4 minute read
Metallbulletiner
Text av Anders Ohlsson ao.ohlsson@telia.com
Krigets vindar
I det stora hela är det samma sorgliga visa med jämmer och elände vart än man vänder sig. Ja det vill säga så länge man inte sitter på en egen liten naturgasfyndighet eller har en liten vattenturbin installerad på tomten. Det är krig och det är covid, och beroende på vilken dag det är så är det olika fokus. På senare tid har fokus flyttats tillbaka från Ukraina och över till Kina. Man kan lockas att dra slutsatsen att kriget då har lugnat ner sig, men så enkelt är det tyvärr inte. De är bara det att vi har fått nya utbrott av covid i Kina, nu senast i Shenzhen, och direkt så vänder vinden. Nu är det fokus på efterfrågan igen och det råder ingen hejd på hur negativ man kan vara. Nuvarande lock down i Shenzhen är allvarlig, men effekten är mest märkbar på det psykologiska planet för så fort som man hör ett enda ord om covid i Kina så får börserna världen runt stora frossan.
Råvarubörserna är inga undantag, och oljan som tidigare varit så i fokus och ansetts som en riktig bristvara handlas nu till de lägsta nivåerna sedan den ryska invasionen. 93 dollar per fat är långt ifrån billigt, men med tanke på det läge vi befinner oss i kan det nästan upplevas som så. Tyvärr ser vi inte samma utveckling när det gäller naturgas, utan där noteras ständigt nya all time highs. De höga gaspriserna får industrin på knä och vore det inte för den osäkra konjunkturen skulle aluminiummarknaden ha haft en helt annan utveckling än den som nu varit.
Lagren på LME är nere på 276 tton vilket är det lägsta de varit sedan år 2005 (och kanske några år till om man ska vara exakt) och det finns inte mycket som pekar på några större inflöden av metall. Ändå så handlas metallen ner. Inte bara det, metallen handlas ner trots att alla befarar att den naturgassituation vi nu har kommer att hålla i sig och kanske till och med bli än värre framöver. Ryssarna fortsätter att strypa gastillförseln, och Europas politiker fortsätter att göra ”allt” vad de kan för att med politiska medel hålla den annalkande vargavintern stången. Det är inte lätt att vända energiskutan 180 grader på en säsong, och det är inte heller lätt för en industri att ställa om på samma korta tidsperiod. Primäraluminiumtillverkning i Väst har varit en allt annat än höglönsam process i många år, tidigare främst på grund av miljöskäl. Den nuvarande situationen adderar ytterligare en dimension, och de absurda prisökningarna vi sett på energi de senaste månaderna gör att smältverken sakta men säkert skruvar ner produktionsvolymerna. Ska lösningen på västvärldens energisituation vara att dra ner så mycket som möjligt på den energikrävande produktionen av aluminium etc. och i så fall, varifrån ska vi då få den metall industrin behöver för tillverkning. Varifrån ska metallen komma till ungdomarnas elsparkcyklar, och varifrån ska metallen komma till alla de elbilar som vi nu förväntas köpa. Kineserna importerar redan idag aluminium från väst och verkar inte i närtid kunna ersätta den med inhemsk produktion. Så var ifrån ska metallen komma, och varför är metallen så mycket lägre i pris idag än tidigare?
Svaret är lika enkelt som bisarrt, brist på tilltro till konsumtionen!
Å ena sidan råder det komponentbrist vilket gör att det är svårt att få ut produkt till kund, men samtidigt så gör de långa leveranstiderna så att många drar sig för att låsa fast sig vid ett åtagande. Vem vill boka en bil som blir din först nästa höst?
Vi trodde/hoppades på att den tighta leveranssituationen skulle lösa sig i takt med att covid-situationen lugnade ner sig, men så har inte blivit fallet. I stället fortsätter covidviruset att gäcka oss och tillsammans med det ryska anfallskriget mot Ukraina bildas en giftig cocktail som fräter sig in och på något sätt nästan svälter ut och tar död på all tro på framtiden.
Men gå inte på det. Det vi nu ser är ett klasiskt exempel på riskaversion, och att aluminium nu gått ner med 40 procent sedan vårens krigshetsade toppar samtidigt som lagren tynar bort gör mig orolig för vad som kommer den dag riskaversionen avtar. Jag vidhåller således att risken fortsatt är på uppsidan.
