Some places are so much more than geographic locations. They linger in the mind, drawing you back and inspiring those who encounter them. Vellinge is one such place. Here, between the endless sea and the open agricultural landscape, a truly distinctive energy emerges. You can see it in the magical light of the morning haze. Taste it in the locally grown food. Experience it in every meeting with the people who live and work here.
For generations, this energy has attracted — and brought together — people of many kinds but with similar ambitions. People who dare to think differently, challenge boundaries, and leave a positive mark on their surroundings. Entrepreneurs, creators, athletes, and visionaries – individuals who have carved their own path and, in doing so, become as iconic as the place itself.
Vissa platser är så mycket mer än geografiska områden. De stannar kvar i ens medvetande, lockar tillbaka och inspirerar människor. Vellinge är en sådan plats. Här, mellan havets oändlighet och det öppna jordbrukslandskapet, uppstår en alldeles säregen energi. Man kan se den i morgondisets magiska ljus. Smaka den i den närodlade maten. Uppleva den i möten med alla de som bor och verkar här.
Denna energi har länge lockat hit och fört samman olika slags människor med liknande ambitioner. Människor som vågar tänka nytt, utmana gränser och göra ett positivt avtryck på omgivningen. Entreprenörer, kreatörer, idrottare och visionärer – människor som tagit sin egen väg, och på så sätt blivit lika ikoniska som platsen själv.
Detta är deras berättelser.
Rosenbergs drömliv
Fotbollsikonen Markus Rosenberg befinner sig på en bra plats. I vissa hänseenden den bästa han varit på under sitt 43-åriga liv. Vardagen i Höllviken med ungdomskärleken Maria och barnen Izabella och Oliver, agentjobb, ungdomsträningar, hundpromenader, golf och prestigefulla padelmatcher mot kompisar i den egna padelhallen.
Text & foto Albin Wiberg
Klockan är prick nio på morgonen när vi kliver in i konferensrummet på Padel Court No. 9 i Höllviken. Markus Rosenberg är redan på plats. Ett och annat grått hårstrå, i övrigt ser han ut exakt som när han la skorna på hyllan för drygt sex år sedan, den 12 december 2019.
De fyra padelbanorna har fått nytt, skinande blått ytskikt. Lite långsammare än det tidigare gröna, meddelar en uppenbart nöjd Rosenberg som kvällen innan spelat seriematch här i par med sin gamla MFF-lagkamrat Anton Tinnerholm.
Padel Court No. 9 invigdes sommaren 2018 och de fyra banorna var fullbokade från morgon till kväll från dag ett.
– Tajmingen var perfekt. Jag tror att vi var först i Sverige med att bygga en hall exklusivt för padel, så vi var med under pandemiåren då padel var en av få inomhussporter man tilläts utöva. Det var magiskt. Vi fick en bra start som vi i viss mån lever på ännu, och det är fortfarande många som spelar hos oss även idag. Det finns andra hallar i närheten, men folk är väldigt lojala här nere. Man handlar sin mat här, går ut och äter här, klipper sig här och spelar padel här. Man är mån om att stötta de verksamheter som finns och att hålla dem levande, konstaterar Markus Rosenberg.
Efter ett inrutat liv med mördande prestationskrav och en osäker tillvaro som fotbollsproffs i Holland, Tyskland, England och Sverige var han fri att göra precis vad han kände för. Men det var aldrig någon tvekan på var Markus, hustrun Maria och barnen Izabella, 15 år, och Oliver, 12 år, skulle slå sig ner.
– Maria kommer från Vellinge och bodde i ett och samma hus där under hela sin uppväxt, och det var där vi tillbringade somrarna när vi bodde utomlands. Så på sätt och vis var vi redan hemma här. Vi letade tomt ganska länge och när vi kände att det började närma sig hemflytt så köpte vi en tomt i Höllviken och byggde vårt drömhus. Vi flyttade in 2015.
Vad är det som sticker ut med Vellinge?
– Det jag gillar allra bäst här är möjligheten till en fantastisk uppväxt. Det är en småstadskänsla som vi gillar och som ger en väldig frihet. Våra barn lever på sina cyklar. De sticker till skolan på morgonen och har de aktiviteter på kvällen kan de ta sig dit på egen hand. Många av de vi lärt känna här och som vi umgås med har studerat och jobbat på olika håll i världen, men när de fått barn har de valt att flytta tillbaka, och det om något är ett kvitto på att Höllviken är ett bra ställe att växa upp på.
Rosenbergs 5 bästa
Fotbollsarena - Westfalenstadion i Dortmund. Väggen med hemmafans där är det inget som slår. Man kom in och kände ”Wow, mycket gult…!”.
Hemmapublik - Av de klubbar jag spelat för var det absolut bäst stämning på stadion i Malmö. Publiken lyfte alltid fram mig.
Motståndare - Lionel Messi är den överlägset bästa jag mött. Han var brutalt bra. För mig är han nummer ett någonsin.
Medspelare - Kemimässigt hade vi en dansk mittfältare i Bremen som hette Daniel Jensen. Han hittade mig alltid. Och jag har spelat med ganska många bra tior: Özil, Sneijder, Diego…
Plats i Vellinge - Det finns många, men jag får nog säga Ljunghusens Golfklubb. Du har banan, stranden, små skogspartier, klubbhuset, och när jag inte spelar golf brukar jag gå ut med hunden där. Det är riktigt fint.
Har du några favoritställen du gärna återvänder till?
– Haha, ja, vårt hus! Fortet liksom. Det finns hur många ställen som helst här, både skog, stränder och hav. Jag tar gärna promenader med vår hund, men mest tid ute i naturen spenderar jag när jag spelar golf. Min son Oliver spelar väldigt mycket på sommaren och det blir att jag också hänger ganska mycket nere på Ljunghusens Golfklubb. Och hur går det?
– Inget vidare. Oliver slår mig, trots att han bara är tolv år gammal. Längdmässigt är jag fortfarande lite bättre, men det är bara en tidsfråga innan han slår mig även där. De är ett helt gäng som lirar. På sommaren sticker de ner efter frukost och är där hela dagen. Jag är inte uppvuxen med golf men det är verkligen en idrott där du kan vara en hel dag vid banan utan att tröttna. Även dottern Izabella har ärvt idrotts- och tävlingsgenen från sina föräldrar. Hon är aktiv i Kämpinge Gymnastikförening, som är en av landets största med drygt 1800 medlemmar.
– Det är verkligen kul med aktiva barn, och att båda hittat sporter som de brinner för. ”Bella” satsar på hopprep så där har jag inte mycket att tillföra, men jag sitter i föreningens styrelse
sedan flera år tillbaka, så jag är med och bidrar så gott jag kan. Det är en fantastiskt välskött förening med anställda instruktörer och utbildade tränare. Lite mer som jag upplever att många idrottsföreningar var förr. Det var alltid någon i klubbhuset så att man kunde åka dit med kompisarna. Men det finns inte på samma sätt idag. På många håll har ungdomsidrotten blivit en statusgrej inte alla har råd med, och alla barn ska bli världsstjärnor. Men här nere är det annorlunda. Det finns gott om ställen där barnen kan hänga med sina kompisar och många eldsjälar. Ser du inte din egen roll i det också? Du skulle kunna sitta och rulla tummarna men istället driver du en lokal padelhall, tränar ett ungdomslag i fotboll och sitter i styrelsen i gymnastikföreningen?
– Jo, det är klart, jag älskar idrott och ser den som en viktig del av samhället. Många barn och undgomar idag umgås via datorspel och sociala medier istället för att träffas, så mötesplatser som föreningsaktiviteter, idrottsplatser och fritidsgårdar där man kan gå in och ta en läsk och prata lite med någon är guld värda. Jag flyttade runt en hel del under uppväxten och då var fotbollen och stadionområdet i Malmö den fasta punkten i tillvaron.
Full Potential Agency
FPA grundades med visionen att förändra hur fotbollsspelare representeras och stöttas under sina karriärer, med övertygelsen om att varje spelare oavsett bakgrund, ålder och erfarenhet har förmågan att nå sin fulla potential.
Grundare: Markus Rosenberg och Petter Andersson.
Mentorer: Behrang Safari och Ylli Shabani. Jurist/agent: Stefan Alvén.
Creative/samarbeten: Jimmy Björkander.
Vad intar du för roll som ungdomstränare i BK Höllviken? – Jag är bara en i mängden. Vi är åtta pappor på 50 barn födda 2013. Två är huvudansvariga, sedan delar vi upp oss och jag coachar det lag jag får. Vi var i Danmark i helgen och vann hela turneringen. Åtta matcher, åtta vinster, så grabbarna är superduktiga. När jag växte upp var det bara MFF som gällde. Vi vann allt. Men idag finns det många fina småföreningar här nere som fostrar duktiga spelare.
Många vittnar om hur svårt det är att hitta något meningsfullt att fylla sin vardag med efter proffslivet. Man saknar kickarna. Du startade spelaragenturen Full Potential Agency på direkten. – Ja, jag lärde mig snabbt att det inte finns något som går att jämföra med att vara elitidrottare. Jag försökte omedvetet att hitta något i början, men det går inte, för då blir ingenting roligt. Då kommer du att förlora. Man måste istället njuta av det man fått uppleva. Jag ser väldigt positivt på att jag har hittat något som jag tycker är svinkul efter karriären: jobba med fotboll på mitt sätt, bygga något nytt, hjälpa ungdomar som är i en sits där jag var när jag var ung, när man egentligen inte vet någonting. Och det är ännu svårare att navigera i fotbollsbranschen idag med större
belopp, större klubbar, många fler ligor att spela i, och en hel del oseriösa agenter.
Och där kommer FPA in. Vad är det ni letar efter?
– Fotbollsmässigt tittar vi mycket på spelintelligens. Är du stor och snabb och stark och gör fem mål varje match som 14-åring så betyder det inte allt. Vi tar väldigt sällan de som är mest hajpade. Vi vill ha spelare som älskar fotboll och inte tänker på proffslivet för mycket redan i 15-16-årsåldern. Det största och svåraste steget är från junior till senior, och oftast handlar det inte om hur bra du är på att spela fotboll. Når du exempelvis MFF:s A-lag så är du väldigt bra på att spela fotboll, lyckas du i MFF:s A-lag så har du även ett bra huvud.
Hade ni sett Markus Rosenberg 14 år?
– Det är tveksamt. Jag var i och för sig i Malmö FF redan som femåring, men jag var aldrig någon stjärna. Jag fick alltid kämpa för att ta en plats, och flyttade runt på många olika positioner. Men att spela i MFF innebar att man alltid var tvungen att tävla, för vart vi än åkte så ville alla slå oss. Så man fick en vinnarmentalitet som man sedan hade med sig.
Det jag gillar allra bäst med Höllviken är möjligheten till en fantastisk uppväxt.
Det är en småstadskänsla som vi gillar och som ger en väldig frihet.
Det skiljer bara ett år mellan dig och Zlatan Ibrahimovic. Ni fostrades båda i MFF och på något märkligt vis känns ni väldigt lika och samtidigt väldigt olika; ni har samma smittande jokergarv, samma elaka vinnarskalle, samma gudabenådade målsinne, men du håller låg profil på sociala medier och talar inte om dig själv i tredje person…
– Vi är båda ödmjukt kaxiga! Sedan har Zlatan tagit det ödmjuka till en annan nivå.
Och du verkar inte köpa Ferraris till dig själv i födelsedagspresent fullt lika ofta.
– Jag har faktiskt haft en Ferrari, så jag ska inte säga för mycket. Men Zlatan har lite andra pengar att röra sig med och att prata om sig själv som ett lejon eller en tiger är inte riktigt min grej. Har ni någon kontakt idag?
– Nä, han är på en annan hylla. Han springer med OS-facklan medan jag lever familjeliv i Höllviken. Vi har nog lite olika syn på hur vi vill leva våra liv, men vi respekterar varandra. Jag ger väldigt sällan intervjuer till exempel. Jag gillar att bara vara. Fredagsmys med familjen, det finns inget som slår det.
Skanna QR-koden med mobilen för att lyssna på reportaget i en inläst engelsk version. Scan the QR code and listen to the feature in English.
Enkelhetens lov
Micha van Dinther
1960 byggde arkitekten Per Friberg sitt sommarhus i Ljunghusen som en ram för ett enklare liv. Resultatet är två avskalade träpaviljonger på plintar, där varje detalj och lösning tycks pröva gränsen för hur mycket man kan skala av. Arkitekten Gert Wingårdh, som kände Per, sätter ord på varför husets idé fortfarande känns så relevant.
Text
Foto Markus Linderoth
Varje sommar gör svensken något som kan se märkligt ut utifrån: vi kliver ur våra välutrustade hem och väljer att tillbringa semesterveckorna i ett fritidshus med enklare standard. Massageduschen byts mot en kall utedusch. Airfryern byts mot en kolgrill. Diskmaskinen byts mot handdisk. För många handlar sommarstugeboendet inte om flykt från hemmet i sig, utan om en frivillig standardsänkning som gör livet lättare att leva: färre saker, färre beslut och mer tid utomhus.
Siffror från Statistiska centralbyrån för 2024 visar att det finns 628 164 fritidshus i Sverige. Är sommarstugan en avprogrammering där vardagens kontroll, prylar och rutiner tappar sitt grepp? Eller är det en medveten metod för frihet – ett sätt att bygga bort krav så att platsen, väderleken och spontaniteten får styra?
Arkitekten och landskapsarkitekten Per Friberg (1920–2014) konkretiserade den här sommarlogiken i det egna sommarhuset i Ljunghusen i Skåne. Han beskrev det som en ram för ett friare, enklare och mer anspråkslöst liv: ”Himlen, havet, heden, huset, vi byggde så enkelt som möjligt, primitivt, asketiskt, vi tyckte heden krävde denna purism.”
”Jag har svårt att tro att enkelheten var ekonomiskt betingad”, säger Gert Wingårdh, arkitekt och känd som programledare för
SVT:s Husdrömmar, som också kände Per privat. ”Det var snarare ett medvetet livsstilsval – att inte behöva mer än det han valde att omge sig med.”
Utmed grusvägen Duvstråket, insprängda mellan tallarna, ligger de stora villorna på rad. Många av dem har vuxit fram genom årtionden av ombyggnader och tillbyggnader i form av pooler, garage och gästhus. Men så såg det inte ut här från början. Falsterbohalvöns ”Ljungen” var länge ett öppet hedlandskap, format av vind och bete.
De första husen byggdes redan på 1700-talet. Sommarorten växte fram senare, kring sekelskiftet 1900, när tomter började styckas och säljas och området successivt fylldes av sommarbebyggelse.
När Per uppförde sitt sommarhus 1960 höll han skalan nere och byggde lätt, upplyft på plintar och med stora glaspartier mot landskapet. Gert, som har besökt huset flera gånger, minns sitt första intryck av huset: ”Det är en enkel konstruktion”, konstaterar han. Han ser en koppling till Mies van der Rohes Farnsworth House i Illinois. ”Farnsworth House är byggd i stål, sten och glas. Detta är en enklare historia, gjort i furu, plywood och glas – en slags fattigmanselegans.”
Huset, som ligger inbäddat i landskapet bakom ett träplank, består av två lätta träpaviljonger med glasade fasader, sammanbundna av trädäck och smala spångar.
Den första paviljongen byggdes 1960 och är på 50 kvadratmeter. Den andra, på 32 kvadratmeter, tillkom senare när den växande familjen behövde fler sovplatser. Tillsammans får huset en tydlig uppdelning: den större, med öppnare plan, för det gemen-
samma, den mindre för natten, mer tillbakadragen i sin känsla.
En storm 1999 förstörde huset, men det återställdes i originalskick året därpå. Det rustika uttrycket är intakt och livet här är avskalat med spartanska lösningar som håller sig till det nödvändiga: ett enkelt badrum med en list med träknoppar, ett kök med en liten vask och pallar som nattduksbord i sovrummen.
”Jag hade glömt hur enkelt en del av sängarna är lösta, i en våningssäng bakom en dörr. Och hur matbordet använder husets pelare som bordsben”, säger Gert. Under inspelningen av SVT:s Så byggdes Sverige tillbringade han en dag i huset och såg detaljerna på nära håll igen. ”Det är intressant att tänka att huset är över 60 år gammalt. Det fina är att det inte finns något man skulle vilja ändra på.”
Samma självklarhet fanns i Per som person, minns Gert. ”Han var en väldigt öppen person. Han var väldigt resonabel och alltid intresserad av nya intryck”, säger han. Per kallade sig gärna ”Pelle” och när man pratade kom pennan fram nästan direkt. Gert minns också hur de en gång skissade tillsammans på ett hus, sida vid sida, linje för linje. ”Per var väldigt enkel att vara med.”
Våren 2025 dök sommarhuset i Ljunghusen upp till försäljning med ett utgångspris på 27 miljoner kronor.
I branschpress och lokal media kretsade samtalet kring en tydlig krock: huset är byggt för kravlöst sommarliv, samtidigt som prislappen pekade mot helt andra förväntningar. Vad
händer när en avskalad sommaridé, i stort sett intakt, plötsligt värderas som en av områdets dyraste tomter? Skulle enkelheten få vara kvar, eller fanns det en risk att huset skulle rivas och ersättas av något annat, inte minst eftersom det saknar formellt skydd som byggnadsminne?
Gert känner igen situationen från andra hus med stark karaktär som byter ägare. ”En generation gör något den tror på. Nästa generation, som kanske inte har samma ideal, tar över och bygger om. Det är först i tredje generationen man ser tillbaka och åter börjar uppskatta husets karaktär. Det är inte för inte som vi ser en riktig 1960-tals revival bland unga par som vill restaurera hus.” Och då återstår den avgörande frågan: ”Finns det ens kvar då – är det fortfarande intakt?”
Sommarhuset i Ljunghusen är, i skrivande stund, inte byggnadsminnesförklarat. Under sommaren 2025 kom ändå en uppgift som lugnade många: de nya ägarna vill enligt uppgift bevara det.
Per Friberg
Per Friberg (1920–2014) kallade sig gärna ”Pelle”. Det säger något om hur han rörde sig i miljöer där titlar annars brukar väga tungt. Han var social, charmig och ständigt närvarande i branschen. Han dök upp på föreläsningar och utställningar, åkte på konferenser, deltog i diskussioner och syntes i sammanhang både i Sverige och utomlands. Köpenhamn drog mer än Stockholm och han trivdes i ett kollegialt kretslopp där samtalen gick snabbt och rakt.
Han föddes i Helsingborg och växte upp med tydlig koppling till odling. Senare rörde han sig mellan arkitektur, trädgård och större landskapsfrågor på ett sätt som gör att hans yrkesprofil fortfarande känns ovanlig. Han utbildade sig till arkitekt i Stockholm, studerade trädgårdskonst i Köpenhamn och fortsatte med landskapsarkitektur vid Harvard i USA. 1964 blev han Sveriges första professor i trädgårdskonst och naturvård vid Alnarp.
Samtidigt fortsatte han att arbeta brett. Han drev egen byrå med flera medarbetare, först i Malmö och senare i Bjärred, med uppdrag som spände från bostäder och trädgårdar till utemiljöer, trafikplanering och begravningsplatser. När han fick frågor om kontroversiella uppdrag svarade han sakligt att det var frågor man behövde göra bästa möjliga av. Totalt finns närmare 700 projekt kopplade till hans kontor och praktik.
Han tävlade ofta och hade ett tempo som blev en del av hans signum. Det berättas om hur han kunde dra ihop ett tävlingsförslag natten innan inlämning, när andra arbetat i veckor på sina.
Privat levde han med hustrun Jördis och fyra barn. Han bodde i Bjärred och hade sitt sommarhus i Ljunghusen. De två platserna säger också något om hans bredd. I Bjärred handlade det om en rik, uppbyggd helhet av hus och trädgård, utvecklad över tid. I Ljunghusen blir idén komprimerad: en byggnad som ram för ett friare och enklare liv.
Det är först i tredje generationen man ser tillbaka och åter börjar uppskatta husets karaktär.
Foto Andy Liffner
Hitta lugnet vid havet
Vinterpromenad på Måkläppen
Välkända Måkläppen är under stora delar av året reserverad för det rika djurliv som finns här. Men mellan 1 november och 31 januari öppnas det upp för nyfikna själar. På sandreveln väntar orörd natur, lekfulla sälar och ett uppfriskande vinteräventyr.
Latitud 55.36754 Longitud 12.80830
Kom närmare havet vid Falsterbokanalens pir Ta en promenad längs med piren och rakt ut mot havet. Här känner du havets närhet, oavsett om det är stiltje eller blåser friska vindar. Förutom välgörande motion får du också möjligheten att se kusten ur ett annorlunda perspektiv.
Latitud 55.39846 Longitud 12.94541
Foto L Eriksson
Text Calle Westrup
Foto Frank van Hulst
Grillning med utsikt vid banvallen
Inget väder är för dåligt för en öppen eld ute i det fria. Vindskyddet vid banvallen har allt du behöver: grillplats, tältplats, tak över huvudet och en fantastisk havsutsikt. Inte sällan kommer kor på besök. Tänk på att elda med stor försiktighet och håll koll på aktuella eldförbud.
Latitud 55.40922 Longitud 12.89552
Foto Zadorozhna
Lugnet vid Ljungskogens havsbad
Bland härliga sanddyner och lummig pinjeskog hittar du Ljungskogens havsbad – en aningen lugnare strandremsa, även under högsommaren. Borra ner tårna i sanden, andas in doften av tall och njut av en härlig dag vid havet.
Omfamna naturen på Falsterbo skjutfält
Med dagarna som övningsplats för militären långt bakom sig, är Falsterbo skjutfält numera ett naturreservat. En utmärkt plats att insupa lugnet, traska omkring och uppleva den varierande fauna och det rika djurliv som finns här.
Foto Andreas Eriksson
Foto Annie Spratt
Latitud 55.39143 Longitud 12.93240
Latitud 55.39613 Longitud 12.87059
Solnedgång från Hoddorna i Höllviken
Fiskeverksamheten bland de gamla hoddorna är sedan länge nedlagd. Men den tidlösa känslan består, likaså den färgsprakande solnedgången – som med klustret av förankrade småbåtar och siluetten av Öresundsbron blir extra magisk.
55.42433 Longitud 12.95505
Bärnstensjakt i Kämpinge
Vackra bärnstenar har varit eftertraktade i tusentals år – och än idag går de att hitta vid Kämpinges strand, speciellt efter höst- och vårstormar. Att vandra längs med brynet, med blicken ner i sanden, är dessutom överraskande rofyllt.
Foto Chris Panas
Foto L Eriksson
Latitud
Latitud 55.40029 Longitud 12.97724
Foto Andreas Eriksson
Krönika
Malin Åkerman
Jag har precis lämnat North Carolina. Inspelningen av andra säsongen av ”Hunting Wives” är avklarad. Medan kabinpersonalen förbereder inför landning, skymtar jag från mitt lilla fönster en kustremsa och en plats som ligger mig väldigt nära hjärtat –Falsterbonäset.
Hit har jag kommit på besök i stort sett årligen, ända sedan min pappa flyttade ner för drygt 20 år sedan. Ofta under sommaren, när solen står högt och havet är varmt, men även kortare visiter under vintertid.
Från tåget över Öresund känner jag hur längtan växer sig allt starkare. Äntligen framme vid ”Sveriges Riviera” – här väntar upplevelser man aldrig riktigt får nog av. Som det obligatoriska morgondoppet från Falsterbobryggan. Trots att jag, som den badkruka jag är, ofta skippar själva doppet, älskar jag stunden där ute vid havet. Detsamma gäller cykelturen ut till vår badhytt. Att slå sig ner under parasollet, känna den fantastiskt vita sanden mellan tårna och äta enkla, medpackade lunchmackor är magiskt.
Hemvägen förgylls med ett obligatoriskt stopp på Villa Olympia för hemmagjord gelato och kanske också en bit av deras oemotståndliga prinsesstårta-glass. Gud så gott!
Lådcykel i all ära, men en vistelse här är inte komplett utan en biltur i pappas 66 Cadillac. Slingrande landsvägar med natursköna pauser vid Ängavallen och Annedalsgården där man kan fylla korgen med närproducerade delikatesser. I takt med att solen sänker sig över sundet avslutar vi dagen i Skanörs hamn, med en härlig middag på en av de många restaurangerna.
Det är just detta jag uppskattar mest med denna plats – närheten. En halvtimme på cykel är allt du behöver för att nå stränder i världsklass, fantastiska landskap och lokala pärlor att slå sig ner vid och bara njuta av livet. Det är verkligen något helt otänkbart i min egen vardag hemma i Los Angeles.
Mina årliga visiter till Falsterbo passerar alltid för fort, men att bara få längta hit är i sig något som ger mig en otrolig glädje – I just love it!
Mina årliga visiter till Falsterbo passerar alltid för fort, men att bara få längta hit är i sig något som ger mig en otrolig glädje.
Malin Åkerman (född 1978) är svensk skådespelare med en framgångsrik karriär i Hollywood. Hon medverkar också i flera svenska film- och tv-produktioner.
Foto Malin Åkerman
Falsterbos klassiska pensionat lever vidare
Text Jenny Milewski
Foto
Andreas Eriksson
Vid Skoltorget i Falsterbo tronar Villa Olympia, med sin putsade fasad, rödmålade korsvirke och inglasade veranda – och en hundraårig historia fylld av sandiga fötter, färska jordgubbar och trogna sommargäster. Och nu är det Tina Nordström och hennes familj som tänker föra det klassiska pensionatet in i framtiden.
Tina Nordström med familj flyttade från Stockholm till Falsterbo 2008. Under promenaderna i den nya hemorten passerade de ofta det vita gamla huset med skylten där det stod ”Välkommen till Olympia”. Det väckte nyfikenhet.
– Man visste ju inte riktigt vad det var. Ett hotell, en restaurang eller bodde någon där? Det såg alltid så tomt ut, säger Tina. 2024, när familjen efter några år i London flyttat tillbaka till Falsterbo, var det mystiska huset plötsligt till salu. Och med det såg Tina chansen att skapa en gemensam plats för alla sina intressen, kunskaper och erfarenheter. Och det är inte så lite. Hon har bland annat en examen som inredningsarkitekt från Konstfack, en kockutbildning från den berömda restaurangskolan Cordon Bleu och erfarenhet som både florist vid prins Carl Philips bröllop, pralinmakare och arbete på Michelinkrog i London i bagaget.
– Det som är vackert, det som är gott och att göra andra människor glada. Det är nog den röda tråden i allt jag gjort genom åren, säger hon
Efter budgivningen, där de flesta av spekulanterna ville använda Villa Olympia som privatbostad, stod familjen Nordström till slut som nya ägare. Så då var det väl bara att sätta igång med att öppna pensionatet igen. Men riktigt så enkelt visade det sig inte vara, berättar Tina:
– Vi trodde att vi köpte ett i princip nyckelfärdigt pensionat, tanken var att vi bara skulle måla och fixa lite och behålla det mesta av det gamla.
Men det visade sig att pensionatet inte hade varit öppet för allmänheten de sista åren och därför betraktades den nya rörelsen som ett nybyggnadsprojekt. Och därmed kom också nya krav på brand- och tillgänglighetsanpassningar. Vilket förstås fick konsekvenser för både kostnader, tidplan och tanken om att bevara det gamla.
– Till exempel kunde vi inte behålla de fina gamla tapeterna, på grund av kraven på brandgips. Istället satte vi upp olika Josef Frank-tapeter i alla rum. För att i alla fall få en naturlig koppling
till Falsterbos historia. Och vi har ställt tillbaka en del av de gamla möblerna. Men det var en tuff period, verkligen.
Sommaren 2025 öppnade Villa Olympia i sin nya kostym, med fyra hotellrum och ett café på bottenvåningen. Det är Tina och sonen Ludwig som driver verksamheten, tillsammans med familjens övriga barn och många andra extraarbetande ungdomar, både sommargäster och åretruntboende.
– Det är nog det jag är allra mest stolt över, att vi kunnat ge så många ungdomar jobb och en plattform för framtida jobbsökande, berättar Tina.
Trädgårdscaféet med hembakt fika och egengjord italiensk gelato blev en omedelbar succé. Vissa dagar stod över 50 personer
Historien om Villa Olympia
Villa Olympia hette från början Villa Sommarbo och byggdes 1912 som sommarbostad åt grosshandlare Ludvig Lindgren, samtidigt som Falsterbos nya skola byggdes på tomten intill. Arkitekt var Sigfrid Sterner och stilen inspirerad av både jugend, nationalromantik och skånska korsvirkesgårdar.
I slutet av 1930-talet blev huset till salu och köptes av makarna William och Hanna Svensson som genast startade Pensionat Olympia. Här kunde sommargästerna sova gott och äta både frukost, lunch och middag. Biff med lök var en specialitet och efterrätten oftast glass med jordgubbar.
De trogna stamgästerna blev många och 1967 hamnade Villa Olympia till och med på vita duken. En kort scen i Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” spelades nämligen in i pensionatets trädgård.
I tre generationer drevs Pensionat Olympia av samma familj, innan Tina Nordström och hennes familj tog över.
Källa: Här lefva vi lifvets glada dagar! – badliv, turistliv och sommargäster i Skanör och Falsterbo genom tiderna, Erik Magnusson & Frederic Täckström, 2022
Instagram: villa.olympia.falsterbo
Webbsajt: villaolympia.se
i kö i trädgården framför caféet för att köpa glass, med prinsesstårta och brynt smör som de mest populära smakerna. Men rätt nervöst var det ändå.
– Vi visste ju inte alls om det skulle funka, säger Tina. Varje morgon vaknade jag och tänkte: idag har nog alla åkt hem, det kommer nog ingen. Men så kom folk ändå.
Efter sommarsäsongen lever Villa Olympia vidare med fikande Falsterbo-bor, övernattande fågelskådare, afternoon tea och take away-glass. Och framtidsplaner. På frågan om man kan kalla Villa Olympia ett livsverk, svarar Tina Nordström ”Ja”, även om det är ett stort ord.
– Det finns så mycket man kan göra här, det här stället väcker
hundra idéer. Blomsterbindarkurs, pralinkurs, after beach, odlingar i trädgården, sälja lokalt hantverk och design … Men vi tar ett steg i taget och ser vad som funkar.
Kanske kommer Villa Olympias framtid till och med följa historien och gå vidare i generationerna? Sonen Ludwig, som tog studenten 2025 och nu utbildar sig till sommelier svarar:
– Jag är nog lite väl ung att bestämma det nu. Men vem vet?
En sak är i alla fall säker. Tills vidare behåller Villa Olympia sin hedervärda plats som det enda av de klassiska pensionaten i Falsterbo som har överlevt historien.
”
Det finns så mycket man kan göra här, det här stället väcker hundra
idéer.
I havets makt
Skanör södra. 8 grader i luften. 6 grader i vattnet. 10 sekundmeter och iskyla i byarna. För de flesta kanske inte ett idealiskt badväder. Men för Camilla Wadlund är längtan till havet en ständig följeslagare. Oavsett väder.
Text Jenny Milewski
Foto Andreas Eriksson
Havet, naturen och djuren. Det är ord som alltid varit centrala i Camilla Wadlunds liv. Som styrt hennes livsval och format både arbete och fritid.
Ända sedan uppväxten i Landskrona har havet alltid funnits henne nära, åtminstone i hjärtat.
– Det är något med det öppna, mäktiga och mystiska som lockar mig. Längtan till havet finns alltid där. Några år jobbade jag på ett naturum vid Vättern. Då fick jag låtsas att det var havet. Så det var okej, säger Camilla.
Intresset för djur och natur har också alltid funnits. Efter drömmar om att bli veterinär och en tids arbete på djurpark landade hon i yrket som biolog – och chansen att få bidra till att bevara naturvärden och sprida kunskap till andra.
När vi ses första gången kommer Camilla direkt från läns-
styrelsens årliga grodseminarium. Att hålla koll på läget för kommunens groddjur, som den hotade grönfläckiga paddan, är en del av hennes jobb som miljöstrateg på Vellinge kommun. Det är ett arbete som har sin speciella karaktär just i Vellinge, menar Camilla:
– Vi har flera naturområden i kommunen som är skyddade, i form av naturreservat, havsreservat och Natura 2000-områden (ett nätverk av särskilt skyddade områden i hela Europa). Vi har en fantastisk natur som gör att många dras till kommunen och vill bosätta sig här. Samtidigt som utveckling och tillväxt måste vara hållbar och inte ske på bekostnad av natur och växt- och djurliv. Det är mitt jobb att få in det perspektivet i kommunens arbete.
Några dagar senare möts vi igen, den här gången utanför det
Kitesurfing
Kitesurfing (eller draksurfning) är en vattensport där utövaren står på en bräda och dras framåt av en ”kite”, en stor drake som hålls fast med linor och ett handtag (”bom”). Draken används i olika storlekar, beroende på vindstyrka och kitesurfarens vikt. Brädan kan likna en wakeboard, med hållare för fötterna (för att kunna hoppa) eller vara, som Camilla använder, en vågsurfingbräda utan hållare, anpassad till kitesurf.
gamla byhuset i Östra Grevie. Här, mitt i jordbrukslandskapet, är vattnet också en central del av livet, för skörden på fälten och för tomaterna i Camillas eget växthus i den lilla trädgården. Här har hon hittat sin plats på jorden, nära både natur och hav. – Byarna är en del av kommunen som lätt glöms bort. Men det finns stora naturvärden här också. Jag tycker det är viktigt att människor ska kunna röra sig i naturen, även i jordbruksbygd. Nu packas bilen, under överinseende av den spanska blandrashunden Trini, med surfbräda, kitesegel och våtdräkt. Diskussionen i gruppen ”Näsets surf” har varit intensiv. Ligger vinden rätt? Ska det regna? Vilken strand gäller? Vem tänker komma? Med sydvästliga vindar har valet till slut fallit på Skanörs södra strand, strax bredvid den vinterstängda restaurang Badhytten. Efter en kort bilfärd parkerar vi på den nästan övergivna bad-
parkeringen. Några av kitesurfarna är redan på plats på stranden, pumpar upp kites och trasslar ut linor. En snabb handrörelse signalerar till de andra att någon vill ha hjälp att få upp kiten i luften.
Snart är Camilla också redo. Med ett fast grepp om bommen och med brädan under armen tar hon sig igenom högarna med tång och dras blixtsnabbt ut av kiten, ut bland vågorna i det mäktiga och mystiska havet.
En timme senare är Camilla tillbaka, i blöt våtdräkt och med rosor på kinderna. Hon ser lycklig ut, trots de iskalla vindarna och ett antal ofrivilliga bad i det 6-gradiga vattnet.
– 10 meter i sekunden är min favoritvind, säger hon, med ett stort leende. Men det var lite väl byigt idag. Vågorna går åt alla möjliga håll.
På frågan om hur det känns i kroppen efter en sådan här tur på havet beskriver Camilla det som ett stort lugn, som att något som saknades har fyllts på igen.
Men vad gör Camilla när det inte blåser? Hemma i huset finns det alltid något att hugga tag i. Måleri, små byggprojekt och drejning under vinterhalvåret – och en och annan stickad tröja. Trädgårdsarbete när våren och ljuset återvänder. Och efter universitetstidens extraarbete på biograf finns filmintresset kvar. Få saker kan väl passa bättre efter en vintrig kite-utflykt än att krypa upp i soffan med en varm hund och en bra film?
Det finns ingenting som kan få en att känna sig så stark som att vara ute på havet. Eller så svag för den delen.
Över det flacka landskapet reser sig ett välbehållet men väderbitet stentorn: Falsterbo fyr. Den är landets äldsta och sträcker sig hela 25 meter över marken. Från toppen bjuds det på en panoramavy svår att glömma; det bräckta havet möter blekvita stränder. Sanden ger i sin tur vika för ett vindpinat gräslandskap och små kluster av pittoreska hus.
Söderut vecklar det ikoniska naturreservatet Måkläppen ut sig, lika känt för sin säregna, krokformade sandrevel som för de sälar som länge kallat det hem. Norröver växer Falsterbohalvön fram. Vid god sikt skymtas Öresundsbron och Danmark – en påminnelse om världen där ute.
Trots att fyrens sekellånga era som vägledare av traktens sjöfart är över sedan länge, har dess betydelse inte minskat. Kanske är det till och med så att platsen idag är viktigare än någonsin. Fyrtornet utgör nämligen första parkett till en av Europas stora flyttfågelleder och alla de miljontals fåglar som passerar näset årligen.
Rising above the flat landscape stands a well-preserved yet weather-beaten stone tower: the Falsterbo Lighthouse. The oldest of its kind in the country, it rises 25 metres above the ground. The panoramic view from the top is unforgettable –where brackish waters meet pale, windswept beaches. The sand gradually gives way to open grasslands shaped by the wind, dotted with small clusters of picturesque houses.
To the south lies the iconic nature reserve Måkläppen, as renowned for its characteristic hook-shaped sand spit as for the seals that have lived here for many years. To the north stretches the Falsterbo peninsula. On clear days, you can spot the Öresund Bridge and Denmark on the horizon – a gentle reminder of the wider world beyond.
Even though the lighthouse no longer guides ships in the area, it still holds major significance – perhaps even more than before.Today the lighthouse offers a front-row seat to one of Europe’s major migratory bird routes, with millions of birds passing the headland each year.
Foto Andreas Eriksson
Ett alldeles naturligt läromedel
Bland gröna vallar, anonyma murliknande
konstruktioner och en i stort sett osynlig klimatproblematik, uppstår en komplex fråga: Hur hjälper man den yngre generationen att förstå ett problem som inte syns – och relatera till en lösning designad för att smälta in?
Våren 2024 togs det första spadtaget. Sedan dess har Skyddsvallen snabbt vuxit fram runt Näset. På flera låglänta platser syns nu gröna vallar och murliknande konstruktioner som smälter in i landskapet. De är byggda i syfte att skydda hem, vägar, skolor och annan samhällsviktig infrastruktur mot framtida stormfloder och översvämningar.
Projektet beräknas stå färdigt 2031. Men arbetet slutar inte där. Det är egentligen bara början. Den 21 km långa vallen ger ett planerat skydd fram till 2065. Därefter går ansvaret vidare till nästa generation Vellingebor. Till många av dem som idag sitter i ett klassrum.
Skyddsvallen blir en del av läroplanen I nära samarbete med kommunens erfarna och engagerade lärare undersöktes olika vägar för att göra Skyddsvallen och behovet av den mer levande i klassrummet. Det blev snart tydligt att ämnet i sin helhet kunde kännas både komplext och överväldigande.
Ibland till och med avskräckande.
För att istället väcka nyfikenhet och engagemang vände vi därför perspektivet: från vad vi kan lära ut om Skyddsvallen, till vad vi kan lära om livet med hjälp av Skyddsvallen. Vallen är ju mer än bara ett skydd mot översvämningar. Det är en plats där växter får växa fritt, där djurlivet trivs, och där elever kan möta matematik och naturvetenskap i praktiken.
Resultatet blev en temabox fylld med interaktiva spel och utmaningar, särskilt framtagen för att underlätta lärarnas arbete med att uppfylla läroplanen – samtidigt som den stärker elevernas vilja att förstå och värna om vår miljö.
– Alla ämnen, från biologi till fysik, blir mycket mer spännande när det handlar om något som faktiskt finns i elevernas närhet. Skyddsvallen är något de ser nästan dagligen.
Det säger Mimmi Gullberg, lärare på Skanörs skola. Hon och hennes nära kollega, Åsa Tedestål, var bland de första att undervisa med hjälp av temaboxen.
Foto Andreas Eriksson
– Häromdagen fick en grupp förstaklassare se filmen om varför Skyddsvallen finns. Efteråt byggde de sin egen vall i LEGO och testade konstruktionen med rinnande vatten. Det blev superlyckat och det är så kul att se elevernas nyfikenhet väckas till liv.
Ett andra klassrum utomhus
En stor fördel med Skyddsvallen är att den faktiskt finns på riktigt. Både Annica och Åsa planerar utedagar vid vallen fullspäckade med uppgifter. Eleverna får bland annat chans att identifiera växter och insekter, räkna fåglar och sedan översätta namnen till engelska. Även här kommer temaboxen till användning; med alltifrån frågesport om Skyddsvallen till spännande biologiska experiment i naturen.
– Vallen blir som ett andra klassrum för oss under varmare höst- och vårdagar. Med lite kreativitet från vår sida kan man i stort sett lära ut vilket ämne som helst här.
Det säger Åsa samtidigt som hon förklarar hur eleverna ofta sitter på vallens topp och målar vad de ser framför sig. De blir en
Vi skiftade fokus från vad vi kan lära ut om Skyddsvallen – till vad Skyddsvallen kan lära ut om livet?
salig blandning av hästar i galopp, små kluster av hus och andra små detaljer från livet vid Skanörs vångar.
Temaboxen finns idag för elever upp till årskurs 3. Förhoppningen är att utveckla utbildningsmaterial även för äldre elever. Målet är att göra Skyddsvallen till ett konkret verktyg i undervisningen, och på så sätt skapa en sammanhängande läranderesa där teori möter verklighet.
Disclaimer: Co-funded by the European Union. Views and opinions expressed are, however, those of the author(s) only and do not necessarily reflect those of the European Union or CINEA. Neither the European Union nor the granting authority can be held responsible for them.
Foto Vellinge kommun
Foto Andreas Eriksson
Premiärutgåvan av Vellinge Icons 2024
Historiskt en tidlös symbol för ett enkelt liv vid havet. Idag även en stark påminnelse om den växande klimatutmaningen - och det viktiga arbete vi står inför.
Badhytten på omslaget av förra Vellinge Icons är en av flera hytter som inte längre står säker längs stranden. Anledningen är tuffare väderförhållanden och en alltmer aggressiv erosion.
Historically, a timeless symbol of a simple life by the sea. Today, also a powerful reminder of the growing climate challenge - and the important work that lies ahead.
The bathing hut featured on the cover of the previous issue of Vellinge Icons is one of several huts that no longer stand safely by the shoreline. The reason is harsher weather conditions and increasingly aggressive coastal erosion.
Krönika
Caroline Hallin
Många tycker att det bästa med Malmö är närheten till Köpenhamn. För mig är det närheten till stranden i Falsterbo.
Som kustforskare har jag rest och studerat stränder världen över, men stranden i Falsterbo har förblivit min favorit sedan barnsben. Med klart vatten, bländvit sand och dynamiska dyner och revlar är den helt magisk. Det är inte konstigt att likväl utländska som inhemska gäster blir förbluffade över att det finns en så vacker strand i Sverige.
Sedan ett par år tillbaka är Falsterbostranden inte bara min badplats, utan även min arbetsplats. I samarbete med Vellinge kommun undersöker jag och mina kollegor hur väl kombinationen av naturliga sanddyner och de nybyggda skyddsvallarna kan stå emot stora vågor och ett förhöjt vattenstånd. Och vi behövde inte vänta länge på en intressant händelse att studera.
I oktober 2023 när Skånes syd- och ostkust drabbades av stormen Babet, steg jag och mina kollegor upp mitt i natten och gav oss ut på stormjakt. Vid stormens peak gick vi ner på stranden i Ljunghusen. I mörkret kunde vi se hur vågorna slog upp mot sanddynerna och badhytter sköljdes ut i havet. En Pripps Blå-burk som blottlades i den eroderande sanddynen hade utgångsdatum från 90-talets mitt och vittnade om att detta var en ovanligt kraftig stormhändelse.
Dagen efter stormen återvände jag till stranden med GPS och mätte stormskadorna från Kämpinge till Falsterbo. Sedan dess återkommer vi regelbundet för att mäta hur stranden och dynerna återhämtar sig efter stormen. Överlag återhämtar sig dynerna väl, men på vissa platser saknas fortfarande mycket sand. Varför det är så blir min uppgift att ta reda på under det kommande året. Stränderna på Falsterbonäset har förändrats enormt mycket de senaste 100 åren, särskilt vid Måkläppen och norra badreveln. Människans påverkan har varit stor. Först genom Skanörs hamn och kanalbygget och nu med klimatförändringarna och stigande havsnivåer. Den globala havsnivåhöjningen accelererar och nådde det senaste decenniet en ökningstakt på 4.7 mm/år.
Så småningom kommer kommunens översvämningsskydd att behöva höjas för att stå emot allt högre vattennivåer. Det fina med stränder och dyner är att de kan höja sig själva som en anpassning till högre vattennivåer. Men för detta krävs såklart stora mängder sand och frågan är om den finns naturligt på Falsterbonäset eller behöver tillföras från havsbaserade sandtäkter.
Jag hoppas kunna ge svar på hur stranden och dynerna kan komma att utvecklas i framtiden, inte bara som badplats utan även som översvämningsskydd. Och så ska jag såklart fortsätta att njuta av världens bästa arbetsplats.
Stranden i Falsterbo har förblivit min favorit sedan barnsben.
Caroline Hallin är kustingenjör och docent i teknisk vattenresurslära. Hon forskar primärt kring klimatanpassning, kustöversvämningar och naturbaserade skydd såsom stränder och sanddyner.
Foto Johan Persson
Fantastiska fåglar
Orörd natur. Våtmarker och strandängar. Falsterbo är ett verkligen ett drömliknande stopp på vägen för miljontals flyttfåglar – och en växande hotspot för ornitologer och fågelskådare från hela världen.
Text Calle Westrup
Foto Andreas Eriksson
Vi gör allt vi kan för att bevara trädgårdens naturliga vegetation. ”
Sophie
Ehnbom
Morgonen gryr. En sen men välkommen höstsol intar sin låga bana över den klarblåa himmelen. Bland buskagen kring Falsterbo fyr är de nästintill osynliga slöjnäten redan uppsatta, och ringmärkarna avnjuter varsin välförtjänt kopp kaffe. Det tar inte lång tid förrän de vingbeklädda besökarna trillar in.
– Många fåglar förflyttar sig nattetid, för att undvika rovfåglarna. När det ljusnar ser de Öresund och dyker ner i fyrens trädgård för att vila inför den 21 km långa flygningen över sundet. Det förklarar Sophie Ehnbom, fågelstationens ringmärkningsansvarige. Som livslång fågelskådare har hon följt flyttfåglarnas migration så länge hon kan minnas. Sedan sent 80-tal har hon och kollegor ringmärkt hundratusentals fåglar bland fyrens träd. Med sitt geografiska läge nere på spetsen av sydvästra Skåne, är Falsterbo en naturlig hållplats på en av Europas stora farleder för miljontals flyttfåglar årligen. Under höst och vår är det i stort sett omöjligt att missa de sammansvetsade formationerna av skriande fåglar.
Bland näsets vegetation pausar de sin interkontinentala resa för att återhämta sig, fylla på energireserverna och putsa till fjäderdräkten inför nästa etapp.
Det är inte svårt att förstå varför den en hektar stora trädgården runt Falsterbo fyr är ett sådant dragplåster. Här har träd i olika storlekar fått växa fritt bland det vildvuxna gräset, och längs med de smala sandstigarna finns det gott om buskar. Det är dessutom den enda dungen kvar på Näset. Runtomkring i alla riktningar sprider golfbanan ut sig – visserligen ett naturskönt inslag, men bra rastplats för kungsfåglar och rödhakar är det minsann inte. De behöver träd som skydd och insekter och bär till föda.
– Vi gör allt vi kan för att bevara trädgårdens naturliga vegetation. Miljontals fåglar förlitar sig på den som fristad. Vi har dessutom bedrivit forskning och ringmärkning här i över 70 år, och ska vi fortsätta med det behöver vi ju fåglarna.
Ringmärkning är faktiskt ett relativt nytt fenomen. Endast sedan slutet av 1800-talet har människan ägnat sig åt att varsamt fånga in fåglar och systematiskt fästa små metallringar runt benen. Ringarna bär ett unikt nummer som kan spåras världen över, från en ringmärkare till en annan. Det kan låta som en överraskande enkel metod, men under flera decennier har den gett svar på komplexa frågor kring fåglarnas livslängd, beteende och flyttmönster. Under ringmärkningen ser man även till att väga, mäta, artbestämma och undersöka fågelns hälsa. Allt registreras tillsammans med ringens nummer.
– Man slutar aldrig förundras över hur fåglar ringmärkta här i Sverige dyker upp på olika ställen i världen, ofta tillsammans med en oväntad historia.
En berättelse som ligger Sophie nära till hjärtat för oss hela vägen till Iraks spruckna ökenstäpper – och mitt in i en krigszon. Efter en extraordinär granatstrid ska en soldat ha hittat en liten 10-grams fågel med ringmärkningen fortfarande intakt. Trots hans egna otroligt svåra omständigheter, skickade mannen ett brev till Naturhistoriska museet i Stockholm för att ta reda på vart fågeln kom ifrån.
Det kan tyckas helt vansinnigt att en soldat mitt i ett krig tog sig tiden för något så trivialt. Men det är samtidigt en vacker och målande beskrivning av den renodlade nyfikenhet som fågelvärlden väcker inom oss.
Det behöver dock inte alltid vara så speciellt för att fascinationen ska väckas till liv. Bara det att en 13 gram lätt fågel ringmärkt i Falsterbo kan ta sig över Öresund, nedför kontinenten och hela vägen till Italien på endast sju dagar är tillräckligt för att man ska häpna över deras otroliga viljekraft.
Men bakom alla gripande anekdoter växer en mer allvarsam sanning fram. Ringmärkningsarbetet ger också en unik inblick i de klimatförändringar som präglar vår tid.
– Värmen hänger kvar allt längre in på hösten nuförtiden, och då stannar även fåglarna här uppe i norr längre. Trots att det är vår sista dag på ringmärkningssäsongen hittar vi fortfarande hundratals fåglar i näten. Det är ovanligt.
Med en underton av oro förklarar Sophie hur fåglarnas liv påverkas av ett varmare klimat. Att deras tid här uppe i norr förlängs är inget problem i sig. Fåglar anpassar sig snabbt. Den verkliga faran uppstår då naturens andra uråldriga rytmer inte hinner med. Vad händer om vädret får ett kallt bakslag mitt i häckningssäsongen? Eller om miljontals fågelungar kläcks tidigt, innan sommarens insektssvärmar tillkännagivit sig?
Obesvarade frågor som dessa hänger över morgonens annars fridfulla ringmärkningsarbete, som en tät dimma över horisonten.
– Det är klart man går och tänker på det. Men i slutändan är vårt jobb att räkna och ringmärka fåglarna, så att andra kan fundera ut en väg framåt.
Sophie och hennes kollegor plockar försiktigt de sista fåglarna ur näten och påbörjar säsongens sista ringmärkningsrond. Inga nya nät sätts ut förrän vårens ankomst, då fåglarna återvänder från varmare breddgrader.
Fågelstationen blir nu en plats för forskning, men också ett utbildningscenter för unga fågelentusiaster. Ett betydelsefullt arbete då Sveriges ringmärkningskår länge minskat.
– Ungdomars intresse för naturen har länge varit svagt. Det finns så mycket annat att göra. Men jag har ändå en känsla av att den nyfikenhet jag alltid haft är på väg tillbaka. Jag är hoppfull, avslutar Sophie med en viss lyster i blicken.
Framtiden är som alltid oviss. Men en sak står säker. Med ett alltmer nyckfullt klimat vilar många fågelarters framtid i händerna på nästa generations ringmärkare. Att föra vidare kunskap och passion blir därför avgörande – och i det spelar Falsterbo fågelstation, och eldsjälarna där, en avgörande roll.
Björn Malmhagen om fågelskådning i Falsterbo
Vad är det som gör Falsterbo så bra för fågelskådning?
Jag har haft förmånen att resa till många av världens mest välkända platser för fågelskådning – från Azerbajdzjan till Mexiko och många däremellan. Alla har gett mig minnen för livet, och fågelsträcken på de här platserna är ofta helt fantastiska. Men något man lätt glömmer är hur otroligt tidskrävande och krångligt det ofta är att ta sig dit.
Det är där Falsterbo verkligen sticker ut. Hit är det enkelt att komma. Från både Kastrup och Malmö tar man sig smidigt till Näset med tåg och buss, och inom bara ett par timmar kan man stå redo mitt i ett fågelsträck i absolut toppklass. Dessutom finns det gott om bra mat, boenden nära till hands och hela området går i princip att upptäcka med cykel.
Just den här kombinationen – världsklass på upplevelsen och enkelheten runt omkring – är anledningen till att jag fortfarande tycker att Falsterbo är en av världens allra bästa platser för fågelskådning, oavsett om man är nybörjare eller erfaren skådare.
När är det bäst att komma hit på besök?
Utan tvekan under höstens fantastiska fågelsträck. Men säsongen är faktiskt längre än många tror. Redan under sommaren börjar flera arter, som vadare och silvertärnor, röra sig söderut.
Men det är ändå först när höstkylan närmar sig – vid månadsskiftet mellan september och oktober – som det verkligen exploderar. Under gynnsamma dagar kan flera hundra tusen ringduvor, bofinkar, bergfinkar och många andra arter ses sträcka förbi, i ett nästan oavbrutet flöde. Det är också under den här perioden som det välkända rovfågelsträcket äger rum.
Samtidigt vill jag verkligen lyfta Falsterbo Bird Show, som vi arrangerar varje år i början av september. Då finns det gott om fåglar, vädret är oftast fortfarande behagligt och stämningen är svårslagen. Att få träffa, prata och lära av andra människor som delar samma passion är alltid lika inspirerande. Förra året hade vi närmare 5 000 besökare – helt fantastiskt!
Vad är det med fågelskådning som fascinerar dig så mycket?
Jag har försökt sätta ord på det många gånger, men det är alltid lika svårt. Att stå och se tusentals ormvråkar tillsammans skruva sig uppåt i eftermiddagens termik, eller att en tidig höstmorgon stå ute på Nabben här i Falsterbo – kanske med årets första frost i marken – och se hur hundratusentals fåglar i stora flockar passerar över sundet… det är magiskt, i brist på ett bättre ord.
Det är sådana ögonblick som verkligen får mig att stanna upp och uppskatta både naturen och livet på ett helt annat sätt.
Foto
Andreas Eriksson
Kom närmare fågellivet i Falsterbo
Falsterbokanalen
Under vintertid befinner sig många fågelarter långt söderut. Men längs med Falsterbokanalen letar tappra änder och doppingar efter föda. Kom ihåg att klä dig varmt, och håll koll på den skiftande vinden.
Skanörs Ljung
Över den vidsträckta ljungheden utspelar sig höstens spektakulära rovfågelsträck. När termiken bygger upp sig framåt förmiddagen stiger sparvhökar, ormvråkar och andra rovfåglar i vackra, skruvande rörelser upp genom den varma luften.
Latitud 55.40002 Longitud 12.86655
Latitud 55.39848 Longitud 12.94440
Foto Björn Malmhagen
Foto Clovis Wood
Knävången & Knösen
Ett fågelparadis av öppna betesmarker, fuktiga strandängar och grunda laguner. En viktig rastplats för alla möjliga arter under deras långa resa söderut till övervintringsplatserna. Här vilar de och söker föda i de vindsvepta gräs- och våtmarkerna.
Nabben
Sveriges sydvästra udde är en enastående plats för att uppleva en av Europas största flyttfågelleder. Här passerar miljontals fåglar på sin resa till och från varmare breddgrader. Men det gäller att vara redo i gryningen då många arter lyfter redan vid första ljus.
Latitud 55.37799 Longitud 12.81034
Latitud 55.42753 Longitud 12.85968
Foto Annie Spratt
Foto Daniel Guerra
Vad gör en plats till en riktigt bra plats? En bra plats är inte en idé eller ett koncept. En bra plats bara är. Pågår. Lever. Den gör det lätt att vara en del av. Lätt att stanna kvar på. Lätt att verka i. Och lätt att återvända till.
Greater Falsterbo är det nya namnet för Skånes sydvästra stråk, från inlandets byar till kusten och Falsterbohalvön i Vellinge. Det är ett sätt att tala om platsen utifrån ett sammanhang, inte bara som ett avgränsat område på kartan. Greater Falsterbo är något som vi tillsammans delar och formar – en plats där livet växer fram.
mellan oss
Vi värnar om livet här. Trösklarna är låga: det är enkelt att fråga, enkelt att få ett svar och enkelt att haka på. Både små och stora initiativ blir av, när vi tar tag i dem tillsammans. Det gör vardagen levande och gör plats för nya sammanhang – som ett spontant ”ska vi inte bara …” som plötsligt blev något större.
i landskapet
I Greater Falsterbo under hela året
Vår horisont sträcker sig över både fält och hav. Slätten och åkermarken breder ut sig, kusten mot Öresund ligger öppen och ljus – ett gränsland att mötas i, någonstans mellan gummistövel och trätoffla. Det är i landskapets variation våra liv tar form, från inlandets små byar hela vägen till Falsterbo fyr.
Här tar livet inte paus bara för att sommaren gör det. Året rullar vidare med samma närvaro, men i lite olika tempon. Nyanserna märks i årstidernas skiften: rapsens söta doft under vårens sista dagar, vindens vinande i årets första höststorm och frosten som biter i kinderna en kulen vintermorgon.
växer livet fram i vardagen
Här är det ”en helt vanlig dag” som sätter standarden: skolan, jobbet, affären, fotbollsträningen, hundpromenaden, vägarna däremellan … Rutiner som sitter. Vanor som flyter. Och när vardagen börjar gå på autopilot är det lätt att ta en omväg för att upptäcka något nytt runt hörnet.
i livsrytmen
Rytm och balans i livet ser olika ut för alla. Här finns utrymme att hitta sin egen, med naturen nära och Öresundsregionens stadspuls inom räckhåll. Det är som att kunna skruva upp och ner volymen utan att byta plats – vågskvalp på morgonen, klubbmusik på kvällen.
med drivkraft
Hos oss finns viljan att få saker gjorda – och vanan att göra dem tillsammans. Idéer får utrymme och fäste. Drivkraften syns i föreningar, i verksamheter och i både stora och små initiativ. Ett ”vi kör” och ärmar som kavlas upp. Kanske med lite skånsk mylla under naglarna.
Ett ”hur är läget?” i affären eller en nickning på cykelvägen hör till vardagen. Samma hej bär också en öppenhet utåt – en plats som tar emot, där det är lätt att komma in i sammanhanget, oavsett om man just har flyttat hit eller är på besök en helg.
Greater Falsterbo är vår gemensamma berättelse, inspirerad av den plats vi älskar. Men innehållet är något vi skriver med våra handlingar – i hur vi lever, i hur vi arbetar och i hur vi tillsammans sätter kurs mot framtiden.
Läs mer och delta på greaterfalsterbo.se
Vellinge Gessie Fredshög
Ljunghusen Mellan-Grevie
Västra Ingelstad Skanör Rängs sand Södra Åkarp
Norra Håslöv Hököpinge
Bröddarp Arrie Falsterbo
Västra Grevie Kämpinge
Hököpinge kyrkby Räng
Södra Håslöv Östra Grevie
Vellinge Väster Höllviken
Four great spots in Greater Falsterbo
Kämpingevägen
Med spår av både von Linné och soldater
I södra Vellinge, strax innan Näset tar vid, ligger Kämpinge, ett naturreservat med rikt naturliv, karg tallskog och gröna slätter. Precis intill Östersjön ligger hästgården Fredshög, som Carl von Linné besökte under sin resa genom Skåne 1749. Här samlade han in ovanliga växter som buxbom, lavendel och stjärnblomma till sin botaniska forskning. I området finns också många fiskebodar och övergivna bunkrar som den svenska armén uppförde under andra världskriget.
In the footsteps of Linnaeus and the soldiers In the southern part of Vellinge, on the Falsterbo peninsula, lies Kämpinge. This nature reserve offers rich wildlife, windswept pine forests, and wide green plains. When Carl Linnaeus visited the area during his journey through Skåne in 1749, he established a base at the horse farm Fredshög, right by the Baltic Sea. Here he collected boxwood, lavender, starflower, and other rare plants for his botanical research. Kämpinge also features fascinating traces of more recent history, including traditional fishing huts and abandoned bunkers once used by the Swedish army during the Second World War.
Knösen Skanör
Lugna vatten och vida vyer
Strax norr om Skanör ligger Knösen, en vacker udde som du lätt når till fots via Knösvägen. Här möts strand, hav och himmel i ett öppet landskap som lockar både fåglar och besökare. Väster om Knösen breder Bakdjupet ut sig, som namnet till trots är ett långgrunt och lugnt havsområde skyddat av sandrevlar. Det grunda vattnet är en viktig plats för sjöfåglar och vadare, särskilt under vår- och höstflytten. Här finns också Skanörs norra revel, en lång sandbank och en naturlig vågbrytare som både bevarar kusten och ger skyddade och lugna bad under sommaren.
Calm waters and wide horizons
Knösen is a beautiful headland just north of Skanör, easily reached on foot via Knösvägen. Here, beach, sea and sky come together in an open landscape that attracts both birds and visitors. To the west of Knösen stretches Bakdjupet – despite its name, a shallow and tranquil coastal area protected by offshore sandbanks. The calm, shallow waters are an important feeding and resting place for seabirds and waders, especially during the spring and autumn migrations. Here, you’ll also find Skanör’s northern sandbank, a long, natural wave breaker that helps protect the coastline and creates sheltered, peaceful bathing spots in the summer.
Foto Justin Wilkens
Foto Vaiva Deksnyte
Strandängsvägen vid
Foteviken
Himmel och hav, fåglar och vikingar
I Fotevikens naturreservat kan du ta Strandängsvägen rakt ner från Eskilstorps Ängaväg. Kom hit en vårdag, stanna upp och njut av vyer där himmel möter hav och vidsträckta fält så långt ögat når. Upplev det myllrande djurlivet. Har du tur får du både se och höra den ovanliga sydliga kärrsnäppan och den sällsynta grönfläckiga paddan.
Where sky meets sea – birds, nature and Vikings
Follow Strandängsvägen straight down from Eskilstorps Ängaväg and step into the beautiful Foteviken Nature Reserve. Come here on a spring day, slow down, and take in the views where the sky meets the sea and open meadows stretch as far as the eye can see. The reserve is full of life – if you’re lucky, you might both see and hear the rare dunlin and the elusive European green toad.
Högsta punkten i Vellinge
360-gradig vy över det skånska landskapet
Strax norr om Arrie kyrka ligger Vellinges högsta punkt, en tydlig platå som inte går att missa. En brant stig leder dig uppåt – kanske får du sällskap av några betande djur på vägen. Från toppen på 68 meter över havet har du överblick över ett böljande landskap med gårdar, fält, den närliggande Arriesjön och Öresund i fjärran.
A 360-degree view of the surrounding countryside
Just north of Arrie church, you’ll find the highest point in Vellinge, a distinctive plateau that’s hard to miss. A steep path leads you upwards – a few grazing animals might be joining you along the way. From the top, 68 metres above sea level, you’ll enjoy sweeping views of rolling farmland, fields, nearby Lake Arrie, and the Öresund Strait in the distance.
Foto Josh Hild
Foto L Eriksson
Livet med vind i seglet
På Sundsgymnasiets seglarutbildning i Vellinge samlas lovande seglare från hela Norden, för att få de bästa möjligheterna att utvecklas inom sin sport. En av dem är Tilde Kantola. En äkta västkust-tjej, med seglingen i blodet och saltkristaller i ögonfransarna. Här i Vellinge har hon hittat en ny kärlek. I Waszp-båten.
Att säga att en livslång passion startade redan ” innan hon kunde gå” kan låta som en klyscha. Men när det gäller Tilde Kantola och hennes segling är det inte långt från sanningen.
– När jag var liten ledde min mamma ett seglarläger på Stora Kornö utanför Lysekil. Så jag var väl typ ett år när jag satt i en jolle första gången, säger Tilde och skrattar.
Genom hela uppväxten har seglingen varit den stora kärleken i Tildes liv. Möjligen i konkurrens av hennes andra sportintresse; handbollen.
– Det är skönt med stödet och hjälpen man får från lagkamraterna i handbollen. Men man är också beroende av andra. I seglingen är det helt upp till mig. Går det dåligt så går det bara ut över mig själv. Och lyckas jag har jag själv gjort saker rätt. Det gillar jag. Även om gemenskapen förstås är viktig i seglingen också.
Att utvecklas, bli bättre och tävla med andra har alltid varit en stark drivkraft för Tilde. Hon minns fortfarande sin första tävling, i tolvårsåldern.
– Det var ett regionskval i Varberg, med tre meter höga vågor. Man kunde inte se de andra båtarna mellan vågorna och jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt liten. Men det var kul! Efter högstadiet var Tilde helt inställd på att söka seglingsgymnasiet i Lerum, nära hemma. Men hon gjorde ändå ett studiebesök på Sundsgymnasiet och fick prova att för första gången segla en så kallad Waszp, en slags foilande jolle. Och det blev kärlek vid första ögonkastet.
– Det är verkligen superkul med Waszp. Den är mer instabil än andra jollar och voltar lätt. Så man måste verkligen vara helskärpt. Och så går den mycket fortare, upp till 25 knop. Jag har slagit runt massor av gånger. En gång flög jag ur båten och fick bommen rakt i ansiktet. Men det är bara att ta ett djupt andetag och ta sig upp igen.
Seglarutbildningen på Sundsgymnasiet i Vellinge startade 2021, som både ett riksidrottsgymnasium (RIG) och som en nationell idrottsutbildning (NIU). Det blev ett bra komplement
Foto Thom Milkovic
När jag hör ljudet av foilen som skär genom vattnet känner jag mig ostoppbar.
till de redan existerande idrottsutbildningarna, ridning och golf. Inriktningen har från start varit på så kallade foilande discipliner, som Waszp, IQ-foil (foilande vindsurfing) och kitefoil. Men utbildningen är bred, med olika slags praktisk segling, teori och fysträning. Och så alla vanliga gymnasieämnen inom antingen ekonomi eller naturvetenskap.
– Alla våra elever tävlingssatsar förstås i en viss disciplin. Men det är också viktigt att de får prova på olika typer av segling. Här på Näset har vi bra förutsättningar för det, det är helt olika vågor och vindar på norra jämfört med södra sidan. Och i juni varje år tar vi med en del av eleverna och tävlar i Sjælland rundt, där de får testa att vara besättning på en större tävlingsbåt, säger Martin Strandberg som tillsammans med Martin Krite är ansvarig för seglingsutbildningen.
Hösten 2025 flyttade Tilde Kantola in ett Attefallshus i Höllviken, redo att starta sitt nya liv, många mil från familjen. En förändring som Tilde verkar ha tagit med ro.
Under 2026 väntar, förutom skolarbetet, ett späckat tävlingsschema för Tilde. Från Vellinges egen Sailing Bonanza och Eurocup i Lomma till tävlingar ute i Europa. Säsongens självklara höjdpunkt är EM i Spanien i juli.
Men hur skiljer sig seglingen i Skåne från den på Västkusten?
Stadigare vindar och att man slipper massor av salt i hår och ögonbryn är ett par fördelar, tycker Tilde. Men en störande fiende slipper foil-seglarna runt Näset inte ifrån; sjögräset. Det som fastnar i foilen och tar ner farten.
Med handbollen då? Jo, Tilde har funderat på att söka laggemenskapen i någon skånsk klubb. Men, som hon påpekar, kan ju seglingen också vara en lagsport. I senaste OS fanns till exempel en klass för Nacra 17, en foilande katamaran med två mans besättning.
– Jag kan absolut tänka mig att tävla i tvåmansjolle i framtiden. Jag är ju ung och har tid att bestämma vad jag vill satsa på.
– Jag oroade mig inte så mycket för att flytta hemifrån, jag tänkte ta det som det kommer. Och det går bra, jag pratar ändå med dem varje dag, på Facetime. Jag trivs jättebra på skolan. Det blir en särskild gemenskap och förståelse när alla ens klasskompisar också är idrottare. Och det är så vackert här nere, med perfekta löpslingor där man kan få sällskap av kaniner på vägen!
Foto Maxime Poriel
Ålder: 17 år.
Familj: Mamma, pappa och lillebror
Moderklubb: Stenungsunds Segelsällskap Favoritplats i Vellinge: Kämpinge strandbad
En foilande (eller bärplans-) båt eller bräda har en undervattensvinge som lyfter farkosten ovanför vattenytan vid hög fart. Det minskar friktionen och ger högre fart. Det finns många olika typer av foilande båtar och brädor.
Vid OS i Frankrike 2024 fanns 5 foilande seglingsklasser; IQFOIL (vindsurfning) dam och herr, Formula Kite dam och herr samt Nacra 17 mixed.
Fakta Tilde Kantola
Foto Vellinge kommun
Foto Tilde Kantola
Gör vinden till din vän
Oavsett om du gillar höga vågor eller lugnare vatten blåser vindarna för det mesta rätt, någonstans runt Falsterbonäset. Just därför är det här den perfekta platsen för alla vindsurfare, kite-älskare och båtfolk som behöver vind i seglen.
Finna frihet i kite
Att dras ut på havet av kraften i en färgglad drake sägs vara den ultimata känslan av frihet. Med goda chanser till hårda pålandsvindar och breda stränder att starta ifrån är Falsterbonäset en populär plats för kitesurfare, året om. För att träffa likasinnade är Kämpinge Vattensportklubb en bra start.
kvsk.se
Vindsurf för alla
Köra snabbt och rakt i det lugna vattnet längs väg 100 eller trixa i vågorna utanför stranden i Kämpinge? Runt Näset finns lägen för alla slags vindsurfing. Hos Kämpinge Vattensportklubb samlas havsälskande medlemmar och här kan du som är nybörjare hyra utrustning, gå en kurs eller få privatlektioner av erfarna instruktörer.
kvsk.se
Foto Rafael Garcin
Foto Getty
Seglarskola för optimister
I många år har både Skanörs Båtklubb och Falsterbokanalens Båtklubb anordnat sina populära optimistjollekurser för sommarlediga barn, en bra start för att våga känna fart och bli trygg på havet. Och för många även ingången till en fortsatt seglingskarriär. Även vuxna är välkomna att lära sig segla, i de lite större C55-båtarna.
skanorsbatklubb.se falsterbokanalen.se
En trygg hamn
Eller rättare sagt två trygga hamnar finns i Vellinge kommun. I Skanörs hamn och Falsterbokanalens hamn i Höllviken finns både fasta platser för lokalt båtfolk och rum för gästande båtar från när och fjärran. Och den som inte seglar själv kan alltid båtspana eller känna in atmosfären vid någon av sommarens regattor.
skanorshamn.se falsterbokanalen.se
Foto Bergringfoto
Foto Shana van Roosbroek
Sailing Bonanza arrangeras årligen med besökande seglarentusiaster från hela Sverige och grannländerna. Under ett par härligt intensiva dagar fylls vattnet av foilande segelbåtar, luften med drönare utrustade med kamera och hamnområdet med foodtrucks, aktiviteter och såklart – en storbildskärm där alla kan följa de spektakulära tävlingarna.
Foto Maxime Poriel
Krönika
Martin Krite
Hur kommer det sig att jag blev tränare på ett seglargymnasium i Vellinge? Det är minsann inte helt lätt att förstå, inte ens för mig. Men ett av mina favoritcitat tar oss en bit på vägen: “Travel far enough, you meet yourself”. Jag behövde nästan två varv runt jorden för att verkligen förstå vad det betyder. Så låt oss börja från början, så ska jag försöka förklara det även för dig.
Som barn spenderade jag somrarna på Marstrand. Min och mina syskons uppväxt präglades av segling, golf och tennis –under mammas varsamt vakande öga helt självklara aktiviteter. Vilket jag tyckte var lite märkligt, eftersom hon själv aldrig så mycket som hissade ett segel. Men jag älskade havet och seglingen, så för mig spelade det ingen roll.
I stökiga perioder under tonåren, när det kändes som om allt omkring mig var i fritt fall, blev havet min flykt. Min terapi. Här, långt ifrån livets alla måsten, hittade jag ett lugn som jag aldrig upplevt tidigare.
Efter tre år på Lerums seglargymnasium började jag segla professionellt, en karriär som tog mig två varv runt jorden och gav oförglömliga upplevelser. Under månader till havs med tio andra i besättningen lärde jag mig leva med mig själv, på riktigt. Det var under denna tid som det tidigare citet började tala till mig: “Travel far enough, you meet yourself”. När vädret utmanar och man nästan glömt känslan av att sova, utan någonstans att gömma sig, lär man känna sig själv på ett helt annat plan. Den enorma pressen blottar ens sanna karaktärsdrag – både de goda och de mindre smickrande.
Många år senare bestämde jag mig för att gå iland. Jag ville prioritera min familj, som länge betalat ett högt pris för att jag skulle få förverkliga min dröm. Men att helt lämna havet och seglingen bakom mig var det aldrig frågan om. Så när jag fick erbjudandet att bli tränare på seglargymnasiet i Vellinge kändes det som att jag hittat hem.
Det är verkligen mitt drömjobb; att få jobba med ungdomar som brinner för segling lika mycket som jag själv. Att hjälpa dem förstå sin fulla potential och att lita på sig själva när havets kraft känns överväldigande – det är minst lika tillfredställande som att själv lära sig bemästra vindarna.
Det är verkligen mitt drömjobb; att få jobba med ungdomar som brinner för segling lika mycket som jag själv.
Martin Krite är professionell kappseglare och tränare på Vellinge Seglargymnasium sedan 2003. Med en lång karriär till havs har han deltagit i två omgångar av America’s Cup och är en av endast fyra svenskar som vunnit Volvo Ocean Race.
Foto Ian Roman
Från myllrande fabriksbrus till ett hem i det gröna
För hundra år sedan låg ångan från maskinerna tät över sockerbruket. Vagnslaster rullade in med nyskördade betor som skulle tvättas, kokas och förädlas. Området fylldes av rörelse, dofter och ljud i en pulserande verksamhet som försörjde hela bygden. Idag är tempot ett annat. Det som idag kallas Bruksparken är numera hem för människor som söker ett modernt, bekvämt och lugnt liv, med kulturhistoria och parkmiljö inpå knuten.
Text Karin Toresand
Foto Markus Linderoth
Den vackra gamla bruksbyggnaden reser sig över nejden, flankerad av modernare hus i samma varma tegelklädsel som knyter an till historien. Bland öppna fält och ängar formas en miljö med klassisk bykänsla, lummiga lokalgator och närhet till både havet och stadslivet.
Ett stolt arv att förvalta väl Sockerbruken är en viktig del av Skånes historia. De var stora arbetsgivare som påverkade många människors vardag och livssituation. För sockerbruket i Hököpinge är rollen som industriföretag över sedan länge. När HSB tog över utvecklingen av området för 20 år sedan var ambitionen tydlig: att fortsätta med en varsam exploatering och låta historien leva vidare i den nya bebyggelsen.
2011 uppförde HSB de så kallade Fabrikshusen, nio radhus som förenar skånsk tegelbyggnadstradition med modern byggteknik. Den omsorgsfulla utformningen av detaljer och hänsy-
nen till områdets historia bidrog till att Fabrikshusen tilldelades Vellinge kommuns stadsbyggnadspris.
Efter några års uppehåll fram till 2016 byggdes 54 lägenheter inom bostadsrättsföreningen Rosenhyddan, följt av renovering av den kulturminnesmärkta Betladan året därpå. De senaste projekten är hyresfastigheterna Parkhusen och bostadsrättsföreningen Sockerpärlan som färdigställdes 2023.
Återbruk både för karaktären och miljön
På många sätt är Bruksparken ett unikt utvecklingsprojekt. Här möts industrihistoria, kulturmiljö och hållbart bostadsbyggande på ett sätt som är svårt att återskapa någon annanstans. Respekten för områdets karaktär och historia, i kombination med ett starkt fokus på återbruk och miljöhänsyn, har varit en ledstjärna genom hela projektet. Ett mycket stort antal tegelstenar har tagits om hand från de gamla byggnaderna. En del återbrukas i konstnärliga utsmyckningar medan andra sparas till kommande
I Bruksparken finns allt som behövs för ett harmoniskt, aktivt
familjeliv och en enkel vardag.
byggnationer. Vidare har bestående byggnadselement som stålbalkar, gatsten och armeringsnät sparats och fått nytt syfte. Framför allt i de många utemiljöerna, som har en alldeles egen industriell känsla där det hårda möter den mjuka grönskan.
Utmaningar över lång tid
Att arbeta i en miljö som både ska bevaras och utvecklas hållbart, har varit en utmaning och en balansgång som kräver teknisk och arkitektonisk precision. En annan viktig del är tidsaspekten – för att utveckla ett projekt under mer än 20 år behövs både uthållighet och en tydlig helhetsvision.
Äldsten väntar till sist
Förvandlingen av sockerbruksområdet närmar sig upploppet.
Näst på tur i utvecklingen är bostadsrättsföreningarna Magasinet 1 respektive 2 med totalt 80 lägenheter. Därefter återstår bara en – men nog så ärofylld – uppgift: att omvandla den kvarvaran-
de sockerbruksbyggnaden. Den gamla fabriken från 1892 ska renoveras och anpassas enligt dagens höga krav på ett modernt bostadshus, utan att förlora den unika industriella karaktären. Liksom i övriga byggnader ska gamla byggnadsdelar bevaras och inkorporeras i det nya. Gammalt arv möter nytt liv, både känslomässigt och konkret i detaljer.
En naturlig plats för ett gott liv Området har varit befolkat sedan urminnes tider. Och det är lätt att förstå varför människor fortfarande vill söka sig hit och skapa sin tillvaro i den skånska myllan där himmel möter hav. I Bruksparken finns allt som behövs för ett harmoniskt, aktivt familjeliv och en enkel vardag. Här möts historia och framtid, och det gamla bruket är fortfarande närvarande. Men förvandlingen suddar inte ut historien, utan låter den leva vidare.
När världen fick smak för svenskt godis
Vid 75 års ålder är Lars Pålsson fortfarande först på plats i godisfabriken i Vellinge. Medan fenomenet ‘Swedish candy’ exploderar på Tiktok och i specialbutiker världen över, fortsätter Scandi Candy att arbeta på exakt samma sätt som alltid – utan kampanjer, hype och genvägar.
Text Micha van Dinther
Foto Andreas Eriksson
En skränig melodi på hög volym får oss att hoppa till där vi sitter vid konferensbordet. Ljudslingan kommer från Lars Pålssons telefon, som konstant går på högvarv. Nästan i samma takt som maskinerna i godisfabriken som ligger vägg i vägg med rummet där vi sitter.
Han svarar alltid själv. Åtminstone när han kan. För Lars är inte helt lätt att få tag i, något jag själv fått uppleva under mina försök att boka in dagens besök på godisfabriken i Vellinge.
– Jag har provat att ha en personlig assistent som tar samtalen. Men det blev ingen avlastning. Tvärtom. Då fick jag bara en lista med samtal att ringa tillbaka och det tog dubbelt så lång tid att försöka få tag i folk. Nu försöker jag fånga dem direkt när de ringer, berättar han.
Kärt barn har många namn
Han har kallats Skånes godiskung och Sveriges Willy Wonka. Själv tar Lars det med ro.
– Att bli kallad Skånes godiskung har jag inget emot, men oftast är det nog ‘lakritsgubben’ jag får höra, säger han och ler finurligt.
Bakom smeknamnen finns Scandi Candy, godisfabriken Lars startade 2002 efter många år i branschen. Här görs godis, varav en stor del innehåller lakrits, som ofta byggs upp i flera steg, med lager, kulor och överdrag, där smaker möts i spännande kombinationer.
Vägen hit började långt innan Scandi Candy fanns på kartan. Lars klev in i godisbranschen redan 1983, då han började arbeta på Fazer. Där blev han kvar i nästan ett decennium, innan han 1992 gick vidare till Malaco. Under åren på de två bolagen byggde han upp en gedigen erfarenhet av produktion, maskiner och processer – kunskap som satt lika mycket i händerna som i huvudet.
När Malaco lade ned sin verksamhet i Malmö 2001 följde en kort period i Danmark, där Lars var med och byggde upp en ny förpackningsavdelning. Därefter tog han ett avgörande beslut.
– Jag kände att jag ville göra det själv. Inte ta över något, inte ärva, utan bygga från grunden, säger han.
Starta utan fallskärm
Scandi Candy startade 2002 i Vellinge under enkla förhållanden. Kapitalet var begränsat, lokalerna provisoriska och de första åren handlade mer om att få vardagen att fungera än om tillväxt. Maskiner köptes begagnade, ibland efter att ha stått stilla i de-
cennier, och byggdes om för hand. Banken var länge tveksam och fabriken blev snabbt för trång.
– Jag hade ingen kassa alls. Så jag fick börja väldigt försiktigt. Folk sa: ”Ni måste ha lastbil. Ni måste ha försäkringar.” Men jag sa: stopp, vi måste sälja någonting först. Annars spelar inget vi gör någon roll.
Med tiden tog två kompanjoner plats vid Lars sida, en konstellation som varit intakt sedan 2008. Ett avgörande skifte kom efter ett tillfälligt möte på ett exportevenemang – rätt person, rätt frågor, rätt tillfälle. Inom några dagar bytte Lars och hans kompanjoner bank, säkrade finansiering och kunde ta nästa steg med ytterligare en fabrik, större ytor och ny maskinkapacitet.
Idag är Scandi Candy en etablerad producent med drygt 32 anställda, två fabriker i Skåne och produktion i flera skift. Varje vecka tillverkas runt 49 ton godis i tusentals olika utföranden, motsvarande över 100 pallar som lämnar fabriken främst till Sverige, Danmark och USA. Verksamheten omsätter idag cirka 37 miljoner kronor.
Pensionen får vänta
Detta kanske låter som ännu en entreprenöriell framgångssaga, men för Lars, som fyllt 75, handlar det mindre om expansion och mer om att fortsätta vara på plats. Han har passerat den ålder då många sedan länge lämnat arbetslivet bakom sig, men för honom har arbetet aldrig varit ett projekt med ett tydligt slutdatum. Tanken på att kliva åt sidan verkar aldrig riktigt ha fått fäste.
– Det händer att jag får frågan om jag ska trappa ner, säger han.
Formellt har han gjort det, åtminstone på pappret. Fredagar är numera lediga.
– Resten av dagarna är jag här. Minst åtta timmar om dagen, säger han, utan att göra någon poäng av det.
Barnbarnen, som fortfarande är små, har ibland på fullt allvar undrat om han har två hem. För Lars är fabriken fortfarande en plats han återvänder till varje dag, och frågan om pension har aldrig blivit mer än just en fråga.
Det är inte längre den dagliga driften som upptar hans tid. Den sköts idag av andra. Det han själv valt att behålla är sådant som fortfarande kräver hans närvaro: utvecklingen av fabrikerna och maskinparken, besluten som påverkar hur produktionen fungerar i praktiken och arbetet med att justera smaker tills de sitter exakt rätt.
Lars Pålsson om …
… fenomenet ‘Swedish candy’
– När man provsmakar godis från många andra länder är det svårt att förstå vad man äter. Det är sött, kanske lite surt, men det är otydligt. I Sverige har vi haft en annan tradition. Vi har velat att smaken ska gå att känna igen direkt. Att det ska vara tydligt vad det är. Inte bara färg och form, utan smak. Det tror jag är en stor del av varför svenskt godis sticker ut nu.
… socker, gelatin och tillsatser
– Det dyker upp debatter med jämna mellanrum. Socker är farligt, fett är farligt, tillsatser är farliga – allt ska bort. Och det märks direkt i försäljningen, ofta i kanske två månader. Sedan går det över. När vi startade Scandi Candy använde vi aldrig gelatin. Det var inget modernt ställningstagande då, snarare tvärtom. Alla frågade efter gelatin, och vi hade det inte. Idag, många år senare, har det plötsligt blivit en fördel.
… lakrits
– Det finns en väldigt tydlig gräns i Europa när det gäller smak. Norden och norra Europa har en helt annan relation till sälta än Sydeuropa. Där blir lakrits för starkt, för konstigt. Men i Nederländerna, Tyskland och uppåt i Norden finns en förståelse för den typen av smaker. Smak är kultur.
… hållbarhet i godisbranschen
– Godistillverkning drar mycket energi. Du ska koka, torka och kyla, det går inte att komma ifrån. Då får man i stället se till att använda energin så klokt som möjligt. Vi kör biogas, har solceller och jobbar mycket med värmepumpar. Vissa saker gjorde vi väldigt tidigt, LED-lampor till exempel. Elektrikern sa att det var för tidigt, att det inte gick att lita på. Men de har suttit där sedan 2015 och vi har inte rört dem en enda gång. Så ibland handlar hållbarhet bara om att våga ta beslut lite tidigare än andra.
… tre favoritkarameller
– Persikorna. Och vår Kolaskruv Big. Sen gillar jag verkligen en av våra nyare produkter, Chokladmint. Det är små stavar med en mintkärna och ett överdrag av lakrits. De är inte skarpa i smaken, utan väldigt milda och fräscha.
När billigare blir dyrare
För Lars är utveckling inget abstrakt begrepp. Det handlar om att förstå vad som fungerar – i smakprofilerna, i fabriken och hos kunden. Det är ett arbete som tar tid och bygger på erfarenhet, sådant som inte går att skynda fram.
Nya produktidéer testas, justeras och förkastas, ofta flera gånger. Långt ifrån allt når hela vägen ut. Urvalet är en del av arbetet. Besluten likaså. Så länge det finns detaljer att justera och samband att förstå, finns det skäl att fortsätta komma till arbetet.
Samma hållning präglar hur Scandi Candy förhåller sig till prispress. Lars ger ett talande exempel. En populär godisblandning tillverkades ursprungligen av Scandi Candy för ett annat bolag.
När kraven på lägre pris ökade valde Lars att inte kompromissa med innehållet. Produktion flyttades vidare till en annan tillverkare. Till det yttre såg godiset likadant ut. Formen var densamma, förpackningen likaså, men skillnaden låg i smakerna
och i konsistensen.
Resultatet blev tydligt. Kunderna köpte produkten en gång men sedan tog det stopp. Inom kort försvann den ur butikshyllorna.
För Lars blev det ännu ett kvitto på att kompromisser i kvalitet sällan lönar sig, oavsett hur lockande kalkylen kan se ut på kort sikt. – Jag har alltid varit mer intresserad av att göra saker ordentligt än att göra dem fort och för billigt.
Det svenska godisundret
Under de senaste åren har svenskt godis gått från kuriositet till exportfenomen. I USA och Storbritannien har specialbutiker för ‘Swedish candy’ vuxit fram i snabb takt, ofta drivna av sociala medier och ett nyväckt intresse för mer komplexa godissmaker.
På Tiktok fylls flöden av filmer där påsar med lösgodis hälls upp på köksbord i Brooklyn, där lakritskulor dissekeras i närbild och där svenskt lördagsgodis förklaras som om det vore ett kulturellt
En halv kilometer lakrits
Världens längsta lakritsrem finns i Vellinge!
Svenska Lakritsfabriken och Scandi Candy skapade tillsammans en söt lakritsrem på hela 519 meter, lika långt som fem fotbollsplaner. Rekordet registrerades i Guinness
Book of Records den 4 april 2012 och står sig än idag.
fenomen i sig. Det handlar mindre om färg och ren sötma, mer om syra, sälta, textur och kontrast.
För Lars är utvecklingen både smickrande och lite förbryllande.
– Godiset som finns att få tag på utomlands är ofta bara sött. I Sverige har vi varit bättre på att definiera smakerna och bygga dem tydligare. Här smakar hallon hallon. Yoghurt är yoghurt. Det finns en annan smaktradition i svenskt godis, säger han.
Bland de tidiga aktörer som varit med och satt tonen för det internationella intresset finns namn som också säger en del om hur svensk godiskultur har förflyttats i uttryck och publik. Malmöbaserade Kolsvart har sedan början av 2010-talet arbetat med lakrits och konfektyr i ett avskalat, nästan stramt format – långt ifrån färgglada plastpåsar och nostalgiska referenser.
I andra änden av skalan finns New York-baserade Bon Bon, som öppnade sin första butik 2018 och gjorde svensk lösgodiskultur till något både Instagram-vänligt och kövärt på Manhat-
tan. Sur kola, salta fiskar och lakrits med sting blev plötsligt något man reste över halva New York för. Detta är två exempel på hur godis från Vellinge hamnat mitt i den globala sockerhajpen.
Trots den globala boomen har Scandi Candy inte förändrat sitt arbetssätt nämnvärt. Faktum är att företaget inte marknadsfört sig alls på flera år.
– Sista mässan vi var på var 2019. Sedan dess har vi inte gjort någon marknadsföring, säger Lars.
– Ändå fortsätter efterfrågan att växa. Nya kunder hittar fram via andra kunder. Telefonnumret sprids vidare. Samtalen tar aldrig riktigt slut, säger Lars, samtidigt som vi båda hoppar till av den gälla ringsignalen på telefonen innan han själv lyfter på luren. Som alltid.
Text Jenny Milewski
Foto Andreas Lönnborn Johansson
Livet växer på Ekebo
På Ekebo Gård i Gessie växer djuren, människorna och den goda maten. Bland lurviga kor, utegrisar och grönsaksodlingar lever Johan Larsson och Kristina Torstensson, förenade i viljan till hårt arbete och passionen för riktigt bra matproduktion.
När jag svänger in på gårdsplanen till Ekebo Gård skingras hönsen som pickar i rabatterna och två katter stirrar misstänksamt från trappan till mangårdsbyggnaden. Här får djuren ta plats, det råder det inget tvivel om.
I den dygnet runt-öppna gårdsbutiken möter jag Johan Larsson, som tagit en tillfällig paus från förmiddagens sysslor. På gården finns alltid något som måste göras.
– Ja, vi jobbar väldigt hårt, Kristina och jag, säger Johan och ler. Det är ett liv som många har svårt att förstå. Men för mig finns inget mer meningsfullt än att ge bra mat till andra.
Johan har drivit Ekebo gård sedan 2006, till en början som renodlad grönsaksbonde. De första djuren kom inte till gården förrän 2015, i form av en liten fårbesättning för att beta av val-
larna. Men det var när Johan skulle köpa en ny bagge på Blocket, som livet tog en helt ny vändning.
Baggen fanns på Kristina Torstenssons gård i Knislinge och det dröjde inte länge förrän tycke uppstod. Så småningom flyttade inte bara baggen, utan också Kristina och alla hennes kor, grisar och får, ner till Gessie.
Idag sköts gårdens grönsaksodling av andra och Johan och Kristina har full fokus på KRAV-märkt köttproduktion. På frågan om det är någon skillnad mellan att odla grönsaker och sköta djur svarar Johan helt enkelt:
– Ja, nu finns det inget som heter vintersäsong längre.
Nej, djuren måste skötas året om. Särskilt intensivt är det under vårens kalvning och lammning. Då sover Johan och Kristina i skift.
”
Jag vill sätta bra mat på bordet för alla Vellingebor.
Under hela vårt samtal går kunderna in och ut ur den rymliga gårdsbutiken. Någon köper ägg. En annan granola från Österlen. Och en tredje väljer ut två bitar högrev till helgen. Här finns kött och charkuterier från djuren på Ekebo, potatis och färska ägg från granngårdarna och ett stort utbud av varor från mycket noga utvalda producenter i hela södra Sverige. Stammisarna är många och beställningarna på köttlådor likaså. Johan gläds åt framgången, men tänker aldrig börja tumma på kvaliteten. – Sedan vi blev nominerade till ”Skånes bästa matproducent” förra året är det många som vill jobba med oss. Men vi tackar nej till de flesta. Det ska vara riktigt bra, annars får det vara, säger han. Efter samtalet tar vi en runda i de luftiga ligghallarna och hälsar på fåren, getterna, grisarna och Highland Cattle-korna,
med sina karakteristiska långa luggar och böjda horn. Och så Johans favoriter, de cirka 100 korna och tjurarna av rasen Belted Galloway, ”ovanligt sociala och trevliga djur”, enligt Johan.
Innan jag till slut lämnar gården köper jag med mig korv och fläskkarré från gårdens utegrisar. Jag kommer att märka skillnaden, jämfört med det framstressade och smaklösa fläsket man vanligen hittar i butikerna, säger Johan.
Adress: Ekebo Gård, Gessie Byaväg 6
Webbsajt: ekebogard.se
En hamn för sjöfarare och landkrabbor
Text Jenny Milewski
Båtlivet i Skanör-Falsterbo har i många hundra år spelat en stor roll för samhällets utveckling, med stora affärer och dramatiska konflikter. Idag är Skanörs hamn en välkomnande port mot besökare från när och fjärran, med salta bad, god mat och glada skratt. För många fler än bara båtfolket.
Det är en gråmulen fredag i november och det blåser kallt från havet i Skanörs hamn. Enstaka båtar guppar fortfarande förtöjda vid bryggorna, medan de andra ligger i vinterdvala på grusplanen ovanför hamnplanen. Stränderna och badhytterna bortom stenpirerna ligger öde. Känslan från sommarens intensiva hamnliv är långt borta.
Men ändå inte riktigt. Nästan alla restauranger i hamnen är öppna och har gott om matgäster i de juldekorerade matsalarna. Från bryggorna vid kallbadhuset hoppar modiga kallbadare och parkeringen är nästan full med bilar. En person som verkligen sett livet i hamnen växa de senaste åren är hamnkaptenen Peter Björck. Han är uppvuxen på Näset och har själv haft båt i Skanörs hamn under många år. Men jobbet som hamnkapten fick han av en slump.
– Jag blev tillfrågad av hamnföreningen att hoppa in ett par månader sommaren 2018 och sedan dess har jag blivit kvar. Under sommarsäsongen är det ett heltidsjobb och mer än det och på vintern kombinerar jag allt med min egen möbeldesignfirma. Det är väldigt roligt, även om mitt eget båtliv blir rätt lidande.
Foto Kristian Strand
5000 gästnätter tillbringades i Skanörs Hamn sommaren 2025
Ja, med 125 medlemsplatser, 50 gästhamnsplatser och över 5 000 gästnätter förra säsongen är det minst sagt fullt upp för Peter och hans hamnvärdar. Och mer blir det för varje säsong.
– Förr var Skanörs hamn mest ett mellanstopp, på väg någon annanstans, säger Peter. Nu kommer fler och fler båtar hit på dagsutflykter och hela semestrar, för att utnyttja allt vi har här. Säsongen har också blivit längre, med tre intensiva månader istället för bara i juli, säger Peter.
Tyska och danska båtar är de vanligaste gästerna och i högsäsong är det ett ständigt trixande med ankomsttider och grönmarkeringar* för att få gästplatserna att räcka till. ”Som att lägga pussel och patiens samtidigt”, som Peter beskriver det.
De fantastiska stränderna och de många restaurangerna gör Skanörs hamn till en särskild plats. Men det finns också något annat som skiljer den från de flesta andra. Sanden.
Namnet Skanör anses av många experter betyda ”skadans ö” eller ”det farliga sandområdet” och genom historien har många hundra skepp kapsejsat på de farliga sandrevlarna runt Näset. Idag är läget inte lika dramatiskt, men fortfarande måste hamnen muddras varje år från den finkorniga sanden som sveper in ända från Sandhammaren. Och det gäller att hålla koll på hur
djupet i infartsleden till hamnbassängen förändrar sig.
Under de senaste åren har både kommunen och enskilda aktörer satsat stort på utvecklingen av Skanörs hamn – och gjort området till en favoritplats för långt fler än bara båtfolket. Året om. En sak som dock sorgligt nog är på väg bort är kopplingen till en gång så viktiga fisket, säger Peter:
– Vi har bara en fiskare kvar här i hamnen, Lars Bergström, som vi är väldigt rädda om. Men han är över 80 år nu och ingen verkar vilja ta över. Det är tråkigt.
Peter Björck har många tankar kring hur hamnen kan utvecklas ytterligare och göras tillgänglig för ännu fler. Större bilparkeringar, fler ställplatser för husbilar och fler platser till gästande båtar finns på önskelistan.
– Vi funderar på att sätta ut angöringsbojar här utanför för att få fler platser. Många tycker att det är obehagligt att lägga ankar när det är så sandigt, avslutar Peter.
Där var den igen. Sanden. Den som på gott och ont gör Skanör till ett alldeles speciellt ställe på jorden.
*En grönmarkering av en fast båtplats innebär att innehavaren är ute med sin båt (längre tid än över dagen) och platsen kan användas av gästande båtar.
Foto Julian Hochgesang
”
När vinden ligger på från väst blir det krabb sjö och höga vågor.
Då kan det bli lite panik när man ska ta sig in hit.
Peter Björck
Scan the QR code and listen to the feature in English.
Foto Vellinge kommun
Skanna QR-koden med mobilen för att lyssna på reportaget i en inläst engelsk version.
FASAD MOT VÄSTER
Anrik historia i modern, prisbelönt skepnad
Text Karin Toresand
Ritning We Construction Malmö AB
FASAD MOT ÖSTER
Ett slitet klubbhus, stora begränsningar och höga ambitioner. När Falsterbo Golfklubb tog sig an en av sina största utmaningar någonsin blev resultatet något långt mer än en renovering – ett klubbhus rustat för nästa sekel, belönat med Samhällsbyggnadspriset 2025 i Vellinge kommun.
Falsterbo Golfklubb har omkring 50 000 besökare varje år. Förutom golfare lockas även vandrare, fågelskådare och lunchgäster till klubbhuset och de unika naturmiljöerna. Falsterbo är en av Sveriges få äkta linksbanor, vackert belägen mellan sanddyner, Öresund och Östersjön.
– Falsterbo är en av Sveriges bästa banor och finns med på många golfares bucket list, förklarar Mats Åsemo, ordförande i Falsterbo Golfklubbs fastighetskommitté.
Ett hus med själ och historia
Många gäster och stort intresse är positivt, men ställer nya krav. Klubbhuset från 1914 var rejält nedgånget, för litet och uppfyllde inte dagens krav på tillgänglighet, arbetsmiljö och teknik. Samtidigt fanns ett starkt kulturellt värde i byggnaden. Originaldelen, med karakteristiskt tak, burspråk och vackra snickerier, visade sig vara den mest gedigna. När om- och tillbyggnaden inleddes 2023 sparades denna del och lyftes fram som klubbhusets nya hjärta.
Engagemang och donationer
Klubbens medlemmar engagerade sig djupt i projektet. Vissa ansåg att man skulle riva och bygga nytt, medan andra ville röra så lite som möjligt. Efter diskussioner med myndigheter och inom klubben enades man om en medelväg: att förädla det befintliga i stället för att riva eller frysa utvecklingen. Tack vare donationer och lånelöften från medlemmarna kunde större delen finansieras utan banklån, och beslutet fick ett närmast enhälligt stöd.
STOMDELAR BEVARAS
I DENNA BYGGNADSDEL
– Falsterbo Golfklubb är en genuin, medlemsägd klubb med starka band till både platsen och huset. Det stora engagemanget och viljan att bidra från medlemmarna var helt avgörande, säger Mats Åsemo.
Komplicerat projekt
Förutsättningarna var komplexa. Byggnaden ligger i naturreservat, inom strandskydd och i ett utsatt, havsnära läge. Samtidigt fick varken höjd, fasad eller färgsättning förändras, och ingen ny mark tas i anspråk. Lösningen blev både tekniskt och arkitektoniskt avancerad – bland annat lyftes originalbyggnaden och flyttades 17 meter innan den kunde fogas samman med tillbyggnaden.
Byggt för de nästa hundra åren
Ambitionen var att skapa ett hus som fungerar i minst ett sekel till. Inredningen har en tydlig brittisk inspiration där gedigna naturmaterial som massiv ek och kalksten kombineras med modern teknik, platsbyggda detaljer och återbruk. Mycket av det gamla har fått nytt liv, som konferensbordet tillverkat av det tidigare dansgolvet. Även utemiljöerna har utvecklats varsamt, med gångar, sedumtak och detaljer som smälter in i landskapet.
Sedan öppningen har klubbhuset blivit en levande mötesplats året runt. Besöksantal och omsättning har ökat kraftigt, och huset används idag av golfare, lunchgäster, distansarbetare och besökare som vill njuta av platsen.
– Arkitekten, snickarna och alla andra hantverkare har gjort
ett fantastiskt jobb in i minsta detalj. Huset har har blivit ett andra vardagsrum för medlemmarna och en vacker och välkomnande plats för alla, säger Mats Åsemo.
Kronan på verket
Renoveringen av klubbhuset har inte bara blivit en stor framgång för klubben. Projektet har också tilldelats Samhällsbyggnadspriset 2025 av Vellinge kommun. Utdrag ur motiveringen:
”Den ursprungliga byggnadens karaktär har integrerats i den nya helheten och skapar en naturlig länk mellan dåtid och nutid. Med ett färg- och formspråk som både bevarar platsen identitet och tillför nya kvaliteter har klubbhuset blivit en byggnad som känns modern och tidlös.
Falsterbo Golfklubbs nya klubbhus är därmed ett inspirerande exempel på hur vi kan förnya och bevara på samma gång.”
Stadsbyggnadspriset i Vellinge kommun tilldelas ett bygg- eller stadsutvecklingsprojekt som på ett föredömligt sätt bidrar till kommunens arkitektoniska kvalitet och långsiktiga utveckling. Bedömningen utgår från god gestaltning, hållbarhet, funktion och hur projektet samspelar med sin omgivning samt skapar värde för boende och besökare i Vellinge.
Öresund bjuder till middag
På de flesta restauranger skapas menyn i köket.
På Strandvillan i Ljunghusen börjar den någon helt annanstans – bland tallar, sandjord och saltstänk, där råvaror plockas, provas och ibland förkastas innan de når gästernas tallrikar.
Text Micha van Dinther
Foto Andreas Eriksson
I Sverige finns det omkring 800–1 200 dokumenterat ätbara växtarter, om man räknar in både sådant som växer över och under vattenytan. I praktiken betyder det att ungefär var sjätte växt du ser i naturen är potentiellt ätbar.
– Det är spännande att upptäcka hur mycket som faktiskt går att äta, om man smakar sig fram med kunskap och försiktighet, berättar Mattias Gustafsson, kökschef på Strandvillan, ett litet men naggande gott hotell som under sommaren 2025 öppnade ett stenkast från Falsterbokanalens mynning.
– Utmaningen är att hitta råvaror som kan förädlas till något riktigt gott och att hitta ett samspel mellan smakerna. Jag utgår inte bara från vad jag själv tycker är gott, utan hur andra kommer uppleva det. Är det för mycket syra? För mycket sälta? Jag leker hela tiden med smaker, justerar och provar igen, säger han.
Råvaror på promenadavstånd Precis bredvid hotellpoolen, bara några steg från receptionen, stannar Mattias till vid en liten talldunge på tomten. Solen silar ner genom barren, och han plockar försiktigt loss en liten kotte från en gren. Det är här, bland tallar, sandjord och kustnära vegetation, som en stor del av restaurangens smaker tar sin början.
– Tallkottarna plockas tidigt på våren, när de fortfarande är mjuka och gröna, och kokas långsamt, i sju timmar, till en sirap med tydlig citruston. När den lagras utvecklas och förändras smakerna, säger han.
Tillsammans med kollegorna i matsalen – souschef William Walton, sommelier Jeanette Lindback och frukostvärdinna Pernilla Sveinbjörnsson – utforskar han systematiskt vad närområdet bjuder på i form av vilt växande råvaror.
– Runt omkring oss finns otroligt mycket som går att använda. Strandnypon finns längs hela kusten, från Falsterbo upp till Höllviken. Vi tar tillvara på både nyponen, som fungerar till allt från desserter till förrätter, och rosorna, som vi picklar och serverar till kött. Det blir lite som vår egen motsvarighet till rosenvatten, som ofta används som smaksättare i Mellanöstern, säger Mattias.
I markerna runt hotellet plockas kirskålen när de fortfarande är späda, innan beskan tar över. Svinmålla, som många avfärdar som ogräs, används färsk i sallad eller lätt stekt. Vild sparris växer rakt i gräsmattan och hamnar ofta tillsammans med fisk. I våtmarkerna finns kaveldun, som på våren påminner om sparris i både struktur och smak.
Köket får ta tid
När Mattias kom till Strandvillan, ett hotell med 20 unikt inredda rum, spaavdelning, pool och restaurang, var det inte med ambitionen att bygga en trestjärnig restaurang eller sätta en ny standard för nordisk gastronomi. Hotellet var nytt, platsen oprövad och uppdraget ovanligt öppet. Det som fanns var ett tydligt mandat: att arbeta i egen takt, lyssna in omgivningen och låta köket växa fram ur platsen.
– Jag fick i princip visa min vision. Det var ingen som sa att
det här måste bli si eller så. Det var mer: gör det du tror på, så ser vi var det landar, säger han.
Vi slår oss ner runt ett bord i den dovt gröna matsalen, som är inredd med ljust trä, stora fönster som vetter mot landskapet och mjuka stoppade möbler. Kort och gott: en matsal som fungerar lika bra en blåsig vinterdag som en stilla sommarkväll.
Från viltplock till rörelse
Den gastronomiska riktning Mattias arbetar efter är inte ny. Många av hans tankar kring mat hade formats långt tidigare, genom möten med människor som arbetat nära naturen innan det kom ett begrepp (foraging på engelska, viltplock på svenska) för det. En av dem var Roland Rittman, pionjär inom viltplock och lokala råvaror i Skåne, som Mattias mötte under åren då han drev restaurangen på en folkhögskola.
– Jag trodde han var lite tokig först, om jag ska vara ärlig. Han dök upp med grejer från skogen och pratade om kirskål, svamp och andra råvaror som ingen annan brydde sig om då. Men egentligen var han ett geni, han var alldeles för tidig för sin tid.
Roland är en man av handling. För honom handlade det om att gå ut, plocka, prova och misslyckas tills han förstod vad som fungerade. Den kunskapen spreds sedermera i små kretsar, ofta utanför den etablerade restaurangvärlden. När kockar som René Redzepi på Noma senare började formulera det som kom att kallas det nya nordiska köket, var det just den typen av erfarenhet som visade sig avgörande. Roland var en av dem som tidigt kom att influera hur det nya nordiska köket förhöll sig till naturen –inte genom teorier eller idéer, utan genom att bokstavligen dyka upp med bilen full av viltplockade ingredienser.
– Jag ringer Roland än idag om det är något jag funderar över kring en råvara.
Där råvaran hör hemma
Parallellt hade resor satt tydliga spår hos Mattias, framför allt genom minnet av hur råvaror smakar där de hör hemma.
– Jag har varit i tropiska miljöer, på Bermuda till exempel. Jag vet hur en kokos smakar där, hur en mango smakar när den är färsk och mogen. Där äter man det som finns just då. När det är slut, då är det slut. Det finns ingen förväntan om att allt ska vara tillgängligt hela tiden. Och det märkliga är att vi, som lever så nära naturen här, har tappat den kunskapen.
Frågan återkommer ofta i samtalet: varför gör vi inte så i Sverige?
– Vi har vant oss vid ständig tillgång. Går du in i en butik ska det finnas allt, året runt. Apelsiner på sommaren, tomater i februari.
Han beskriver ett enormt växthus som lyser upp natthimlen i närheten av hans hem.
– Där odlas gurka och tomater året runt. De ser perfekta ut, men de smakar ingenting. Det är helt bakvänt egentligen.
För Mattias är detta inte en moralisk fråga, utan en praktisk.
”
Runt omkring oss finns otroligt mycket som går att använda.
Smak, upplevelse och sammanhang hänger ihop. Och om köket på Strandvillan ska vara relevant måste det börja där.
Terroir på tallriken
Samtalet stannar upp när souschef William dyker upp vid bordet med några vinglas fyllda med en opak juice tillagad på krusbär och lagerblad – lätt syrlig, med en kvardröjande örtig ton. Den serveras gäster som inte vill dricka vin, men ändå vill ha ett dryckespaket till middagen.
Mattias nickar mot William.
– Det här är mannen med de gröna fingrarna.
Det är ofta William som plockar upp något nytt på cykelvägen till jobbet. En växt vid cykelbanan. Något som sticker upp i diket. Ett blad, en rot – något väcker nyfikenhet.
– Alla råvaror påverkas av sin närmiljö. Terroir, som man ofta pratar om i vinvärlden men som egentligen bara handlar om hur de geografiska förutsättningarna påverkar smaken – sånt som jord, luft och klimat – finns i allt. Här i Ljunghusen känner man verkligen av sältan i växterna. Smaken kommer först och när man lyfter blicken och ser landskapet utanför fönstret faller allt på plats, säger William.
Orden hänger kvar en stund vid bordet. Smak först, plats sen.
Eller samtidigt. Genom fönstren syns landskapet som hela tiden funnits där i bakgrunden – sanden, vinden, tallarna och havet strax bortom.
Det är ofta här något händer hos gästen. Inte nödvändigtvis i form av förståelse, utan som en förskjutning. Många kommer hit med en ganska tydlig idé om vad en middag på en hotellrestaurang ska vara. Något tryggt. Något bekant. Något man redan vet att man tycker om.
– Vissa förväntar sig en biff med bea, säger Mattias. Men det kan man ju enkelt laga hemma. Vi vill överraska lite, även om vi naturligtvis även har ”crowd pleasers” på menyn.
Det som serveras här är sällan särskilt dramatiskt eller provocerande i formen. Men ofta tillräckligt annorlunda för att dröja sig kvar i minnet. En råvara man trodde sig ogilla, som tillretts på ett annat sätt. En smak som först känns svår att placera, men som sedan blir alldeles självklar. Som en sirap som har lagrats i sju månader och gjorts på tallkottar som plockats precis utanför dörren.
Mattias återkommer ofta till samma sak under samtalet.
– Först och främst handlar det om nyfikenhet. Man måste ha den. Våga prova, våga smaka, våga se på det runt omkring sig på ett annat sätt.
Dessert med blåmögelost, brioche, aprikos och tallkottssirap
4 personer
Tallkottssirap
300 g gröna tallkottar (2–3 cm stora)
1 liter vatten
4 dl strösocker
4 dl vatten
Dessert
4 skivor brioche
60 g smör till stekning
200 g blåmögelost, förslagsvis Hyby Blå från Soldattorpets Mejeri
Cirka 4 msk crème fraîche, efter smak
Cirka 4 msk aprikospuré, efter smak
Cirka 1 dl kanderade valnötter, efter smak
Tallkottssirap, efter smak
Gör så här:
Tallkottssirapen
1. Plocka de gröna, mjuka tallkottarna från slutet av april till början av juni. Kottarna ska vara två till tre centimeter stora. Plocka endast där du har tillstånd.
2. Rensa kottarna från barr och skräp. Lägg dem i en bunke, skölj noggrant två gånger och täck med 1 liter vatten. Låt stå över natten.
3. Sila av vattnet i en kastrull. Tillsätt socker och 4 dl vatten. Koka upp tills sockret löst sig.
4. Lägg i kottarna och låt koka upp igen. Sänk värmen så lagen sjuder när kottarna börjar öppna sig. Skumma av vid behov.
5. Låt sjuda i 4–7 timmar. Kottarna ska vara mjuka och gå att tugga när sirapen är klar. Färgen blir rödbrun, nästan som hallonsylt, och mörknar med tiden. Sirapen smakar citrus, melass och skog, med tydlig sötma.
Desserten
1. Stek briocheskivorna gyllene i rikligt med smör på medelvärme. Lägg dem på hushållspapper.
2. Lägg en skiva brioche på varje tallrik. Placera en generös skiva blåmögelost på briochen.
3. Klicka på crème fraîche och aprikospuré.
4. Toppa med kanderade valnötter och ringla över tallkottssirap. Servera direkt.
Serveringstips:
Serveras ljummen. Smakerna fungerar lika bra till dessertvin som till en alkoholfri dryck med syra.
Observera: Personer som är gravida eller har njurproblem ska inte äta syltade tallkottar.
Det är spännande att upptäcka hur mycket som faktiskt går att äta.
Ätbara växter i det fria
Vi har lärt oss att älska ramslök och nässlor. Resten har vi lärt
oss att rensa bort. Det är dags att ompröva den ordningen – här är fem växter i det fria som är ätbara, trots att vissa av dem har ett uselt rykte.
Kirskål
Var den växer:
Kirskål växer i trädgårdar, parker och rabatter över stora delar av Sverige, ofta på platser där den är allt annat än välkommen.
Hur den tillagas:
De späda bladen plockas tidigt på våren och används färska i sallad, mixade till pesto eller snabbt stekta, innan smaken blir för besk.
Vad den smakar:
Smaken är frisk och grön, med toner av persilja och selleri, och betydligt mer nyanserad än sitt dåliga rykte.
Var den växer:
Svinmålla förekommer på åkrar, vägkanter och obrukad mark över hela landet och betraktas ofta som ogräs.
Hur den tillagas:
Växten används på samma sätt som spenat, antingen rå i sallad eller lätt tillagad genom blanchering eller snabb stekning.
Vad den smakar:
Smaken är mild och lätt nötig, med en mjuk grön karaktär, som gör den enkel att använda i många rätter.
Foto KS Chili
Foto Tom Svinmålla
Vild sparris
Var den växer:
Vild sparris växer främst i kustnära och sandiga marker, ibland mitt i gräsmattor där man inte förväntar sig något ätbart alls.
Hur den tillagas:
Den tillagas varsamt genom blanchering, grillning eller snabb stekning, ofta helt utan kryddning.
Vad den smakar:
Smaken är tydligt sparrislik med naturlig sälta och en lätt beska som passar särskilt bra till fisk.
Kaveldun
Var den växer:
Kaveldun växer i våtmarker, diken och längs strandkanter och känns lätt igen på sina karakteristiska bruna ax.
Hur den tillagas:
De unga skotten som kommer på våren kan kokas eller grillas, och även roten går att använda efter tillagning.
Vad den smakar:
Smaken är mild och rund, ofta beskriven som en blandning av sparris och majs.
Foto Anne del Socorro
Foto Askaflight
”
” To
truly understand a place like Vellinge, start by having a drink.
Foto Markus Spiske
Krönika
Joe Fattorini
On my desk is a picture of me dressed as a viking. My laptop has a little sticker of a beagle. And there’s a poster on the wall from an unforgettable art exhibition. All because I came to Vellinge for a drink.
Actually, I happened to have had a lot more than just one drink during my stay. I was here, together with Maya Samuelsson, to produce a show called “Drinking with Joe and Maya”, so drinking kind of came with the job.
The show’s purpose was to uncover local drink producers and understand how the culture of a place can influence the feel and flavour of the outcome. But it was also to show how a drink can take you back in history – or into the future – of that place. And nowhere did we experience this more than in Vellinge.
At Fotoviken Viking Museum we transported ourselves back in time about a thousand years to learn about the history of mead; the predecessor to today’s popular honey “ale”. We also visited Perfectly Squared Brewery, one of Sweden’s most innovative craft brewers. Head brewer Loa gave us a tasty insight into what’s next in beer, with new irreverent names such as “Hopportunity Awaits”, and ”Yes, you can pet that Dawg”. Along for the visit was Holly the Beagle, the brewery’s own cheerful little dog. And boy Maya and I are suckers for a brewery dog.
Another stop on the journey was Falsterbo Photo Art Museum for their annual ”Wine, Food & Art” festival. As we arrived, I had one of those “I’ve been here before…” moments. It just happened to be that I’d brought my family here during the glorious summer of 2021. Now I was back for yet another unique cultural experience. The festival was a perfect blend of fine wine, gourmet cuisine and, of course, world-class photography.
We also got a glimpse of the future when it comes to wine in the region. Höllviken’s Vineyard is one of Sweden’s newest. And smallest. In fact, it’s barely the size of a football pitch. But this is a sign of big things to come. Vellinge, as the entire region of Skåne, is emerging as one of the world’s next wine regions. With its long summer days and an almost constant sea breeze, the place ticks all the boxes for what makes great wine.
So, to truly understand a place like Vellinge, start by having a drink.
There’s an unforgettable moment in Vellinge no matter what time of year you arrive. ”
Joe Fattorini is a television presenter and wine expert with his own production in California. Originally from England, he now resides in Stockholm with his family and hosts wine tastings across Sweden.
Foto Luckyday Pictures
Foto Klara Kulikova
Bland rankor formas ett annat liv
Text Micha van Dinther
De ville trappa ner för att hitta en mer hållbar balans i livet. Så de startade en vingård. Paradoxalt? Ja. Logiskt? Också ja, om man heter Jessica Karlsson och Johannes Celik. På en smal remsa mark längs kustvägen mellan Trelleborg och Näset tar deras nästa livsprojekt sakta form.
– Med risk för att det låter som motsatsen till det vi försöker uppnå … vi startade vingården för att hitta en livsstil med ett lugnare tempo och en bättre balans.
Johannes Celik säger det utan någon markering om ironi. Orden får mig ändå att reagera, för bilden är svår att ignorera: två personer som vill trappa ner väljer att plantera flera tusen vinrankor som kräver konstant omsorg året runt.
Jessica Karlsson nickar instämmande:
– Vi bygger detta för familjen, för att skapa en plats där vi kan samlas. Detta projekt är för vår framtid.
Ett liv i högt tempo
För många Vellingebor är Johannes och Jessica två välbekanta ansikten. De har tillbringat större delen av sina vuxna liv i restaurangbranschen, en bransch där ingenting någonsin stannar upp. Johannes har varit med och byggt verksamheter som Mötesplats Österlen och Kronovalls vinslott och rört sig i vinvärlden genom import och försäljning. Jessica, som är utbildad pedagog, har arbetat med gastronomi, inredning och trädgårdar. Tillsammans har de, sedan de träffades och blev förälskade för 35 år sedan, skapat ett eget litet universum i Höllviken: Märtas Kafé & Shop, Märtas by the Sea och glassbaren på Höllviksstrand. Han som visionär idéspruta, hon som jordnära förvaltare.
Tempot har varit högt i många år. Sena kvällar. Tre sittningar. Sommarsäsonger som aldrig ger andrum. Barnflickor hemma.
Vi startade vingården för att hitta en livsstil med ett lugnare tempo och en bättre balans.
Johannes Celik
Ständiga telefonsamtal. Och, för Johannes del, en kropp som till slut sa ifrån på allvar.
– Vi sitter ju aldrig ner. Vi är sådana som inte kan finna ro i att bara sitta och titta på teve, konstaterar Jessica med ett skratt.
– I restaurangbranschen är man aldrig bättre än sin senaste tallrik med mat. Och jag är rastlös av mig. När ett projekt är färdigt är det som om jag tappar fotfästet. Då måste jag ha något nytt att bygga upp, säger Johannes.
Ett ja mot horisonten
Johannes har alltid dragits till kustvägen mellan Trelleborg och Näset. Det han fastnat för var ljuset, vinden, de öppna fälten och havet som aldrig riktigt försvinner ur synfältet. Det var hit han tog med Jessica den där dagen för några år sedan, stannade bilen i backen ovanför ett nedgånget 1960-talshus som låg ute till salu – och lät utsikten göra resten av jobbet.
– Jag frågade henne rakt ut: kan du leva med den här utsikten? Hon tittade ut över vyn och sa ja, berättar Johannes. Dagen därpå var det visning. Budgivningen var redan igång och tempot blev därefter. De lade sitt bud samma dag och skrev papper senare samma eftermiddag.
Sedan följde flera år av byggande. Den gamla villan blev ett hem, kompletterad av två moderna huskroppar och ett stort inglasat atrium som tillsammans formar en kringbyggd gård med en pool i mitten.
Foto Peter Erlandsson
Johannes Celik om …
… Sverige som framtida vinland
– Det händer väldigt mycket i Sverige just nu. Det planteras vingård efter vingård, men regelverken har inte riktigt hunnit med. Tittar man på England, som också ägnat sig åt vinodling under senare år, är mycket redan uppköpt av klassiska champagneproducenter. Samtidigt har de traditionella vinländerna längre söderut problem med värme och sjukdomar. Det är en stor omställning som pågår, och det blir spännande att se om Sverige står inför en liknande utveckling.
… generositeten inom vin-Sverige
– Det som slår mig med vin i Sverige är hur mycket kunskap som delas. Man håller inte saker för sig själv på samma sätt som i mer etablerade vinländer. Det här är en ung bransch, många befinner sig i samma läge och det finns en öppenhet kring både misstag och lärdomar. När man pratar om vin-Sverige måste man också nämna Murre [Murat ”Murre” Sofrakis, grundare av vingården i Klagshamn, red. anm]. Han har burit mycket av pionjärarbetet, när det ännu var oklart om svensk vinodling ens var möjlig. När vi köpte rankorna av honom ingick även hjälp i uppstarten, och den generositet han visade var väldigt värdefull.
… att bygga en destination – Många tänker vingård som produktion och provsmakning, punkt slut. För mig handlar det mer om flöde och människor. Varför ska någon ta sig hit? Vad ska de göra när de är här? Kan vi skapa en miljö där vin, mat, samtal och andra uttryck möts, blir det en plats man vill återvända till.
… varför svenska vingårdar måste tänka annorlunda – Det vi brottas med i Sverige är egentligen inte kvalitet i sig, utan förväntan. I de klassiska vinländerna vet du ganska exakt vad du får för en viss summa pengar. I Sverige är vi inte där ännu. Det gör att många väljer säkra kort och att svenska viner ofta upplevs som dyra i relation till det man känner igen. Samtidigt är vi i början av något som fortfarande håller på att ta form. Vi behöver tid för att bygga en tydlig karaktär, höja lägstanivån och skapa igenkänning. Det kommer ta år, kanske generationer. Därför tror jag inte att framtiden bara handlar om flaskan, utan om platsen, människorna och sammanhanget runt vinet. Det är där svenska vingårdar kan hitta sin egen väg.
Foto Julian Hochgesang
Foto Cathrine Skovly
När klimatet flyttar norrut För två år sedan togs de första spadtagen till parets nästa kapitel: vingården. På den långsmala remsan mot havet planterades 3 000 rankor av arterna Solaris och Pinot noir, satta i raka linjer som följer kuststräckan.
Platsen har ett ovanligt mikroklimat. Vellinge är en av Sveriges varmaste kommuner sett över året, med längre odlingssäsong, fler soltimmar och en lätt, sandig jord som snabbt värms upp. Det är förutsättningar som allt fler vinodlare söker sig till, samtidigt som den globala vinindustrin förskjuts norrut och nya regioner etableras på oväntade platser.
– Här har vi sol från morgon till sen kväll, salt luft och ett helt öppet läge. Det är en ovanlig kombination. Allt tydde på att det skulle kunna fungera för vin och det ska bli spännande att se vilken karaktär vinet härifrån får, säger Johannes och pekar ut slutet av odlingen innan vi kliver in i den svarta byggnaden i korrugerad plåt som ska bli verksamhetens hjärta.
Inne i den avlånga byggnaden har de ställt ut bord och stolar för att känna av rymden, akustiken och hur utrymmet kan användas framöver. Johannes stannar mitt på cementgolvet och skrattar till.
– Philippe Blanc, vingurun från Alsace, var här. Han sprang runt bland rankorna för att känna av energin. Just här, fortsätter Johannes och markerar platsen med foten, menade Philippe att det fanns extra bra energi.
Mer än bara vin
I april 2026 öppnade Höllvikens Vingård officiellt. Men rankorna är fortfarande unga och bär ännu inte tillräckligt med frukt för att producera egna viner. Den första riktiga skörden väntas 2027, men tills dess ska vingården vara öppen för allmänheten på
Vi vill bredda bilden av vad en vingård kan vara.
Johannes Celik
andra sätt.
– Vi vill att platsen ska kännas öppen och tillgänglig. Konstutställningar, små provningar, samarbeten med vinmakare, kockar eller föreläsare – det finns många sätt att använda stället på innan vinet är klart.
När de pratar är det tydligt att målet sträcker sig långt bortom själva vinproduktionen. Det handlar om att skapa en plats som är i rörelse, som förändras med säsongerna och som håller liv i bygden.
– Det ska bli en destination i sig, säger Johannes självsäkert. Vi vill bredda bilden av vad en vingård kan vara.
Att satsa sent i livet I samtalet återkommer Johannes och Jessica ofta till vad det innebär att satsa allt på nytt, vid en tidpunkt i livet då de flesta gör motsatsen. Efter år av hårt arbete, pressade scheman och familjeliv i full fart kunde de nu ha valt vila, men valde istället ett projekt som kräver tålamod, fysisk närvaro och långsiktighet.
– Vi gör någonting som når sin peak om kanske 15, 30 år. Det är inte säkert att jag lever då.
Det är just där drivkraften blir tydlig. De pratar om att sänka tempot, men också om att bygga något som inte behöver vara färdigt snabbt. De vill att platsen ska få växa i sin egen takt och att verksamheten så småningom inte ska vila helt på deras axlar. Målet är att skapa en struktur som fungerar även när de inte själva är med i varje moment.
Jessica, som vid det här laget är luttrad av Johannes tempo, lutar sig tillbaka och rycker på axlarna, med ett uttryck som rymmer både realism och förväntan.
– Att vara med och skapa Näsets första bubbel låter väl inte helt fel?
Foto Niv Photographs
Foto Alexandra Marta
Foto Karl Hornfeldt
Den 21 kilometer långa siluetten sträcker sig med ren självklarhet längs horisonten, som att den funnits där lika länge som sundet själv. Det är svårt att minnas en tid då Öresundsbron inte fanns – och ännu svårare att föreställa sig en framtid utan den. När bron öppnade kom södra Sverige närmare världen. De 204 meter höga pylonerna blev tillsammans en symbol för rörelsefrihet, nya möjligheter och ett större sammanhang.
Idag står vi redo att ta nästa kliv mot kontinenten. Djupt under havsytan växer en ny förbindelse fram – Fehmarn Bält-tunneln. När den står klar knyts Danmark och Tyskland samman, och länken mellan Europa och Norden blir hel. Vägen från Vellinge till Hamburg, Bryssel och resten av världen blir då lika självklar som den en gång blev till Köpenhamn.
The 21-kilometre-long silhouette stretches effortlessly along the horizon, as if it’s been there as long as the strait itself. It’s hard to remember a time when the Öresund Bridge did not exist – and even harder to imagine a future without it. When the bridge opened, southern Sweden edged closer to the world. The 204metre-high pylons became symbols for freedom of movement, new opportunities, and a greater sense of connection.
Now we’re about to take the next step. Deep beneath the sea surface, a new link is taking shape – the Fehmarn Belt Tunnel. When it’s finished, Denmark and Germany will be tied together, and the connection between Europe and the Nordic countries will be complete. The route from Vellinge to Hamburg, Brussels, and the rest of the continent will then be as natural as travelling to Copenhagen.
Krönika
Hanna Sars
Jag är invånare men också företagare och verkar här på hemmaplan. I arbetet som fastighetsmäklare, och som boende i kommunen, rör jag mig dagligen mellan byar, människor och platser som tillsammans formar det vi kallar Greater Falsterbo.
Från Gessie och Hököpinge i norr till Näset och Falsterbo i söder skapar vi alla en plats att vara stolt över. En kommun full av liv, driv och framtidstro. Oavsett vilken by eller ort vi kallar hem är vi en del av något större – en plats som inte bara lockar folk att stanna och besökare att återkomma utan också nya invånare som vill bygga sina liv här.
Att få vara med och forma framtiden för hela vår plats genom Greater Falsterbo känns både spännande och betydelsefullt. För mig handlar det om att lyfta helheten, men också om att våga rikta ljuset mot de delar av kommunen som kanske inte alltid syns först. Jag brinner särskilt för att sätta de mer okända delarna i öster och norr på kartan – där åkrar, öppna vidder och små pärlor får ta plats.
Det kan vara en cykeltur intill havet bland kor och hästar, ett spontant stopp för en lunch på ett lokalt café eller en gårdsrestaurang längs vägen, där man (om säsongen tillåter) sitter ute i solen med utsikt över fälten och känner att man egentligen inte behöver åka längre bort än så. Det kan också vara ett besök i en gårdsbutik, eller en utflykt till naturen kring Arriesjön - en plats som bjuder på både njutning och nya perspektiv, bara runt hörnet.
Vi har fantastiska smultronställen inpå husknuten, och för mig är det självklart att i så stor utsträckning det går gynna våra lokala aktörer. Att handla mat, blommor, kläder och äta på hemmaplan är ett enkelt sätt att bidra till en levande kommun.
Oavsett om vi bor i en by, i en tätort, på slätten eller längs kusten är vi alla en del av samma berättelse. Greater Falsterbo är inte bara en plats – det är summan av oss som lever och verkar här, tillsammans.
”
Greater Falsterbo är inte bara en plats – det är summan av oss som lever och verkar här, tillsammans.
Foto Vellinge kommun
Hanna Sars, ursprungligen från Eskilstuna och bosatt i Vellinge kommun sedan 2007. Utöver arbetet som fastighetsmäklare och egenföretagare är hon dessutom engagerad i flera företagarföreningar i kommunen, samt ett antal styrelseuppdrag.
