Wermlandus 2/3 | årgång 67
REDAKTIONEN HÄLSAR REDAKTÖR
Arvid Ronström
REDAKTIONSSEKRETERARE Klara Olcén Hugo Josefsson Ella Nordh Saga Friberg
LAYOUT Arvid Ronström
ILLUSTRATIONER
Ella Nordh, (s.12, 13, 14) Arvid Ronström, (övriga) Wermlandus redaktion, bakre raden från vänster Saga Friberg, Klara Olcén, Hugo Josefsson, Ella Nordh. Framför Arvid Ronström. Foto: Philip Nilsson
Hej och välkommen! Det är vi som är redaktionen, och vi presenterar terminens första nummer. Vi hoppas ni får en trevlig läsning som väcker både känslor och idéer. Tidningen blir bäst när fler skriver i den. Har du en idé, en text eller bara en fråga du vill ha svar på – hör av dig till oss! Trevlig läsning, Redaktionen
ANSVARIG UTGIVARE Martin Källberg 070 330 0632
TRYCKERI Fyris Tryck AB
KONTAKT wermlandus@varmlandsnation.se
OMSLAGSBILD Värmlandsskiss, av Arvid Ronström
2
Wermlandus 2/3 | årgång 67
NÅGRA ORD FRÅN REDAKTÖREN Jag har ett träd på min innergård som är det första jag ser när jag drar upp persiennen på morgonen. Det är ett högt träd, mycket högre än de andra träden, man måste verkligen vrida huvudet och kika upp för att kunna skymta trädkronan. Det finns ett skatbo där uppe, i våras var det fullt upp. Skatparet flög fram och tillbaka, upp och ner, höger och vänster, ungarna kvittrade. Nu är boet tyst och övergivet. Vid det övergivna boet ser jag både gula och röda löv. Ju högre upp jag tittar, desto fler röda löv ser jag. Här och där ett grönt, men de är så få att jag kan räkna dem på ett par händer. Det är lite underligt då alla löv på träden omkring fortfarande verkar vara gröna. Ibland skymtas en annan kulör. Jag går vidare till köket och sätter på kaffebryggaren. Sedan stänger jag av den – jag kom på att jag fått en mokabryggare. Jag skruvar isär den, fyller med vatten precis upp till ventilen, som jag lärt mig, och lägger i filtret. Med en tesked försöker jag disponera det mycket fina kaffepulvret utan att pressa ner det. Jag skruvar på locket och ställer den på spisen. Efter några minuter hörs ett bubbel. Kaffet börjar tryckas upp genom ventilen och jag stänger av spisen. Jag flyttar bryggaren från spisplattan och väntar någon minut till. Mjölken har jag
värmt i en kastrull. Med en simpel visp vispar jag fram ett mjölkskum. Kaffet hälls ner i en espressomugg och mjölken ovanpå. Inget konstverk, sådant kan inte jag. Med koppen i handen läser jag artiklarna till detta nummer av Wermlandus. Hugo tar oss med genom tändstickans historia. Saga berättar om feta korrupta politiker. Klara jämför narkotika och loppishandlande. Och Ella har höstens bästa kulturtips! Jag själv skrev något på engelska, det var inte lätt. Tack till er alla fyra för att ni tog er tid att skriva roliga, intressanta och viktiga artiklar! Och tack till er andra som bidrog till tidningen. Till dig som läser: Brygg en kopp, gärna på det krångliga sättet, och läs långsamt. Det är då detaljerna märks. På kvällen drar jag ner persiennen mot den mörka himlen. Skatboet syns bara som en mörk klump i trädkronan. Men imorgon ser jag färgerna igen.
Redaktören Arvid Ronström Foto: Måns Bergenheim
Arvid Ronström Redaktör
INNEHÅLL 2 3 4 5 6 7 8–9
Redaktionen hälsar Några ord från redaktören En ram i stål Tändstickskungen Zebra-kor, Jesustoast och Rumpandning Hösthoroskop Jag älskar att övernatta med vem som helst
10–11 More than just a workplace 12–13 Kultivera dig i höst! 14 På spåret på nationen 15 Oskyldigt eller narkotikaklassat? 16–17 Kuratorerna har ordet 18 Två av tre dök upp – Mästarna har ordet 19 Värmländsk demokrati 3
En ram i stål Min första sittning som gäst blev jag nekad i dörren – klädkoden följdes inte. Jag bar inte fluga till udda kavaj. Struken skjorta, utvald kavaj, nyputsade skor, fördrink med kompisar, en betald biljett och avvisad på några sekunder. Jag går ut i vinterkylan och tittar in på den värmländska värmen genom fönstret. En middag jag jobbade fick jag servera både förste kurator och andre kurator. Det var människor jag inte kände – de såg helt vanliga ut. Orden innan jag gick ut förvånade mig: ”Var försiktig, det är vår förste kurator – kanske någon annan ska göra det”. Jag tittar ut på snöflingorna och samlar mig i den kvava serveringsytan. Vin spilldes på duken vid servering av andre kurator. Jag möttes av ett leende och några lugnande ord om att det är svårt att hälla portvin – mina axlar sjönk. Nu känner jag mig hemma här bland kuratorer, portvin och klädkoder. Jag vet inte riktigt när det hände. Kanske var det aldrig reglerna jag försökte förstå, utan hur man rör sig inom dem. Men ju längre jag står här, desto tydligare blir ramen. Väggarna tornar upp sig. Porträtten stirrar ner. Där står jag. Vilsen i mitt eget hem. På nationen finns mycket av det jag kom hit för. Gemenskap, sena kvällar och ett studentliv jag suktat efter. Det känns som att jag går i akademikernas fotspår, fast på mitt eget sätt. Det gamla lever kvar, men det nya tillåts ta sin plats. Jag känner igen mig i bilden, men inte alltid i ramen. Det får mig att tänka på ett citat av Dag Hammarskjöld: ”Vi får ej välja ramen för vårt öde. Men vi kan ge den dess innehåll.” Jag håller med honom, ramen är solid. Men ibland borde man fråga vem som ramar in. Det viktiga kanske inte är att bilden passar ramen, utan att ramen faktiskt passar bilden.
Till slut väljer jag att kliva in i den kalla stålramen och göra en varmare bild.
Arvid Ronström Redaktör 4
Tändstickskungen Ivar Kreuger (1880 − 1932)
Nu när mörkret faller på kan det vara läge att plocka fram tändstickorna, om man inte vill förlita sig på elnätet för belysning som en riktigt loser. Vem uppfann då tändstickorna tänker ni medan ni rynkar ögonbrynen, lite åt mjölbaggarna i kaffet, lite som det estetiska manér vi lägger oss till med för att passa in i akademin. Det vet jag inte men über-nollan som går runt på paketet med båda armarna utsträckta framåt som en zombie utstrålar inte intelligensen som tycks vara fördelaktig för detta företag. Den här historien handlar dock om någon annan. Även Bronté hade saknat ord för de höjder som Ivar Kreuger tog sig till medelst tändstickor. På en dålig dag hade han skulder motsvarande halva Sveriges statsbudget. Denna tändsticksnörd och krösus-sork föds naturligtvis i Småland där han växer upp innan han beger sig till KTH för ingenjörsstudier. Härifrån i historien suddas kontrasterna ut mellan Kreugers plånbok och den globala ekonomin. Hans direkta kontakt med många länders ekonomiska ryggrad känns igen från upplevelsen på CSN:s hemsida. Känslan av att dina skulder är så omfattande att varje ekonomisk manöver du företar dig påverkar aktieägare världen över. Så hur hamnade vi här? Företagsidén var lika djärv som briljant. Den gick i huvudsak ut på att låna ut stora summor till en rad olika stater i utbyte mot nationella monopol på att tillverka och sälja tändstickor på deras marknader. Affärerna tuggade på och enligt The New Yorker kontrollerade Kreuger som mest omkring tre fjärdedelar av världens tändsticksproduktion när det begav sig. Kreuger kontrollerade hundratals holdingbolag över hela världen och i redovisningen granskades varje bolag för sig, medan ingen i finansvärldens korridorer iddes förkovra sig i koncernen som helhet. Således kunde Kreuger med sina magiska smålandsfingrar hypnotisera revisorerna och få Riksbanken krypandes efter sig med tindrande ögon. Och saker och ting såg ju bra ut. Stora vinster delades ut vilket stärkte Kreugers anseende och möjliggjorde ännu mer av hans favoritsak: Lån. Det finns bara ett problem med att vara tändsticksförsäljare: Du säljer tändstickor. Det är billigt. Det går väl inte åt så mycket tändstickor heller? Tjejer använder max en ask i månaden och killar har inte sällan samma ask i uppemot 15 år. Riktigt så
såg det inte ut under mellankrigstiden men faktum kvarstår att det inte är världens mest kapitalintensiva bransch. Så när bankernas redovisningskrav staplas ovanpå Kreugers axlar och fallenheten för kreativ bokföring inte längre räcker till finner vi Kreuger i ett hotellrum i Paris, diktandes sina sista ord. Så hur undviker man denna klassiska fälla av att låna mer och mer pengar i syfte att utvidga sitt imperium för att plötsligt en dag bli synad och tvingas förklara vad det är man håller på med? Liksom Kreuger betalar utdelningar klarar du dina kurser och staten lånar dig mer pengar under övertygelsen om framtida avkastning. Men som studenter lånar vi något annat också. Alla vi ambitiösa studenter med ett nätverk av släkt och vänner runt om oss. Vi lånar respekt och anseende. Vi är inte färdigutbildade än men snart så kommer vi att vara den här personen med den här utbildningen som kan allt det här. Så om vi inte vill hamna i det där hotellrummet med Kreuger, då borde vi vara tydliga med vad vi inte har, och vilka vi inte är. Sokrates lär ha sagt att den vise är den som vet att han inget vet. För den som inte vill förlora sig själv i balansräkningen kan det vara orden att leva efter.
Hugo Josefsson Redaktionssekreterare 5
Zebra-kor, Jesustoast och Rumpandning Hösten är här! Det är en tid då dagarna blir allt kortare, löven gulnar på träden och skogen kryllar av svamp. Det är också en tid då hela forskarvärldens blickar riktas mot vår värmländske ikon Alfred Nobel. Första veckan i oktober tillkännages nämligen varje år vinnarna av Nobelpriset. Det alla dock inte känner till är att det varje höst även delas ut ett annat forskningspris: IgNobel. IgNobelpriset delas ut i en ceremoni på MIT varje år och arrangeras av företaget Improbable Research. Priset delas ut till forskningsinsatser som får människor att först skratta, för att sedan börja tänka efter. Det som först låter som ett skämt, kan faktiskt ha intressanta resultat när man läser vidare. Jag har därför gått igenom arkiven över tidigare vinnare, och nedan finner ni ett urval av mina personliga favoriter. Feta, korrupta politiker Ekonomipriset 2021 gavs till nationalekonomen Pavlo Blavatskyy för hans forskningspapper ”Obesity of politicians and Corruption in postsoviet countries”. Han upptäckte att ju fetare politikerna i ett land är, desto mer korrupt är också landet i genomsnitt. Blavatskyy tittar på ett urval av 299 ministrar från 15 post-Sovjetländer som var aktiva år 2017. Med hjälp av en algoritm för bildanalys approximerar han ministrarnas BMI utifrån foton på dem. Han finner att medianen av ministrarnas BMI är högt korrelerad med landets grad av korruption. Blavatskyy menar därför att i fall där korruptionsdata inte finns tillgänglig, till exempel på lokal nivå, kan man använda politikernas BMI för att approximera korruptionsgraden. Zebra-kor Biologipriset 2025 gick till Kojima et al. för deras upptäckt att om man målar svart-vita ränder på en ko så att den liknar en zebra kan det leda till färre mängd bett
6
från bromsar, knott, myggor och liknande. I sin artikel ”Cows painted Zebra-like striping can avoid biting fly attack” utför de ett randomiserat experiment där sex japanska svarta kor i behandlingsgruppen blev målade med vita streck. Resultatet blev att korna målade i zebramönster hade signifikant färre bett jämfört med korna i kontrollgruppen. Författarna föreslår därför att målandet av djur kan vara ett bra alternativ till bekämpningsmedel inom djurindustrin.
En japansk svart ko målad med zebraränder. Foto: Kojima m.fl. (2019), PLOS ONE, CC BY 4.0. Beskuren.
Jesustoast 2014 års pris i neurovetenskap gick till Liu et al. för forskning om ansiktspareidoli”, alltså människans tendens att se ansikten i saker som inte är ansikten. De nämner att se ansikten i moln, Jesus i rostbröd och Jungfru Maria i tortillabröd är några vanliga exempel. I deras forskningsartikel ”Seeing Jesus in Toast: Neural and Behavioral correlates of face pareidolia” utforskar de varför människor gör detta, och om dessa falska ansikten behandlas på samma sätt som vanliga ansikten av hjärnan. De finner att hjärnan reagerar på ansiktsmönster mycket snabbt och att denna igenkänning sker genom en automatisk process. När någon ser Jesus i rostbrödet är det alltså inte nödvändigtvis så att man inbillar sig, utan att hjärnan helt enkelt är programmerad för att hitta dessa ansikten. Detta är då vi hellre felaktigt uppfattar någonting som ett ansikte än att missa ett riktigt ansikte. Nagelväxt Litteraturpriset 2025 gick till dr William B. Bean för ihärdig dokumentation av sin vänstra tumnagelns tillväxt under 35 år. Bean gjorde ett litet märke vid basen
av hans vänstra tumnagel och skrev ner dagens datum. När märket nådde nageltippen skrev han ner hur många dagar det hade tagit märket att nå dit. Och så upprepade han detta i 450 månader. Han finner att nageln växer mindre ju äldre han blir, samt att växten avstannar helt under sjukdom. För den som är ute efter lite spännande läsning finns här mycket att välja mellan: ”Nail growth. Thirty-five years of observation”, ”Nail growth. Thirty years of observation”, ”Nail growth. Twenty-five years of observation”, osv. Rumpandning Fysiologipriset 2024 gick till den japanske forskaren Takanori Takebe och hans forskarlag för deras upptäckt att många däggdjur är kapabla att andas genom anus. Utgångspunkten är att vissa djur, bland annat krypfiskar, kan använda tarmen som extra andningsorgan i syrefattigt vatten. Takebe och hans team ville därför testa om även däggdjur har möjlighet att göra detta, och de presenterar sina resultat i ”Mammalian Enteral Ventilation Ameliorates Respiratory Failure”. Syre tillfördes via ändtarmen på testdjuren, bland annat möss, råttor och grisar som hade andningssvikt. De fann att blodets syremättnad ökade kraftigt av det tillförda syret. Studien genomfördes i samband med Covid-19-pandemin när det rådde stor brist på respiratorer. Deras forskning banar därför väg för att rumpandning kan komma att användas som komplement till respiratorer inom akutsjukvården för personer med andningssvikt. Sammanfattningsvis är IgNobel alltså det ultimata beviset på att man inte ska döma boken efter omslaget. Det som vid första anblick verkar som oseriös forskning, har egentligen intressanta resultat om man väl börjar tänka efter. Improbable research hoppas att denna slutsats driver människors nyfikenhet, för om till och med dokumentation av tumnaglar bidrar med ny kunskap, vad finns det mer som vi inte vet om än? Och givet detta, hur bestämmer vi egentligen vad som är viktig forskning och vad som inte är? Men oavsett är det en sak som är säker: bli inte förvånad om du i framtiden ser att korna i Hågadalen har klätt ut sig till zebror, om din kommun döms ut som korrupt för att lokalpolitikerna är överviktiga eller om du tycker dig skymta Jesus i frukostmackan. Saga Friberg Redaktionssekreterare
Hösthoroskop Sommaren har nu passerat, och vi går mot mörkare tider. Kanske har månaderna hittills varit precis som du önskat, eller så finns det förbättringspotential. För att optimera hösten får du nedan råd omsorgsfullt anpassade efter just ditt stjärntecken.
Väduren
Hösten kommer handla om att värna din energi, för att undvika känslostormar och ett bristande självförtroende. Du kommer tidigt behöva bestämma tre konkreta mål inför hösten, där ett av dem bör handla om att börja med yoga alternativt gå en höghöjdsbana. Bästa tips: Ät riskakor. Akta dig för: Halloween.
Oxen
Efter en slitsam sommar väntar nu höjden av bekvämlighet, och därmed behöver du köpa ett nytt par glasögon. För att balansera det lugna tempot rekommenderas att inför nästa dejt ta ett större ansvar för romantik och exempelvis testa fotbolls-, frisbee- eller minigolf. Bästa tips: Skaffa en ny vän. Akta dig för: Tysta läsesalen på Carro.
Tvillingarna
Hösten väntas bli stormig, på gott och ont. En person med tygkasse kommer starkt bidra till detta, och för att lugna ned rekommenderas bastu och att inte försova sig. Så länge du fortsätter prata i telefon kommer allt lösa sig. Bästa tips: Ladda ner mens-appen igen. Akta dig för: Bleka håret.
Kräftan
Den här hösten kommer du lyckas. Framförallt väntar minst en helt perfekt kväll där bakisångest aldrig infinner sig. Om du är singel är detta ett perfekt tillfälle att luta dig tillbaka och låta andra komma till dig. Om du inte lyssnar till din intuition riskerar du kvällar med långa, ointressanta samtal. Bästa tips: Promenadloppis. Akta dig för: Cykelsittningar.
Lejonet
Efter en riktig toppensommar väntar nu hösten med stort H. Du har aldrig varit roligare, och har nyss köpt en perfekt höstjacka. Det som saknas är ett par skor. Risken är att du bländar dig själv. Se till att stundvis dra ner dig själv på jorden. Bästa tips: Felanmäl avloppet. Akta dig för: Hålla tal.
Jungfrun
Den här hösten måste kalenderappen raderas! För att kunna släppa kontrollen krävs nu radikala åtgärder som att kasta ner nycklarna i en brunn. När detta uppnåtts kan du ångestfritt vara den mest kompetenta personen i rummet. Bästa tips: Tappa bort ditt pass. Akta dig för: Google Maps.
Vågen
Kommande månader innebär att ytterligare befästa rollen som den ultimata charmören. En perfekt present kommer överlämnas. Samtidigt måste du värna dina egna intressen. Nakenbada! Eller köp en riktigt dyr möbel. Bästa tips: Få i dig vitaminer. Akta dig för: Kampanjer.
Skorpionen
Den mystiska aura som du så omsorgsfullt skapat kommer i höst behöva utmanas. Genom att inte låta ditt ego stå i vägen har du nu möjlighet att skina. I praktiken innebär detta DANS. Om du kan släppa dina trygga sammanhang så kan något nytt hända. Bästa tips: Mustiga Mauri. Akta dig för: Enfärgade byxor.
Stenbocken
Denna höst har potential att bli en av de absolut bästa. Trots en seg start med obligatoriska släktträffar kommer slutet av oktober skaka om dig. Om du tillåter det kommer en boll sättas i rullning den 28 oktober. Detta innebär obekväma stunder som sedan blir det bästa som nånsin hänt dig. Bästa tips: Öva på att le. Akta dig för: Sport.
Vattumannen
Hösten som väntar kommer på gott och ont att bli märklig. Ett nytt intresse väntar, sannolikt keramik eller badminton. En ny vän uppenbarar sig snart, det är dock omöjligt att säga om denne är god eller ond. Dags att förbereda den ultimata prövningen. Bästa tips: Anden i glaset. Akta dig för: Haremsbyxor.
Fiskarna
Under hösten uppenbaras en unik utmaning. Det är viktigare än någonsin att släppa taget om gamla rädslor och resa långt bort. Undvik Köpenhamn. I november kommer du i kontakt med ett nytt fenomen som kan förändra hela din värld. Bästa tips: Återuppta ”din mamma”-skämt. Akta dig för: Gå på Orvars. Klara Olcén Redaktionssekreterare
Skytten
Efter en lätt klaustrofobisk sommar väntar en fri höst där nästan inget finns planerat. Se till att åtminstone någon gång vara nära en sjö. I övrigt bör du underhålla ytliga kontakter och ta beslut i sista minuten. Bästa tips: Se upp för infektioner. Akta dig för: Börja odla.
7
Jag älskar att övernatta med vem som helst Intervjun i texten är utförd på uppdrag av redaktören, med anledning av Värmlands nations körs framgångar i sommarens World Choir Games. Tyvärr slog det mig aldrig att fråga om själva tävlingen. För detta ber jag om ursäkt – förutsatt att jag är ursäktad. I annat fall förbehåller jag mig rätten att skita i det. * Trevlig läsning. Jag besöker Emma Carpentier i Stockholm. Hon sjunger i Värmlands nations kör, VNK och tillhör därmed gruppen körpersoner. Fördomar. Minnen. Frankrike, middagar, euforiska blickar och ekande kyrkor. Visste hon det från början? Jag sväljer och lyfter försiktigt blicken. Hallå, sjung! Som jag just visade dig. Det blir blurrigt. Jag har inget mer. Jag bläddrar igenom frågorna vi skrivit ner hittills. Jag hittar ingen röd tråd, inget intressant. Vad är det för liv, frågar jag mig. Var det det liv jag skulle ha levt. Ett val som förstör livet för miljontals människor världen över. Ett paradis. Vilka är vi – frågar jag mig – när vi sjunger i kör. Emma öppnar inte dörren, det gör jag. Jag har varit här förut. Jag tvivlar först en sekund i och med att jag inte är säker på om det är rätt dörr, men jag tar risken. Det lönar sig – jag har kommit rätt. Emma tillagar en middag och underhåller övriga gäster under tiden intervjun fortlöper och reserverar endast en mycket begränsad del av hjärnkapaciteten till att besvara mina frågor, trots att jag åkt hela vägen från Uppsala. Jag noterar det och kollar ner i mitt frågeblock som jag i sällskap med Toste tagit fram på pendeln. Får man sjunga på pendeln? – Ja. Får man öva på att dirigera på pendeln? 8
– Ja. Hur skiljer sig körfolk från vanligt folk? – Sjuklig oförmåga att förstå att fint ljud kan vara störigt. Jag umgås med vanligt folk och vet om detta. Vissa av dem andra är helt ***** ***********, och förstår inte detta. Är alla välkomna att vara med i VNK? – Alla är välkomna att söka. Hur är det att vara borta och övernatta med kören? – Jag älskar det, jag älskar att övernatta med vem som helst. Ick hos körpersoner? – Tags. Hur tappar man gruppen som dirigent? Tags är någonting som körpersoner idkar på sociala tillställningar. Körpersonerna går iväg i små grupper för att sjunga välkända stycken. Jag vet inte exakt vad som sjungs men jag förmodar att det blir mycket Broder Jakob. Den officiella hållningen är att alla är välkomna, men att inkorporera sig i en tag utan att besitta de väsentliga bakgrundskunskaperna ses inte på med blida ögon
– Om man är för hård eller om man är kass. Dejtar man mycket inom kören? – Det kommer och går. Generellt bildas ett och annat par i kören. Vad röstar ni på i kören? Ge mig namn. – Med hjärtat. Vad tycker du om AI? Och vad tycker kören? – Mindre plats inom körsång. Har inte använt kör-AI. Kan vara kul. Sjunger du på jobbet? – Nej Emma jobbar som läkare. Sjunger du hemma? – Nej Sjunger du som sista önskan på dödsbädden? – Ja, ”tryggare kan ingen vara”... (konstigt val tycker jag) Opassande plats att sjunga på – Enda gången är när man lyssnar på någon som pratar. Tror du musik tillfört eller förstört mest i ditt liv? – Tillfört. Ångrar du att du gick med i Värmlands nationskör? Vad hade du kunnat bli?
– Nej. Hade återhämtat mig mer. Scrollat Är det någon du hatar? Vem? – Ja. Jimmie Åkesson och Trump. Berätta om lookmaxing. Emma vet inte riktigt vad lookmaxing är men klämmer ur sig någon hjärtskärande reflektion om världen vi lever i medan hon vänder upp och ned på skafferiet i jakt på garam masalan. Obrydd av Emmas tilltagande stressnivå fortsätter jag med intervjun, som ett riktigt proffs. Lookmaxar du? Det gör hon inte. Men hon har ibland smink. Och gjorde yoga tidigare idag. Uppmuntrar du lookmaxing? – Nej. Emma verkar inte förstå grejen med lookmaxing. Det kommer som en chock för mig och jag tvingas att snabbt styra om intervjun. Skickligt byter jag samtalsämne. Vill du kort berätta vad tjejnyår är och varför det är viktigt? – Tjejnyår är en nystart på hösten och är viktigt för att ta tag i sig själv och andra. Det handlar om att styra livet i en bättre riktning. Om att styra om och styra rätt. Vad kan man göra för att uppmärksamma tjejnyår? – Man kan fira det. Hur ska man få fler killar att fira tjejnyår? – Bjuda in dem. Om dem är 100% positiva. Vad tror du att det finns för fördomar om tjejnyår? Olov Bohman upplever det omöjligt att inte avbryta intervjun för att visa upp sina fina åsikter: – Tjejnyår är ofeministiskt, en kvinna måste ”renew herself ”. Som det fullblodsproffs Olov är behåller han lugnet och lägger till att han lärt sig detta av en kvinna. Han avväpnar därmed hela rummet som tvingas återgå till sina stolsitsar där de gör sällskap med Olov i att visa noll intresse för intervjun. Emma slänger en längtande blick på sällskapet som jag effektivt avskärmar henne från, innan hon slutligen ger sin egna syn: – Att det lätt blir väldigt seriöst och allvarligt.
Vi börjar äta. Jag försöker behålla kontakten med Emma men hon flackar alltmer med blicken under tiden frågorna fortsätter att skölja över henne och tycks nu bara uppfattat enstaka ord av det jag säger. Jag fortsätter intervjun. Vad har du för ekonomiska tips till ditt 7-åriga jag? – Spendera mera. Lite mera.
Emma med väm. Foto: Hugo Josefsson
Pratar du med frisören? Brukar du ångra det? – Ja och nej. Har du civilkurage? – Nej tyvärr. Om det är 2 människor eller fler vid en människa som mår dåligt så förutsätter jag att den får hjälp. Detta trots att Emma är läkare, och att de andra två är random människor som verkar hänga mycket utomhus. Återvinner du? – Ja Calle (inneboende): – Jag sopsorterar inte. Hur länge duschar du? – Jag tvättar håret med schampo och balsam nästan varje gång och är noga med öronen. Ger du pengar till tiggare? – Nej. Men jag lyssnar på dem. Tar av hörlurarna. Vad tycker du om personer som har skoskydd? Hon lägger inte märke till det. Hon vet inte om hennes patienter har det. Hade du velat spränga en väderkvarn? – Nej. Vill du rädda klimatet? – Ja. Kan man vara en god människa och lyssna på Framgångspodden? – Nej. Hund eller barn? – Barn. Absolut. Tips vid middagsbjudningar?
– Gå bort-present. Hur får man igenom ett platsbyte vid middagen utan att bränna broar? Här imponerar Emma med en mycket sofistikerad lösning, bravo säger jag. Om du sitter: Först lägger du in ett socialt ryck och sen går du på toaletten. När du kommer tillbaka tar du ditt glas för att fylla på något. På vägen träffar du en ny person som du direkt ställer en fråga. Här gäller det att få det att se ut som om du gått och funderat på frågan ända sedan toalettbesöket, på så sätt övertygar du den övergivna bordskamraten om att stoppet skett naturligt. Om du står: Säg att du behöver sätta dig ner. Hur driver man in swishar? – Man släpper det efter första försöket. Hur bjuder man en skön ickekompis utan att verka desperat? – Man addar på Facebook och skriver direkt. Hur får man kompisar? – Man är snäll. Får man ragga på sin läkare? – Ja, och läkaren får vara trevlig tillbaka. Vad kan man prata om på telefon med sina föräldrar? Emma: – Allt. Clara: – Världsläget Pärla: – Sexting. Hade du varit en bra polis? – Nej. Jag hade inte tagit i med hårdhandskarna. Jag tror att Emma hade haft svårt när folk blir arga och vikt sig en aning. Pendeln går om 15 minuter. Tunnelbanan är runt hörnet. Jag tackar, meddelar mitt beslut om att inte swisha, och ställer de sista fem frågorna i hallen.
– Oroa sig mindre och tacka ja oftare. Tror du på att bygga ut kärnkraften, eller förespråkar du en mer balanserad energipolitik med större inslag av förnybara energikällor? – Det andra alternativet. Hur mycket pengar vill du ha? – 250 miljoner. Nej, 1000 miljarder. En biljon. Hugo Josefsson Redaktionssekreterare *Redaktörens tillägg Tack Hugo för en frågerik artikel! Jag tar saken i egna händer och hör av mig till ordförande för kören − Cecilia Modig − och ber henne berätta om mästerskapet. Dock undviker jag frågor om återvinning och Framgångspodden. Trevlig läsning! Värmlands nations kör har varit och tävlat i världsmästerskapen i körsång som hölls i Helsingborg. Under några dagar tävlade kören mot andra körer från hela världen, däribland körer från Kina, USA och Singapore. Världsmästerskapen är upplagda som de olympiska spelen, där körer tävlar om att vinna olika kategorier, det vill säga grenar. VNK tävlade i kategorierna sakral musik och blandad kör. Den förstnämnda kategorin innebär att man tävlar med stycken som är religiösa i sitt uttryck, ofta med religiös text. Den andra kategorin, blandad kör, är en friare gren där det enda kravet är att man är fler än 37 sångare. Cecilia Modig berättar: ”Vi kom till tävlingen med blandade förväntningar. Vårt huvudsakliga mål var egentligen bara att ha kul och att utvecklas som kör. Att vi skulle vinna kategorin blandad kör var det nog ingen som trodde. Det gjorde vi dock, och vi hade aldrig kunnat vara mer stolta över vår prestation.” Arvid Ronström Redaktör
Livstips? – Njut av resan som är livet. Lev i nuet. Är du omtyckt på arbetsplatsen? – Helt ok. Jag är bland de skönaste på Danderyd. Vad borde folk göra mer respektive mindre av? Värmlands nations kör i Helsingborg. Foto: Privat
9
More than just a workplace Sju dagar i veckan pågår verksamheten inom nationens väggar. Bakom klubbar, evenemang och sena kvällar finns ett arbete som många besökare aldrig ser. Att rekrytera personal är inte alltid enkelt – vilken student vill egentligen arbeta för en lön långt under en vanlig timlön? I mitt tidigare ämbete som biträdande klubbmästare hade jag förmånen att anställa flera fantastiska människor till vår fredagsklubb. Kontinuitet i personalgruppen är viktig, men en fråga har alltid återkommit: varför fortsätter de komma tillbaka, fredag efter fredag? Många av dem är utbytesstudenter, och för att hylla dem fortsätter resten av artikeln på engelska. For many students arriving in Uppsala, student nations become much more than a place for food, clubs and events. They become an entry point into a new city, a new culture and for some, a completely new life. I spoke to some people who have been or are an important part of this nation. They came from different countries and had different academic backgrounds. Some travelled across continents to study medicine-related subjects, others engineering or management. Some knew exactly what they were looking for before arriving in Sweden, while others had no idea what awaited them. Alexandros ”Alex” Papakostas comes from Platamonas, a small coastal town in northern Greece. Unlike many students who arrive with expectations 10
about student life, he came for one simple reason: academics. ”I chose Uppsala solely based on the program that I’m doing”, he says. ”I didn’t know much about the student life before coming here.” Others had heard stories before arriving. Nimitha Kodali from India had heard good things both about Uppsala University and about student life in the city. ”What really attracted me was the combination of academic quality and the strong sense of community that exists in Uppsala”, she says.
throughout the conversations: people. For Nimitha, it was small gestures that mattered. ”Even small things, like people remembering your name, inviting you to sit with them, or helping you when you didn’t really know how things worked, made a huge difference.” Nidhi describes it even more simply: ”It doesn’t feel like a traditional workplace, it feels like working and spending time with friends at the same time.”
”Gossiping and enjoying together after work is one of the favourite memories from working here.” — Nidhi Nabonita ”Nobody works at a nation because of the money, but it feels meaningful.” — Nimitha Kodali
But regardless of why they arrived, many describe a similar experience once they found Värmlands nation. Nidhi Nabonita from Bangladesh, studying Global Health, remembers her first impression clearly. ”I was really amazed by the old and aesthetic nation building that is filled with some amazing people.” What made them stay, however, was not the building itself. Over and again, one theme appeared
Many also spoke about being surprised by the structure of Swedish student nations. Zubair, from Bangladesh and currently studying Industrial Management and Innovation, had never experienced anything similar before. ”We have nothing of this sort back home”, he says. What surprised him most was how students from completely different parts of the world with different backgrounds somehow managed to create something together.
”The smooth blend of students all over the globe working together to create a fun and engaging environment still surprises me to this day.” And perhaps that is where the answer to the original question lies. Very few people work at a student nation because of the money. At first, Zubair admits, it was simply ”fun work with pay.” But his perspective changed over time. ”Now I feel that I contribute to creating a homely, lively and safe environment for students who have left their homes and countries behind for their studies.” Nimitha shares the same feeling: ”Nobody works at a nation because of the money, but it feels meaningful.” The friendships formed along the way seem to matter just as much as the work itself. When asked about favourite memories, many struggled to pick only one. Busy evenings, shared meals, post-work conversations and celebrations all returned as recurring themes. For Zubair, one memory stood out. ”All of the club and rental workers sang for me on my birthday. Definitely one of the best birthdays ever.” The Three Musketeers Some friendships become so visible that they even get a name of their own at the nation. Moh’d Zubair, Tuscher Kanti Das and Nihal Haque started picking up shifts together, all three of them. After some time, people started noticing how well they knew each other and their reputation spread around the nation. Zubair explains how he, Nihal and Tusher eventually became known as The Three Musketeers.
”Jonathan Larsson – now Hovmästare, noticed that we were constantly helping each other and finishing jobs efficiently as a team”, he explains. The nickname started as a joke during a rental shift but eventually spread through the nation. ”The whole nation calls us the Three Musketeers now.” But the exchange goes both ways. It is easy to talk about what international students gain from becoming involved in the nations — friendships, community, and a place that feels like home. But Swedish students receive something too. Earlier this year, a few of us were invited by the Three Musketeers to celebrate Eid al-Adha together. We shared food, stories, and traditions, and many of us also had the opportunity to meet their families and wives. For a few hours, cultures that normally exist thousands of kilometres apart met around the same table. Student nations often describe themselves as places where people meet, but moments like these
give those words a more concrete meaning. It becomes more than working together behind a bar or cleaning after a club night. It becomes an opportunity to learn from people you otherwise might never have met. In the end, despite coming from Greece, India, or Bangladesh, despite studying completely different subjects and arriving with different expectations, they all seemed to return to the same conclusion. People came to Uppsala to study. But many found something more along the way. Or as Zubair puts it:
The three musketeers: Moh’d Zubair to the left, Tuscher Kanti Das in the middle and Nihal Haque to the right.
Foto: Arvid Ronström
”It’s like we built a family far from home.”
Arvid Ronström Redaktör
11
Det mörka ljuset på Elverket Foto: Elverket
Foto:
Kultivera dig i höst! När höstmörkret smyger sig på kan det vara skönt att ta en paus från plugget och göra något annat. Netflixserier i all ära, men ibland kan det också vara härligt att ge sig ut och ge sig hän åt konsten. För mig handlar det inte bara om utställningen, föreställningen eller filmen i sig, utan också om viben. En upplevelse som ger hösten det där lilla extra. Här är några tips på kulturevenemang med premiär i höst. Ta med en dejt, din mormor, kompisgänget eller kanske bara dig själv, för att kliva ut ur pluggbubblan en stund.
Chamber/Cacti på Kungliga Operan
12
På Elverket i Stockholm visas Det mörka ljuset, en audiovisuell föreställning som tar publiken in i Lars Lerins bildvärld. Genom måleri, musik, personligt arkivmaterial och Lerins egen berättarröst följer föreställningen hans liv från barndomen i Värmland till åren på Lofoten och vidare ut i världen. Minnen och erfarenheter vävs samman med teman som ensamhet, gemenskap, längtan och hemkomst. Lars Lerin är dessutom en av Värmlands nations hedersledamöter, kanske ytterligare en anledning att ta tåget till Stockholm och kliva in i en värmlännings bildvärld i höst. Det mörka ljuset kan ses till den 10 januari.
Foto: Kungliga Operan
Finns det en bättre höstaktivitet än att gå på bio? Jag tror faktiskt inte det. Att vi nu har en bio där man kan köpa med sig en öl in till salongen gör det inte direkt sämre. Alex Schulman regidebuterar med Arkipelag, som också är Sveriges bidrag till Oscarsgalan 2027 i kategorin bästa internationella långfilm. Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren spelar tre pappor som följer med sina döttrar på en skolresa till en skärgårdsö. När gruppen blir strandsatt på ön väcks minnen från pappornas egna tonår till liv, samtidigt som gränsen mellan lek och maktkamp bland ungdomarna blir allt svårare att urskilja. Filmen har biopremiär den 9 oktober.
Ytterligare ett tips är att passa på att besöka Kungliga Operan som ska renoveras under flera år med start 2027. Här är man oftast omgiven av pensionärer. Ett trevligt ombyte från studentlivet om man, som jag, börjar känna att man tillhör den äldre generationen där. Det är inte heller helt fel (eller billigt i och för sig) att ta ett glas i Guldfoajén efteråt. På repertoaren finns opera, konserter och balett, eller för den som vill se mer samtida dans - Chamber/Cacti med premiär den 20 oktober. Föreställningen består av två separata verk och utlovar rörelseenergi, humor, precision och kollektiv kraft i modern dansform.
Oavsett om det blir opera, kortfilm, teater, konst eller en helt vanlig biokväll finns det alltså gott om anledningar att lämna tankarna på nästa inlämning, om så bara för några timmar. Lite kulturell energipåfyllnad mitt i höstmörkret vågar jag nästan lova att du kommer må bra av.
Stadens ljus på Uppsala stadsteater
På biospåret äger också Uppsala kortfilmsfestival rum den 19-25 oktober. Festivalen är en av världens största renodlade kortfilmsfestivaler och är nu inne på sin 45:e upplaga. Under veckan finns regissörer från hela världen på plats för att visa sina filmer, med ett brett urval av genrer. Studenter får dessutom rabatterade biljettpriser.
Vill man stanna kvar i Uppsala har föreställningen Stadens ljus - Charlie Chaplins mörka komedi, fått fina recensioner. Berättelsen följer en fattig luffare som förälskar sig i en blind blomsterflicka, som i sin tur misstar honom för en rik man. I hemlighet försöker han samla ihop pengar till en operation som kan ge henne synen tillbaka. Precis som filmen från 1931 spelas föreställningen utan tal och berättas istället genom skådespel, slapstick och livemusik. Föreställningen spelas på Uppsala stadsteater fram till 19 december.
Foto: Uppsala Stadsteater
Ella Nordh Redaktionssekreterare 13
14
Oskyldigt eller narkotikaklassat? Nu är årets säsong nästan över. Tiden då man obekymrat kan vandra in på främmande människors tomter och rota bland deras utnötta prylar är snart förbi. Under vinterhalvåret får man hålla till godo med secondhandaffärer och Vinted, som visserligen uppfyller ens behov kortsiktigt men som inte alls kan mäta sig med the real deal. Den stora frågan är dock om loppisvansinnet som drabbat mig, liksom många andra, faktiskt borde ifrågasättas. Den pavlovska reaktionen på en handskriven skylt med orden ”Gårdsloppis” är angränsande ohälsosam. Loppisberoende grundar sig till stor del i en aningen naiv förhoppning om att fynda. Trots bristande kunskap om antikviteter och konsthistoria, så infinner sig förhoppningen att kanske just jag kan leta fram en skatt. Detta övermod triggas något enormt av Antikrundan, där var och varannan person verkar kunna finna värdefulla föremål. Därmed måste man systematiskt vända på varenda liten glasbehållare, vilket ofta är ett nedslående uppdrag som endast resulterar i enstaka kantstötta glas från Orrefors. Ytterligare en dimension är det rena konsumtionsbehovet. Majoriteten har förlikat sig med det faktum att vår planet behöver omhändertas – och är därmed införstådda med att överkonsumtion är problematiskt. Det underbara kryphål här är... när man inser hur mycket saker som redan finns. Återbruket blir helt enkelt ett sätt att få utlopp för skamlöst
konsumtionsbegär. Om man dessutom adderar perspektivet att saker allt som oftast kostar under hundra kronor, så kan man som student känna sig nästintill odödlig. Samtidigt kan utmattningen slå en med full kraft när man i timmar hoppfullt rotat bland saker och slutligen inser att det absolut mesta är rent skräp. Efter ett tag tappar en trevlig dam med ett överfullt bord sin tidigare starka effekt. Hälften av utbudet utgörs av barnleksaker i plast. Glasen är spruckna. Kläderna från Shein. Det femtionde paret loafers man prövar passar inte heller. Man råkar stoppa ner handen i en jackficka och möts av en gammal intorkad näsduk. Trots det måste man fortsätta ännu lite till. Hoppet är det sista som lämnar människan. Kanske kan nästa bord ha just en sån metallpall man alltid drömt om, eller en taklampa i glas? Sannolikt inte. Liksom många gånger tidigare återvänder man hem med en märklig vas och ett halvtrasigt fat. Vid denna absolut lägsta punkt kan jag förstå mina föräldrars kritik, att detta är en hobby som kan behöva begränsas. Secondhand har lämnat min familj traumatiserad sedan min syster en gång kom hem med en påse klänningar som hon slarvigt plockat ihop på loppis. Ett antal veckor senare, när påsen äntligen packades upp, visade det sig att en av klänningarna var ihoplindad kring torkad avföring. Sedan dess har en viss skepsis kring loppisjakten funnits
i familjehemmet. Tänk vilken tur att man har flyttat hemifrån! För efter några dagars abstinens börjar behovet smyga sig på igen. Facebook tipsar om nästa promenadloppis i utkanten av stan, och man påbörjar planeringen för att göra om allt igen nästa helg. Liksom andraberoenden går detta i perioder. Då jag liksom många andra slutat snusa och nu söker nya former av dopaminkickar, har denna sommar toppat även tidigare rekordperioder. Säsongen går mot sitt slut, och skärmtiden som spenderas på Vinted ökar sakta igen. Men nog finns det ett par smutsiga ballerinaskor kvar som väntar på mig utanför ett hyreshus i Flogsta. Passa på!
Klara Olcén Redaktionssekreterare
15
Kuratorerna har ordet 1Q
Jag har under denna sommar spenderat kopiösa mängder tid uppe i det mytomspunna nationsarkivet. Till en början grundade sig närvaron på vinden i att gräva fram relevant material i form av gamla Vårhälsningar och Wermlandus-tidningar till utställningen som ägde rum i samband med terminens Frödingmiddag. Sedermera planerar Biblioteks- och kulturarvsnämnden i skrivande stund att inviga den nya entrén i nationshuset som fått ett rejält lyft med fem nya porträtt, tre nya bänkar och två nya lampetter, och ett sådant evenemang kräver självklart lite källkritik och faktakoll. Detta medförde att jag nu återigen spenderar all fri tid under arbetsdagarna för att smyga upp till arkivet och leta efter gamla foton på entrén (tro det eller ej, ett av våra minst fotograferade rum genom historien) och bakgrund om personerna som numera är porträtterade i hallen. Jag bar inledningsvis, vad jag tror är en ganska allmän uppfattning, om att arkivet är en plats som man helst undviker eller raskt promenerar igenom för att man måste under nattens oj så viktiga men likaså obehagliga larmrundor. Jag ska inte sticka under stol med att arkivet inte är den trevligaste platsen i nationshuset, med dess kopiösa mängder damm och automatiska belysning som stänger av sig efter cirka 30 sekunder om man befinner sig vid hyllan med alla fotoalbum, och som såklart kräver att du går ut till stora gången för att lamporna ska tändas 16
Förste kurator Emma Boman flankerad av andre kurator Isac Vidfelt (till vänster) och tredje kurator Melker Taylor.
igen… Nåväl trots dess damm, diaboliska belysning och onekligen stora behov av omorganisering så vet man faktiskt aldrig vad man hittar där uppe. Jag är numera mycket väl bekant med hur en ung Åke Frändberg såg ut på sent 1980-tal, hur nationshuset inreddes på 1960-talet och att kaplan tillika förste kurator emerita Maria Rengård Sivertsson hade en holländsk ambassadör till bordssällskap vid ett tillfälle under universitetets jubileumsår 1977. Under ett besök råkade jag till och med hitta en bild på min gamla seminarielärare i skadeståndsrätt, Sandra Friberg, som besökte Värmlands nations kräftskiva år 1998, då i egenskap av förste kurator vid Uplands nation. Jag har också hållit i en lärobok som en gång i tiden tillhörde självaste Gustaf Fröding och det händer inte varje dag kan jag intyga. För att inte uppröra någon medlem i BKN, inklusive mig själv i egenskap av ordförande, måste jag också såklart lägga en disclaimer som att man vid eget intresse av att kika i arkivet först bör kontakta förste kurator eller arkivarien. Således kan vi se till att oordningen som redan råder där uppe inte förvärras och om man inte
vill pallra sig upp i arkivet så kan jag med stor entusiasm tipsa om att besöka Upplandsmuseets hemsida där de har ett gammalt bildarkiv med en del bilder från Värmlands nation under mitten av 1900-talet. Sensmoralen i denna krönika är att man aldrig vet vad man kan hitta när man gräver bland det gamla, och hur mycket man kan lära sig om vår organisation och dess ständiga förändring över tid om man verkligen vill. Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot om cirka 50 år, då det vi som är med på alla bilder, antingen är upphovsman till någon intressant Wermlandus-artikel eller kanske är den person som skrivs om. Om det är i Vårhälsningar eller böcker från skriftseriekommittén – det återstår att se. Emma Boman Förste kurator
2Q
nämligen en stark koppling till Dalsland. Idag sitter jag omringad av röda tjurar, och även om det i vissa sammanhang lyfts som något komiskt att 2Q representerar Dalsland är jag otroligt stolt och glad att det är just jag som får sitta här på detta kontor– jag som skulle ha tagit examen för så många år sedan egentligen. För även om det ibland inte riktigt blir som man har tänkt sig– så blir det oftast så otroligt bra ändå. Och farfar, jag lovar att lyssna extra noga nästa gång jag får äran att lyssna på dig och alla historier från förr. Isac Vidfelt Andre kurator
I ett av många fina minnen hemma ifrån Värmland sitter farfar och visar upp all gedigen släktforskning han och farmor spenderat så många år på att skapa. Som barn var jag kanske inte den bästa lyssnaren, men trots det sitter vi vid matbordet där ett fotoalbum är varsamt placerat, och han pekar och berättar om alla minnen och roliga anekdoter som hör till varje person i släkten. Inte minst om hans far Elis, och hans fars kusin Albert, som jag och min bror är döpta efter. Om deras uppväxt i dalsländska Härslätt som bonnpôjker, och hur Elis gick vidare till att bli lektor vid sjöbefälsskolan och hur han efter ett antal svängar till havs ibland ”fick en släng av malaria” när han förväntades delta vid någon tillställning som inte lät så rolig. En karaktär man sannerligen hade velat träffa, minst sagt. Eftersom farfar själv också studerade i Göteborg en gång i tiden var det svårt att inte dras med i tankarna om att även jag skulle hamna där en dag. Men ibland blir det inte riktigt alltid som man har tänkt sig. Nej, hade jag följt min plan med livet som jag målade upp under gymnasiet hade jag hamnat på Chalmers och tagit ingenjörsexamen redan för flera år sedan. I stället blev det en detour till Enköping under hela pandemin, och studier i medicin/farmaci här i Uppsala i stället för Göteborg. Men av allting var kanske det minst väntade att jag skulle hamna här på Värmlands som ansvarig för nationskassan. Ekonomi av allting?! Jag hade ju de facto aldrig sysslat med ekonomi på detta vis, men det fanns någonting där som lockade. Att få arbeta rutinmässigt och bidra till bevarandet och utvecklandet av detta kulturarv var en sak, men det finns ju också någonting mer –
3Q
Nu är det ett halvår senare och jag går inte längre ut i vintermörker eller iskyla. Istället har både en hel vår och sommar passerat och därmed nio månader som heltidare på Värmlands nation. Det har varit upp och ner, ingen förvåning där, men trenden är ändå positiv. Nu i höstens startskede börjar dagarna bli kortare och vinden kallare och vi går mot den tiden jag beskrev i min föregående text. På samma sätt som då så känner jag ett lugn och en glädje över vädret och årstidernas rådande läge. Visst att våren är skön med sitt nya liv och sommaren med ledighet och värme men hösten är ej att förkasta. Den vackraste av årstider. Färger som från andra världar sipprar in i vår vardag och förgyller den i utomjordiska orange, gula, röda och bruna nyanser, så sköna att de ej kan beskrivas med de få ord jag besitter förmågan att bruka. Jag har en beklaglig vana att stoppa
näsan i telefonen var jag än går och att ha de ljuddämpande kåporna över öronen som spelar upp precis den musik jag vill höra och som kurerats för min smak. De bästa av toner som jag älskar och ändå blir de tråkiga när jag för hundrade gången hör hör dem – och ingenting annat omkring mig. Det är i sådana stunder jag får krupp på mig själv och rycker av hörlurarna med telefonen i fickan och stannar. Oj vad allt blir vackert. När jag istället hör vinden som susar i rasslande löv. Löv som slits från grenarna och faller likt lätta fjädrar ner mot marken där jag sedan får lov att trampa i de högar av rött som ger ifrån sig det krispiga ljudet som bara hösten kan erbjuda. När jag tar ett andetag och fylls av luft som på något sätt är friskare än den jag andades för bara någon sekund sedan. En kall luft, en luft som inger ett lugn och som ger perspektiv. Det är till och med härligare att andas. När jag kan klä mig i mina finaste kläder, en halsduk och en rock, och känna hur jag omsluts av ett varmt skydd mot naturens krafter utanför. Då vet jag att jag får chansen att leva i vår förtrollande värld ännu en gång. Chansen att uppskatta det som det som alltför ofta förkastas när sommarens värme blir ett minne blott. Efter min insikt och efterföljande uppror mot maskinen i min ficka trampar jag vidare mot nationen. Jag har inte druckit en kopp te på länge, så som jag gjorde för ett halvår sedan när jag kom in på bommen efter en ilande promenad. Ännu kommer jag inte göra det heller. Men snart, snart är himlen mörk igen och de förtrollande färgerna i luften faller till marken och kylan biter igen. Då är det dags att dra fram tepåsen igen och jag, för min del, kan inte vänta. Melker Taylor Tredje kurator
Fotograf: Felix Nyqvist
17
Tre anmälda, två närvarande – nationens mästare har ordet Jag har en filosofi som fungerar väldigt bra både på nation och i livet i allmänhet: Det löser sig. Inte ”det löser sig nog”. Inte ”vi får hoppas att det löser sig”. Det löser sig. Något saknas i leveransen? Det löser sig. Någon utrustning har bestämt sig för att sluta fungera? Det löser sig. Ingen vet var elnyckeln för utomhus är? Det löser sig. Det betyder inte att problemen löser sig själva. Tyvärr har jag ännu inte lyckats uppnå den nivån av effektivitet. ”Det löser sig” betyder snarare att när ett problem väl dyker upp finns det väldigt lite att vinna på att oroa sig. Man börjar någonstans och löser det. Och på nation får man gott om möjligheter att testa teorin.
Ibland vet någon exakt vad som ska göras. Ibland får man testa sig fram. Ibland hittar man en reservdel i ett förråd. Ibland hittar man inte reservdelen, men däremot något annat som efter lite kreativitet fungerar nästan lika bra. Och ibland krävs silvertejp. Förvånansvärt ofta krävs silvertejp. Planering löser mycket. Beställningar görs, scheman skrivs, huset förbereds och saker kontrolleras. Men hur mycket man än planerar dyker det alltid upp något man inte räknat med. Det är då filosofin behövs. Sedan öppnar dörrarna. Maten kommer ut. Musiken spelar. Barerna fylls och kvällen fortsätter.
Nästa dag dyker något nytt upp. Då gör vi samma sak igen. För ”det löser sig” handlar inte om att lämna saker åt slumpen. Det handlar om att lita på att det finns en lösning och sedan se till att hitta den. Så när något går sönder, försvinner, tar slut eller av någon oförklarlig anledning inte gör det som det gjorde igår brukar jag inte vara särskilt orolig. Det finns ett problem. Då löser vi det. Det löser sig. Det gör ju det. Hamed Bakshi Klubbmästare
Hovmästaren Anmäld: ja. Närvarande: nej. Texten är, enligt uppgift, på väg. Något om ett ”Hej...” Men det löser sig!
Fr. v.: Köksmästare Olle Bjursén, klubbmästare Hamed Bakshi och hovmästare Jonathan Larsson. Till fotograferingen dök alla tre upp. Foto: Felix Nyqvist
Det finns mysterier som mänskligheten ännu inte lyckats lösa. Vad finns egentligen i ett svart hål? Varför försvinner alltid den ena strumpan i tvätten? Och framför allt: var är alla som sa att de kunde jobba? Det börjar alltid lovande. Schemat skickas ut, folk svarar med hjärtan, tummar upp och ibland till och med ett självsäkert ”Jag kan!”. Man känner hopp. Kanske blir det här veckan då allt fungerar, kanske kommer alla i tid och kanske behöver ingen ringas in tjugo minuter innan öppning. Men så kommer arbetsdagen och människorna är borta. Inte döda, inte kidnappade och inte ens särskilt långt bort. De bara… kan inte jobba längre. Plötsligt börjar telefonen vibrera. ”Hej, såg precis att jag står på schemat.” Ja, det gjorde jag också. För tre veckor sedan. Sedan kommer nästa meddelande: ”Kan tyvärr inte idag :(”. Ingen anledning, ingen förklaring, bara ett sorgset litet kolon och en parentes, som om symbolen i sig ska ersätta den människa som nu saknas i köket. En annan har ont i huvudet, någon har glömt att den skulle på middag och 18
en tredje har väldigt mycket i skolan, ett fenomen som tydligen uppstår helt utan förvarning ungefär 45 minuter före arbetspassets början. Och då händer det som alltid händer: jag får jobba istället. Det spelar ingen roll om jag redan jobbat hela dagen, om jag tänkt vara ledig eller om jag för en gångs skull hade planer som inte involverade fritös, disk och rostfri bänk. Någon måste stå där, och ”någon” verkar förvånansvärt ofta vara jag. Så man byter roll. Från ansvarig till kock, från schemaläggare till diskare och från personen som skulle se till att alla jobbade till personen som faktiskt gör jobbet själv. Det mest fascinerande är ändå att arbetsförmågan verkar vara extremt situationsberoende. Klockan 18.00 går det absolut inte att jobba, men klockan 23.30 går det däremot alldeles utmärkt att stå på dansgolvet med en öl i handen. Medicinen har gjort underverk. Som ansvarig börjar man efter ett tag utveckla märkliga egenskaper. Man lär sig läsa meddelanden som en kriminaltekniker. Om ett meddelande börjar med ”Hej…” vet man redan vad som väntar. Tre punkter efter
Jonathan Larsson Hovmästare
hej betyder nästan alltid katastrof. ”Tja, en snabb fråga…” är ännu värre. Ingen snabb fråga i världshistorien har någonsin börjat så och slutat med ”Jag tänkte bara säga att jag kommer tio minuter tidigt.” Till slut slutar man fråga varför folk inte kan. Man accepterar bara naturens gång. Solen går upp, solen går ner och någon som står på kvällens schema kommer klockan16.47 skriva att den ”helt missat” att den jobbar. Det märkliga är att passen ändå blir gjorda. Pommes friteras, burgare steks, disken diskas och någon stackare som faktiskt dök upp får plötsligt göra tre människors jobb. Och jag står där igen, på ett pass jag egentligen inte skulle jobba. Det är nästan poetiskt. Jag gör schemat för att slippa jobba varje pass, och när folk inte kommer får jag ändå jobba varje pass. Så nästa gång någon frågar mig hur många som jobbar i köket tänker jag svara sanningsenligt: Ingen vet. För arbetarna finns. Åtminstone på pappret. Och om de inte dyker upp vet jag vem som gör det. Olle Bjursén Köksmästare
Värmländsk demokrati Under sitt sista landskap som sittande inspektor sade inspektor emeritus Lars Burman: ”Demokratin ni utför här idag, är äldre än Sveriges demokrati”. I samband med att jag röstade i riksdagsvalet började jag fundera på innebörden av vad det egentligen var Lars hade sagt. Jag hörde därför av mig till hjärnan bakom citatet, Lars själv, för att förstå mer om den värmländska demokratins historia, och för att ställa den största frågan av alla: Varför heter det egentligen landskap? Jag har alltid gillat traditionen att många ämbetsmän klär upp sig lite inför landskap. Det signalerar att det är någonting stort och viktigt som händer. Som att den värmländska demokratin är någonting att fira. Efter mitt samtal med Lars förstår jag bättre än någonsin varför. Det har alltid funnits någon typ av demokratiska strukturer på nationen, men den har inte alltid sett ut som den demokrati vi känner till idag. Redan vid nationens grundande på 1600-talet samlades studenterna för att tillsammans fatta beslut angående nationens angelägenheter. 1663 beslutade universitetet att officiellt erkänna nationerna. Samtidigt utsågs en professor per nation som skulle övervaka nationslivet, detta var alltså inspektorerna. Ganska snart tilläts studenterna att själva välja sina inspektorer, och studenterna valde även sina egna kuratorer och seniorer. Även om nationens angelägenheter beslutades kollektivt genom omröstningar hade dock lagen om en man−en röst ännu inte börjat tillämpas. Recentiorer hade
ingen rätt att rösta på landskap, utan det krävdes att man blev en fullvärdig medlem i form av junior innan man fick tycka till i nationens ärenden. Fram till 1800-talet hade även seniorer och kuratorer fler röster än vad juniorerna hade. Detta ledde till att majoritetens vilja inte alltid blev hörd, utan seniorerna kunde vinna omröstningar trots att de var färre på grund av de extra rösterna de hade. Lars berättar hur detta ledde till flertalet konflikter och juniorer som tillsammans gjorde uppror mot seniorerna. När kvinnorna sedan började dyka upp på Värmlands nation från 1873 var de redan från början fullvärdiga medlemmar med rösträtt. Lars berättar även att inspektorerna alltid varit positivt inställda till att släppa in kvinnorna i den värmländska värmen. Om man ska problematisera det hela ska det dock nämnas att även om kvinnorna formellt hade rösträtt, kan man fråga sig om de verkligen kände sig välkomna i början. De fick till exempel inte vara med på gasker, utan utnyttjade snarare nationens studieplatser och bibliotek. Från tidigt 1900-tal började dock fler kvinnor att komma till landskapen och den första kvinnliga ämbetsmannen var Lydia Mattson som kom med i hembygdskommittén 1912. När det kommer till själva beslutsfattandet, finns det ingen officiell förklaring till varför stormötet heter just landskap. I äldre språk betydde dock landskap inte bara det geografiska området utan landskapet var även befolkningen i landskapet. Studenterna vid Värmlands nation utgjorde därför tillsammans landskapet. Lars berättar att han tror att det sedan har glidit över till att vara benämningen på stormötet. När det skrivs att ”Landskapet har beslutat…” innebär det alltså inte att landsmännen har beslutat någonting på stormötet, utan helt enkelt att samlingen av värmlänningar, alltså landskapet, har beslutat någonting.
Landskapssekreterare, landskapsordförande samt inspektor – här Lars Burman.
Landskap Foto: Värmlands nation, arkivbild
För att ytterligare förstå den demokratiska strukturen berättar ämbetsmannen Elsa Norrman Gahmberg att hon brukar tänka på styrelsen som nationens regering och landskapet som nationens riksdag. Styrelsen tar fram förslag där stora beslut sedan måste gå igenom landskapet, såsom till exempel när vi beslutade om renoveringen som skedde 2025. Landskapet är även där det beslutas om vilka som ska sitta representerade i styrelsen och vilka som ska vara nationens kuratorer och inspektor. Sedan grundandet har de demokratiska strukturerna alltså utvecklats till den moderna värmländska demokratin vi känner till idag. Till skillnad från tidigare räknas nu alla röster lika mycket, oavsett om du är förste kurator, klubbverkare eller recentior. En medlem, en röst. Alla är lika välkomna i den värmländska demokratin och alla är lika välkomna in i värmen. Och kanske är det just detta som är demokratins förbannelse. Den känns så självklar, att det är svårt att förstå att beslut hade kunnat tas på andra sätt. Så nästa gång du sitter på ett landskap med en fladdrig papperslapp där du precis ritat ett kryss, väntande på att få lägga det i en kaffepanna. Tänk då på detta: demokratin du utför nu, är äldre än Sveriges demokrati. Det, om något, är väl värt att fira!
Saga Friberg Redaktionssekreterare
19