Issuu

VÄRLDSOMRÖSTNING VOTAÇÃO MUNDIAL VOTE MONDIAL VOTACIÓN MUNDIAL EL GLOBO • LE GLOBE • THE GLOBE O GLOBO • • •

1 Omslag43.indd 2

GLOBAL VOTE

# 43 • 2006

05-11-15 06.25.30

Maïmouna kämpar f

TEXT: ANDRÉ MK ANDAWIRE FOTO : TOR A MÅRTENS

– Mina kompisar säger ibland till mig att jag bara tänker på barnets rättigheter, att det är det enda jag bryr mig om, säger Maïmouna. Maïmouna jobbar i en barnrättsklubb, lär familjer att registrera sina barn och arrangerar världsomröstning om Global Friends’ Award. Nu är hon också med i WCPRC:s barnjury.

aïmouna sitter på stranden när hon berättar om hur hennes intresse för barnets rättigheter väcktes. Trots att det är varmt ser man inga barn som badar. – Det är starka strömmar i havet här, så man sugs lätt ut med vattnet, förklarar Maïmouna. För några år sedan drunknade tiotalet barn här på bara en vecka. Många barn i kvarteren där jag bor kommer hit till stranden för att spela fotboll, dricka te och bada på sommarlovet. Men efter drunkningsolyckorna badar inga här längre. Drunkningsolyckorna gjorde att några från Maïmounas kvarter bildade organisationen Eden, som skulle komma

2-8 Senegal sve.indd 2

på bra saker för barnen att göra. – Jag var åtta år när jag gick med i Eden. Först handlade det mest om utflykter och annat roligt . Men sen har vi fått lära oss om barnets rättigheter. Och nu är det vad jag sysslar med nästan all min tid. Jag gör det för min egen skull, men även för en massa barn

Maïmouna Diouf, 15 Bor i: Guédiawaye i Senegals huvudstad Dakar. Hobbies: Karate, handboll och allra mest barnets rättigheter. Gillar: Min familj, te och snygga kläder. Bästa websida: www. childrensworld.org, där finns så mycket att läsa om barn jorden runt. Stolt över: Att vara med i WCPRC:s barnjury.

som inte vet något om barnets rättigheter. – Det viktigaste är att vi barn får vara delaktiga och göra vår röst hörd. För mig handlar det också om att ta ansvar för sina handlingar. Min mamma och pappa är stolta över mig. Jag säger ofta vad jag tycker och känner att min röst är viktig i familjen.

Tre glas te Maimounas syster Binta är familjens tespecialist. I Senegal dricker nästan alla te, och alltid i sällskap med andra. Binta kokar upp vatten i en liten kanna och har i:

05-11-17 13.57.08

för barnets rättigheter Möte i barnrättsgruppen

Maïmounas favoritägodel Alla papper om barnets rättigheter!

Registrera ditt barn! Maïmouna har deltagit i en kampanj som skulle få föräldrar att registrera sina nyfödda barn. – Det skulle inte förvåna mig om vartannat barn som föds här i Guédiawaye inte har registrerats. Utan födelsebevis kan man inte gå i skolan, inte få pass och resa utomlands, inte ens bli medborgare i sitt eget land, förklarar Maïmouna. Hon och hennes vänner gick runt för att fråga om föräldrarna hade registrerat sina barn.

– På en enda eftermiddag registrerade jag 54 barn i ett kvarter, och då hade jag bara hunnit besöka en liten del av alla som bor där, säger Maïmouna. – Ibland är det rent slarv att de inte registrerat sitt barn, ibland är det okunskap och ibland handlar det om att föräldrar inte har råd, säger Maïmouna.

och socker teet

2-8 Senegal sve.indd 3

mynta

Gruppen för barnets rättigheter, som Maïmouna är med i, träffas för att diskutera barns rättigheter och för att genomföra olika aktioner i kvarteren där de bor. – Idag ska vi tala om vilka av barnets rättigheter som respekteras här hos oss och vilka som inte respekteras. Sen ska vi prata om vad man kan göra för att få vuxna att respektera barnets rättigheter, säger Maïmouna och skriver de två punkterna på ett stort block. – Fred och rätten till utbildning är de mest respekterade rättigheterna för barn i Senegal tycker jag, säger Ousmane Ndoye. Alla i gruppen är överens om detta.

– Skummet är viktigt, förklarar Maïmouna. Man måste hälla fram och tillbaka mellan

glasen för att få till ett riktigt skum. Det var första glaset. Nu ska vi dricka två glas till, och för varje glas har man i mer socker. – Det finns elever i min skola som har med sig tekanna och glas till skolan och kokar te på rasterna, men jag brukar mest dricka när jag är hemma, säger Maïmouna.

05-11-17 13.57.16

Kaktus mot valfusk

TEXT: ANDRÉ MK ANDAWIRE FOTO : TOR A MÅRTENS

Det här är berättelsen om kaktusen som hindrar valfusk, men inte med sina långa vassa taggar...

et är världsomröstningsdag i Maïmounas skola Pikine Est B. Eleverna som ansvarar för dagen går igenom vad som ska fungera. Valboxarna blev färdiga kvällen innan. Listorna med alla elever som ska rösta är också klara. Men hur ska de veta att ingen röstar två gånger? – Jag vet vad vi kan göra, säger Migui. Alla som har röstat får doppa sitt finger i färg. – Men vi har inte någon färg, säger Maïmouna. – Jodå, vi har visst färg! Men jag måste gå och hämta den, säger Migui hemlighetsfullt. Maïmouna bestämmer sig för att följa med honom.

På färgjakt Efter ett tag möter de några Tunga med hemliga färgen. skrattande barn.

2-8 Senegal sve.indd 4

– Vad skrattar ni åt, frågar Maïmouna. Som svar räcker barnen ut sina starkt rödfärgade tungor. – Där är färgen jag talar om, säger Migui och pekar på barnens tungor. Vi är snart framme. När de kommer fram till en kaktusbuske i sanden säger Migui: – Här ska vi hämta färgen. Tusentals vassa taggar sticker ut från kaktusen och det verkar omöjligt att nå frukterna. Migui sticker försiktigt ner sin arm i busken. I handen håller han en kniv och till slut får han tag i en frukt. Han öppnar den med kniven. – Kolla in färgen. Om vi bara kan få ett par såna här frukter

Inget valfusk här.

Rösträkning.

05-11-20 10.46.26

med oss så räcker det till hela skolans fingrar. När de fått tag i tillräckligt med frukter skyndar de sig tillbaka till skolan. Röstningen har ännu inte börjat. Migui och Maïmouna skär upp frukterna och pressar ned dem, tillsammans med lite vatten, i en skål. Det ser nästan ut som blod. – Nu kan vår världsomröstning börja, säger Migui till alla som ställt sig i valkön. Glöm inte att när ni har röstat måste ni doppa fingret i skålen med röd färg!

Besöker ofta

www.childrensworld.org – Jag brukar surfa in på www.childrensworld.org för att det finns så mycket att läsa om barn i andra länder där, säger Maïmouna. Besöken på Internetcafét har blivit tätare sedan hon kom med i WCPRC:s barnjury. – Jag kan inte tro att det är sant. Att jag numera är medlem av barnjuryn. Det här är en sån chans för mig att nå ut längre än kvarteren i Dakar med mitt prat om barnets rättigheter. Frågan om barnets rättigheter rör barn på hela jordklotet och vårt arbete är viktigt.

Ber varje morgon Maïmouna, som är muslim, stiger upp klockan sex varje morgon för att be. Först tvättar hon sig på ett speciellt sätt innan bönen:

1. Händerna tre gånger

Munnen tre gånger

➼

2-8 Senegal sve.indd 5

05-11-17 13.57.43

TEXT: ANDRÉ MK ANDAWIRE FOTO : TOR A MÅRTENS

Min rätt välja klänning!

Maïmounas favoritgodis

För ett par år sedan fick Maïmouna ett tyg som hon skulle låta sy upp till en klänning, för att ha på sig vid den stora muslimska högtiden Tabaski (eller Aïd-el-Kébir). – När jag kom från skolan för att ta tyget till skräddaren hade pappa redan gjort det, utan att fråga mig om vilken modell jag önskade. Jag vet att han bara ville väl, men jag sa till pappa att han hade brutit mot mina rättigheter. Det var ju mitt tyg, jag måste väl få bestämma vad jag ska göra med det. När Maïmounas pappa kom med den färdiga klänningen vägrade hon att bära den. – Jag ville visa att de måste fråga mig om vad jag vill och vad jag tycker, säger Maïmouna.

Maïmounas Handbollsdräkten

Vinterkläderna

Maïmounas favoritläsk

Klänningen Maïmouna vägrar att bära

Karatedräkten

Coola huvudbonader

...spottar tre gånger

3. Sköljer och...

2-8 Senegal sve.indd 6

Ansiktet tre gånger

Näsan tre gånger

Armarna tre gånger

05-11-17 13.57.56

garderob

Festdräkten Dräkt att be i

Favoritskorna

Skolkläder

Pappa syr Maïmounas klänning till prisceremonin i Sverige.

7. Huvudet

Fötterna tre gånger

tre gånger

Öronen tre gånger

2-8 Senegal sve.indd 7

I prisceremonidräkten tillsammans med jurykompisarna Laury från Colombia och Svetlana från Tjeckien. På sidorna 28–31 och på www.childrensworld.org kan du läsa mer om Maïmounas jurykompisar!

Sen säger hon tre gånger: – Bismillahi (Tack Gud)!

➼

05-11-17 13.58.18

Vill ha barnminister ”

Jag skulle vilja att det fanns en minister för oss barn, en barnminister, som skulle se till att våra rättigheter respekterades. Om jag var minister skulle jag göra klart för alla Senegals föräldrar vilka rättigheter deras barn har. Nu får vi som går i skolan lära oss om vilka rättigheter vi har, men om vi börjar prata om rättigheterna med våra föräldrar så säger dom att vi är ouppfostrade. Här i Senegal accepteras inte barns rätt att uttrycka sig. Det är stor skillnad mellan landsbygd och storstad hur barnets rättigheter respekteras. När man åker inåt i landet ser man att barn har det mycket svårare, särskilt när det gäller hälsan. Inte heller barns rätt till utbildning respekteras. Det är också en stor skillnad mellan pojkar och flickor.

Många tycker att det är bättre att flickor stannar hemma och tar hand om hushållssysslor. Pojkars rättigheter respekteras mer. Men det är ju konstigt, för vi har samma rättigheter. Min stora inspiration är alla dom som vi har läst om i Globen. Så vill jag jobba. Jag vill jobba med att hjälpa barn eller se till att vuxna förstår vad barnets rättigheter betyder. Därför tycker jag att WCPRC är bra, som lär oss om barnets rättigheter och visar att det går att göra något för att förbättra för barn.” Coumba Niang, 16

Straffa den vuxne!

”

När man ser en vuxen slå ett barn och inte respektera barnets rättigheter ska den personen varnas. Om det händer igen så borde man sätta den personen bakom galler i en eller två dagar. Om en lärare slår ett barn så kan man hota med att ge läraren sparken. Då skulle läraren aldrig våga slå barn igen. Nästan alla i Senegal har under sin skoltid blivit slagen av en lärare. Och det handlar inte bara om ett slag, det kan vara fyra, fem, sex slag framför hela klassen. Det borde vara förbjudet för vuxna att slå barn. Dom gör det nog för att dom vet att vi barn inte har något att sätta emot.” Migui Harame Ndiaye, 17

➼

Maïmouna ber

Räknar pärlorna på bönebandet

2-8 Senegal sve.indd 8

05-11-17 13.58.38

Bli inte med barn! ”Först studerade vi pristidningen i grupper. Sen hade vi en debatt och var och en av oss sa vad den tyckte. Flickan i Bolivia som fått barn fick mig att tänka på att vi måste tänka på vår framtid innan vi blir med barn. I Brasilien blir många flickor med barn mycket tidigt och de vet inte hur man ska ta hand om ett barn.” Carine Garcia dos Reis, 12, Brasilien

Vi är lika ”Det är intressant att få fatta sitt eget beslut i världsomröstningen. Jag lärde mig av WCPRC att vi barn inte är så olika varandra, förutom de möjligheter vi får i livet. Vi är barn, men vi har samma rättigheter som de vuxna. Vuxna måste förstå att barn har sina egna tankar. Den vanligaste kränkningen av barnets rättigheter här är att barn måste arbeta.”

Vuxna tror inte på oss ”Det är viktigt att vi röstar. Genom att rösta kan jag hjälpa andra barn och det är en möjlighet att säga min mening. Många vuxna tror inte att vi barn kan ha åsikter om sånt som skolan och samhället. I skolan till exempel, när någon gör något mot ett barn och barnet klagar, säger läraren att barnet ljuger och att det måste finnas en vuxen som talar om att det verkligen hänt. Alla barn har rätt att studera och att inte behöva arbeta. Och att ha en familj. När vi firar Fars Dag i skolan gråter många barn för att de inte har någon pappa. I Brasilien respekteras inte alls barns rätt till utbildning. Det är ett stort problem här med barn som håller på med droger och vapen.”

Respektera svartas rättigheter! Lucas röstar.

”Jag gillade verkligen att vara med i Global Vote. Jag var så glad att Mandela och Graça fick vårt pris. Här i Brasilien respekteras de svartas rättigheter ibland, men inte alltid. Det måste bli en ändring på det! Barn under 16 år får inte arbeta, men jag ser många barn som är prostituerade eller som säljer saker vid trafikljusen. Det viktigaste för ett barn är att få utbildning.” Lucas da Silva,11, Brasilien

TEXT: CHRISTIANE SAMPAIO FOTO : CARLOS FR ANÇA

Samanta Neli Rosa, 12, Brasilien

Barn kan fatta egna beslut! ”Jag är stolt över att vi barn har rättigheter, och glad över att ha fått vara med och rösta. Vi ska hjälpa till att sprida kunskap om barnets rättigheter, för barn klarar att fatta sina egna beslut. Jag vill själv hjälpa alla barn jag kan.”

TEXT: MONWARIN BOONTANG & SAIRUNG R AKSACHORB FOTO : SATHIT SITIRIKIT

Rawiporn Rangponsumrit, 11, Thailand

Thanadhol Pharnusopon, 12, Thailand

9 Bras SVE FRA.indd 9

05-11-18 09.12.50

Röstning på Mandelas fångö Nelson Mandela

Robben Island är en liten ö 10 km utanför Kapstaden i Sydafrika. Här sov Nelson Mandela på en Mandelas filt på golvet i sin cell varje natt mugg och fat. under 16 av sina 27 år i fängelse. Robben Island var en fångö som det var omöjligt att rymma ifrån. Idag jobbar många på ön som tidigare varit politiska fångar där. Deras barn reser, om det inte är storm, med båten ut till öns lilla skola varje dag. 2005 var de för första gången med i Global Vote.

TEXT: MARLENE WINBERG FOTO : MARIUS VAN NIEKERK & BO ÖHLÉN

För alla barn

Nelson Mandelas cell på Robben Island.

”WCPRC är för alla barns rättigheter. Att vi alla har samma rättigheter och att priset tillhör oss alla betyder att vi är jämlika. Jag hatar att se människor dö av aids och hunger. Det är våra två värsta problem i Afrika. Jag vet inte hur vi ska kunna stoppa dem. Men jag vet att om vi kan vår rättigheter blir vi starkare.” Bulewa Booi, 13

Jag var en av många ”Jag kände mig som ett av många barn i världen, som gör sitt eget hemliga val. Jag lärde mig att även om du är fattig kan du göra mycket. Om de vuxna kände till barnets rättigheter, och slutade med att utsätta barn för övergrepp, så

skulle barnens liv bli mycket säkrare och gladare. I Sydafrika är det för mycket brott och våld. Det finns gangsters som gör barn illa. Jag vill säga till de vuxna att de måste behandla mig som de själva ville bli behandlade

WCPRC bevisar barnets värde

när de var barn. Jag älskar att spela fotboll med mina kompisar. Jag gillar också en stor biff med vit sås, en hel kyckling, potatis och ris.” Ayanda Ndika, 12

Robben Islands Global Vote-valurna.

”Jag gillade att tillverka valboxen med snäckor från stranden och det hemliga valbåset. Jag tycker att WCPRC både visar och bevisar barnets värde. Priset visar att om du kan dina rättigheter när du är barn, kan du barnets rättigheter även när du blir stor. Och vi kan förändra världen om inga vuxna utför brott och övergrepp. Kan du inte dina rättigheter kan du heller inte kämpa för dem. Vuxna ska inte skrämma barn. Barn blir skrämda när det är våld och vuxna skriker åt varandra. Jag hatar brott och gangsters och skulle vilja bo på en plats där det inte begås brott.” Lefa Kawa, 14 10

10-11 Sydafr SVE FRA.indd 10

05-11-17 14.50.16

FN-helikopter landar ”Röstning för en ny värld”, skrev The Zululand Observer när Holy Childhood School hade sin världsomröstning. Eleverna hade arbetat länge med WCPRC och förberett sin omröstning. En landningbana hade markerats för – den mänskliga – FN-helikoptern som kom med valobservatörerna. Valutrustningen hade lånats från landets valkommission och allt som hör ett val till fanns på plats.

Kan säga ifrån ”WCPRC lärde mig att jag har olika rättigheter och att jag har ett val. Jag behöver inte göra sånt som jag tycker är dåligt ens om en vuxen säger till mig att göra det. Om du kan dina rättigheter kan du säga ifrån, att det är olagligt med barnarbete. Där jag bor vallar en del barn boskap istället för att gå i skolan. Föräldrarna går till arbetet och ingen annan kan ta hand om boskapen. Jag vill ändra det så att barnen kan få gå i skolan på morgonen och valla boskapen efter skolan. En del vuxna tror att barn bara finns för att serva dem. De glömmer att de brukade vara som vi; barn. Vuxna skrämmer oss. Det innebär att de inte vill att vi ska få en bättre framtid!”

Msawandili Zungu från pressen intervjuar Travis Frank och Khulu Gama.

Lärde mig hur viktiga vi barn är ”WCPRC lärde mig hur viktiga vi barn är i hela världen. Och hur allvarligt det är att mobba eller slå oss. Det är faktiskt olagligt. Barn är också människor och WCPRC lärde mig att utan barnen finns det ingen framtid. Det är viktigt att känna till sina rättigheter om ett barn utsätts för något det inte vill, som att behöva arbeta. Då måste man veta att man har rätt att säga nej. Jag skulle vilja säga till den vuxne att våra rättigheter är lika viktiga som dina rättigheter, så gör inget mot oss som du inte vill att man ska göra mot dig.” Travis Bamford, 12

Msawandile Zungu, 12 Nthando Mlambo

Vill starta kampanj mot övergrepp ”WCPRC lärde mig att alla barn över hela världen har samma rättigheter. Jag har också lärt mig att många barn inte får sina rättigheter respekterade. De flesta barn får stryk av sina föräldrar för ingenting. Jag skulle vilja fråga

10-11 Sydafr SVE FRA.indd 11

barn om deras föräldrar eller andra vuxna behandlar dem illa. Om det är så skulle jag vilja starta en kampanj och hjälpa alla utsatta barn att rapportera övergreppen mot dem till polisen.

Jag vill berätta för vuxna hur värdefulla mina rättigheter är. Jag vill också säga till dem att de alltid måste komma ihåg att respektera mina rättigheter.” Khulu Gama, 11

05-11-17 14.50.26

Världens största skola City Montessori School i Lucknow i Indien, är med sina c:a 30 000 elever i 700 klasser världens största skola. Varje år är skolans elever med i Global Vote.

Lyssna till oss! TEXT & FOTO : EVA BENDZ, BAREFOOT COLLEGE & CMS

”Jag kände mig stark och stolt över att vara med i Global Vote, och jag tror att vårt pris har en enorm betydelse. Varje barn bör få sina rättigheter uppfyllda, som att få gå i skolan, ha ett bra hem och slippa bli brutalt behandlad. Många barn här måste arbeta under omänskliga förhållanden och förlorar sin barndom. Vuxna måste acceptera att vi barn har egna tankar, och att våra idéer är värda att lyssna till. De måste sluta att tro att barn ska synas, men inte höras.”

”Att vara med i Global Vote var som att en dröm blev sann, eftersom det var ett stort ansvar vi fick. Barn är inte bara en del av samhället idag utan också framtidens hopp, och borde få vara med och fatta beslut. Det värsta är att de vuxna underskattar oss. Vi barn borde få en plattform att uttrycka våra åsikter ifrån, på samma sätt som WCPRC ger oss den möjligheten. Det är barnen som är den bästa möjligheten till utveckling för världen, och vi borde få en chans att säga vår åsikt.”

Aradhna Wal, 16

Aishwarya Chaturvedi, 14

Ge barnen en chans!

Barnens statsministe Flera tusen barn i Barfotaskolans hundratals kvällsskolor i Rajasthans ökenområden i Indien, deltar varje år i Global Vote. De flesta av barnen arbetar från tidig morgon och går i skolan på kvällarna.

Barnen i skolorna väljer sin egen Barnens Riksdag och regering, som är med och bestämmer i skolorna och i byarna. Hela regeringen är med och röstar i Global Vote (möt regeringen på www.childrensworld.org).

Lek och målning 12

12-13 Indien sve.indd 12

05-11-18 08.48.19

...och världens minsta ska rösta!

a röstade...

Kanske är French Pass School på Nya Zeeland världens minsta skola. Där går bara fyra elever. Skolan är nu Global Friend. Skolans enda elever bakom skylten där mittentexten är på maorispråket. Maorierna var de första som bosatte sig på Nya Zeeland. De kom från Polynesien for tusen år sedan.

Diskriminera inte flickor! ”Det känns fantastiskt att få vara med i Global Vote. Jag tycker att det värsta är diskrimineringen av flickor. De vuxna borde behandla pojkar och flickor jämlikt och ge flickor samma möjligheter som pojkarna får. De vuxna borde också behandla barnen kärleksfullt och inte bara bestämma över dem.

ter röstade Statsministern Santosh, 13 år, berättar: ”Barnets rättigheter är viktiga för att de ger barnen möjlighet att säga sin mening. Den viktigaste rättigheten är utbildning. WCPRC lär oss

Magiska Krutis skola röstade När jag blir stor vill jag arbeta för att förbättra för barn i världen.” Shweta Srivastava, 13

om människors arbete för barnets rättigheter och lär oss, de fattigaste av de fattiga, om hur viktigt det är att rösta. På dagarna vallar jag getterna, hämtar vatten, samlar kogödsel, lagar mat, diskar och städar. På kvällarna mellan halv sju och halv tio går jag i skolan.” Santosh

Kruti Parekh är Indiens första provsrörsbarn, Indiens f d yngsta magiker, tidigare jurymedlem för WCPRC och nu Honorary Adult Friend! Kruti, nu 21 år, har i många år stöttat en skola för fattiga barn för pengarna hon får för sina trollerier. Skolan heter Sharada Mandir High School och ligger i Mumbai. Den är nu med i Global Vote för fjärde året. Många av eleverna arbetar också.

Jag blir lycklig ”Jag blev glad när jag förstod att jag kunde vara med i Global Vote. Det gör mig lycklig. Jag är ledsen när jag ser alla barn i Indien som inte går i skolan utan lever på gatorna.” Nandini Shirke, 12

Global Vote-röstning

Mer om Kruti på www.childrensworld.org 13

12-13 Indien sve.indd 13

05-11-18 08.48.37

Fotbollsspelare för barnets rät I Kongo Brazzaville har Centre Gothia Cups fotbollsskola för första gången varit med i världsomröstningen.

TEXT: ANDRÉ MK ANDAWIRE FOTO : TOR A MÅRTENS

Omröstningen hjälper barnen ”Barn bör få känna sig älskade och önskade. Om alla barn i hela världen var med i världsomröstningen, skulle det hjälpa dom att kräva sina rättigheter. Jag skulle vilja ha ett exemplar av Globen varje år för att få en chans att veta vad som händer i världen, särskilt det som gäller barn. När vi röstade valde jag Ana Maria för att jag tycker mycket om att hon tar hand om gatubarn. Jag skulle vilja att andra gjorde likadant som hon, för det finns många barn som inte har några familjer i länder som är i krig.” Goma Makela Emente, 16

Alla världens barn borde delta ”Tack vare tidningen Globen har jag lärt mig om mina rättigheter som barn. Jag önskar att alla barn i världen deltog varje år i världsomröstningen. Jag vet att många vuxna i mitt land inte känner till barnets rättigheter. Under perioderna av krig här i Kongo (1993, 1997, 1998 och 1999) känner jag kvinnor och barn som utsatts för övergrepp av militärerna. Dessa personer måste straffas för brotten dom har begått mot barnen och mot våra mammor.” Massala Chanelle, 17

Åh, pappa Mandela! ”Jag önskar att det nästa gång finns åtminstone ett tiotal Globen på min skola. Jag röstade på Mandela, för han har varit en bra pappa och vet hur man tar hand om barn. Åh, om han ändå vore min pappa!” Nkoussou Cherita, 13

Boumina

Livrädd för tortyr ”Jag visste inte att det i ett hörn av världen fanns personer som kämpade för att flickor ska få gå i skolan. Jag skulle vilja vara som Graça Machel, som försvarar barnets rättigheter, framför allt flickornas. Jag hoppas att priset fortsätter att uppmuntra människor som hon. Jag är livrädd för vuxna som torterar barn som oss när det är krig och använder våld av alla slag. För varje dag finns det fler och fler gatubarn i mitt land och jag frågar mig varför? Jag är rädd att bli som dem. Barnen bor i garage, på marknader, under broar, i klassrum …” Boumina Marina, 13

14-15 Kongo.indd 14

05-11-16 17.43.15

ättigheter Tårta för barnets rättigheter I Vängeskolan i Uppsala bakar man alltid WCPRCtårtor, för att fira att man efter många veckors arbete med WCPRC haft sin världsomröstning.

Barnens val ”Jag går i en fotbollsskola och har för första gången i mitt liv deltagit i en världsomröstning för barnets rättigheter. Jag visste inte att jag också kunde delta i en omröstning och göra ett val. Jag tycker att det är värdefullt att det å ena sidan finns vuxna som försvarar barnets rättigheter och å andra sidan, att det är vi barn som får göra ett val.” Mounkala Essema, 15

Betyder mycket för mig “Att få arbeta med priset betyder väldigt mycket för mig. Jag får lära mig hur andra barn har det och att det finns människor som bryr sig om barn och deras rättigheter. Det här är ett bra sätt att arbeta med barnkonventionen. Jag får göra ett val som räknas på riktigt, det känns som att min röst verkligen betyder något! Jag önskar att alla barn kunde få ta del av detta viktiga arbete.” Tine Sundberg, 12, Sigtuna

Följ barnets rättigheter! “Förut hade jag ingen aning om vad Jordens barns pris var. Men nu lär jag mig mycket för vi jobbar med Globen. Det är roligt. Och det är roligt att rösta. Det är viktigt att alla får säga vad dom känner. Alla ska följa barnets rättigheter. När vi röstat brukar vi få bullar eller något annat gott.” Zainab Khamis, 11, Uppsala

Ge inte upp! Vi existerar! ”Det är första gången i mitt liv som jag deltar i en omröstning. För oss är det ett tillfälle att visa dom vuxna att vi existerar och att vi verkligen vill att våra rättigheter respekteras av dom. Jag hatar föräldrar som skickar sina barn att leva på gatan.” Boukangou Bauzouzi, 17

“Det är synd om barn som måste bli soldater. Vi kan göra mycket för dom. Jag har lärt mig mycket av Jordens barns pris, om att många bryr sig om dom fattiga och att man inte ska ge upp. Barnens pris är väldigt bra.” Pavel Kerim, 10, Uppsala

Bra att barn får rösta “Det är jättebra med barnens pris och att barn får rösta. Det är bra att barn jorden runt röstar och bestämmer tillsammans. Jag tycker det känns bättre än när vuxna röstar. Alla barn i världen ska ha samma rättigheter och den viktigaste rättigheten är att få gå i skolan, men det är inte alla barn som får det.” Emma Gottfridsson, 10, Kalmar

14-15 Kongo.indd 15

05-11-16 17.43.22

Meena älskar skolan o

Meenas morgonsysslor känns lätta idag. Medan hon leende sopar framför familjens hus tänker hon på dagens omröstning i ökenskolan i Pakistan.

TEXT: BRIT T-MARIE KL ANG FOTO : PAUL BLOMGREN

Valurnan, den gamla burken, som färdas på kamel genom öknen.

eena kokar te, diskar och lagar mat, hämtar vatten, städar, syr och mycket mer. Men hon känner ändå att hon har det bra. – Jag får gå i skolan. Mina storasystrar som inte fått det har alltid stöttat mig. Jag vill ha så mycket utbildning som möjligt. – Det känns inte som om barnets rättigheter gäller oss. Här skickas barn i arbete hela tiden. Flickor och

Meenas sjalar till fest och vardags.

pojkar har olika regler. Min bästa vän Sasvi fick bara gå två år i skolan. Meena och hennes skolkamrater har förberett sig väl för dagens omröstning. – Vår lärare har berättat för oss och sen har vi läst i pristidningen, som också översatts till vårt språk sindhi. Alla kandidaterna har arbetat bra för barnets rättigheter.

Meena fick sin fina blå dräkt när storasyster gifte sig…

16-21 Pakistan.indd 16

05-11-20 10.47.51

n och Global Vote

Meena Bai, 12 Bor i: Byn Taryano i Tharöknen i Pakistan. Viktigaste rättigheter: Utbildning, vila och lek. Viktigt: Att flickor får utbildning. Min bästa vän får inte gå i skolan. Vill bli: Lärare eller läkare.

Kamelen kommer! När det är sen eftermiddag ropar någon: – Han kommer! Han kommer! Meena och hennes kompisar springer Shiv Lal, hans kamel och valurnan, den gamla plåtburken, till mötes. Meena får valburken, som färdas från skola till skola i öknen, och bär den upp mot skolan, där allt nu är klart för världsomröstningen.

Hur mycket vatten hämtar Meena?

…och den röda sjalen

➼ Kamelen kommer med barnens valurna.

16-21 Pakistan.indd 17

05-11-16 17.57.38

TEXT: BRIT T-MARIE KL ANG FOTO : PAUL BLOMGREN, BRIT T-MARIE KL ANG & BRIC

Barnen bläddrar i Globen och läser texterna de fått översatta till sindhi. De diskuterar barnets rättigheter och priskandidaternas insats.

Meena gör sitt val i valbåset av två charpay-sängar, som ställts på högkant.

Efter rösträkningen skrivs skolans röstresultat noga ner för att rapporteras till Sverige. Sen börjar firandet av världsomröstningsdagen med te, kex och dans.

Röstande barn hjälpte gammal kvinna När Aisha och hennes kompisar i Mardan i Pakistan gick till skolan för att rösta i Global Vote var de nytvättade, hade nystrukna kläder och var förväntansfulla. De fl esta av dem har föräldrar som är skuldslavar på tegelbruk. ”Det var en härlig dag. Jag var med i valkommittén. Omröstningen är hemlig, så ingen kan tvinga mig till något. Vi är fria att tänka själva. Priskandidaterna är bra förebilder för oss och visar att vi som är fattiga själva kan göra något för förändring. När jag blir stor vill jag hjälpa dom sjuka och jag drömmer om att det ska fi nnas ett sjukhus för fattiga i mitt område. Nyligen hjälpte vi en gam-

mal kvinna som stod utanför skolan. Vi såg att hon var fattig och orolig. Hon kom från Afghanistan och bodde hos släktingar här, men hon hittade inte hem till dom och mindes ingen adress. Vi barn bestämde att hon skulle få bo i skolan. Grannarna ordnade en säng och gav henne te och mat. Varje dag planerade vi för hennes mat och alla hjälpte till, lärarna också. Vi samla-

de in 1 rupie mynt (15 öre) från alla som kunde ge och hjälpte henne att starta en liten affär där hon kunde sälja chips och smågodis till oss på rasterna. Hon hade värk i ett ben och vi hjälpte henne till doktorn och köpte medicin för pengarna vi samlat in. En pojke föreslog att vi skulle sätta in en annons i en tidning och efter en tid kom en man med tidningen i handen. Kvinnan var hans mamma. Hon bodde i vår skola en månad. Innan hon gick iväg med sin son tog hon farväl av oss alla, en efter en.”

16-21 Pakistan.indd 18

05-11-16 17.57.53

Meena rädd om vattnet

Kamelen bär hem fem lädersäckar med vatten från brunnnen. I varje lädersäck ryms – Vatten, ja det är livet. Utan det sex krukor vatten och i vatten överlever vi inte här i varje kruka ryms det 14,6 liter vatten. öknen, säger Meena. Meena är rädd om vattenUtan familjens kamel skulle dropparna. Varje dag använMeena och hennes bror inte få der hon: Tvätt av ansikte, mun, hem allt vatten familjen behöhänder, armar och fötter på ver från brunnen. Tre fattiga morgonen 2 l. Dusch varje dag familjer i byn, som varken äger 8 l. Fem glas med vatten 1,5 l. en åsna eller en kamel, har på Hennes del av veckotvätten av grund av torkan tvingats lämkläder 17,5 l per vecka, 2,5 l na öknen för att söka arbete. De hamnar då lätt i skuldsla- per dag. Fyra koppar te 0,6 l. Hennes del av matlagning och veri. Det var så det gick till disk 2,7 l. Handtvätt 0,1 l. när jurypojken Mangha Rams familj blev slavar åt en Efter toalettbesök 1,5 l. jordägare.

Krukan rymmer 14,6 liter. Fem muggar vatten.

Skopa till teet.

Vinn en priströja! Hur mycket vatten använder Meena på en dag, en vecka, en månad (30 dagar) och ett år (365 dagar)? Skicka in svaren. Berätta också hur mycket vatten du själv använder, till vad och totalt, samt hur du får ditt vatten. WCPRC T-tröjor lottas ut. Använd formulär på www.childrensworld.org eller skicka fax eller post.

Tegelarbetarbarnen röstar I Pakistan har en grupp unga människor startat organisationen BRIC. De var själva tidigare barn i skuldslavfamiljer och tvungna att arbeta på tegelbruk. 2005 hjälpte BRIC barn i 31 läscenter och skolor att vara med i Global Vote.

Khuram, 13 år, arbetar på ett tegelbruk. Det är ett tungt jobb. Han blev glad när han tillfrågades om han ville vara valarbetare för WCPRC. Han berättar: ”Jag vill att alla som arbetar på tegelbruk ska få utbildning. Jag har fått lära mig

Khuram är valarbetare och tegelarbetare.

16-21 Pakistan.indd 19

läsa i läscentret och drömmer om fler sådana ställen. Jag fick lära mig om kandidaternas arbete för barnen. Vi gjorde valurnor och åkte ut till skolorna. Vi förklarade väldigt noga. Alla fick se att valurnan var tom när valet började, och att det inte var något valfusk. Vi var så glada, för vi kände att vi gjorde något som var bra.”

Vallokal för tegelarbetarbarn.

05-11-16 17.58.04

Khaliq behandlad som terrorist

”Jag vill ändra så att alla vi som tillhör folkgruppen marritribe ska få utbildning, både pojkar och flickor. Jag hoppas att skolan aldrig ska ta slut och att jag ska få fortsätta att studera länge, länge… I år fick vi lära oss av priskandidaterna om en svår sjukdom. När föräldrar får denna sjukdom blir det mycket svårt för barnen. Ibland dör föräldrarna och då hjälper priskandidaterna barnen. Vi får bestämma själva hur vi röstar och ingen kan se vem vi röstar på.”

TEXT: BRIT T-MARIE KL ANG FOTO : PAUL BLOMGREN & BRIT T-MARIE KL ANG

Nabi Jahn, 11 år, Quetta, Pakistan.

”Jag vill göra min by ren och ta bort allt skräp som ligger överallt. Jag gillar den hemliga omröstningen. Ingen annan vet hur du röstar. Priskandidaterna, som gör saker för barnen, är bra förebilder för oss.” Suleiman, 13 år, Mardan i Frontier, Pakistan

Khaliq Dad, 12 år, från Quetta i Pakistan är livrädd. Polisen kom till det fattiga område där hans familj bor och förstörde allt. Invånarna anklagades för att vara terrorister. – Polisen kommer fortfarande varje natt. Jag är så rädd att jag inte vågar somna, men vill inte heller vara vaken, berättar Khaliq. Det bästa som hänt Khaliq sedan polisens attack är skolans Global Vote dag.

–

lla vi som går i marricampskolorna i Quetta träffades för att ha vår omröstning tillsammans. Det var en underbar och rolig dag. – Min högsta önskan är att kunna få fortsätta min utbildning och att vi som tillhör folkgruppen marritribe ska få rent vatten och el, säger Khaliq. Marritribe kom från Afghanistan för femton år sedan. Polisen kommer! ”Det var natt när polisen kom. Dom var många fler än vi. Jag vaknade av att beväpnade poliser med två gläfsande hundar kom in i vårt hem. Dom drog fram alla våra saker, tog mina skolböcker och rev sönder dom. Vi bor granne med skolan och jag hörde hur dom bröt upp dörren. Dom slängde våra böcker på golvet, tog bandspelaren som vi använder till engelska, rev upp biblioteksväskan och vräkte ut böckerna på jordgolvet. Sedan eldade dom upp skoldörren. Svarta tavlan slängde dom också på elden. Det var poliser överallt. Dom sa att dom sökte efter

– Vi har ingen dörr längre, som vi kan låsa på natten. Polisen förstörde den. Jag är så rädd att jag inte vågar somna, förklarar Khaliq.

en vapenfabrik och att vi var terrorister. Men vi har ingen el, hur ska vi kunna ha en vapenfabrik? Dom sa till kvinnorna att komma ut med sina värdesaker. Det var kallt den natten och regnet öste ner. När kvinnorna kom ut tog polisen deras småsummor med pengar och deras saker. Männen flydde upp i bergen för att inte bli arresterade. En av dom hann inte med. Han är 80 år och sjuk. Honom satte dom i fängelse. Poliserna uppträdde som tjuvar och rövare. Dom hittade aldrig några vapen så dom la alla vapen dom själva haft med sig i en stor hög och fotograferade av dom. Dom visade fotot för tidningarna som skrev att det var våra vapen. Jag kommer aldrig att glömma dom hemska dagarna. Det fi nns ingen rättvisa. Vi har protesterat, men polisen förstörde våra plakat. Och fortfarande har vi inte fått tillbaka något av allt dom tog ifrån oss.”

16-21 Pakistan.indd 20

05-11-16 17.58.15

Samina es esclava – Trabajo todos los días de la semana haciendo alfombras. No tengo nada de tiempo libre. Voy al trabajo cuando sale el sol y vuelvo a casa cuando el sol se pone, cuenta Samina, que vive en el desierto de Thar, en Pakistán. La familia de Samina pidió un préstamo al dueño de la tejeduría de alfombras. Eso la convierte en esclava por deudas y ella no puede negarse a trabajar para él.

Nihal votó Nihal, 12 años, del pueblo de Vakrio en el desierto de Thar, Pakistán, tuvo que trabajar como esclavo haciendo alfombras. Ahora va a segundo grado y participa en la Votación Mundial.

Así estaba sentado Nihal todo el día cuando trabajaba.

“

uando estuvimos listos para votar hicimos una estación electoral y paramos unas camas charpay para armar un compartimiento electoral. Me gustan todos los candidatos al premio porque trabajan muy bien por los derechos del niño. Los niños necesitamos tanto que nos amen como que respeten nuestros derechos. ¡Y debemos conocerlos! Comencé a trabajar cuando era muy pequeño, tan pequeño que no sabía dónde estaba mi ropa... Era tan pesado hacer alfombras. Me daba dolor de espalda y me cortaba los dedos. No quería trabajar, pero tuvimos que pedir dinero prestado

al dueño de la tejeduría porque mi mamá estaba enferma. Extrañaba poder ir a la escuela, pero como era esclavo por deudas no podía. Siempre soñaba con ser libre. Hace tres años fi nalmente lo logré y ahora voy a la escuela. Si pudiera cambiar algo, acabaría con la esclavitud por deudas en las fábricas de alfombras de aquí y me ocuparía de que los niños fueran liberados y fueran a la escuela. Cuando sea grande voy a trabajar por los derechos del niño. Especialmente, por aquellos niños que son esclavos por deudas o niños trabajadores. Quiero conocer a

Cuchilla para alfombras.

los que deciden sobre la vida de los niños y decirles que deben respetar sus derechos. También quiero conocer a los padres. Debemos encontrar un sistema para liberar a los niños. Los niños tienen derecho a estar con sus padres, a recibir amor, a tener un hogar, libertad, respeto por sus pensamientos y a que se escuche con atención lo que tienen para decir. Cuando elegimos nuestro consejo de alumnos, hicimos igual que en la Votación Global Mundial. Había tres candidatos para cada lugar, entre los que elegimos.”

Horquilla para alfombras.

16-21 Pakistan.indd 21

05-11-16 17.51.06

TEXTO Y FOTO : BET T Y OKERO

Se discrimina a El gobierno los huérfanos debe ayudar “Soy huérfana y vivo con mis hermanos. Muchos niños huérfanos de aquí son discriminados y sienten dolor. Tienen que hacer muchas tareas en su hogar y a menudo son golpeados. No tienen nada de ropa. Si pudiera, construiría una gran casa para ellos y me ocuparía de que tuvieran comida, ropa y fueran a la escuela. Me gustó leer la revista del premio. La votación estuvo bien, fue la primera vez que hicimos algo así y fue una votación secreta. Definitivamente voy a votar de nuevo el año que viene.” Amina Mwashamu, 14, Kenya

“Aquí se violan los derechos de la mayoría de los huérfanos. Cuando los huérfanos de mi escuela van a su casa no tienen nada de comer y cuando vienen a la escuela se quedan dormidos en el salón de clases porque están tan cansados y hambrientos. El gobierno debe ayudar a los niños huérfanos. El Globo muestra que es importante cuidar bien a los huérfanos. Fue bueno que los niños pudieran expresarse tan libremente sobre su vida y sobre cómo recibieron ayuda. Me sentí bien al ver cómo se puede hacer feliz a los niños y mejorar su vida.”

¡Sin sobornos en nuestra elección! “Me gustó mucho leer El Globo y me sentí bien al poder participar en una votación en la que no se repartió dinero ni otros sobornos. Los relatos de la revista llegaron a mi corazón y me dieron esperanza, sentí que si llegara a quedar huérfana habría alguien que cuidaría de mí. Leer acerca de personas que hacen algo para ayudar a los niños fue alentador, la gente en verdad puede contribuir a que la vida de los niños sea mejor.” Mwanaisha Yusuf, 15, Kenya

Brian Ouma, 14, Kenya

¡Los niños, lo más importante!

TEXTO Y FOTO : MAGNUS NORDGREN

“Es importante que los adultos sepan cómo deben tratar a los niños, de modo que respeten más nuestros derechos. ¡Los niños somos más importantes que todo lo demás! Los padres deben consultar a los niños cuando hay problemas en la familia o cuando deben tomar

decisiones importantes. Sin respeto por los derechos del niño, viviríamos en un mundo donde nosotros los niños no tendríamos ninguna influencia. Es bueno que podamos trabajar con WCPRC. Los niños debemos luchar para que se respeten nuestros derechos. Aprendí mucho. Leímos El Globo, escribimos textos propios y hablamos mucho sobre los derechos del niño. Ahora siento que los niños podemos hacer algo para mejorar nuestra situación y que puedo protegerme a mí misma y a mis derechos. La Votación Mundial es importante porque las personas de todo el mundo deben mejorar en cuanto al

respeto por los derechos del niño. Espero con ansias el WCPRC del año próximo. Quiero ser maestra para enseñar a los niños a que sepan más sobre sus derechos y a que puedan protegerlos. Así también podré ayudar a niños que son más pobres que yo.” Ludis Troya Fonseca, 11, Colombia

22 KenyaCol.indd 22

05-11-18 08.55.28

¡Los derechos del niño son buenos para el país!

Cola de la Votación Mundial en Costa de Marfil.

Que WCPRC llegue a los países en guerra “Quiero ver una revolución de los niños. Nosotros los niños debemos luchar por nuestros derechos; no es algo que llega solo. No entiendo porqué los adultos no respetan los derechos del niño. Sí, los niños son más bajos que los adultos, pero a la vez se dice que los niños aprenden cosas nuevas más rápido. Los adultos deben comprender que también ellos aprenden de nosotros. WCPRC está bien, es un modo de valorar los derechos de los niños. Nos da a los niños la oportunidad de expresar lo que pensamos sobre nuestros derechos. Por eso está bien que el premio llegue a países en guerra. La guerra es la amena-

za más grande contra los derechos del niño. En vez de enviar a los niños a la guerra, los adultos deberían ocuparse de su educación. Los niños son el futuro; si maltratan a quien será el futuro, ¿entonces qué queda?” Wilfried Koffi Blaise, 14 Costa de Marfil

“De verdad pienso que WCPRC es bueno porque aprendemos lo que las personas hicieron por los derechos del niño. Yo no tenía idea de que había pobres en Sudamérica. El Globo me enseñó sobre lugares y niños de los que de otro modo tal vez nunca habría sabido. Usamos El Globo cuando hacemos trabajos grupales. Aprendemos mucho. También aprendemos cómo se hace una elección y lo que realmente significa la democracia. Creo que muchos no tienen idea de lo que implican los derechos del niño. Es una lástima, pues que las personas conozcan los derechos de los niños es bueno para el país. Los niños no son respetados. Los adultos nos golpean sin pestañear. Ocurre aquí en Costa de Marfi l. Los adultos golpean a sus hijos porque creen que es parte de la educación. Para mí, los derechos del niño se tratan de poder ir a la escuela. Es importante, porque allí los niños pueden aprender sobre sus derechos. De otro modo, no hay nadie que se los diga. Los adultos deberían aprender a poner a los niños en primer lugar. Sueño con trabajar por la justicia como abogada o jueza, en especial por la justicia de menores.” Ester D’urbal, 14 Costa de Marfil

23-27 Elfenben.indd 23

05-11-17 13.34.07

“¡Los niños del mundo tienen derech

TEXTO : ANDRÉ MK ANDAWIRE FOTO : TOR A MÅRTENS

La pequeña niña de gorro anaranjado salta sobre la mesa del patio de la escuela. Comienza con voz fuerte y clara: -Amigos míos, nos reunimos esta mañana por una elección. ¿Sabían que nosotros, los niños del mundo, tenemos derecho a votar? “Hay muchos niños que tienen trabajos pesados aquí en Costa de Marfi l. Y los adultos deben aprender que no pueden golpear a los niños, está prohibido. A menudo es difícil para los niños aquí porque no tenemos paz. En cambio, los niños deben poder jugar y leer. Me encanta leer. Mi libro favorito es Raíces, que se trata de un chico que es atrapado por cazadores de esclavos blancos. Cruzan el Atlántico con él. El libro se trata de la justicia y de la injusticia. Es tan terrible que se maltrate a las personas. Imaginen que Nelson Mandela hubiera vivido en esa época, habría podido salvar a las personas de ser esclavizadas.”

La almohadilla contra el fraude electoral.

Djénéba se inscribe y va a buscar la papeleta para votar.

Djénéba Quattara Mougpou, 10

¡Hola, amigo!

3 4

1 2 24

23-27 Elfenben.indd 24

05-11-17 13.34.12

El Globo hizo que me interesara p Adou Rodrigue Nguetta, de 12 años de edad, de Costa de Marfil, se interesó por los derechos del niño cuando leyó El Globo. Quiso saber más y fue de un ministerio a otro…

”

uerría viajar a Guinea, Congo, Liberia y Somalia, donde hay niños soldados, porque creo que allí se habla bastante poco de los derechos del niño. Es tan necesario allí como lo es en mi país. Estoy orgulloso de mi trabajo, que es lo más importante que existe. Cuento sobre los derechos del niño. Todo comenzó hace poco más de un año cuando papá, que es vendedor de diarios, vino una noche a casa con un periódico. Era El Globo e hizo que me interesara por los derechos del niño. Leí sobre los niños que viven en la calle,

El plato favorito Bollitos de plátano y mandioca. 26

23-27 Elfenben.indd 26

05-11-17 13.34.38

cho a votar!”

Djénéba Quattara Mougpou, 10 Vive en: Yopougon, Costa de Marfil.

Si fuera presidente: Djénéba en el compartimiento electoral.

Los adultos deberían conocer nuestros derechos

Prohibiría golpear a los niños. Ningún niño sería obligado a trabajar. Sueña con: Ser doctor y ayudar a los que están enfermos y sufren. Juego favorito: Saltar a la cuerda. Puedo saltar cien veces. Objeto favorito: Mi mochila de la escuela y mis libros.

“Vivo con mi tío. Él en verdad necesita aprender más sobre los derechos de los niños. No es malo, pero hay tanto en lo que debo ayudar. Debo hacer la limpieza, lavar a mi hermana pequeña y quedarme en casa. En la escuela leímos acerca de los derechos del niño y ahora sé que tengo derecho a ciertas cosas. Desearía que más adultos supieran algo sobre los derechos del niño. El Globo es bueno. Aprendí sobre los niños de otros países y cómo votar. En todo el mundo, los niños votan como lo hicimos nosotros. Es bueno que aprendamos cómo se vota. Muchos no lo saben.”

Si yo fuera presidente… “Si yo fuera presidente, comenzaría por crear un fondo de los niños. La mitad de todos los salarios iría al fondo. Luego levantaría escuelas, en especial para niños huérfanos y para niños con vih/sida. Además me ocuparía de que los niños que sufrieron la guerra y la violencia y los que tuvieron que vivir en la calle pudieran ir a la escuela. Como presidente, pondría mucha atención en controlar que los derechos del niño fueran respetados.” Ismael Karaboue, 15 Costa de Marfil

Rébéca Kablan Gnima, 11 Costa de Marfil

5 25

23-27 Elfenben.indd 25

05-11-17 13.34.27

sobre niños huérfanos y sobre niños que eran muy pobres y que no tenían nada. Hubo muchas cosas que reconocí de Costa de Marfi l, donde hay niños que lo pasan mal, mucho peor que yo. Fue entonces que me dije a mí mismo que debía hacer lo posible por ayudar a esos niños. ¿Quién sabe algo? Primero fui al ministerio de la niñez y la familia para averiguar más sobre cuáles son los derechos del niño. Me resultó difícil entrar al ministerio. Me preguntaron porqué había ido allí y se mostraron muy sorprendidos cuando dije que quería hablar con alguien que supiera algo sobre los derechos del niño. Al principio no

querían dejarme pasar. Pero fui tenaz y dije que tenía que poder hablar con alguien. El hombre que me recibió no tenía ninguna respuesta. Me aconsejó visitar otro ministerio, pero tampoco allí pudieron contestar mis preguntas. Luego me enviaron a la oficina de OIT de la ONU. Allí me preguntaron porqué estaba tan ansioso por leer sobre los derechos del niño. Les dije que había muchos niños que eran maltratados y que quería averiguar qué decía sobre los niños que son obligados a trabajar. Me dieron muchos papeles. Cuando leí sobre las organizaciones que trabajan por los derechos del niño en Costa de Marfi l, decidí visitar una de

ellas. Ahora ayudo allí. Recorro las escuelas y hablo acerca de los derechos del niño, de El Globo y del WCPRC. Tengo una credencial con mi foto y mi nombre. Fue útil, hace que los adultos me respeten más cuando comienzo a hablar de los derechos del niño. Hoy puedo hacer lo que quiero. Y eso es trabajar para mejorar la situación de los niños. Todos debemos hacer que los niños sepan que tienen derechos. Además, ¡tenemos que hablar con los adultos para que también ellos sepan cuáles son los derechos de los niños!”

TEXTO : ANDRÉ MK ANDAWIRE FOTO : TOR A MÅRTENS

a por los derechos del niño

Conteo de votos de la Votación Mundial.

¡Hola amigo! 3 4

1 2

5 27

23-27 Elfenben.indd 27

05-11-17 13.34.46

Los niños del jurado son expertos en los derechos del niño Un jurado internacional de niños decide quién o qué organización recibirá el World’s Children’s Prize (Premio de los Niños del Mundo) por su labor por los derechos del niño. ¡Y los niños que lo integran son, por experiencia propia, expertos en los derechos del niño! Los niños del jurado representan, en primer lugar, a todos los niños del mundo que tienen experiencias parecidas a las suyas. Pero también representan a los niños de su país y de su continente. Cuando es posible, componen el jurado niños de todos los continentes y las religiones mayoritarias. Se nombrará a un niño del jurado más antes del WCPRC 2006.

Maïmouna Diouf, 15 SENEGAL Ver páginas 2-8 Maïmouna representa a los niños que luchan para que los derechos del niño sean respetados.

Railander Pablo Freitas de Souza, 12, BRASIL “Mi padrastro a menudo le pegaba a mi mamá. Además vivíamos amenazados porque debía dinero a los traficantes de drogas. A veces, mamá debía pagar las deudas con su sueldo en vez de comprar comida para nosotros. Yo no soportaba la situación, y a los ocho años me escapé de casa y empecé a vivir en la calle. Robaba cuanto podía y lo vendía para comprar comida y otras cosas que necesitaba. Por las noches, dormía fuera de un banco en el centro de la ciudad, debajo de una lona. A menudo tenía miedo. Mi amigo me enseñó a fumar marihuana. Yo fumaba cada vez

28-31 Jurybarnen.indd 28

Hasana Hamid Hafed, 15 SAHARA OCCIDENTAL Hasana nació en un campamento de refugiados en medio del desierto de Argelia y allí ha pasado toda su vida. Sus padres son del Sahara Occidental, invadido por Marruecos hace casi 30 años. Desde entonces, unos 170.000 saharauis occidentales viven en grandes campamentos de refugiados en el desierto del Sahara. “Nunca he visto mi patria. Espero poder verla algún día. Pienso que todos los niños refugiados tienen derecho a

volver a sus países.” Todos los niños que viven en los campamentos van a la escuela. Allí no se puede cursar estudios superiores. “Pero quiero seguir estudiando en una escuela argelina. Porque quiero educarme. Todos en el campamento tienen los dientes marrones o rotos. Se debe a que el agua que bebemos es mala. Cuando sea grande quiero ser dentista. Quiero ayudar a mi pueblo a tener dientes blancos y sanos.” Hasana representa a los niños refugiados.

más y usaba también otras drogas. Robaba relojes, joyas, anteojos de sol y otras cosas en el centro. Le pedí una pistola al traficante que me compraba lo que yo robaba. Nunca la usé contra una persona, sólo disparé al aire y a una rata. Regresé a casa, pero la violencia allí seguía. Una vez mamá me preguntó si quería estar con ella o con mi padrastro. Le respondí que quería estar con ella. Me dijo que esperara. Escuché un disparo en la pieza donde dormía mi padrastro. Entonces me escapé otra vez. Mamá me encontró y como castigo me dio una paliza. No sabía qué hacer conmigo. Pero me llevó al Circo de Todo Mundo, donde los chicos como yo, pueden aprender números circenses. Vivo en el hogar del circo y voy a la escuela.

Ahora me va bien. Lo que más necesitan los chicos de la calle es amor.” Railander representa a los niños que viven y/o trabajan en la calle. Isabel Mathé, 14 MOZAMBIQUE Isabel nació un año antes de que se lograra la paz en Mozambique. Al menos dos millones de minas antipersonas habían sido colocadas en todo el país y, cuando Isabel tenía cuatro años, pisó una. Hubo una fuerte explosión y no se pudo salvar la pierna derecha de Isabel. En el hospital de Maputo le pusieron una prótesis. Estaba hecha de plástico y hierro y pesaba ocho kilos. Isabel no podía levantar la pierna nueva y le tomó medio año

05-11-18 09.35.31

Veronica Liberzon, 17 ISRAEL “El conflicto en mi país viola los derechos del niño. Todos los niños que viven aquí, tanto palestinos como israelíes, se ven afectados y viven constantemente con miedo de ser asesinados o de perder a alguien que quieren. Ya no me atrevo a ir a la escuela en autobús porque me da miedo que se suba un hombre bomba palestino. El año pasado murieron dos niñas de mi escuela cuando explotó un autobús. Muchos niños palestinos han

perdido a sus seres queridos y sus casas han sido destruidas por el ejército israelí. A causa del conflicto, a menudo los niños palestinos no pueden ir a la escuela. ¡Todo esto es una injusticia contra los niños! Nosotros no hemos creado estos problemas. ¡Son los adultos los que nunca pueden ponerse de acuerdo! Tanto los niños israelíes como los palestinos están cansados del conflicto. ¡Queremos la paz! Pertenezco a una organización de paz para israelíes y

Xola Dubula, 16 SUDÁFRICA Xola lucha para que los niños con VIH/SIDA y los hijos de padres con VIH/SIDA sean respetados y bien tratados. Su mamá es seropositiva. “La gente tiene miedo del SIDA y por eso reaccionan mal. Cuando mi mamá contó en la televisión que era seropositiva, el director la despidió. Nos tuvimos que ir a vivir en una barraca y no nos alcanzaba el dinero para comer. Pero ahora mamá

trabaja como educadora sobre el SIDA y hemos podido mudarnos a una casa de ladrillo. Quiero que la gente con VIH reciba medicina para que pueda sobrevivir y que los niños huérfanos tengan un buen hogar.” Xola forma parte de un grupo que apoya a niños afectados por el SIDA en el seno familiar. Visita las escuelas para enseñar a otros niños a no tener miedo ni maltratar a los afectados por la enfermedad. “Me dio valor oír hablar de

aprender a caminar de nuevo. Luego de ocho años, la prótesis de Isabel empezó a causarle rozaduras. – Oí hablar sobre un lugar lejano donde hacían piernas nuevas. Isabel se levantó en la madrugada, caminó el día entero y llegó a la clínica ortopédica de la Cruz Roja justo antes de la puesta de sol. Su nueva prótesis está hecha de aluminio y pesa menos. Ahora puede caminar rápido, pero la escuela

“de verdad” aún está lejos. La suya no tiene paredes ni techo. En la actualidad, se dice que no hay minas en Mozambique, pero Isabel sabe que aún quedan muchas en la zona. – Hay lugares a los que no se puede ir, pero nunca se puede estar bien seguro. Si llueve, el lodo arrastra las minas y van a parar a cualquier parte, dice Isabel. Isabel representa a los niños discapacitados y a los niños lesionados en la guerra.

Sukumaya Magar, 14, NEPAL “Cuando tenía 11 años, mis papás no tenían dinero para mandarme a la escuela. Había ido a buscar hierba para los animales cuando un señor me preguntó si quería trabajar en un hotel de la ciudad. Les conté a mis padres la propuesta. Dijeron que no, pero me esca-

palestinos llamada Seeds of Peace. Vamos a las escuelas y les contamos que realmente somos muy parecidos, y que de hecho es posible ser amigos de los que están “del otro lado” y vivir juntos en paz.” Veronica representa a los niños de zonas en conflicto y a los niños que participan en diálogos de paz.

Nkosi Johnson y de lo que hacía por los niños con SIDA. Cuando hablé con los profesores y los alumnos de mi escuela, no me acosaron como hacían los adultos con mi mamá.” Xola representa y lucha por los niños cuya vida se ve afectada por el VIH/SIDA. pé con el señor. En el tren hacia Mumbai, en la India, empecé a dudar. Allí me llevaron a un burdel. El primer mes me mandaron a un curso de baile. Pero luego me dijeron que tenía que empezar a trabajar en el burdel. Me negué y entonces me torturaron. Era como esclava y me obligaban a estar con hombres. Un día maravilloso después de dos meses, fui liberada y pude regresar a Nepal. Ahora voy a la escuela de Maiti Nepal. Cuando haya terminado de estudiar quiero ayudar a Maiti a luchar contra el contrabando de niñas y a alertarlas para que no sean engañadas como yo.” Sukumaya representa y lucha por las niñas expuestas al tráfico de niños y esclavizadas en burdeles, como también a todas las niñas víctimas de abusos.

➼ 29

28-31 Jurybarnen.indd 29

05-11-18 09.35.36

Mangha Ram Mehajar, 17 PAKISTÁN Mangha Ram nació en una familia esclava por deudas en Sindh, Pakistán. El terrateniente y su hermano han sido políticos y han ocupado puestos en el departamento provincial. El padre de Mangha Ram pidió un adelanto de sueldo y se generó una deuda que esclavizó a la familia hasta la Thomas Opio, 16 UGANDA “Llegaron una noche cuando tenía 12 años y nos llevaron a mí, a mi hermana y a mis dos hermanos. Nos ataron juntos y nos obligaron a marchar delante de los rebeldes. Después de una semana todavía mantenían atado a uno de mis hermanos. Una noche mi otro hermano pidió que lo dejaran ir a hacer pis. Vi cómo lo torturaron hasta matarlo mientras él pedía perdón por haber preguntado. Quedamos en medio del fuego cruzado con un helicóptero del gobierno y tres niños murieron. Mataron a dos niñas que ya no podían caminar porque tenían los pies hinchados. A mí me obligaron a hacer cosas terribles, tanto contra otros niños como contra adultos. Capturábamos a sus hijos y robábamos y quemábamos sus casas. Después de 14 meses logré escapar. Ahora voy de nuevo a la escuela. Para mí es importante la educación porque debo mantener a mi hermana y a mi mamá.” Thomas representa a los niños soldados y de zonas en guerra.

fecha. Nueve miembros de la familia trabajan para pagar la deuda, que nunca disminuye. No reciben pago por su trabajo, sino 180 Kg de trigo al mes. Tienen que venderlo para conseguir dinero para otras cosas. El dueño y el capataz a menudo les gritan insolencias y los golpean. “Cuando era chico, había oído que los niños iban a algo llamado escuela. Vi en la tele del dueño que los niños iban allí con ropa limpia y bonita y le dije a mi papá que quería recibir educación. Cuando papá le preguntó al dueño si me dejaba

Svetlana Krošténova, 17 REPÚBLICA CHECA Svetlana es cíngara (gitana). Como a todos los niños cíngaros, cuando empezó la escuela la pusieron en un grupo para niños con discapacidades mentales, a pesar de que era muy aplicada. Cuando las autoridades de la ciudad de Ustinad Labem decidieron levantar un muro alrededor de los edificios donde viven los cíngaros – porque “molestaban” a los demás – Svetlana y otros niños fueron allí y plantaron flores. De todos modos levantaron el muro, aunque luego fue derribado. – En Suecia la gente no pensaba que yo era mala o tonta, dijo Svetlana a un diario checo cuando regresó a casa, luego de trabajar con el jurado y en la ceremonia de entrega de premios 2001, su primer año en el jurado. – Cuando crezca, quiero ser doctora y ayudar a los niños, dice Svetlana. Svetlana representa a los niños de minorías étnicas acosados o discriminados.

ir a la escuela, primero se negó, pero finalmente accedió a condición de que siempre trabajara después de clases. Trabajaba todos los días en el campo, también días festivos y domingos, hasta que se ponía el sol. Mi hermanita y yo somos los primeros de la familia en ir a la escuela, junto con los hijos de familias esclavas de aquí.” Mangha Ram representa a los niños que trabajan, a los niños esclavos por deudas y a los que “no existen”, porque nadie registró su nacimiento.

Omar Bandak, 15 PALESTINA “Tengo una pesadilla desde los once años. Una noche mientras mirábamos la tele, escuchamos que sobrevolaba un helicóptero. Minutos después lanzaron un misil contra el edificio de al lado, donde funcionaba el cuartel central de la policía palestina y la patrulla fronteriza. Lanzaron muchos misiles, era como estar en medio de un terremoto. La noche siguiente vino un avión F-16 y lanzó un misil tras otro. Toda nuestra casa se sacudió y las ventanas se rompieron. Me puse a llorar y caí sobre los pedazos de vidrio. El cuarto misil fue el más fuerte, fuimos a casa de mi vecino y volé por el aire. Antes hacíamos excursiones a lugares como Jerusalén y Jericó. Hoy sólo podemos estar en casa y en la escuela de Belén. Aunque tenemos derecho a la educación, no siempre podemos ir a la escuela. Cuando hay toque de queda no podemos salir. Uno de los derechos del niño es sentirse seguro y a salvo, los chicos palestinos nunca nos sentimos así. Sólo queremos la paz y vivir sin tanques ni soldados. Quiero poder sentirme como los demás niños del mundo.” Omar representa a los niños que viven en zonas de conflicto y bajo ocupación.

28-31 Jurybarnen.indd 30

05-11-18 09.35.39

Idalmin Santana, 16 EE.UU. Idalmin tenía nueve años cuando su mamá y su papá fueron aprehendidos por la policía. “¿Qué hacen?”, preguntó llorando a los oficiales. “Eres muy chica para entenderlo”, contestó uno de ellos. “¿Adónde se llevan a mi mamá?”, preguntó Idalmin. “Quiero mucho a mi mamá. ¡Suéltenla!”. Al principio Idalmin y sus hermanas tuvieron que vivir con su abuela. Todos los días preguntaba cuándo iban a regresar sus papás. La abuela sólo

Laury Cristina Hernández Petano, 15 COLOMBIA Laury vivía con su mamá y su abuela en el norte de Colombia cuando un hombre extraño empezó a dejar aguacates y cocos junto a la puerta. La familia los vendía en el mercado, pero se sentía amenazada. Es común que los grupos armados del conflicto interno de Colombia den regalos a las familias pobres para ganar simpatías. En el pueblo donde vivía Laury había enfrentamientos entre los bandos y también mucha delincuencia. La familia de Laury huyó de allí y fue a vivir al asenta-

decía: “Mañana, mañana”. – Era como si mis padres hubieran muerto, recuerda Idalmin. Los padres de Idalmin fueron sentenciados a largas penas de prisión. – La primera vez que me dejaron ver a mamá en la cárcel la visita duró una hora. Imagínate, no has visto a tu mamá en una eternidad y luego te dan sólo una hora. Todo el primer año lloraba cada mañana. Idalmin y sus hermanas vivieron con distintos parientes y conocidos. Era difícil e Idalmin se enfermó y empezó a faltar a la escuela. Todo mejoró cuando ella y sus cuatro hermanas quedaron en la misma familia de acogimiento. Una vez a la semana, Idalmin se reúne con otras niñas en su misma situación. Juntas hacen cosas divertidas y hablan en eventos sobre los niños con padres en prisión. Luego de seis años, la mamá de Idalmin salió en libertad en 2005. Idalmin representa a los hijos de presidiarios.

miento ”Nelson Mandela”, como refugiados internos. Construyeron una casilla con tablas, chapas y cartones, pero cada vez que llovía tenían que volver a levantarla. Ahora viven en una casa de hormigón pero como está al pie de un barranco se inunda cada vez que hay lluvias fuertes. Laury trabaja duro en las clases y participa en varios grupos infantiles por la paz. En la escuela vende los ”deditos” (pasteles de maíz) que hace su mamá para ayudar con la economía familiar. “Somos pobres y hemos pasado por muchas dificultades. Pero no me avergüenzo. ¡Estoy orgullosa!” Laury representa a los niños de zonas en conflicto y que huyen, así como a los que luchan por la paz y los derechos del niño.

Thai Thi Nga, 15 VIETNAM Nga siempre se ha sentido marginada. – Los otros niños me veían como un monstruo. Todos en la escuela me tenían miedo y se alejaban corriendo. Me avergonzaba y me quedaba en casa. Si mi única amiga, Huong, no me hubiera animado a seguir nunca habría vuelto a la escuela. – Cuando el profesor dijo que íbamos a hacer una fiesta, yo tenía ahorros y di más dinero que cualquier otro niño. Soñaba divertirme con los demás y esperaba que entendieran mi situación. Pero cuando empezó la fiesta, tomaron todas las galletas y la fruta y se alejaron de mí corriendo. Fue el peor momento de mi vida. Nga vive en el campo. Su papá es víctima del Agente Naranja, un insecticida tóxico que EE.UU. utilizó en Vietnam durante una larga guerra. Aunque Nga no nació durante la guerra, ha sido afectada. Ella y su hermana heredaron lo que el Agente Naranja hizo al cuerpo de su papá. Nga tiene alteraciones en los cromosomas y manchas morenas en toda la cara y el cuerpo. Nga representa a los niños discapacitados, a los afectados por sustancias tóxicas utilizadas por ejemplo en la guerra, y a los niños acosados.

28-31 Jurybarnen.indd 31

05-11-18 09.35.43