Metallbulletiner

Text av Anders Ohlsson ao.ohlsson@telia.com

Sjätte novemberkänsla

Så är vi då inne i den riktiga gråvädersperioden, och det är inte bara när man tittar ut genom fönstret som det dystra lyser igenom. Om nu något som är dystert kan lysa.

Det har varit LME-vecka, och här kunde det glädjas åt att fler återigen börjar flyga in till London för den årliga frotteringen med andra metallmänniskor. Champagnen flödar och Gin and Tonicen är lika stark som alltid, men det är många som sätter både skratt och annat i halsgropen. För även om det är många som är där så verkar det som att det är något som saknas. Framtidstron finns inte riktigt där, utan istället är det en ovisshet som liksom hänger i luften. Denna ovisshet stärks sedan av Hamas agerande precis dagarna innan LME middagen, och har därefter förstärkts ytterligare av Israels svar på Hamas. Jag tänker här inte välja sida då jag tycker hela situationen känns omöjlig att förstå. Risken att det utvecklas till ännu en ”global” konflikt är dock överhängande och det i sin tur smittar sen av sig på oss vanliga metalltomtar som ska försöka ha en uppfattning om metallmarknadens utveckling framöver.

Vi har redan ett krig i Ukraina och det är mer än vad världen behöver, ska vi nu också få en utdragen konflikt mellan Israel och Palestina?

Tillbaks till det vardagliga, om man nu kan säga så, så går västvärlden smygandes ner mot en lågkonjunktur. För Sverige och Tysklands del verkar den nästintill oundviklig och man balanserar med bara ena lilltån kvar på tröskeln. Den svaga svenska kronan hjälper visserligen exportföretagen till en del, men då man även importerar delar blir nettoeffekten ofta mindre än man kan tro.

Fram tills nu har orderläget varit bra men osäkerheten breder även på detta område ut sig. När väst är på väg in i recession, ska man då som inköpare lägga order eller avvakta? Svaret blir allt som oftast att man avvaktar, och med det så bidrar man till den onda spiralen. De höga räntorna ses som ett hinder och man har satt sin förhoppning till analytikerna och deras profetior att räntetopparna är nära. Frågan är om det är så? Troligen är toppen nära, men det som nu mörkar himlen är istället att räntebanan nu mer kommer i fokus och ifrågasätts. USA har redan de högsta räntorna på 22 år!!! Det står och väger om det blir ytterligare en kvarts procents höjning i så fall till 5,50–5,75 % innan det vänder. Fast vänder kanske inte riktigt är ett relevant ord utan snarare stannar upp, för nu på senare tid har Fed chefen Jerome Powell börjat skruva upp räntebanan. Lite obehagligt. Nu indikeras en flackare bana som bara skulle ta ner räntan mot 5,00–5,25 % innan nästa år är slut.

Det här ger nya negativa signaler till Europa, och ytterligare osäkerhet.

Ska det vara ränteläget som till slut sänker oss ner i lågkonjunktur? Lite ironiskt för oss som är lite äldre, vi som minns räntenivåerna på andra sidan av millennieskiftet.

Premierna för fysisk metall ger besked om att det inte är direkt någon brist på metall där ute även om börslagren inte flödar över. Rotterdam premierna är på årslägsta, vissa andra lokala premier är på de lägsta sen våren 2021 och bara i september gick Rotterdam premierna ner 12 %. På LME ligger lagren kring 500 tton och av de är den mesta metallen rysk och rätt så kall. Låga premier och lager som inte direkt ökar indikerar att något inte riktigt stämmer. Låga premier är ju detsamma som bristande intresse att köpa, så varför går lagren inte upp? Kan det vara så enkelt som att det läggs på lager utanför LME nu igen, dvs läggs i dolda lager. Jag som genom åren ofta tjatat om lager och finansieringslösningar för att låsa lager konstaterar att det inte är en lönsam affär med nuvarande räntenivåer. Läggs metall nu på lager är det för att ingen vill ha. Ha därför ett öga på lagerutvecklingen framöver, även om man inte kan se vad som göms undan kan det vara en bra signal. Logiskt sett är det i nuläget inte så mycket som talar för en snabb uppgång, annat än möjligen som en kursrekyl, och rådet blir därför att inte köpa på sig mer än man behöver.