po_betty

Betty Makoni, Zimbabwe

NOMINERAD • Sidorna 66–91

BETTY MAKONI

– Bang!

Betty Makoni vaknade med ett ryck. Det var mitt i natten i det fattiga området Chitungwiza utanför Zimbabwes huvudstad Harare. Så hördes det igen: Bang! Och igen: Bang! Barnen började gråta. Bara några meter från Bettys säng höll maskerade män på att hugga sig in genom ytterdörren med en yxa.

Att kämpa för flickors rättigheter kan vara farligt!

N

är dörren slagits sönder sprang fyra män, i rånarluvor och med yxor och macheteknivar i händerna, in i det lilla huset.

En av männen pekade på Betty och skrek: – Vi ska döda dig! Du är kvinnan som bara ger oss en massa problem!

Betty och hennes barn var helt skräckslagna. De ropade på hjälp, men ingen kom.

När en av männen sträckte sig efter Bettys ettårige son fick hon panik.

– Jag trodde att dom skulle döda eller kidnappa honom.

Men vi hade tur. Min man skulle ha varit bortrest och det måste männen ha vetat om. Men när dom såg att han var kvar hemma stack dom iväg.

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

VARFÖR NOMINERAS BETTY MAKONI? Betty Makoni nomineras till WCPRC 2007 för sin långa kamp för att flickor i Zimbabwe ska befrias från övergrepp, och ges samma möjligheter i livet som pojkar.

Genom organisationen Girl Child Network (GCN) har Betty byggt tre säkra byar för speciellt utsatta flickor, och startat 500 tjejklubbar med 30 000 medlemmar, främst på landsbygden och i fattiga kåkstäder. Betty räddar flickor undan barnarbete, tvångsäktenskap, misshandel, trafficking och sexuella övergrepp. Hon ger flickorna mat, kläder, sjukvård, ett hem, möjlighet att gå i skolan och trygghet. Framförallt ger hon flickorna mod och styrka att kräva sina rättigheter. Tiotusentals flickor har fått chansen till ett bättre liv genom Bettys arbete.

Hon och GCN för tjejernas talan i Zimbabwe, genom att ständigt uppmana regeringen och olika organisationer

att ta väl hand om flickorna i landet. Men alla gillar inte Bettys kamp. Hon lever farligt och blir ständigt hotad för sitt arbete. zambia

namibia

Victoriafallen

Hwange

Harare Chitungwiza

Chitsotso

Zimbabwe

botswana 66 sydafrika

moçambique

Pojk- och flicknamn – Våra namn i Zimbabwe säger mycket om hur vi ser på pojkar och flickor, säger Betty.

POJKNAMN:

BETYDER:

Tawanda

Familjen växer och är lycklig Vi mår bra Begåvning

Garikai Talent FLICKNAMN:

BETYDER:

Netsai Muchaneta Tampuzai Silence

Flickor ger problem Du tröttnar Vi blir fattiga Tystnad

Betty (till vänster) samma år som hon började arbeta.

Det här hände för fyra år sedan, och det är bara en av alla gånger som Betty har blivit hotad till livet för sin kamp för fl ickors rättigheter. Men hon ger inte upp.

– Jag vet själv hur det är att få sina rättigheter kränkta. Det fi nns ingenting som

är värre, inte ens döden.

Därför fortsätter jag!

Sålde grönsaker Bettys egen berättelse börjar i den fattiga förstaden Chitungwiza. Hon bodde där tillsammans med sina föräldrar och sina småsyskon. Men det var ingen lycklig familj.

– Min barndom var hemsk. Pappa slog mamma nästan varje kväll. Mamma mådde dåligt, så jag fick tidigt börja hjälpa till hemma. När jag var fem år städade jag och lagade mat, samtidigt som jag bar mina småsyskon på ryggen. Vi barn fick också stryk av både mamma och pappa.

Jag kände mig aldrig trygg när jag var liten.

Precis som många andra fl ickor i området, måste Betty även börja arbeta.

Varje kväll gick hon som femåring runt och sålde grönsaker och stearinljus.

– Samtidigt som vi tjejer arbetade kunde vi se hur dom jämnåriga pojkarna lekte.

Jag tyckte det var otroligt orättvist!

Den hemska mannen En kväll när Betty var sex år hände något fruktansvärt.

Efter flera timmars försäljning, hade hon och några kompisar kommit fram till sin sista kund. Det var en man som hade en liten affär – Vi var tio tjejer. När alla hade kommit in affären låste mannen plötsligt dörren.

Han tog fram en kniv och sa att han skulle döda den som skrek eller försökte göra motstånd. Sen släckte han ljuset. Det blev kolsvart. Vi var livrädda, men vågade inte ropa på hjälp. Han våldtog oss en efter en. Till slut lyckades vi ta oss ut. Alla sprang hem till sig, och vi pratade aldrig med varandra om det som hade hänt.

– När jag kom hem hade

Betty och flickorna i tjejklubbarna demonstrerar för flickors rättigheter.

67

Betty har hotats många gånger, även till livet, för att hon kämpar för flickornas rättigheter.

jag ingen att prata med heller. Pappa var inte hemma och mamma låg och sov. Jag kunde se att dom hade slagits igen. Jag grät tyst för att ingen skulle vakna. Jag kände mig smutsig och totalt övergiven. När jag till slut somnade hade jag fruktansvärda mardrömmar.

Kämpa för flickor Trots det som hänt fortsatte Betty att arbeta varje kväll.

När hon började skolan använde hon en del av pengarna för att betala sina skolavgifter. Det var inte alltid det räckte och Betty blev ofta hemskickad när hon inte kunde betala.

– Jag var alltid trött, men jag slet på eftersom jag visste att livet skulle kunna bli bättre om jag bara klarade att gå färdigt skolan. Åren gick men mardrömmarna fanns kvar. Hon tänkte ofta på hur fel det var att en vuxen man hade ska68

dat henne så mycket. Hon tänkte också mycket på hur fel det var att hennes mamma alltid blev slagen. Betty bestämde sig för att hon en dag skulle kämpa för att flickor och kvinnor skulle få det bättre i Zimbabwe.

Tjejklubben När Betty var 24 år började hon arbeta som lärare. Hon såg hur tufft flickorna hade det. Så fort en familj fick svårt att betala barnens skolavgifter, var det alltid flickorna som fick sluta.

Deras bröder fick däremot fortsätta. Snart började flickorna i Bettys klass att prata med henne om sina problem. De berättade om manliga lärare, som utnyttjade dem, och om hur svårt det var för dem att våga göra sin röst hörd när killar var med.

– Då föreslog jag att vi tjejer skulle börja träffas och prata om sånt som var vik-

tigt för oss. Jag föreslog att vi kunde ha en klubb, där flickorna skulle ta hand om varandra, och hjälpas åt om det var någon som råkade illa ut. En klubb där dom skulle bli starka och våga kräva samma rättigheter i livet som pojkar. Dom tyckte det var en jättebra idé. Vi var tio tjejer som började träffas ett par gånger i veckan, antingen i skolan eller hemma hos mig.

– Så småningom började flickor, som blivit utsatta för våldtäkt och misshandel, att komma och berätta det för oss. Vi stöttade tjejerna och hjälpte dom att våga anmäla brotten till polisen. Männen hamnade i fängelse och plötsligt var det flera manliga lärare som slutade på skolan. Dom blev väl rädda för att stanna kvar!

Girl Child Network Ryktet om Bettys tjejklubb spred sig snabbt på skolan.

Snart var över hundra tjejer med. Och det dröjde inte länge förrän tjejklubbar startades på andra skolor, först i Chitungwiza och sedan i hela Zimbabwe.

– 1999 bestämde jag mig för att starta organisationen Girl Child Network (GCN), där alla tjejklubbar kunde vara med och stötta varandra.

– Samma år genomförde jag och 500 tjejer en 20 mil lång vandring ute på landsbygden. Vi vandrade från by till by och berättade om flickors rättigheter och om vad vi gjorde i våra tjejklubbar. På nätterna sov vi på golvet i byarnas skolor. Vi höll på i sjutton dagar och efter den vandringen var det mängder av flickor som ville starta egna klubbar. Idag har vi 500 tjejklubbar med 30 000 flickor som medlemmar över hela Zimbabwe!

Klubbarna rapporterar till Girl Child Network om någon har råkat ut för en

våldtäkt, eller behövt sluta skolan och tvingats att gifta sig eller börja arbeta. Om någon behöver hjälp med skolavgiften, kläder, skor eller mat försöker alla andra tjejer i klubben att hjälpa till. Om de inte klarar det själva, kontaktar de Betty.

5 000 tjejer får en möjlighet att gå i skolan och äta sig mätta tack vare Girl Child Network.

De säkra byarna Betty märkte fort att många tjejer som räddades undan misshandel, barnarbete,

tvångsäktenskap och våldtäkter behövde en säker plats att bo på. Flickorna kunde ofta inte återvända till sina familjer. Eftersom Betty såg till att många av dem som begått brotten hamnade i fängelse, var hon rädd för att de senare skulle hämnas på flickorna. 2001 var den första ”säkra byn” färdig. Sedan dess har två byar till byggts i andra delar av Zimbabwe.

– Det bor 60 tjejer som råkat illa ut i dom säkra byarna. Där vill vi ge flickorna trygghet och en chans

att kunna växa upp som starka och självständiga kvinnor.

Sedan Betty startade den första tjejklubben 1998, har tiotusentals flickor fått

Snart blev de tio flickorna i den första tjejklubben hundra. Sedan Betty och 500 tjejer vandrat 20 mil, från by till by, startades många nya klubbar.

Idag finns det 500 tjejklubbar med 30 000 medlemmar.

Vi är arga!

Varje år rapporterar Girl Child Network att 6 000 flickor våldtas i Zimbabwe. Men Betty tror att det kan vara så många som 30 000. Långt ifrån alla som blir våldtagna vågar berätta om det. Många tjejer är rädda för att bli utstötta och ensamma om de berättar, eftersom en del anser att den som har blivit våldtagen är ”smutsig”.

–Tjejerna i Girl Child Network har ungefär tjugo stora demonstrationer på ett år.

Dom demonstrerar för att visa att dom är arga över att flickor våldtas i det här landet. Och dom kräver att politiker och alla vi andra som bor i Zimbabwe gör något åt det! säger Betty.

69

chansen till ett bättre liv tack vare hennes kamp.

Betty tvekar aldrig att peka ut personer som behandlar flickor illa, inte ens om det är mäktiga politiker. Hon har fått många fiender och telefonhot mitt i natten. Bilar skuggar henne och polisen gör razzior på hennes kontor. Betty måste alltid ha folk omkring sig som skyddar henne. Hennes barn får aldrig gå ensamma till skolan eftersom hon är rädd att något ska hända dem.

– Men jag tänker inte låta mig skrämmas. Min dröm är att Zimbabwe ska bli ett land där pojkar och flickor har samma chans i livet.

Men jag får dagligen telefonsamtal från tiotalet flickor som har blivit våldtagna.

Flickor har fortfarande svårare att få gå i skolan. Dom gifts bort och tvingas arbeta istället. Det pågår ett krig mot flickor här. Så länge flickor råkar ut för samma saker som hände med mig när jag var liten, tänker jag kämpa för deras skull! 

Girl Child Network sviker ingen!

– I början skulle alla medlemmar i tjejklubbarna betala 50 zimbabwiska dollar (1,50 kr) varje år.

Det är egentligen inte mycket och vi behövde pengarna. Men det var ändå för mycket för många av dom allra fattigaste tjejerna på landsbygden.

Eftersom just dom flickorna löper störst risk att bli

utnyttjade på olika sätt, behöver dom tjejklubbarna mer än någon annan. För att inte svika dom bestämde vi oss för att sluta med avgiften. Varje tjejklubb försöker tjäna lite pengar för att kunna hjälpa dom som behöver. Vissa odlar och säljer grönsaker, andra tillverkar korgar som dom säljer, förklarar Betty.

Betty Makoni

Tjejer behandlas sämre i hela världen – Flickor i hela världen diskrimineras av två anledningar. För att dom är barn och för att dom är flickor. Detta gör flickor till den kanske mest sårbara gruppen av alla i samhället, säger Betty Makoni.

T

rots att världens länder, även Zimbabwe, har lagar som förbjuder diskriminering av flickor, behandlas de illa. Många flickor utsätts för tidiga äktenskap, könsstympning, våldtäkter och den allra värsta formen av 70

barnarbete, som prostitution.

Av de 121 miljoner barn i världen som inte går i skolan är 65 miljoner flickor. I Afrika söder om Saharaöknen, dit Zimbabwe räknas, går minst 24 miljoner flickor inte i skolan. Av de 150 miljoner barn

som slutar skolan före årskurs fem är 100 miljoner flickor. Flickor (och pojkar) som inte får lära sig att läsa och räkna, är lättare att lura och utnyttja. Av de 875 miljoner vuxna i världen, som inte kan läsa och skriva, är nästan 600 miljoner kvinnor.

I hela världen får oftast kvinnor sämre betalt än män, även när de har samma arbetsuppgifter. Trots att kvinnor utför två tredjedelar

av allt arbete i världen, tjänar de bara en tiondel av världens inkomster. Män har mer makt, både inom politiken och ekonomin, eftersom de oftare är chefer och ledare.

Att tjejer behandlas sämre än killar strider mot FN:s Barnkonvention. Där sägs att alla har samma värde och ska ges samma möjligheter i livet, oavsett om du föds till pojke eller flicka.

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

Flickornas heliga berg

I östra Zimbabwe ligger ett berg som heter Chitsotso. Det är flickornas heliga berg.

Det här är berättelsen om prinsessorna som bor i Bettys säkra by vid bergets fot…

D

et var en gång en stor hövding som hette Gunguwo.

Han levde på 1600talet i det land som idag är Tanzania. En dag gav sig Gunguwo ut på en lång resa tillsammans med sin syster Masere och sitt folk. Höv­ dingen och hans syster kämpade mot andra hövdingadömen längs vägen. De segrade i många strider. Till slut kom de fram till en vacker plats där de bestämde sig för att stanna. Platsen, som dom kallade Makoni, låg vid foten av ett berg i det land som idag är Zimbabwe.

Hövding Gunguwo var mycket imponerad över sin systers stora visdom och styrka i striderna som de utkämpat på vägen dit. Han förstod att han aldrig hade

klarat att nå den nya vackra platsen utan hennes hjälp.

Därför beslöt han att ge henne titeln Muzvare, som betyder prinsessa. Han sa: ”Det här är min syster och vi slogs sida vid sida. Hon är min jämlike.”

Som bevis på att han menade allvar gav han en stor bit land till sin syster.

På den låg berget som senare kom att kallas Chitsotso.

Det var mycket ovanligt att kvinnor ägde mark och hade makt, men alla män i Makoni hade stor respekt för prinsessan. Eftersom de hade respekt för prinsessan, behandlade de även andra kvinnor i området väl.

honom. När deras döttrar gick för att samla ved klättrade de ofta upp på den första prinsessans berg och satte sig där och pratade.

Därför kom berget att kallas Chitsotso, ”ved”. Det var prinsessornas eget berg och inga män fick vara där utan deras tillåtelse. Där kunde de prata om allt som var viktigt för dem.

Berget var också heligt.

I Makoni trodde man att det var prinsessorna som hade

makten över regnet. Och det var på berget som prinsessorna utförde sin regnceremoni varje år. De slaktade en ko och bad till tidigare prinsessors andar om regn.

Om både de döda och levande prinsessorna var nöjda med sitt folk, tillät de regnen att komma. Om de var missnöjda blev det inget regn.

Eftersom folket var bönder, var de väldigt beroende av regnet. För att regnen skulle komma behandlades därför

Betty med flickor från den säkra byn vid flickornas heliga berg.

Prinsessornas berg Hövding Gunguwos fyra söner blev hövdingar efter 71

Tariro, 13

Bra på: Matte och engelska.

Vill bli: Lärare.

Drömmar p Prinsessan Betty Makoni är uppe på Chitsotso tillsammans med några av tjejerna som bor i den säkra byn alldeles nedanför berget. Hon frågar dem om deras drömmar.

Pamela, 14

med sin dotter Samantha, 6 månader.

Bra på: Att laga mat och ta hand om barn.

Vill bli: Flygvärdinna.

G

–

löm aldrig att det här är ert heliga berg, ingen kan ta det ifrån er.

Om ni känner er rädda och mår dåligt så ska ni gå hit upp. Känner ni er små och att ni inte är värda någonting ibland? Att ni är sämre än andra?

Flickorna nickar. Ofta känner de sig små och ibland värdelösa.

– Då ska ni verkligen komma hit upp. Se er omkring!

När ni är här uppe är ni högre än alla andra. Ni är minst lika bra som någon annan, och ni kan bli precis vad ni vill! Kan ni inte berätta för mig vad ni är bra på och vad ni skulle vilja göra i framtiden? Vad har ni för drömmar?

Nomsa, 16

Bra på: Basket och att sjunga.

Vill bli: Soldat.

prinsessorna och alla kvinnor i hövdingadömet väl.

Prinsessan Betty Nästan 400 år efter det att hövding Gunguwo gav bort berget till sin syster Masere, läste Makonihövdingen en dag i tidningen om en kvinna i det fattiga Chitungwiza.

Hon kämpade för flickor som hade det svårt. Kvinnan hette Betty Makoni. Hövdingen

72

förstod då att Betty var prinsessa och ättling till hövding Gunguwos yngste son.

En dag reste Betty till hövdingadömet Makoni.

– Jag berättade om mina planer på en säker by för fl ickor som hade det extra svårt. Då sa hövdingen: ”Vi har väntat på dig. Du är prinsessan som ska göra så att fl ickornas och kvinnornas makt lever vidare här i

Makoni! Vi vill att du bygger din säkra by för fl ickor här, på prinsessornas mark vid Chitsotso. Det har alltid varit en helig plats för fl ickor, och du får berget så att du kan ta hand om fl ickor som behöver hjälp”.

– Jag byggde den första säkra byn nedanför berget och idag bor det tjugo fl ickor i byn. Förr var det bara fl ickor som jag, döttrar till

hövdingar, som var prinsessor i Makoni. Men eftersom fl ickorna i den säkra byn vaktar Chitsotso när jag inte är där, anses dom också vara prinsessor. Och för mig är tjejerna i den säkra byn verkligen prinsessor som ska behandlas väl. Alla fl ickor i hela världen borde behandlas som prinsessor! säger Betty Makoni. 

– Jag är bra på att sjunga och skulle vilja bli lärare, säger Charity.

– Sjung för oss! ber Betty.

Charity sjunger blygt en sång och alla applåderar.

Hon blir jättestolt.

– Jag tycker om att springa och vill bli advokat när jag blir stor, säger Rumbidzai.

– Okej, visa oss hur snabb du är! säger Betty.

Rumbidzai sparkar av sig skorna och springer allt vad hon orkar. Alla jublar!

Till slut har alla tjejerna sagt vad de är bra på.

Betty ler.

– Glöm aldrig det här.

Ni är alla bra på någonting och ni duger precis som ni är! Jag lovar att vi ska göra allt vad vi kan för att just du ska nå dina drömmar! 

Tendai, 15

Bra på: Att spela fotboll och sjunga.

Vill bli:Flygvapenchef.

Rumbidzai, 17 Bra på: Att springa och simma.

Vill bli: Advokat.

Charity, 12

Bra på: Att sjunga.

Vill bli: Lärare.

Varje kvart dör ett barn – Vi har fortfarande en regnceremoni 19 september varje år. Och när någon av flickorna i våra säkra byar dör, får dom alltid med sig en regnceremoni-kruka i graven. Hittills har fem av våra flickor lämnat oss, några av dom hade

aids. Många av flickorna i Zimbabwe som blir våldtagna får hiv/aids, säger Betty.

Zimbabwe är ett av de värst hiv/aids-drabbade länderna i världen. En fjärdedel av befolkningen, 2 miljoner människor, är smittad. Av dem

är 120 000 barn under 15 år. Var 15:e minut dör ett barn i hiv/aids. 1,3 miljoner barn är föräldralösa.

Regnceremonikruka.

73

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

r på berget

Memory, 13

med sin son Tinashe, 3 månader.

Bra på: Att sy och ge första hjälpen.

Vill bli: Ledare för en säker by för tjejer, som Betty!

” Betty räddade mitt liv!”

– Jag glömmer aldrig när jag såg Tsitsi första gången. Hon var så liten och rädd när hon låg här på min soffa. Hon var åtta år och hade fått så mycket stryk att hon hade djupa sår på ryggen. Jag trodde att hon skulle dö, säger Betty.

T

årarna rann nedför Tsitsis kinder medan Betty tvättade rent såren. Efter ett tag började Betty berätta för Tsitsi om hur hon misshandlades hemma när hon var liten. Tsitsi låg alldeles tyst i soffan, men efter flera timmar vågade hon börja berätta för Betty om vad som hade hänt…

Mamma dog Tsitsi hade bott med sin mamma i ett litet hus i Chitungwiza, men hon kän74

de sin pappa som ofta kommit och hälsat på. Ibland hade han också hjälpt till med pengar. Hon gillade sin pappa, men hon älskade sin mamma. De två var bästa vänner.

När Tsitsi gick i första klass blev hennes mamma sjuk.

– Jag lagade mat och hjälpte mamma så mycket jag kunde, men en dag så dog hon bara. Samma kväll kom pappa och hämtade hem mig till sig. Jag saknade mamma så otroligt mycket.

Samtidigt var jag glad att jag

hade en pappa som kunde ta hand om mig.

Den första tiden var Tsitsis pappa snäll.

– Det var inte så att han tröstade mig och så där, men han gav mig mat och hjälpte mig så att jag kunde fortsätta gå i skolan. Vi pratade inte så mycket, men jag kände mig trygg. Jag tänkte att livet nog skulle kunna bli ganska bra ändå.

Efter ett par månader, när Tsitsis pappa blev sjuk, förändrades allt. Han hade inget fast arbete och fick pro-

blem att betala hyran för huset. Det blev även svårt att köpa mat och annat som de behövde. Han gav Tsitsi skulden för allt det jobbiga.

Började slå – Pappa blev arg för ingenting. Om jag lekte med mina kompisar för länge blev han vansinnig. Och även om jag inte gjort något fel skrek han åt mig. Han började till och med hitta på saker. Han påstod att jag hade kissat i sängen, även om jag inte hade gjort det. Som straff slog

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

Tillsammans …

…sopar tjejerna i den säkra byn gården…

… och diskar.

han mig. Han använde sitt bälte eller en käpp och slog mig på ryggen, bröstet… överallt. Det gjorde fruktansvärt ont, men jag vågade inte ropa på hjälp, för då skulle det bli ännu värre sa han.

– Pappa slog mig nästan varje kväll. Jag hoppades att han skulle sluta om jag var extra snäll, så jag hjälpte till med allt. Städade, handlade och lagade maten. När han var sjuk tog jag hand om honom. Men han slog mig ändå.

En kväll blev det ännu värre än vanligt.

– Jag hade precis gått och lagt mig när han sa att jag skulle komma och lägga mig hos honom. Först fattade jag inte vad han menade. Sen förstod jag att han ville göra dåliga saker med mig. När jag vägrade slog han mig med en elkabel. Samtidigt höll han i en kniv och sa att han skulle döda mig om jag skrek. Jag kunde inte försvara mig och till slut gjorde han det. Min egen pappa.

Tidigt nästa morgon skyn-

dade sig Tsitsi till skolan innan hennes pappa hade vaknat, men hon vågade inte berätta för någon om vad som hade hänt.

– Jag visste att jag måste gå hem till pappa igen, eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag hoppades att det aldrig skulle hända igen.

När Tsitsi gick hem från skolan letade hon efter småpengar på vägen.

– Jag tänkte att om jag

– Varje eftermiddag efter skolan sätter vi oss runt elden och väntar på att maten ska bli klar. Vi berättar historier och sjunger.

Jag älskar att sitta här tillsammans med dom andra tjejerna, säger Tsitsi.

Du kan följa med och sitta runt elden i Tsitsis by på

www.childrensworld.org

75

kunde ge pappa medicin så skulle han vara snäll mot mig. Innan jag kom hem kunde jag faktiskt köpa ett par tabletter. Men det hjälpte inte. På kvällen gjorde han det igen. Och nästa kväll, och nästa…

Till slut berättade Tsitsi

för sin lärare, som direkt ringde till Betty Makoni.

Samma eftermiddag kom Girl Child Network och hämtade Tsitsi i skolan. Äntligen räddad – Betty räddade mitt liv och jag älskar henne! Hon tog

Tsitsi, 11

mig till sjukhuset och skötte om mig. Men den första tiden var jag ofta ledsen och hade mardrömmar. Först bodde jag i ett ”säkert hus” i Chitungwiza i ett halvår, men sedan flyttade jag hit till en av Bettys säkra byar.

Vi är 20 flickor som bor i

Minns mamma

Bor: I en av Bettys säkra byar för flickor. Älskar: Att gå i skolan.

Hatar: Vuxna som behandlar barn illa.

Värsta som hänt: Min egen pappas övergrepp på mig.

Bästa som hänt: När jag lyckats på proven i skolan.

Ser upp till: Betty Makoni!

Vill bli: Ledare för en säker by för tjejer eller pilot.

Dröm: Att vuxna inte längre utnyttjar barn.

– Mamma, som var sömmerska, lärde mig att sy. Varje gång jag syr tänker jag på mamma. Jag saknar henne jättemycket. Pappa saknar jag inte alls. Betty hjälpte mig att våga anmäla honom till polisen. Han hamnade i fängelse, men eftersom han var så sjuk dröjde det inte länge innan han dog.

Spela flaskboll!

2

1

3 Tidning blir boll – Det tog bara några minuter att göra den här bollen. Jag tryckte ner tidningspapper i en påse.

Vi använder bollen när vi spelar flaskboll, säger Tsitsi.

76

4

Lisa

kämpar för tjejers rättigheter

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

– Att ha sina rättigheter är att få bli den man vill vara utan att någon trycker ner dig, säger Lisa.

Och Lisa vet vem hon vill vara.

– Jag vill bli som Betty Makoni. Hon är min hjälte! Jag vill också bli någon som hjälper tjejer att stå upp för sina rättigheter.

D

et är lunchrast i Lisas skola bland bergen i östra Zimbabwe. På fotbollsplanen börjar flickorna i tjejklubben att samlas. Det gör de varje måndag och onsdag. Inom några minuter är det över hundra tjejer som sitter i smågrupper och pratar.

Efter ett tag så reser sig Lisa upp. Hon sträcker ena armen mot himlen och ropar: – Girl Child!

De andra reser sig och svarar: – Sky is the limit!!

78

De ropar så högt att killarna som spelar fotboll lite längre bort, slutar och sätter sig förvånade vid sidan av planen.

– Tjejer! ropar Lisa igen.

– För oss finns inga gränser!!! svarar alla, ännu starkare den här gången.

När de har satt sig hälsar Lisa alla välkomna till mötet. Hon börjar med en god nyhet: – Ni vet ju att vi har sålt

– För oss finns inga gränser!

böcker och pennor den senaste tiden, och jag ville bara berätta att vi har fått ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften för tolv av våra kompisar.

Nu kan dom fortsätta gå i skolan ett tag till. Bra va?

De tolv tjejerna reser sig

upp och jublet från de andra vill aldrig ta slut!

Klara sig själva När applåderna har tystnat fortsätter Lisa med att fråga om det är någon som har problem, eller om de känner någon annan som behöver

byn och vi gör allt tillsammans, som en familj. Vi leker, städar, diskar, sover, går till skolan…allt! Alla har varit med om svåra saker och vi förstår varandra.

– Jag älskar att leka med dom andra. Då glömmer jag allt det som hände med pappa. Det är samma sak i skolan. Där koncentrerar jag mig på att lära mig nya saker istället för att tänka på det gamla. När jag saknar min mamma och känner mig nere, går jag och pratar med någon av våra tre bymammor. Det känns skönt att veta att någon alltid bryr sig om mig. Bymammorna tar hand om oss, lagar vår mat och väcker oss på morgonen så att vi inte kommer för sent till skolan. När vi går

F

ser dom till att uniformerna är hela och att böckerna är med. Men framför allt ger dom oss kärlek. Jag känner mig lycklig och trygg här.

– Allra lyckligast är jag när Betty kommer och hälsar på. Jag ser henne som min mamma. Utan Betty hade jag förmodligen hamnat på gatan och tvingats leta efter mat i soptunnor.

Det är ett fruktansvärt liv och många av fl ickorna som bor på gatan utnyttjas av vuxna. Om hon inte hade räddat mig tror jag att jag hade dött på gatan. I framtiden vill jag bli ledare för en av Bettys säkra byar för fl ickor! 

laskboll spelas på en grus-eller sandplan. Mitt på planen ställs en tom plastflaska. Två lag, med valfritt antal, tävlar mot varandra. Det ena laget delas upp i två grupper, som ställer sig femton meter ifrån varandra, med flaskan mitt emellan sig. Det är ”utelaget”, som kastar bollen till varandra, fram och tillbaka. Mellan dem står ”innelaget”. För dem gäller det att inte bli träffade när någon i utelaget plötsligt kastar bollen mot dem. Den som träffas åker ut. När alla i innelaget åkt ut har utelaget vunnit och lagen byter plats.

Innelaget kan rädda tillbaka dem som åkt ut. När utelaget kastar bollen ska någon i innelaget fånga den med händerna, utan att bli träffad någon annanstans. Den som lyckas fånga bollen kastar iväg den så långt som möjligt.

Medan utelaget hämtar bollen fyller innelaget plastflaskan med sand, för att sedan direkt hälla ut sanden igen.

Hinner innelaget göra det innan utelaget hämtat tillbaka bollen, räddas alla som åkt ut och kan börja spela igen!

60 flickor i tre byar – Jag älskar Tsitsi och vi hör ihop. Hon påminner så mycket om mig själv när jag var liten. Varje gång jag ser henne får jag kraft att arbeta ännu hårdare för flickors rättigheter. Det bor 60 flickor i våra tre säkra byar och alla har upplevelser som liknar Tsitsis. I byarna får dom skydd och stöd för att kunna bli starka när dom växer upp. Vi försöker hjälpa flickorna tillbaka till sina familjer eller släktingar, men om inte det går får dom stanna i byn tills dom kan klara sig själva, säger Betty.

Gillar höghusen – Vår huvudstad Harare är min favoritplats. Jag gillar höghusen och att det finns elektricitet där. Det finns gatubelysning och dom som bor där kan titta på TV. I byn har vi ingen el än, men Betty har sagt att det är på gång. Då kan vi också ha en TV, säger Tsitsi.

– När vi drar in el ska vi se till så att byarna runt omkring också får nytta av den. Vi ska ha en kvarn där bönderna kan mala sin majs och slippa åka så långt bort för att göra det.

Pengarna vi kan tjäna på kvarnen gör att vi kan fortsätta att betala mat, skolavgifter och uniformer för tjejerna som bor i byn, säger Betty.

77

Lisa, 12

Att hämta vatten är Lisas syssla.

hjälp. En av tjejerna reser sig upp: – En fl icka som heter Grace har slutat att komma till skolan och jag vet inte varför. Vi måste kolla så att hon inte har råkat illa ut.

Kanske vi kan skriva ett brev till hennes mamma?

De pratar en stund om hur de ska göra och bestämmer att det bästa nog är att skicka ett brev.

– En fl icka som heter Evelyn har tvingats till stan för att arbeta som hembiträde. Jag tycker att vi ska hjälpa henne med pengar så att hon kan komma tillbaka till byn och börja i skolan igen, fortsätter en annan tjej.

– Jag har inga skor, säger en liten fl icka blygt och sätter sig snabbt igen.

Någon föreslår att de ska fråga Betty om mer pengar

så att de kan lösa problemen. Men då reser sig Lisa upp igen: – Nej, vi kan inte be om hjälp hela tiden. Vi måste komma på egna sätt att tjäna pengar. Vi får jobba hårdare med att sälja pennor, böcker och grönsaker så att vi kan hjälpa ännu fler!

Alla nickar och håller med.

CD för tjejers rättigheter!

Lisa och tolv andra tjejer i hennes tjejklubb fick resa till huvudstaden Harare för att spela in en av låtarna på en CD för tjejers rättigheter. CD:n heter Wake Up Girls (Vakna tjejer), för att tjejer ska vakna och känna till sina rättigheter. Låten, som Lisa är med och sjunger på heter Rega Kuchema (Sluta gråta).

– Min dröm är ju att bli läkare, men jag skulle kunna tänka mig att bli popstjärna också. Det var jättehäftigt att vara i studion, säger Lisa.

Lyssna på Lisas låt på

www.childrensworld.org

Bor: I byn Makoni, vid flickornas heliga berg Chitsotso. Älskar: Min mamma.

Hatar: När jag är sjuk och inte kan gå till skolan.

Värsta som hänt: Att pappa slog mamma.

Bästa som hänt: När jag blev vald till en av ledarna för alla tjejklubbar i Zimbabwe.

Ser upp till: Min hjälte Betty Makoni!

Vill bli: Läkare.

Dröm: Att alla tjejer i hela världen ska bli starka och veta sina rättigheter.

Mamma blev slagen När Lisa kommer hem från skolan har hennes mamma Fortunate redan lagat majsgröt och bönor. Efteråt diskar Lisa innan hon går ut och vattnar grönsakslandet.

–Jag försöker hjälpa mamma så mycket jag kan. Jag älskar henne. Och så är hon ju ensam, säger Lisa och tittar ner i marken.

Det har gått några år nu, men hon tycker det är jobbigt att tänka på det hemska som hände med mamma.

Lisa har fortfarande mardrömmar och vaknar ofta mitt i nätterna.

– Jag var bara fyra år när det började. Pappa drack och han slog mamma nästan varje kväll.

Ibland låg mamma medvetslös på golvet, men han 79

Dockan tjejsak?

Lisa och hennes mamma syr dockkläder.

bara slog och slog. När jag grät och skrek att han skulle sluta, blev han helt galen.

Han jagade iväg mig och min storebror från huset.

Sen fick vi inte komma in igen. Även om det var kallt och mitt i vintern, fick vi ligga och sova på verandan utanför huset. Vi låg tätt, tätt ihop för att försöka hålla värmen, men det var omöjligt att sova. Vi frös så vi skakade, och vi hörde hur mamma skrek inne i huset.

Det värsta var att jag inte kunde göra någonting för att hjälpa henne.

Girl Child Network försöker hjälpa de allra fattigaste flickorna, framför allt på landsbygden. 120 tjejer är med i Lisas klubb. När Betty Makoni kommer till ett av deras möten frågar hon vilka problem som är störst och vad flickorna behöver mest hjälp med.

Så här svarar de:

80

Tjejklubben Allt det hemska höll på i tre år. Men en dag bestämde sig Lisas mamma för att hon inte tänkte bli slagen mer.

– Jag både älskar och beundrar mamma för att hon var så stark att hon orkade resa sig och säga att det var nog. Att han aldrig mer fick slå henne, och att han var tvungen att ge sig av och lämna familjen ifred.

Samma år som Lisas pappa flyttade gick hon med i Girl Child Networks tjej-

klubb på skolan. Då var hon bara sju år.

– Jag ville göra något så att inga fl ickor skulle behöva uppleva det hemska som mamma blev utsatt för. Jag visste att GCN kämpade för fl ickors rättigheter, så tjejklubben passade mig perfekt.

”Det finaste jag äger är min docka Jennifer. Jag fick henne av mamma när jag var sex år. På söndagarna efter kyrkan syr mamma och jag ofta nya klänningar till Jennifer.

Jag älskar min docka, men tycker att det borde vara helt okej för oss tjejer att leka med bilar. Och för killar att leka med dockor. Men det tycker verkligen inte föräldrar här.

Jag tror att vi flickor får dockor för att vi ska förberedas på att ta hand om barn och bli mammor. Pojkarna ska tränas för att klara svåra tekniska yrken. Jag förstår inte alls det där. Det är så korkat! Flickor kan också klara tekniska saker. Min dröm är att tjejer i hela världen ska utbilda sig till yrken som idag nästan bara killar har. Jag tycker vi ska bli läkare, piloter, ingenjörer och till och med presidenter!”

Hur mår tjejerna?

42 saknar skor 41 saknar skoluniform 32 saknar underkläder 46 saknar skolböcker 22 kommer att skickas hem från skolan för att de inte betalat senaste avgiften 11 har förlorat båda föräldrarna

33 har förlorat sin pappa 8 har förlorat sin mamma 11 har en allvarligt sjuk mamma 1 har en allvarligt sjuk pappa 1 har en allvarligt sjuk pappa och mamma 62 är själva sjuka

– Det är så sorgligt att ni som sliter så hårt för att få gå i skolan, kommer hit till mötet både barfota och hungriga.

Jag är så stolt över er, att ni ändå fortsätter träffas och kämpar för era rättigheter, säger Betty.

Bilen killsak?

Dammet yr kring ståltrådsbilens hjul när en stolt Award, 12 år, kommer springande. ”Jag såna här bilar själv. Det tar tre dagar att göra en bil.

Först samlar jag ståltråd som vi använder när vi bygger hus.

Sen börjar jag böja till den. Hjulen är gjorda av gamla plastlock till flaskor. För att få breda bakhjul sätter jag ihop fyra lock genom att elda försiktigt på skarvarna. När styranordningen är färdig är bilen klar att köra. Jag är jätterädd om bilen, som är min enda leksak.”

Klubben är en plats där vi tjejer kan prata om sånt som är viktigt för oss. Vi tar hand om varandra och hjälper varandra att bli starka.

I tjejklubben är man säker.

Utanför klubbarna är fl ickor inte alls säkra i Zimbabwe.

Vi våldtas, misshandlas och måste göra allt arbete i hemmet medan pojkarna leker och har det roligt. Om det är ont om pengar i familjen är det alltid pojkarna som får

gå i skolan. Flickorna får börja arbeta eller giftas bort med någon äldre man.

Mannen betalar lobola (hemgift) till fl ickans familj, och dom pengarna använder sedan föräldrarna till pojkarnas skolavgifter. Det är så fruktansvärt orättvist!

Jag blir jättearg när jag tänker på det! Älskar Zimbabwe – Pojkar och fl ickor är lika

mycket värda, och båda vill ha en bra framtid. Vi tjejer måste förklara detta för våra föräldrar och alla andra.

Men här är det fortfarande ovanligt att fl ickor vågar

Lisas klubb hjälper tjejer ”Ibland får vi pengar av Betty. Då köper vi skolböcker och pennor som vi säljer.

Men vi säljer också grönsaker från vårt eget grönsaksland. Vi brukar arbeta i landet på rasterna. Samtidigt som vi hjälper andra lär vi oss hur man odlar grönsaker. Det gör att vi kan klara oss bättre när vi har slutat skolan, även om vi inte får något arbete.

Grönsakerna och böckerna

säljer vi till föräldrar och lärare. För pengarna köper vi skolböcker och pennor till dom tjejer som inte har råd.

Ibland betalar vi även skolavgifter. Med pengarna från försäljningen hjälper vår

klubb tolv flickor med skolavgifter och 30 flickor med skolböcker och pennor.”

Tjejklubben säljer grönsaker från sitt land.

säga öppet vad dom tycker.

Som tur är får vi hjälp. Betty Makoni hjälper oss att våga vara självsäkra och kräva våra rättigheter. Hon är min hjälte!

Vad kan Lisas klubb göra med pengarna?

Om Lisa och de andra tjejerna har en bra försäljningsdag får de ihop 5 000 zimbabviska dollar (150 kr).

Det här kan de göra för pengarna: Betala terminsavgift för 5 flickor… …eller köpa 27 skrivböcker eller 94 blyertspennor eller 31 bläckpennor!

81

Skriver dikter – Vi skriver mycket dikter i tjejklubbarna, säger Lisa.

Det är ett bra sätt för någon som råkat illa ut att förklara vad som hänt. Alla nya i tjejklubbbarna får en dagbok också. Där skriver vi om allt som händer i våra liv, både bra och dåliga saker. Vi skriver om våra drömmar, men också om man själv eller någon kompis utsätts för våld och övergrepp.

Lisa gör sin läxa.

Lisa räddade mig!

Varje dag när Lisa var på väg till skolan såg hon hur Christine blev slagen hemma. Hon kände att hon var tvungen att göra något och en eftermiddag knackade tjejklubben på hemma hos Christine…

Trots alla problem vi har så älskar jag Zimbabwe. Det är otroligt vackert här och jag skulle inte vilja bo någon annanstans. Jag tänker stanna och kämpa för att tjejer ska få det bättre här. Och jag tror faktiskt att det blir bra i framtiden, även om det kommer ta lång tid. Jag är med och fi xar möten och demonstrationer där vi berättar om fl ickors rättigheter, men jag tror vi måste arbeta ännu hårdare. Alla

tjejer måste också våga börja prata om problemen med sina killkompisar. För om killarna vet om hur tufft vi har det tror jag faktiskt att dom kommer bli annorlunda. Dom kommer att bli bra män som tar hand om sina döttrar och fruar i framtiden! 

Säkra byns getter – Många av tjejerna i min klubb bor i Bettys säkra by, som ligger alldeles i närheten. Där lär sig tjejerna inte bara att odla grönsaker, utan dom tar hand om getter och kycklingar också.

Dom får mat och kunskap på samma gång, säger Lisa.

Vackra korgar Lisas klubb odlar grönsaker och säljer böcker. I andra klubbar flätar tjejerna vackra korgar som de säljer.

82

” Utanför dörren stod Lisa och fem andra flickor. Jag hade blivit slagen varje dag sedan jag var tio år. Jag visste inte varför mamma gjorde det och mådde väldigt dåligt. När Lisa frågade mamma varför hon slog mig, svarade hon inte. När hon inte svarade, hotade Lisa att ringa till polisen. Hon sa att dom skulle sätta henne i fängelse. Mamma blev arg, men mest tror jag att hon blev rädd, för hon gick med på att sluta. Sedan dess har hon aldrig slagit mig. Nu är vi vänner och jag älskar min mamma.

Jag tycker Lisa var otroligt modig som vågade komma hem till oss och säga till mamma att sluta. Om inte Lisa hade räddat mig hade jag fortfa-

rande blivit slagen. Lisa och jag hänger ihop mycket i skolan. Vi berättar allt för varandra eftersom vi litar på varandra.”

Christine, 12 år

Esther

bestulen på sin framtid Esther var elva år när de äldre männen i den kyrka hon tillhörde tvingade henne att gifta sig med en gammal man.

– De stal hennes framtid, säger Betty Makoni.

Tvångsäktenskapen är mycket allvarliga brott mot barnets rättigheter. Man tar ifrån en liten flicka all hennes värdighet. är jag var två år dog båda mina föräldrar. Jag och min syster bodde kvar i mammas och pappas hus, men det var våra farbröder som tog hand om oss. Mina bröder flyttade till Harare för att arbeta.

Varje söndag brukade jag följa med mina farbröder till kyrkan. I deras kyrka är det tradition att unga fl ickor gifts bort med äldre män i församlingen. Eftersom jag hade varit med i kyrkan sen jag var liten, trodde jag att det var normalt och det enda rätta. Fast jag tänkte att det där nog bara händer andra.

Men en söndag förra året, sa dom gamla männen i kyrkan att det var min tur.

Jag fick panik och försökte

fly, men dom vuxna fångade in mig. Jag skrek och grät, men ingen brydde sig om det. Dom kastade in mig i en bil och körde iväg. Efter ett tag kom vi fram till ett hus.

Dom sa att min man bodde där och släppte av mig.

Jag vågade inte göra något annat än att stanna. Han låg med mig och jag var rädd för att bli gravid. Hur skulle jag som var elva år kunna ta hand om ett barn? Jag var orolig och grät. Jag funderade hela tiden på att rymma, men huset låg mitt i vildmarken.

Räddad av Betty Efter några dagar gav sig mannen iväg för att arbeta.

En morgon blev jag väckt av att en kvinna ropade på mig

utanför huset. Det var Betty.

Jag blev så otroligt glad!

Hon berättade att mina bröder i Harare hade blivit helt vansinniga när dom hörde att jag blivit bortgift. Dom pratade med en journalist som skrev om det i tidningen. Den hade Betty läst och bestämt sig för att rädda mig. Hon hade letat hela natten.

Betty tog mig till en av sina säkra byar. Jag gick i skolan och hade det jättebra.

Betty såg till att mannen som hade gift sig med mig hamnade i fängelse.

Nu bor jag med mina bröder, och går i en ny skola. I skolan är det ingen som vet om att jag blev bortgift. Jag vill inte prata om det för jag är rädd att ingen vill vara

med mig då. Att jag ska bli retad.

Nu mår jag bra och jag är så otroligt tacksam för att Betty räddade mig. Om hon inte hade hjälpt mig är jag säker på att mitt liv hade blivit fruktansvärt. Jag hade inte kunnat fortsätta gå i skolan och vad får man för arbete då? Ingen flicka borde bli utsatt för det där!

Jag kan tänka mig att gifta mig när jag är runt 28 år ungefär. Men då ska jag först ha slutat skolan, och börjat arbeta med att hjälpa fl ickor. Precis som Betty!   TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

N

–

83

Gift dig eller börja a När Jacqueline gick till skolan den där fredagen trodde hon att det skulle bli en helt vanlig dag. Men efter morgonsamlingen kom rektorn in i sexornas klassrum…

R

ektorn började ropa upp namn. De som blev uppropade fick ställa sig upp.

Jacqueline förstod direkt att det var de elever som inte hade råd att betala skolavgiften som ropades upp.

Hon tittade ner i bänken, men rektorn såg henne ändå.

– Jacqueline!

Jacqueline reste sig försiktigt. Hon kände sig dum.

Rektorn vände sig mot barnen, som generat tittade ner i marken.

– Om man vill ha inträdesbiljett till det här klassrummet måste man betala sin skolavgift. Förstår ni det?

Gå hem och skaffa pengar!

Försök aldrig sätta er fot i den här skolan igen om ni inte betalar skolavgiften! Ge er av!

Ingen kan betala – Jag kände mig så liten när hon sparkade ut oss. Som om jag inte var värd någonting. Jag grät för jag älskade verkligen skolan, säger Jacqueline.

Jacquelines familj hade alltid haft problem att betala skolavgiften. Men när hon gick i femman dog hennes pappa och då gick det inte längre.

– Mina släktingar hjälpte mig ett tag, men de har inte heller så mycket pengar och behöver betala sina egna barns avgifter. Mammas nya man betalar för mina bröder och sina egna barn.

När Jacqueline kom hem och berättade att hon hade blivit utslängd från skolan, blev både hennes mamma och mormor ledsna.

– Jag har inget arbete och inga pengar så jag vet inte vad jag ska göra. Du kanske ska gifta dig eller börja arbeta som hembiträde så att du kan överleva, sa mamma.

Jacqueline blev helt stel.

Hade hon hört rätt?

– Det gjorde så ont när mamma sa att jag skulle gifta mig eller börja arbeta, att jag nästan inte kunde andas.

Det är Jacquelines uppgift att hämta vatten.

84

a arbeta!

Ingen framtid – Det var omöjligt för mig att somna den kvällen. Jag bara grät och låg och tänkte på vad mamma hade sagt.

Att börja arbeta som hembiträde lät som det minst dåliga. Jag skulle kanske snabbt kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att börja skolan igen. Men innerst inne trodde jag inte att det skulle bli någon mer skola för mig. Min framtid var förstörd.

Nästa morgon mådde Jacqueline så dåligt att hon inte orkade göra någonting.

Dagarna gick. Efter två veckor kom en kvinna som sålde saker förbi byn. Hon berättade att hon behövde ett hembiträde i sitt hus i stan.

– Först vägrade jag. Men mormor sa att det ju bara var tills jag hade fått ihop tillräckligt för att betala skolavgiften. Till slut gick jag med på det. Jag var rädd

att familjen skulle gifta bort mig om jag vägrade. Jag grät när jag packade ner min kjol och min blus i väskan.

Dödstrött – När vi kom fram såg jag att det var ett stort fi nt hus.

Kvinnan sa att jag skulle damma, moppa och torka golven. Jag hade tidigare bara sopat jordgolv och sa till kvinnan att jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Då blev hon arg och sa att det borde jag ha tänkt på innan hon hade köpt min bussbiljett. Ville jag inte arbeta hos henne var jag tvungen att betala tillbaka pengarna för biljetten.

Jacqueline gick upp klockan fem varje morgon och gjorde frukost till kvinnans barn. Sedan följde hon de två yngsta pojkarna till dagis. När hon kom tillbaka städade hon hela huset.

– Först klockan ett var jag klar och då kunde jag äta min frukostgröt. Sedan diskade jag all disk. Lite senare, när familjen hade ätit middag, diskade jag igen.

Jacqueline sopar gärna hemma, men hos kvinnan i stan var det hemskt att arbeta.

Jacqueline, 14 Bor: I byn Gamba. Älskar: Att gå i skolan.

Hatar: När killar utnyttjar tjejer.

Värsta som hänt: När jag tvingades sluta skolan och börja arbeta.

Bästa som hänt: När Girl Child Network räddade mig tillbaka till skolan.

Ser upp till: Betty Makoni så klart!

Vill bli: Som Betty och hjälpa flickor som har det svårt.

Dröm: Att få studera på universitet.

Jacqueline förbereder kvällsmaten tillsammans med sina bröder och kusiner.

85

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

Jag var ju bara ett barn! Jag ville ju gå i skolan och få ett bra liv!

Jacqueline badade barnen innan de gick och la sig, och tog sedan hand om familjens smutskläder. När hon tvättat klart och hängt allting på tork, strök hon gårdagens tvätt.

Jacqueline var helt slut, men innan hon fick gå och lägga sig på golvet i sin lilla skrubb, var hon tvungen att torka av hyllorna i köksskåpen.

– Jag la mig aldrig före klockan elva och ofta först ett på natten. Trots att jag var dödstrött kunde jag inte sova. Huvudet var fullt av

sorgliga tankar. Jag tänkte ofta på hur jag gjorde frukost till kvinnans dotter, som var lika gammal som jag. Det kändes så orättvist.

Jag borde ju också ha gått till skolan, precis som hon.

Misshandlad En eftermiddag, när Jacqueline hade arbetat i en månad, kom pojkarna hem från dagis. De ville att Jacqueline skulle bära dem på ryggen.

– Men jag höll på att mop-

När Jacqueline arbetade i huset i stan kunde hon inte somna trots att hon var dödstrött. Hon längtade hem till familjens hus.

86

pa golvet och orkade inte bära dom samtidigt. Då började dom slå mig med en käpp. När jag tog käppen började dom gråta. Då sa den stora flickan till kvinnan att jag slagit barnen.

Kvinnan blev helt rasande och började slå mig med en sopkvast, tills blodet rann ur min näsa. Då flydde jag.

Jacqueline mötte snart några av ledarna för Girl Child Networks tjejklubb på hennes skola.

– Det var helt osannolikt!

Dom sa att dom var ute och letade efter mig. Alla i klubben hade blivit oroliga när dom inte hade sett mig på länge. Nu skulle dom hämta hem mig. Dom berättade att GCN redan hade betalat min avgift och att det bara var att komma tillbaka till skolan. Jag var överlycklig!

Ett bra liv – Innan vi åkte hem till byn följde dom med mig till polisen och anmälde kvinnan för misshandel. Hon fick

betala skadestånd till mig.

Poliserna frågade också om kvinnan hade betalat mig för arbetet, men det hade hon ju inte. Då tvingade dom henne att betala min lön också.

Nästa dag började Jacqueline skolan igen.

– Jag hade drömt om att få komma tillbaka så länge. Nu tror jag att jag kommer att få ett bra liv. När jag blir stor vill jag kämpa för att flickor ska få gå i skolan, så att dom får en bra framtid. Barn ska gå i skolan, inte arbeta! 

Min bästa ägodel – Min bästa ägodel är min mattebok. Den första lektionen efter att Girl Child Network hade räddat mig tillbaka till skolan var just matte. Därför älskar jag att läsa i matteboken!

Räddat 7 000 undan barnarbete Varje dag måste Jacqueline städa både inne i huset och ute på gårdsplanen, hämta vatten och laga mat.

Dessutom går hon i skolan och gör sina läxor.

– Även om mitt liv är hårt har jag fått en möjlighet som många tjejer i Zimbabwe bara drömmer om. Jag har haft en otrolig tur! Utan Betty Makoni hade jag aldrig gått i

skolan idag.

Betty tror att ungefär var fjärde flicka i Zimbabwe tvingas sluta skolan på grund av fattigdom, precis som Jacqueline fick göra.

– Men vi har åtminstone kunnat rädda 7000 flickor undan barnarbete, och hjälpt dom att börja skolan igen, säger Betty.

Jacqueline är lycklig över att vara tillbaka i klassrummet.

5 000 tjejer får hjälp – GCN hjälper mig med skolavgifterna, men jag får även majsmjöl, bönor och olja när maten från mormors fält tar slut, säger Jacqueline.

Girl Child Network gör ofta hembesök hos flick-

orna i tjejklubbarna för att se vilka som mest behöver stöd.

– 5 000 fattiga flickor får hjälp av oss just nu så att dom kan betala sina skolavgifter och uniformer.

Men dom får mat också.

Det är omöjligt att lära sig saker och att kunna utvecklas om man är hungrig, säger Betty Makoni.

87

Jacqueline och de vilda djuren

Flodhästen i grönsakslandet

Området där Jacqueline bor heter Hwange.

Här finns både lejon och elefanter. Vid ett par tillfällen kunde Jacquelines möten med de vilda djuren ha slutat riktigt illa…

” En dag när jag vattnade grönsakslandet vid floden såg vi något som kom gående mot oss genom det höga gräset. Först trodde alla att det var en ko. Men när den kom närmare såg vi att den saknade horn och att huden var annorlunda. Vi blev rädda och ropade på min farbror som arbetar i ett av viltreservaten här i Hwange. Han såg att det var en flodhäst och sa att vi inte skulle gå nära. Flodhästar kan bli farliga om dom blir rädda eller uppretade. Han sköt i luften med sitt gevär för att skrämma bort den.

Men den rusade mot oss istället och min farbror blev tvungen att skjuta den. Jag gillar inte vilda djur. Dom är farliga.

Men jag vet att utländska turister älskar att komma hit för djurens skull.

Allra helst vill dom se ”The Big Five”.”

Babianen stal vattenmelonen ” Under sommarhalvåret arbetar jag i mormors fält varje lördag. Där odlar vi pumpa, vattenmelon och majs. I bergen runt fältet bor det massor av babianer. Dom kommer ofta och försöker äta upp det vi odlar. En gång, när jag och min moster satt och åt varsin vattenmelon, kom det en babian springande mot oss. Den skrek och

svingade en stor gren framför sig.

Vi blev livrädda! Innan vi hann undan slog babianen min moster över ryggen och jag fick hårda slag mot smalbenen. Jag sprang åt ett håll och min moster åt det andra. På avstånd såg jag hur babianen lugnt satte sig ner vid fältet och åt upp min vattenmelon.

Trots att det är fem år sen det hände, har jag alltid en käpp med mig så att jag kan försvara mig om jag blir överfallen igen!”

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

Vill ha gratis skoluniform – Girl Child Network har lovat att det är min tur att få uniform nästa gång det finns pengar.

Det känns otroligt bra, för det är svårt att inte ha uniform i skolan.

Ibland säger dom andra: ”Du som inte har råd att köpa uniform, kom hit!” Jag brukar bli

generad och känna mig värdelös. Det är bra att dom som kan köpa sina uniformer gör det.

Men vi som inte har råd borde få gratis uniformer och slippa betala skolavgiften! säger Jacqueline.

Vad kostar uniformen?

Klänning Tröja Skor Strumpor

10 500 Z-dollar 5 000 Z-dollar 5 000 Z-dollar 1 000 Z-dollar

Trosor Väska Totalt

2 700 Z-dollar 1 000 Z-dollar 25 200 Z-dollar (765 kr)

Vad kostar skolavgiften per år?

Primary school (låg/mellanstadiet): 3 600 Z-dollar (110 kr).

Secondary school (högstadiet/gymnasiet): 24 000 Z-dollar (730 kr)

Nollorna försvann I augusti 2006 togs tre nollor bort från sedlarna i zimbabwiska dollar. Tidigare kostade skolklänningen 10,5 miljoner Z-dollar!

88

Mitt vattenfall!

Jacqueline bor nära Victoriafallen i västra Zimbabwe.

– Det är så otroligt vackert! Jag känner mig fri här! ropar Jacqueline när hon tittar ut över de dundrande vattenmassorna.

Under regnperioden strömmar över 500 miljoner liter vatten över kanten varje minut! Victoriafallen är ett av de största vattenfallen i världen. Det är 1,7 km brett och 108 meter högt. Det är dubbelt så högt och dubbelt så brett som Niagarafallen i Nordamerika. Det är bara Iguazufallen på

gränsen mellan Brasilien och Argentina som kan mäta sig i storlek.

Det var den skotske upptäcksresanden David Livingstone, som år 1885, gav fallen namnet Victoriafallen efter drottning Victoria av Storbritannien.

Men när han kom dit hade vattenfallen givetvis redan ett namn: Mosi-oa-Tunya.

Det betyder Den dundrande röken.

”The Big Five” ”The Big Five”, de fem stora, kallar jägare sedan länge lejon, elefant, noshörning, leopard och afrikansk buffel. Att just dessa djur kallas så beror inte på att de är störst, utan på att de är svårast att jaga. Därför räknas inte giraff och flodhäst till de fem stora.

Jägarna tycker också att man får de finaste jakttroféerna från ”The Big Five”, bland annat elefantbetar, som består av elfenben. Många elefanter har dödats av tjuvjägare, som varit ute efter det dyrbara elfenbenet.

Elefanterna var nära att utrotas och 1989 förbjöds all handel med elfenben i hela världen för att rädda elefanterna.

89

VAD TYCKER KILLARNA EGENTLIGEN?

Vi vill inte vara

MONSTER! – Om tjejerna i Zimbabwe ska få det bra är det nödvändigt att vi killar ändrar på oss, säger Chakanetsa som själv diskar varje kväll och låter sin lillasyster vila.

K

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

”

illar tror ofta att dom kan visa hur starka dom är genom att behandla tjejer illa. Dom blir monster som våldtar och slåss. Men vi är många killar som inte vill vara några monster! Jag leder en organisation här i Chitungwiza som heter Padare. Vi har killklubbar, precis som Girl Child Network har tjejklubbar, och vi träffas en gång i veckan och pratar om barns rättigheter. Ofta pratar vi om hur olika vi ser på pojkar och fl ickor i Zimbabwe.

Pojkar anses starka och fl ickor svaga. Detta är ju helt fel! Kvinnor och fl ickor

är mycket starkare än oss.

Tjejerna uppfostras att städa, hämta vatten, laga mat, diska och tvätta. Dom blir som slavar. Under tiden får killarna leka, vila och bli uppassade av tjejerna. När tjejerna senare blir mammor, är det nästan alltid dom som ensamma tar hand om barnen. Dom ser till att barnen får tillräckligt med mat, har rena kläder och får gå i skolan. Mammorna sliter för att dom älskar barnen. Detta är styrka! Men det är också orättvist.

Utmanar killarna Jag tror att om tjejerna i Zimbabwe ska få det bra, är

det nödvändigt att vi killar ändrar på oss. Att vi förstår att tjejer och killar har samma värde, och att en riktig man vågar behandla kvinnor väl! Vi i Padare tror att killar och tjejer skapades lika, och att vi ska hjälpa varandra.

Därför utmanar vi alla våra medlemmar, pappor och grannar att hjälpa till mera hemma. Vi säger: ” Låt din syster, mamma eller hustru vila idag. Diska eller laga maten!” Själv diskar jag varje kväll så att min lillasyster Precious, 14 år, får vila sig.

Hon diskar på eftermiddagarna, så vi delar på hushållsarbetet.

Samarbete med tjejer Vi i Padare är kompisar med tjejerna i Girl Child Network.

Vi träffas, både killar och tjejer, en gång i månaden och pratar om hur barn har det i Zimbabwe, och om vad vi skulle vilja förändra. Vi demonstrerar ofta tillsammans med GCN för fl ickors rättigheter. Så även om vi är en organisation för killar, kämpar vi tillsammans med tjejerna. Och när vi kämpar

Betty – en stjärna!

– För mig är Betty Makoni en stjärna! Hon är en krigare som kämpar för flickors rättigheter. Hon har inspirerat mig mycket och fått mig att tänka på hur tjejer borde behandlas.

90

Chakanetsa, 19 Bor: I Chitungwiza utanför Harare. Älskar: Att vara med kompisar.

Hatar: När folk inte behandlar andra som dom själva vill bli behandlade.

Värsta som hänt: När alla glömde min födelsedag förra året!

Bästa som hänt: Att ha en familj som bryr sig om mig.

Ser upp till: Betty Makoni.

Hon är en stjärna!

Vill bli: Advokat och kämpa för barns rättigheter.

Dröm: Att killar och tjejer ska ha samma rättigheter.

för flickors rättigheter är det ju egentligen mänskliga rättigheter vi slåss för. Zimbabwe och hela världen kommer att bli en bättre plats den dagen killar och tjejer respekterar varandra!” 

Girl Child Network arbetar mycket med att försöka ändra på hur killar behandlar tjejer. Man har speciella kurser för pojkar och män om flickors rättigheter.

GCN samarbetar också med Padare, en organisation för pojkar, så att unga killar och tjejer ska kunna mötas och förstå varandra bättre. På så sätt hoppas Betty och Girl Child Network att Zimbabwe ska bli mer jämlikt i framtiden.

Christian räddad av Girl Child Network … … trots att han är kille!

N

”

är jag var 6 år dog min pappa i aids, och när jag var 11 dog mamma. Jag och min tvillingbror Christopher försökte klara oss så gott vi kunde.

Men vi var små och jag började bli väldigt sjuk. Jag blev sämre och sämre. Till slut gick jag till sjukhuset och där fick jag reda på att jag också hade hiv. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Vi visste att vi behövde hjälp om jag skulle ha någon chans överhuvudtaget. Men vem skulle vi fråga?

Jag kände till Betty och Girl Child Network eftersom vi bor här i Chitungwiza. Trots att jag visste att dom egentligen

bara hjälpte fl ickor, bestämde jag mig för att gå dit. Om det var någon som jag trodde kunde hjälpa mig så var det Betty.

Ger kärlek Och jag hade rätt. Girl Child Network tog hand om mig direkt, trots att jag är kille! Den kvällen gick jag hem med både fi ltar och mat till mig och min bror. Sedan dess har GCN hjälpt mig med allting. Dom betalar mina skolavgifter, uniformer, pennor, böcker, tvål och mat. Nu har dom även lovat att betala min hivmedicin. Men det allra viktigaste är att dom ger oss trygghet och kärlek. Någon

från GCN kommer hem till oss två gånger i veckan och ser till så att vi är okej. Betty och dom andra kvinnorna har blivit som mammor för mig. Dom tröstar mig när jag är orolig och saknar min egen mamma. Dom har räddat mitt liv!

Lika rättigheter Som kille är jag extra tacksam för att jag får hjälp av Girl Child Network, eftersom det är tjejernas egen organisation. Och tjejerna behöver verkligen GCN, för dom har det tuffare än oss killar. Dom har bland annat mycket svårare att få gå i skolan. Jag tycker det är helt fel! Hur kan du hindra ett barn från att gå i skolan? Jag tycker pojkar och fl ickor har samma värde och borde behandlas lika. Det är därför GCN är så viktigt. Dom kämpar för att tjejer ska få det bra i livet och ha samma möjligheter som oss killar i Zimbabwe.” 

Vi har samma värde!

Christian, 16 Bor: I Chitungwiza utanför Harare. Älskar: Att kämpa för hiv-sjuka barn.

Hatar: Vuxna som utnyttjar barn.

Värsta som hänt: När jag blir illa behandlad för att jag är sjuk.

Bästa som hänt: När Betty började hjälpa mig.

Ser upp till: Betty Makoni!

Vill bli: Läkare.

Dröm: Att alla hiv-sjuka barn i världen ska få ett bra liv.

– Jag är ofta sjuk, men min bror är frisk. Det känns tryggt.

När jag är dålig hjälper han mig med allt. Han lagar mat och håller mig sällskap. Trots att det är jobbigt har jag lärt mig att leva med sjukdomen, och jag pratar öppet om det. Jag gör det för att vi som har hiv/aids ska bli accepterade. Vi har samma värde och samma rättigheter som alla andra!

91

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO : PAUL BLOMGREN

– Det är ett mirakel att jag fortfarande lever.

Om inte Betty hade hjälpt mig är jag säker på att jag hade varit död idag, säger Christian, 16 år.

L E J U RY P O U R L E P R I X D E S E N FA N T S D U M O N D E 2 0 0 7 E L J U R A D O D E L P R E M I O D E L O S N I Ñ O S D E L M U N D O 2 0 0 7 O J Ú R I D O P R Ê M I O C R I A N Ç A S D O M U N D O 2 0 0 7

the jury for the world’s children’s prize 2007

AL OB N D L G IE FR

Idalmin Santana

AL OB N D L G IE FR

Gabatshwane Gumede

USA

SYDAFRIKA

AL OB D Railander Pablo GL I E N Freitas de Souza FR BRASILIEN

Jurybarnen som bestämmer vem som tilldelas World´s Children´s Prize (Jordens barns pris) är genom sina egna erfarenheter experter på barnets rättigheter.

De har bland annat varit barnsoldater, slavar, gatubarn, flyktingar och barnrättskämpar.

AL OB N D L G IE FR

Thai Thi Nga

AL OB N D L G IE FR

SKALL UTSES!

AL OB D GL I E N FR S I E R R A

Mary Smart

VIETNAM

AL OB N D L G IE FR

AL OB N D L G IE FR

Thomas Opiyo UGANDA

Ofek Rafaeli ISRAEL

Isabel Mathe

LEONE

AL OB N D L E G I FR

AL OB N D Hassana L G IE Hameida Hafed FR

AL OB N D L G IE FR

SKALL UTSES!

VÄSTSAHARA

MOÇAMBIQUE

AL OB N D L G IE FR

Omar Bandak

AL OB N D L G IE FR

Sukumaya Magar

PALESTINA

NEPAL

AL OB N D Laury Cristina L E G I Hernandez Petano FR COLOMBIA

AL OB N D L G IE FR

Maïmouna Diouf

SENEGAL

De representerar alla världens barn med liknande erfarenheter.

the world’s children’s prize for the rights of the child 2007