Skip to main content

Sve Ana-Maria Marañon, Bolivia

Page 1

Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.17

Sida 34

Cochabamba.

Fernando och Ana María gillar varandra.

NOMINERAD

Ana María Ana María Marañon de Bohorquez kramar om Fernando. Han föddes på gatan av missbrukare och började sniffa lim när han var två år. Ana María tog hand om Fernando när han var fyra och sen dess har han bott på hennes hem för gatubarn, El Arca de Rescate de los Niños (Barnens Räddningsark).

Varför nomineras Ana María? Ana María Marañon de Bohorquez nomineras brasilien till WCPRC 2005 (Världens Barns Pris för Barnets Rättigheter) för sitt mångåriga och peru osjälviska arbete för gatubarnen i Cochabamba, Bolivia. Många barn i Bolivia har fötts av föräldrar som själva är gatubarn. TiticacaLA PAZ Gatubarnens liv är fyllt av våld och droger. De sjön flesta sniffar för att glömma den hårda och hjärtCOCHABAMBA lösa värld som omger dem. Men Ana María kämpar för att ge barnen en chans till ett bättre liv. Hon har ett hem för pojkar, El Arca, och ett Stilla hem för flickor, Rosa de Sarón. Där lever barhavet paraguay nen med vuxna som ger dem kärlek och tryggchile het. De får gå i skolan och får hjälp till ett yrke. argentina

Bolivia

34

P

epe, är du klar? Hämta soppgrytan. Nu åker vi, ropar Ana María från köket. Ana María drabbades av polio när hon var två år och har suttit i rullstol hela sitt liv. Men trots att hon är förlamad har hon i snart trettio år kämpat för att hjälpa missbrukare och gatubarn. Till sin hjälp har Ana María sin ständige medhjälpare, Pepe, som tidigare var missbrukare. Mama Anitas soppa – Bromsa! ropar Ana María. Två pojkar med var sin limburk i handen går längs vägen. Ana María sticker ut huvudet. – Hola! Hur mår ni? Vi ska dela ut soppa nu, kom! Pojkarna skiner upp och börjar springa. En stund senare är det fullt kaos. Folk kommer från alla håll med rostiga kärl och grytor. Alla vill krama om Ana María. – Mama Anita, jag har saknat dig! En ung kvinna slänger sig runt halsen på Ana María. Hon är drogad och skrattar


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.17

Sida 35

Ana María handlar på marknaden till gatubarnens soppa.

och gråter om vartannat. – Lilla Mariela, hur mår du, tröstar Ana María. – Alla barnen kallar mig för Mama Anita, förklarar hon. Anita betyder ”lilla Ana” och är mer kärleksfullt än att bara säga Ana. – Jag kommer hit flera gånger i veckan. Att dela ut mat är ett sätt att få kontakt med barnen. Jag försöker få dem att komma till något av våra hem, säger Ana María. I La Coronilla, en sluttning ovanför miljonstaden

Cochabamba, bor människor som samhället helst vill glömma. Många är helt förstörda av att sniffa lim och dricka alkohol. De överlever genom att råna, tigga eller prostituera sig. Nära bli uppbränd Raul Martinez Corani, 14 år, har bott på gatan i fyra år. – Jag rymde hemifrån, säger han. Raul lärde sig snabbt att sniffa och råna. – Livet på gatan är hemskt.

berättar också om en pojke som blev tagen på bar gärning när han hade brutit sig in i en bil. – Människor i byn högg av pojkens händer med en yxa och hängde honom att dö i ett träd. Tre generationer gatubarn Soppan börjar ta slut och Ana María tar fram säckar med kläder. – Lugn! En i taget, först kläder till småbarnen, säger hon.

➼

Raul har levt på gatan i fyra år, men nu har han fått nog.

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

Det är mycket våld och alla människor behandlar oss illa. För ett tag sen råkade Raul ut för något som gjorde honom rädd på allvar. – Jag hade stulit på marknaden och blev upptäckt. Då band kvinnor och män mina händer och fötter och ville bränna upp mig. De hade bensindunken redo och skulle just tända på när polisen kom, berättar han. – Jag grät jättemycket, jag var så himla rädd. Sen dess har jag slutat råna folk. Raul jobbar nu som skoputsare och tjänar 20 bolivianos (19 kr) om dagen. – Men jag har bestämt mig. På måndag tänker jag åka hem till min familj igen. Ana María säger att gatubarnen behandlas sämre än djur i Bolivia. Polisen är bland de värsta, de slår barnen och tvingar dem att ge dem vad de har stulit. Hon

Många av gatubarnen kommer för att krama om Ana María.

35


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.17

Sida 36

Många gatubarn har både föräldrar som var gatubarn och egna barn som också lever på gatan.

➼

På trottoarkanten sitter en ung mamma, Marcela, med sina två barn, Carolina, ett år och Eric, tre. De äter med händerna ur en soppskål. Carolina och Eric är tredje generationens gatubarn.

Mamma Marcela tar upp en limburk och sniffar mellan tuggorna. – Vad har de här barnen för framtid? Många av dem som föds på gatan dör av sjukdomar, undernäring och misshandel, säger Ana María. Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Fattigdomen är orsak till att

gatubarnen bara blir fler. – Det finns inga jobb. Fattigdomen gör människor desperata och föräldrar dövar sin ångest med droger och vanvårdar sina barn, säger Ana María. Barnen i sin tur upprepar samma sak mot sina barn. Vill inte ha hjälp Marken är täckt av sopor. Det stinker urin. Hundar springer runt. I La Coronilla bor barn och vuxna i skjul av plastsäckar, utan vatten och el. En del har inga filtar. – Vi sover med våra hundar, säger José

Miguel Guzman, 12 år. Hundarna hjälper barnen att hålla värmen. José kramar sin hund. Han luktar lim. – Jag stack hemifrån för att min styvpappa slog mig. José har bott på gatan i två år och är en av pojkarna som Ana María försöker få med till hemmet El Arca. Men José vill inte. – Jag har ingen lust, säger han. Ana María suckar. Många gatubarn vill inte ha nån hjälp. De vill inte sluta sniffa och föredrar friheten på gatan, trots det svåra livet där.

José kramar sin hund. Han luktar lim, som han sniffat. Han har bott på gatan i två år och vill inte ha hjälp att komma därifrån.

36


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.17

Sida 37

Pojkarna leker på El Arca, hemmet för pojkar som levt på gatan, som Ana María startade för tio år sedan.

Några av pojkarna på El Arca.

– Bara de som är motiverade och verkligen vill förändra sitt beteende får komma till oss. Annars förstör de för de andra, säger Ana María. Kärlek och utbildning – Mama Anita! En kille kramar om Ana María på väg till jobbet. Octavio har bott på El Arca halva sitt liv och arbetar på en skola för autistiska barn. Octavio är utbildad speciallärare, men nu vill han studera till läkare. – Vårt mål är att ge barnen ett yrke så att de kan försörja sig i framtiden, säger Jimena, Ana Marías dotter, som är föreståndare på El Arca. Ana María startade El Arca med sin man Santi för tio år sen. Idag bor det 40 pojkar här, som får kärlek och utbildning för att kunna bryta med livet på gatan. Unga mammor – Mama Anita! En grupp flickor springer mot Ana María när hon kommer till Rosa de Sarón, ett hem för gatuflickor som hon startade för två år sen. Ana María hade länge sett

hur stort behovet var att hjälpa även flickorna. Här får de stöd att komma över sina svåra upplevelser. – Jag rymde från ett barnhem när jag var tio och började prostituera mig, säger Jhovana. Hon fick sitt första barn när hon var 11 år och sitt andra när hon var 13. Men bara hennes tvååriga dotter bor med henne på Rosa de Sarón, sonen är bortadopterad. – Flickorna som föder sina barn på gatan klarar inte av att ta hand om dem. De är ju barn själva. Här får de lära sig att vara mammor, säger Ana María.

När Ana María kommer till Rosa de Sarón, hennes hem för flickor som levt på gatan, kommer flickorna springande. De kastar sig om halsen på Ana María och hälsar henne välkommen.

37


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.17

Sida 38

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

Fernando slår en volt i luften.

Fernando får en si Fernando föddes på gatan. Hans pappa gav honom lim att sniffa när han var två år och uppfostrade honom till tjuv. Det är svårt att sluta leva så. Efter att ha stulit även från El Arca får Fernando en sista chans.

Fernando kramar sin bror Bryan, som också bor på El Arca.

38

– Flytta på er! Nu kommer jag! Fernando tar sats och gör en frivolt på madrassen som ligger på marken. Hans lillebror Bryan och några andra killar står bredvid. Frivolter är Fernandos specialitet, ingen annan vågar göra om tricket. Dammet yr när en jeep kör in på El Arca. Det stora huset ligger ute på landet med fält och gårdar runt omkring. – Hola abuelito! Ana María ropar till Fernando, som går fram och kramar om henne. Fernando är 12 år, men alla kallar honom för ”abuelito”

(lille morfar). – Jag vet inte varför. Jag tror att det var min pappa som började med det, säger han. Min pappa är missbrukare. Jag föddes på gatan och mamma levde på att sälja lim. Tills min pappa angav henne för polisen och hon hamnade i fängelse. Sniffade och stal – Jag började sniffa när jag var två år. Pappa gav mig i lim i stället för mat. Ibland hamnade han i fängelset och jag följde med, för vi hade inget hus. Vi sov på gatan med kartonger och säckar. Fernandos pappa lärde


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.18

Sida 39

Fernando är med i fotbollsmatchen på El Arca.

sista chans honom att stjäla när han var tre år. – Han sa åt mig att stjäla kläder och träningsskor inne på mammas fängelse. Han väntade på mig utanför. När mamma fick reda på att jag hade stulit slog hon mig. Hon visste inte att det var pappa som hade bett mig och jag vågade inte säga det. Fernandos mamma slog honom för att han stal medan pappan slog honom om han inte stal. Ana María såg hur Fernando for illa och ville rädda honom. När Fernando var fyra år kom han till El Arca tillsammans med sin storebror Elmer. Elmer hade lättare att

Fernando Pinto, 12 Gillar: Gymnastik. Gillar inte: Min pappa. Favoritmusik: Requeton

anpassa sig för han hade bott med sin morbror. För Fernando, som bott på gatan med sin pappa, har det varit svårt att sluta vara kriminell. – Först gick det bra, men sen började jag i skolan. Jag skolkade och började råna på stan, för jag hade lust att trakassera folk, säger Fernando. Problemen förvärrades när två nya killar kom till El Arca. – Vi rökte och sniffade i skolan. Sen stack vi ut och rånade. För pengarna köpte vi knivar.

bra, men på gatan gjorde jag vad jag ville. Efter ett tag började de märka vad vi höll på med och sa åt oss att sluta. Samtidigt började Fernando och hans två kompisar planera att stjäla pengar från kontoret på El Arca. – På natten smög vi ner och öppnade fönstret. En kille kröp in och tog 470 bolivianos (450 kr) ur en låda. Sen smög vi till bad-

(sydamerikansk hiphop).

Dröm: Att bli pilot och bo med mamma och mina bröder Lyssna på Fernandos favoritmusik på www.childrensworld.org

Stölden på El Arca På El Arca hade Ana María och personalen ingen aning om vad Fernando höll på med. – Jag låtsades uppföra mig 39

➼


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.18

Sida 40

Efter stölden från El Arca måste Fernando förtjäna de rättigheter de andra pojkarna har. Därför har han ingen säng, utan sover på en madrass på golvet. Han har också blivit av med sin garderob och får ha sina kläder i en väska.

➼

rummet och pratade om vad vi skulle göra med pengarna. På morgonen gick de till skolan som vanligt. – Sen stack vi iväg och köpte batterier, kassetter och knivar. Men när de kom tillbaka till El Arca var det stor uppståndelse. Någon hade upptäckt att pengarna var borta och Fernando och hans kompisar var klart misstänkta. Föreståndarna Jimena och Javier höll ett stormöte med alla lärare och pojkar. . 40

– Vi blev instängda i ett rum på andra våningen. På natten klättrade de båda andra killarna ut genom fönstret med hjälp av hopknutna lakan. De tog sina kläder och knivar och lämnade mig ensam. Sista chansen Vad skulle hända nu med Fernando? Lärarna som jobbat med honom i flera år ville absolut inte ha honom kvar. De hade fått nog av hans fasoner och han flyttades till ett annat ställe för

David hjälper Fernando med läxorna.

gatubarn. Det stängde och han blev flyttad till ett tredje ställe. Där vanvårdades han och vantrivdes. När Fernandos mamma fick höra vad som hade hänt blev hon helt ifrån sig. Hon åkte till det nya stället och hämtade honom. Hon var rasande på Fernando för vad han hade gjort. Sen bönade och bad hon föreståndarna Jimena och Javier att Fernando skulle få komma tillbaka till El Arca. – Vi låg sömnlösa i en vecka, säger Jimena. Vi har

känt Fernando sen han var liten och tycker så mycket om honom. Samtidigt har han fått så många chanser och lärarna sa blankt nej. – Det var hemskt, säger Javier. Fernando är en ledartyp och kan ha dåligt inflytande på de andra. Men till slut bestämde vi oss i alla fall för att ge honom en sista chans.


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.18

Sida 41

Fernando får inte sitta med vid matbordet utan sitter på en pall med en liten låda som bord. Hans tallrik är en gammal margarinförpackning och hans glas är en avskuren plastflaska. Men Fernando tycker att det är rättvist så.

Jag tänker klara det! I

matsalen går Fernando omkring med en mopp och svabbar golvet efter lunchen. Han har hörlurar på sig, kopplade till en mobiltelefon som sticker upp ur jeansfickan.

– Jag fick låna den av en kompis medan han är i skolan, säger Fernando. Sen han kom tillbaka till El Arca har han blivit av med allt som tidigare var självklart för honom. Som att gå

till skolan. I stället jobbar han tillsammans med sin lärare David. ”Det är rättvist” – Kom! Vi tar det här rummet också! David ropar till Fernando. Tillsammans städar de klassrummet på andra våningen. David är den som känner Fernando bäst. – Jag har tagit hand om Fernando och hans storebror sen de kom till El Arca. Därför blev jag väldigt ledsen när Fernando bröt sig in

på kontoret. Jag kände det som om jag hade misslyckats med mitt jobb, säger David. När Fernando kom tillbaka till El Arca bad han David och de andra lärarna om ursäkt. – Han sa: ”förlåt, jag ska ändra mig”. Och det har han faktiskt gjort. Förut gjorde han aldrig som man sa, men nu lyssnar han och hjälper till med det jag ber honom om. Fernando hjälper David att städa, rensa brunnen och arbeta i köket. David ger honom i sin tur undervisning 41

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

– Killar, är ni klara? Läraren David ropar till pojkarna som har tagit på sig sina skoluniformer, putsat skorna och borstat tänderna. Till sist får de en klick handkräm av David och smörjer in händerna innan de ger sig av till skolan. Men en kille, Fernando, får ännu inte gå till skolan…

➼


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.18

Sida 42

Fernando väntar på att få skura när de andra ätit klart. Han kämpar på för att få sina rättigheter tillbaka.

➼

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

för att han ska ta igen det han missar i skolan. Ingen skola förrän han visar att han klarar av det. – Jag får inte heller sitta med vid bordet när vi äter utan sitter på en pall med en liten låda som bord vid sidan av, säger Fernando och pekar. Min tallrik är en gammal margarinförpackning och mitt glas är en avskuren plastflaska. Han visar också den lilla väskan med hans kläder och saker i rummet där hans grupp sover. – Jag får inte ha kläderna i garderoben och jag sover på en madrass på golvet här. Jag får tillbaka min säng när jag bättrat mig. – Det är rättvist tycker jag. 42

Jag är glad att jag fick komma tillbaka. Jag har ändrat mig och tänker ta tillbaka allting jag hade tidigare. Vill bli pilot David tror att Fernando kommer lyckas den här gången. – Jag lyssnar på honom och försöker förstå honom, samtidigt som jag uppfostrar honom. Det går inte bara att vara strikt, då sticker han på en gång, säger David. – Om han tar den här chansen har han stora möjligheter i framtiden. Fernando är en kille som folk lyssnar på, han kan göra vad som helst om han får det rätta stödet. Även Ana María hoppas

att Fernando tar sin sista chans. – Med Fernando har vi sett hur svårt det är att bryta ett kriminellt beteende. Att sniffa lim och stjäla när man är två år, det är klart att man blir skadad av det. Men vi ger aldrig upp, säger Ana María och kramar

Fernando. – Min dröm är att bli pilot och bo med mamma och mina bröder igen, säger Fernando.


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.18

Sida 43

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

Bra nog för skolan? Fernandos lillbror Bryan går i skolan nära El Arca. I början var pojkarna inte välkomna där eftersom gatubarnen har så dåligt rykte. Rektorn var rädd att de skulle ställa till med problem. Därför är El Arca noga med att förbereda pojkarna väl innan de får börja i skolan. När de kommer från gatan får de först undervisning av lärarna på El Arca. Om de klarar av att uppföra sig får de börja i skolan efter ett halvår.

Lär dig quechua I Bolivia är spanskan huvudspråk, men bara två tredjedelar av landets invånare talar spanska. Utanför de stora städerna pratar de flesta något av de tre indianspråken quechua, aymara eller guarani. Quechua var inka-indianernas språk, men lever fortfarande kvar i bland annat i trakterna runt Cochabamba. Många av gatubarnen, som kommer från byarna runt Cochabamba, pratar bara quechua.

Hej! Tjena Hur mår du? Bra Vad heter du? Jag heter… Hej då Ja Nej 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Napaykullayki! Raphi! Imaynalla? Sumaj Ima sutiiki? Sutii… K’allakama Ari Mana u’ iskai quinsa tahua phiska so’gta khanchis pusa’g iskon chuncha

På marknaden La Cancha där Ana Maria handlar råvaror till gatubarnens soppa, kan man köpa åtminstone 30 olika sorters potatis. Alla har olika utseenden och smaker. Den lilla gulröda ”papalisa” används i soppor och grytor. ”Huaico” är svart och ska kokas med skalet på.

Tusen ord för potatis Gatubarnen som får Ana Marías soppa älskar potatis. För 8000 år sedan odlade bergsfolken i Anderna potatis. Det var en av de få grödor som klarade av det karga bergsklimatet. Aymaraindianerna utvecklade över 200 olika potatissorter på Titicacaplatån, som ligger 3 000 meter över havet. Under inkaindianernas

storhetstid 1476–1534 var potatisen värd sin vikt i guld och man hyllade och bad till ”Potatisguden”. Quechuaindianerna, ättlingar till inkaindianerna, påstås ha mer än tusen olika ord för potatis. Till Europa kom potatisen först på 1600-talet när europeiska upptäcksresande kom hem från Sydamerika.

Stenpotatisar Överallt på marknaden ser man säckar med något som ser ut som små stenar. Det är ”chuño”, frystorkad potatis. För 8000 år sedan var det svårt att förvara mat. Därför utvecklade indianerna en metod att frystorka potatis. Den tillreds än idag på samma sätt som under Inkatiden. Potatisen sprids ut på marken under frostkalla nätter. Under dagen täcks den med ett lager av halm mot solen. Efter några dygn trampar kvinnor och barn på potatisen för att pressa ut vätska och samtidigt slita av skalet. Potatisen läggs sedan i rinnande vatten i några veckor för att få bort den bittra smaken. Slutligen torkas potatisen i två veckor och kan sedan lagras upp till fyra år.

43


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.19

Sida 44

Födelsedagspresenten Efter en timme med lekar är det dags för höjdpunkten – presentutdelningen. Edson har fyllt nio år och rodnar när han tar emot sin present. Han sliter upp pappret. En bil! – I min familj brukade vi inte få presenter, säger han. Edson rymde hemifrån för att han blev misshandlad av sin pappa.

Dags för Ana Marías jättefödelsedagstårta.

Äntligen födelsed a Det är förmiddag på El Arca och. Bryan, 10 år, och några kompisar hänger upp ballonger och girlanger i taket. Från köket sprider sig en doft av rostade jordnötter och popcorn. Bryan är uppspelt, äntligen är det födelsedagskalas!

P

å El Arca firar man pojkarnas födelsedagar var tredje månad. Då firas alla som har fyllt år de senaste tre månaderna. Förberedelserna pågår i flera dagar. Jimena köper presenter till födelsedagsbarnen. Lärarna och Ana María bakar bullar och kakor. Pojkarna förbereder uppträdanden. 44

– Pepe! Hjälp mig! Ana María har som vanligt gjort världens största tårta och behöver hjälp att lasta ut den ur jeepen. Det krävs två man att bära den. Nu ska tårtan dekoreras med rosa och blå grädde. Till sin hjälp har Ana María en kvinna i solhatt. Det är Norah Rodriguez, mamma till Bryan, Fernando och Elmer.

– Jag brukar hälsa på en gång i månaden och försöker alltid vara med på födelsedagsfesterna och julfirandet, säger Norah. Sålde lim – Jag blir glad när mamma kommer hit. Jag vill bo med henne, men hon säger att det inte går för hon har knappt råd till mat, säger Bryan. Norah smetar grädde på tårtan med en träslev. – Jag vill så gärna ta hand om mina söner, men jag har rymt från ett fängelsestraff, säger hon Norah fick tio års fängel-

sestraff för att ha sålt lim för sniffning. Det var Fernandos och Bryans pappa som angav henne. Efter halva tiden rymde hon och är sedan dess efterlyst av polisen. – Jag är ingen ängel, men jag älskar mina söner, säger Norah. När hon var 13 började hon bo på gatan. Hon sniffade, drack alkohol och blev med barn tidigt. – Först kom Elmer. Hans pappa slog mig mycket så jag lämnade honom. Sen träffade jag Fernandos och Bryans pappa, som var ännu värre. Han skar mig med


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.19

Sida 45

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

– Välkomna till födelsedagsfesten! ropar Javier i en mikrofon scenen. Sen spelar en grupp killar en pjäs om livet på gatan. Både Bryan och Fernando är med i olika framträdanden och Norah ser stolt ut. Det sista numret är El Arcas egen musikgrupp. De sjunger och spelar gitarr, charango (litet gitarrinstrument), trumma och zampoña (flöjt av sockerrör).

agskalas kniv när han var full. Norah bekänner att hon i sin tur har misshandlat sina söner. Slog sönerna – Jag har slagit dem, speciellt Bryan när han var med mig i fängelset, säger hon och börjar gråta. Ana María tröstar Norah och säger. – Du har betett dig illa tidigare, men nu visar du att du verkligen bryr dig om dina söner. Du är ju den enda mamman som hälsar på här! Bryan har kommit fram och kramar sin mamma.

Hon ler mot honom. – Min dröm är mina söner skaffar sig ett yrke och att vi kan bo tillsammans en dag, säger Norah. Mest orolig är hon över hur det ska gå för Fernando, efter den senaste stölden från kontoret. – Som jag kämpade för att han skulle få komma tillbaka! Jag hoppas att han tar tillvara den här chansen, säger Norah.

Övergivna av föräldrarna Alla barn på El Arca har en sak gemensamt. De har blivit övergivna av sina föräldrar. Bryan, Fernando och Elmers mamma Norah är speciell, ingen annan mamma kommer och hälsar på sina barn. – Det svåraste är att vi inte kan ge barnen vad de behöver mest – kärlek från sina föräldrar, säger Fernandos lärare David. – Ändå har jag aldrig hört något barn gråta över sina föräldrar. De hatar dem. ’Varför har de lämnat oss?’ frågar de. Jag brukar svara att det inte beror på dem utan på andra orsaker, som arbetslöshet och droger. – En pojke ville att jag skulle följa med honom hem till sin mamma. Han hade inte sett henne på länge, men när vi kom dit sa mamman: ’Vad gör du här? Vad vill du?’ Då tittade pojken på mig och sa gråtande: ’Kom, jag vill inte vara här längre.’ Lyssna på El Arcas musikgrupp på www.childrensworld.org

45


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.19

Sida 46

– Mamita! Mamita! María kastar sig om halsen på Ana María, som knappt hunnit innanför grinden på Rosa de Sarón innan tjejerna kommer springande från alla håll. – Jag har aldrig fått känna hur det är att vara älskad av en mamma. Sen jag var liten har jag fått höra av min mamma att det vore bättre om jag dog, säger María.

Flickorna hjälper till på Rosa de Sarón.

María rymde M

aría böjer sig ner och viskar något i Ana Marías öra. – Visst, visst, säger hon och kramar om María som skiner upp. Vad förtroendet handlar om får ingen annan veta. Ana María bär på tusentals hemligheter och sviker aldrig. Därför tycker María så mycket om henne. María föddes i huvudstaden La Paz. När hon var två år skilde sig hennes föräldrar och mamman flyttade med döttrarna till Cochabamba. Hon misshandlade Maria regelbundet och situationen blev allt värre. 46

– Mamma skyllde allting på mig och gav mig stryk. Jag tappade tron på mig själv och allt jag gjorde blev fel. – En dag kom pappa och sa att han ville bo med oss igen, men mamma sa nej och förbjöd mig att ha någon kontakt med honom. Jag grät och förstod inte varför. – Jag rymde hemifrån och hängde med några tjejer från skolan, men de var ”dåliga” kompisar. De lärde mig att sniffa lim, dricka, röka och festa. För att ha råd med det prostituerade vi oss. Jag visste ingenting om sex innan men följde med dem. María var bara tio år och

blev mer och mer beroende av limmet. – Ibland åt jag, ibland inte. Jag kände ingen hunger, ville bara sniffa. Räddningen María blev erbjuden en plats på ett hem för gatubarn, men där fick barnen göra vad de ville. Hon sov på hemmet på nätterna, men fortsatte sitt liv på gatan. – Jag hade en äldre pojkvän som hotade och misshandlade mig. Jag var rädd för honom och försökte fly, men han fick tag i mig och skar mig med ett rakblad i ryggen.

Till slut kom räddningen – från ett oväntat håll. Marías mamma hade fått höra att hennes dotter var illa ute och tog María till Rosa de Sarón. – Jag upptäckte att det var annorlunda här. Lärarna var snälla och hade mycket tålamod, säger María.

Marías favoritskor.


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.19

Sida 47

Gillar: Att sjunga och hoppa hopprep. Högsta önskan: Att få träfffa min pappa. Vill bli: Sjuksköterska.

María hoppar twist.

till gatan María var svart av smuts när hon kom, men vägrade att tvätta sig. Precis som många gatubarn var hon tvungen att lära sig sköta sin hygien: duscha, borsta tänderna, gå på toaletten, tvätta kläderna. Det är första steget för alla som kommer till Rosa de Sarón. – María var en riktig rebell, men hon har förändrat sig mycket på ett år. Om ett tag kommer hon vara mogen att börja skolan igen, säger Ana María. Mycket bråk María hoppar hopprep med några flickor när läraren

Betty ropar att de ska samlas för ett samtal. Tre gånger om dagen träffas alla tjejerna för att prata om olika teman eller vad som har hänt under dagen. På Rosa de Sarón bor elva flickor och sex småbarn. Varje dag ger minsta lilla detalj upphov till storgräl. Idag har Julia och Gabriella bråkat och Julia skriker: – Jag hatar dig, Gabriella! – Och jag älskar dig, Julia, svarar Gabriella och ler. Flickorna bestämmer sig för att veckans tema ska handla om hat. Varför hatar man? Vad betyder egentligen hat och hur ska man göra för att sluta hata? Under samta-

María var väldigt arg i början, men nu har hon lugnat ner sig och älskar Ana María.

len får flickorna hjälp att reda ut sina problem med varandra. Precis som María har alla varit med om fruktansvärda händelser innan de kom hit. Alla har blivit övergivna av sina föräldrar. De flesta har både misshandlats och våldtagits på gatan. Nu behöver de hjälp att klara av sorgen och ilskan de bär på inombords. – Inga konflikter går att lösa med hat, säger Ana María. Här på Rosa är vi alla i samma situation. Vi bor tillsammans och måste lära oss att leva med varandra. Visa varandra kärlek i stället för hat.

Tjejerna nickar, en del tittar ner i golvet. Efteråt inne på sitt rum säger María: – Jag var väldigt aggressiv i början. På gatan lärde jag mig slåss och försvara mig. Jag hade svårt att följa regler och bråkade jämt med de andra tjejerna. – Det var dagar då jag inte ville leva längre. Men här har jag lärt mig att tro på mig själv.

47

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

María Marlene Luque Zabaleta, 13


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.19

Sida 48

Jhovana vill förä

Jhovana med sin dotter Solveig. Jhovana har bott på Rosa de Sarón i två år, men längtar fortfarande ofta ut till livet på gatan.

Jhovana fick aldrig vara barn själv. När hon var fyra år blev hon föräldralös. När hon var tio började hon sniffa och när hon var elva föddes hennes första barn på gatan. Hon vill förändra sitt liv, men ibland orkar hon inte. TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

– Mamma! Mamma! Solveig, två år, är otålig. Hon vill ha mer fart på sin gunga och hennes mamma hör henne inte. Mamma Jhovana hoppar twist med de andra tjejerna och vill helst fortsätta med det. Motvilligt går hon fram till Solveig. – Såja gumman. Ska vi gunga nu? Jhovana ler, men innerst 48

inne är hon trött på att alltid behöva leka med sin dotter. Leka, byta blöja, amma, mata, trösta. Barnet tar all hennes tid och hon får aldrig vara ifred. Jhovana är 16 år och Solveig är hennes andra barn. Började sniffa – Jag blev föräldralös när jag var fyra år. Mina föräldrar var alkolister. Jag och mina

bröder hamnade på olika barnhem. När jag var tio år började jag att prostituera mig och dricka alkohol. Efter ett tag provade Jhovana att sniffa lim. – Jag träffade en kille, Miguel, och förälskade mig. Vi sniffade tillsammans. Efter ett tag blev jag med barn. Jag var 11 år. Jhovana födde en son, men visste inte hur hon skulle ta hand om bebisen. – Jag var nervös och slog honom när han skrek. Vi bodde på gatan. Miguel slog honom också. Till slut bestämde jag mig för att lämna honom till ett barn-

hem. Han adopterades till en familj. Efter det bråkade jag och Miguel mycket. Han slog mig för att jag hade adopterat bort vår son. Rymningen Jhovana lämnade livet på gatan och bodde hos en moster ett tag. Hon försökte sluta sniffa, Jhovana har tillverkat leksaker åt sin dotter.


Sv 34-49_QX6

04-12-07

23.19

Sida 49

ändra sitt liv Jhovana Rojas Gonzales, 16 Barn: En son, 4 år, en dotter, 2 år. Sonen är bortadopterad. Värst på gatan: Förolämpningarna och våldet. Svårast på Rosa de Sarón: Reglerna och att komma överens. Gillar: Att rita och skriva. Drömmer om: Att studera och jobba med gatutjejer.

Jhovana och Solveig njuter av friheten i parken. En gång i månaden åker flickorna på Rosa de Sarón på utflykt med lärarna.

men längtan efter limmet var för stark. – Jag blev ihop med Miguel igen och han ville ha ett barn till. Jag ville inte alls, men jag blev gravid igen när jag var 13 år. Jhovana födde en dotter och den här gången fick hon hjälp av Ana María och lärarna på Rosa de Sarón att ta hand om henne. – I början gick det bra, men när Solveig var sex månader rymde jag. För att träffa Miguel och sniffa. Jag prostituerade mig för att köpa blöjor, mjölk och mat till Solveig. Efter en månad

orkade jag inte längre och kom tillbaka. Då var Solveig sjuk. Hon var undernärd och hade blivit bränd av solen. Jhovana bad om förlåtelse och sa att hon skulle ändra sig, men hon har rymt två gånger till efter det. – Det är svårt. Jag känner mig instängd och längtar efter friheten på gatan. Att få göra som jag vill – sniffa, råna, träffa min kille – inga regler.

vid. Här får de lära sig att vara mammor. – Flickorna är mycket våldsamma med barnen, säger Ana María. De är ju barn själva när de får barn och ett liv av våld är det enda de känner till. Alla har blivit slagna av sina föräldrar när de var små. Därför måste vi lära dem att uppfostra sina barn med ord i stället.

– Jag vill verkligen förändra mig, säger Jhovana. Hon sitter med Solveig i knät och ammar. – Jag vill kämpa för oss båda. Sen vill jag studera och jobba med tjejer som har varit med om samma sak som jag.

Flickorna och barnen på Rosa de Saron.

Vill klara det Ana María har känt Jhovana i många år och kämpar för att hon ska bryta med sitt gamla liv. – Jag har hjälpt många flickor i din situation. Det går att förändra sig, men det krävs att du vill det själv, säger hon till Jhovana. På Rosa bor tre tjejer som har barn och en som är gra49


Sv 50–55_QX6

04-12-07

23.26

Sida 50

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

F

astän klockan inte slagit mer än sju är det full aktivitet inne på Rosa de Sarón. Väskor packas, flickor springer fram och tillbaka för att hitta sina saker. Daniela lägger ner ett par shorts och en t-shirt, i stället för baddräkt. Snart går bussen som ska ta hela gänget till simbassängen: – Alla klara? ropar läraren Frederico. Då kör vi! Daniela sitter bredvid sin fyraåriga lillasyster Angela. De kom till Rosa de Sarón för fem veckor sedan. – Min mamma och pappa är skilda och mamma klarade inte av att ta hand om oss, säger Daniela. Vi var nio syskon men tre bebisar har dött. Min käraste lillebror dog för Daniela på utflykt tillsammans med sin lillasyster Angela.

Storasyster får vara barn på utflykt

Daniela Loaiza, 9 Gillar: Lägga pussel och göra armband.

Bäst med Rosa de Sarón: Att leka.

Svårast: Att inte säga fula ord. Vill bli: Polis. Dröm: Att bo med min familj igen . 50

två år sen. Han slog i huvudet i en glasskiva. Sen dog han i armarna på min storebror. Det var bara vi hemma och min bror blev rädd. Så jag stängde bebisens ögon och gav honom en puss på pannan. Jag älskade honom så mycket, han var bara ett år. Sen tvättade jag honom och tog på honom rena kläder och la honom i en liten kista. Tårarna rinner nerför Danielas kinder när hon berättar. Nu har hon Angela att ta hand om. – Jag brukade slå Angela förut, för att jag var så arg. Daniela tvingades bli stor i förtid. – Vi var tvungna att hjälpa till med allt hemma. Ibland slog

mamma oss. Men jag älskar henne, hon kämpade för oss. På Rosa de Sarón får Daniela vara barn och leka. – Jag trivs här. Ibland blir jag osams med de andra, men det går över. Det svåraste är att inte säga fula ord, de slinker fortfarande ur mig.


Sv 50–55_QX6

04-12-07

23.26

Sida 51

Snurra min trompo... Edson leker med sin tromposnurra. Man virar upp snöret runt snurran och slungar iväg den snärtigt så att den går i spinn. De skickligaste killarna fångar upp snurran med handen innan den ens hunnit nudda marken.

…och min Eucalyptos-snurra Ramiros gåta Från eucalyptusträden som växer runt El Arca faller små "hattar" som killarna använder som snurror. De letar efter de bästa exemplaren på marken och det krävs en viss övning för att få snurr på de små "hattarna". Man räknar till tre och snurrar iväg var sin. Den vars snurra snurrar längst vinner.

Dess invånare är kaffebönor. Jorden är röd och universum är grön. Vad är det?

Selina, Angela och Daniela har samma coola pojkfrisyr. De fick sina hår avklippta när de kom till Rosa de Sarón för att de hade löss.

Sandaler av däck Zampoñan hörs i Anderna Läraren Ricardo på El Arco lär pojkarna både att spela och tillverka egna zampoñaflöjter, som är ett av de mest typiska instrumenten från Anderna. Flöjten görs av sockerrör som sågas av, tvättas, torkas och sandpappras släta. Därefter binds rören ihop i två rader. Den översta raden ska alltid ha ett rör mer än den undre. Sedan måste flöjten stämmas med ett speciellt verktyg. Gåtans svar: Vattenmelonen

De flesta pojkarna på El Arca har sandaler gjorda av gamla bildäck. De är billigare och mycket hållbarare än vanliga skor.

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

Inga löss här


Sv 50–55_QX6

04-12-07

23.27

Sida 52

”Knack! Knack!” – Öppna Pepe! ropar Ana María från köket, där hon sitter och hackar lök. Hemma hos Ana María är alla välkomna. Det vet gatubarnet Fernando som kom hit för första gången när han var fyra år.

U

te på gatan står en kvinna med ett barn som ska besöka doktor Lucas. Ana Marías 90årige pappa jobbar fortfarande som läkare. Hit till familjens hus mitt i Cochabambas centrum har fattiga och sjuka kommit i åratal för att få hjälp. – Om du inte har pengar i Boliva så dör du. Gatubarnen släpps inte ens in på sjukhuset om de är sjuka, säger Ana María. Därför har hennes familj alltid ställt upp för de som har det svårt. Här kan de få en tallrik soppa, omplåstring efter ett slagsmål eller en tröstande famn. På innergården växer citronträd och några papegojor tjattrar i

Flori och Ana María förbereder soppan till gatubarnen.

Alla är välko sina burar. Här bor Ana María med sin man Santi, deras tolvårige son Christian och Ana Marías föräldrar Lucas och Adriana. Till familjen hör också hembiträ-

TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

Fernando, som tidigare var gatubarn, och Ana Marías son Christian är som bröder.

52

det Flori, en indiankvinna som inte har någon familj, Pepe, en före detta missbrukare som är Ana Marías ständige medhjälpare samt Marco och Fernando, två före detta gatubarn som nu är som söner i familjen. Blev slagen ”Knack! Knack!” Hela tiden bankar det på dörren. Fernando kommer hem från skolan. Han går in och pussar Ana María på kinden. – Hola mama Anita! – Jag kallar mama Anita för mamma. Min riktiga mamma heter Andrea men hon är inte min mamma längre. Hon kommer och hälsar på ibland men jag känner ingenting för henne. En mamma är inte bara någon som föder barn till världen. En mamma är

någon som tar hand om dig, hjälper dig, talar om vad som är rätt och fel. Fernando kom till Ana María när han var fyra år. Då var han en undernärd, smutsig och rädd liten kille som bara pratade quechua. – Jag kommer från staden Potosí, långt härifrån. Min pappa dog när jag var två år och då klarade min mamma inte av att ta hand om oss nio syskon. Min storasyster tog med mig till en familj i Cochabamba. Där slog de mig och gav mig ingen mat. Så en dag rymde jag. Jag var bara fyra år och visste inte vad jag skulle göra. Min syster fick reda på att jag hade smitit och hittade mig. Hon tog med mig till kyrkan dit Ana María brukar gå och frågade om hon kunde ta hand om mig.


Sv 50–55_QX6

04-12-07

23.27

Sida 53

Fernando Chuncho, 14 Gillar: Slöjd, både sy och trä. Gillar inte: Mobbning. Drömmer om: Ett jobb så jag kan ta hand om Ana María när hon blir gammal. Gatubarnen vet var Ana María bor och kommer hem till henne när de har problem.

komna! Första natten sov Fernando hemma hos Ana María. – Jag lekte med Christian och han lånade ut sina leksaker till mig. Sen dess har vi varit kompisar. Hot för leksaker Nästa dag fick han följa med till El Arca. Men han fortsatte att tillbringa helger och lov hos Ana María. Fernando var ett känsligt barn och livet på El Arca blev tufft för honom. – Jag var minst och förstod inte vad de andra sa eftersom jag bara pratade quechua. De äldre retade mig och jag fick mycket stryk. Att Fernando tillbringade mycket tid hos Ana María gjorde inte saken bättre. – De mobbade mig för att jag åkte till Ana María på helgerna. Kallade mig för

”adoptivbarn” och ”tjockis”, för att de trodde att jag fick mer mat där. De sa åt mig att ta med Christians leksaker tillbaka till El Arca, annars skulle de slå mig. Så jag lånade saker av Christian. Jag vågade inte säga nåt till Ana María för då skulle de slå mig ännu värre. Vill hjälpa Ana María En dag när Fernando var 11 år och skulle åka tillbaka till El Arca efter ett lov frågade Christian sin pappa om inte Fernando kunde få stanna hos dem för alltid. ”Nej, sa Santi. Vi har inte råd, vi måste ju kunna ge samma saker till Fernando som till dig.” ”Men jag vill inte ha någonting, jag vill att ni köper saker till Fernando! sa Christian och grät. Till

Ana María med sin man Santi, deras son Christian, hennes föräldrar Lucas och Adriana, Marco och Fernando, som båda varit gatubarn, Ana Marías ständiga medhjälpare Pepe och hembiträdet Flori.

slut gav Santi med sig. Det var en fantastisk dag för Fernando – en början på ett nytt liv. Han började i en annan skola, fick bättre betyg och lärde känna nya kompisar. – Jag känner mig lycklig nu. Mitt mål är att skaffa mig ett jobb som tv- och

radioreparatör, så att jag kan hjälpa mama Anita när hon blir äldre. Jag vill ge tillbaka det hon har gjort för mig. Ibland när jag går till skolan ser jag killar som står och sjunger på gatan för att tigga pengar. Jag tänker att det kunde varit jag, om jag inte hade fått komma hit.

53


Sv 50–55_QX6

04-12-07

23.27

Sida 54

Enrique utbildar sig till mekaniker. Sedan vill han jobba utomlands och tjäna pengar för att hjälpa sin familj.

Enrique fick julbakelse och en framtid TEXT: SOFIA KLEMMING FOTO: KIM NAYLOR

Det var julaftonskväll när Enrique kom till El Arca för första gången. Han var tio år och gatubarn och högg hungrigt in på de två julbakelser han fick. Kanske var det kvällen då han började fundera på att kämpa för ett bättre liv. Idag har han gått klart skolan och utbildar sig till mekaniker.

D

et har hunnit bli kväll när Enrique och hans kompisar kommer tillbaka med bussen från gymnasiet. På väg in till deras rum hejar Enrique på Lucito, vaktmästaren på El Arca. 54

– Papa Lucito kallar jag honom. Han och Mama Anita (Ana Maria) är de människor som har betytt mest för mig. De har fått mig att må bra. Enrique är 21 år och har

bott halva sitt liv på El Arca. Om två år är han färdig mekaniker och ser fram emot att flytta härifrån. – Jag trodde att jag ville bli arkitekt, men har upptäckt att jag gillar att ligga och meka under en bil! Några yngre pojkar kommer fram och snackar med Enrique. De äldre killarna på El Arca är förebilder. – Jag kommer ihåg vilken respekt jag hade för de äldre när jag kom hit. De pratade annorlunda, sa ”por favor”

(kan jag be att få), och sånt gillade jag. Jag ville bli som dom, säger Enrique. Magisk julafton – Jag kom hit första gången när jag var tio år. Det var julaftonskväll och magiskt. Jag fick två julbakelser! Helt annorlunda än de andra barnhemmen jag hade varit på. Men efter tre veckor stack jag ändå. Så gjorde jag jämt, rymde från ställen. Men till slut stannade jag här. Det var för att jag såg


Sv 50–55_QX6

04-12-07

23.27

Sida 55

Enrique Sehuenca, 21

Enrique spelar gitarr i El Arcas orkester.

vilka privilegier de äldre killarna hade. Nu är han själv en av dem som han brukade se upp till. Det finns fyra grupper på El Arca och för att flyttas till nästa steg handlar det inte bara om ålder utan om hur man uppför sig och utvecklas. – Det gör att man kämpar vidare för man vill ha det de andra har, säger Enrique. Han och hans kompisar har ett finare rum än de andra. De har också större frihet. – Vi får gå ut på helgerna, bara vi är tillbaka en viss tid. Vi har flickvänner. Jag var tillsammans med en tjej i ett år, men gjorde nyligen slut med henne. När du är kär finns så många risker att allting du byggt upp går åt skogen. Din flickvän kan, till exempel, bli med barn. Pappa slog mig Enrique har kämpat hårt för att komma hit – att få gå i skolan och kunna skaffa sig ett yrke. Han är den första i sin familj som har fått sådana möjligheter. – Jag kommer från Mina

Acientos, en gruvstad. Min pappa jobbade i gruvan, men blev av med jobbet och vi flyttade till Cochabamba. Pappa började dricka allt mer. Mina föräldrar bråkade hela tiden. Pappa slog mamma. Vi syskon försökte försvara henne, men då slog han oss i stället, säger Enrique. – En gång när jag var åtta år bråkade de så mycket att jag blev rädd och sprang ut på gatan. Det var den sista dagen jag var hemma. Jag vågade inte gå tillbaka av rädsla för att få stryk. I två år levde Enrique på gatan. Han lärde känna andra gatubarn, började råna och sniffa lim. – Det var som att flyga, jag tänkte inte på att äta eller sova. Ingenting spelar nån roll. Att bli av med sitt drogberoende har varit det svåraste för Enrique under de tio åren på El Arca. Här är totalt drogförbud, men drogerna lurar överallt utanför. – I skolan är det många som sniffar eller tar kokain. Jag har trillat dit flera gånger. Men nu har jag bestämt mig, med Guds hjälp. Jag ser

mina kompisar från gatan som är vrak idag och är tacksam över den hjälp jag har fått här. Älskad storebror – Vårt mål är att förbereda pojkarna på ett liv utanför El Arca. Vi vill ge dem självkänsla, goda vanor och en utbildning så att de kan försörja sig när de flyttar härifrån, säger Jimena, föreståndare på El Arca tillsammans med sin man Javier. – Att pojkarna skaffar sig ett tekniskt yrke är det första steget, men vi har en dröm att några av våra killar ska kunna gå på universitetet i framtiden, säger Javier. En kille, Octavio, har läst till speciallärare och jobbar på en skola för autistiska barn. Hans mål är att bli läkare och El Arca ska hjälpa honom att börja på universitetet. Enrique är mästare på att knyta armband.

Förebilder: Ana María och Papa Lucito (vaktmästaren på El Arca). De ger kärlek och är de mest geniala personerna i världen. Gillar: Att spela gitarr. Hatar: Droger. Vill bli: Mekaniker och jobba utomlands så att jag kan hjälpa min familj. – Min dröm är att jobba utomlands som mekaniker och tjäna massor av pengar så att jag kan hjälpa min familj, säger Enrique. Sen vill jag skaffa fru och barn, men inte förrän jag kan ta hand om dem. Jag vill inte att mina barn ska gå igenom samma sak som jag. När han var 16 år tog han mod till sig och åkte hem till sin familj för första gången på åtta år. – De blev inte så glada som jag trodde. Pappa dricker fortfarande och mamma sliter med att sälja läsk. Men min storebror blev jätteglad. Han försörjer familjen nu och sa till mig: ”eftersom du inte har glömt oss helt kanske du kan hjälpa oss”. Jag älskar honom.


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Sve Ana-Maria Marañon, Bolivia by World's Children's Prize - Issuu