Lagerproblemen fortsätter

Text av Anders Ohlsson ao.ohlsson@telia.com

Jag tänker inte göra en pudel, men jag är helt klart benägen att göra ett tillägg. Någon gång på försommaren höll jag ett föredrag och fick då frågan om jag tyckte att LME och generellt prissättningen av basmetaller var det bästa sättet att få råvara prissatt. Jag svarade förstås att det var så, för hur skulle den annars prissättas? Skulle man som en av Hydros tidigare chefer tyckte för dryga 25 år sedan gå tillbaks till producentprissättning, det vill säga en form av monopol där producenterna mer eller mindre i smyg kommer överens om vilka priser som ska gälla för nästkommande kvartal. Nej, det kan väl inte vara direkt optimalt.

Men, och det är nu som tillägget kommer, så är ej heller fallet med LME och metallen aluminium. Det är inte kopplingen mellan att koppla ett fysiskt pris på en råvara till ett noterat börspris, den kopplingen tycker jag är solklar. Problemet är hur kapitalt LME har misslyckats med en av sina flaggskeppsmetaller. Man kan skryta om volymer hit och dit, men det är svårt att bortse ifrån hur klåparaktigt LME har hanterat lagerproblematiken kring just aluminium. Egentligen är det inget problem, men de stora volymerna gör det till ett. Port Klang lagren är alltså fortfarande ett ämne som figurerar i diskussionerna, så även uttagsköerna. Som högst var det 291 dagars kö för uttag av aluminium i Port Klang i augusti, nu är det ”bara” 250 dagar. Men det är bara en del av problemet. Företaget ISTIM äger de lagerhus i Port Klang som huserar cirka 95 procent* av den aluminium som finns i Port Klang lager. Och nu blir det riktigt jobbigt, för LME som tror sig reglera det mesta reglerar inte priset för re-warranting dvs att lägga tillbaks en warrant in i systemet. Det här brukar vara en kostnad på 5–10 dollar per ton men som av en händelse så lyfte ISTIM den avgiften för Port Klang till 50 USD/mt, med tillägget att det är förhandlingsbart. Efter klagomål tog dom ner den till 27,5 USD. Att det vid en sådan här situation uppstår en marknad som går fram och tillbaks mellan contango och backwardation är inte konstigt för det blir ju en form av indirekt marknadsmanipulation. På grund av hur metallen produceras, varför och dess blotta volym uppstår det problem om tillsynsfunktionerna inte är på tå. Att LME inte alltid är på tå har vi sett några gånger, tänk bara på när nickelpriset dubblerades på en natts handel för två och ett halvt år sedan medan LME låg och sov.

Det har varit LME vecka i oktober, och mycket fokus där var på energisidan och omställningen till mindre fossilberoende. Metaller som koppar, nickel och aluminium spås en lysande framtid, men den stora frågan är när. I dagsläget ser det inte så ljust ut och stora varningsklockor ringer för den låga tillväxttakten i Kina, ett Europa lite grann på dekis och för frågetecknen kring det amerikanska valet. Vem som vinner/vann i november kan få stora konsekvenser, och vi minns väl alla Trumps protektionistiska drag i hans förra mandatperiod. Samtidigt finns det inget som säger att Kamala Harris är en bättre lösning. Det är lätt att säga att Trump är en galning, men man får inte glömma bort att många amerikaner har en annan åsikt.

Som om inte detta vore nog så har vi ett pågående krig i Ukraina, och en situation som spårar ur alltmer i Mellanöstern.

Hoppet ställs till en kategori som på senare år hållit sig lite i skymundan. För femton år sedan var fondinvolvering i marknaden ett samtalsämne, sedan kom finanskrisen. Nu verkar det som om fondinvesteringar efter en lång tids dvala åter kan komma tillbaks. Om så är fallet är för tidigt att säga, men rent logiskt borde de lockas av potentialen i energitransitionsmetallerna. Det hela är en fråga om timing och vad de inte vill se är marknader som inte klarar av att hålla sig reglerade.