Issuu

NoMINERAD • sidorna 16–40

CYNTHIA MAUNG khaing Tha Zin, 11 år, har haft feber i så många dagar att hon tappat räkningen. Hemma i byn i Burma lyfter hennes pappa upp henne på ryggen, sveper in henne i ett tyg och börjar den långa vandringen mot Doktor Cynthia Maungs klinik i grannlandet Thailand. För 18 år sedan flydde Cynthia Maung själv samma väg. Hon kämpade för demokrati, men måste fly undan militären, som sedan 1962 haft makten i Burma. Khaing blir buren av sin pappa.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

VARFöR NoMINERAs CYNTHIA MAUNG? Doktor Cynthia Maung nomineras till WCPRC 2007 för sin snart 20-åriga kamp för hundratusentals barn som lever på flykt i och utanför Burma. Cynthia driver sedan 1989 Mae Tao-kliniken i Thailand, som ger gratis vård till över 200 000 flyktingar och invandrare från Burma. De flesta av dem är barn. Kliniken utbildar också sjukvårdare som återvänder till sina byar i Burma och flyktingläger i Thailand för att arbeta. Kliniken skickar hundratals ”ryggsäcksläkare” till Burma. De bär med sig medicin, utbildar barn i hygien och hälsa och ger sjukvård till 150 000 interna flyktingar, många av dem barn. Cynthias klinik ger födelsebevis till de många barn som saknar det, driver två skolor och skolhem, samt besöker regel16

bundet 50 andra flyktingskolor för att ge barnen vitaminer, vaccin och utbilda dem i hygien och hälsa. Cynthias klinik driver även barnhem, undervisar om miljö och hiv/ aids samt ger undernärda barn mat.

indien

bangladesh

Burma

kina

(Myanmar) Rangoon

indiska oceanen

vietnam laos

Mae Sot

thailand Bangkok

kambodja

haing kan inte hålla sig vaken trots att det skumpar obehagligt på pappas rygg. En gång när hon vaknar till är hans axel färgad röd av hennes näsblod. När de korsat gränsen och kommit fram till Mae Taokliniken får Khaing kramper. Febern gör att musklerna späns av sig själv. Hon har malaria, en av de vanligaste sjukdomarna som drabbar barn i gränsområdet. Det börjar med ett litet

myggbett och kan, utan medicin och vård, sluta i döden. I bergsområdena i Burma finns inga sjukhus eller läkare. Därför är Doktor Cynthia Maungs klinik på thailändska sidan av gränsen livsviktig för Khaing och mer än hundratusen andra barn. En av sjuksköterskorna tar Khaing under armarna, sätter henne på en låg plaststol och sköljer henne med kallt vatten. Det är nästan svårt

Hjälper alla barn Cynthia Maung och hennes Mae Tao-klinik hjälper alla barn från Burma, vare sig de är flyktingar i Thailand, flyktingar i sitt eget land Burma (internflyktingar) eller är i Thailand för att föräldrarna söker arbete.

att andas i den plötsliga kylan, men det är samtidigt skönt. Efter läkarundersökningen somnar Khaing på en bänk i väntrummet med huvudet i pappas knä. Han

håller i tre små plastpåsar med medicin och vitaminer. Dem ska Khaing ta varje dag under en vecka. Snart är de på väg hem till byn i Burma. Khaing längtar efter att äntligen kunna gå till skolan igen.

BURMA | THAILAND Gränsfloden Moei

Hej kompis! Har du ätit frukost? I Burma är maten en viktig del av dagen, så viktig att kompisar hälsar på varandra genom att fråga: – Hej kompis, har du ätit frukost? Här hälsar Say K’Blar Moo, 12 år, på Ei Mon Son, 13 år, som svarar: – Visst, jag har ätit fiskcurry, och du? Say K’Blar Moo (till vänster) är klädd i Ka Chin-folkets dräkt och Ei Mon Son bär Pa Laung-folkets dräkt. 17

➼

Burma eller Myanmar? År 1989 bytte militärerna som har makten i Burma, namn på landet till Myanmar. Huvudstaden döptes också om, från Rangoon till Yangon. Många andra städer och platser fick också nya namn. Men Cynthia Maung, och de andra som kämpar för frihet i gränsområdet, säger fortfarande Burma.

Militären styr med våld Burma styrs av en grupp militärer, en så kallad militärjunta. Många dödades när den tog makten och Burma blev en militärdiktatur. Juntan styr med hjälp av våld och hot. De som har en annan åsikt än juntans riskerar att fängslas eller dödas. Doktor Cynthia Maung och många andra i exil kämpar för frihet och demokrati, där alla får säga vad de tycker och rösta på vilka de vill ska styra i landet. Ingen får hotas, torteras eller fängslas för sina åsikter.

Ett land – hundra folk Burma har över 50 miljoner invånare. De tillhör officiellt åtta olika folkgrupper: burmes, shan, mon, karen, kayin, chin, kachin och rakhaing. Men i verkligheten bor ungefär 135 olika folkgrupper i Burma. Den styrande militärjuntan tillhör den största folkgruppen, burmeser. Juntan förföljer alla som kämpar för demokrati, men också dem som tillhör de andra folkgrupperna.

Barnen som går i Doktor Cynthias skola ser alla upp till Cynthia Maung för hennes kamp för deras rättigheter. Här är de klädda i olika burmesiska folkgruppers dräkter.

Cynthias flykt Cynthia Maung vandrade också den långa vägen genom Karen-staten i Burma, för att fly över gränsen till Thailand. Det var efter de stora demonstrationerna för demokrati 1988. Då gick Cynthia tillsammans med tiotusentals andra ut på gatorna för att kräva frihet, demokratiska val och mänskliga rättigheter.

Hej kompis! Har du ätit lunch? A Ket, 13 år, (till vänster) som tillhör Po Karen-folket hälsar på sin kompis Mg Hla Win Kying, 16 år, som bär Ka Chin-folkets dräkt. 1

Militärerna som styr Burma svarade med att stänga alla skolor. De stoppade transporter av mat och sköt mot demonstranterna. Många av dem som kämpade för frihet försvann spårlöst på nätterna. Cynthia bestämde sig för att fly. Den sista natten i Burma sov hon tillsammans med en grupp bybor och studenter. Klockan fyra på

Dr Cynthia var 29 år när hon flydde från Burma med sin medicinväska och startade Mae Tao-kliniken i Thailand.

skop, några läkarböcker och ett ombyte med kläder. På dagarna gömde de sig och försökte sova.

Cynthia Maung startade Mae Tao-kliniken 1989 i den här gamla ladan. Nu har kliniken vuxit till en liten by, men ladan står kvar som ett minne och används som bostäder till personalen.

morgonen smög de ut ur byn. – Vi var verkligen rädda. Men vi ville fortsätta kampen för frihet och för att hjälpa människor, och det var omöjligt att göra det i

Burma, berättar hon. De gick på nätterna för att inte bli upptäckta av militären. På ryggen bar Cynthia, som var läkare, en väska med lite medicin, ett steto-

Ladan förvandlas Framme i Thailand började Cynthia genast hjälpa andra flyktingar som drabbats av malaria, infektioner, brutna ben eller lunginflammation. Hon kokade sina instrument i en riskokare, för att sterilisera dem. Cynthia började ta emot

patienter i en gammal lada. Hon trodde att hon snart skulle kunna återvända till ett fritt Burma. Men idag, nära 20 år senare, har situationen i Burma inte blivit bättre. Under tiden har Mae Tao-kliniken, som Doktor Cynthias klinik nu heter, vuxit och nya byggnader omger den gamla ladan. – I Burma fungerar inte sjukvården. Barn och vuxna lider utan att få hjälp. Därför försöker vi hela tiden

6 19

➼

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

➼

Hoten mot barnets rättigheter

Firar Miljöns dag

Malaria, diarré och luftvägsinfektion är barnens vanligaste sjukdomar. Varje dag vårdas många barn på Mae Taokliniken. Men det finns ännu värre faror som hotar barnen från Burma, berättar Cynthia: • Barn kidnappas och tvingas till barnarbete eller prostitution. • Barn tvingas arbeta för armén, som bärare eller barnsoldater. • Barn som föds ”finns inte”. Eftersom de aldrig registreras blir det svårt för dem att senare i livet få gå i skolan, få hälsovård eller röra sig fritt i landet.

En gång om året, 5 juni, firar barnen på Dr Cynthias klinik och skolor Miljöns dag. Men Moon Shine, 15 år, tänker på miljön hela året.

göra kliniken större och bättre. När Burma blir fritt och vi kan återvända vet vi, genom våra erfarenheter här, hur vi kan ordna sjukvården och hälsovården, säger Cynthia. Mae Tao-kliniken ger vård åt hundratals patienter varje dag. Dessutom utbildar kliniken sköterskor och hälsoarbetare som sedan återvänder till sina byar i Burma och flyktingläger i Thailand för att arbeta. Kliniken skickar också hundratals ryggsäcksläkare till Burma. De bär med sig medicin, utbildar människorna i byarna och ger dem sjukvård. Barnen är nyckeln Cynthias mål är att Burma ska bli ett bättre land att leva i. Viktigast i det arbetet är barnen, och de är ständigt närvarande i Cynthias liv. Hon gör frukost till sina sex egna barn, varav fyra är adopterade, och andra barn

8 20

som bor tillfälligt hemma hos henne. När barnen åkt till skolan, som drivs av Cynthias klinik, börjar hennes arbete på kliniken. – Vi måste ge barnen en chans att kunna förändra. De är nyckeln till Burmas framtid. Barnets rättigheter, demokrati och att samarbeta mellan olika folkgrupper är svåra saker. Vi måste träna på att vara fria, säger hon. Cynthia har startat kliniken för att hjälpa barn och vuxna, flyktingar och invandrare från Burma. Men det räcker inte med bandage och medicin för att människor ska vara friska, säger hon, det krävs också utbildning, trygghet och kärlek. 

– På Miljöns dag planterade vi ett träd och städade hela skolgården, tog bort ogräs och sly. Sedan firade vi med friterade nudlar och kaffe. Jag önskar att vi hade en blomsterträdgård, det skulle göra skolan mycket vackrare. – I Burma finns det ingen som tar hand om sopor och avfall. Det finns inte heller något bra avloppssystem.

Smutsiga vattenpölar är perfekt för myggor. Och myggor sprider malaria, dengefeber och andra livsfarliga sjukdomar. Många barn i Burma och i flyktinglägren blir ofta blir sjuka. Visst vill jag ha en vacker natur, men framförallt vill jag ha en ren, frisk natur så att människorna kan leva i den.

Kidnappad slav älskar mammas

spökhistoria Dwey Myo Aung, 12 år, har nästan inga minnen av sin mamma. Därför tycker han om spökhistorien som hon berättade när han var liten, innan han blev kidnappad...

är Dwey Myo Aung var åtta år kidnappades han av en man på gatan hemma i Burma. Han fördes i en lastbil till gränsstaden Mae Sot i Thailand, där Dr Cynthias klinik ligger. Han tvingades att samla sopor på gatorna. På kvällen fick han ett mål mat av sin ”ägare”. Han var en sopslav. I tre år arbetade Dwey Myo Aung varje dag på gatorna, tills han en dag räddades av en taxichaufför. Han hade många gånger åkt förbi Dwey Myo Aung i sin motorcykeltaxi och förstått att något var fel. Han körde Dwey Myo Aung till organisationen SAW som hjälper barn och som samarbetar med Dr

Cynthia. Dwey Myo Aung minns inte varifrån han kommer och SAW har inte lyckats hitta hans föräldrar. Därför bor han nu hos organisationen och går i en SAW-skola. Men han minns sin mammas spökhistoria och älskar att berätta den: ”Jag är jätterädd för spöken. Min mamma pekade på ett stort träd, alldeles utanför min hemby, där hon sett en spök-ande, en nat. Ibland i skymningen började träd-anden viska, sen skrika: Oooo! Om då en kyckling eller en anka från gården råkade gå in i trädets mörker, så försvann den! Allt som blev kvar var en hög med fjädrar. En

Tre kompisar – tre religioner Varje morgon börjar barnen på Dr Cynthias skola med att be i två minuter. Det går kristna, buddhister och muslimer på skolan och alla får be på sitt eget sätt. – När vi leker och skojar tänker vi aldrig på vilken religion vår kompis har. Alla är kompisar, säger May Zin Soe. – Visst kan vi diskutera och skojretas med varandra, men i grunden är alla religioner samma, säger Myo Myint Aungo.

Myo Myint Aungo, 16 Religion: Buddhist. Viktiga dagar: Går till klostret för att meditera och tända ljus vid Buddha-statyn varje fredag, som är den dag jag föddes. Varje fullmåne tar jag med mig mat till munkarna. Viktiga saker: Radbandet, armbandet som ska skydda mot problem och mot andar. Viktig händelse: När jag var nio år var jag munk i två veckor, jag bodde med munkarna och lärde mig om buddhismen. Sätt att tillbe: Jag mediterar, sluter ögonen, kontrollerar hjärtat och tankarna.

kväll i skymningen gick min mamma förbi trädet, och plötsligt såg hon spöket. Det hade vitt, genomskinligt ansikte, spetsiga tänker och horn i pannan. Spök-anden hade inga ben utan svävade över marken med en vit ormsvans slingrande bakom sig. Mamma blev helt kall inombords. Hon började springa, men åt vilket håll hon än sprang möttes hon av spöket och dess elaka skratt. Till slut föll hon utmattad till marken. Spöket var över henne, men i en sista ansträngning började hon

Si Blu, 15

May Zin Soe, 12

Religion: Kristen. Viktiga dagar: Går till kyrkan varje söndag och tar nattvarden. Julafton är årets viktigaste dag, det firar vi med bröd, ris och curry i kyrkan. Viktiga saker: Bibeln översatt till karen och psalmboken. Viktig händelse: När jag blev döpt. Sätt att tillbe: Jag knäpper händerna, blundar och ber.

läsa ett av Buddhas mantran. Och spöket försvann! Skakande och med stora, runda ögon kröp mamma tillbaka till huset. Sedan dess lämnar hon varje vecka lite ris och kanske en blomma vid trädet, så att spök-anden ska vara snäll.”

Religion: Muslim. Viktiga dagar: Varje fredag går alla pojkar till moskén. Jag önskar att flickor också fi ck gå, men vi är hemma och ber. Slutet på ramadan är årets viktigaste högtid. Viktiga saker: Koranen och min sjal. Sätt att tillbe: Jag ber genom att falla på knä på min bönematta, fem gånger om dagen.

Hälsogodis! När Dr Cynthias hälsoteam kommer till skolan blir det blir det fest, tycker That Zin Oo, 10 år. – Vi får A-vitamintabletter. Jag tycker att de är som godis, och jag älskar godis! Men A-vitamin är också bra för ögonen och för hjärnan. Om de fanns att köpa på marknaden, bland det vanliga godiset, skulle jag handla vitaminer

istället. Varje vecka får jag fem bath i veckopeng av mamma. Min bästis, Thein Ko Ko, brukar inte få någon veckopeng, så vi delar. Vi gillar apelsingodis!

Varför flyr Htoo k’Paw och de andra barnen?

Htoo k’Paw, 13

Htoo k’Paw kryper ihop i köket, under fönstret, tillsammans med sin bror. Genom bambuväggen ser de soldater med gevär, som letar efter unga killar att ta med sig.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

too k’Paw är bara en smal, liten åttaåring, så soldaterna kommer inte att ta honom. Men om soldaterna ser hans bror kommer de att tvinga honom att bära tunga lass genom farliga områden där kriget pågår. Bröderna är väldigt rädda. De kramar varandra hårt tills mamma kommer in i köket och säger: – Nu är soldaterna borta. Vi hade tur, men ni måste fly härifrån. Redan nästa dag ger de sig av. Mamma har packat två

knyten med kläder och mat. Hon gråter och säger åt Htoo k’Paw att lyssna på sin bror och att vara duktig. Htoo k’Paw skulle hellre vilja ha en kram, men mamma vänder sig bort. I två dagar går de på en smal djungelstig. De vadar över gränsfloden med packningen balanserande på huvudet. Till slut får de lift till Mae Tao-kliniken. Där möter de Dr Cynthia. – Kom och bo hos mig några dagar, säger hon. I tre dagar leker Htoo k’Paw med barnen hos

Doktor Cynthia. Sen blir det klart att han ska få bo på ett av Cynthias barnhem, i ett flyktingläger söder som staden. Htoo k’Paw är glad, men också väldigt nervös. Hans bror ska stanna på kliniken för att arbeta och för första gången är Htoo k’Paw ensam. Längtar efter mamma Nu har Htoo k’Paw bott i flyktinglägret i fem år. Ibland på kvällarna, när han

Bor: I Dr Cynthias barnhem. Saknar: Sina bröder i Burma och sin bror som jobbar på Mae Tao-kliniken. Gillar: Att spela fotboll, simma, leka i djungeln. Dröm: Att bli basketspelare.

ligger i sin säng, brukar han tänka på mamma i Burma. – Då blir jag väldigt ledsen, men jag berättar det aldrig för någon, säger han. Men han brukar krypa över till sin kompis. De ligger i mörkret och viskar om nästa fotbollsmatch och om att gå till deras speciella ställe i djungeln utanför lägret. Då känns det bättre. 

Göm flickorna! Nobleh Too, 16 år, och hennes fyra systrar flydde från soldaterna som ständigt stängde deras skola. – Min mamma drev skolan i vår by. Varje gång det kom soldater till området stängdes skolan. Alla flickor fick hålla sig gömda. Vi var fruktansvärt rädda att vi skulle råka ut för samma sak som flickorna i grannbyn, där sol-

daterna slog sönder skolan och våldtog flickorna. – Vi var byns rikaste familj, så vi kunde muta soldaterna med mat och pengar. Mamma ville inte lämna byn, men hon förstod att vi flickor inte kunde vara säkra eller gå i skolan om vi stannade kvar.

Hjärtat stannade Mu Soe, 14 år, och hennes familj är inte flyktingar utan migranter från Burma, som kommit till Thailand för att finna arbete. Sedan Mu Soe kom till Thailand har hon fått kompisar, gå i skolan och ett hjärta som slår och slår. – Ända sedan jag föddes har jag haft hjärtfel. När jag bodde i Burma kunde jag inte leka och var väldigt ensam. Mina föräldrar hade inte råd att resa med mig till ett sjukhus.

hit till skolan och bli smart. Sedan har han lovat att jag ska få komma hem. – Om vi inte har demokrati i Burma när jag blivit vuxen,

När barn och vuxna går genom bergen, på flykt mot Thailand, stöter de på många goda frukter. Det är bra för att få extra energi under vandringen.

Kyat Maout Thee

Ya Ngay Thee Banan

Ville vara kvar och kämpa Ka Nay De, 16 år, bor på Dr Cynthias skola i Mae Sot. Hans pappa blev ofta arresterad i Burmas huvudstad Rangoon. – Min pappa är medlem i NLD, partiet som kämpar för demokrati i Burma. Han har blivit gripen många gånger. Mamma är med i kvinno organisationen och jag är med i ungdomsförbundet. Jag ville inte resa hit utan ville vara kvar i Burma och kämpa för demokrati. Men pappa sa att jag skulle ta mig

Flyktfrukt

– När jag var åtta år flyttade vi till Thailand och jag är väldigt lycklig här! Fyra gånger per år besöker jag Dr Cynthias klinik för att få behandling. Jag får medicin och hjärtat slår som det ska. Jag orkar gå i skolan, jag orkar leka och jag har fått jättemånga kompisar.

så ska jag bli politiker som Aung San Suu Kyi. Men om det har blivit demokrati så ska jag bli datalärare.

Durian

Ananas

Hjälten Aung San Suu Kyi är Ka Nay Des hjälte. Hon är ledare för NLD, National League for Democracy. Hennes parti vann Burmas enda demokratiska val, som hölls 1990. Men hon fick aldrig leda landet utan sattes i husarrest av militärjuntan. Husarrest är som att sitta i fängelse, fast i sitt eget hem. Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991.

Po Chit gillar skolan … Burmesiska soldater sköt med gevär när Po Chits familj för sju år sedan flydde över gränsfloden till Thailand. Men ikväll är det thailändska poliser som skrämt upp familjen…

Po Chit, 14

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Idol: Den burmesiske rapparen Tun Tun. Vill bli: Ingenjör, för att bygga bilar. Hobbies: Kickball, badminton, cykla, fiska och boule. Saknar: Favoritträdet med lianer i byn där jag växte upp. Älskar: Mina kompisar i skolan. Hatar: Droger.

Po Chits favoritgodis.

oliserna kom till fab riken, där Po Chits storasyster arbetar, precis innan stängningsdags. Alla arbetare från Burma greps. De får inte arbeta i Thailand och nu sitter Po Chits syster i häktet. Hemma har Po Chits middag redan kallnat, men han vill inte äta den. Inte förrän hans syster kommer hem. Han får vänta tills långt in på natten innan hon gör det. Fabriksägaren har betalat en avgift till polisen och lovat att skaffa arbetstillstånd till alla sina arbetare. Po Chits mamma gråter av lättnad, men vet att polisen kan komma tillbaka. Flykten till Thailand Flykten från hembyn i Burma till Mae Sot i Thailand börjar när Po Chit är sju år. Men han vet inte om det. Mamma har packat sovmattor, kläder och mat. – Vi ska till klostret på berget, säger hon. Där stannar de i tre dagar. Po Chit äter godis som donerats till munkarna. Men sedan åker de inte hem igen, utan fortsätter med buss till den burmesiska gränsstaden Myawaddy. De bär sina knyten ner mot floden. – Det är ovanligt tyst på gatorna, säger mammans vän, som lovat att guida dem över gränsfloden. Plötsligt hörs gevärsskott. Det är burmesiska soldater som skjuter. Människor väller fram i gränderna. Mamma tar knytena i ena

handen och Po Chits syster i den andra. Guiden lyfter upp Po Chit. Sedan springer de, rakt ut i floden! Po Chit skriker. Han ser sin syster försvinna under vattnet, men mamma har tag om hennes handled och drar upp henne igen. Gång på gång. Skottlossningen pågår fortfarande när de kravlar upp på andra sidan floden. De kryper uppför flodbanken och in i en bambudunge. Där ligger de tryckta mot marken, alldeles stilla. När de reser sig haltar mamma och blöder. Hon har skadat foten. – Det gör inget, säger hon, nu ska vi träffa din pappa. Vi är i Thailand! Välkommen till skolan Po Chit kommer inte ihåg sin pappa, som arbetat i Mae Sot sedan Po Chit var bebis. Han är byggnadsarbetare och hela familjen ska bo i ett litet rum, som ägs av pappans thailändska chef. Mamma vill gärna att Po Chit ska börja skolan. Men hur? Ingen av dem kan thailändska. Dessutom har de varken de papper som behövs eller pengar till skolavgiften. Istället får Po Chit följa med mamma till bön skäreriet. Från tidigt på morgonen sitter han med en liten kniv och gör snitt i gula bönor. Det är lätt att skära sig och han har ofta sår på fingrarna, som aldrig vill läka. En dag frågar Po Chits kompis Thein:

– Vill du inte följa med mig till skolan? – Jo, det vill jag. Men tänk om lärarna blir arga på mig, svarar Po Chit. På natten bestämmer sig Po Chit. På morgonen säger han hejdå till sin mamma, utan att berätta vart han är på väg. Sedan går han med Thein till

… och har fiskelycka Doktor Cynthias skola. – Visst får du börja här, men du måste ju ta hit dina föräldrar först, säger läraren och skrattar. Po Chit blir jätteglad. På kvällen när han berättar för sina föräldrar skrattar de också. De kraPo Chit älskar bambuhatten från Burma.

mar om honom och säger att han verkligen är smart som listat ut ett sätt att få gå i skolan. Rädd för polisen Nu går Po Chit i sjätte klass. Han är den förste i sin familj

som fått lära sig läsa och skriva. Familjen har flyttat till ett litet hus som har elektricitet. Men det är svårt för Po Chits föräldrar och syster att få jobb. Eftersom de inte har uppehållstillstånd i Thailand kan polisen ta dem

På eftermiddagarna brukar Po Chit, hans bror och deras kompisar leka på risfälten och simma i ån. På vägen hem plockar de grön saker till middagen.

Po Chits favoritplats är under grannens hus, i famnen på en jättebjörn.

Po Chit lånar klasskompisen Khun Lay Lays fiskarmborst för att fånga fisk i ån.

när som helst. – Jag är rädd för polisen. Ofta längtar jag hem till vår by i Burma, men vi kan inte åka tillbaka dit. Där finns inget arbete och vi har ingenstans att bo. Men vårt liv här är också svårt. Vi har aldrig tillräckligt med pengar, säger Po Chit. – När jag är i skolan är det lättare att glömma alla

bekymmer. Jag älskar naturvetenskap. Jag vill bygga bilar eller kanske bli lärare och utbilda andra barn från Burma. 

Po Chits familj i sitt nya hus med el och tv.

Lektion med fniss Spännande, förvånande och väldigt fnissigt – så var det när San Thaw Dar, 14 år, gick en kurs om kroppen och framtida familj. – Det var lite pinsamt. Och spännande. Men sjuksköterskorna från Mae Tao-kliniken var väldigt duktiga på att berätta och vi fick höra många saker som vi aldrig hört förut. Jag gick kursen tillsammans med två tjejer från min klass, och vi försökte verkligen vara allvarliga och lyssna. Men det var omöjligt! Vi höll på att kvävas i fnissattacker. – Vi fick lära oss hur man skyddar sig mot sjukdomar som hiv/aids. Och att två barn är en perfekt familj, för föräldrarna har råd att låta barnen gå i skolan. Men jag ska aldrig gifta mig. I Burma och i flyktinglägret har jag sett många vuxna bråka och vara otäcka mot varandra, så det har avskräckt mig. Jag koncentrerar mig på skolan, och när jag är klar vill jag bli lärare och arbeta på en förskola.

Po Chits fiskcurry Po Chits fiskcurry Po Chit och hans kompisar gillar att fiska i ån som rinner förbi deras hus. De använder fiskespö eller armborst. Po Chits familj älskar när han fångat fisk och lagar sin speciella fiskcurry.

Gör Po Chits fiskcurry: 1 Tänd elden i köket. 2 Rensa fisken. 3 Krossa vitlök i en mortel, blanda med hackad lök och röd chili. 4 Hetta upp bönolja i pannan. 5 Lägg sedan i lökröran, curry, sweet-krydda, ingefära och salt. 6 Lägg fisken och grönsaker i pannan. 7 Avsluta med grön currykrydda. Varsågod!

Färre barn i skolan För 15 år sedan fick nästan alla barn i Burma, 98 procent, börja i första klass. Nu får bara 84 procent av barnen det. När barnen kommer till femte klass har nästan hälften av eleverna slutat. Det är ofta minoritetsfolkens barn på landsbygden och i bergen som inte får eller kan gå i skolan.

Över floden Det finns fyra olika sätt att ta sig över gränsfloden mellan Burma och Thailand. För att gå över bron krävs godkända papper från både Burma och Thailand. Att ta en båt kostar 50 baht (10 kronor). Att åka på en jättestor badring kostar fyra baht, knappt en krona. Man kan också simma över med sina saker och kläder på huvudet.

Flodguiden Khat Htun Aung, 17 år, har en jättestor badring. Med den skjutsar han barn och vuxna över floden mellan Burma och Thailand. Det är det billigaste sättet att ta sig torrskodd över gränsen. Sex gånger om dagen lägger han sig tvärs över ringen och paddlar med händerna. – Under regnperioden är vattnet högt och strömmarna farliga, säger han. Khat tjänar 80 bath, 15 kronor, om dagen. Hälften ger han till mannen som äger badringen. För resten köper han mat och annat han behöver.

Barnen som flytt från Burma älskar att klä upp sig. Det finns många folkgrupper i Burma och alla har egna folkdräkter. I Burma är de olika folken isolerade från varandra. Vägarna är dåliga och det är svårt att ta sig förbi militärens vägspärrar. Men i exil, utanför Burma, kan alla folkgrupper vara tillsammans och alla barn är stolta över att visa upp just sina traditionella kläder.

Burmas g

CHIN Cho Mar Oo, 14 år, och Khun San Win, 15 år. Slipsen ingår i chin-pojkarnas folkdräkt.

BURMA Than Dar Myint, 13 år, och Pyit Pyo Aung, 15 år.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

KA CHIN Say K’Bla Moo, 12 år, och Mg Hla Win Kying, 16 år.

Den burmesiska folkdräkten är den enda som har speciella skor. Den burmesiska sjalen är spetsvirkad och med en fin brosch.

MON Htoo Htoo Eh, 12 år, och Saw Si Blut, 14 år.

Juvelfolket Ka Chins sägs vara ett folk rikt på diamanter, silver och jade. Därför är silversvärdet en given del av folkdräkten. Benvärmare Ka Chin-flickorna har snygga benvärmare

KA YAH Yon Htight Ei, 14 år, och Khun Wai Hein, 15 år. Ka Yah brukar ibland kallas ”kareni” eller röda karen. Ka Yah-flickorna har en röd mantel.

SKAW KAREN Spring Song, 12 år, och Kauns Htet Ko Ko, 12 år.

PO KAREN Htet Htet, 12 år, och A Ket, 13 år. Karen-folken gillar flätor, tofsar och broderier.

s garderob Bambudans! För att dansa bambudansen krävs åtta dansare, tolv bambutrummare och tolv bambustockar. Trummarna slår ihop bambustockarna så det bildas en rytm och ett rutmönster på marken, där dansarna hoppar. Men om de inte passar sig får de fötterna i kläm! Titta på bambudansen på www.childrensworld.org. RA KHAING Oh Moo, 14 år, och Lar Eh Gay, 13 år. Ra Khaing är ett av de folk där pojkarna använder lungi, en sorts knytkjol. Flickornas knytkjol kallas för sarong.

SHAN Cho Mar Win, 13 år, och Yan Naing Soe, 14 år. Shanflickornas huvudbonad har två små vingar.

DA WER Ei Mon Son, 13 år, och Pyit Pyo Win, 13 år.

PO-O Hling Hling Moe, 13 år, och Po Chit, 14 år.

PA LAUNG Than Than Oo, 13 år, och S’Eh Thau, 14 år.

LA HU Moe Zar, 14 år, och ’Sin Lin, 14 år.

Pa Laung-flickorna har den mest färgsprakande dräkten med många smycken och pärlor.

La Hu-dräkten har många silversmycken och färgglada tofsar.

Po-O-turbanen består av en frottéhandduk.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Htoo Htoo finns! Äntligen födelsebevis! Htoo Htoo och hans mamma är glada över att han nu kan börja skolan. ”Jag önskar att alla föräldrar lät sina barn få ett id-kort” säger Htoo Htoo.

Barnen som står i kö med sina föräldrar för ett födelsebevis brukar bara vara en vecka gamla. Men idag ska Htoo Htoo, 9 år, också få ett bevis, som visar att han faktiskt finns.

too Htoo tittar allvarligt på läkaren som fyller i formulären. Läkaren beskriver en tydlig blodåder i ansiktet, ögonfärg och andra detaljer i utseendet. Sedan får Htoo Htoo lämna fot och handavtryck. När allt är klart får han sitt

nyinplastade id-kort. – Nu kan jag börja i en thailändsk skola! När jag blir stor ska jag bli doktor och hjälpa barn och djur. Båda hans föräldrar flydde från Burma när regeringssoldaterna attackerade deras by. Htoo Htoo föddes i ett

flyktingläger i Thailand. Liksom många andra barn från Burma fick han aldrig något födelsebevis när han föddes. Barn som aldrig registreras brukar kallas ”barnen som inte finns”. Utan födelsebevis kan de inte börja skolan, ansöka om medborgarskap, få ett pass eller kräva sina rättigheter. Därför har Doktor Cynthia börjat utfärda födelsebevis. Det gäller främst barnen som föds på hennes klinik, men varje lördag är registreringen öppen för alla barn. 

En dag på Mae Tao-kliniken Noi Yi Win, 12 år, och hennes familj har kommit till Mae Tao-kliniken ända från Burma. Hon är frisk, men hennes bror Bo Bo, 3 år, har ett hjärtfel, och hennes syster Moi San Dar, 8 år, har malaria. 06.30 Noi Yi Win vaknar när solen stiger upp. På kliniken sover familjen under ett myggnät, men hemma har de inget. Största risken att bli smittad av malaria är genom ett myggbett på natten och utan myggnät blir syskonen smittade om och om igen.

06.30

10.15

10.15 Noi Yi Win ansvarar för att tvätta familjens kläder och hämta mat. Det är ungefär samma uppgifter som hon har när de är hemma. Hon går inte i skolan, utan passar sina småsyskon medan föräldrarna arbetar med att göra kol. – Jag önskar att jag kunde

Cynthia Maung med en liten bebis, som just fått sitt födelsebevis klart.

Finger- och fotavtryck bevisar att Htoo Htoo faktiskt finns...

läsa. Mamma försöker lära mig. Det finns ingen skola i min by och jag vill inte lämna min familj, säger Noi Yi Win. 13.45 Läkaren undersöker Bo Bo. Snart ska han vidare till Thailands näst största stad, Chaing Mai, för en operation. Den kostar flera tusen kronor och Dr Cynthias klinik ordnar både en plats och betalningen. Det är tur, för Noi Yi Wins mamma har bara sju kronor med sig.

13.45

Önskar ett ansiktssmycke Förra året fick Kin San Win, 14 år, alltid sitta i främsta bänkraden i klassrummet. Ändå kunde hon knappt läsa vad läraren skrev på tavlan. – Nu ser jag allt jättetydligt, var jag än sitter! säger Kin San Win. Trots att hon ser mycket bättre med glasögonen hon fått på Mae Tao-

kliniken gillar hon inte att ha dem på fritiden. – De är för stora och sticker ut bakom öronen, men det var de enda som fanns. Jag önskar mig ett par glasögon med vackra, tunna guldbågar. Det skulle vara som att ha ett smycke.

Serietidning mot malaria Mae Tao-kliniken har tryckt upp serietidningar som barnen läser i väntrummet. De handlar om hur man undviker malaria och andra vanliga sjuk domar.

15.10

15.10 Noi Yi Win har varit trött de senaste dagarna. Läkaren skickar henne till provtagningsavdelningen för att se om också hon har malaria. Hon får ett stick i fingret, men som tur är visar provet att hon inte har malaria.

18.50 Om syskonen orkar tar Noi Yi Win med dem till klinikens lilla lekplats.

18.50

Stor och stark av vitamin Många av barnen som besöker Mae Tao-kliniken får små påsar med vitamin A, vitamin B och järntabletter. Vitami nerna behövs för att barnen ska växa och bli starka.

Gipsad superhjälte! En dag när Maung Han Sein, 12 år, leker med sin lilla systerson får han idén att balansera på räcket runt det öppna rummet i deras hus. Babyn skrattar och Maung Han Sein fantiserar att han är en superhjälte som kan klättra på väggar. Men plötsligt tappar han balansen och ramlar rakt ner i marken. Armen är bruten! På Mae Tao-kliniken opererar läkarna in två metallbitar i armbågen för att den ska läka på rätt sätt. Under två månader måste Maung Han Sein gå till kliniken för att byta bandage. – Nu gör det inte ont längre, men jag måste vara försiktig när jag leker. Ibland låtsas jag inte om min arm, utan leker bara, säger Maung Han Sein.

Myo Myit Aungo vaktar skolan Varje kväll tar Myo Myit Aungo sin slangbella och fi cklampa för att patrullera runt CDC school. Ingen tjuv, herrelös hund eller orm kommer förbi honom.

å dagarna går Myo Myit Aungo i sjätte klass i Dr Cynthias skola, CDC School. Sen, när de andra eleverna försvinner med skolbussen, blir skolan hans och 25 andra pojkars hem. Hans uppgift är att vakta skolan.

– Det är lite läskigt ibland. Några gånger har jag stött på en tjuv som vill ta möblerna som står på skolgården. Då har jag skrikigt och skjutit stenar efter honom, så inget har blivit stulet. Det har gått två år sedan han bad rektorn om tillåtel-

se att flytta in på skolan. Hans föräldrar hade hotat med att skicka honom till Bangkok för att arbeta. – Jag var så rädd att han skulle säga nej och att jag inte skulle få gå i skolan. Men han sa ja! CDC-laget har vunnit många turneringar mot andra migrantskolor i gränsområdet.

Får inte kallas skola Dr Cynthia startade CDC för att många barn från Burma inte hade någon skola att gå i. Men eftersom den ligger i Thailand och inte ingår i det thailändska skolsystemet får skolan inte kallas för skola. Istället heter den ”Child Development Center”, Centrum för barnutveckling. Det går ungefär 500 elever i CDC School och ungefär 200 elever i den nybyggda högstadieskolan, ”Students Learing Center”.

1-2-3-4-leken På lunchrasten är det kaotiskt på CDC-skolgården. Många elever bor långt ifrån varandra och har bara lunchrasten på sig att leka. En populär lek är 1-2-3-4leken. Vanliga gummiband sätts ihop till ett långt, elastiskt snöre. Två personer är stolpar och börjar med att hålla snöret på vaden, sedan 32

Höjdhopparen. Yamon Soe, 12 år, är en av skolans bästa på 1-2-3-4-leken.

Kicka bambuboll!

knät, låret, magen, bröstkorgen, halsgropen, hakan, örat och ovanpå huvudet. De sex hopparna ska klara så höga höjder som möjligt. På www.childrensworld.org kan du lära dig fler av CDCelevernas lekar: Leken med tre hus och stenleken.

Chin Khat eller kick-ball är väldigt populärt bland killarna på Dr Cynthias skola. Hay Tha, 12 år, brukar spela på rasterna. – Men jag måste vara försiktig så att jag inte smutsar ner kläderna. Då blir mina föräldrar arga, säger han. Kick-ball-bollen är gjord av bambu, hård och ihålig. Det gäller att hålla den i luften så länge som möjligt med hjälp av fötter, knän och huvud.

Det finns lika många språk som folk grupper i Burma. I Dr Cynthias skola pratar många av barnen karen, men inte alla. Skolans elever talar över 20 olika språk. Det gemensamma språket i Burma är burmesiska, så det är språket som alla pratar på lektionerna. På www.childrensworld.org kan du lära dig räkna till tio på karen och burmesiska.

Prata karen och burmesiska Hej Ja Nej Tack Hej då Vad heter du? Hur gammal är du? Mamma Pappa Bror Syster

Karen Ought may we lee yar May Ta may ba Tar balu Tar tar Na mee dee lae? Na tha oh sar lee lae? Moe moe Pa pa Kyaw kyaw Naw naw

Burmesiska Mingalabar Hope kaet Ma pee they boo Ce zu beh Tar tar Na mae bae loe kaw lae? Ah that bae laut she bee lae? May may Pay pay Ko ko Ma ma

Htay var hushållsslav Det farligaste för ett barn är att inte få gå i skolan, anser Dr Cynthia, då blir de lätt offer för kidnappning, trafficking och farligt barnarbete. Htay Htay Khaing, 16 år, vet vad som kan hända.

är Htay Htay Khaing var 11 år såldes hon av sin mamma till en man i Burmas huvudstad, Rangoon. Hon bodde på en matta i köket, tvingades städa, laga mat, tvätta kläder och springa ärenden. Hon var ofta hungrig, för allt hon fick att äta var rester från familjens middag. Första tiden bad hon om

att få resa hem. – Om du rymmer härifrån kommer jag att döda dina föräldrar, sa mannen. Efter det vågade Htay Htay Khaing aldrig mer prata om sin familj eller sin hemlängtan. Efter några år tvingades mannen fly till Thailand och han tog Htay Htay Khaing med sig. När de kom fram

Engelska är dataspråket Lewis, 12 år, älskar att spela dataspel. Han spelar varje dag och har blivit så duktig att de äldre killarna på skolan gärna tittar på när han spelar. – Men jag kan inte skriva burmesiska tecken på datorn, så engelska är vårt dataspråk. Om jag skickar ett e-mail till min kompis skriver jag alltid på engelska, trots att vi pratar karen när vi träffas.

rakade han bort allt hår på hennes huvud. – Försök inte rymma, nu kan alla se att du är en hushållsslav, sa han. Htay Htay Khaing grät, men det rakade huvudet blev hennes räddning. En kvinna från organisationen SAW, som Dr Cynthia stödjer, såg henne och hotade att anmäla mannen för polisen. Sedan dess får Htay Htay Khaing gå i skolan och håret håller på att växa ut igen. – Jag vill ha hår till midjan, med prydnader i, säger hon. Nu bor hon tillsammans med andra barn som också räddats.

Sabae-blomman Htay Htay Khaing älskar hårspännen och blommor i håret. Det fick hon aldrig ha när hon tvingades arbeta som hushållsslav.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Vilket språk pratar du?

Say k’Blar Moo är mini- r  TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Say k’Blar Moo gnuggar sömnen ur ögonen. Klockan är bara fyra på morgonen, men det är viktigt att komma iväg. Ryggsäckarna är packade. Nu ska hon till kliniken i djungeln!

yggsäckläkarnas bil hämtar Say k’Blar Moo, hennes syster, bror och mamma för att köra dem till gränsfloden. Say k’Blar Moo är bara tolv år och ingen riktig ryggsäcksläkare. Än. Fast hon tänker bli, när hon gått klart

skolan och universitetet och kan allt om att bota sjukdomar. Redan nu låtsas hon att hon är en mini-ryggsäcksläkare. Precis som ryggsäcksläkarna kliver hon i en avlång båt vid en hemlig plats, för att smita över gränsen från Thailand till Burma. På andra sidan börjar vandringen mot djungelkliniken, där hennes pappa arbetar. De måste gå försiktigt. Guiden vet en säker väg, utan landminor. Efter honom smyger Say k’Blar Moo exakt i hans fotspår. Farligt yrke Det har hunnit bli mitt på dagen och de tar paus för att äta lunch. Say k’Blar Moo längtar efter sin pappa. Han är en av Doktor Cynthia Maungs ryggsäcksläkare och ansvarig för alla rygg-

Djur som Say k’Blar Moo har stött på i djungelsjukhuset: Ekorre Apa Orm Elefant Tiger!

Djungelgarderoben Say k’Blar Moo har inga speciella djungelkläder. Det är viktigt att hon och hennes familj ser ut precis som vanliga bybor, annars blir det svårt att gömma sig om de stöter på soldater.

När Say k‘Blar Moo smiter över gränsen för att hälsa på sin pappa i en tillfällig klinik i djungeln bär hon med sig två ombyten kläder, en ficklampa och potatis och lök. Dessutom tar hon alltid med sig myggnät och filtar till patienterna. – När jag blir stor ska jag också bära mediciner, precis som ryggsäcksläkarna, säger hon.

säcks-team. När han är ute i djungeln är det tyst hemma. På kvällarna hörs bara melodierna Say k’Blar Moo spelar på sitt piano. När pappa är hemma är det alltid folk på besök. Trots att Say k’Blar Moo måste hjälpa till med mat, disk och städning

för alla gäster är hon lycklig. I källaren har pappa ett kontor, där ryggsäcksläkarna har möte. På kvällarna ligger hon på sin säng och lyssnar. – Situationen är värre än någonsin… hör hon från källaren. Say k’Blar Moo vet att det är väldigt farligt att vara ryggsäcksläkare. Militären skulle gripa, tortera och fängsla hennes pappa och de andra om de fick chansen. De har redan

i- ryggsäcksläkare Romel bär medicin tillsammans med två studenter som ska bli ryggsäcksläkare. Många barn som växt upp i Mae Sot vill bli ryggsäcksläkare, men Dr Cynthias kräver att de först går klart skolan.

många gånger varit med om skottlossning och tvingats springa för sina liv. Trots det drömmer hon om att själv vara en av dem. – En dag ska jag också hjälpa barnen i Burma, lovar hon viskande sig själv. Jag ska ge dem mat, hälsa och hopp. Redo för uppdrag! Say k’Blar Moo älskar att hälsa på sin pappa i djungel-

kliniken. Varje skollov packar familjen sina ryggsäckar. De tar med sig lite kläder åt sig själva, men också filtar och myggnät till patienterna. Say k’Blar Moo bär gärna. Hon är stolt över att kunna hjälpa till. Solen är på väg ner över bergstopparna när de slutligen når kliniken i djungeln. Utanför det enkla bambuhuset får Say k’Blar Moo en jättekram av sin

pappa. Sedan börjar hon och hennes syskon att retas med varandra och fnissa. Nu kan de äntligen slappna av. På kvällen ligger hon på sovmattan och lyssnar på djungelljuden. Kluckande vatten, skrattande små ödlor, fåglar som knäpper med näbbarna. Hon längtar tills morgonen. Då ska hon titta på när ryggsäcksläkarna tar emot patienter, när de packar medicin och utbildar bybor från hela bergssluttningen. Hennes pappa tror att hon bara leker och badar och busar. Men mini-ryggsäcksläkaren Say k’Blar Moo är redo för uppdrag! 

Vad är en rygg säcksläkare? En ryggsäcksläkare är en sjukvårdare som hjälper människor som är på flykt inne i Burma. Där de är finns inga vägar, sjukhus eller mediciner. Därför bär ryggsäcksläkarna stora, tunga ryggsäckar med medicin och utrustning. De smiter in över gränsen och gömmer sig för armén. De vandrar genom djungeln och söker upp byar där invånarna behöver hjälp och vård.

Vad är en IDP? IDP står för ”internally displaced person”. Så kallas interna flyktingar, alltså människor som är på flykt i sitt eget land. Det finns ungefär 150 000 interna flyktingar i gränsområdet mellan Burma och Thailand. Cynthias ryggsäcksläkare är deras enda chans att få vård och hjälp.

Say k’Blar Moo, 12

När pappa är hemma, och Say k’Blar Moo skall sova, hör hon genom golvet hur han diskuterar med den andra ryggsäcksläkarna om deras farliga uppdrag.

Say k’Blar Moo gillar att spela piano, rita och att spela badminton.

Gillar: Att ha ett eget rum. Rädd för: Att pappa, ryggsäcksläkaren, ska gripas av militären. Hobby: Att spela piano, rita och spela badminton. Vill bli: Doktor. Dröm: Att arbeta som ryggsäcksläkare och hjälpa barnen i Burma.

Ett sjukhus i en ryg Ryggsäcksläkarna måste ha med sig allt de behöver i sina ryggsäckar. Varje team består av fem ryggsäcksläkare. Men de klarar inte att bära allt själva, så i varje by möts de av frivilliga som vill hjälpa dem att bära. Sjukhuset på ryggen kan bäras i en... ...ryggsäck

I ryggsäckens barn avdelning finns bland annat…

… en plastväska … en korg

klämma för nyfödda barns navelsträng plasthandskar bomull

… eller en lungi

Järntabletter

Slemsug

”Barnen är byns räddning” R

omel var med när Cynthia kallade till det allra första mötet för ryggsäcksläkarna. Sedan dess har han många gånger smugit över gränsen till Burma för att hjälpa barn och

bybor långt inne i djungeln. – Vi hjälper människor som är sjuka, men det kanske viktigaste arbetet sker i skolorna. Där undervisar vi om hur viktigt det är med rent vatten, bra toaletter och

myggnät. Och vi delar ut vitaminer, berättar Romel. – Vi lär barnen, och sedan lär de sina föräldrar. På så sätt är barnen hela byns räddning. Förutom medicin och kun-

skap så kommer ryggsäcksläkarna också med lek. I varje by där de sätter upp en tillfällig klinik brukar de ordna fotbollsmatcher och volleybolltävlingar, dans och teater.

yggsäck måttband

Ryggsäcksläkarna räddade Pwe Hser vitamin A och B

affischer till skolorna

”När jag bodde hos min moster i Burma fick jag malaria. Det kändes som huvudet skulle sprängas. Allting snurrade, hela huset, väggarna, golv och tak. Ena sekunden trodde jag att jag skulle brinna upp, nästa sekund frysa ihjäl. Jag låg på bambugolvet, Vi hade varken sovmattor eller myggnät. Jag märkte knappt när ryggsäckläkarna dök upp i dörren. De brukade komma förbi vår by ungefär två gånger per år, men det här var första gången jag verkligen behövde dem. De tog blodprov och lyssnade på mitt hjärta, sedan fick jag medicin. Någon vecka senare gick jag tillsammans med min moster till ryggsäcksläkarnas djungelklinik. Jag skulle få mer medicin. När vi kom dit sa en av ryggsäcksläkarna att jag borde få åka till Thailand för att gå i skolan. Jag blev först arg när min moster ville skicka

iväg mig, men här i flyktinglägret får jag gå i skolan för första gången! Jag tycker mycket bättre om att lära mig saker och vara med mina kompisar, än att slita på risfältet.”

Pwe Hser, 15 Bor: I flyktinglägret Umpium i Thailand. Saknar: Sina tre bröder i Burma. Älskar: Att gå i skolan. Hatar: Soldater. Dröm: Att återvända till Burma och arbeta som översättare.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

febertermometer

pan Thint sar i djungelambulans av bambu När pan Thint sar var nio år var hon äntligen på väg hem till sin barndomsby i Burma. Hon såg hustaken, lekplatsen och korna som betade. Men plötsligt sprängdes stigen hon vandrade på. Hon hade trampat på en landmina.

an Thint Sars lilla hemby ligger på en bergssluttning i Burma. Husen har bambuväggar och tak av stora löv. Hon minns hur hon brukade

Pan Thint Sar, 14 Älskar: Bröderna Pi Oo, 11, och Bo Bo, 8 Hatar: När folk retas eller pratar bakom ryggen. Saknar: Mamma, som arbetar i Bangkok. Ser upp till: Doktor Cynthia. Tycker om: Att väva. Önskar: En ny protes, mindre klumpig

leka affär och sälja sandcurry och stenfiskar. Ibland följde hon med sina föräldrar ut på risfälten för att samla små räkor till middagen. Så en dag när Pan Thint Sar var fem år sa hennes mamma: – Du ska åka till Bangkok i Thailand och jobba. Din moster behöver en barnfl icka. Pan Thint Sar ville inte åka, men hon visste att nästan alla barn från byn åker till Thailand för att arbeta. Fast de flesta är äldre än hon var när de gör det. I Bangkok tog Pan Thint Sar hand om sin lilla kusin, från tidigt på morgonen tills de båda somnade på kvällen. Ibland lekte de familj. Hon kramade sin kusin och låtsades att det var hennes egen mamma som kramade om henne. Det dröjde fyra år, men en dag kom Pan Thint Sars

mamma för att hämta henne. Äntligen skulle hon få hälsa på i hembyn! Resan hem Det är en lång resa. Först med tåg, bil och båt över till Burma och sedan en lång vandring genom djungeln. De har vandrat hela dagen när de ser byn. Pan Thint Sar kan inte hålla sig längre. Hon vill komma fram nu! Hon börjar springa längs stigen, förbi sin mamma. Då händer det. En landmina sprängs när Pan Thint Sar trampar på den. Hon hör ett högt dån och sedan blir allt grumligt. Det känns som om hon ligger under rödfärgat vatten och hör röster långt borta. Bybor lyfter upp henne och bär henne i en omväg till byn. Ingen vågar längre gå på stigen. De stannar en natt i byn. Pan Thint Sars fot är söndertrasad och vill inte sluta

Tana-ka! Barnen från Burma använder tana-ka för att svalka ansiktet när det är varmt och som solskydd. och för att det är snyggt! pan Thint sar gnider en bit av tana-katrädet mot en rund slipsten. pulvret som bildas blandas med vatten till en kräm. Vilken stil gillar du? 38

Djungelambulansen I djungeln finns varken vägar eller bilar. Därför bar byborna Pan Thint Sar i en hängmatta när hon förlorat sitt ben i en landmina. Så fraktas alla som är för sjuka för att gå genom djungeln.

kan inte räddas På Mae Tao-kliniken tar Doktor Cynthia emot Pan Thint Sar. Hon klipper av det trasiga, brända skinnet på foten. Men landminans frätande innehåll har angripit hela benet. Cynthia knyter en rem hårt om Pan Thint Sars lår och säger: – Du måste till det thailändska sjukhuset, där kan de operera dig. Jag följer med dig. Men benet kan inte räddas. När Pan Thint Sar vak-

nar upp ser hon att bara en liten bit av låret är kvar. Hennes gråt vill inte ta slut på hela dagen. – Jag blir aldrig ett vanligt barn igen. Mamma, varför tog du mig till Burma? skriker hon. Hela kvällen sitter Cynthia hos henne. – Jag förstår att du är ledsen. Men säg inte sådär till din mamma, det är inte hennes fel, säger Cynthia. I två månader ligger Pan Thint Sar kvar på det thai-

ländska sjukhuset. Men en morgon bär hennes mamma henne ut till en taxibuss och säger: – Till Mae Tao-kliniken. Där är det Cynthia som byter hennes bandage. En dag säger Pan Thint Sars mamma att hon ska åka till Bangkok för att arbeta. – Men du måste stanna, här kan du få utbildning. Pan Thint Sar blir ledsen, rädd och arg. Hon är fortfa-

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

blöda. En av byns munkar ger henne nytt blod, en blodtransfusion. Han vet hur man gör eftersom han gått en sjukvårdsutbildning på Dr Cynthias Mae Tao-klinik. Nästa dag hugger byborna ner ett bambuträd och på stammen hänger de en grön hängmatta. Där ligger Pan Thint Sar när de bär henne hela vägen tillbaka till Thailand. Hon ser himmel och trädtoppar flyta förbi ovanför sig.

När Pa Oo tagit den sista tuggan av sin glass ser hon fyra hjärtan på glasspinnen. Det betyder att hon vunnit en glass till!

God natt!

Pan Thint Sar och hennes bästis Pa Oo, 13 år, går den korta promenaden till småbrödernas skola för att köpa tuggummi och glass på lunchrasten.

rande arg när mamma sätter sig på bussen till Bangkok. Det är sista gången hon ser henne. Duktig i skolan Pan Thint Sar bor i en sovsal tillsammans med 23 andra flickor. Varje dag åker hon skolbuss till skolan, där hennes två bröder bor i en sovsal för pojkar. Pan Thint Sar är tio år när hon går i skolan för första gången. Hon är blyg och det känns förvirrande att lära sig läsa, skriva och räkna. Men Pan Thint Sar läser läxor en timme varje morgon och två timmar varje kväll. Snart är hon ikapp sina skolkamrater. När det första

Pan Thint Sars favorit tuggummi.

året är slut sätter lärarna upp en lista med alla elevers namn. Pan Thint Sar vill se var hon är på listan. – Va? Fick jag bara ett poäng? Jag som har kämpat så hårt, säger hon till sin bästa kompis Pa Oo. – Nej, dumstrut, säger Pa Oo, du blev etta. Du är bäst i klassen! Får sin protes Ett år senare får Pan Thint Sar sin första protes. Hon provar ut den på Mae Taokliniken. Teknikerna som gör en gipsavgjutning av benstumpen är väldigt duktiga. Nästan alla som jobbar på protesavdelningen har själva förlorat ett ben eller

en fot. När protesen är klar måste Pan Thint Sar lära sig att gå med den. Det gör ont och är svårt, men snart kan hon lämna kryckorna hemma när hon åker till skolan. Pan Thint Sar har kunnat hoppa över flera klasser. Idag går hon i sjunde klass i Cynthias nybyggda högstadieskola. Hon har sin tredje protes och hoppas att hon ska få en i lättplast nästa gång.

Varje lördag tar Pan Thint Sar fram sin vävstol. Hon älskar att väva som man gör i hennes hemby i Karenstaten i Burma. Pan Thint Sar har vävt en burmesisk skolväska och en sjal.

”Nar Ler Gay” säger Pan Thint Sar på karen. Hon bor tillsammans med 23 andra flickor i sovsalen ovanpå Dr Cynthias förskola.

Hennes träprotes åker alltid av direkt hon kommer hem. – Jag saknar fortfarande min mamma, men jag är glad att jag bor här. Här kan jag gå i skolan och slipper arbeta. Jag drömmer om att läsa på universitet och bli läkare som Doktor Cynthia! 

Barnsoldat under tvång Burmas regering påstår att den inte längre tillåter att barn blir soldater i Burma. Men människorättsorganisationen Human Rights Watch säger att mellan 35 och 45 procent av Burmas armé består av soldater under 18 år. Det betyder att upp till 70 000 barn tvingats att bli soldater. Human Rights Watch säger att även motståndsgrupperna använder omkring 7 000 barnsoldater.