När lite gör mycket

När lite gör mycket

Lite grann i det tysta så har saker och ting förändrats. Det kan tyckas märkligt, men av någon oförklarlig anledning så finns det saker man inte vare sig talar om eller tänker på förrän det är försent. En sådan sak som man inte har reflekterat tillräckligt på innan det var försent är den om var Kina tar all sin råvara ifrån. För nickel är det nästan lite allmänbildning att kinesiskt rostfritt och Indonesien går hand i hand. För koppar är det avtal mellan kineserna och chilenska Codelco framförallt, för stål är det Australien, men hur är det med aluminium?

Ovanför Sierra Leone på Afrikas västkust ligger Guinea med hamnstaden Conakry som huvudstad. År 2015 exporterade Guinea 334 tton bauxit till Kina vilket väl kan anses som mer eller mindre försumbart i det stora hela. Men saker och ting kan förändras, och för perioden jannov förra året en period då Kina totalt importerade 91 Mton bauxit hade den guineanska andelen vuxit en hel del. Från att ha varit som en fis i rymden hade importen från Guinea ökat till att nu stå för 70 procent av all bauxitimport. I runda slängar så exporterades 64 miljoner ton bauxit till Kina från Guinea under dessa 11 månader. Det betyder att 190 tton varje dag lämnade Guinea under dessa månader. Imponerande siffror, men än sen då?

Den 18:e december brann det i en oljeterminal i Conakry, och det har ju ingenting med aluminium att göra, eller?

Om Kina importerar så stor andel av sin råvara från ett annars så ”marginellt” land så hade en brand i en telefonkiosk fått konsekvenser. Aluminiumpriserna på metallbörsen i Shanghai gick upp med 30 % innan

de lugnade ner sig, och som ni kan se på charten så var LME upp ett par hundra dollar fram till första dagarna i januari. Branden hade ingenting med aluminium att göra och ändå kan det påverka så mycket. Det är rätt otäckt att så lite kan betyda så mycket.

Om vi fortsätter med tillbakablickar och statistik så stod USA för 30 % av världsproduktionen av aluminium år 1980, 20 år senare var andelen nere i 15 % och när vi gick in i detta år var andelen nere i ynka 1 %. Men saker och ting förändras och nu är den siffran än lägre eftersom smältverket i New Madrid, Missouri som Noranda förr ägde nu återigen läggs i malpåse. Smältverket har en kapacitet på 280 tton men höga energipriser m.m. gör verket olönsamt. Det är lite ironiskt eftersom Trump, Biden m.fl. i åratal har poängterat hur viktigt det är att USA ska ha en hög självförsörjningsgrad på strategiskt viktiga råvaror. När det gäller importtullar får Kanada och Mexiko argumentera sig blåa innan dom kan anses som del av kontinenten, men pratar man självförsörjning passar kanadensiska smältverk som handsken.

På tal om importavgifter, så införde Trump ju en importavgift på 10 % på aluminium för sex år sedan, den finns kvar. Inte nog med det, den är aktiv i många olika sammanhang. Den republikanska kongressledamoten Ken Buck (ja han heter så) lobbar nu för att denna avgift inte ska tas bort, men väl för att den bör tas bort som en del av kalkylkostnaden när dryckestillverkare köper burkämnen. Argumentet är solklart, varför ha med en importavgift när 70 % av metallen är återvunnen och 16 % är inhemsk produktion. Burkarna är en av de största utgifterna för öltillverkarna så att ta bort denna 10 procentare gör det billigare för amerikanen att köpa sitt sexpack.

Här i Europa vill Polen och baltstaterna att aluminium ska ingå i ett 13:e sanktionspaket mot Ryssland. Kanske ingen stor grej för tillfället eftersom efterfrågan inte riktigt finns just nu. Det var annat när Trump var i fejd med Deripaska. Den gången blev det ordentlig turbulens i marknaden, men det var då det. Nu får vi hoppas på att efterfrågan kommer tillbaks istället och att priserna av den anledningen kan få sig ett lyft. Tyvärr är inte heller den saken så självklar och kanske måste vi vänta till sommaren och andra halvåret innan saker och ting rätar till sig.