Årskrönika

Många årskrönikor har lästs upp genom åren, senast för ett år sedan, under förra majmiddagen ifjol, då av Eric Berlin. Och efter att grundligt ha satt mig in i allt från dess har jag skrivit ner det i rätt ordning för er. Här följer årskrönikan för perioden hösttermin 2022, samt vårtermin 2023. Må den som har öron lyssna.

Vid den tiden som Elenor Söderberg var första kurator å Västgöta Nation i Uppsala skickades ett bud om en Vårbal som skulle hållas veckan efter Valborg. Alla kom då till Uppsala, var och en från sin stad. Många var kallade, och dessa var utvalda: vännerna från Stockholm och Lund och Finland och från hela riket, som anlände för att gemensamt ta del av en glädje. Glädjen framför allt. Man dansade till orkester och släpp och de unga lämnade sömnen därhän för att vallfärda till slottet. Och där och då, som ledsagad av spruckna druckna stämmor, tog sig solen uppför horisontens krök och vigde sommarens dagar, till tonerna av Hymn till Västergötland. Efter den synen begav sig de hitkomna, som av en ingivelse, till Fyrisån för att döpas i de grumliga vågorna som vore det Jordans vatten.

En dag, strax därefter, fattade Sveriges kronprinsessa Victoria sitt beslut att äntligen ta emot hedersbetygelsen som hedersledamot hos Västgöta Nation. Det skedde i maj månad och detta var en stor ära för henne. Kronprinsessan anlände med tolv hästar från den beridna högvakten, enbart för hennes ekipage, och hela livgardet stod uppställda och var uppklädda i västgötsk folkdräkt. När detta tåg rullade in på Slottsgränd sjöng hela skaran Studentsången efter sångarprinsen Gustafs egenskrivna noter och högst av alla stämmor hördes Kronprinsessans. Då äran som hedersledamot mottogs, föll en tår från det majestätiskt värdiga anletet och Kronprinsessan yttrade att detta var den dagen som hon väntat på i hela hennes kungliga liv. Då er underdånige krönikör icke var närvarande under denna ceremoni antar vederbörande att det förlöpte som ovan nämnt.

Dagarna kom och gick efter vårfesternas yra. Studenterna skrev sina slutuppgifter. När sommaren bröt sitt sigill lämnade man verksamhetens ok. Många for hemåt Vissa stannade kvar. Puben ändrade skepnad och kallades sommarpub.

Mitt i denna stilla oas dukade man bord och höll fest: det var sommarmiddagen. Halt haver sin tid och andre kurator Emil Björk och tredje kurator Olof Carlson avgick som kuratorer. Under stora ceremonier mottog deras arvtagare Gabriel Lagercrantz och Henrik Bomark de insignier som utmärkte deras kommande uppdrag. De var två pojkar av Stockholms och Gävles stammar som rest till universitetsstaden då de, sedan barnsben, känt sig kallade att överta rollen som andra och tredje kurator på nationen. Och så blev det. Fäder och mödrar samlades för att se Inspektorn Bertil Wiman klä dem i rituell prakt.

Så öppnades portarna till universitetet åter och en ny tid för Nationen påbörjades. Folk hade vandrat från när och fjärran till staden, med ursäkten att de rest för att fylla sitt intellekt med den mjölk och honung som hör bildningens till. Innerst inne visste de att de kommit för att söka medlemskap i Västgöta Nation. Så höll man recentiormottagning och recentiorgasque för att fira deras ankomst. Och under den sistnämnda erhöll Rashid Mbarouk titeln som terminens recentior.

Och löven valde att bli gula, för att sedan bli röda och lila, och likaså närde första kurator Elenor Söderberg och fjärde kurator Vendela Strandberg en aning att deras tid som kuratorer var snart till ända.

Det var en natt under denna tid som Sandra Lindholm satt ensam i sin mörka kammare. Plötsligt såg hon ett starkt ljus och en kuratorsgestalt, med vingar och gloria, stod framför henne. Gestalten sa: ”Var inte rädd, Sandra, jag har kommit för att meddela dig att du skall bli Västgöta Nations första kurator. Umber Khan, din vän, väntar också en post som fjärde kurator.” Sandra sade: ”Jag är Nationens tjänare. Må det ske med mig som du har sagt.”

Vid tidpunkten för julfirandet for folket hem till sitt och återvände sedan när festligheterna var över. Åter höll man recentiormottagning och gasque för alla de coola som valt vår nation. Denna gång fick Erik Bons mottaga titeln som terminens recentior.

Vintern var stark men den mötte sin överman: våren. Och som snön sakta töade bort märkte kuratorerna Henrik och Gabriel att även deras tid som kuratorer var kommen. Man höll nationssammankomst. Folket vandrade från när och fjärran för att kora de nya till posten. Där satt två personer i folksamlingen, en bar en miniräknare och den andre en kökskniv. Det var Jonathan Gyllingberg och Nele Popp. Allt folket tog detta till sitt hjärta och begrundade det. Det var ett Omen, ansåg man, ett tecken från kuratorsandarna. Och man valde dem bägge därefter till andre och tredje kurator å Västgöta Nation.

Så antar er underdånige krönikör att det skedde och så kom även den nationssammankomst då Sandra Lindholm och Umber Khan blev valda till kuratorer. Tronskiftet kom senare, under Lucias gasque. Fäder och mödrar samlades för att se Inspektorn Bertil Wiman klä dem i rituell prakt. Sedan blev jag, Knut Olof Albin Bergström, uppringd av flera människor i och med att nämnde Inspektor påpekade att jag ”råkat” ange mitt telefonnummer i sånghäftet.

När påsken gav studenterna ledighet for två äldre personer till nationshuset. De hade en gång varit där som nationsaktiva, men nu hunnit lära sig viktiga erfarenheter från livet utanför studentlivet, såsom hur man bygger en brygga på nationsgården. Nu skulle de göra nya mirakler på samma ställe och budet om detta stordåd spred sig bland de hemvändna som fort gjorde sig redo att vända tillbaka och se på uppståndelsen med byggandet. Men de hann inte i tid för Anton och Stina hade redan utfört sitt under, som nu stod utanför huset och väntade på dem.

Och Valborg anlände åter, och med festen kom även den tyska högkulturen för en dag. Och här är vi nu, åter en Majmiddag. Preach.