I fäders spår för framtids träningsvärk

I fäders spår för framtids träningsvärk

Text: Magnus Carlsson, Foto: Kristoffer Samuelsson

Att springa ett maraton är jobbigt. Att springa två maraton på raken är ännu jobbigare. Det – och lite till – gör alla som springer Ultravasan 90. Magnus Carlsson åkte till Dalarna för att ta reda på exakt hur dum den idén är. Hans målande berättelse är från Ultravasan 2015.

Det är mycket som inte är som det brukar vara. Klockan är kvart över fyra på morgonen, mörkret ligger tungt över Berga By i Sälen. Det enda rimliga är att ligga hemma i sängen och sova. Men här har ett tusental människor samlats för att göra det rakt motsatta: springa nio mil. Utan paus. Trots att de föregående sensommardagarna varit både soliga och varma är det nu iskallt. Med ynka fem plusgrader är det till och med kallare än när skidåkarna stod här för ett halvår sedan.

Det är 45 minuter kvar till det som för de flesta kommer bli livets största utmaning och långa rader av löpare försöker hoppa sig varma i bajamajaköerna. Det är lätt att tro att det bara är välsvarvade elitmotionärer som gör detta, men det är en minst sagt brokig skara som gör sig redo. Här lyser magrutorna med sin frånvaro och jag ser många träningsoveraller som måste ha överlevt flera decennier. I ett uppvärmt partytält står klungor av människor och försöker pina i sig smultronyoghurtar och ostmackor. Så här tidigt äter ingen frukost på grund av hunger, den äts bara för att den måste ätas.

Tio minuter innan start börjar fållan fyllas upp. Luften är fylld av adrenalin. Högtalarna, som den senaste timmen spelat bombastiska undergångsepos byter till Mando Diaos Fröding-tolkningar, och en våg av gåshud sprider sig över hela kroppen. Stämningen är magisk när speakern räknar ner för tio och startskottet går. Jubel utbrister när skocken av människor lommar iväg. Samtidigt får jag en isande känsla av panik när jag korsar startlinjen och förstår vad det är som ska hända. Vad har jag gett mig in på?

Snudd på religiös upplevelse

När Ultravasan lanserades för två år sedan höjde många på ögonbrynen.Nio mil, kan man verkligen springa det? Och jo då, det gick. Inte mindre än 700 löpare lyckades med den imponerande bedriften när Ultravasan hade urpremiär 2014. En svårgreppad prestation, som också blev en ögonöppnare för mig. Alla ultralopp jag tidigare läst om hade skett på avlägsna platser i USA, Sydafrika och Alperna. Plötsligt kom insikten att det nu finns ett lika krävande lopp på hemmaplan i Sverige. Och de allra flesta som springer loppet är faktiskt inga elitidrottare: tvärtom är de vanliga motionärer, som du och jag. Någonstans i mig var nyfikenheten väckt: kan jag springa nio mil, och hur jobbigt är det?

”Det gäller att bestämma sig. Vill man ta sig i mål får man kämpa.”

Eftersom det bara finns ett sätt att ta reda på saken, gick det fort att fatta beslutet när platserna till 2015 års lopp släpptes.

Starten på Ultravasan är verkligen ingen barnlek. Direkt efter start väntar en enda lång uppförsbacke till Smågan, som är den första vätskestationen på det vanliga Vasaloppet. Det står dock snart klart att Smågan på vintern inte är någonting jämfört med Smågan på sommaren. Nattens dimma ligger kvar som ett tjockt, meterhögt täcke över myrarna, när solen sakta börjar gå upp bakom skogen. Ljuset är verkligen bländande vackert, en snudd på religiös upplevelse. Kilometer efter kilometer avverkas på små trolska stigar, där den ena biten hela tiden är lite finare än den föregående. Någonstans mellan 15 och 20 kilometer kommer de första trötthetstecknen i benen. Trots att jag medvetet sprungit mycket långsamt i början – den som går ut för hårt får tacka för sig redan innan loppet börjat på riktigt – börjar det kännas tungt i uppförsbackarna. När det samtidigt stramar i ett knä som tidigare strulat och jag ser skylten som visar att det är 69 kilometer till mål börjar jag för första gången fundera på hur bra den här idén egentligen är. I ett års tid har jag vetat om att jag ska springa och hela tiden haft i tanken att jag behöver testa några långa, lugna pass på åtminstone fyra-fem mil. Det oket har jag dock hela tiden skjutit framför mig, med konsekvensen att jag, när jag startar loppet, aldrig sprungit längre än 30 kilometer. Och nu ska jag alltså springa tre gånger så långt.

15 km-delar

Det gäller att bestämma sig. Vill man ta sig i mål får man kämpa. Det kommer göra ont, förmodligen vara urbota trist mellan varven och det kommer utan tvekan bli en skoningslös prövning för både kropp och själ. Det är oundvikligt och det är något man bara får acceptera. Man bestämmer sig alltså – i dag är det en enda sak som gäller: framåt. Den ena foten framför den andra, om och om igen. Det kommer ta en hel dag, men sedan kommer den välbehövliga vilan. Fram till dess bestämmer man sig. Och man biter ihop.

Mitt löpsteg, som i vanliga fall är rappt och fint, börjar efter sex timmars löpning bli helt obefintligt.

För att stå ut med allt delar jag in loppet i olika 15-kilometersetapper mentalt. 15 kilometer är inte så jobbigt att springa, och jag vet att om jag springer samma sträcka hemma i Göteborg tar det strax över timmen. Har man bara något att relatera till blir det hela mycket enklare, föreställer jag mig. Första delsträckan är precis avklarad. 15 kilometer till så har jag gjort en tredjedel av loppet. Efter nästa 15 är jag halvvägs, och efter ytterligare 15 är två tredjedelar redan klart. Stärkt av den här insikten flyger jag framåt i spåret och når loppets andra station Mångsbodarna efter 23 kilometer. Magen kurrar rejält, vilket inte är så konstigt när man knappt ätit frukost, men ändå sprungit i över två timmar.

Målportal vid maran

Ultralöpning handlar om tre saker. Man måste glömma smärtan, man måste ta det lugnt och man måste få i sig kopiösa mängder energi. Många bränner 10 000 kalorier under ett lopp och om man inte fyller på kommer kroppen säga ifrån. Alltså äter man. Och man äter mycket. Snart är kroppen full av energigels, geléhallon, falukorvsmackor, pasta, kardemummabullar, Coca-Cola och kaffe, och det är bara att be till gudarna att magen inte ska haverera. En skön känsla uppstår när pulsklockan slår om till 30 kilometer och den pågående rundan plötsligt är det längsta jag någonsin sprungit. Varje avverkad kilometer innebär nu ett nytt personligt rekord. Känslan blir inte svagare efter 42kilometer när en enorm uppblåsbar målportal deklarerar att vi just sprungit ett maraton. Min första mara är avklarad på strax över fyra timmar och snart har jag tagit mig halva vägen till Mora. Tio meter efter målportalen kommer nästa skylt, som förklarar att vi är på väg in i dödens zon: ”BEYOND MARATHON”. Till slut är vi nu uppe bland de riktigt långa distanserna.

Påse skickad till Evertsberg

Halvvägs in i loppet kommer den största vätske- och matkontrollen av alla. Den lilla byn Evertsberg kokar av entusiasm, och det känns som att byns alla 267 invånare har gått man ur huse för att bevittna loppet. Längs en röd laduvägg sitter några utslagna löpare i skuggan och försöker återfå krafterna. Det som i morse var en kylig dag har nu blivit en av sensommarens varmaste och många får slita hårt i hettan. I Evertsberg tar majoriteten en något längre paus än vid övriga stationer. Här är utbudet av mat och dryck som störst, och alla löpare har fått en så kallad drop bag skickad hit. Vad man har i sin drop bag är individuellt, men många passar på att lägga i en torr tröja,torra strumpor och extra skor. Min påse innehåller allt möjligt, men det enda jag plockar med mig är en påse Pim Pim. Jag vill vidare.

Gång varvat med löpning

Varje ny kilometer är en boost mentalt, men det börjar också kännas ordentligt i kroppen. Mitt löpsteg, som i vanliga fall är rappt och fint, börjar efter sex timmars löpning bli helt obefintligt. Stegfrekvensen är låg, kroppen är totalt hopsjunken samtidigt som jag landar tungt på hälarna. Och det blir bara värre.

När jag är någonstans mellan 50 och 60 kilometer känner jag mig helt färdig. Kokt, både bildligt och bokstavligt talat. Samtidigt nås jag av informationen att förste löpare redan är i mål. Morabon Jonas Buud har gjort loppet på fem timmar och 45 minuter, vilket innebär att han har snittat 3 minuter och 50 sekunder per kilometer – i nio mil. Dessutom i kuperad och bitvis snårig terräng. Det är en bedrift som saknar motstycke och snudd på omöjlig att förstå.

Jag skulle ljuga om jag skrev att loppets sista timmar var roliga. I själva verket var det tvärtom – de var vidriga. Hemska, smärtsamma och skoningslösa. För kroppen är det helt enkelt ingen skön upplevelse att springa oavbrutet i nio mil.

När skylten om att det är 30 kilometer kvar kommer är det tur att jag redan bestämt mig. Kroppen har gjort sitt. Den vill bara lägga sig ner för att sova och ta en taxi till Mora. Men i min värld ger man inte upp. 30 kilometer kan jag alltid transportera mig, om jag så får gå en större del av biten. Jag börjar promenera i uppförsbackarna och försöker att hela tiden fortsätta framåt. Enda gångerna jag stannar helt är vid vätskekontrollerna där jag fyller på med vätska, och för varje stopp blir det allt svårare att sätta igång igen. Fart är ett fenomen som inte längre existerar. Kilometertiderna är snart uppe i över nio minuter. Gränsen mellan löpning och gång suddas ut.

Höftböjarna cementblock

Det är lätt att säga att en fysisk prestation är jobbig – det vet alla som träffat någon som håller på med CrossFit – men det som jag just nu utsätter mig för är bortom alla gränser. Höftböjarna känns som stora cementblock, både vad gäller tyngd och rörlighet, och jag är övertygad om att de går av när som helst. Det bultar i tinningarna, ryggen krampar och det pulserar en skärande smärta genom mina fotvalv för varje steg jag tar. Det är bara viljan som möjliggör en fortsättning på det här loppet – för just nu är jag ett fysiskt vrak.

Varje gång jag ser den berusande blå skylten som indikerar att jag är en kilometer närmare målet tar jag några Pim Pim ur påsen som jag fiskade upp i Evertsberg. Att gräva fram de små godisbitarna gör lika ont varje gång och de smakar skit efter en hel dag med socker i olika former, men det är ändå skönt med en liten rutin för att skingra tankarna.

Till slut är de där blå skyltarna som räknar ner mot målet nere på ensiffriga tal och jag vet vid det här laget att jag kommer klara det. Ändå är den sista biten jobbigare än allt annat. Jag svär högt när colan är slut i den sista vätskekontrollen, och ger mig in på vad som ska bli min långsammaste mil någonsin.

Oslagbar känsla

Moraparken hägrar till slut längst fram i mitt synfält, och jag är mycket mån om att stå på benen i den sista utförslöpan – skulle jag trilla nu finns det inte en chans att jag orkar resa mig. Sista biten av loppet har jag sett på tv så många gånger att jag kan den utantill. Över bron vid campingen, uppför den sista backen vid Zornmuseet och in på den avslutande upploppsrakan för att korsa mållinjen framför ett enormt publikhav. Väl på upploppet, efter elva timmars löpning, är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Dels för att jag är så vansinnigt stolt, men också för att jag inte längre behöver tränga undan smärtan i hjärnan.

Jag skulle ljuga om jag skrev att loppets sista timmar var roliga. I själva verket var det tvärtom – de var vidriga. Hemska, smärtsamma och skoningslösa. För kroppen är det helt enkelt ingen skön upplevelse att springa oavbrutet i nio mil.

Däremot är Ultravasan det perfekta sättet att lära känna sig själv. Man hinner känna både ett och annat under den känslomässiga berg-och-dalbana som ett 90 kilometer långt lopp innebär. Man hinner också lära sig massor om sambandet mellan kropp och huvud. Om hur vi sätter våra egna gränser och vilka prestationer vi kan genomföra om vi bara vill. Det är ett mantra som vi alltid hör andra säga, men insikten när man med egen kraft bevisar för sig själv att det faktiskt stämmer, är något helt annat.

Det är en känsla som är oslagbar.