Issuu

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

ANNONS1

Trovärdigt NUMMER 4

Om livet efter detta Vad tror och hoppas Malmöborna händer efter döden?

O K TO B E R 2 0 2 6

Allt om allhelgona En helg som rymmer både saknad och hopp

När sorgen också är ilska Får man vara arg på den som har dött?

När vi tänder ljus får

Så fungerar kyrkogården Från begravning till gravplats och dekorationer

saknaden och hoppet plats

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

LEDAREN: UR INNEHÅLLET:

Ljuset segrar över mörkret

4 Kyrkogården är också för de levande

6 Ljuset symboliserar både saknad och hopp

Döden då och nu

”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

Så funkar kyrkogården: från dödsfall till dekoration av gravplats

u är Allhelgonahelgen snart här. Tusentals ljus kommer att lysa upp Malmös begravningsplatser och kyrkogårdar. Det skänker värme och hopp i vintermörkret. Ljuset tar inte bort våra livssorger men det kan visa på nya gåbara vägar. Vägar som bär igenom det som känns ogenomträngligt och svårt. Allhelgonahelgen har blivit en tid för så många människor att minnas och hedra de närstående som lämnat jordelivet. En tid som kanske också ger möjlighet att utvecklas vidare i våra sorgeprocesser? Tillsammans kan vi försöka hålla hoppet brinnande i våra liv – för det vi var och en står i som är utmanande i vår verklighet. Att vårda om vårt innersta, att bereda plats åt vackra minnen och låta ljuset spridas inom oss kan värma när dagarna blir kallare. För många människor betyder det mycket att besöka kyrkogården för att till exempel tända ljus. Vi är inte ensamma. Vi hör samman trots att vi har olika erfarenheter och livsberättelse. Alla behöver vi ljuset och hoppet. Låt dig beröras av de tusentals ljus som kommer att lysa upp Malmös kyrkogårdar dessa dagar. Lyssna till kyrkklockornas toner över staden. De ringer till tröst och bjuder in till bön, ljuständning, andakt, och minnesgudstjänster i Malmös olika kyrkorum. Kanske finns det en ny vänskap att möta i kyrkans olika sammanhang och i de gemenskaper som växer runt om i Malmös församlingar? Allhelgonatidens hopp pekar också på livet som omger oss precis just nu. Det pekar på våra egna möjligheter att leva, vistas och trivas tillsammans i en samhällsgemenskap. Alla behöver vi vara del i att sprida freden och hoppet vidare i världen – i våra olika små och stora sammanhang. Tänk att vi var och en kan göra så stor skillnad för varandra – att vi kan räcka hoppet vidare genom en vänlig gest till en medmänniska. Jag önskar er alla en välsignad allhelgonatid! Gunilla Hallonsten, kyrkoherde Svenska kyrkan Malmö

11 I sorgegruppens gemenskap blir sorgen lättare att bära

Planera sin egen begravning – går det?

Från helgon till förebilder – under allhelgona tänker vi på dem som inspirerat

Foto: Magnus Aronson

Redaktion:

Layout:

Tryck:

Svenska kyrkan Malmö, Bonnier News Local

Bonnier News Brand Studio Omslagsfoto: Christopher Hansby Reis

Stibo Complete AB. Miljöcertifierat enligt ISO 14001 och ISO 9001.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Vad tror och hoppas Malmöborna händer

efter döden?

Foto: Christopher Hansby Reis

De flesta av oss går inte runt och tänker på döden i vardagen. Men när livet bränner till väcks ofta många existentiella frågor. På Skånes universitetssjukhus möter sjukhusprästen Peter Englund och hans kollegor människor i kris och får vara ett stöd i deras tankar om döden och vad som händer efter. Peter Englund möter i sitt arbete ofta människor som befinner sig i kris efter ett sjukdomsbesked eller är nära döden. Han och hans kollegor i Sjukhuskyrkan finns tillgängliga som ett samtalsstöd för dem som vill, och möter då ofta tankar om döden och vad som händer efter man dött. – I det kommer det alla de här existentiella frågeställningarna, både om döendet och döden och om livet efter detta, säger han. Spannet i utgångspunkterna går oftast från att man tror att livet tar slut när man dör till att man hoppas att det finns något mer, även om de flesta inte har några detaljerade tankar om vad det skulle kunna innebära. – Men när vi möter människor som bärs av en tro, en kristen tro eller av ett annat slag, så möter vi ofta mer beskrivande föreställningar om vad man hoppas på i livet efter detta. Men de allra flesta har inte några gammaltestamentliga föreställningar om gator av guld eller någon slags paradisisk tillvaro. – Har man en tro kan människor ibland formulera sig som att ”Jag får komma hem till Gud”, men annars bär man oftare ett hopp om att få träffa sina närstående igen. Det är väldigt starkt många gånger. Och det är väldigt fint, tycker jag. Att den kärleken vi har till våra nära och kära här, den hoppas man ska leva vidare också in i döden och efter döden. Kanske finns det något mer Det händer att människor ändrar inställning när de närmar sig döden, från att ha haft en föreställning om att livet tar slut när man dör till att få en större öppenhet för att det kanske ändå finns något mer. – Den benhårda inställningen förändras litegrann i konturerna. Det kan vara för att man griper efter halmstrån för att det ger hopp, men jag tror också att det händer någonting i de samtalen som vi har med patienterna,

mellan två personer, oavsett vad vi har för ursprungliga positioner. Peter Englund utstrålar ett lugn och en positiv känsla. Kan det kanske påverka den han pratar med till att känna mer hopp? – Nej, det skulle jag inte vilja säga, det handlar mer om att vara en samtalspartner i det här svåra skeendet. Jag vill inte lägga mina uppfattningar och min tro i någon annan människas knä och säga ”Varsågod”. Jag kan bara tala om hur jag förhåller mig till de här frågorna som människa och präst, och i det mötet kan det skapas en större öppenhet för existentiella tankar om livets fortsättning. Fantastiskt ljus & hopp Det handlar alltså inte om något gammaldags missionerande och att frälsa människor innan de dör. – Absolut inte. Vi är en samtalspartner utifrån de behov som patienten eller de närstående har, och även personalen. Vi kommer när vi är önskade.

– Jag hoppas på att jag får ett annat typ av liv någon annanstans. Jag tycker det vore så synd om man bara har ett liv, för jag älskar ju livet! - Tina, 53

– Jag vet inte. Men jag hoppas på att det blir något bra för alla. - Maj, 69

Röster på stan

– Jag tror tyvärr att det blir inte mycket mer. Jag tror inte att själen går till någon annan, men däremot att vi blir en annan form av energi. - Marco, 52

– Jag tror jag kommer till paradiset. - Marco, 23

– Jag har tänkt sedan jag var liten att jag blir någon helt ny människa, typ samma jag fast i en annan kropp. Men en annan tanke är också att jag vill till paradiset, där man alltid mår bra. - Jordan, 21

Peter Englund själv bärs av hoppet att det finns ett liv efter detta, men vill inte ens för sig själv formulera hur det livet kan se ut. – När Jesus hänger på korset säger han till rövaren bredvid: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”. Jag tänker att i det finns ett löfte om att livet har en fortsättning. Det säger inte hur det ska bli, men det talar om att det finns ett liv efter detta. Och vi kan bara förlita oss på de berättelser som finns i Bibeln och löftena som Jesus ger oss. Peter Englund är nu inne på sitt fjortonde år som sjukhuspräst, och även om han möter mycket sorg ser han också väldigt mycket ljus. – Det har slagit mig många gånger att även när människor hamnar i den yttersta nöden så finns det även där ett fantastiskt ljus och hopp. Det är som det står i Bibeln: ”Ljuset lyser i mörkret”.

Peter Englund är även chef för in-

stitutionssjälavården, Svenska kyrkans verksamhet på sjukhus, fängelse, häkten, gymnasier och universitet, Migrationsverkets försvar och på regementen.

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

ANNONS

Kristian Lantz, som är specialiserad på växtskyddsfrågor och hållbarhet, växtstrategen Åsa Malmborg och trädansvariga Jenny Persson är tre av Malmö kyrkogårdsförvaltnings fem landskapsingenjörer.

Kyrkogården är också för de En kyrkogård är en plats för de döda och minnena av dem. Men det är också en plats för de levande – såväl för besökare som för växter och smådjur. De som arbetar på kyrkogårdarna tar inte bara hand om gravarna, utan också om ett rikt växtliv som främjar biologisk mångfald. Växtstrategen Åsa Malmborg, trädansvariga Jenny Persson och Kristian Lantz, som är specialiserad på växtskyddsfrågor och hållbarhet, är tre av Malmö kyrkogårdsförvaltnings fem landskapsingenjörer. De beskriver Malmös kyrkogårdar som inte bara platser för gravar och minnen, utan också för natur, biologisk mångfald och kulturhistoria. Året om jobbar landskapsingenjörerna tillsammans med kyrkogårdens andra medarbetare för att hålla kyrkogården i gott skick, såväl utifrån besökarnas perspektiv som från det bästa för natur och biologisk mångfald. Arbetet måste alltid följa Begravningslagen och Kulturmiljölagen om kulturmiljö och na-

turvärden, då kyrkogårdarna bär på en rik historia. Samtidigt måste kyrkogårdarna kunna förändras med tiden. Ett exempel är de relativt nya askgravplatserna, som blir allt vanligare. Jenny Persson säger: – Vi försöker läsa av vad som efterfrågas vad gäller gravskick, och då lutar vi oss mot statistik. Utifrån det får vi utnyttja de ytor vi har på ett sätt som är ekonomiskt och hållbart. Växtligheten på kyrkogårdarna är rik, och sköts om efter långsiktiga underhållsplaner. Ska exempelvis en ny häckväxt introduceras så testas den först på en begränsad yta under flera år så att man vet säkert att den både passar in i och klarar förhållandena på kyrkogården. – Se på förra vintern, då det var extra kallt. Vissa växter mår kanske inte alls bra av kyla, och då ska vi inte ha planterat stora ytor med fel växt. Det skulle bli dyrt för oss och i slutänden skattebetalarna, förklarar Kristian Lantz. Åsa Malmborg lägger till: – Man måste ha ett långt perspektiv. Det vi gör idag ska hålla i femtio, hundra år framåt. Åsa har jobbat på kyrkogårdsförvaltningen i 35 år och ser sig själv som en växtnörd. Hon ser med glädje hur kyrkogårdsarbetarna tar sina jobb på allvar och lär sig hantverket som

krävs för att ta hand om rariteterna som finns bland växtligheten. På Östra kyrkogården finns exempelvis den världsberömda hundraåriga lindarkaden, Europas längsta allé med sammanympade lindträd, som behöver hållas efter kontinuerligt. Biologiska mångfalden viktig Vissa moment utförs av kyrkogårdsarbetarna varje dag, som gravplatsskötsel och att se över gemensamhetsplatser som minneslundar och kistlundar för att plocka undan vissna blommor och utbrunna ljus. Saker som gräsklippning och lövhantering är mer säsongsbundna. På hösten kanske besökarna noterar att vissna löv ligger kvar under buskar och på andra ytor – och det är faktiskt ett medvetet val. Det handlar om den biologiska mångfalden, där löven blir mat för maskar och bon för igelkottar, och maskar och mikroliv i jorden gör i sin tur växterna tåligare. Åsa Malmborg berättar att när hon började jobba på kyrkogården var idealet att allt skulle se kliniskt rent ut. – Men så funkar ju inte naturen. Tappar vi maskarna så tappar vi också fåglarna. Jenny Persson lägger till: – Vi måste ha med oss mångfalden, försvinner någon del blir det katastrof.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

På Malmös kyrkogårdar finns ungefär 6 500 individuellt registrerade träd, men i de större bestånden, som Sigurd Lewerentz bokridå på Östra kyrkogården är inte alla inräknade med ett eget id. Alltså finns det betydligt fler träd – av ett hundratal olika arter.

Foto: Christopher Hansby Reis

levande Men människorna då, hur får vi som besökare nyttja kyrkogårdarna? Landskapsingenjörerna är eniga om att så länge man behandlar platsen med respekt går det mesta bra. Några enkla tumregler är: gå med hunden i koppel, sola inte i badkläder på gräsytorna och om du är ute och springer eller cyklar, välj en annan väg om det kommer ett begravningsfölje. – Många av våra kyrkogårdar är fullbelagda, det är gravar överallt, även där det inte finns stenar kvar, påminner Jenny Persson.

Buxbom är en viktig kulturväxt på kyrkogårdarna sedan över 100 år, men buskarna har blivit hårt ansatta av buxbomsmott de senaste åren. Här har gravplatser på Östra kyrkogården fått idegran istället som komplement.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Ljuset symboliserar både saknad och hopp

”Man kan säga att kärlekens pris är sorgen, har du älskat så får du också någon gång sörja, det är allmänmänskligt”

Foto: Christopher Hansby Reis

Allhelgonahelgen berör det djupast mänskliga: nästan alla människor har någon som de saknar. Att tända ett ljus för dem vi förlorat är en enkel och konkret ritual som inte kräver att man hittar de rätta orden, och det kan dessutom skapa gemenskap och hopp. Under allhelgonahelgen lyser ljusen extra många och starka. Det har ibland funnits en rädsla att Halloweens ökade popularitet skulle påverka allhelgona negativt, men så har det verkligen inte blivit. Tvärtom, säger Rebecca Jansdotter Hultqvist, församlingsherde i Hyllie församling, det kommer fler och fler till kyrkogårdarna och kyrkorna runt allhelgona varje år. – Det är en mörk tid och vi längtar efter ljuset. Och även de som inte går till kyrkan i vanliga fall går gärna till en kyrkogård där man har en anhörig. Det är också en kärlekshandling. Man kan säga att kärlekens pris är sorgen, har du älskat så får du också någon gång sörja, det är allmänmänskligt. Och på kyrkogården bland alla ljus som brinner blir det någon slags gemenskap, i sorg men också i något större. Ljusen på kyrkogårdarna kan ses som ett uttryck för en andlig längtan som manifesteras, de brinner för människor som är saknade, som inte är glömda. Det gör Allhelgona till kyrkans kanske mest mänskliga helg, då den handlar om sådant som förenar oss alla: kärlek, sorg och hopp. – Vad är det som slår an en ton hos oss när vi ser alla ljusen? Jag tänker att det är något

För den som inte kan ta sig till en kyrkogård finns det idag också möjlighet att tända ljus digitalt, både hos Svenska kyrkan och flera begravningsbyråer. – Man försöker göra den här kärlekshandlingen tillgänglig för människor på olika sätt.

Rebecca Jansdotter Hultqvist, församlingsherde i Hyllie församling djupt existentiellt. Och jag tror att det att tända ett ljus är ett sätt att prata om döden utan att prata.

Det kommer också generellt sett allt fler som vill tända ljus i kyrkorna, berättar Rebecca Jansdotter Hultqvist. Hon påpekar att det är ett huvudbudskap i det kristna budskapet, att ljuset har övervunnit mörkret. – Mörkret har inte sista ordet. Att tända ett ljus tror jag väcker någonting djupt inom oss, vi längtar efter ljus, efter fred och rättvisa. Det är som en bön att tända ett ljus, och att göra det för en speciell person i våra liv eller för oss själva är en kärlekshandling. Och man behöver inte sätta ord på det, att tända ljuset räcker.

När tusentals människor tänder ljus tillsammans blir det också en manifestation för hopp. – Kyrkan håller hoppet om att det kommer en dag där mörkret inte längre har någon makt – men vi är inte riktigt framme där än. Genom det Jesus gjorde så har ljuset segrat över mörkret, och när vi tänder alla dessa ljus så blir det en profetisk handling om den värld som faktiskt är möjlig, en värld av fred och rättvisa. Ljuset förenar Dessutom kan ljuständning förena människor över trosgränserna, att tända ljus är en handling som människor gör i många olika kulturer. – Svenska kyrkan är en folkkyrka, vi har hållningen att vi är för alla, oavsett vad man tror på eller inte. Alla är välkomna med sin saknad och sina frågor, det är viktigt. Vi behöver inte komma med färdiga svar, ibland är det viktigaste vi kan göra att tända ett ljus tillsammans med någon och bära hoppet en stund när den andra inte orkar bära det själv.

Traditionen att tända ljus

på gravar under Allhelgonahelgen kommer ända från förkristna keltiska seder. Man trodde att de döda återvände hem efter sommarens slut och innan vintern och behövde vägledas med ljus och eldar. För omkring tusen år sedan införde den kristna kyrkan alla helgons dag som blev en dag för att minnas de döda.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Från sorgeband till minnessidor på internet – Döden då och nu Foto: Sara Hansby Reis

De senaste decennierna har allhelgona blivit en allt större och viktigare helg, där vi minns dem vi förlorat. Samtidigt har döden blivit alltmer osynlig i vårt samhälle – genom att de flesta inte längre dör hemma blir det lättare att skjuta tanken på döden ifrån sig. Riter och traditioner runt döden har förändrats med tiden, men har även sorgen förändrats? Karin Elmblad är församlingsherde i S:t Johannes församling, och hon tror att sorgen efter en älskad människa alltid är densamma, även om tiderna förändras. – Förväntan på livet såg annorlunda ut innan. Man visste att det värsta kunde hända, det som vi idag tycker är banala åkommor kunde faktiskt vara dödliga. Fast jag tänker att det var lika smärtsamt då som nu, men människor hade inte så mycket val. Det fanns djur och barn att ta hand om, det var bara att fortsätta. Som präst som förrättat många begravningsgudstjänster tror Karin Elmblad att föräldrasorg är likadan oavsett ålder. – Jag kommer ihåg en begravning jag hade där mamman till den döde var 96 år gammal. Men det som syntes i hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck var samma som vid de tillfällen jag har haft begravning av ett spädbarn. Ens barn är alltid ens barn, det spelade ingen roll att den här personen hade hunnit bli 70. Riter och traditioner kring döden har dock förändrats. Från att det bara fick gå omkring en vecka mellan dödsfall och begravning kan det numera gå flera veckor, och i forna begravningsgudstjänster hade de anhöriga inte mycket att välja på medan man idag kan utforma ceremonin ganska fritt. – Det fanns fasta riter som skulle följas. Änkan skulle bära flor och ett sorgeband som hon fortsatte bära under ett helt sorgeår. Idag

ser man ofta att det är ljus klädsel eller valfri klädsel på begravningsgudstjänsterna. Hon fortsätter: – Ibland säger man att man inte vill att begravningen ska vara för tung. Men för egen del brukar jag tänka att det är ju smärtsamt att ta avsked av en människa, hur vi än gör runt det. Det kommer vi inte undan. Men vi kan göra det fint och värdefullt, närvarande och personligt, det tror jag är jätteviktigt. Sorg är inte en sjukdom Många är inte bekväma med att vare sig prata om eller påminnas om döden. Sorg får gärna hanteras privat och inte pågå för länge. Men Karin Elmblad tycker att även om det inte är

sunt att ständigt tänka på döden är det något man ändå behöver reflektera över ibland. – Det är friskt och en naturlig del av att ha älskat en människa att sörja, sorg är ingen medicinsk åkomma. Förr fanns det en större förväntan på att livet gör ont emellanåt och att ingen kommer undan det. Men idag lever vi inte så nära döden, och det är inte alltid accepterat att sorg tar tid. Så även om det är skönt att vi numera får göra och klä oss som vi vill och göra vilka riter vi vill, så fanns det en poäng med sorgebandet, det påminde om att man hade sorg även när världen rullar på. I dagens värld där människor är mer rörliga än förr har det uppstått behov av nya sätt att minnas. Begravningsbyråer har ofta digitala minnesrum där man kan tända ljus och skriva en hälsning. Men vi har också våra sociala medier, vad händer med dem när man dör? På Facebook finns det en funktion där man kan utse en annan person till efterlevande kontaktperson, men andra tjänster kan vara svårare att stänga ner om ingen annan kan ens lösenord. – Det är en sak till att komma ihåg, att se till att någon vet vad jag vill göra med mina sociala konton och har tillgång till mina inloggningar.

Från kors till fotbollar

Det var först 1976 som Länstidningen i Östersund som första svenska tidning publicerade en dödsannons som inte hade det traditionella svarta korset som symbol, utan istället en ros. Men det stora genomslaget kom när Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter på nyårsafton 1977 lät en blåsippa pryda en dödsannons, efter upprepade önskemål från anhöriga. Sedan dess har symbolerna i dödsannonserna blivit fler och mer varierade. Blommor, fåglar, naturmotiv och andra personliga symboler förekommer sida vid sida med korset, som fortfarande är en vanlig symbol och för många förknippas med kristen tro, hopp och livets seger över döden.

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

ANNONS

”Ljuset lyser i mö mörkret har inte ö - Johannes 1:5

Allhelgona är en helg som ger utrymme för både sorg och hopp, där vi får reflektera över det svåra. I ett samhälle som går snabbt håller kyrkorna öppet för att skapa ett rum för sorgen, där man inte behöver skynda vidare utan kan få stanna upp och tända ett ljus för människorna vi förlorat. Vi får känna att sorgen och förlusten gör ont, men vi kan också minnas det fina man fått uppleva tillsammans. I kyrkan påminns vi också om att det finns hopp om ett liv efter döden.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

örkret och övervunnit det.” Man började tidigt i den kristna kyrkan att fira helgon och minnet av martyrer, som dött för sin tro. Så småningom blev det väldigt många dagar att fira, så för omkring tusen år sedan infördes en gemensam dag för alla de helgon som inte kunde få egna dagar i almanackan: Allhelgonadagen. Idag firas helgonen mest i katolska och ortodoxa kyrkan. Allhelgonadagen infaller alltid den 1 november. Den var fram till 1772 en allmän helgdag. 1953 beslutade Sveriges riksdag att återinföra en helgdag under hösten, men valde då att lägga den på en lördag, som på den tiden var en arbetsdag. Sedan dess firas Alla helgons dag alltid på den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Allhelgonahelgen består av Alla helgons dag på lördagen och Alla själars dag på söndagen. Fredagen före Alla helgons dag kallas allhelgonaafton, men är ingen helgdag. I gammal folktro var även Allhelgonadagen vinterns första dag, och det var mycket som skulle vara gjort innan dess. Redan på gamla runstavar betecknas dagen med en upp- och nedvänd båt för att visa att då var det slut på årets fiske och dags att ta upp båten. All slakt skulle också vara färdig under oktober.

Ursprunget till Alla själars dag kommer ur keltisk tradition, där man trodde att de döda kunde komma tillbaka i form av andar. I förhoppningen att ersätta de hedniska tankarna på andar skapade kyrkans präster istället en ny helgdag där man skulle minnas sina döda anhöriga, be och tända ljus för dem. Vid 1900-talets början växte det fram en tradition av att besöka kyrkogårdarna på allhelgona och tända ljus på gravarna för döda anhöriga. Det sägs att idén fördes till Sverige av italienska arbetare på Gustavsbergs porslinsfabrik utanför Stockholm. Ljusen på kyrkogårdarna lyser upp mörkret och kan påminna oss om Guds ljus, som räddar oss från döden, visar på förlåtelsens väg och ger oss ett himmelskt hopp. Det är under allhelgonahelgen som kyrkogårdarna får flest besök på hela året. Tänk på att välja ljus av äkta stearin för miljöns skull. Undvik ljus av paraffin och palmolja. I Svenska kyrkan kan du alltid få stöd när livet måste fortsätta. Förutom att besöka en kyrkogård kan du delta i minnesgudstjänster (finns även digitala) och tända ett ljus antingen hemma eller på bönewebben.

Källor: www.svenskakyrkan.se/allhelgona www.svenskakyrkan.se/vallentuna/vi-tander-ljus-pa-gravarna www.svenskakyrkan.se/skillnaden-mellan-allhelgona-och-halloween

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

ANNONS

Så funkar kyrkogården: från dödsfall till dekoration av gravplats

Anna-Carin Forsman, avdelningschef för kundservice och projekt på kyrkogårdsFoto: Christopher Hansby Reis förvaltningen

När en närstående har avlidit behöver du kanske ta hand om sådant du aldrig tidigare behövt fundera på. Begravning, gravplats, gravrätt och skötsel kan vara mycket att sätta sig in i, särskilt mitt i sorgen. Vad behöver du känna till, från dödsfallet och valet av gravplats till hur du får smycka graven och vad som händer när gravrätten en dag löper ut? När någon har dött finns det som tur är hjälp att få med mycket av det praktiska. Anna-Carin Forsman, som är avdelningschef för kundservice och projekt på kyrkogårdsförvaltningen, säger: – Det absolut enklaste är att ta kontakt med en begravningsbyrå direkt. De har full koll på alla papper och byråkrati som krävs och det praktiska kring begravningen. Dels hjälper begravningsbyrån till med att upplysa om vilka olika sätt det finns att bli begravd på, och hur begravningen kan utformas. Det första som behöver beslutas om är om den döde ska kremeras eller jordfästas i kista. I bästa fall har den döde skrivit ett livstestamente med sina önskemål. – Då blir det inga tveksamheter för de anhöriga, finns det ett livstestamente så går man på vad som står i det. Annars är det den som bokar begravningen som får bestämma vad som ska hända. Om en gravplats inte redan är bokad av den avlidne får de anhöriga komma ut på kyrkogårdarna och titta på de olika alternativ som finns.

Anna-Carin Forsman förklarar att på Malmös kyrkogårdar finns fyra olika gravskick: vanlig gravplats för kista eller urna, minneslund, kistlund och askgravplats. Alla utom minneslund har gravrätt i 25 år, som sedan kan förlängas med 25 år i taget. Väljer man en askgravplats ingår en kostnad för skötsel, medan en vanlig gravplats är kostnadsfri om man väljer att sköta den själv. Man kan också betala för grundskötsel av kyrkogårdsförvaltningen. – Gravrättsinnehavaren har ett skötselansvar, och då får man också bestämma själv hur man vill smycka graven. En sten är till exempel inte nödvändig, det är helt upp till gravrättsinnehavaren. Men man ska plocka undan vissna blommor och utbrunna ljus och liknande. Håller man inte ordning på graven så kan man få en varning – en gång om året går kyrkogårdsförvaltningen en så kallad vanvårdssyn. – Vi har en skyldighet att se till att begravningsplatserna är i ordnat och värdigt skick. När vi då upptäcker gravplatser som vanvårdats sätter vi ut en skylt på platsen och skickar ett brev till gravrättsinnehavaren. De har då ett och ett halvt år på sig att åtgärda det, och gör de inte det så återgår gravrätten till oss ett halvår efter det. Då röjer vi bort det som är vanvårdat, och man får sedan inte smycka platsen alls. Så får du smycka graven När det kommer till att smycka gravarna beror det på vilket kvarter på kyrkogården graven finns. Vissa gravar ligger på kulturhistoriskt intressanta områden och där finns det fler förbehåll kring vad man får göra, medan det på andra finns stora friheter att smycka gravarna som man vill – så länge det inte väcker anstöt. Vill man montera en bänk eller annan större anordning behöver man skicka in en ansökan

om det, men med mindre dekorationer eller planteringar är man fri att göra mer som man vill utifrån den storlek gravplatsen har. – Vi föredrar komposterbara material för att minska miljöpåverkan, men så länge det inte väcker anstöt för omgivningen är det upp till gravrättsinnehavarens önskan. Vi har också ett blomsortiment som man kan beställa för plantering. Där är isbegonior populärast, de blommar fint i både solsken och skugga, och kaninerna tycker inte de är så goda. Slutligen delar Anna-Carin Forsman med sig av ett tips. – En singelyta är inte en lättskött yta. Det blir jättemycket ogräs om man inte håller efter och rör runt i gruset ofta. Det absolut mest lättskötta är att plantera perenner, men det gäller att välja rätt sorter för varje plats. Vi kommer gärna med råd om vilka som passar bäst.

Några termer:

Gravfrid Gäller för evigt och innebär att man aldrig gräver upp den som är begravd. Gravrätt Rätt till en gravplats som gäller i 25 år och kan förlängas. Förbehållstid 25 år då gravplatsen är förbehållen den avlidne. När någon ny begravs i en familjegrav startar förbehållstiden om, medan gravrätten fortfarande räknas från när den första familjemedlemmen begravdes. Först när förbehållstiden gått ut kan gravplatsen upplåtas till någon annan familj. Gravrättsinnehavare Den som har ansvaret för att sköta och vårda gravplatsen och är innehavare av gravbrevet.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Det brukar vara bra att vänta minst tre månader efter ett dödsfall innan man deltar i en sorgegrupp, men vissa söker sig dit långt senare.

Foto: Maja Brand

I sorgegruppens gemenskap blir

sorgen lättare att bära Begravningen är över, allt det praktiska är fixat, vardagen har börjat rulla på igen och din omgivning börjar tro att nu är nog allt bra. Men sorgen och saknaden efter den du förlorat finns ju kvar. Vart kan du då ta vägen? En sorgegrupp i Svenska kyrkan kan vara en fristad där du möter andra som också har förlorat en närstående. När någon dör är det en massa som måste ordnas. Det finns system för de flesta praktiska frågor, som hantering av dödsbo, bouppteckning, begravning och gravplats. Men vem tar hand om sorgen? Det är inte alla som har någon att prata med, och även de som har det kan ibland råka ut för att det på något sätt finns en tidsgräns för hur länge man ”får” prata om det som hänt. – Men det är ju först efter begravningen och allt som man kan börja sörja, innan dess hinner man inte, säger Alexander Kepp, diakon i S:t Johannes församling. Tillsammans med en präst håller han i församlingens sorgegrupper, där deltagarna träffar andra i liknande situation och får sätta ord på både sorgen och saknaden. Rekommendationen är att det ska ha gått minst tre månader sedan dödsfallet innan man är redo att delta i en sorgegrupp, men det händer också att människor kommer ett par år senare. – Hade vi varit bättre på att prata om döden i samhället överlag så tror jag inte att sorgegrupperna hade behövts lika mycket. De som vi träffar vill ju prata om det som har hänt och vad de går igenom, men alla klarar inte att möta det, säger Alexander Kepp. Han erkänner att han själv var likadan när han började arbeta som diakon för 16 år sedan. – Jag tänkte ”Allt förutom döden vill jag

prata om”. Inför döden är jag ju helt maktlös, jag kan inte göra någonting. Och det är det jag tror som skrämmer väldigt många. Men det de som sörjer vill är bara att någon lyssnar, det är liksom det enda. Det finns ju inga svar att ge, bara klyschor som ”Det blir bättre sen” eller ”Det går över”. Så det har jag fått lära mig, det enda jag kan göra är att lyssna. Och det är det sorgegrupperna är till för, att låta deltagarna få sätta ord på allt från minnen av sin närstående till sorgen. Men också att hjälpa deltagarna att komma vidare. – Man behöver få någon form av acceptans av det som har hänt, och gå vidare eller vad man nu ska kalla det, även om sorgen alltid kommer finnas där. Olika upplevelser, samma sorg Så vad gör man i en sorgegrupp? Även om gruppen leds av en präst och en diakon så handlar det mest om att deltagarna ska få prata med varandra. – Man ska ostört få berätta sin historia. Vi träffas vid sju tillfällen och börjar med att berätta om människan man sörjer. Sedan kommer tiden innan dödsögonblicket, själva dödsögonblicket, tiden strax efter det, begravningen, tiden efter begravningen och sista träffen blickar vi framåt. Så får var och en berätta sin historia och i det känna igen sig i och hjälpa varandra. Vi har också ibland haft

Alexander Kepp, diakon i S:t Johannes församling.

lite kreativa övningar, det har varit spännande. Deltagarna i grupperna har olika erfarenheter, många har förlorat sin partner, andra en förälder, vissa en nära vän. Alexander Kepp säger att även om orsakerna till dödsfallet också varierar, med allt från långvarig sjukdom till plötslig död, så är sorgen densamma. Samtidigt finns särskilda grupper för olika situationer, till exempel för den som har förlorat ett barn eller någon genom suicid. Där kan deltagarna möta andra med liknande erfarenheter. Han avslutar: – Alla som sörjer är välkomna i Svenska kyrkans sorgegrupper, oavsett tro eller avsaknad av tro.

Sorgegrupper i Svenska kyrkan Malmö Sorgegrupper finns i flera församlingar i Malmö och vänder sig till såväl vuxna som barn och ungdomar som har förlorat någon närstående. Grupperna brukar bestå av fem till åtta deltagare och leds av präster och/eller diakoner. Grupperna är kostnadsfria och öppna för alla, även om man inte är medlem i Svenska kyrkan.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Sorgen rymmer alla känslor,

inte bara de ”rätta”

Foto: Gustav Hellsing

Är det tillåtet att känna ”fula känslor” som ilska, besvikelse eller lättnad när någon närstående har dött? Frågan får ett enigt och uttryckligt svar från prästen Elise Solberg, diakonen Ebba Älverbrandt och den före detta begravningsrådgivaren Anders Markevall: – Jaa!! I Fosie kyrkas upprättelsemässor en gång i månaden möter Elise och Ebba människor med svåra upplevelser bakom sig, bland annat genom närståendes död. Anders Markevall är en av dem. 1996 förlorade han sin hustru och mamman till deras då 9-årige son i suicid efter flera års destruktiv relation, där blandmissbruk blev hennes sätt att hantera sin fysiska och psykiska ohälsa. Anders erkänner: – När hon tog sitt liv så var det en lättnad för mig. Men det var ju en förbjuden känsla som var svår att leva med. Det tog många år innan Anders Markevall vågade erkänna det för någon annan, det var först när han 2019 deltog i en försoningsgrupp och senare i Fosie kyrkas upprättelsemässor som han äntligen kunde säga det öppet. – Det var som att lyfta av mig ett ok att säga det första gången, och sedan kunna prata om det. Alla runtomkring när det hände tyckte ju att det var hemskt och sorgligt, och då påmindes jag om att ja, det var det, men... Ebba Älverbrandt upplevde också en oväntad känsla när hennes mamma dog för över 20 år sedan: djup frid. Hon hade tagit hand om sin sjuka mamma i flera månader och pratat om allt, och dessutom hjälpt mamman genom en försoningsprocess bara timmar innan hon dog, så friden var i den stunden större än sorgen.

har makten att se till att någon inte ska dö, men ändå händer det. – Vi får bli arga på Gud, Gud kan hålla och härbärgera våra reaktioner, tänker jag. Jag tror på en Gud som kämpar för livet, men i världen finns gott och ont, allt är inte enligt Guds plan och vilja. Men vi har ett hopp om att en dag kommer livet ändå att segra. Viktigt hitta en trygg plats Hon säger att det är viktigt att hitta ett tryggt rum och en trygg relation för att prata om vad man känner och få lov att ta plats med det. – I upprättelsemässorna försöker vi hitta sätt att gestalta det vi känner och tillsammans ge det rum, form och språk. Där kan man också göra en viktig upptäckt: att det som jag sitter med som jag tänker är förbjudna känslor, det sitter även andra med. I grupp kan man spegla sig i varandra, och det gör det också lättare att leva med.

Prästen Elise Solberg och diakonen Ebba Älverbrandt Elise Solberg säger: – Sorg kan verkligen rymma alla känslor. Vi tänker ofta på sorg som att vara ledsen, och det är ju oftast en stor del, men den kan också rymma glädje, kärlek och värme och även ilska, besvikelse och lättnad. Och alla känslor får finnas. Vägen igenom sorgen är att våga känna alla de känslorna. Hon tillägger: – Då är det ofta gott att ha sällskap. Att hitta den här prästen, diakonen, vännen eller terapeuten eller vem det nu är att dela känslorna med. Eller Gud, för den delen. Gud tål verkligen alla våra känslor. Men att bli arg på Gud när någon man älskar dör är inte heller ovanligt. Elise Solberg tror att det ofta beror på att man tänker att Gud

Måste man till slut förlåta den man är arg eller besviken på, oavsett om det är den som har dött eller den som på något sätt har orsakat dödsfallet? – Jag gick i försoningsgruppen för att jag inte kände att jag kunde förlåta. Men att försonas är något helt annat, där försöker man mötas och respektera utan att man måste förlåta. Styrkan för mig har varit försoningen, inte förlåtelse, säger Anders Markevall. Ilska kan ibland stå i vägen för en sorg- och försoningsprocess, säger Ebba Älverbrandt. – Det kan vara en del av försoningsprocessen att släppa taget om det som står i vägen för att nå in till den ”riktiga” sorgen. För sorgen försvinner ofta inte bara för att man får rätt mot någon som gjort fel. Men när man är redo att gå in i sorgen kan man börja hitta ett annat, levbart liv.

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Malmö behöver kyrkan. Kyrkan behöver dig. När barn behöver en trygg plats Öppna förskolor, barnverksamhet och mötesplatser.

När någon behöver en hand Medmänsklighet, stöd och hjälp till människor som befinner sig i en utsatt situation.

När livet gör ont Samtal, stöd och gemenskap när du behöver det som mest.

Tack för att du är medlem. Du är med och gör det möjligt.

När Malmö behöver mötas Musik, kultur, gudstjänster och platser där människor kan höra hemma.

Trovärdigt.indd 1

2026-09-30 18:37

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Planera sin egen begravning

– går det?

Foto: Christopher Hansby Reis

faktiskt har önskat? Det är viktigt att komma ihåg att begravningen i första hand är till för de efterlevande, så de har sista ordet, tycker både Tua Sällström och Linus Ekström. Linus Ekström Som präst är Tua ibland ute på vårdboenden och hjälper människor att skriva ner hur de vill ha sin begravning. Tua Sällström rekommenderar varmt att – Jag är noga med att alltid säga att detta man pratar med sina anhöriga medan de ska vara ens egna önskemål som ska vara till fortfarande lever om hur de vill ha sin en hjälp för de anhöriga, och att det ska vara begravning. tydligt att om de vill något annat så är de fria – Ska man förbereda ett dop att göra som de vill. eller bröllop, då vet man ju Tua Sällström är präst i Limdet långt i förväg. Men när en hamns församling och Linus Linus Ekström lägger till: människa har dött blir man Ekström är kapellvaktmäs– Men är det så att det blir en tvist inom faganska ställd och har bara tare på Limhamns kyrkogård, miljen så är det livstestamentet som har förenågra veckor på sig att fixa och har båda stor erfarenträde så länge det är görbart. Begravningsbymed allt, samtidigt som man het av begravningar och möTua Sällström rån brukar ta uppgiften att få ett beslut fattat är i sorg. Därför tycker jag det ten med sörjande. De säger att inom familjen. är bra att uppmuntra så många begravningsbyråerna brukar vara som möjligt att skriva ner sina tanduktiga på att informera de anhöriTua Sällström berättar om en begravning där kar om hur man önskar sin begravning, ett ga om vad som gäller under begravningen den döde hade önskat vissa saker och de efså kallat livstestamente. Där kan man nämna enligt Svenska kyrkans begravningsordning. terlevande förstod inte varför. musik, texter, blommor och färger man tyckNumera är det vanligare än förr att man väljer – De ställde sig frågor som ”Var det bara för er om, om man vill att det ska vara en samling personlig musik och texter istället för att enatt hen inte ville vara till besvär?” Det kändes med något att äta efteråt och så vidare. bart använda klassiska begravningspsalmer helt enkelt inte rätt för dem. Jag önskar att Linus Ekström håller med: och bibelord. man vågade prata om det innan och skriva – Att ha något nerskrivet innan underlätner allt. tar för de anhöriga, man kan fokusera på sorVid en kyrklig begravning får man en kyrkogen istället för att fatta en massa beslut. Tänk musiker tilldelad sig, som kan spela den musik Hon fortsätter med ett litet skratt: bara på att förvara dokumentet så att de anman önskar under gudstjänsten och avskedet – Det blev faktiskt väldigt roligt när jag och höriga kan hitta det. framme vid kistan eller urnan, och både präsmin syster satte oss med våra föräldrar för ten och musikern kan hjälpa till med förslag. ett ”dösnack” och det kom fram ”Det är väl Anhöriga har sista ordet Kyrkans musiker har en bred repertoar av allt klart att vi ska servera lax, det fattar väl alla” Men vad händer om de anhöriga inte kommer från de klassiska styckena till vår svenska och vi bara kände ”Jaha?!” Alla är inte stöpta överens, eller om de rentav vill något annat för visskatt och dansbandsmusik, försäkrar Tua i samma form. begravningsgudstjänsten än vad den avlidne Sällström. Det är förstås också oftast möjligt

Begravningar idag är ofta mer personligt utformade än förr. Men vem är det som väljer hur begravningen ska utformas, kan man göra det själv eller är det upp till de anhöriga? Och vad händer om man inte vill samma sak?

Fakta

• Begravningsgudstjänster i kyrkor är förbehållna medlemmar i Svenska kyrkan och leds av en präst. Borgerliga begravningar hålls i kapell eller, lite ovanligare, på någon annan plats, som privata lokaler eller utomhus. De leds oftast av en borgerlig officiant eller någon anhörig.

att spela upp inspelad musik. – Men jag brukar uppmuntra att man använder sig av den levande musiken som man har möjlighet att få, inspelad musik kan man ju lyssna på när som helst annars.

Här kan du göra ditt livstestamente • Begravningar i Svenska kyrkans ordning har en viss struktur som ska följas men det finns ändå stor frihet i utformningen. Borgerliga begravningar har inte direkt några andra regler än att de inte ska innehålla något som är direkt opassande för en offentlig lokal.

• I begravningsavgiften som alla som är bokförda i Sverige betalar med skattsedeln ingår transporter av den avlidne, begravningslokal, kremering, gravsättning och gravplats. I en kyrklig begravning ingår även präst och musiker. För den som vill ha bårtäcke på kistan finns det att låna i kyrkor och kapell.

Sveriges Begravningsbyråers Förbund

Fonus Vita Arkivet

Svenska kyrkan

ANNONS

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

Foto: Christopher Hansby Reis

Ewa-Sofia Gudmundsson, församlingsherde i S:t Petri församling

Från helgon till förebilder

– under allhelgona tänker vi på dem som inspirerat Att allhelgonahelgen har med helgon att göra hörs på namnet. Men under Alla själars dag riktas tankarna mot alla människor som har gått före oss. För även om helgon kan vara förebilder finns det gott om människor, både levande och döda, som kan inspirera oss. Det kan vara genom deras sätt att leva, något de har gjort eller helt enkelt genom den de är. För 19-åriga Malmöbon Emmi är det hennes föräldrar som har varit de viktigaste förebilderna. – Min mamma fick diskbråck när jag var runt 7 år och kunde inte jobba, men hon lyckades fixa allting hemma ändå. Det imponerade på mig. Och min pappa hade ett jättedåligt jobb men klarade ändå att göra så att jag och min bror kunde ha en bra barndom. Ewa-Sofia Gudmundsson, församlingsherde i S:t Petri församling, tycker att det är bra att ha förebilder. – Det gör att man kan lyfta blicken från sitt eget jag. Ens förebilder behöver inte vara perfekta människor, men jag tror att det är viktigt att ha någonting att få inspiration av och lära sig av, och att ha någonting att sträva efter. Ungdomar idag har liksom ärvt sin frihet, medan ens förfäder fick kämpa för den, det är bra att komma ihåg och uppskatta det. I den katolska kyrkan är helgontraditionen stark. Människor som levt i djup gemenskap med Gud och fungerar som förebild för andra kan helgonförklaras, och genom tillbedjan förmedla människornas böner till Gud. Genom reformationen på 1520-talet avskaffades tillbedjan av helgon. I dåvarande danska Malmö genomfördes reformationen snabbt och radikalt på grund av de starka borgarna. I S:t Petri kyrka fanns en mängd helgonaltare, och 1529 stormades kyrkan och alla helgonbilder slogs sönder eller brändes.

att det kan vara bra att ha helgonen som förebilder, för vi har mycket att lära oss av dem.

– Man gick väldigt hårt åt kyrkan och målade också om den invändigt till vita väggar, för att man skulle rensa bort allt som kunde förknippas med det gamla, berättar Ewa-Sofia Gudmundsson.

Men att leva i gemenskap med Gud är inte det enda sättet som helgon kan vara förebilder på, anser Ewa-Sofia Gudmundsson. Hennes eget favorithelgon är 1300-talets Heliga Birgitta. – Oavsett om man tror att Heliga Birgitta hade sina uppenbarelser eller inte var hon en kvinna som tillhörde samhällets toppskikt och använde sin makt för att faktiskt påverka och göra livet bättre för andra människor. Det var en del av hennes storhet, att hon lyckades påverka sitt samhälle.

Men 1995 öppnades S:t Petri kyrkas dörrar åter för ett helgon. Då skapades Mariakapellet med en staty av jungfru Maria. I kyrkan fanns också redan Annakapellet, tillägnat Jesus mormor Anna, som inte nämns i Bibeln men ändå ses som en förebild av många. – När vi har fått in nya kristna traditioner i vårt land genom bland annat ortodoxa kristna har också helgonbilderna och ikonerna kommit tillbaka in i kyrkorummen igen. Vi har vågat vara mer öppna. Men en stor skillnad är att vi inte tillber helgonen, utan vi har dem som förebilder. Det var också Luther tydlig med,

Och även en församlingsherde kan ha mer världsliga förebilder. – De senaste åren har jag blivit intresserad av Fredrika Bremer och Elin Wägner. Hur Bremer jobbade för kvinnors rätt att bli myndiga och autonoma människor utan att gifta sig, och Wägner för rösträttsfrågorna. I förlängningen har deras insatser för jämställdhet också bidragit till att öppna prästämbetet för kvinnor. Även om de levde 100–200 år före oss har de påverkat oerhört mycket. De kan fortfarande vara förebilder i arbetet med jämställdhet i olika frågor. Det känns viktigt.

Röster från Malmö – Vem är din förebild? – Jag har många förebilder, men en stor förebild är faktiskt min pappa. Han var väldigt trygg och väldigt mån om att visa oss barn världen och små saker ute i naturen. När vi var ute och reste så visade han så mycket saker att vi blev helt trötta. Men han var väldigt mån om oss på ett sätt som jag nu förstår har varit väldigt viktigt. Han prioriterade alltid oss. - Emilia, 52

– Barack Obama. En fantastisk talare. - Jonnie, 77 – Jag är min egen förebild. För jag fortsätter att gå framåt även fast det finns gånger där negativa saker händer, jag fortsätter ändå uppåt och framåt och försöker intala mig själv att det kommer att bli bättre. - Hanin, 19

HELA DENNA BILAGA ÄR EN ANNONS FRÅN SVENSKA KYRKAN MALMÖ

ANNONS

Tid att minnas dem vi saknar under under allhelgona allhelgona

Välkommen i allhelgona! Under allhelgona samlas vi kring livet och döden. Det är en helg där vi minns och hedrar dem som fattas oss. Malmös kyrkor och kyrkogårdar är öppna för dig som vill tända ljus eller kanske bara vill sitta ner för en stunds stillhet och eftertanke. Gudstjänster och ljuständning i kyrkorna I kyrkor och kapell är du välkommen att delta i minnesgudstjänster, andakter och konserter. Behöver du prata med någon ﬁnns personal på plats i kyrkorna under hela helgen.

Besök en kyrkogård

Under alla helgons dag den 31 oktober ﬁnns kyrkogårdsförvaltningens personal på plats på Malmös kyrkogårdar för att svara på frågor och hjälpa dig tillrätta.

Programmet för allhelgona hittar du på vår hemsida: www.svenskakyrkan.se/malmo