Artilleri & Luftvärn nr1 2026

Artilleri-Tidskrift nr 1 2026

MOBILE SHORT-RANGE AIR DEFENCE

MSHORAD

MSHORAD identifies and counteracts all aerial threats. It detects targets, reacts and strikes fast. Consisting of the Giraffe 1X Mobile Radar Unit, RBS 70 NG Mobile Firing Unit and coordinated from our Command and Control solution it redefines ground-based air defence.

Redaktör och ansvarig utgivare:

Stefan Bratt, Lokförargränd 12

775 51 Krylbo, tel 0226-121 09

Mobil: 0703-999 708

E-post: sbratt67@icloud.com

Formgivning: Pernilla Höök

Höök Design AB www.hookdesign.se

Mobil: 0768-41 57 22

E-post: pernilla@hookdesign.se

Redaktionsadress:

Postadresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till Artilleri & Luftvärn

c/o Artilleri & Luftvärnsklubben

Jan Ohlson

Villagatan 72

253 54 Mörarp

E-post: art-lv@jiro.se

Artilleri- och Luftvärnsklubbens medlemmar erhåller tidskriften utan kostnad.

Redaktionen tar inget ansvar för insänt men ej beställt och överenskommet material.

ISSN 004 –

Artilleri & Luftvärn

Tidskrift för artilleri och luftvärn

Nr 1 | 2026 | årgång 155

Collin och Henrik Slettengren

& Luftvärn besöker Försvarsmaktens

Omslagsbild: En finsk luftvärnssoldat från Helsingfors Luftvärnsregemente i hög beredskap för att bekämpa inkommande drönare. Foto: Finska Försvarsmakten.

Illustration A 8, A 9 och Lv 6 heraldiska vapen: Henrik Dahlström, Försvarsmakten 2024.

Tryck: Multiply. Text och bild där inget annat anges är producerade av redaktionen.

Överste Stephan Sjöberg, ordförande

Hög tid att fokusera på ökad föryngring

Stunden närmar sig då jag byter befattning och lämnar över ett roligt och stimulerande jobb till min efterkommande kollega! Till sommaren är planen att jag börjar på Försvarsstaben som chef för Genomförandeledningen, vars uppdrag står mitt i blickfånget för många av de centrala frågorna för Försvarsmaktens utveckling.

När jag nu tänker tillbaka på min tid i artilleriet och som ordförande för vår fina förening är det några saker jag vill trycka på:

Både artilleri och luftvärn står för och kommer fortsatt göra så, för en väldigt stor del av arméns förmågeutveckling liksom Försvarsmakten.

De förmågor som utvecklas inom våra funktioner kommer påverka striden oavsett om vi pratar om armén eller Försvarsmakten. Våra täta och intensiva kontakterna vi har med allierade skvallrar också om spännande och utvecklande befattningar för oss framöver! Ett exempel finner ni längre fram i denna tidskrift då vår tidigare ordförande, Mikael Beck tar plats i SACEUR:s stab i SHAPE.

Tätt samarbete

Något som imponerade på mig redan från början när jag klev på som chef för Bodens artilleriregemente och artilleriinspektör var det mycket täta samarbetet med FMV:s Arméavdelning och industrierna. Jag är helt övertygad om att det behöver fortsätta vara så även framöver, och utvecklas vidare!

Här tjänar vi i våra funktioner som förebild för andra. Artilleri- och Luftvärnsklubben bidrar till denna täta samverkan – byggandes på respekt för varandras roller – på ett mycket fint sätt!

Jens Åkerlund, Försvarsmakten

Samarbetet i Norden med våra grannländer vill jag också lyfta fram!

Under min tid har jag samverkat betydligt mer med artilleriinspektörer i de andra nordiska länderna, än med andra förbandschefer i vår armé.

När vi nu alla fyra befinner oss under samma paraply (Nato), ser jag bara ytterligare möjligheter till att göra saker tillsammans!

Centralt skapa föryngring

Att vi alla tillsammans med gemensamma krafter nu arbetar för att föryngra föreningens medlemskader ser jag som centralt. Och utifrån vad jag beskrivit ovan, torde det inte vara svårt att motivera våra yngre medarbetare att engagera sig i klubbens olika verksamheter och träffar.

Stort tack för dessa oerhört berikande år som ordförande för

Artilleri- och Luftvärnsklubben!

Jag kommer fortsätta följa verksamheten, men från ett annat perspektiv och befattning.

EuroPULS

EUROPEAN ROCKET ARTILLERY

Nya förmågor måste införas i en accelererande teknikutveckling

Hur ska den svenska armén arbeta med att införa nya förmågor, till exempel patrullrobotar och förfinade telekrigsmetoder i en tid då teknikutvecklingen går i en rasande fart. Det beskriver överstelöjtnanterna

Henrik Slettengren, utvecklingschef för armén och Niklas Collin, chef för arméstabens krigsförbandsavdelning för Artilleri & Luftvärns läsekrets.

En försöksdrönare har fastnat i ett fångstnät under ett systemtest.

Foto: Diehl Defence

”Den snabba teknikutvecklingen inom det militära området ställer nya krav på hur förmågor anskaffas, implementeras och nyttjas.

Svenska armén står inför utmaningen att samtidigt möta ett omedelbart operativt behov och hantera strukturer och processer som inte är anpassade för ett accelererande tempo. Med denna artikel vill vi beskriva arméns angreppssätt för att införa nya förmågor som UAV/RPAS, patrullrobot, counter-UAS och telekrig i ett säkerhetsläge präglat av krav på beredskap här och nu.

Förmågeutveckling och kunskapsuppbyggnad

Armén kravställer forskning och teknikutveckling inom UAS-området vilket till stor del omhändertas av FOI, FMV, akademin (inkl. FHS) samt industrin.

Många projekt fokuserar på teknik och förmåga inom counterUAS, exempelvis mikrovågsvapen och laser. Ett annat fokus är hur drönare bör användas för ökad stridseffekt, utformning olika typer av stridsdelar samt energilagringssystem.

Studier, konceptutveckling samt prov och försök ska kunna genomföras vid samtliga av arméns skolor, centra och förband.

För att skynda på den användardrivna utvecklingen måste prov- och försöksutrustning vara möjligt för Försvarsmakten att direktanskaffa.

Förmåga

här och nu

Den teknologiska utvecklingen inom det militära området accelererar i en takt som utmanar etablerade anskaffnings-, införande- och utbildningsprocesser. Samtidigt måste Försvarsmakten, och i synnerhet arméförbanden, vara beredda att möta ett väpnat angrepp mot alliansen idag och i morgon.

Som tidigare är känt är idag svenska arméförband samgrupperade med andra allierade inom ramen för Natos Forward Land Forces (FLF) i Lettland.

Detta ställer krav på att svenska förband tillförs relevanta vapensystem och förmågor. Samtidigt är det uppenbart att traditionella processer för anskaffning och implementering inte är anpassade för behovet av nya system – ”här och nu”.

Flera nya drönarsystem (bilden visar UAV 06) är nu under införande eller försök inom armén. Och författarna ser klara behov av att direktanskaffa fler system med tank på den pågående hotutvecklingen.

En pyramid för förmågeimplementering

Armén tillämpar en modell som kan beskrivas som en pyramid för förmågeuppbyggnad. Basen utgörs av grundläggande kunskaper och förhållningssätt som alla förband måste behärska. Inom counter-UAS innebär detta exempelvis maskering, spridning och anpassat uppträdande. Nästa nivå omfattar tilläggsförmågor som finns hos färre delar av organisationen, såsom telekrig och kinetisk verkan med befintliga vapensystem och vapenstationer.

I spetsen av pyramiden finns specialiserade förband med avancerad materiel, exempelvis luftvärnsförband för bekämpning av UAS. Denna modell appliceras även på andra nya förmågor som implementeras i armén.

Arméchefens vilja är att samtliga förband i fältarmén ska utrustas med förmågor som UAV/RPAS och counter-UAS. Alla förband behöver även någon form av tillägg för att kunna verka och skydda exempelvis stabsplatser, dessa förmågor kommer i huvudsak implementeras i befintliga strukturer.

Spetsförbanden kan vara nya plutoner eller kompanier som behöver utvecklas efterhand som armén genomför organisations- och metodförsök.

Implementeringen av nya förmågor sker genom ett delat ansvar mellan arméns linjeorganisation och utvecklingsverksamheter. Det myndighetsgemensamma projektet Demo UCAV möjliggör prov och försök av materiel, metoder och organisation med UAV/RPAS, counter-UAS och patrullrobot.

Luftvärnets Stridsskola ansvarar för regler och metoder avseende truppluftvärn. Markstridsskolan stödjer förbandens prov- och försöksverksamhet, utvecklar handböcker (se annan artikel i detta nummer), integrerar UAS i sin officersutbildning samt utvecklar kinetisk verkan med befintliga vapensystem. Artilleriets Stridsskola ansvarar för patrullrobotar och UAScentrum för utbildning av piloter och test av nya farkoster.

Parallellt med teknikutvecklingen genomförs även taktikutveckling vid arméns stridsskolor.

Tempo före perfektion

Med hänsyn till omvärldsläget och teknikutvecklingen genomförs nu flera olika projekt inom Försvarsmakten inom överlappande områden. Det är viktigt vi testar och utvärderar samma system i olika miljöer och med förband varierande kulturella normer. Ett organisations- och metodförsök med samma system vid olika förband kan komma fram till olika slutsatser. Tilldelning av system till förband sker successivt efter beslut av arméchefen. För att möta hotbilden krävs att hela kedjan, från industri till soldat, accepterar risk och avstår från att jaga perfektion. Tillräckligt bra ”här och nu” måste vara vägledande för att säkerställa operativ effekt hos våra insatta förband.”

Henrik Slettengren

är pansarofficer, med bakgrund från P2 och P7 med tidigare befattningar som bland annat kompanioch planeringschef. Henrik är idag chef för arméstabens utvecklingsavdelning med ansvar för, bland annat, forskning- och teknikutveckling, internationell förmågeutveckling, doktrinutveckling samt studie- och konceptutveckling inom armén.

Niklas Collin

är artillerist och har tidigare varit chef för Grundutbildningsbataljonen på A 8. Idag är Niklas är chef för arméstabens krigsförbandsavdelning, med ansvar för utveckling och vidmakthållande av krigsförband. Avdelningen jobbar i nära i dialog med utvecklingsavdelningen i utvecklingsfrågor.

Mängden av drönarsystem som nu erbjuds Försvarsmakten från olika företag är omfattande och det gäller att få en struktur och samordning i hur anskaffning och införande sker, konstaterar artikelns författare. På bilden t.h. visas en tysk, markgående UAV med luftvärnsförmåga.

Artilleri & Luftvärn

IRIS-T SLM

COMBAT-PROVEN

Tactical interoperability meets strategic agility: IRIS-T SLM protects urban areas, critical infrastructures and military formations from airborne threats.

Watch now

Nytt strategiskt koncept för drönarkrigföring

Samordningsuppdraget viktigt

för Försvarsmaktens nya UAS-centrum

-Vad är UAS eller mera i vardagstal, drönare för något? En funktion, en förmåga eller till och med en framtida stridskraft. Mitt svar – ett nytt sätt att strida vilket ställer krav på ny materiel, nya metoder och inte minst markant ökad kompetens. Det säger major Michael Gunnerek som sedan halvårsskiftet ifjol leder Försvarsmaktens nya drönarcentrum, UAS-centrum efter den engelska beteckningen unmanned, aerial systems (UAS).

Major Michael Gunnerek är sedan förra sommaren chef för Försvarsmaktens

nya UAS-centrum som huserar i en tidigare byggnad för en av Västgöta Flygflottiljs stridsflygdivisioner.

Ett centra beläget i drönarnas svenska högborg, Karlsborg där operationer med drönare eller obemannade, flygande farkoster genomförts sedan början av 80-talet.

Då opererade Försvarsmakten och divisionerna, dåvarande fördelningar med enstaka system och arbetet var till stor del inriktat mot försök och utformning av nya metoder för bland annat informationsinhämtning och eldledning av indirekt eld.

Strategiskt koncept

Idag går utvecklingen jämfört med för bara något decennium tillbaka, i raketfart, både vad gäller tekniska system men även taktik.

Inte minst kriget i Ukraina har gång på gång påvisat effekter av att kunna strida och effektivt verka med UAS-system. Samtidigt har på hemmaplan en rad försök och utvecklingsarbete skett inom varje försvarsgren men någon direkt samordning av arbetet har inte skett.

- I alla fall är det ett viktigt mål för oss vid UAS Centrum att få till stånd en samordning. Vi har under flera år skrivit rapporter till försvarsstabsnivå och stridskrafternas staber, som pekat på att det måste ske någon typ av samordning från försvarsmaktsnivå. För oss och även Försvarsmakten vill jag hävda, har nu är ett viktigt steg tagits då ÖB i slutet av förra året fastställde ett strategiskt koncept för drönarkrigföring, säger Michael Gunnerek.

Ett koncept som hanterar alla obemannade farkoster i alla domäner samt anger inriktning för att utveckla offensiv och defensiv förmåga till drönarkrigföring på alla ledningsnivåer och domäner.

Forcerad förmågeutveckling

Avsikten är att förmågeutvecklingen ska forceras fram till år 2030 med syftet att förstärka krigsförbanden med de förmågor som krävs. -Det är bra att detta nu är under uppbyggnad men Rom byggdes inte över en natt. Samma gäller vårt arbete med att få en robust och uthållig förmåga att bedriva drönarkrigföring. Inte minst handlar det om en ensad syn om hur vi agerar i luftrummet med all samordning som det medför, konstaterar Michael Gunnerek.

Hög prioritet

Drönarkrigföring har inom många försvarsmakter och även inom Natoalliansen hög prioritet. Något som bland annat visades i samband med Natoövningen Hedgehog i Baltikum förra hösten. Drygt en handfull, erfarna ukrainska drönarpiloter med så kallade FPVsystem (First-person View där en pilot styr en drönare med hjälp av

DRÖNARKRIGFÖRING

ett par videoglasögon och bärbar kontroll), bekämpade två mekaniserade bataljoners stridsfordon under mindre tidsförlopp än en dag. Totalt slogs 17 stridsfordon ut under sammanlagt ett 30-tal attacker. Enligt det oberoende, amerikanska konfliktanalysinstitutet ISW tillverkade enbart Ukraina över fyra miljoner FPV-drönare under förra året.

Under Hedgeövningen var fyrtio (!) av dessa operativa…

Invigdes sommaren 2026

Försvarsmaktens center för obemannade flygande system, UAScentrum, invigdes i somras och är lokaliserat till F 6:s tidigare flottiljområde i norra delen av samhället.

Centrat är beläget i en av de tidigare stridsflygdivisionernas lokaler med bland annat ett större hangar för tidigare Viggenflygplan. Mycket praktiskt med tanke på närheten till ett stort övningsområde för utbildningar.

Uppdraget för centrat är att träna, utbilda och utveckla förmågor och taktik inom området för obemannade och flygande system. Antalet anställda ska om något år vara över 40 personer. Idag är personalstyrkan knappt 20.

En rad olika UAS:er, stora som små ingår i UAS-centrum arsenal av UAS-system som idag nyttjas för såväl försök som utbildningar.

- Vi har i vår uppdragsbeskrivning också ett mandat från arméchefen, då han är ansvarig för materielområdet, att leda arméns samordning av förmågeutveckling kopplat till drönarstriden. Med tanke på områdets prioritet, aktualitet och de ambitioner som finns uttryckta kring den nya krigföringen ser jag i framtiden att centrat leds av minst en överste, gärna en general. Detta säger jag inte för att underkänna min egen förmåga eller de ansträngningar vi representerar utan helt enkelt utifrån möjligheten att få ett brett genomslag i hela Försvarsmakten, säger Michael Gunnerek. Han poängterar vikten av att behålla personal med sin specialkompetens i ett långsiktigt perspektiv.

- Det är en utmaning men samtidigt har vi haft lite draghjälp av media då ett antal rikstäckande medier, även utländska och försvarsrelaterade tidskrifter besökt centrat, vilket givit oss god marknadsföring.

Högt utbildningstempo

Operativa eller inte. Verksamheten går långt ifrån på sparlåga utan olika utbildningar genomförs med allt högre intensitet:

- Det vi nu inriktar oss på är att utbilda instruktörer som i sin tur genomför utbildningar på de förband som de tillhör. På så sätt får vi fart på utbildningsverksamheten och kan genomföra både omvärldsbevakning samt kompetensutveckling av min personal, säger Michael Gunnerek.

Idag genomför UAS-centrum utbildningar på ett antal olika system, bland annat den mindre drönaren UAS 06 samt en dansktillverkad drönare, RQ 35 Heidrun som kommer att tilldelas förband på högre ledningsnivå. Försök ska också inledas med ett större brigadsystem, med mål att förbandssätta inom loppet av något år.

Måste tänka framåt

Samtidigt som många ”här och nu”-frågor hanteras vid centrat poängterar Michael Gunnerek vikten av långsiktighet: - Jag är den förste att poängtera vikten av ett fungerande samarbete mellan oss, industri, forskning och FMV. Vi kan inte köpa ett stort antal system, förrådsställa dessa och tro att de kommer att vara aktuella i sin funktion om några år. Utvecklingen i Ukraina visar att ett drönarsystem har en livstid utan uppgraderingar på bara några månader. Det krävs ett tajt samarbete mellan oss, FMV

En quadrokopter utrustad med två övningsgranater som kan fällas över ett upptäckt mål och ger en tydlig upplevelse vad

FPV-hotet för personal på marken innebär. Mittenbilden: En marin drönare som har förmåga att förflytta sig i vatten.

Bild t h: En minidrönare med förmåga att ta sig in i trånga utrymmen och utföra spaning.

och industrin kopplat till anskaffningar och uppdateringar så att krigsorganisationen har rätt prylar när de behövs kanske.

Samtidigt gäller det att inte tappa fokus på tidtempus och behov för krigsförbanden, konstaterar Gunnerek.

- Det vi vet, åtminstone är ganska säkra på är att dagens system till stora delar kommer att vara inaktuella om ett par år. Ska vi då lägga ut hundratals miljoner kronor på anskaffningar måste vi också ha koll på vilka förmågor som kommer att krävas framgent. Och vem ansvarar för vad?

Frågorna finns men svaren är ännu inte givna och den bristande samordning som funnits vad gäller drönarkrigföring hoppas Michael Gunnerek nu ska vara historia.

- Vi har vare sig tid eller kraft att lägga energi på att käbbla om ansvar eller inte. Det vi kan konstatera är att drönare är ett nytt sätt att strida som spänner över alla funktioner, typförband, domäner och stridskrafter och detta måste vi förhålla oss till. Det får inte bli att vi spenderar miljarder bara på material som vi inte klarar av att förbandsätta för personal och kompetens saknas. Det blir ingen förmåga! Michael Gunnerek säger att det framgent är vitalt för Försvarsmakten att angripa drönarområdet med ett helikopterperspektiv.

Det går inte att se på ett klassiskt sätt med att bekämpning är en fråga för artilleriet, flygande större objekt är en luftvärnsfråga och så vidare.

Fortfarande är det Försvarsmaktens olika stridsskolor som ansvarar för utvecklingen av stridstekniker och taktik utifrån de militära pro-

blem som högre chef fastställer och så ska det vara, anser Gunnerek. Samtidigt finns ännu inte formaliserade inriktningar mot drönarkrigföring på vare sig officersprogrammet eller specialistofficersutbildningen.

Försörjningstrygghet av komponenter

Michael Gunnerek poängterar att vidareutvecklingen av drönarstriden vid stridsskolorna måste gå hand i hand med typförbandens utvecklingscykel vad gäller förbandssättning, materiel, prov och försök samt inte minst kompetensutveckling av officerare.

- Lyckas vi inte nå blivande officerare i de lägre skikten, blivande kaptenerna och majorerna kommer vi inte att kunna etablera en god förmåga i en stabsmiljö för att planera drönarkrigföring i ett bredare perspektiv.

Ett annat perspektiv som Michael Gunnerek framhåller under vårt besök är redundans och försörjningstrygghet. Under vår enkla rundvandring visar han ett antal olika system som UAS-centrum idag förfogar över, varav vissa utbildas på. Här finns allt från den norska mikrodrönaren Black Hornet Nano till större multikoptrar som kan bära över hundra kilo last.

- Men ta en sådan sak som en enkel motor till drönaren. Hur säkerställer vi tillgång till små elmotorer tillverkade av koppartråd och magneter. I Ukraina är behovet av en sådan förhållandevis enkel komponent flera miljoner årligen. Vilken strategi har vi i vårt land för att säkra vårt behov?

Finska luftvärnet och armén möter drönarhot med nya och gamla system

Det är långt ifrån bara den svenska Försvarsmakten och armén som arbetar intensivt med att anpassa sina förmågor och verktyg till det allt mer omfattande hoten från drönare. Exklusivt för Artilleri & Luftvärn rapporterar finska luftvärnsinspektören, överste Mano-Mikael Nokelainen om satsningar på bland annat bekämpningssystem som pågår i det finska försvaret.

“The war in Ukraine has been going on for four years. Longer than anyone dared to expect or fear. During the war, air attacks and their countermeasures have taken on an increasingly important role. The nature of air warfare has changed.

Inom det finska luftvärnet och luftförsvaret har sedan andra världskriget automatkanonsystem funnits i organiserade förband. Bilden visar ett modifierat, dubbelpipigt ryskt system, ZSU-34.

In Ukraine, the war in air has been taken over by unmanned systems and precision weapons, such as drones, cruise missiles and ballistic missiles. If someone had asked two years ago whether we would see hundreds of drones strike Ukraine's critical infrastructure or cities overnight, few would have believed it.

Be used more effectively

From an air defence perspective, the change in the threat has been significant, which at the same time challenges the operating principles and system solutions of air defence. Countering drones and missiles has become a significant, recognized challenge. We need to be able to combat it on a mass scale and cost-effective means. To meet the challenge, new, suitable and capable countermeasures must be found, and existing air defence systems must be used more effectively in line with the threat. Finland has also begun to find solutions to these challenges.

Develops anti-drone capabilities

The actions taken by the Finnish Defence Forces to counter the changed air threat can be divided into the following entities and measures:

Responding to the threat is everyone's business.

All forces must have the ability to actively and passively protect and defend themselves. This is not just a task for air defence. For active measures, this means the ability to detect and engage targets. For passive measures, decoys, camouflage, protective nets, etc. These have all been introduced into the training requirements of all forces.

The ability to counter small drones is part of a every unit's force protection.

In Finland there have been procured highly efficient detection and defence systems to combat small micro-level drones - the FPV drones seen in Ukraine. These systems will be introduced in all military units in Finland this year. And the number will be increased so that in the future every unit will have the necessary ability to force protection from the drone threat, also through active measures.

Cost-effective countermeasures against Class 2 drones –as part of air defense.

Class 2 refers to larger drones, such as the Shahed and Gera, seen in Ukraine. The cost-effective capability defending against these drones has become the talk of all anti-aircraft gunners – regardless of country – since the war in Ukraine.

A traditional air defence interceptor (missile) is not a viable defence against a drone with a cost of 10 000 euro, especially if there are 100-200 of them in a single attack.

We are looking for new solutions to this, which are finally starting to appear in the defence industry market. After all, cost-effective interceptor drones have already taken on a significant role in Ukraine last year, and cheaper "C-UAS missiles" are also starting to appear on the market. The introduction of these cost-effective solutions by Finnish air defence will also be seen in the near future.

Continuously development and testing

The development of technology in UAS and CUAS systems is extremely fast and this challenges armed forces around the world. In Finland, we started organizing systematic Air Defence Demo Events last year, which provides a regular showcase for changing technologies and the defence industry. In this development, we cannot wait, but we must be much more agile in equipping ourselves than in the past with traditional air defence equipment, which was acquired for decades to come.

Finsk skyttesoldat utrustad med det AI-stödda siktet Smartshooter för att öka förmåga att verka med automatvapen mot drönarhot.

A new dawn for air defence cannons

These new or improved old methods do not eliminate the need for traditional air defence. We must still prepare for the traditional air threat with layered air defence – this has also been noticed in Ukraine. There is no single solution –multi-layered air defence approach is still essential. There is a need again for the massive firepower of air defence artillery (cannons). It is much more cost-effective than air defence missile systems for the threat described above. Fortunately, air defence cannon systems have still been in use in Finland, although their training was about to be discontinued several times.

Now, training is being carried out on a mass scale again for conscripts, and air defence cannons have experienced a new dawn. The main equipment is the 23-millimetre ZSU 23 cannons. The 35 mm anti-aircraft-guns (Marksman) are also still in training.

But, is also crucial to emphasize that missile air defence is still needed. Not to mention the ability to intercept ballistic missiles. Finland's long-range air defence solution – David's Sling – is progressing as a project and its deployment is approaching. We are looking forward to this, as David's Sling will bring us a completely new class of performance, the one of which we have not had since 1996.

Mano-Mikael Nokelainen

Överste Mano-Mikael Nokelainen, 53, är sedan januari 2024 finska arméns luftvärnsinspektör. Hans tidigare befattningar inom Försvarsmakten har bland annat varit chef för Helsingfors Luftvärnsregemente samt chef för finska cyberförsvarsenheten, där han varit med och byggt upp cyberförsvaret.

Better multi-layered air defence

Liksom i Ukraina har nu även finska försvaret beställt handburna drönarvarningsystem från finska Sensofusion. Det handburna systemet har framgångsrikt används av Ukraina under en längre tid i kriget mot Ryssland.

With new solutions, Finland's air defence is building an even better multi-layered air defence system, although there is always a need for development. There is never enough air defence, considering the events of the war in Ukraine. The range of operating systems in air defence will increase. This will challenge our training efforts and maintenance. A weapon system alone will not help – we need skilled operators, who are the key factors. Solutions are being sought for this too – the importance of air defence has been once again recognized by the war. Air defence is the first in battle – and to win the battle, we must have high-performance equipment and trained operators. There is no doubt that there is plenty to do with air defence and we must adapt to the challenges of the times.”

Överste

Foto: finska Försvarsmakten

One Partner for all Missions

One Partner for all Missions

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:

■ Transportfordon

■ Transportfordon

■ Bärgningsfordon

■ Reparations- och underhållsfordon

■ Bärgningsfordon

■ Stridsutrustning

■ Reparations- och underhållsfordon

■ Stridsutrustning

■ Artilleri- och granatkastarammunition

■ Stridsvagnsammunition

■ Artilleri- och granatkastarammunition

■ Stridsvagnsammunition

■ Specialammunition

■ Specialammunition

■ Stridsvagnar och stridsfordon

■ Indirekta eldsystem

■ Stridsvagnar och stridsfordon

■ Ledning och samband

■ Indirekta eldsystem

■ Simulering och träningsutrustning

■ Ledning och samband

■ Logistiklösningar

■ Simulering och träningsutrustning

■ Logistiklösningar

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

HX2 4x4 som bärare till 120 mm grk MWS120, från Rheinmetall Norway. HX2 8x8 som bärare till 155 mm ARCHER, från BAE Systems Bofors.

Kriget i Ukraina - Ryssland avfyrade över 50 000 Shaheddrönare

Svår stridsekonomi att bekämpa billiga drönare med avancerade robotar

För en dryg månad sedan gick kriget i Ukraina in på sitt femte. År som bland annat präglats av en mycket snabb utveckling med användandet av drönare i en rad olika funktioner. Johan Houvinen, lärare på Försvarshögskolan och luftvärnsofficer har i sin tidigare roll som arméattaché i Ryssland och Belarus samt EU-rådgivare i Ukraina följt den galopperande drönarutvecklingen.

”Modern krigföring kan beskrivas som en krigföring som inte följer eller markant skiljer sig från, tidigare konflikter eller krig, där ny taktik med nya stridstekniker och teknologier tvingar de stridande att anpassa och modernisera sig för att bibehålla sin stridsduglighet. Rysslands krig i Ukraina har tvingat båda sidor att anpassa sig till det moderna kriget.

Billigare alternativ

Rysslands utdragna krig i Ukraina med stora materiella och personella förluster, stor brist på kryssningsoch ballistiska robotar samt artilleriammunition efter intensiva strider, skapade ett ryskt behov att hitta alternativa billiga alternativ. Sedan september 2022 har Ryssland regelbundet använt den iranska Shahed-drönaren HESA Shahed 136 (Geran-2) för att genomföra långräckviddig bekämpning mot ukrainsk kritisk infrastruktur. Shahed är en 3,5 meter lång deltavingad, propellerdriven (på senare tid även jetdriven) farkost med en räckvidd på cirka 250 mil.

för att maximera det ukrainska luftförsvaret. Det ukrainska luftförsvaret måste nästan dagligen hantera komplicerade attacker, där 15–20 kryssnings- och ballistiska robotar blandas upp med 200–800 drönare.

54 538 avfyrade Shaheddrönare

Under 2025 avfyrade Ryssland hela 54 538 drönare av Shahed-typ mot Ukraina. 47 275 drönare av dessa sköts ned, men hela 7 263 drönare träffade med andra ord målet. Ett mål som oftast varit en del av Ukrainas kritiska infrastruktur som exempelvis radarsystem, ledningsmaster, telenätsmaster, el- eller gasnätet, järnvägsnätet eller broar.

I december för ra året avfyrades 5 131 Shahed-drönare, där 3 065 var beväpnade. Ukraina lyckades bekämpa 4 245 av dessa, men 886 ryska drönare lyckades träffa sitt mål. Varje drönare uppges ha en verkansdel på cirka 40 kilo sprängämne, vilket innebär att varje träff medför kraftiga och svårlagade skador.

Attackerna mot ukrainska städer och kritisk infrastruktur sker med kvalificerade kryssningsrobotar av typen Kaliber, Kh101 eller Kinjzal samt ballistiska robotar av typen Iskander, där drönaren Shahed 136 kompletteras ofta med den liknande men enklare och billigare skenmålsdrönaren Gerbera,

Anflygning nattetid

Städer som oftast utsätts för Shahedattacker är de som ligger närmast frontområdena, till exempel Sumy, Tjernihiv, Charkiv, Dnipro och Zaporizjzja. Men även Kiev och Odessa utsätts för anfall.

Överstelöjtnant Johan Huovinen

tjänstgör idag som strategilärare vid Försvarshögskolans institution för krigsvetenskap och militär-

historia. Han har en bakgrund som luftvärnsofficer vid dåvarande Roslagens Luftvärnsregemente, Lv3.

Förutom sin läraruppgift är även Huovinen av olika medier, främst etermedier, flitigt anlitad som expert när det gäller att kommentera, analysera eller förklara mer komplicerade militära frågor för en bredare.

Huovinen har också verkat inom Försvarsmaktens underrättelsefunktion under många år och bland

annat varit arméattache i Moskva samt EU:s militära rådgivare med stationering i Kiev.

Shahed-drönarens långsamma fart om dryga 150 kilometer i timmen gör den till ett lättare mål att bekämpa om den får flyga mot mål längre in i landet.

För att undvika bekämpning från tunga kulsprutor och eldrörsluftvärn sker anflygning oftast nattetid och på höjder över 2 500 meter, vilket gör att system som BAE Systems

Tridon MK2 bör stå vid skyddsobjektet för att nå bäst verkan.

Priset för att tillverka en Shahed uppges vara runt 20 000 – 80 000 dollar, beroende på typ och tillverkare. Ryssland som idag själva tillverkar Shahed under namnet Geran med olika sifferbeteckningar, uppges ha tillverkningskostnader i det övre spannet och Iran i det lägre.

En jaktrobot bedöms kosta minst 1 miljon dollar för att inte nämna de väsentligt dyrare robotarna till för Patriot-systemet - minst 4 miljoner dollar styck.

Svårmotiverad stridsekonomi

Missilerna till systemen IRIS-T och NASAMS kostar ungefär 400 000 dollar. Med andra ord finns helt enkelt inte stridsekonomi att använda jaktflyg eller kvalificerade luftvärnssystem för att bekämpa drönare av Shahed-typ.

Den ukrainska sidan använder äldre sovjetiska luftvärnssystem (SA-8 Gecko nämns), men även luftvärnskanonvagnar av typen ZSU-23 och dess tyska motsvarighet, Gepard. Det

ukrainska arméflyget och även dess motsvarighet till svenska Frivilliga flygkåren bekämpar framgångsrikt drönare nattetid med automatkanoner och kulsprutor.

Den ryska sidan har nyligen försett drönare med IR-lampor för att blända de ukrainska flygförarnas mörkerutrustning. Vårt eget, utmärkta robot 70-system är också framgångsrika i bekämpning av Shahed, men kämpar också med stridsekonomin.

Regelbundna och dagliga attacker

En del av Ukrainas problem är att de ryska attackerna återkommer regelbundet, ibland dagligen, längs en nästan 100 mil lång front, och emellanåt med ett djup på 35 mil till Kiev. För att kunna få verkan med tunga kulsprutor och eldrörssystemen måste man stå nära infrastrukturen man skyddar, samtidigt som man inte kan befinna sig vid alla viktiga objekt.

Helikoptrar och propellerflyg bekämpar mål från fronten till Kiev eller över Svarta havet utanför Odessa. Helikoptrar och propellerflyg är ett relativt billigt system för att bekämpa

Shahed-drönare, men samtidigt personalkrävande med piloter, skyttar, färdmekaniker, markpersonal, luftbevakningspersonal och servicetekniker.

Utvecklingen vad avser bekämpning av Shahed-drönartyper går hela tiden framåt. Det gäller såväl sensorsystem för att

Högra bilden ovan visar med stor tydlighet komplexiteten med att bekämpa ett drönaranfall. Grafiken visar ett av de ryska anfallen som genomförts mot Ukraina och varje streck symboliserar en drönares anflygningsväg.

upptäcka drönarna i tid, men också förmågan att kunna bekämpa dem. Ukraina skulle behöva mera kvalificerade eldrörsystem med kvalificerad ammunition. Något som Sverige och Danmark nyligen tog fasta på med beslut att förse Ukraina med ytterligare luftvärnssystem av typ Tridon Mk2.

Små jaktdrönare utvecklas

Utvecklingen går samtidigt mot att utveckla små jaktdrönare med fyra rotorer (quadcoptrar) och en sprängladdning som skjuts upp. Operatörer som erhållit måldata kan då styra in mot Shahed-drönarna och slå ut dem genom att antända sprängladdningen genom anslag, en form av ”kamikazedrönare”. Jaktdrönare bör kunna färdas i minst 250 km/h för att kunna jaga i kapp Shaheddrönaren eftersom operatören inte alltid står rakt under överflygande Shahed. En av utmaningarna är att piloterna behöver mycket träning för att kunna hantera jaktdrönarna, samtidigt som piloterna behövs vid fronten. Det är svårt att få instruktörer och piloter att komma till den viktiga utbildningen.

Sverige måste följa efter

En ukrainsk producent har idag utvecklat en jaktdrönare med en stridsdel på 0,3–0,5 kg, en räckvidd på 20 km, höjdtäckning upp till 5 000 meter och med en hastighet på 350 km/h. Den typen av jaktdrönare kan möta den senaste ryska utvecklingen av Shahed, Geran-3, som fått en liten jetmotor. Om Polen hade haft den här typen av jaktdrönare i september 2025 när Ryssland skickade in ett tjugotal Gerbera-drönare utan stridslast hade man snabbare kunnat visa handlingskraft. Nu skickade man upp jaktflyg för att möta ett okänt hot, mot vilket man senare använde bland annat jaktrobot. Incidenten pågick i flera timmar. De ryska drönarna blev ett asymmetriskt hot mot Natos Enhanced Air Policing i Polen, vilket kan sägas spegla det moderna kriget. Vi måste anpassa oss till denna typ av vapen som nu ständigt är under utveckling. Luftvärnet måste skaffa kunskap om jaktdrönare, kanske anskaffa jaktdrönare, för att kunna möta denna typ av lufthot?”

GRKPBV 90

GRKPBV 90 Mjölner kräver knappast någon närmare presentation för Artilleri & Luftvärns läsare. Ett enkelt och robust system framtaget på rekordtid i nära samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och BAE Systems Hägglunds. baesystems.com/product/mjolner

Markstridsskolan kompletterar handböcker med UAS och C-UAS

Nyttjandet av obemannade flygande system (UAS) för att leda indirekt eld är ett område som har utvecklats snabbt under kriget i Ukraina. I Sverige har UAS främst nyttjats vid spanings- och underrättelseförband för att inhämta information till underrättelsefunktionen. Metoder för att nyttja system som UAV 05 för att leda indirekt eld har funnits och stöd för detta har funnits i både reglementen och handböcker.

Med anskaffningen av mindre system som UAV 06 har det blivit möjligt att sprida UAS på stor bredd inom armén. Vilket i sig inneburit att UAS nyttas på ett antal olika sätt inom förbanden. Även inom funktionen bekämpning pågår utveckling av hur obemannade system ska stötta dagens metoder?

Inarbetar nya erfarenheter

För att sprida kunskap och skapa en gemensam utgångspunkt har Markstridsskolan (MSS) tagit fram två direktiv

för hur UAS kan nyttjas vid kompani och bataljon. Då arbetet har utgått från verksamheten vid I 19, P 4 och P 7 och då främst vid deras stridsvagns- och pansarskyttekompanier präglas direktiven av detta. Men arbetet att bredda texterna mot alla typer av förband pågår och direktivet för kompani är redan i sin andra utgåva. Målsättningen är att inarbeta erfarenheterna från årets grundutbildning under andra kvartalet i år så att en ny utgåva av direktiven finns tillgänglig nästa utbildningsår.

Fanjunkare Simon Goldkuhl

är artillerist med bakgrund från sensorkompaniet på A9 i Boden. Idag tillhör han en bataljon i fjärde brigaden med uppgift som underrättelsebefäl. I det vardagliga arbetet tjänstgör han som utvecklingsofficer vid Markstridsskolan och bland annat skolans kompentensföreträdare RPAS, redaktör för nya handbok C-UAS samt utbildar blivande bataljonschefer i motståndarkunskap.

Idag är inte planen att fastställa direktiven som handböcker om hur man nyttjar UAS, utan att istället jobba in relevanta delar i respektive förbandshandbok.

Avsikten är att upphöra med direktiven när UAS jobbats in i samtliga handböcker. Fördelen att jobba med direktiv är att det går snabbt att omsätta dessa med nya erfarenheter.

Nackdelen med metoden är att dokumenten blir mindre tillgängliga då de inte går att beställa som tryck eller finna på Försvarsmaktens intranät, Emilia.

För att hantera ovanstående risk har MSS tryckt flera hundra exemplar av direktiven som har distribuerats till samtliga organisationsenheter (OrgE) inom armén samt stora delar av övriga Försvarsmakten.

Ny handbok för counter-UAS

Den vidare utvecklingen av direktiven är helt beroende av arméns förbands och de erfarenheter som förbandens personal dragit.

MSS kommer kalla samtliga förband till ett brukarmöte under andra kvartalet i år för att samla in erfarenheter från verksamheten.

De ökade möjligheterna med UAS har även medfört ett ökat hot från fiendens UAS. Därför har arméstaben gett MSS uppdraget att med stöd från Luftstridskolan, Fältarbetsskolan

och Ledningsstridsskolan skriva en handbok hur förband ska genomföra bekämpning av drönare, eller counter-unmanned arial system (C-UAS).

Fastställs under 2026

Skrivandet har utgått från befintliga materielsystem, men metoderna kommer vara relevanta även när nya skyddssystem införs. Det hot som UAS utgör för förbanden är inte helt nytt, men många av dagens luftvärnssystem är optimerade för att bekämpa mer krävande mål vilket gör att de kan vara stridsekonomiskt tveksamma att använda mot UAS. Många av de system som utvecklas efter erfarenheterna från Ukraina är lättare och mindre potenta än dagens luftvärn.

Då de dessutom sällan är utformade för att integreras i luftvärnssystem hamnar metoderna för dess nyttjande närmare truppluftvärn.

Handboken är godkänd av MSS för försöksvis tillämpning under vårens övningsserie med målet att den fastställs under andra kvartalet i år.

Som för luftvärn är det viktigt att framhålla att C-UAS inte är en enbart defensiv verksamhet. Genom nyttjandet av CUAS ska våra förband skapa sig det handlingsutrymme som krävs för att lösa sina uppgifter.

Vinterdemonstration med fokus på försvarsinnovation

BAE Systems Bofors visade nyutvecklad patrullrobot

Med ett tydligt fokus på försvarsinnovation och nya lösningar mellan etablerad försvarsindustri och nystartade företag, startups genomförde BAE Systems Bofors demodagar i slutet av januari. Bland annat presenterades en för BAE Systems helt ny produkt i form av en modulär patrullrobot.

Pang! BAE Systems Bofors nya, modulära patrullrobot, ALMA har under demonstrationen Winterdemo 26 hittat sitt mål och avfyrat sin medburna sprängladdning.

ALMA (Affordable Loitering Modular Ammunition) är ett helt nytt koncept för modulära patrullrobotar där sensorer, verkansdelar och andra funktioner kan anpassas efter uppdrag. Genom en modulär arkitektur skapas förutsättningar för snabbare uppgraderingar, förenklad integration och ökad flexibilitet i mötet med nya hot.

Försvarsminister Pål Jonson, som var en av de prominenta deltagarna betonade vikten av att bredda och snabba upp försvarsindustrisektorns innovationskraft:

-Vi behöver fler aktörer och entreprenörer i försvarsindustrin. Det initiativ som BAE Systems Bofors tagit ligger i linje

med att öka innovationen, produktionen och samarbetet i försvarsindustrin. Det är uppskattat och välbehövligt, förklarade Jonson.

Samarbete med snabbfotade teknikbolag

Utveckling i Ukraina pekar tydligt i riktning om hur viktigt det är att snabbt kunna omsätta nya innovationer till färdiga produkter och system för att kunna nå taktiska fördelar på slagfältet.

Under tre intensiva dagar presenterades hur samarbeten mellan etablerad industri, akademi och snabbfotade teknikbolag kan skapa konkreta resultat i en tid präglad av ett försämrat säkerhetsläge och ökade krav på leverans. Inför representanter från Försvarsdepartement, Försvarsmakten och FMV visade BAE Systems Bofors tillsammans med flera mindre teknikföretag specialiserade på sensorteknik och autonoma funktioner hur framtida samarbeten kan ta form och omvandlas till ökad försvarsförmåga.

ALMA är ett exempel där på kort tid nya samarbeten etablerats för att integrera AI-baserad måldetektering, robust kommunikation i störd miljö och autonoma funktioner i befintliga system, vilket också var en central del av budskapet under demodagarna – ett skifte från traditionella, linjära utvecklingsprocesser till tätare och mer iterativa samarbeten. Genom att arbeta närmare startups och teknikbolag kan ny mjukvara och nya sensorer snabbare föras in i etablerade plattformar.

Foto: BAE Systems Bofors.

Artilleri & Luftvärn

Renässans för kanonluftvärnet

Nya territorialförband ska skydda vitala byggnader och infrastruktur

I samband med årets Folk- och Försvarskonferens presenterades en 15-miljarderssatsning på att bygga upp nya, territoriella luftvärnsband med syfte att skydda kritisk infrastruktur, städer och mobiliseringsområden. Kanske en renässans för luftvärnskanonsystemen men frågan är hur ska dessa förband utbildas, utrustas och ska verka. Artilleri & Luftvärn har bett Arméstabens materielområdesansvarig för luftvärn, överstelöjtnant Per Carlsson om en mer detaljerad beskrivning.

Förra sommaren demonstrerades på Gotland ett antal olika system för att ge prov på landets kommande och utökade luftvärnsförmåga. Om det blir denna typ av automatkanoner som utgör beväpning för kommande, territoriella luftvärnsförbanden är ännu inte fastställt.

”Det börjar som en vag förnimmelse, ett kroppsligt minne av tidigare händelser. Gruppens medlemmar skärper uppmärksamheten. Så hörs med ens ljudet, surrandet och vibrationerna. Det är nu det gäller, invisningen och målbanan visar att deras skyddsobjekt är målet för nattens anfall. ”Skott kommer”, tre kraftiga knallar och en sekund senare ett eldklot på himlen. Ljudet rullar långsamt in över dem, tre brisader och en explosion, målet bekämpat.

Ovanstående beskriver en fiktiv händelse för en grupp ukrainska luftvärnsartillerister. De möter dagligen anfall vars enda syfte är att sprida rädsla bland civilbefolkningen och minska deras försvarsvilja. För Sveriges del skulle det kunna se ut på samma sätt om dagens säkerhetspolitiska läge utvecklas till ett öppet krig mellan Nato och Ryssland.

Otaliga objekt på skyddslistan

I Sverige finns det i dag flera tusen objekt vilka antingen är viktiga för Försvarsmakten eller utgör strategiska komponenter för samhällets funktionalitet. Utifrån agerandet under den fullskaliga invasionen av Ukraina är det ett rimligt antagande att Ryssland kommer rikta in sig på att slå mot punkter vilka påverkar befolkningens vilja att fortsätta göra motstånd.

Att skydda tillräckligt många av dessa platser med dagens två luftvärnsbataljoner är en orimlighet. Stora delar av det luftvärn som idag finns och som skapas inom ramen för brigadluftvärn, kommer vara engagerat i skyddet av militära förband och operationer. Dessutom innebär vårt medlemskap i alliansen att sådan verksamhet med hög sannolikhet genomförs utanför Sveriges gränser.

Luftvärnet behöver alltså öka sin volym och det behöver ske snabbt. I nyheterna rapporteras det att Rysslands förmåga till offensiva operation kommer vara återställd ett år efter ett fredsslut i Ukraina, ett faktum som borde skapa en känsla av akut brådska hos alla med ett engagemang för försvarsfrågor.

Ska hantera ett gap

De luftvärnsförband för territoriellt försvar, vilka presenterades under Folk och Försvars konferens 2026, har alltså det huvudsakliga syftet att hantera gapet mellan tillgängliga och behövda skyddsresurser. Så hur ska den här förmågan realiseras när vi har så ont om framförallt personella resurser? Om de nya förbanden kommer att organiseras som kompanier eller något annat pågår det fortfarande ett arbete kring. För enkelhetens skull förenklar det dock att förhålla sig till begreppet kompani då det för tankarna till en militärenhet om ungefär den dimension vi inom arméstaben tänkt oss. Kompanierna ska dock kunna sammanfogas av uppgiftsanpassade byggklossar. En byggkloss kan alltså vara en radartropp, en robotpluton, en eldrörspluton eller någon annan väsentlig komponent.

En bild från förr. Servisen på en 40 millimeters automatkanon grupperad i närheten av Årstabron. Arkivfoto: Norrtälje Luftvärnsmuseum

Så här skulle ett massanfall mot Sverige av drönare och kryssningsmissiler kunna se, enligt en simulering utförd av Luftvärnets Stridsskola. Bilden visar med stor tydlighet behovet av en utspridd luftvärnsförmåga för att kunna skydda vitala skyddsobjekt som hamnar, bangårdar med mera.

Snabba anskaffningar

Ett tankesätt baserat på byggklossar kommer hjälpa oss hantera den situation vi är i nu, där vi snabbt behöver lägga beställningar på materiel med främst korta leveranstider för att skapa en initial förmåga. Den materiel vi anskaffar på sikt kan komma att skilja sig åt från den först anskaffade. Med ett modulärt tankesätt skapar vi förutsättningar för att fortsätta använda även den initialt anskaffade materielen. På sikt kommer vi då, genom modifieringar, kunna ensa systemparken och skapa förutsättningar för ett rationellt vidmakthållande. Arbetssättet kommer ställa höga krav på gränsytespecifikationer och systemsamordning.

Från Ukraina har vi lärt oss mycket om fiendens uppträdande. Utan att avslöja något som omgärdas av sekretess kan jag dock skriva att luftanfall idag så gott som alltid utgörs av anfall med en komplex kombination av obemannade flygande system. Förekomsten av bemannade flygfarkoster inom luftvärnets räckvidd är nästan obefintligt, åtminstone när det gäller anfall mot infrastruktur långt från frontområdet. Stora drönare av Shahed-typ kombineras med mer traditionella kryssningsrobotar och inslag av ballistiska robotar. Anfallen kan ske under dygnets alla timmar och består ofta av flera hundra objekt åt gången.

Vad är enkla system?

En del av kommunikationen kring territoriella luftvärnsförband har varit att vi måste köpa enkla system. Det påståendet är sant men måste också förklaras för att det ska bli tydligt vad vi ser som ett enkelt system inom luftvärnsområdet. Beskrivningen av hotet ovan ger vid handen att dessa är komplexa och att de kan ske under dygnets alla timmar. Tillgång till sensorer, målinformation och lämpliga målsökare blir avgörande för att lösa uppgiften. Till detta tillkommer kravet att under en kort tidsrymd bekämpa ett stort antal billiga hotsystem. Förhållandet mellan stora volymer och lågt pris gör att lvförbanden behöver ha alternativ till dyra robotar.

Luftvärnsstrid är alltid avancerat. Mål som många gånger är små ska bekämpas på avstånd där vi optiskt inte kan se dem och rör sig i höga hastigheter. Vad som då beskrivs som enkelt, kommer ändå ur ett tekniskt perspektiv att vara relativt komplicerat och kvalificerat. Ett enkelt system är ett system där en soldat, tidigare grundutbildad till luftvärnssoldat, kan omskolas inom en kort tidsrymd, säg två till sex veckor.

Värnpliktiga flyttas

Bemanningsfrågan kan alltså delvis lösas genom ett överföringssystem, där värnpliktiga ur mer kvalificerade luftvärnsförband flyttas efter att deras förband omsatts. De överförda

Överstelöjtnant Per Carlsson

arbetar vid Arméstaben som materielområdesansvarig Luftvärn (MOA). Han är i grunden teknisk officer och har under flertalet år arbetat med merparten av de svenska luftvärnssystem. Han tillhör Luftvärnsregementet och bor i Halmstad. Fritiden spenderas till en hel del ideellt arbete, bland annat med att hantera ekonomiska frågor för Halmstads symfoniorkester.

soldaterna omskolas genom en krigsförbandskurs i kombination med krigsförbandsövning med deras nya krigsförband. Krigsplacering sker sedan med fördel i ett förband nära folkbokföringsorten. Soldaterna kommer då förhoppningsvis kunna uppleva både samhörighet och en känsla av att försvara sin hembygd.

Förbanden utrustas på sådant sätt att de får egen uthållighet att, under lång tid, lösa sina uppgifter. De ska också ges en egen rörlighet för att kunna flytta till en ny uppgift, då situationen kräver det. Naturligtvis kommer detta kräva nya och anpassade mobiliseringsförråd.

Tillgång till luftlägesbild

Dessa enheter kommer vara en del i luftförsvaret och utgöra en komponent i att möta anfall mot Sverige. Precis som vi är vana vid att tänka måste förbandets eldberedskap och eldtillståndsgrader kunna regleras av den som leder luftstriden.

Enheterna måste också ha egen kapacitet att skilja vän från fiende, då vi inte har råd att vådabekämpa våra egna resurser. De måste alltså ha tillgång till en luftlägesbild, denna kan dock vara av enklare sort än för till exempel ett Patriotförband.

Det är svåra tider vi lever i men för oss i den militära professionen är det också en mycket stimulerande tid. En tid där vi är efterfrågade, har mandat och ekonomi att tänka kreativt

och bygga upp det försvar vi behöver. Ukraina har visat att befolkningen kommer vara ett mål för fiendens bekämpning. För att leva med det hotet och skapa motståndskraft måste det finns ett starkt skydd för vanliga människor.

Att se en luftvärnsgruppering i sin stad och att höra den på natten, kan i sig vara den motivatorn som skapar trygghet och gör att vanliga människor tycker att det är lämpligt och möjligt att fortsätta motstå ett angrepp.”

En 40 millimetera luftvärnsautomatkanon avfyras på Väddö Skjutfält. Ett system som nu ser att få en renässans i de kommande territoriella luftvärnsförbanden. Arkivfoto: Norrtälje Luftvärnsmuseum.

Enda företaget som klarade kravet på leveranstid

Norge köper koreanska raketartillerisystemet Chunmoo

Kravet var noga uttalat från den norska regeringen – leverans senast år 2029. Ett leveranskrav som endast koreanska leverantören Hanwha Aerospace uppfyllde och därmed kammade hem den norska beställningen av långräckviddigt artillerisystem till ett värde av cirka 19 miljarder norska kronor.

Norge och dess armé, Haeren fortsätter alltså att anskaffa materielsystem från Sydkorea. Sedan några år tillbaka rullar på norsk mark det koreanska artillerisystemet K 9 Thunder (norsk beteckning Vidar) och om några år börjar artilleriförmågan att kompletteras med raketartillerisystem Chunmoo, som ges det fornnordiska namnet Gungnir (isländska namnet för asaguden Odens spjut).

Även Sverige köper?

Ett system som även Sverige visat intresse för och med tanke på tidigare utspel från arméledningen som gärna ser att Sverige snarast anskaffar det bandgående artillerisystemet K 9 (se artikel i nr 4/2025) är det kanske inte en alldeles tokig tanke att även svenska armén kan komma att tillföras Chunmoo i en snar framtid. Enligt vad Artilleri & Luftvärn erfar pågår ett intensifierat arbetet inom såväl Försvarsdepartement som Försvarsmakten för att kunna ge FMV mandat för att genomföra en upphandling av markbaserad, långräckvidd bekämpningsförmåga, läs raketartillerisystem.

Den norska beställningen som undertecknades i Oslo den 30 januari är enligt norska försvarsministeriet den största enskilda materielanskaffningen till norska armén i modern tid.

Polen stöttar

Förutom kravet på leverans före 2030 från Norge vad det också, enligt norska uppgifter i media, endast Chunmoo som motsvarade kraven för

kostnadsram samt prestanda av de fyra konkurrenterna; tysk/israeliska samarbetet KNDS, Rheinmetall samt Saab/Boeing med systemet GLSDB.

När anbudstiden löpte ut hade samtliga utom Saab/Boeing valt att lämna ett anbud.

Anskaffningen innebär nu att Norge köper 16 kompletta eldenheter (utskjutningssystem samt tillhörande vapenbärare) samt ett icke-offentligt antal projektiler med tre olika räckvidder upp till 50 mil.

Det som kanske är lite ovanligt är att Hanwha kommer att via en polsk underleverantör leverera missilerna från Polen, som tidigare beslutat att köpa ett större antal system (cirka 300 eldenheter och flera tusen raketer) Chunmoo.

Operativt före 2030

Polska regeringen har också lovat att stötta Norge med ett antal system inledningsvis för att kunna genomföra grundläggande utbildning.

Enligt den norska planeringen ska Chunmoo vara till del operativt före 2030.

Leveranserna av lavetter och fordonsbärare ska ske 2028-2029 medan beställda raketer levereras under åren 2030-2031.

I och med den polska och norska anskaffningen har nu Hanwha totalt fått order på fler eldenheter än vad som är fallet för en av de tyngsta konkurrenterna, HIMARS.

Bara i Korea har över 1 000 eldenheter levererats enligt uppgift i internationell media.

Debatt – Jens G. Pettersson, reservofficer i Flygvapnet

Mälardalen måste återfå

fast luftvärnskompetens

Det satsas i dessa tider massivt på en förstärkning av det europeiska luftförsvaret, vilket även gäller för vår armés truppslag - luftvärnet. Men, det handlar i n t e om att komma tillbaka till svenskt luftvärn innan murens fall; vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Det handlar snarare om att återta en förmåga, som upphörde mer än ett decennium innan 1989 samt att möta ett helt nytt och snabbt föränderligt lufthot.

Det senare hotet i form av hela bredden från massanfall av tusentals enklare drönare till färre, men med prestanda fullt jämförbara med de som bara kryssningsrobotar tidigare innehållit.

Noterbart är att såväl Danmark och Norge med amerikanska Nike Hercules samt Sverige med brittiska Bloodhound från sextiotalet hade krigsförband i respektive flygvapen med robotbatterier kapabla att bekämpa luftmål på stora avstånd (över 150 kilometer) och upp över troposfären en bra bit in i stratosfären (+20 000 meter).

I samtliga länder avvecklades denna kvalificerade och därmed dyra höghöjdsförmåga utan att ersättas. Efter en lång tids förmågeglapp, återtog Sverige i och med anskaffningen av Patriot förmågan, om än i liten skala för närvarande.

Överlevde förmågetapp

Arméns truppslag överlevde diskussionen om en förmågebreddsminskning under den strategiska timeouten i detta milleniums inledning. Priset blev dock att ett antal förband levde vidare som solitärer utspridda över landet. Den kraftigt

försämrade säkerhetspolitiska situationen i vårt omedelbara närområde har nu föranlett strukturförändringar i Försvarsmakten syftande till att militära förband ska organiseras och ledas på samma sätt i vardagens grundorganisation, som efter beslut om höjd beredskap i krigsförbanden. Denna anpassning till dagens realitet är också av relevans för ledningen av det samlade luftförsvaret hela vägen från stridsteknisk till taktisk och operativ nivå (Nato:s IAMD-koncept).

Nu krävs samordning av allt från målföljning till insatsbeslut och bekämpning av luftmål. Luftvärnskompetensen i svenska stridsledningscentraler och svensk luftvärnskompetens i Nato:s ledningsstruktur måste ökas.

Krävs kraftig tillväxt Återkomsten av tidigare krigsuppgifter och tillkomsten av nya enligt min beskrivning talar för att arméns truppslag Luftvärnet måste växa markant om antalet av dess tekniskt kvalificerade krigsförband, ska fördubblas det närmaste decenniet. Visst, soldater kommer att pliktas in, men officerare och reservofficerare måste rekryteras och motiveras till fortsatt, helst, livslång tjänstgöring. Detta innebär också att storleken av befolkningsunderlaget avsett för Luftvärnets behov har betydelse för dess förmågetillväxt.

Därför anser jag att en återetablering av luftvärnskompetens i Mälardalen, nära huvudstaden är ett första, viktigt steg för att skapa ökat samarbete och förståelse för gemensamma behov.

Jens Pettersson

är major i Flygvapnets reserv. Han har tjänstgjort i två Milostabers (Övre Norrland och Mitt) operationsledningar samt i EU-, FN- och Natoledda insatser på Balkan och Kashmir.

Ett till en början mindre luftvärnsdetachement inom Uppsala garnison i anslutning till återetablerade Upplands Flygflottilj, F 16 skulle vara en bra start för att underlätta gemensam fredstida utveckling och krigstida samverkan mellan luftförsvarets två huvudsakliga aktörer flygvapnet och luftvärnet. Förhoppning är också att luftvärnet genom ökad närvaro i Mälardalsområdet skulle öka sin attraktivitet för såväl fast anställd personal som kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och befäl.

Ett mer vardagligt och kontinuerligt tekniskt och taktiskt nära samarbete mellan praktiker verksamma med uppgiften att bekämpa luftmål måste komma till stånd.

Det borde snarast upprättas ett mindre luftvärnsdetachement i anslutning till F 16 och Flygvapnets stab och Luftstridsskola i Uppsala, anser debattören Jens Pettersson.

Bodö navet för flygvapensamarbete

Nordiska flygvapen etablerar särskilt samarbete om luftförsvar

Redan när Kalmarunionen bildades på medeltiden gjordes detta med idén om att de nordiska länderna tillsammans står starkare mot omvärldens hot än länderna var för sig. Med samma ledord enas nu nordens luftstridskrafter i ett särskilt samarbete

– Nordic Air Power Concept (NAPC)

Entrén till en av Natos tre ledningscentraler för operativ och taktisk ledning av luftstridskrafter, CAOC i norska Bodö.

De två andra centralerna

är placerad i Tyskland och Spanien. Foto: Petra Blomqvist, Flygvapnet

Även i modern tid har tankarna om nordiska samarbetsfördelar återkommit, från tidig efterkrigstid har det funnits flera olika samarbeten varav det senaste politiskt/militära samarbetet, NORDEFCO1 bildades år 2009.

Nu har även de nordiska flygvapnen fångat upp detta när man år 2023 beslutade om att inleda ett eget flygvapensamarbete som kallas Nordic Air Power Concept (NAPC).

1. NORDEFCO. Nordic Defence Cooperation.

En av de större i väst Samarbetet inom NAPC syftar till att effektivisera och förstärka den sammanlagda nordiska luftstridsförmågan i alla konfliktnivåer, genom att samordna resurser och skapa synergier. Tillsammans utgör de nordiska länderna (Sverige, Norge, Finland, Danmark, Island2) flotta cirka 250 stridsflygplan. Genom att länderna med detta samarbete kommer att kunna

samordna och kraftsamla dessa i tid och rum kan vi åstadkomma en styrka i luften som inte står långt efter de största flygvapnen i västvärlden (USA undantaget), vilket skapar en betydande tröskeleffekt för ett eventuellt angrepp mot oss.

Även om NAPC är centrerat kring att förstärka den gemensamma förmågan till strid i luften (defensivt och offensivt)

är det viktigt att vara medveten om luftstridskrafternas tydliga konstruktion som system av system. Detta gör att samarbetet behöver innefatta långt fler funktioner än enbart flyg och ledningen av detta. Stort fokus riktas därför även mot bland annat luftvärn, flygbas/logistik, flygstridsledning/luftrum, underrättelsetjänst /informationsutbyte och samband/ ledningssystem.

Även mer grundläggande förutsättningar för att skapa förmåga, såsom utbildning och träning av personal samt övning och utveckling, ingår i samarbetet.

Ingen allians i alliansen

Det är viktigt att tidigt påpeka att NAPC inte är någon ny ”allians i alliansen” (Nato) med syfte att ersätta något inom Nato utan NAPC syftar till att vara ett komplement till och förstärkning av Nato i de situationer när ”det övriga” Nato ännu inte har hunnit komma på fötter i en kris eller konflikt.

NAPC främsta funktion ligger därför huvudsakligen i situationen före det att Natos artikel 5 (kollektivt försvar) har aktiverats, även om konceptet också anpassas för att fungera inom och tillsammans med Natos hela ledningsstruktur.

En del av dagliga verksamheten

Tanken i den nordiska ledningen av luftstridskrafter (AirC2) är att skapa ett sömlöst förhållande mellan nationella, nordiska respektive Nato intressen och verksamheter. Detta kan åstadkommas genom att bemanna ledningen med personal som kan och förstår alla dessa tre perspektiv men även av att använda rutiner och stödsystem som är fullt kompatibla mellan Norden och Nato. Denna ledningskonstruktion och

att mentalt och praktiskt, kontinuerligt kunna förflytta perspektivet för planering och genomförande sömlöst mellan nationellt-nordiskt-Nato, kallas Nordic AirC2. Nordic AirC2 vilar på två principiellt viktiga hörnstenar; dels förmågan att dela data och information, dels att ha gemensamma processer/procedurer för ledning (eng. Command & Control, C2) av förband och enheter.

Viljan att dela, kompromissa och enas i arbetssätt bygger i sin tur på att det finns ett ärligt och stabilt förtroende mellan de ingående parterna, såväl på organisatorisk nivå men även på individnivå. Även om de nordiska länderna i många stycken delar historia, kultur och synsätt (vilket gör det nordiska samarbetet jämförelsevis enkelt) är förtroende och lojalitet ändå en färskvara som hela tiden behöver underhållas. Konceptets tes är att detta underhåll sker bäst genom att rutinmässigt arbeta och umgås ihop.

Nordic Air Power är alltså inget som är tänkt att ligga vilande till ”den dag man eventuellt behöver det” eller endast tillämpar vid övning utan målsättningen är att konceptet skall kunna vara en del av den dagliga verksamheten i de nordiska flygvapnen.

Ett par gånger i månaden träffas företrädare

för Nordic Air Power Concept i norska Bodö.

Foto: Petra Blomqvist, Flygvapnet

2. Island har inget eget flygvapen men bidrar till samarbetet med luftrumsövervakning och möjligheter till basering av flyg.

Bodö är navet

Parallellt med konceptets uppbyggnad etableras även Natos nya CAOC3 i Bodö i norra delen av Norge. Detta innebär att NAPC idéer och verksamheter till stor del behöver samordnas och likriktas med CAOC syn om hur luftstridskrafterna skall ledas i Natos nordvästra operationsområde (JOA NW). En stor del av arbetet med implementeringen av NAPC sker därför direkt på plats i Bodö där en särskild nordisk införandegrupp som kallas Nordic Division verkar från CAOC:s lokaler.

Nordic Division består av tre representanter från respektive nordiskt land under ledning av en (för närvarande) svensk chef (director).

Gruppen inriktas av och rapporterar direkt till de fyra flygvapencheferna vilket gör att kraften och snabbheten i rapporter och beslut är hög.

Detta är en viktig förutsättning för införandearbetet eftersom målsättningen med NAPC; Full scale Joint Air Operations och Day-O readiness inte är tänkt att ligga ”någon gång i framtiden” utan den nordiska effekten skall kunna uppnås ”i närtid” – självfallet starkt kopplat till den aktuella hotbild som just nu finns mot Sverige och övriga länder i Norden och Nato.

3. CAOC, Combined Air Operations Centre, ledningscentral för operativ och taktisk ledning av luftstridskrafter. Utöver Bodö finns Nato CAOC även i Uedem (Tyskland) och Torrejon (Spanien).

Överstelöjtnant Stefan Rexling började sin karriär som officer i Flygvapnet 1993 och har en bakgrund som stridspilot med både 37- och 39-systemet. Han har tidigare tjänstgjort som divisionschef och lokal flygchef vid F7 samt chef för Insatssektionen (AOC) vid Flygstaben men även som inspektör vid Militära Flyginspektionen. I samband med den svenska NATO-ansökan var Rexling Flygvapnets representant för arbetet med integrationen av Integrated Air and Missile Defence (IAMD). Sedan 2025 arbetar han inom Nordic Division med att utveckla nordiskt flygvapensamarbete.

Luftvärn en viktig pusselbit

En viktig komponent inom Natos Integrated Air and Missile Defence (IAMD) är luftvärn och även i det nordiska perspektivet har luftvärnsförmågan samma viktiga funktion - att skapa uthållighet i kombination med en bibehållen hög defensiv effekt.

Samtliga nordiska länder förstärker just nu sina mark- och ytbaserade luftstridssystem i såväl numerär och kvalitet som med förmågor mot fler/andra måltyper. Det är därför av stor vikt att de processer, rutiner och funktioner som byggs upp inom NordicAirC2 även omfattar de behov och förutsättningar som IAMD kräver. Behovet av aktuell luftvärnskompetens är därför betydande i arbetet som just nu pågår och intresserad personal med denna kompetensprofil är mer än välkomna att bidra i arbetet tillsammans med Nordic Division!

Ingen ”sluten klubb”

Namnet till trots, Nordic Air Power Concept – konceptet är alltså inte avsett att göra de nordiska länderna till någon ”sluten klubb”. Tanken är istället att hela konstruktionen

skall kunna inkludera alla de länder som kan tänkas vilja delta i en Coalition of willing i samband med en situation som berör hela eller delar av det nordiska luftrummet/närområdet.

Det kan därför upprepas, betydelsen av att det nordiska konceptet är väl linjerat och samordnat med Natos arbetssätt är avgörande för att konceptet skall fungera i praktiken och i det avseendet skall NAPC därmed inte vara någon unik struktur.

Stabil grund

Det som däremot skall vara unikt för Nordic Air Power är vår lokala/regionala kännedom om geografi, infrastruktur och logistik, vilket tillsammans med en gemensam operativ förplanering och hög taktisk samordning kan skapa en styrka över ”vårt Norden” som ingen fiende klarar att slå från luften på konventionellt vis.

Omvärldsutvecklingen sker idag fort och tar ständigt nya riktningar, var den tar vägen framöver är svårt att förutsäga. En sak står dock klart; de nordiska flygvapnens initiativ om samarbete bygger en stabil grund för att de tillsammans ska kunna möta en okänd framtida händelseutveckling.

Hallå där, överste Stephan Sjöberg

chef för A 8 och vice ordförande för Artilleri- och Luftvärnsklubben

För någon månad sedan fick du kliva upp på scenen som den första mottagaren av ÖB:s nyinrättade Jämställdhetspris efter många års idogt arbete med jämställdhet och jämlikhet. Artilleri & Luftvärn ställer in sig i raden av gratulanter.

- Stort tack för detta. Jag måste erkänna att jag inte hade någon förhandsinformation om att jag skulle få ta emot priset! Men när det väl blev officiellt är jag både stolt och tacksam mottagare för att mitt långvariga engagemang i dessa frågor uppmärksammats av Försvarsmakten (FM). Och inte minst för att jag och FM verkar dela synen på att detta område är viktigt!

-Berätta mer om ditt engagemang för jämställdhet och jämlikhet. Hur började det?

- Jag har, i mer än tre decennier, varit engagerad som volontär i olika ungdomsprojekt i Järvaområdet utanför Stockholm.

I Rinkeby, Tensta, Husby och Akalla har jag varit med och drivit olika ungdomsgrupper, coachat unga ledare, arrangerat studiemässor med Stockholms Universitet samt hjälpt unga med jobbsökande. Främst har det handlat om aktiviteter som inte berör FM, men FM har visat ett ökat intresse de senaste åren. Sedan 2009 har jag tillsammans med två kollegor och Sjövärnskåren arrangerat ett ungdomsläger för unga tjejer.

Deltagarna får då under en intensiv vecka prova på olika aktiviteter som ger dem en bild av vad FM är. Mycket uppskattat, och erbjuder dubbla möten; dels får de unga träffa FM, vilket också innebär att FM ges möjlighet att träffa dessa tjejer!

-Det är inte alla förband som har kommit lika långt med arbetet inom jämställdheten i FM – vad behöver göras, anser du?

- A 8 som jag är chef för har sedan många år (långt före jag blev regementschef) medvetet arbetat med dessa frågor på alla nivåer, med ett tydligt resultat att A 8 idag har en stor andel kvinnor i samtliga personalkategorier. Och det är en helt

naturlig del av förbandet – jag tror att det är viktigt att inte hantera dessa frågor som ”något annat”. Det är en central del av ledarskapet på alla nivåer.

-Åter igen, stort grattis till utmärkelsen. Hur tänker du nu arbeta vidare med dessa frågor med tanke på ÖB:s egna ord att ”jämställdhet är en del av FM:s uppgift”?

-När jag tänker tillbaka på när jag själv började i FM, mot den Försvarsmakt som jag jobbar i idag, kan jag konstatera att det har skett stora förändringar inom området! Och det ska vi vara stolta över. Men, vi behöver bredda oss ytterligare, för att nå ut till grupper i samhället som vi idag inte når ut till, där Järva bara är ett exempel. Intresset för FM är mycket stort på Järva, men man känner sig inte kallad eller inbjuden. Igenkänningen finns inte där. Men FM har identifierat detta ”nästa steg” mot ökad folkförankring upplever jag, och jag ser fram emot kommande konkreta aktiviteter i området!

ASTER

THE CORNERSTONE OF EUROPE’S NAVAL AIR AND BALLISTIC MISSILE DEFENCE

The ASTER family developed by MBDA is a combat-proven European air defence system providing a fully sovereign capability for 13 nations. The ASTER weapon system is designed for long-range interception and area defence, capable of protecting against enemy aircraft and missiles, and red from both ships and land-vehicles.

ASTER B1 NT signi cantly enhances Europe’s defence capability by providing superior anti-ballistic missile defence, forming the upper layer of an Integrated Air and Missile Defence system. The ASTER system represents a key element of Europe’s strategic defence infrastructure, ensuring robust, future proof, sovereign air- and missile-defence capabilities as threats evolve.

Artilleri & Luftvärn

Kristinehamn eller Borlänge?

Nya krutfabriker planeras i mellan-Sverige

Inom loppet av några år kan produktionen av svenskt krut och nitrocellulosa vara fördubblad. Detta under förutsättning av att nya krutfabriker som planeras att byggas i mellan-Sverige blir verklighet.

Längst med sin projektering och planering har företaget Sweden Ballistics AB (Swebal) kommit. Swebal har avsikten att bygga en fabrik för produktion av trotyl (TNT) i Gyttorp, väster om Nora i norra delen av Örebro län. Gyttorp är sedan många decennier ett av få svenska centra för sprängämnes-

produktion då sprängämnen tillverkats i samhället sedan mitten av 1800-talet med bland andra Alfred Nobel som tidigare ägare. Idag drivs Gyttorpsfabriken under ledning av norska företaget Orica.

Avsikten från Swebal är alltså att göra Orica sällskap.

4 000 ton

Efterfrågan på TNT och nitrocellulosa som råvaror till sprängämnen är idag mycket stor och en bristvara. Swebal planerar att kunna tillverka 4 000 ton TNT per år med start under 2028.

Swebal fick i slutet av förra året klartecken från mark- och miljödomstolen om att fortsätta sin projektering. Även Nora kommun har via kommunstyrelsen rekommenderat till högsta beslutande organet, kommunfullmäktige att godkänna den reviderade detaljplanen.

Kommer produktionen igång enligt Swebals planer innebär det att TNT-produktion återstartas i Sverige, vilket legat nere sedan slutet av 90-talet.

Björneborg eller Borlänge?

Ett annat nystartat företag som i dessa tider håller på att leta lämpliga lokalisering för sin krutfabrik är Wallenbergägda Verkan AB. För närvarande finns två platser aktuella för Verkan; Björneborg i Kristinehamns kommun i södra Värmland och Borlänge.

En möjlig fördel för Björneborg är närheten till Saab:s produktionsanläggningar i Karlskoga samt även Bofors Test Center.

Ett beslut från Verkan var produktionen ska förläggas förväntas komma under våren och ges erforderliga tillstånd kan produktionen vara igång om två år, enligt Verkans egen information.

LONG-RANGE PRECISION RANGE UP TO 500 KM

K239 Chunmoo provides a credible long-range stand-off capability for Nordic land forces.

K239 CHUNMOO

HIGHLY LETHAL MULTIPLE ROCKET LAUNCHER

• Fully developed system responding to Nordic requirements

• Twin POD launcher for maximum firepower and operational flexibility

• In use and ready for fast delivery with a full range of rockets and missiles

representet in Sweden by Military Equipment Denmark A/S

Schweiziskt företag leverantör av nytt eldledningsinstrument till Försvarsmakten

I början av hösten förra året kom beskedet från Försvarets Materielverk att upphandling av nytt eldledningsinstrument var klar. Valet föll på Moskito TI Sharpcrow som utvecklats av schweiziska företaget Safran Vectronix.

Systemet beställs i två konfigurationer; Eldledningsinstrument 26 (ELDLEDINS 26) som endast levereras med Moskito TI+ Sharpcrow samt Eldledningsinstrument 26 Gyro som utöver eldledningsinstrumentet levereras med det nordsökande gyrot Sterna.

Instrumentet ingår i materielanskaffning för eldledningsförmåga där övrig materiel för eldledning ingår som till exempel drönarsystem (UAS) för eldledning. Anskaffningen av systemet sker till samtliga eldledningsgrupper i armén, marinen och Hemvärnet samt till Joint Terminal Attack Controllers (JTAC) i övriga Försvarsmakten.

Över 10 000 exemplar

Moskito TI+ Sharpcrow är en uppdaterad version av Moskito TI som Safran tillverkat över 10 000 exemplar av samt levererat till ett antal länder, bland annat Norge.

De större uppdateringarna i Sharpcrow jämfört med det äldre systemet är sensorer med högre upplösning samt nya processorer för att framtidssäkra systemet för kommande mjukvaruuppdateringar.

ELDLEDINS 26 drivs av sex stycken små litiumbatterier och väger mindre än 1,5 kilo.

Instrumentet har följande sensorer integrerade; laseravståndsmätare, digital magnetkompass, GPS, okyld IR-kamera samt lågljus-färgkamera. Systemet har även optisk utblick med sex gångers förstoring och levereras med civil GPS-mottagare men kan i framtiden uppgraderas till en militär version då systemet medger anslutning av extern MilGPS.

IR-kameran och lågljuskamerans bilder kan fusioneras så att man ser varma objekt i lågljuskameran utan att behöva växla till IR-kameran. Lågljuskameran har en upplösning på 1920x1280 pixlar med upp till 48 gångers digital zoom vilket gör den idealisk för att upptäcka och klassificera en motståndare.

Daniel Johansson

är för närvarande skolförvaltare vid Artilleriets Stridsskola. Han är en ur-Bodensare som inledde sin militära karriär på A 8 i Boden. Efter officersexamen deltog han i utvecklingsprojektet

Artilleri Demonstrator (ArtDemo) som förare av Panzerhaubitze 2000. Han har tilldelats

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd efter att hans spaningsgrupp utsattes för eldöverfall i samband med utlandstjänstgöring i Afghanistan (FS19). Under sin tid på ArtSS har han utbildat i eldledningstjänst och bekämpningsledning men under senare år har fokus varit på materielutveckling.

Inbyggt kartstöd

Den funktion som skiljer instrumentet från liknande system är det inbyggda kartstödet. Stödet ger användaren möjlighet att rimlighetskontrollera måluttag direkt samt att kunna korrigera ett måluttag i kartan.

Kartan ger också möjlighet till att korrigera systemets bäring från en känd referenspunkt eller passivt ta ut målkoordinaterna utan att använda lasern. Användaren kan själv ladda in nya kartdata, upp till 64 gigabyte via USB-kontakt.

För att säkerhetsställa en noggrann bäring och förmåga till måluttag under 6 meter (Cat 1) upp till ett avstånd av 2000 meter anskaffas även ett nordsökande gyro Sterna.

Gyro för högre precisionskrav

ELDLEDINS 26 med gyro tilldelas eldledningsgrupper och JTAC-troppar med krav på högre precision i måluttagning. Eldledningsinstrumentet monteras direkt ovanpå gyrot och har en inbyggd adapter för dataöverföring. Nordsökning tar cirka två minuter och uppnår då en bäringsnoggrannhet på cirka 1 mils.

Gyrot väger under två kilo, vilket ger en total systemvikt inklusive tripod, eldledningsinstrument och gyro under 4,5 kilo. Utöver tripoden levereras systemet även med en benpod som ger användaren extra stöd för måluttag vid mer rörlig strid.

Tripoden är nödvändig att använda när gyrot är monterat.

Eldledningsinstrument 26 kopplas in i Försvarsmaktens eldledningssystem för att i realtid kunna överföra bild och målkoordinater via en USB-hub. USB-funktionen medger även att systemet kan strömförsörjas via extern källa, exempelvis BB 2590-batteri.

Systemets funktioner kan visas och fjärrstyras från en inkopplad dator, vilket ger möjlighet till att bedriva spaning med systemet utan att exponera användaren.

Leverans

i sommar

Funktionaliteten underlättar även vid utbildning av nya användare på systemet då handhavande av systemet kan visas på storbild.

Systemet levereras med maskeringsutrustning för användare och o-plats.

Leverans av eldledningsinstrumentet till FM är planerad att ske efter sommaren i år med inledande instruktörsutbildning som startar i början av sommaren. Första utbildning på systemet för krigsförbanden kan ske under utbildningsåret 2026/2027.

Systemen ska vara slutlevererade under senare delen av 2027 och då ersatt det äldre eldlednings och observationsinstrumentet (EoI) på samtliga eldledningsgrupper.

SitaWare C4ISR Software

Delivering operational advantage

Intuitive user interface

Complete situational awareness

50+

Nations worldwide 1m+

Users worldwide 25+ Years of experience delivering C4ISR software

systematic.com/defence

Sverige beväpnar kommande ytstridsfartyg med franska Aster

Den markbaserade versionen av det franska luftvärnssystemet ratades till förmån för amerikanska Patriot.

Nu kan Artilleri & Luftvärn avslöja att de fyra nya luftvärnsfregatterna i stället beväpnas med systemet Aster/SAMP/T.

Förutom redan anskaffade, korträckviddiga systemet Sea Ceptor med missilen Common Anti-air Modular Missile (CAMM) ska nu alltså de kommande ytstridsfartygen som idag betecknas som luftvärnsfregatter av Luleåklass (tidigare arbetsnamn YSF 2030) beväpnas med ett av Europas mest kvalificerade luftvärnssystem – Aster.

Detta bekräftas till Artilleri & Luftvärn av flera samstämmiga källor inom såväl Marinen som Försvarsstaben liksom nyligen publicerade uppgifter i internationella tidskrifter med marin inriktning.

Markant förstärkning

Med ett så pass avancerat system som ASTER med förmåga att bekämpa ballistiska robotar samt lång räckvidd kommer luftvärnsfregatterna att innebära en kraftigt ökad förstärkning av svensk luftvärnsförmåga i Östersjön och Kattegatt.

En fregatt med exempelvis ett operationsområde runt Gotland kommer att kunna ge en hög skyddseffekt till luft- och markbaserade förband.

SAMP/T som är förkortningen av Surface-to-air Missile Platform/Terrain började utvecklas i slutet av 80-talet inom ramen för ett internationellt samarbetsprogram mellan Frankrike och Italien, som utmynnade i Eurosam, ett joint venture mellan franska Thales och MBDA.

Operativt sedan 2011

Idag är systemet operativt i Frankrike och Italien sedan 2011 och enligt leverantören Eurosam ger SAMP/T med Astermissilerna ett ”komplett skydd mot alla typer av flygande mål och dess effektivitet mot ballistiska missiler har verifierats vid flertalet tillfällen”.

Systemet har täckning 360 grader och kan från samma eldenhet detektera och bekämpa flera parallellt inkommande mål. Ytterligare prestanda är att med sin vertikala start ges täckning från zenit till horisonten med skydd mot inkommande hot oavsett vinkel.

Enligt Marinens planering ska de första luftvärnsfregatten vara operativ 2030.

Förnärvarande pågår inom Försvarsdepartementet den avgörande utvärderingen av vilken leverantör som ska erhålla det stora kontrakten. Tre rivaler har utkristalliserats under tiden som FMV:s utvärderingsarbete pågått; brittiska Babcott, franska Naval Group samt spanska Navantia.

Enligt uppgifter från Försvarsdepartementet förväntas ett beslut av leverantör att fattas ”i början av 2026”.

FÖR ETT STARKT FÖRSVAR OCH ÖKAD SÄKERHET.

MilDef utvecklar och levererar IT inom hårdvara, mjukvara och integrationslösningar som digitaliserar och skyddar kritiska informationsflöden i några av världens mest krävande miljöer. Våra lösningar stödjer militära operationer inom land-, luft- och sjödomänen och är speciellt utformade för att fungera i moderna insatser.

Genom att fungera sömlöst över multidomäner möjliggör vi interoperabilitet och operativ kontinuitet, samt stödjer ledning, kontroll och informationsflöden där uppdrag genomförs.

MilDef grundades 1997 och är noterat på Mid Cap, Nasdaq Stockholm sedan 2021. Läs mer om oss på www.mildef.com

Debatt, överstelöjtnant Ola Palmquist

Har svenska armén taktiska analfabeter?

Några tidigare officerskollegor har var för sig beklagat sig för mig rörande den taktiska kompetensen i svenska armén. Antalet ”taktiska analfabeter” är besvärande stort ansåg de. Jag studsade lite inför begreppet ”taktisk analfabet”. Det kändes som en hård formulering.

Före årsskiftet deltog jag när en grupp äldre pensionsavgångna, höga officerare diskuterade taktikutbildning. En av frågorna var hur står det till med den svenska, taktiska traditionen? Jag svarade att den var i samma form som den varit under en längre period.

Vår taktiska tradition kännetecknas av metodfrågor, mallar, scheman och procedurer. Hur genomför man ett formellt korrekt bedömande? Hur ska en order skrivas rätt? Hur ska en ordergivning gå till? Taktikutbildning har traditionellt bestått av utbildning i bedömandemetodik.

Bra

på taktik men inte

taktiker

Detta har medfört att svenska arméofficerare till stor del är metodiska, processbundna och bundna av mallar, matriser och scheman. De är ofta funktionella, taktiska analfabeter som inte klarar av att självständigt identifiera och lösa taktiska problem utan stöd av just mallar, matriser och scheman. De vet vad som står i handböcker, kan redogöra för stridens grunder, krigföringens grundprinciper och manöverkrigföringens särdrag. De är bra på taktik, men inte bra taktiker.

Under min tid som chef för taktikavdelningen på Markstridsskolan lät jag lärarlaget genomföra bedömanden. Vid ett tillfälle delades lärarna i två lag som fick spela var sin sida i ett scenario ur det gamla enkla kommersiella krigsspelet ”Panzerblitz”. Situationen var inspirerad av en sammanstöt mellan anfallande sovjetiska och tyska förband 1944. De fick var sin karta och uppgiften att snarast anfalla västerut respektive österut och ta terräng på motsatt kartkant för att där hejda en framryckande fiende. I mitten av stridsfältet låg en dominerande höjd där den historiska sammanstöten ägde rum.

Kortare tid gav fördelar

Båda sidor tog sig an uppgiften med ett normalt PUT-bedömande (PUT – planering under tidspress). Båda sidor gick genom bedömandemallen noggrant och följde de föreskrivna stegen till punkt och pricka. Därefter producerades en skriftlig order. Båda sidor identifierade den centrala höjdens betydelse. Ingen av dem anade att jag tog tid på hur länge de planerade. Varje speldrag i spelet motsvarar en viss mängd tid och den sida som hade ordern klar först fick starta spelet före motståndaren motsvarande försteget de hade i tid.

Den sovjetiska sidan var snabbare. När den tyska sidan påbörjade sitt anfall stod de sovjetiska stridsvagnarna på den dominerande höjden och kunde skjuta de i efterhand framryckande tyskarna sönder och samman. Det betyder inte att de som spelade sovjeterna egentliga var snabba, bara att de som spelade tyskarna var ännu långsammare. Det fanns ingen ”sense of urgency” hos någon av sidorna.

Kamp om tid

Metodhandbok Bataljon anger att det aldrig är motiverat att fördröja en tidskritisk order genom att ge en skriftlig i stället för en muntlig order. Men eftersom normalfallet i vår utbildning är att vi har gott om tid, tröskar vi genom metodiska bedömanden och skapar skriftliga produkter. Det hela blir en innehållslös klyscha som vi som skrivit boken lagt till för att tillfredsställa vår självbild av att vi är som Rommel

och Guderian, när vi i själva verket påminner mer om Gamelin och Weygand (franska generaler under andra världskrigets inledning – slaget om Frankrike), med vårt fokus på metodisk planering.

De förstod inte att de var bråttom? Som om det skulle vara ett undantag att det är bråttom. Strid kan vara en kamp om terräng, men det är alltid en kamp om tid. Fullständiga bedömanden hör krigsplanläggning till.

Bedömande pågår under en av Försvarshögskolans kurser för högre befäl. Personerna har ingen koppling till artikelns innehåll.

Vår tradition av att börja utbildningen med fullständiga bedömanden som det normerande bygger på brist på förståelse för stridens dynamik. Det borde vara tvärtom. Att man utgår från det normerande, det vill säga ont om tid. Har man gott om tid, som vid krigsplanläggning, behöver inte alla kunna mallen, utan den kan tas fram och bedömandet utföras med handledning av en erfaren officer.

Fokus på metod, mallar, processer och scheman står, enligt debattören Ola Palmquist i kontrast till Försvarsmaktens ledningsfilosofi och uppdragstaktikens förebild.

Kontrast till uppdragstaktik

Vid ett annat tillfälle var uppgiften var att bryta genom ett försvar för att därefter fullfölja anfallet in på djupet. Trogna bedömandemetodiken lades mycket tid och kraft på att fastställa en målbild. Hur skulle det se ut när uppgiften var löst inne på djupet? Men hur själva genombrottet skulle åstadkommas lades det ingen vikt vid. Krutet borde lagts på hur man skulle lyckas åstadkomma själva genombrottet, medan fortsättningen in på djupet hanteras när utfallet efter striden står klart.

Detta fokus på metod, mallar, processer och scheman står i kontrast till vår påstådda ledningsfilosofi och uppdragstaktikens förebild. Det är eoner från det tyska systemets frihet i val av förfaringssätt.

De tyska reglementena var noga med att framhålla att föreskrifterna inte skulle förstås som fasta regler eller konkreta handlingsanvisningar, utan som hållpunkter och riktlinjer, vilka tjänade förbandscheferna till ledning i det aktuella läget. Bakom detta låg en fruktan att regler och scheman snävade in ledningen och därför lätt ledde till ”själlös ensidighet och osjälvständighet”.

Medan kravet att avhålla sig från varje schema främst var inriktat på tänkandet och handlandet i strid, så gjorde sig detta också märkbart i ordergivningen:

”Eftersom det inte går att ge något schema för striden, måste också formuleringen av order för striden hålla sig fri från varje schema.”

Beroende av aktuellt läge

Reglementena gav ändå hållpunkter och möjliga dispositioner av order. I fälttjänstreglementena fanns till exempel olika slag av order upptagna, det gavs rekommendationer om en möjlig indelning av order för de viktigaste stridssätten och en tänkbar innehållslig ordningsföljd. Det betonades att indelning och ordningsföljd var beroende av det aktuella läget och att de enskilda orderpunkterna bara skulle ingå ”i den mån de var av betydelse” eller ”erforderliga för nästa stridsavsikt”. Ett fast schema kunde leda till att en order inte längre tankemässigt uppfattades som en helhet, utan att endast enskilda punkter ur den beaktades. Just den sista meningen är intressant eftersom det inte är helt ovanligt, utan snarare regel, att en svensk order snabbt bläddras igenom för att komma till hårdvaran, IGU (indelning, gruppering, uppgift) där det viktiga framgår, nämligen uppgiften. Vad ska jag göra? Vilken är min kugge i planen? Att ”slakta” en order genom att riva ur funktionspunkterna och tilldela funktionsföreträdarna denna utryckt ur sammanhanget skulle förfasa en tysk officer uppfostrad i Auftragstaktik, förebilden för uppdragstaktik.

Anmärkningsvärd kontrast

Metodhandbok Ledning Bataljon visar med sina procedurer och mallar att vi står långt ifrån den ändamålsenliga frihet som var fundamental i det tyska uppdragstaktiska systemet. Metoderna i våra handböcker för ledning är inte bara rekommendationer, förslag eller exempel. Under ledningsträningsövningar utvärderas staber efter hur väl de efterlever dessa anvisningar. Under övningen BrigStri har ett övningsmål varit att fastställda ledningsmetoder ska tillämpas. Denna inställning beror rimligen på att metod anses vara avgörande. Kontrasten mot det fria konstnärliga tänkandet utan mallar och scheman är anmärkningsvärd.

Denna inställning återfinns tydligt i fredsadministrationen och anses ofta vara en anledning till svårigheterna att förändra och modernisera armén under den tidspress som säkerhetsläget i stort motiverar. Det är på inget sätt en överraskning att en armé som anser att metoder, scheman, processer och mallar är utslagsgivande för att leda strid mot en tänkande motståndare kommer ha svårt att lämna detta tankesätt.

En besvärande andel av svenska arméofficerare är funktionella taktiska analfabeter. Inte för att de är vare sig felrekryterade eller odugliga. Inte heller för att de generellt saknar taktisk talang, utan att de utbildats och övats till att bli det. Någon mer skyldig till det än jag som utbildat årgång på årgång av officerare i taktik enligt svensk tradition är svår att finna.”

Fotnot: Innehållet i debattartikeln har kortats ned av redaktionen på grund av utrymmesskäl. Det fullständiga inlägget hittar du på Krigsvetenskapsakademiens webbplats: kkrva.se/ar-svenska-armeofficerare-taktiska-analfabeter/

Skanna QR-koden för att läsa den fullständiga texten.

INBJUDAN

Klubbmöte i Halmstad

Onsdagen 20 maj 2026

kl 09.00-16.00

Plats: Genomgångslokalen i By 208. (fika serveras från kl 0830)

Årets tema: Luftvärn i subarktisk miljö med föredragshållare bl a från FMV ToE.

Besökare som inte har militär identitetshandling anmäler sitt deltagande (med personnummer) till: nicholas.madison@mil.se

Efter mötet bjuder Artilleri och Luftvärnsklubben på smörgåstårta m kaffe på mässen.

Lång väntan över – första kvinnliga regementschefen

Sofia Westermark tar befälet

Det ena efter det andra specialtruppslaget har fått sin första kvinnliga regementschef. Om någon månad är det också dags för

Luftvärnet då överste Sofia Westermark blir historisk när hon tar över befälet av Luftvärnsregementet i Halmstad.

- I början av min karriär satte jag aldrig upp några mål för vilken min nästa befattning skulle vara, eller när jag ville uppnå nästa grad. Jag var nöjd att vara där jag var och tänkte inte så mycket på ”sen”. Under min tid som kompanichef fick jag ibland råd av äldre kollegor, ofta med högre grad, att jag måste sätta upp ett mål för vad jag vill med min karriär. Då var regementschef fortfarande något väldigt avlägset och inte ett reellt mål. Men, när jag ansökte till högre officersutbildning bestämde jag mig för att lyssna på råden och sa då högt till mig själv - jag vill bli regementschef på Lv6. Idag är vi där och det är jag mycket stolt och tacksam för!

Robottroppchef

Sofia Westermark inledde sin militära karriär som värnpliktig

KB-elev (robottroppchef rbs 90) på Lv4 i Ystad i början av 2000-talet. Efter officersexamen var hon under några år plutonchef på Lv6 i Halmstad.

-Jag trivdes jättebra som plutonchef och hade även en fantastiskt rolig tjänst som chef för Livkompaniet. Min tid som chef för 62:a bataljonen och även grundutbildningsbataljonen i början av detta decenniet var också mycket givande och inspirerande. Jag hoppas och känner mig ganska säker på att jag kommer att trivas lika bra i rollen som regements- och garnisonschef, säger översten.

- Vem är Sofia Westermark?

- Jag är mycket. Jag är mamma, hustru, yrkesofficer och naturligtvis ledare som är intresserad för såväl det direkta som det indirekta ledarskapet. Jag tro också att jag är en ganska enkel person att ha att göra med och uppfattar mig själv som prestigelös med respekt för alla individer. Jag vill gärna ifrågasätta och vara kreativ med mina lösningar. Kan jag inte så frågar jag!

Följer förebildens spår

Hon förklarar också att hon nu följer i spåret efter en av hennes förebilder, tidigare kollega och även vän – brigadgeneral

Mikael Beck:

- Jag och Mikael Beck började vår kollegiala bana i en sambandshytt då Mikael var IS-driftledare och jag var TS-driftledare. Det är åtskilliga timmar och många övningar där vi suttit på våra ”våffelpallar” och försökt etablera och upprätthålla bataljonens samband. Sedan var Mikael min kompanichef när jag var plutonchef och några år senare bataljonschef när jag själv var kompanichef för Livkompaniet. Nu fortsätter denna rutin då jag tar över en post som Mikael haft för bara några år sedan.

Sofia Westermark har nyligen rapporterat om sin tid som biträdande och sedan även chef för EU:s utbildningsmission i Somalia, EUTMS (se nr 3/2025).

- Mitt arbete i Somalia har gett mig oerhört mycket och jag är väldigt tacksam att jag fick möjligheten att få befattningen som ställföreträdande och sedan missionschef när min företrädare kallades hem till Italien för andra arbetsuppgifter. Jag har helt klart fått djupare förståelse för begrepp som ”taktisk, operativ och strategisk nivå” i en internationell kontext i och med att jag fick arbeta nära såväl egna instruktörer som EUambassadören och chefen för det amerikanska rådgivningsteamet.

Inte få för mycket ”feeling”

Men, de kommande åren är det fokus för överste Westermark på den fortsatta uppbyggnaden av svenska luftvärn med uppgifter inom alliansen. - Även om jag ”känner till” regementet mycket väl sedan lång tid tillbaka har det hänt oerhört mycket inom Luftvärnet de senaste åren. Jag behöver skapa en bra nutidsmedvetenhet att utgå ifrån så att jag inte utgår från hur det var ”på min tid”. En klok förvaltare sa en gång till mig att det är viktigt att inte få för mycket ”feeling” som ledande chef och skapa förändringar som inte förbandet är moget för. Det rådet ska jag försöka att följa i min roll som regements- och garnisonschef. Det gäller att kunna lyssna på erfaren personal.

ÖVERSTE SOFIA WESTERMARK

Ålder: 52 år

Född: I Hyssna, söder om Borås där hon även är uppvuxen fram till gymnasiet.

Familj: Maken Andreas och två barn, Viktor och Freja.

Intressen: Cyklar gärna under sommarhalvåret mountainbike och finns tiden deltar i olika multisporttävlingar. På vintern åker Sofia gärna snowboard.

Sofia Westermark kommer att formellt ta över regementschefsuppdraget i samband med en ceremoni i Halmstad den 27 april.

I sista minuten…

Kan Artilleri & Luftvärn presentera ytterligare en fjäder i hatten för en tidigare ledamot av föreningens styrelse. Det är vår tidigare ordförande, överste Mikael Beck som nu befordras till brigadgeneral då han fått uppdraget att ingå som en av de tyngre medlemmarna i Nato:s högste chef, SACEUR:s egen stab, placerad i belgiska Mons.

Marinen forcerar återtagning av kvalificerad luftvärnskompetens

Om några år kommer den svenska marinen att förfoga med flera, mycket kvalificerade och kraftfulla luftvärnsfregatter med ett stort operationsområde. Nu pågår inom marinen ett forcerat arbete med att återta luftvärnskompetens på bredare front.

Kommendörkapten Gustav Reimfelt vid Sjökrigsskolan är en av dem som arbetar med att bygga upp marinens luftvärnskompetens och ger för Artilleri och Luftvärns läsare en aktuell lägesrapport.

”Marinen genomgår tillsammans med övriga Försvarsmakten i dessa dagar en doktrinär förändring och ett paradigmskifte. Marinens doktrin, system och utbildning har fram till Natomedlemskapet i mångt och mycket handlat om ”Sea Denial”.

Det betyder att operationer och taktik syftat till att påverka en motståndare till sjöss för att hindra motståndaren från att komma till svenskt territorium. Detta har medfört ett fokus på utveckling av mindre marina fartyg såsom patrull- och robotbåtar samt korvetter med förmåga att påverka en motståndare till sjöss med främst sjömålsrobotar. Enheterna har haft låg signaturprofil och ett dolt taktiskt uppträdande i eller i närheten av svensk skärgård för att undgå upptäckt och bekämpning.

Nya krav på fartyg och förmågor

I den nya kontexten inom Nato ska Marinen nu vara en del av Sea Control. Det innebär att bidra med system och förmågor till den sjökontroll som Nato behöver för att ohindrat genomföra militära operationer, logistikförsörjning av förband, truppförflyttning, med mera. Detta ställer nya krav på fartyg, system och förmågor.

Som en del av denna förändring inför Marinen förnärvarande en helt ny förmåga; utökat skydd med luftvärnsrobotar ombord på våra Visbykorvetter.

Införandebeslutet fattades innan beslutet om Natomedelskap men har för Marinen blivit en brygga och första steget mot kommande fartygsprojekt ytstridsfartyg (YSF) Luleå, en fregatt med förmåga att bland annat ingå i Natos integrerade luftförsvar.

Utrustas med CAMM

Införande av luftvärnsrobot på korvett Visby innebär, förutom ett utökat egenskydd, även ny förmåga att skydda andra fartyg eller installationer i närhet av fartyget. Luftvärnsrobotsystemet som installeras ombord är Sea Ceptor beväpnad med missilen Common Anti-Air Modular Missile, CAMM. Systemet finns för både land- och sjöförband med en nominell räckvidd på cirka 25 km och kan nyttjas mot både drönare, sjömåls- och kryssningsrobotar samt flygplan.

Införande innebär inte bara en teknisk installation ombord fartygen. Besättningskonfiguration ombord korvett Visby förändras liksom grund- och vidareutbildningarna för både officer och specialofficer för att omhänderta teknik, taktik och metod. För att hålla en hög utvecklings- och implementeringstakt har Marinen sökt stöd av internationella partners, främst Storbritannien, Tyskland och Nederländerna.

Levereras hösten 2027

Den första modifierade korvett Visby är tänkt att levereras under hösten 2027. Fram till dess sker tekniska installationer samtidigt som utbildningar skapas vid Sjöstridsskolan och besättningar utbildas, allt för att så snart som möjligt kunna nyttja luftvärnssystemet operativt. Systeminförande av luftvärnsrobot ombord korvett Visby är ett stort projekt för Marinen, men är bara ett av flera steg som

Den brittiska missilen CAMM kommer att utgöra beväpning för både befintliga korvetter av Visbyklass men även för kommande luftvärnsfregatter.

måste tas för att i en förändrad operativ kontext framgångsrikt kunna nyttja de helt nya förmågor som är tänkta att införas med YSF Luleå.

Korvett Visby projekterades i början av 1990-talet och är byggd för sjömålsstriden utifrån ett nationellt perspektiv i Östersjön nära den svenska skärgården.

YSF Luleå kravställs utifrån ett svenskt bidrag till Nato och förmågan att bidra till Natos integrerade luftförsvar, både med uthållighet, sensorer och vapensystem.

I dagsläget finns inget beslut om vilket materielprojekt YSF Luleå kommer att bli. Oavsett om det blir en fransk FDIfregatt, en spansk F110-fregatt eller brittisk typ 31-fregatt så är materielsystem liknande och det är samma kravställningar och liknande förmågor på alla fartygstyperna.

Marinen ska, på relativt kort tid, skapa en helt ny förmåga till integrerat luftförsvar inom ramen för Natos integrerade luft- och missilförsvar, IAMD.

Ingår i integrerat luftförsvar

Inom luftförsvar överstiger kravställning på YSF Luleå vida den kravställning som finns på korvett Visby. Den största tillkommande kravställningen är förmågan att ingå i det integrerade luftförsvaret vilket internationellt benämns som Integrated Air and Missile Defense (IAMD). Normalt har en luftförsvarsfregatt två olika luftvärnsrobotsystem.

Ett med kort räckvidd på ca 25 km och ett med medel- till lång räckvidd på cirka 80 – 120 kilometer (se också redaktionens artikel om anskaffning av ASTER-systemet i denna tidskrift).

Utöver vapensystemen har fartygen ett långräckviddigt radarsystem för tidig förvarning på 150–250 kilometer med möjlighet att detektera ballistiska hot samt ytterligare ett radarsystem för vapeninvisning på kortare räckvidd.

Varje enskilt fartyg av typ YSF Luleå kommer att ha en total bemanning ombord fartyget på cirka 120 personer och kapacitet, vapen och sensorer som motsvarar en luftvärnsbataljon.

Kunna leda luftrumskoordinering

Att bidra till integrerat luftförsvar innebär inte bara ett fartyg som ska kunna skjuta mot luftmål med ett eller flera luftvärnsrobotsystem. Det kräver också krav på förmåga att leda luftrumskoordinering, genomföra flygstridsledning, i realtid dela och motta sensorinformation nationellt och internationellt, koordinera med flygstridskrafter och markbaserade förband samt genomföra koordinerade vapeninsatser inom ett stort tilldelat geografiskt område, allt från samma fartyg.

Vårt nuvarande utbildningssystem i Marinen omhändertar inte dessa nya kravställningar.

Under förra året genomfördes därför ett arbete för att ta fram hur Marinens framtida utbildningar ska se ut och hur olika personalkategorier ska användas för att motsvara kraven.

En förändring inom officersutbildning kommer att bli att den inte längre omfattar vapenhantering utan fokuserar på ledning, stridsledning och nyttjande av förmågor. Specialistofficersutbildningen förändras samtidigt för att omhänderta samtliga sensor- och vapensystem som finns idag och kompletteras under kommande år med de system som ska införas.

Kommendörkapten Gustav Reimfelt

är chef för Sjöstridsskolan Sjöstridsenhet med ansvar för utbildning och utveckling inom området sjöstrid. Han har tidigare tjänstgjort på Högkvarteret vid Marintaktisk

Stab, varit fartygschef på korvett Visby, divisionschef för

31.korvettdivisionen, operationschef vid 3.sjöstridsflottiljen

och lärare vid Försvarshögskolan

Bristfällig kompetens

Vidare har luckor i hur Marinen utbildar i förhållande till andra nationer identifierats. Idag ligger fokus på antingen operatörens arbete ombord eller förbandstaktik. Det identifierade gapet är idag stridsledningsutbildning för främst OF2 (kapten) och OF3 (örlogskapten), där svensk kompetens är bristfällig utifrån nyttjande av en fregatt. För att skapa rätt förutsättningar har Marinen börjat skicka personal på utbildning utomlands.

Även utbildningen för specialistofficer förändras och kommer omfatta samtliga sensor- och vapensystem som finns idag och

kompletteras under kommande år med de nya system som ska införas. Syftet är att nyttja trebefälssystemet och skapa rätt förutsättningar för rätt kategori i den nya befäls- och besättningsstrukturen för YSF Luleå. Marinen ska, på relativt kort tid, skapa en helt ny förmåga till integrerat luftförsvar i Nato till en nivå som medger att YSF Luleå kan nyttjas så snart som möjligt efter leverans. Med de förändringar som nu genomförs på utbildningssidan läggs grunden för att säkra den kompetensmässiga grund som krävs för nyttjande av fregatter i Marinen.”

I det kalla krigets spår

Gråberget och Svartharen – centrala för försvaret av Gävle och Gävleborg

Gråberget och Svartharens kustartillerianläggningar var under kalla kriget centralt för försvaret av Gävle och Gävleborg. Med ett sovjetiskt hot i huvudsak riktat mot norra och södra Sverige bedömdes i ÖB:s operativa planläggning fram till 1966 Gävle och Oxelösund utgöra två områden som berördes av hotbilden.

Gråberget som försvarsanläggning är beläget vid Bönans fiskeläger, strax norr om Gävle. En anläggning som omfattade mycket mer än vad platsangivelsen anger och ingick i ett komplext system av försvarsanläggningar längs länets kust med koncentration till inloppet till Gävle djupsjöhamn. Även om den direkta hotbilden var riktad mot Gävle var hela kusten i Gävleborgs försvarsområde befäst med skansar och truppförband, med förband beredda att försvara och utföra anfall längs kustlinjen.

Gävle – ett strategiskt läge

Enligt ÖB:s bedömning var den mest troliga hotbilden under kalla kriget sovjetiska anfall mot södra Sverige och längst upp i norr. Det farligaste alternativet i ÖB:s strategiska studie

från 1945 bedömdes vara en sovjetisk landstigning och anfall riktat mot Gävleområdet, detta i kombination med likadant hot mot Södertörn-Oxelösundsområdet. Motståndarens avsikt bedömdes att genom dubbel omfattning från de båda hållen i förlängningen hota Stockholm.

I planeringen av det farligaste alternativet förutsattes att en armékår (begreppet avskaffades 1957) bestående av fyra fördelningar grupperades norr om Mälaren, innefattande Gävleområdet och en andra kår grupperades söder om Stockholm, bestående av två fördelningar.

Krigsplanläggningen reviderades under senare delen av 60-talet och hotbilden förflyttades från Gävle till området runt Norrtälje samt från Oxelösund till Bråviken närmare Stockholm.

Jan-Olof Strandberg

är tidigare reservofficer vid Hälsinge regemente och var krigsplacerad som ställföreträdande spaningskompanichef vid Hälsingebrigaden (IB 44). Han slutade sin reservofficerskarriär vid Livgardet.

Värnplikten genomförde Strandberg 1973-74 med fortsättning som elev vid Gruppchefsskola 2 och därpå följande trupptjänstgöring. Efter avslutad plutonofficerskurs inledde han civila studier till ekonom som varvades med instruktörstjänst för hemvärnsförband i Uppland. Befattning som bataljonschef för hemvärnets Gävleborgsbataljon gav honom aktuella kunskaper om hur försvaret av Gävleområdet skulle genomföras.

Förutom Gästrikebrigaden och Hälsingebrigaden var ursprungligen även Dalabrigaden utgångsgrupperad i västra Gästrikland beredda att sättas in mot kusten.

Spärrbataljon Gävle – försvarsnav

Gråberget ligger geografiskt på Norrlandet utanför Gävle, vid norra inseglingsrännan till Gävle hamn.

Själva anläggningen bestod av tre delar, två på Norrlandet/ Gråberget, den tredje söder om Gävle vid Furuvik, Furuskär. De militära beteckningarna var GE-1, GE-2 och GE-3. De två förstnämnda på Gråberget och den sistnämnda på Furuskär.

De båda anläggningarna på Gråberget samt den på Furuskär började byggas 1954. På Furuskär fanns sedan tidigare en mindre fast försvarsanläggning med 1944 som byggår. De fortifikatoriska byggnationerna för samtliga tre anläggningarna var klara redan året efter byggstarten, 1955. Efter det att eldledningsutrustning, instrument och pjäser monterats var anläggningarna färdiga att överlämnas till krigsorganisationen 1957. Bemanning av anläggningarna ansvarade KA 5 i Härnösand för och organiserade även spärrbataljon Gävle.

Över 950 man

Spärrbataljonens personalstyrka uppgick till cirka 970 man, med bataljonsledning och huvuddelen av bataljonen grupperade i GE-1.

GE-1 var utrustad med fyra 15,2 centimeters pjäser med Bofors som tillverkare. Strax öster om GE-1, några hundra meter bort, låg GE-2 med tre 7,5 centimeters pjäser m/1905.

GE-3 på Furuskär hade liksom GE-2 tre 7,5 centimeters pjäser.

Två pjäser monterade i huvudanläggningen och den tredje pjäsen i en fristående skans vid sidan av huvudskansen. Viktiga komponenter i systemet var de mätradarstationer som placerades på Limön och Eskön, öar som ligger längre ut i hamninloppet. Såväl batterierna på Gråberget som de på Furuskär var sammankopplade mot mätstationerna. De fasta batterierna och anläggningarna skyddades mot luftanfall av 40 mm luftvärnspjäser m/48. Ytterligare skydd vid hamninloppet från sjösidan var de minlinjer som förberetts och styrdes från en station på Granudden. Fler mätstationer och spaningsanläggningar fanns längre bort efter Gävlebuktens kustlinje och öar.

En av korridorna inne i kustartilleribefästningen GE-1 söder om Gävle i höjd med Furuvik.

Kapacitet för 400 man

Logementen i GE-1 hade kapacitet att inrymma 400 man. GE-2 och GE-3 var bemannade med cirka 60 man vardera.

Bataljonen bemannade dessutom ytterligare ett antal mätstationer och spaningsanläggningar längs kustlinjen och på öar utöver tidigare nämnda Limön och Eskön.

Anläggningarna på Gråberget och Furuskär skulle efter mobilisering vara självförsörjande i upp till två månader.

Några hundra meter från huvudingången låg anläggningens centrala delar i form av kök, matsalar och bataljonens ledningscentral.

Ytterligare längre in fanns det korsande korridorer parallellt med kustlinjen. Korridorerna löpte cirka 200 meter längs berget och 20 meter ned. Längs korridoren var logement och sanitetsutrymmen belägna. De fyra huvudpjäserna nådde man inifrån berget via så kallade stigorter.

Regelbunden övningsverksamhet

Beredskapen var hög för att vid behov snabbt bemannas vid mobilisering. Kravet var därför att i fredstid upprätthålla fortlöpande underhåll av både försvarsområdets och kustartilleriets fasta personal. Förbandet tränades regelbundet vid de krigsförbandsövningar som bedrevs löpande. Allt eftersom den tekniska utvecklingen fortskred tappade de fasta försvarsanläggningarna i betydelse. Den sista stora övningen, krigsförbandsövning, genomfördes 1984 på båda platserna. GE-1 och GE-2 hölls därefter rustad och redo att användas tillfälligtvis i samband med krigsförbandsövningar. GE-3 togs ur krigsorganisationen och placerades i ”malpåse”. Samtidigt reducerades spärrbataljonen till ett sjöstridskompani och övningar genomfördes ända fram till slutet av 1997, samtidigt som försvarsområdesregementet, Hälsinge regemente, avvecklades.

Under anläggningens sista år reducerades organisationen ytterligare till en sjöstridspluton. Anläggningarna på Gråberget stängdes för gott 1997, inredningen revs ut, hålen till kanontornen gjöts igen och huvudingången till GE-1 fylldes igen. Längs kustlinjen mellan Skutskär och Norrlandet fanns totalt 28 skansar fördelade på sex värnkompanier.

Ytterligare ett värnkompani med sex skansar var grupperade runt Rörbergs flygfält, en mil väster om Gävle.

Hemvärnet tog över

Enligt den sovjetiska doktrinen skulle i normalfallet ett anfall föregås av luftlandsättningar i syftet att säkra ett brohuvud. Rörbergs flygfält var därför ett tänkbart mål då fienden kunde ta flygfältet och därmed tillföra förstärkningar med ytterligare trupp och utrustning via flygtransporter.

I samband med att spärrbataljonen 1984 reducerades till ett kompani tog hemvärnet över uppgiften att bevaka och skydda Gråberget. Hille hemvärn grupperade två av kompaniets plutoner runt anläggningen. Dessutom tilldelades Hille hemvärn uppgiften att bevaka skansarna på Norrlandet, samt att vid mobilisering bemanna värnkanonerna för att vara beredda att lämna över till den ordinarie besättningen. Skansarna var bemannade av 204:e värnkompaniet.

De tre stora, fortifikatoriska kustartilleribefästningarna i Gävleområdet var utrustade med fyra 15,2 centimeters pjäser, tillverkade av Bofors. Anläggningarna med militära namn GE 1-3 låg utspridda med ett kanonfort norr om Gävle hamn och ett söder om. Delar av Furuskärsfortet är idag museum inom Furuvikparkens område. Bilden visar hur en av anläggningarna, GE-1 var utformad med pjäsvärn och tillhörande luftvärnsställningar.

Totalt bemannade 14 värnkompanier 81 skansar från Skutskär söder om Gävle till Ragvaldsnäs norr om Hudiksvall. Dessutom fanns skansar vid krigsflygbasen i Färila i norra delen av Hälsingland.

Blev museum 1993

GE-3 på Stora Furuskär överlämnades i april 1993 till Furuviksparken och är än idag öppet för allmänheten som ett historiskt museum.

Överlämningen genomfördes i samband med en högtidlig ceremoni då svensk lösen sköts och fanor byttes mellan överste Ulf Robart och Furuviksparkens dåvarande chef, Bengt Granting.

FAKTA

GÄVLEBORGKUSTENS

VÄRNKOMPANIER

81 skansar som fanns längs Gävleborgs kustlinje, de bemannades av försvarsområdets 14 värnkompanier, i huvudsak bestyckade med tre olika typer av kanoner.

Det mest vanliga kanonen var typ 5. Det vill säga 7,5 centimeters luftvärnskanon m/37 (lvkan m/37) men inte med uppgiften att verka mot luftmål utan mot sjömål. Modellen var känd för sin höga utgångshastighet, långa räckvidd och effektiv pansarvärnsförmåga.

De två kanonerna i huvudanläggningen är kvar, den tredje fristående kanonen däremot är skrotad.

Källor:

Den stora invasionen, Bo Hugemark. Medströms förlag, 2017. Den hemliga svenska krigsplanen, Bengt Wallerfelt. Medströms förlag, 2016.

Artiklar i Gefle Dagblad december 1997 samt 2015. Bäverposten 2 år 2013 (Före detta KA 5:s kamratförenings tidskrift) samt ett antal intervjuer med bland andra Anders Myhrman, tidigare chef Hille hemvärn, Tomas Lönn, ansvarig för museet GE-3 på Furuskär, Börje Wallgren, tidigare stabschef Fo/21 1995 – 1997 och Patric Norrå, Gästrike Militärhistoriska förening.

Dags för Aurora 2026

Militärbaser och operativa planer testas under storövning

För första gången sedan Sverige blev medlem i Natoalliansen kommer nu Försvarsmaktens operativa planer för värdlandsstöd testas på svenskt territorium. Detta kommer att ske när Försvarsmakten genomför årets stora övning – Aurora 2026 med stort fokus på värdlandsstöd och logistik.

Från och med mitten av april och en månad framåt är det med andra ord upp till bevis för de nya krigsförbanden, militärbaserna.

Under tiden som övningen pågår kommer flera av dessa baser, bland annat Militärbas Halmstad att ta emot utländska förband som ska transporteras vidare till andra platser i landet, bland annat Gotland.

Artillerist i innersta kretsen

En av de som har varit med och arbetat med den omfattande övningsplaneringen är artilleristen, överstelöjtnant Åke Palm, som idag tillhör Försvarsstabens genomförandelednings övningssektion. Palm har tidigare varit övningsledare för nationella övningar som Markstridsskolans Brigadstridsövning:

- Det har varit väldigt intressant att ge sig i kast med denna typ av större övningsplanering. Dessutom i en kontext som

- Att arbeta med utformningen av Aurora 26 har och är väldigt intressant med tanke på övningens komplexitet, säger överstelöjtnant Åke Palm.

vi tidigare inte övat i vad gäller ett scenario före NATO:s regionala, operativa planer aktiveras. Det också viktigt att påpeka att Aurora 26 inte länge är en försvarsmaktsövning, vilket varit fallet med de tidigare Auroraövningarna, förklarar Palm.

I ett par rum längre bort i korridoren i ett av husen på Tre Vapen i Stockholm sitter hans chef och Aurora 26:s övningsledare, konteramiral Jonas Wikström.

Värdlandsstöd i fokus

- Ett av syftena med Aurora 26 är att vi ska öva med värdlandsstöd i fokus. Samtidigt har vi sett till att det för svenska och utländska förband finns ett antal förmågehöjande träningsmoment som bland annat kommer att genomföras på Gotland, förklarar amiralen.

Ett sådant moment är en tillfällig förstärkning från amerikanska marinkåren. Marinkåren kommer med sin bekämpningsförmåga i form av raketartillerisystemet HIMARS att genomföra en fiktiv bekämpning av sjömål. Även amerikanska attackdrönare kommer att utföra målbekämpning under Aurora 26.

- Marinkårens förband kommer att komma från Norge och gå via Kvarn för att sedan skeppas över till Gotland.

Naturligtvis blir detta en mycket bra värdemätare på hur långt vi har kommit vad gäller förmågan att utöva värdlandsstöd med allt vad det innebär i form av transporttrafikledning, bevakning, eskorttjänst, skydd och naturligtvis kost och logi, säger Jonas Wikström.

Strategiska transporter med större förband från Norge till Gotland och de baltiska länderna samt förmåga att ge värdlandsstöd är i fokus för övningen Aurora 26.

Konteramiral Jonas Wikström är övningsledare för Aurora 26

Sex militärbaser aktiveras

Som en del men inte direkt övade under Aurora 26 ingår också en del förband som samtidigt genomför arméns slutövning Våreld 26. Däremot kommer stora delar av Marinens enheter och tillgängliga förband att ingå i övningen. Totalt kommer sex militärbaser att aktiveras med tyngdpunkt på mellersta och södra delen av landet.

Samtidigt som Gotland förstärks med ett antal förband genomför Danmark en liknande, men något mindre övning, Baltic Shield med att förstärka den militära närvaron på Bornholm med stöd av ett antal polska enheter.

Aurora 26 kommer att genomföras under perioden 27 april till 13 maj och för närvarande beräknas cirka 16 000 svenska soldater och officerare att ingå i övningen.

- Det amerikanska bidraget inom ramen för övningen Immediate Response kommer att vara reducerat jämfört med vår ursprungliga planering, men sammanlagt räknar vi med att cirka 2 500 soldater och officerare från tolv länder inom alliansen samt från Ukraina deltar i Aurora 26, säger Åke Palm. Även ett antal berörda svenska myndigheter som exempelvis Kustbevakningen, Myndigheten för civilt försvar och Tullverket kommer att delta i ett antal övningsmoment.

Foto:

Beisi Sundin, Trafikverket

Multidomänoperationer – ny etikett på gamla idéer eller nödvändig utveckling?

Det pågående decenniet har inneburit en strategisk chock för västerländska militära organisationer. Försvarsmakten och Nato befinner sig i en genomgripande omställning, där varken kalla krigets strukturer eller de insatskoncept som dominerade perioden 1990–2015 framstår som tillräckliga för att avskräcka, eller om så krävs, besegra ett riskbenäget Ryssland.

Kriget i Ukraina har synliggjort hur konventionell krigföring förändrats sedan kalla kriget: drönare, rymdbaserade sensorer, telekrig, långräckviddiga precisionsvapen och ett ständigt informationsflöde påverkar både stridens tempo och dess transparens. Samtidigt agerar Ryssland över hela konfliktskalan: från cyberangrepp och informationsoperationer till öppet väpnat angrepp. Liknande mönster kan skönjas i andra konflikter, där integration av militära förmågor över flera domäner möjliggjorts genom ny teknik, samtidigt som informationsmiljö och civil-militär samordning spelar avgörande roller.

Multidomänoperationer

Det är i denna kontext som Nato utvecklar konceptet multidomänoperationer (MDO). Ambitionen är att skapa ett ramverk som möjliggör trovärdig avskräckning och, om så krävs, seger i krig mot en kvalificerad motståndare.

Sedan 2014 har Ryssland visat både riskbenägenhet och förmåga att kombinera militära och icke-militära medel för att destabilisera sina motståndare eller nå militärstrategiska målsättningar. I synnerhet annekteringen av Krim, kriget i östra Ukraina och den fullskaliga invasionen 2022 illustrerar hur Ryssland är villig att kombinera bland annat hybridkrigföring, informationspåverkan och konventionella militära operationer. Utmaningen för Nato och Sverige är därför dubbel: dels att kunna möta hybridangrepp, men också att hantera högintensiv väpnad konflikt mot en kvalificerad motståndare. Det operativa svaret på detta problem är multidomän. MDO kan beskrivas som ett koncept för att integrera militära förmågor över fem domäner: mark, sjö, luft, rymd och cyber. Därtill ska militära aktiviteter, där så är möjligt, samordnas med relevanta civila aktörer. Syftet är att skapa handlingsfrihet, tempo och överlägsen situationsförståelse. Genom att

Kapten John Nisser

Kapten John Nisser tjänstgör som stabsofficer vid Försvarsstabens strategienhet och sektionen för doktriner och koncept. Han är doktor i krigsvetenskap och gästforskare vid

Försvarshögskolan. I maj förra året disputerade Nisser med sin doktorsavhandling om hur militära doktriner efterlevs i Sverige, Norge och USA. Inom Försvarsstaben arbetar Nisser bland annat med det pågående införandet av Natodoktrin.

samordna aktiviteter i flera domäner samtidigt ska motståndaren ställas inför komplexa och svårlösta dilemman. Det är viktigt att understryka att MDO inte är ett färdigutvecklat koncept. Det är snarare en övergripande idé under utveckling, där doktrin, organisation och teknik successivt anpassas.

MDO i praktiken?

Det finns flera tolkningar av multidomänoperationer. Amerikanska armén har utvecklat ett MDO-koncept, vilket i hög grad omsatts i doktrinen FM 3–0 Operations. Där betonas arméns roll i den gemensamma striden och hur markförband ska utnyttja förmågor i luft-, rymd- och cyberdomänen för att möjliggöra manöver.

För svensk del är dock Natos ansats mer relevant.

Här ligger tyngdpunkten på att omfatta hela operationsmiljön och säkerställa samordning mellan de fem domänerna. Centrala begrepp i Natos koncept såsom ”orkestrering”, ”synkronisering” och ”konvergerande effekter” kan uppfattas som abstrakta, men kärnan är relativt enkel: chefer och staber ska planera och genomföra operationer så att förmågor i flera domäner används samordnat för att skapa förstärkande effekter.

Civil-militär samverkan är också en del av konceptet, även om fokus ligger på hur civila aktörer kan understödja militära mål.

Exempel på MDO är gemensam bekämpning, där sensorer i rymd- eller luftdomänen upptäcker mål som bekämpas med

mark- eller sjöbaserade system. Ett annat är integration mellan luftvärn, cyberförsvar och informationsoperationer för att skydda kritisk infrastruktur.

En evulution – ingen revolution

Trots att MDO ofta presenteras som något nytt är dess beståndsdelar välkända. Flera tidigare koncept har lagt grunden.

NATO Network Enabled Capability (NNEC), med rötter i amerikansk Network Centric Warfare, introducerade tanken om digital interkonnektivitet mellan sensorer och effektorer. Genom gemensam lägesbild och snabba informationsflöden skulle beslut fattas snabbare och verkanskedjor kortas. Effects Based Approach to Operations (EBAO) betonade att militära operationer syftar till att uppnå effekter – fysiska, kognitiva eller informationsmässiga – snarare än enbart bekämpa motståndaren. Idén om konvergerande (förstärkande) effekter i MDO bygger vidare på detta synsätt.

Comprehensive Approach (CA) understryker behovet av civil-militär samordning. Även om MDO har ett tydligare militärt fokus finns arvet kvar i ambitionen att samordna olika samhällsaktörer för att skapa större effekter än vad den militära organisationen själv kan åstadkomma.

Sammantaget framstår MDO snarare som en evolution än en revolution. Det är en syntes av tidigare idéer, anpassad till dagens tekniska och säkerhetspolitiska miljö.

Högre grad av integration

Att avfärda MDO som ännu ett modeord vore förhastat. Krigets natur – präglad av osäkerhet, friktion och våld – är konstant. Men krigets karaktär förändras. I Ukraina ser vi hur billiga drönare, kommersiella satellittjänster och decentraliserad ledning påverkar stridens dynamik. Transparensen på slagfältet har ökat, och möjligheten att snabbt omsätta information i verkan har blivit avgörande. Mot denna bakgrund framstår en högre grad av integration som nödvändig. Västvärldens teknologiska försprång och begränsade tolerans för förluster gör det rationellt att eftersträva överlägsen situationsförståelse och koordinerade effekter i flera domäner. Samtidigt finns betydande utmaningar.

För det första är MDO fortfarande mer ambition än realitet.

Det krävs omfattande forskning, experiment, övningar och doktrinutveckling för att konkretisera konceptet. För det andra ställer MDO höga krav på interoperabilitet – tekniskt, organisatoriskt och kulturellt.

John Nisser är en flig föreläsare vad gäller innehåll och utformning av multidomäna operationer. På bilden pratar Nisser om ämnet i samband med ett av Krigsvetenskapsakademiens seminarier.

Robusta och säkra ledningsstödssystem

För svensk del innebär detta investeringar i robusta och säkra ledningsstödsystem som kan utbyta information såväl nationellt som inom Nato. Det kräver också implementering av gemensamma standarder och processer. Utan fungerande informationsdelning och gemensamma metoder riskerar MDO att reduceras till retorik.

Multidomänoperationer är i grunden ett försök att anpassa västerländsk krigföring till en operationsmiljö där gränsen mellan fred och krig inte är absolut och där teknikutvecklingen förändrar förutsättningarna för strid. Konceptet kärna är att integrera förmågor över domängränser och skapa konvergerande effekter som överbelastar motståndarens beslutsprocess.

Det är dock ingen universallösning. Framgången avgörs inte av begreppet i sig, utan av förmågan att omsätta det i praktisk verksamhet. För Försvarsmakten innebär detta ett långsiktigt arbete, där interoperabilitet, gemensam bekämpning och digital integration måste prioriteras.

Äntligen beställning av nya version av Arthur

Digital mobilitet vid fronten – Arthur möter framtidens hot

I slutet av förra året avgjordes en riktig långbänk vad gäller anskaffning till den svenska armén. Då offentliggjorde FMV beställning till Saab om att omsätta och förbättra de befintliga artillerilokaliseringsradarsystem Arthur. En order som värderas till drygt en miljard kronor.

Den förbättrade versionen av systemet kommer att få längre räckvidd, bättre mobilitet och kontinuerlig uppdatering av förmågor, enligt uppgifter från tillverkaren.

- Den nya versionen av Arthur är en helt mjukvarudefinierad plattform med uppdateringar som bland annat innebär 100 kilometers räckvidd men även en unik kombination av hög rörlighet och snabb uppdateringstakt i systemet, säger Karin Stegmark, affärsutvecklingsansvarig inom affärsområdet Saab Survaillance.

Hon konstaterar att artilleribekämpning återtagit platsen som en central förmåga på dagens stridsfält och begreppet ”digital mobilitet” har blivit synonymt med överlevnad.

Med den senaste versionen av Arthur säger sig Saab tagit ett betydande tekniksprång. Kärnan är en nyutvecklad digital AESA-antenn med full digital styrning, vilket gör det möjligt att nå räckvidder på upp till 100 kilometer, högre noggrannhet och förbättrad klassificering och målinmätning.

Högvärdigt mål

Tillsammans med en uppdaterad signal- och databehandling har Saab skapat en mjukvarudefinierad plattform. Systemets förmågor uppdateras därmed i högre utsträckning i kod snarare än i hårdvara.

En artillerilokaliseringsradar är ett högvärdigt mål. För att överleva krävs hög mobilitet med snabbare förmåga att gruppera, sända och omgruppera än motståndarens beslutscykel.

I standardutförandet produceras Arthur för två olika containerversioner med valbart fordon och en sensor som är anpassad för integration i bepansrade fordon.

- Dessutom har Arthur mycket låg telekrigssignatur, vilket i kombination med multispektrala maskeringsnät förbättrar ett passivt skydd. Genom att nyttja radarn i system av system kan den samverka med sensorer som till exempel våra Giraffe 1X för drönardetektering och telekrigssystemet Sirius, för att skapa ett integrerat skyddslager som stärker överlevnadsförmågan och ökar effektiviteten i bekämpningskedjan, säger Karin Stegmark.

Försvarets materielverk har tecknat kontrakt med Saab för ett antal system av artillerilokaliseringsradarn Arthur. Ordervärdet uppgår till cirka 1,1 miljarder med inledande leveranser under 2027.

I kommande nummer kommer en mer utförlig presentation om hur artilleriet kan vidareutveckla sin sensorförmåga och därmed utgöra ett större hot för motståndaren med snabbare bekämpningskedja.

Sofia – första kvinna att leda

Artilleri- och Luftvärnsklubben

Det tog nästan 155 år innan bastionen föll och Artilleri- och Luftvärnsklubben fick sin första, kvinnliga ordförande.

Men nu är det ett faktum och det närmaste året kommer föreningen att ledas av nya chefen för Luftvärnsregementet, överste Sofia Westermark.

- Jag ber att få tacka för det förtroende ni visar mig. Artillerioch Luftvärnsklubben bär på en lång tradition av kunskap, engagemang och kamratskap – en tradition som jag känner både respekt för och ansvar att föra vidare. Det är med stor ödmjukhet och stolthet jag tillträder som klubbens ordförande, förklarade den nyvalda ordföranden för årsmötesdeltagarna via sekreteraren Lars Mörrbys mobiltelefon då Westermark befann sig utomlands.

Thomas Höglund från Cyberförsvarsledningen var en av årsmötets uppskattade föreläsare.

Motiveras av kompetensutveckling

Desto mer fysiskt närvarande var två av årets totalt fyra stipendiater; överstelöjtnanterna Jan Lundberg, arméstaben samt Michael Reberg, Försvarshögskolan. Båda tilldelades utmärkelsen från John Lindnérs donationsfond i form av medalj och en ekonomisk gratifikation. De två stipendiaterna från kvarlåtenskapen från Militärteknisk Förening, Johan Pakarinen, FMV samt Försvarsmaktsingenjören och löjtnant Morten Eriksson, A 8 kommer att tilldelas sina utmärkelser vid ett senare tillfälle.

De två Lidnérstipendiaterna var också tillsammans med överste Thomas Höglund årsmötets föredragshållare.

Thomas Höglund, som är chef för Försvarsmaktens nya Cyberförsvarsledning inledde med att berätta om ”sina” högt motiverade cybersoldater som inte endast drivs av att verka inom Försvarsmakten med en hög lön utan har ett starkt driv i form av kontinuerlig kompetensutveckling:

- Vi har det kontaktnät och möjligheter som dessa individer efterfrågar och vi kan ge dem både mycket realistisk träning men även möjlighet att delta i skarpa operationer, konstaterade Höglund.

Doktorand fick stipendium

Jan Lundberg som tilldelas sitt stipendium för att bland annat varit drivande i skrivande och publicering av artiklar om striden på djupet, och där varit mån om att framstå artilleriets roll som en central del berättade om sin pågående doktorsavhandling om hur ny teknik integreras i befintliga strukturer, vilket bland annat har en tydlig koppling till förmågan indirekt eld. Jan Lundberg arbetar också med att utveckla artillerifunktion inom ramen för multidomäna operationer (se annan artikel

I mer än 20 år har Lars Mörrby varit föreningens trogne sekreterare och han har inga planer att avsäga sig uppdraget till glädje för klubbens medlemmar och avgående ordförande, överste Stephan Sjöberg. Bild t.h.Två av fyra stipendiater som tog emot sin utmärkelse från John Lindnérs Donationsfond; överstelöjtnant Michael Reberg, Försvarshögskolan (t.h) och Jan Lundberg, arméstaben (t.v.). Övriga stipendiater tilldelas sina utmärkelser vid ett senare tillfälle.

i denna tidskrift) samt första divisionens förmågeutveckling där han idag är verksam inom divisionsstaben:

-Nästa krig kommer att vinnas av teknik som vi idag ännu inte har sett och den sida som vinner är den som haft förmåga att tillämpa en arkitekturbaserad förmågeutveckling, inte minst inom AI-området som ökar massivt vad gäller stöd till beslutsstödsystem, förklarade Lundberg och pekade bland annat på så kallade AI-agenter som idag kan identifiera och ge anvisning om lämplig bekämpning inom ramen för minuter istället för timmar.

- Med andra ord introduceras nya tekniker idag mycket snabbare än vad som vi varit vana med vilket innebär att nya och gamla system måste kunna fungera tillsammans och med samma syfte.

Fem nya i styrelsen

Förutom ny ordförande kunde också valberedningens ordförande, Nicholas Madison presentera fem nya styrelseledamöter; Daniel Lundqvist, Lv 6, Henrik Sandin, A 8, Erik Lanzén, A 9, Philip Gunnérus, FMV samt företagsrepresentanten Claes Trulsson, Saab Survaillance. Från styrelsen avgår Johan Jönsson, Försvarsstaben, Urban Schöön, Arméstaben, Daniel Johansson, A 8, Nicholas Madison, Lv 6 samt Fredrik Johansson, FMV.

Vad gäller ekonomin kunde kassören, överstelöjtnant Jan Ohlsson presentera ett av klubbens starkaste bokslut på senare år. Mycket tack vare en markant ökad annonsering i Artilleri & Luftvärn, från 33 till 45 helsidesannonser, förklarade 20-årsjubilerande redaktören, Stefan Bratt i samband med sin presentation av tidskriftens årsberättelse. Även för 2026 ser den goda trenden med god annonsering ut att kvarstå.

Ökat fokus på föryngring

Medlemsantalet är tämligen konstant jämfört med tidigare och är strax över 600 stycken:

- Men, jag och styrelsen är helt eniga om att vårt arbete med stöd av er medlemmar med att öka marknadsföring och kunskap om klubbens verksamhet mot yngre ålderskullar måste intensifieras och förbättras. Jag hoppas också att berörda förbandsledningar blir mer aktiva i att sprida information till våra yngre befäl om den nytta och kompetensutveckling som klubben bidrar med, konstaterade avgående ordförande, överste Stephan Sjöberg som nu fortsätter i klubbens ledning som vice ordförande.

Fotnot: Kompletta stipendiemotiveringar kommer att publiceras på klubbens webbplats inom kort.

INBJUDAN

Föreningsgemensamt seminarium

Pansarvärnsklubben, Artilleri- och Luftvärnsklubben samt

Granatkastartekniska föreningen inbjuder till traditionellt gemensamt vårseminarium den 28 maj 2026.

Plats: Militärsällskapet, Valhallavägen 104, Stockholm

Program: Innehåll i stort.

14.00 - 15.10 Årsmöte Pv-klubben och GrkTF

15.10 -15.30 Kaffe med kaka

15.30 - 17.45 Seminarium

17.45 - 18:30 Baren öppen, mingel

18.30 – 21.00 Middag

Innehållet i seminariet är inte fastställt. Det kommer att presenteras mer i detalj på klubbens webbplats (artlv.se) samt Facebooksida omkring den 15 april.

Anmälan: Senast den 13 maj till respektive sekreterare: Pv: niclas.bjorkdahl@mil.se

Art/Lv: lars.morrby@gmail,com alt 070-217 0216

GrkTF: fredric.hornstein@ saabgroup.com Ange om du önskar deltaga i middagen.

Kostnad: Seminariet är kostnadsfritt. Buffémiddagens pris 150kr enligt respektive föreningsinbjudan.

Artilleri- och luftvärnsklubben

Adress

Artilleri- och Luftvärnsklubben

C/o Jan Ohlsson, Villagatan 72, 253 54 Mörarp

Kontaktperson:

Överstelöjtnant Lars Mörrby, Försvarets Materielverk, Stockholm. lars.morrby@fmv.se

Tel: 08-782 54 11, 070-217 0216

Ordförande

Överste Stephan Sjöberg

Bodens Artilleriregemente 0921-34 80 00

Artilleri-Tidskrift

Bankgiro 833-4278

Prenumerationspriser

Inom Europa

300 kr per år

Utom Europa 350 kr per år

Lösnummerpriser

Enkelnummer

Dubbel-/Temanummer

© 2026 Artilleri-Tidskrift

100 kr

150 kr

Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa. Scanna QR-koden så kommer du till webbsidan där tidigare nummer av Artilleri-Tidskrift finns publicerade i pdf-format.

Eller besök www.artlvklubben.se

Har du flyttat eller har ny adress?

Du vet väl om att som medlem är det din skyldighet att anmäla ny adress om du vill fortsätta att få tidskriften och vara medlem i föreningen.

Mejla eller ta kontakt med antingen sekreteraren (se kontaktuppgifter ovan) alternativt redaktören.

Bofors 40 mm TRIDON Mk2

Fighting bad guys since 1936

Bofors TRIDON Mk2 fills the gap in the air defence. The system is capable of combat everything from drones and cruise missiles, to aircraft and armoured vehicles, creating security for both military forces and civil infrastructure.

The Bofors self-propelled C-UAS system is based on the well-known Bofors 40 mm, which in its first version was launched in the 1930s. Several generations later, the new advanced Bofors TRIDON Mk2 still stands for the highest quality and offers a unique capacity, adapted for a constantly changing battlefield.