Birgitta Winberg, fängelsepräst sid

En röst för dem som inte kan uttrycka sig så bra

Birgitta Winberg, fängelsepräst på Kronobergshäktet i Stockholm och president för IPCA.

Jag har befunnit mig i ingenstanslandet i fyrtio år nu på väg hem till verkligheten ej på bråttomfot långtbortistan

Ann Sandberg

Den 23 augusti i år blev Birgitta Winberg, 52 år, vald till president för den internationella organisationen för fängelsepräster av 320 delegater från 70 länder. International Prison Chaplain Association (IPCA) arbetar för mänskliga rättigheter för fångar, för rätten till kristet bemötande och man kämpar mot dödsstraff i de länder som har det.

 Birgitta jobbar till vardags på Kronobergshäktet i Stockholm, där hon har varit i tretton år. Hon är uppvuxen under femtiotalet i en arbetarfamilj i Bagarmossen, en förort till Stockholm. Detta avspeglar sig i hennes ställningstagande att arbeta med utsatta människor; att vara en röst för de som inte kan uttrycka sig så bra.

Birgitta är anställd av Kungsholmens församling som ligger ett stenkast från Kronobergshäktet. Hon tar emot mig i sitt tjänsterum i församlingens lokaler.

– Eftersom jag inte är anställd av Kriminalvården har jag ingen behandlande funktion. Jag är inte där för att försöka förändra människor. Mitt enda syfte är att samtala med de intagna på deras villkor och det är de som bestämmer vad vi ska samtala om. I förlängningen ser jag det som ett samtal med gud.

Jag frågar hur det är med tystnadsplikten och Birgitta berättar vidare: – Man har många gånger försökt att ta ifrån oss vår totala tystnadsplikt, men prästerna är fortfarande de enda i Sverige som har detta. Det är en förutsättning för att samtalet ska kunna fungera. – För det mesta är det inte de brott man begått som man vill prata om utan mer om de människor som har blivit skadade och svikna på vägen. Barn och föräldrar till exempel. Det brukar vara en stor befrielse att få prata om detta.

Vården försämras

När jag frågar Birgitta om vad hons anser om situationen inom kriminalvården idag, suckar hon uppgivet och säger: – Att vården har stramats åt, är det minsta man kan säga. Innehållet försvinner mer och mer och straffen blir allt längre. Allt bygger på den yttre säkerheten, det får inte bli några fler rymningar. – Men det är inte Kriminalvårdens fel. Man måste ju följa de direktiv som kommer från Justitiedepartementet.

Jag frågar också Birgitta vilka hon kommer i kontakt med på häktet, och vad hon tror driver människor att begå brott: – De som hamnar på häktet är till största delen män i aktiv ålder, dvs 20-50 år. De flesta har inte planerat sitt brott utan det har bara ”rullat på”. Mycket beror på droger, depressioner, spänningssökande och utanförskap. Att begå ett bankrån kan vara ett sätt att stävja sin depression. – Mycket är också en klassfråga. Om man är en spänningsökande ung man och kommer från en familj med god ekonomi kan man oftast kanalisera detta med att börja med till exempel bergsklättring, dykning eller fallskärmshoppning. Om Göran Kropp skulle vuxit upp i en sämre miljö är det mycket möjligt att han skulle blivit kriminell.

Till slut så är jag lite nyfiken på vad Birgitta tycker om KRIS så hon säger glatt: – Jag tycker att KRIS är det mest fantastiska som hänt de senaste åren. Det är ju det enda som finns när man kommer ut från häktet eller anstalt. Ge aldrig upp hoppet om att det går att skapa ett värdigt liv. KRIS är en vittnesbörd över att det kan fungera! Text & foto Peter