Störda plausibla förklaringar försöker normeras där siandets konst sått vapen i lönn till lidandet, hybrisen bräker tomt från skyddande fållor och under stenarna festar insekterna så fromt Tar murbräckor mot förtalets resta murar! Bringar lidandet till oheiligheternas bärare! LAGAR MOT DUMHET! NID MOT OLAGA DÅRAR! HÄDAN SMITTOHÄRDAR! INBILLAT RÄMNAS!
TILL LIFS RIKE Rider fram och teckentyder från Stigen till Livet Lifs Rike skall krönt komma
Kom närmare Vidrör liv och död här Vi är icke blott kött och skuggor Vi är Öndar kvar från De Heiliga Tiderna Av Tiden i Tiden vaktande och hjälpande Vi skall aldrig ses tigga vid egna bord uppå min ägda, här nedsmittade Jord Ohyran kväljer med stulna visdomar, gör svart och vitt av färgerna och bygger hus med stulna stommar Så skilj dig från nöden likt ett löv inför vintern! Låt Viets lidande här utrotas! Låt Lifs kommande värld härska!
Korpskrik i skogen Dimman trycker sig över ängen som bleknar
Spjutet har kastats. Tiden är kommen.
Samlar inre guldkorn att skeda fr책n glittergruset Skapelser i sina blyga rodnader vars syften Tiden h채r erk채nner