Issuu

WERMLANDUS

WERMLANDUS 4 | ÅRGÅNG 66

REDAKTIONEN HÄLSAR REDAKTÖR, LAYOUT Vera Hallberg REDAKTIONSSEKRETERARE Calle Hammar Edward Nilsson Roberta Colacicco GÄSTSKRIBENT Mio Tastas Viktorsson ILLUSTRATIONER Vera Hallberg ANSVARIG UTGIVARE Martin Källberg 070-330 06 32 TRYCKERI Fyris Tryck AB KONTAKT Wermlandus@varmlandsnation.se OMSLAGSBILD målad av Vera Hallberg

INNEHÅLL

Foto: Roberta Colacicco

Hej läsare! Detta nummer rör sig mellan studentekonomi, julbordstyper, Nina Simone, värmländska resmål och skönhetens idé. Dessutom ryms en krönika om tid, och ett par avslutande reflektioner från kuratorerna i denna tidning. Trevlig läsning! Och God Jul! /Redaktionen

Pengar försvinner

Julbordsstereotyper

Nina Simone

På det värmländska spåret

Bilder från jubileum

Skönhet räddar världen

Inte nu, men nu

Mästarna ht25

Kuratorskrönikor

Kalendarium

REDAKTÖREN HAR ORDET

etta är min sista krönika, min sista tidning. Hur avslutar man sånt här? Ett tacktal? Kanske. Men det hade bara låtit som att jag skulle lämna landet eller starta en sekt. Så i stället lämnar jag er med den viktigaste insikten jag fått under året: man kan lägga bacon på i stort sett allt. Bacon är som ett universellt lösningsmedel mot tråkiga rätter. Så om du tycker detta nummer är tråkigt, beklagar, men testa att läsa det igen med bacon på. Tack för denna årgång. Och för alla gånger någon faktiskt har läst det jag skrivit, alltid en positiv överraskning. Det var det hela. Ha en bra jul. Vera Hallberg Redaktör

Foto: Hannes Pettersson

RÄTTELSE I förra numret skrev vi att nationsbandet Wermeslaget hade lagt ned. Det stämmer inte. Wermeslaget är fortsatt aktivt på nationen, och det är vi förstås väldigt glada för. Vi beklagar misstaget.

Var i helvete försvinner alla pengar? Dagen innan CSN och ikväll är det dessutom ”korrekturläsning” med tidningen. Frågan är bara ifall bussbiljetten och flaskan vin jag förväntas betala för i samband med kvällens deadlinefirande också kommer innebära en stel interaktion på bolaget när mitt kort nekas. Det ställer frågan: Varför hamnar man här varje månad trots ens bästa försök?

Det kan ju vara hyran som äter upp en girigt stor del av CSN-kakan varje månad och till synes blir tårtbiten högre för varje år. Detta hade varit enkelt att skylla på, speciellt eftersom Sveriges förenade studentkårer (SFS) menar att studenter lägger 30 procent av sin månadsinkomst, där en stor del består av lånade pengar, enbart på boende. För den genomsnittlige svensken, är denna tårtbit tio procentenheter mindre. Tittar man under ytan, så är nog sanningen lite grumligare än så. En undersökning från Länsstyrelsen visar dessutom att en genomsnittlig uppsalastudent går minus med ungefär 1700 kr varje månad (källa: SVT nyheter Uppsala). En siffra som dessutom ”inte har i åtanke vad en ekonominspark faktiskt kostar” som en god vän till mig hade som reaktion.

Men för oss som inte hänsynslöst slänger pengar på eviga stockensittningar till följd av sin valda utbildning, verkar pengarna ändå gå åt. Ändå finns det väl en del sanning att hämta i faktumet att lärosätet Uppsala är så mycket mer än bara ett lärosäte. Att studentpubar med billig öl aldrig tycks ha stängt och evenemang och fester som ofta får en eller annan bekant att uppmuntrande säga ”jomen du måste ju gå på ***-gasken” innebär frestelse, är väl ingen nyhet i sig. Även forskningen verkar dock stötta detta resonemang, eftersom tre av fyra studenter i Sverige självrapporterade ett riskbruk i alkoholkonsumtion och de anser dessutom att alkoholen är starkt förknippad med studentlivet, menar IQ.

Fot

erg

allb

er o: V

Missförstå mig rätt, detta drickande är något jag själv – ignorera min levers åsikt – inte har några större problem med och jag tycker att det ofta fungerar som ett viktigt socialt smörjmedel för en annars ganska skygg befolkning. Men ett par rundor och inträdesavgifter för mycket, skulle faktiskt kunna förklara en hel del. Det goda livet i Uppsala är kanske inte alltid så gott. En lite rolig detalj av denna rapport och en liten avstickare i denna text är att de gjorde en poäng av att 90 procent av studenter faktiskt dricker ungefär fem standardglas innan de anländer till en fest. Alltså är en tiondel av oss faktiskt villiga att anlända på en fest utan förkrök och något slags ”liquid courage”. (Beundrar dessa individer med psyken gjorda av stål.) Intressant nog beräknar dock Swedbank att den genomsnittlige svenska studenten har elvahundra kronor kvar att leva för efter diverse utgifter varje månad, så vad är det som gör oss uppsalastudenter till nästa generations potentiella Lyxfällandeltagare? Tar man i från tårna och antar det självgoda perspektivet att Uppsala är en av få svenska städer med ett riktigt studentliv, så kan det säkert bero på att studentlivet här erbjuder så många fler saker att blippa kortet för. Om sittning innebär ”BYOB (bring your own beer)” och papptallrikar i en källare och studentpubar innebär en kväll i veckan med ett dansgolv som endast kan efterliknas mitt klassdisco i fyran, blir det väl troligen lättare att avstå, medvetet eller ej. Detta kan i alla fall jag intyga stämmer efter min kortvariga studietid på Stockholms universitet. Kliver man dock ner från sin uppsalafödda höghäst, kan detta troligen inte förklara hela bilden. För KTH, Göteborgs- och Malmö universitet är ett fåtal exempel på lärosäten i ännu dyrare och större städer,

där ursäkten av ”brist på saker att göra” flyger ut genom fönstret, verkar deras studenter ändå någorlunda klara tillvaron. Eller så är det så dystert – men enkelt – att man egentligen byter problem mot problem, beroende på var i landet man bestämt att skuldsätta sig och fördröja sin arbetslöshet. Om mängden liv utanför studierna tillför antingen positiva inslag eller biverkningar, verkar boende i stället överhängande plåga personer på andra håll. Då speciellt Stockholm som studieort är särskilt drabbad av bostadsbrist och höga hyror och en tredjedel av stockholmsstudenter väljer att bo kvar hemma (enligt Stockholms studentkårer). Men något lär trots allt finnas som jag och andra bör kunna dra lärdom av. Detta för att minska den tretusen kronors mellanskillnad och därav kunna leva upp till det privatekonomiska ideal som icke-uppsaliensiska studenter till viss del verkar nå upp till. Exakt vad det är, återstår att se. Men till att börja med, ska jag faktiskt traska genom det här pissiga novembervädret till kvällens aktivitet och köpa den mest APK-vänliga flaskan vin jag kan hitta.

Edward Nilsson Redaktionssekreterare

? Vem är du vid julbordet?

- Fem stereotyper som alla känner igen

ulbordet säger mer om oss än vi tror. Mellan sill, stress och snaps träder varje år en handfull karaktärer fram, lika förutsägbara som de är underbara. På nästa uppslag är fem julbordstyper du garanterat stött på.

1. Familjefar och storfiskare Tar med sig: Egen inlagd sill, julöl och tomtedräkten. Rundor: 8-10 överfulla tallrikar. Saknar på julbordet: Ål #FreePMNilsson Önskar sig: Ingenting men blir glad av ett nytt par underställ.

Med tre barn, en bakåtkrypande hårlinje och minst 54 år i jordelivet har Janne ett solklart mål på julbordet. Som en värmesökande missil sätter han omedelbart en tydlig kurs mot det kalla bordet! Gång efter gång fylls tallriken av olika typer av sill – matje-, lök-, senap-, skärgårds- och hovmästarsill. Sylta av alla dess slag hänger över tallrikens kant. Mer nymodiga inslag och påfund som enbärs-, cajun- och pepparrotssill betraktas med djup skepticism och Gud förbjude det rena kätteri som är sillinläggningar med asiatiska inslag. Trots otaliga uppmaningar vägrar Janne att ens titta på salladen eller någonting annat som ett djur inte har dött för. Och vad vore sillen utan en och annan nubbe, eller ”stänkare”? Utöver sillen tenderar också Janne att roffa åt sig 65-90 procent av gubbröran med motivering ”jag är ju gubbe!” efterföljt av ett självbelåtet ”höhö”. Mätt och belåten lämnar han nöjt bordet för att se sin förebild som far, man och människa – Karl-Bertil Jonssons pappa.

2. Oliver, 13 år Tar med sig: Sin telefon. Rundor: 1-2 tallrikar (+ett kilo godis). Saknar: Ketchup & nuggets. Önskar sig: Dyrare julklappar än sina kompisar.

Denna typ av pojke i sina tidiga tonår är en evigt förekommande personlighetstyp på julborden. Oliver, 13, är arketypen som faktiskt inte är så intresserad av julbord. Köttbullar, prinskorv och potatis är det som vanligtvis slinker ner men blir ofta tvingad att smaka både ägghalvor och lax. Det blir maximalt ett par rundor och tallriken ser både trist och tom ut. Framförallt är det den här personen som mest bälgar i sig julmust, sitter och kollar telefonen och väntar på att få lämna bordet för att gå och äta juleskum i soffan. För Oliver, 13, är julbordet ett nödvändigt ont för att förhoppningsvis kunna öppna paketet där det ligger en Ralph Lauren-mössa eller ett PS5. Oliver, 13, brukar ofta höras säga saker som ”Mamma, när får jag öppna julklapparna?” och ägnar vanligtvis halva julafton på Snapchat och Tiktok.

Foto: Geoff Charles (1962), Wikimedia C

2. 3.

Foto: Pascal Carqueville (1980)

3. 90 procent av julens arbetskraft För denna stackars individ (och arketyp) innebär julbordet mest stress och prestationsångest. Sällan skådad sittandes i lugn och ro, Rundor: 3-4 (tar lite, men sma- försvinner personen direkt till köket med och återvänder konstant kar av allt) med jämna mellanrum för att fylla på av det som tyvärr tagit slut. ”Agneta” står på hög alert vid de uppradade rätterna och uppmuntrar Saknar: Att någon för en gångs nästan tvingande att barnen ska ta och smaka lite mer. skull ska hjälpa till Ansvaret landar ofta på att förbereda det allra mesta, men paradrätterna är varje år julskinkan, Janssons frestelse och dopp i Önskar sig: Ledigt under mellan- grytan. Agneta, 44, brukar passa på att äta när alla andra har ätit dagarna klart och är då den överlägset sista att slutligen lämna bordet. En-två snaps brukar vanligtvis gå ner, mest för sakens skull. Tar med sig: Typ allt som ska ätas

Edward Nilsson och Calle Hammar Redaktionssekreterare

Honourable mentions:

kimedia Commons

5. 4.

•

Den faktiskt sköna kusinen som ännu en jul behövde jobba

•

Den nyligen ingifta som är liiiite väl inställsam

•

Morfar som somnar i fåtöljen klockan åtta

5. Uppsalastudenten Efter att ha lämnat alla tankar på flervariabelanalys, gastroskopier och forskningsetik bakom sig är det nu en enda fråga som ekar i huvudet på denna student: ”Hur full vågar man egentligen bli med familjen?”. Den kräsna ådra som en gång kan ha plågat denna student i yngre dagar, är nu ett minne blott och nu gör studenten i stället allting för att ta så mycket av det dyra som möjligt. Det var ju trots allt ett år sedan man åt färsk lax sist. Denna studentalkade individ har konstant stenkoll på övriga bordsgrannars glas och försöker vara följsam (eller går till köket för att dricka i smyg). Den vana och nöjdhet med vilken snapsen tas möts ofta av en sträng och besviken blick från mor och far.

Tar med sig: Snapsvisor som ingen kan. Rundor: Äter tills illamående (det är ju ändå gratis). Saknar: Bäska droppar och nyårsplaner. Önskar sig: Att hyran inte höjs efter årsskiftet.

4. The Smiths-syrran Hennes enorma föräldraförakt kan endast jämföras med hennes hat mot kapitalismen. Likväl sitter hon nu motvilligt här, omgiven av ocoola kusiner och farbröder som ”bara inte fattar”. Hur många oskyldiga stackars djur har inte fått sätta livet till för att revbensspjäll, köttbullar och prinskorvar ska stå på bordet? För Jenny är julklapparna under trädet inget mer än en manifestation av den överkonsumtion som förpestar vårt samhälle. Även under optimala omständigheter är Jenny inte direkt någon matfantast och julbordets vegetariska utbud lämnar mycket att önska. Med undantag för en ynka brödbit och lite potatis ekar hennes tallrik ack så tom när hon återvänder till bordet för en intensiv debatt med en lite för förfriskad farbror.

Tar med sig: Kikärtsbiffar och en bok av Mary Wollstonecraft. Rundor: Försumbart få. Saknar: Sin fem år äldre pojkvän. Önskar sig: Att folk ska donera till välgörenhet i stället.

Foto: David Becker/Los Angeles Times via UCLA Library, CC BY 4.0

Nina

När Nina Simone sjunger Feeling Good låter friheten nästan självklar. Men bakom varje ton finns ett liv av kamp, trots och kompromisslös tro på människans värde. Det här är berättelsen om kvinnan som gjorde en enkel melodi till en revolution.

lla har hört Feeling good åtminstone en gång i livet. Feeling good är inte vilken låt som helst, det är en hyllning till frihet. Och artisten som tolkade låten och gjorde den till en succé är kanske emblemet av yttrandefrihet och revolution. Eunice Kathleen Waymon föddes 1933 i North Carolina, USA. I hemmet levdes och andades musiken dagligen och hennes föräldrar önskade henne en karriär i musikbranschen som pianist. Det sägs att hon hade lärt sig att spela piano innan hon hade lärt sig att gå. På söndagar var hon i kyrkan och spelade sitt instrument, men hon drömde om något annat. Hon drömde om en revolution som skulle utplåna alla skillnader mellan människor, speciellt de skillnader som baserades på hudfärg.

Hon började träna som klassisk pianist men hon brann för blues och jazz, två nya genrer som inte hörde ihop med religion och gick därför emot mammans vilja. Folk runt

omkring såg potential i henne och finansierade hennes studier för att hon skulle bli något stort i musikvärlden. Hon lyckades komma in på den berömda musikskolan Juilliard i New York, men efter examen blev hon nekad från Curtis Institute of Music i Philadelphia. Hon tog det hårt och var övertygad om att beslutet bottnade i hennes hudfärg, men hon vägrade låta sig stoppas. Hon tog pseudonymen ”Nina Simone” (Nina från en föredetta pojkvän och Simone från skådespelerskan Simone Signoret) och började uppträda på mindre barer och jazz klubbar. På kort tid blev hon före språkare för ”Black Power”-rörelsen och en milstolpe för jazzmusiken. Nina trodde verkligen på friheten, det var det som hon förknippade med glädjen. ”Oh, freedom is mine, and I know how I feel […]. I'm feeling good” kan alla känna igen från hennes tolkning av Feeling good, skriven av Anthony Newley och Leslie Bricusse för musikalen The Roar of the

När Nina Simone sjunger Feeling Good l självklar. Men bakom varje ton finns ett l kompromisslös tro på människans värde. D om kvinnan som gjorde en enkel melod Greasepaint – The Smell of the Crowd. Det som gör låten så mäktig är inte bara tonarten som går i crescendo och bilden av naturen som föds på nytt: det är förmågan att kunna tolkas på flera olika sätt. Vårens ankomst efter en lång vinter, fred efter ett krig, livet efter ett lidande. Vägen till frihet är lång och slingrande, men när man väl kommer dit är känslan överväldigande och oförklarlig.

”

I’ll tell you what freedom is to me. No fear. I mean, really. No fear. – Nina Simone

Roberta Colacicco Redaktionssekreterare

IIIII I I I

d a spåret I sk I

På

rmlä ä v t e n

Varje fredagskväll sitter mer än en miljon svenskar bänkade framför Sveriges mest populära tv-program På Spåret, bland annat med årets Uppsala-alumn 2024, Fredrik Lindström. Nu bjuder Wermlandus på en Värmlands-edition.

IIIIIII

II I I

Resmål 1.

10p

Denna boplats ligger vid ett vattendrag. Dålig ledtråd kan tyckas, vi tycker att den är dunder! Här upptäcktes kärlvidgande medicin som på sätt och vis kan leda till hörselskador.

Solen lyser inte lika starkt här som andra städer men likväl är det alltid kanonväder. Resmålets industri ökade explosionsartat under 1900-talets början. Numera är den lite mindre, runt runt 84 millimeter.

Bygdens kända son har egen dag i december. Då brukar det ställas till med riktig pangfest, något som han nog hade uppskattat.

Kungen äger mycket skog runt orten, från vilken annan känd Carl-Gustaf också kommer. AC/DC sjunger om stadens exportvaror.

Här i östra Värmland kan man bo vid fors likt känd Alfred som ger ut pris i fred, medan stadens industri för det mesta mår bra av krig.

Resmål 2. 10p

Resmålets skarpa berg har aldrig varit med i På spåret, däremot i spåret tillsammans med en fågel från norr.

Här raskar inte räven över isen, utan snarare är det räven som blir till is. Både Gustav och Lennart har anspråk på vatten här.

365 dagar inleder resmålet, gräs, örter och blommor avslutar det, medan väg som precis blivit myndig går rakt igenom det.

Trollskog? Nej, trolltorg! Vår ort är någonting mittemellan en huvudstad och en residensstad.

Här kommer aldrig några tåg, så med bil rullar vi in i centralorten i Värmlands västligaste kommun.

Resmål 3. 10p

Prins Carl Philip är hertig av vårt landskap men kommer han någonsin bli kung? Den resan gjorde i varje fall vår orts namn givare.

Vart är vi på väg egentligen? Fiskäggsstad, Hälsosamstad eller Sakbankstad? Jo, alla tre faktiskt! Resmålet är känt för en stjärna, medan en annan av stadens stjärnor siktade mot stjärnorna.

Bönorna som en gång bodde i stadens centrum har nu flyttat ut, ack så väl! Men deras lila färg sitter kvar i stan medan andra lokalkändisar sätter färg på nätter i juni.

Här möts Skandinaviens längsta älv och Europas tredje största sjö, kanske man kan sola vid deras stränder? Här finns ting – mitt i ting!

Vi rullar in i Värmlands största stad, hem för både hockey och kaffe! Här skiner alltid solen, som återfinns i kommunens logotyp.

Resmål 4. 10p

Nilsson, Fälldin och Averås-Skorup kan er leda till resmålet. Björnen får de dock lämna i skogen, för att in i byn får den inte gå.

Här samlas segelflygare i centrum även om annan sport står i centrum för vår ort – i dubbel bemärkelse!

Ja, här har vintern extra bra grepp, oavsett om den faller från himlen eller produceras i tunnel. Skidspår börjar och Fryken tar slut.

Äger Oden resmålet? Nej, men kanske hans kollega. Beckhams gamla chef kommer från denna nordvärmlänska ort.

Vi är framme i åskgudens by där STS står för både skidgymnasium och sportlovsturism!

Facit:

1. Karlskoga, 2. Årjäng, 3. Karlstad, 4. Torsby

Calle Hammar Redaktionssekreterare

Dokumentation från Värmlands och Nylands 150-års jubileumsbal, 2025. Foto: Elis Andersson

Skönhet kommer att rädda världen Roberta Colacicco utforskar konstens kraft och den sällsynta erfarenheten av att bli djupt berörd.

2018 drabbades en man av hjärtattack när han var på Uffizierna i Florens. Han stod framför en av de mest kända målningarna i konsthistorien, Venus födelse av konstSandro Botticelli, Venus födelse (1480-tal nären Sandro Botticelli, och plötsligt stannade hans hjärta. Han fördes till sjukhus och efter några undersökningar blev han utskriven.

”

Framför skönheten har vi ingen makt längre, vi blir som förlamade.

Det som hände var inget sammanträffande: turisten drabbades av det så kallade Stendhals syndrom, en psykosomatisk reaktion av kroppen som kännetecknas av yrsel, svimning, panikattack och i vissa fall hjärtrubbning när en person exponeras för konst. Tillståndet fick sitt namn efter den franska författaren Stendhal, efter att han upplevde denna reaktion när han besökte Basilica di Santa Croce i Florens 1817. Men hur kan konsten skapa så pass starka känslor? Svaret är att: ”skönhet är smärtsamt”, som Thomas Mann skrev. Framför skönheten har vi ingen makt längre, vi blir som förlamade. Vi tittar på ett konstverk och beundrar dess precision och harmoni, men omedvetet ger vi oss in på artistens dolda sidor som ofta präglas av lidande och hopp. Att titta på någonting vackert får oss att känna en behaglig känsla, det är så skönhet definieras

”

Konsten kan betraktas som ett träningscenter för vår hjärna.

80-tal). Public domain.

enligt ett latinskt uttryck, men vi glömmer bort att skönhet kan vara smärtsamt, lika smärtsamt som Cupido med sin pilbåge: romantiskt och tragiskt samtidigt. Vi kan också tänka oss en pärla, emblem av skönhet, som egentligen är musslans försvarsmekanism mot sjukdom. Skönhet är svårt att omfattas i ett begrepp, och dess betydelse har förändrats mycket genom tiderna. Nuförtiden när vi frågar oss själva ”vad är skönhet?” tänker vi direkt på en person, ett ansikte, vilket oftast stämmer överens med de standarder som vi har ställt oss. Det framgår ganska tydligt när man ser tioåriga flickor som står och sminkar sig framför spegeln efter simlektionen, vilket hände mig för några veckor sedan. Unga tjejer sminkar sig för att de ska känna sig inkluderade i kompisgänget. Det är så man erövrar sin plats i gruppen, skönhet är ett mått på det egna värdet. Då blir sminket inte längre ett tillägg, utan ett måste för att vara en kvinna, för att känna sig värdefull. Vi kan utöka ungefär samma resonemang för pojkarna, med träningen och killsnack. 1869 kom Dostojevskij ut med Idioten. Boken blev känd för ett särskilt citat:”Kommer skönhet att rädda världen?”. Bland olika tolkningar framgår det att författaren tydde på Jesus, som kan ses som ett förkroppsligande av ”skönhet”, som med sin godhet skulle ha räddat världen. Citatet står i centrum för debatt än i dag, och det kan tolkas olika från person till person. Om jag skulle svara på denna frågan så skulle jag säga ja, skön-

het kan rädda världen, men jag pratar inte om hur vi ser ut. Skönhet är allt som får oss att tänka till och fundera på en djupare innebörd, och konsten kan betraktas som ett träningscenter för vår hjärna, en plats där vi kan öva på att se bortom utseendet eller vad som anses vara konventionellt vackert. Alla former av konst räknas: musik, litteratur, måleri, för att nämna några. Att tänka till utvecklar vår förmåga att förstå varandra, det gör oss mer empatiska, och i dagens samhälle där alla tänker på sig själva borde vi sträva efter att bli mer empatiska. Jag tror på en värld där empati kommer att hjälpa oss att se det vackra i människor som man inte kan se med blotta ögat på grund av samhällets alltför höga krav på utseendet. Det som är vackert stimulerar oss att tänka på mer än vad vi ser. Skönhet har blivit en trend, en estetik som går att härma, inte längre något som väcker tankar och känslor. Skönhet är att se till att huden är slät och glansig, att alltid klä sig fint, att ha en attraktiv kropp. Detta är bilden de allra flesta har i huvudet när de tänker på skönhet, en bild helt enkelt. Skönhet för mig är inte en bild som kan fångas upp i en sekund, det är inte ett objekt. Det är något att klura ut, en gåta. En sensorisk upplevelse för själen. Man skulle kunna säga att konsten är en skola för själen. Vi kan inte bara lära oss matematik i skolan eller träna våra muskler på gymmet, vi behöver också träna på att bli bättre människor för en bättre värld. Och för dig som vågar ta dig an den inre resan ska du vara beredd att bli yr framför Venus födelse nästa gång du åker till Florens.

Roberta Colacicco Redaktionssekreterare

Carl Peter Hilleström, Uppsala domkyrka, ca 1800. Olja på duk.

Inte nu, men nu Mio Tastas Viktorsson tar sig an Uppsalas tid, denna märkliga blandning av tradition, ritual och akademisk cykel som på något vis överlevt moderniteten.

ag har bott överallt och ingenstans hela mitt liv, men i vuxen ålder egentligen bara på tre platser: Stockholm, Uppsala och lilla Tierp. I Wermlandus sidor har jag tidigare skrivit om vad som utmärker Uppsala flera gånger, särskilt om hur det är en stad som tvingar en att lämna hemmet och vara bland vänner. Men det finns något annat med Uppsala som hemsökt mig sen mitt första år i staden: dess relation till tid. I boken Imagined Communities berättar Benedict Anderson om hur den moderna, nationella gemenskapen föregicks av ett äldre sätt att se på tid. Innan tryckpress, storskalig urbanisering, sekulärt styre och ett offentligt samtal var alla i sin egen tid, utan en samtidighet människorna sinse-

18 20

mellan så som vi förstår samtidighet. Alltså: var och en levde förstås i en följd av händelser, men det ankom inte någon att placera dessa händelser på en universell tidslinje som var gemensam med människorna i grannbyn. Människor var inte i kopplade horisontellt genom att deras liv hände samtidigt på vissa viktiga år, datum eller klockslag. Bara vertikalt, i sin parallella relation till Gud och sin plats i den evigt kristalliserade, kosmiska tiden strax innan domedagen. Stockholm och Tierp är väldigt olika, men på något märkligt sätt har de gemensamt att de tryckt sig genom och förbi moderniteten in i något som liknar Benedict Andersons medeltida tidssyn.

Den stora staden där allting händer hela tiden och allt hela tiden är öppet; den sömniga, avindustrialiserade köpingen där ingenting någonsin händer och det mesta mest är stängt. I båda homogeniseras tiden, utan ett gemensamt ”när” eller ”nu” att förhålla sig till. Volymen utanför sovrumsfönstret är samma oavsett veckodag eller datum. Alla finner sig i sina egna isolerade följder av händelser och dansar en dans till musik utan taktslag. Så är inte Uppsala. Året präglas av olika händelser, för på vårterminen har vi vissa gasker, på våren andra enligt kalendariet. Tentaperioder. Valborg. Alla nationer har vårbal samtidigt. I Uppsala syns säsongerna.

Samma gäller när man zoomar in: studenter mer än andra befinner sig i ständig relation till den 25:e. Veckans dagar spelar roll: antikvariat är stängda måndagar, på fredag är det klubb, på söndag fika, och så vidare. Hela staden är som ett Animal crossing-spel. Genom att hålla fast i tradition, så-har-det-alltid-varit och någon sorts romantisk 1800-talspastisch har staden paradoxalt nog behållit också en 1800-talskänsla av att tiden faktiskt existerar när resten av världen försvunnit in i tidlösheten. Ett liv i marschtakt, epicykliska omloppsbanor i tiden och Gud som kosmisk urmakare. Staden domineras till och med av ett stort klocktorn – alltid synligt så att allting är samtidigt överallt. Ingen får råka glida in i sin egen privata evighet. Ding dong, vakna, här kommer nämligen den akademiska kvarten, dags att skynda till lektion!

”

Vart är den här uppsaliensiska tiden egentligen på väg?

En detalj är jag osäker på. Vart är den här uppsaliensiska tiden egentligen på väg? I den moderna tidsuppfattningen staden

Fyrisån i Uppsala, december 2007. Foto: Mark A. Wilson.

behållit fanns det ju en riktning. Kanske mot en stundande domedag, kanske från mörkret in i ljuset, med framsteg och upplysning. En sådan whiggish linjär, framstegshistorisk tidsuppfattning kanske passar en forskningsstad som Uppsala. Men det finns ett alternativt sätt att tolka Uppsalas rytmer och cykler än som en framåtmarsch. Tänk om det i stället handlar om något likt hinduistiska yuga-cykler? Varje yuga varar i hundratals tusen år och är indelad i sandhya (gryning), sandhyamsa (skymning) och huvudperioden däremellan. Varje sandhya avlöser en sandhyamsa och på sätt följer varje yuga på nästa: Satyayuga, Tretayuga, Dvaparayuga och Kaliyuga där moralen är reducerad till en fjärdedel och som vi lever i i dag.

När alla fyra yuga passerat börjar man om från början. Sjuttioen sådana yuga-cykler utgör en manvantara och fjorton manvantara med mellanliggande övergångsfaser utgör en kalpa. En kalpa varar 4,32 miljarder år men utgör blott en dag i maha-kalpa, Brahmans liv. På så sätt, med cykler på cykler, runt och runt som i ett stort hjul, kanske även Uppsalas tideräkning bara ersätter den egna privata medeltida evigheten med en stor gemensam, kosmisk evighet utan att någonsin komma någonvart. Kanske, kanske. Vad gäller för Uppsalas tideräkning? Är den ett evigt hjul, gask för gask, fredag för fredag, från WK:s stängning till nästa öppning, från höst till vinter, vår, sommar, termin efter termin, läsår efter läsår? Eller bygger dessa cykler på varandra, mot upplysning, domedag eller examen? Om du ser dig runt ser du nog att många i Uppsala redan bestämt sig för det ena eller andra. Nu får även du, läsare, detta som uppgift. Vad vill du?

Mio Tastas Viktorsson Gästskribent

Mästarna höstterminen 202

Hovmästare Hugo Millander, köksmästare Sofie Nilsson Dammert och klubbmästare Elodie Guillard har hållit nationen igång denna termin. Tre mästare, fyra frågor – här är deras svar.

Vad är ditt bästa minne från tiden som mästare?

Helt klart jubileumshelgen, otroligt intensiv och mycket arbete bakom, men vad lyckat det blev och så kul vi hade det!

Helt klart vårt 150-årsjubileum med Nylands nation! Tre dagar av fest, massa skoj och roliga människor.

Hugo

Sofie

Nylands – absolut Nylands!!!

Elodie

Vad är det första du tänker på när du hör Värmlands nation?

För mig är det gemenskapen, minnena och alla fantastiska människor jag har träffat genom nationen!

En plats med massa trevligt folk och glad stämning.

Måste ju säga Klubb V! Det var det jag hittade först! Väl inne på Klubb V hittade jag värme och kärlek såklart, bästa vänner för livet och allt däremellan! I dag tänker jag nog värme och kärlek (men min första tanke är Klubb V) svår fråga haha!

025 svarar på Calles frågor Hugo, vilken av alla höstens middagar, gasker och baler är du mest nöjd med?

Jubileumsbalen såklart! Terminens höjdpunkt för mig som hovmästare, väldigt kul att stå bakom något så unikt och historiskt!

4. Hugo: Dubbelsnaps eller dubbelavec?

Dubbel värmländsk punsch.

Foto: Mästarporträtt – Emil Eriksson Calle – Vera Hallberg

Sofie, vilken är din favoritburgare på menyn?

Lerin!

Sofie: Mozarellasticks eller lökringar?

Mozzarellasticks.

Elodie, vad är det första du beställer på Klubb V?

Terminens klubbverkardrink såklart – älskar MANGO!

4. Elodie: WK eller klubb?

KLUBB V VARJE FREDAG SÅKLART

Calle Hammar Redaktionssekreterare

KURATORERNA HAR ORDET 22

Kära värmlänningar och dalslänningar!

Vi närmar oss nu horisonten för 2025, och vilket år det har varit. Vi har renoverat stora delar av nationshuset, hållit högtidslandskap och högtidsmajmiddag, firat vårt 150-årsjubileum tillsammans med Nylands nation, för att bara nämna några av alla de händelser som präglat året, utöver allt det som hör vårt ordinarie nationsliv till. Jag är oerhört stolt och tacksam över att ha fått vara nationens förste kurator under detta år. Det har varit det största av hedersuppdrag att få representera de bästa, varmaste och mest underbara landsmän och landsmaninnor under ett år då så mycket har hänt. Med min mandatperiod snart bakom mig har jag nått några insikter. Insikter som för mig nu är självklara, men som kanske är svåra att fullt ut förstå om man inte, nästan bokstavligt talat, lever på nationen under ett år. Den första insikten är att vi värmlänningar faktiskt är så varma som vårt rykte antyder. Den hjälpsamhet och värme jag har sett prov på, vare sig det gäller samarbetet mellan ämbetsmän, mötet med en gäst eller något helt annat, visar att värmlänningen verkligen är så där varm och go som vi ofta skämtsamt beskriver oss. Jag skulle kunna nämna otaliga exempel på hur värmlänningar stöttat varandra i situationer där det långt ifrån varit självklart att göra det, alltid utan att förvänta sig något i gengäld. Den andra insikten är att vi värmlänningar kan göra i princip vad som helst, bara vi vill. Inget hinder är för stort för att övervinnas med värmländsk uppfinningsrikedom. Det kan handla om regnponchos av sopsäckar eller mänskliga pyramider för att nå upp i taket. Exemplen är många, men sammanfattningsvis finns det inget som stoppar en värmlänning, eller ännu mindre en grupp värmlänningar, som bestämt sig. Den tredje insikten är att allt detta inte är en självklarhet, utan resultatet av ett ständigt pågående arbete som vi alla bidrar till. Hela tiden, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det är en kultur och en värme som odlats sedan 1660 och som, glädjande nog, är mer populär än någonsin. Allt fler vill bli medlemmar hos oss; termin efter termin ser vi rekord i inskrivningar. Och jag är övertygad om att det inte bara är gratis inträde till Klubb-V som lockar. Det kanske är det som får en att ta klivet in, men när man väl känt värmen här inne, då är det den som får en att stanna. Och den värmen skapar vi tillsammans. Än en gång, tack för att jag fått förtroendet att vara er förste kurator. Det har varit en sann ära. Er förste kurator, Victor K. Käck

När jag klev på som andre kurator i somras var det den ljusaste tiden på året. Det var ett sånt där klart, varmt ljus som får allt att kännas möjligt. Jag bar med mig den känslan in i hösten, en känsla av förväntan.

När vi sedan öppnade verksamheten igen efter renoveringen i oktober kom nästa stora ljus. Dörrarna slogs upp, huset fylldes åter av liv, och det kändes som att tända lamporna i ett hem man varit borta ifrån alldeles för länge. Och ljuset har fortsatt att följa mig, i alla sina former. När jag går ner till Wermlandskällar'n en sen måndagskväll och möts av det där varma skenet som alltid känns välkomnande. På våra sittningar, där de levande ljusen på långborden får hela salen att glittra. Och på klubben, där ljusen i taket blinkar i alla möjliga färger och jag ser våra glada gäster dansa och fylla huset med ren energi. Men allra starkast lyser ändå ljuset i alla runt mig. Ljusen i ögonen på mina kollegor när något äntligen faller på plats, när ett svårt beslut blir rätt, eller när vi bara skrattar åt allt som inte gick som planerat. Ljusen hos alla ämbetsmän som ställer upp vecka efter vecka och skapar den värme som gör nationen levande. Och ljuset hos alla medlemmar, som fyller huset med energi på ett sätt som inte går att jämföra med något annat. Det är lätt att tro att ljuset bara finns på sommaren. Men den här terminen har lärt mig motsatsen. Ljuset finns här, i huset, i gemenskapen. Nu hoppas jag att ni alla får en jul fylld av ro, glädje och värme. Att ni får tända ljus i ert eget tempo och hitta ny kraft inför det som kommer. God jul och gott nytt år! Er andre kurator, Karolina Lindström

Det är december nu, och på något märkligt sätt känns det som att året passerat i en blinkning, trots att det samtidigt rymt tillräckligt många upplevelser för att fylla flera livstider.

Det här året har gett mig mer tålamod än jag visste att jag kunde ha, mer kunskap om diskmaskiner än jag någonsin trodde att jag skulle behöva, och ett gäng nya favoritmänniskor. Jag har lärt mig att våga sänka mitt kontrollbehov, till cirka 37 procent som max, våga be om hjälp och våga vara stolt över det jag åstadkommer. Och framför allt har jag lärt mig att Värmlands nation inte bara är en plats man engagerar sig i, utan en plats som engagerar sig tillbaka. På gott och ont, ibland med fler överraskningar än man bett om, men alltid med en värme som landar rätt i hjärtat. Jag har upptäckt att inget på nationen någonsin går helt som planerat, men att det alltid, på något märkligt och charmigt sätt, löser sig ändå. Ofta tack vare någon hjälte i huset, eller en lördagsstädare, som råkar gå förbi just när man står och funderar på om man ska skratta eller gråta. De där oväntade räddarna, de som dyker upp i precis rätt sekund, är en unik och underskattad del av nationskulturen. Jag tror inte ens att de själva vet hur många små katastrofer de avstyrt. Så tack. Tack till alla som gjort mitt år som tredje kurator minnesvärt. Tack till er som kommit in och ställt en snabb fråga men stannat i en halvtimme för att prata om livet. Tack till er som burit, byggt, fixat, skrattat och stöttat. Tack till alla er som visat mig att värmen i vår slogan inte bara är ord, utan något som märks i allt vi gör tillsammans. Nu när jag närmar mig slutet av mitt ämbete inser jag hur tacksam jag är för min tid som 3Q. Jag kommer sakna de fullspäckade dagarna, de oväntade problemen och de där sena kvällarna när man sitter kvar lite för länge för att ingen riktigt vill gå hem än. Jag kommer sakna de oändligt långa att-göra-listorna nästan lika mycket som jag kommer sakna känslan när man äntligen får bocka av något från dem. Framför allt kommer jag sakna att varje dag veta vilket humör mina kollegor är på, enbart utifrån hur det låter när de går upp för trappan. Så tack, Värmlands nation, för ett år som ryms i en blinkning men som jag kommer bära med mig ett helt liv. Tack för lärdomarna, skrattet, kaoset, stunderna av ordning, människorna och värmen. Tack för allt som varit och allt som kommer. Och till min efterträdare, var beredd på att inget blir som du tänkt dig, men allt blir bättre än du vågar hoppas. För sista gången, Er tredje kurator, Hanna Ingelög

Avsändare: Värmlands nation, Ingmar Bergmansgatan 2 755 09 UPPSALA

KALENDARIUM höstterminen 2025

STUDIEPLATSER

Oktober

25: Maskeradgask

November

1: Gravvandring 10: Poleringsgask 21-23: Nylands x Värmlands 150-års jubileumsbal 30: LANDSKAP

December

7: Adventsfika 13: Julgask 14: Avskedscocktail

Mån - tors: 09.00 - 16.00 Fredag: 09.00 - 15.00

WERMLANDSKÄLLAR'N

Mån - tors: 17.30 - 00.00 Fre: 17.00 - 01.00 Lör: 17.30 - 00.00

SELMAS CAFÉ

Sön: 12.00 - 15.00

KLUBB V

Fre: 20.00 - 01.00/02.00

BIBLIOTEKET

Mån: 17.00 - 18.00