Reversen september

SEPTEMBER 2024

TEMA

FÖRVÄNTNINGAR

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

Sedan 1975

INNEHÅLL

5. REDAKTÖRSKRÖNIKAN 6. CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET 7. ORDFÖRANDE HAR ORDET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

8. JAG FLYTTADE TILL ANDRA SIDAN JORDEN

10. 5 SNABBA OM FÖRVÄNTNINGAR 12. FÖRVÄNTNINGAR OCH ATTRAKTIONSLAGEN

14. EN HÖST I UPPSALA 15. HÖGT & LÅGT 16. SOMMARSTIPENDIUM 18. KORRIDORSLIVET: EXPECTATIONS VS REALITY

20. GEMENSAMMA FÖRVÄNTNINGAR 22. JAKTEN PÅ KANELBULLEN 24. FÖRENINGSKALENDERN

Majken Bergström Chefredaktör

Olivia Psarris Redaktör

Thilde Glimt Skribent

Ines Edholm Skribent

Julia Ramm-Schmidt Skribent

Oskar Holm Skribent

Ebba Drangel Skribent

Emma Ståhl Skribent

Anna Orrenius Skribent

Mathilda Ståhl Skribent

REDAKTÖRSKRÖNIKAN September. Månaden kanske inte låter så märkvärdig men har nog större betydelse än vad vi förstår. Nyligen uppdagades nämligen begreppet tjejnyår. Ett fenomen som infaller den 1 september och grundar sig på höstens alla lustiga påfund. Det är tiden då halsdukarna åker fram, frisörstider bokas och Instagram fylls av klyschiga captions som “fall girl aesthetic”, “cozy season” och “autumn vibes”.

Som ni märker, kärt barn många namn (framförallt på sociala medier).

Vad är det då som grundar denna hysteri kring hösten? Vad är det de röda löven utsöndrar? Trots att detta fenomen fått en kvinnlig betoning så finns det nog fler som känner igen sig. Därför tycker jag att det är tid för ytterligare ett nytt namn; studentnyår. För efter 3 månaders ledighet bestående av sol, spontanitet och avkoppling kan det kännas smått vemodigt att komma tillbaka till verkligheten. Kanske är det just därför hösten är så viktig för oss. Kanske är studentnyår vår räddare i nöden. Det som får oss att se fram emot något, det som får oss att överleva duggregnet i mörkret, det som ger våra förväntningar hopp. För helt ärligt; det är inte lika stor skillnad att gå från mellandagarna till 1 januari. Det är fortfarande slask på marken.

Jag må kanske inte alltid ta tag i saker på riktigt, men man kan ju åtminstone gå in med den inställningen. För att få blicka framåt och romantisera vardagen tror jag är lösningen till många problem.

Så låt oss tillsammans anamma detta studentnyår! Åk och klipp dig - kom bara ihåg att luggen oftast inte blir som man tänkt sig… Ta tag i dejtandet! Våga bjud ut den där personen. Titta på samma feelgood-rulle för 50:e gången. Gå på åtminstone 1 gympass, så känner du dig i varje fall lite bättre. Laga någon ny matlåda. Ta dig en mysig liten höstpromenad längs med Fyrisån. Gör dig en egen pumpkin spice latte, som vår kära ordförande Alexander Engdahl. Och för guds skull! Glöm inte att unna dig en ny väska.

Livsviktigt.

Så vad är det jag försöker komma fram till? Jo, våga sätt förväntningar. Våga romantisera den mörka och ruskiga vardagen. Våga vänd det jobbiga till något mysigt. Jag lovar dig; den här terminen kommer bli mycket bättre då.

Här sitter jag, i min studentlägenhet, och skriver min alldeles första redaktörskrönika. I flikarna bredvid dokumentet befinner sig recept på nya goda matlådor, Pinterestbilder på höstens outfits och helt riktigt - en bokningssajt till min frisör. Febrilt försöker jag behålla mitt “sommar-glow” samtidigt som jag vill börja ta tag i saker “på riktigt”.

Självfallet har jag lovat mig själv att börja plugga i tid, gå på varje föreläsning och faktiskt utnyttja mitt tickande gymkort. Jag vill börja hosta uppstyrda höstmiddagar med nya spännande recept och kanske nörda ner mig i lite goda viner? I samma ögonblick tar jag mig en titt runt i lägenheten. Tvätthögen har på något vänster lyckats placera sig i alla möjliga hörn, de smutsiga tallrikarna står uppradade på köksbänken och det oanvända gymkortet har hamnat på golvet.

OLIVIA PSARRIS Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Som barn längtade jag, likt många andra, efter att bli vuxen. Min vision av vuxenlivet var att äta godis till middag varje kväll, slippa borsta tänderna för att det är tråkigt och stanna uppe så länge jag vill. Som vuxen längtar jag, likt många andra, tillbaka till tiden då man fick vara barn. Allt jag vill är att känna glädjen då man tar den första godisbiten ur påsen, när tandborstningen äntligen är klar och att orka vara uppe sent på kvällarna igen. Jag vill sitta i mammas knä på morgonen och motvilligt träs på en varm overall.

Jag vill promenera till förskolan genom snöflingor och tvingas bära reflexväst när vi ska besöka lekparken. Jag vill gå tillbaka i tiden och ruska om mig själv; säga att jag ska sluta längta. Sluta ha så mycket förväntningar.

Mina förväntningar på denna termins första månad skiljer sig drastiskt från hur dessa veckor sett ut. Jag förväntade mig att hänga med i plugget från start, att träffa alla kompisar jag saknat under sommaren, att etablera nya fräscha rutiner och att tillsätta en redaktion i lugn och ro. Istället har alla inlämningar i skolan blivit mer stressade än någonsin, jag har inte hunnit träffa hälften av alla jag skulle vilja ta en öl med, gymmet har besökts mer sällan än önskat och Olivia har fått styra upp Reversens första uppstartsmöte helt själv. Det jag förväntade mig skulle vara en lugn start på terminen blev istället ett moln av stress och än har dimman inte lättat helt.

Något som däremot överträffat mina förväntningar denna månad är den första upplagan av terminens redaktion. Med endast några få dagar på sig har våra gamla och nya skribenter lyckats leverera texter med bravur. Jag menar inte att mina förväntningar på terminens redaktion var låga, de var skyhöga till att börja med.

När detta nummer av Reversen är publicerat förväntar jag mig att kunna pusta ut. Jag ser en chans att få försöka igen. Jag ska ta tag i plugget, höra av mig till de jag ännu inte hunnit träffa, ta mig till gymmet och välkomna tillkommande skribenter med öppna armar.

Man kan däremot tolka det jag hittills skrivit som att jag är en person som är dålig på att sätta upp rimliga förväntningar. Det är nog en bra, och korrekt, analys. Därför bör jag kanske istället förvänta mig att inget av detta kommer ske. Precis som jag vill ruska om femåriga Majken och säga att hon inte bör sätta upp orimliga förväntningar, kanske den Majken jag är om fem månader vill ruska om mig och säga samma sak.

Att jag dessutom ska skriva min första krönika som chefredaktör har prioriterats bort till absolut sista sekund. Den stund jag förväntade mig skulle vara mysig med tända ljus i soffan har blivit fem överblivna minuter på tåget från Stockholm upp till vårt allas Uppsala. För första gången i mitt liv har jag därför vänt mig till AI för skrivhjälp.

Tyvärr erbjöd roboten ingen avlastning och den första gången blev nog även den sista jag använde mig av AI. Förslagen jag fick var att skriva om bland annat ”samhällets förväntningar gentemot teknologins utveckling eller individer”. Jag känner mig någorlunda säker på att detta hade fått många av er att vända blad efter första stycket. AI levde helt klart inte upp till mina förväntningar.

MAJKEN BERGSTRÖM Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET

Kära Uppsalaekonomer,

Löven har på nytt börjat falla, mörkret omfamnar horisonten lite tidigare, luften är precis så krispig som den bara är på hösten och en ny termin har nalkats. Vad innebär det? För en Uppsalaekonom innebär det att vi på nytt omfamnas av Borgens varma färgpalett.

Om det under augusti var lugnt på Borgen är september raka motsatsen. Vårt kära rosa fort har äntligen börjat fyllas med ekande skratt från glada studenter och mitt hjärta är åter fullt. We’re so back.

Nu kanske du undrar vem jag är; med all rätt. Mitt namn är Alexander Engdahl, och jag har fått äran att anamma uppdraget som Uppsalaekonomernas 57e ordförande. Jag har i skrivande stund haft ämbetet i 89 dagar, men om jag ska vara helt ärlig känns det som en vecka och fyra år samtidigt. Det är idag fredag den 27e september och klockan slog precis 17:04. Jag sitter på en buss och skriver på Ordförande har ordet. Den skulle vara klar klockan 12 idag. Ber om ursäkt till chefredaktör MB (Majken Bergström inte Malcolm B) och redaktör OP (Olivia Psarris inte snapsen).

Nog om mig. Jag ämnar, för den med ett bultande UE-hjärta, berätta lite om vad som pågår i vår kära kår. Som tidigare nämnt ekade Borgen tomt under augusti, då jag och mina fyra kollegor intog huset för första gången som heltidare. Efter en månad av att prata med varandra varje dag började vi så småningom få slut på intressanta samtalsämnen. September kom som en räddning, och redan första dagarna stod studenterna som i givakt redo att bli inslungade i allt det våra två välkomstveckor har att erbjuda. Både Recceveckorna och Homecoming Weeks har dundrat på i rasande takt.

Uppsalaekonomernas förtroendevalda har besökt Erkenlaboratoriets kursgård strax utanför Norrtälje. Helgen därpå var det dags för Erken igen, men denna gång med studentrepresentanterna. Under båda helgerna workshoppades det, hölls utbildningar och grundstenarna till många vackra vänskaper lades. Mycket mer har hunnits med, och vill du veta mer kan vi ta det över en kopp gratis kaffe på Borgen.

Sist men inte minst vill jag passa på att nämna ett par saker som sker under kommande månad. Valberedningen kommer öppna upp ansökan för vårens förtroendevalda den 14e oktober. Mental Health week, organiserat av Uppsala Universitet, kommer löpa under månadens andra vecka där idrottsutskottet kommer anordna yogapass. Kontaktdagarna börjar närma sig, och ansökan till kontaktsamtal öppnar den 24e. Den 28:e öppnar även Tycka Till, kårens enkät som ger studenter möjlighet att komma med åsikter om sin utbildning. Detta var bara ett litet urval av saker som komma skall, och jag rekommenderar att klicka sig in på Uppsalaekonomernas Facebook-sida för mer information.

Med det lilla urvalet av framtida händelser i kåren ska jag avsluta min första Ordförande har ordet. Man kanske hade förväntat sig att jag skulle skriva om förväntningar. Ta hand om er, vi ses på Borgen!

Mot Sherwoodskogen!

Vid första anblick kan våra välkomstveckor se ut som en väldigt stor del av vår verksamhet, men vi gör faktiskt mycket mer än så.

Sedan terminen startade har en bred repertoar av event och happenings ägt rum. Bland annat har golfturneringen EY Open genomförts, nya engagerade till Kontaktdagarna och Reversen har tillsatts och mycket därtill.

Medans jag skriver denna text blickar jag över på min andra skärm där Google Calendar lyser upp med spektrumets alla färger tillhörande olika kalendrar. Minnet må vara gott, men det är ack så kort. Därför fungerar kalendern som en återblick av vad jag själv har hunnit med att göra under den korta tid som passerat sedan studentlivet åter intog vår anrika stad. Två gånger har jag i olika sammanhang hunnit hälsa på våra kära småsyskon i rikets södra regioner; Lundaekonomerna. Jag har också hunnit besöka öjn till öst för ett internat med de sex kårer som representerar universitetets studenter.

ALEXANDER ENGDAHL Ordförande Uppsalaekonomerna

CHILE Jag flyttade till andra sidan jorden

Jag finner inga bättre sätt att beskriva det på. Efter sju terminer, insvepta i studentlivets dimma och rosiga skimmer, blev det till slut för mycket för mig. För mycket av; vänner (förlåt till er), sena kvällar på Palermo, ännu blötare kvällar på Le Parc, äckliga kebab med hästkött på Rosa Pantern, engagemang i överflöd, Uppsalaekonomerna, helt enkelt för mycket av allt det goda. Jag gjorde vad alla med god självbevarelsedrift gör; flydde till Sydamerika.

I rättare bemärkelse känns det snarare som att jag blivit skickad till Chile.

Under vårterminen, när alla fick sina glada besked om utbyte fick jag istället ett ledsnare mail med texten “Du är tyvärr inte behörig för utbyte”.

Bestört mailade jag tillbaka, “Har det skett något fel? Jag förstår inte varför jag är obehörig”. Det skulle snart visa sig att de hade gjort ett misstag i handläggningen av mitt utbyte. Jag kunde “få vara med i reservrundan”.

Med gråten i halsen mailade jag tillbaka, bönade och bad; “Finns det någon plats kvar på någon av mina sju destinationer”. Svaret blev Chile, mitt sjundeval var så mitt enda alternativ.

Fångad av stunden svarade jag direkt.

“Toppen, jag drar dit”.

Kanske borde man vara fylld av förväntan, uppumpad av spänning och förberedd till fingerspetsarna när man flyttar till andra sidan jorden. Jag gjorde tvärtom. Mitt känsloliv stängdes av, mina obefintliga spanskakunskaper förblev obefintliga.

Eventuell information om visum, vaccin och dylikt hade jag inte energi nog att införskaffa. Istället satt jag av en sommar, flyttstädade hafsigt ihop lägenheten i Uppsala (vilket resulterade i 5000 kr bot från Uppsalahem) och satte mig på flyget.

Så satt jag där på väg mot Santiago, väldigt envis och beslutsam på att försöka känna något;

oro, rädsla eller glädje. Men fortfarande noll. Bara total melankoli.

Två månader har nu passerat av min utlandsvistelse. Jag tänkte egentligen försöka svara på frågan om mitt utbyte i Viña del Mar hittills levt upp till sina förväntningar. Men svaret är plågsamt nog att jag inte ens skaffade mig några sådana. Istället tänker jag kort försöka summera vilka lärdomar jag hittills fått.

Det är inte särskilt läskigt att bo i ett annat land för första gången. Förvisso var trafiken högljudd i början, de beväpnade vakterna i butikerna några för många för min bekvämlighet och det tog några veckor innan jag vande mig vid med att bo i ett gated security med 24-timmars portvakt och kameror överallt. Men man vänjer sig fort. Inte nog med att man vänjer sig, det som är sig likt är majoritet i jämförelse med det som är sig olikt.

Under alla mina tidigare utlandsvistelser som turist (jag är nog fortfarande det) har jag förbannat mig över att globaliseringen sakta gjort världen sig lik överallt. Men när jag efter 28 timmars resa når min studiestad är det ganska skönt att gå in på ett Starbucks, inte behöva kunna språket, veta vad jag vill ha och få internet utan frågor.

Spanska är förbannat svårt. Språk har aldrig varit min stora begåvning. I allt för många år knegade jag bakom skolbänken för att försöka lära mig franska, utan att det räckte längre än att jag blev skrattad åt när jag försökte beställa baguetter på franska första gången jag besökte landet. Men efter två månader boendes i Chile trodde jag faktiskt att jag skulle kunna ha en någorlunda konversation med chilenska studenter, mannen i skolans café och busschauffören. Svaret är rakt och slätt nej. Trots mina eviga försök med Duolingo, spanskakursen jag läser och bokserien

Spanish for beginners är jag fortfarande en herrelös hund i den chilenska spanskan.

Jag förstår mig inte på Chile. Jag må vid det här laget kunna rabbla de 20senaste presidenterna, kunna namnen på regionerna samt i oändlighet kunna prata om Pinochetregimens ekonomiska chockdoktrin. Likväl förstår jag ingenting av det här landet.

Chile är det tveeggade svärdens land.

Jag bor i en fantastisk lägenhet på en av de bästa adresserna i staden, med havsutsikt från balkongen där jag kan njuta av solnedgången varje kväll, likväl kan man inte diska och duscha samtidigt i lägenheten. Chile har de bästa grönsaksmarknaderna jag sett i mitt liv, landets inofficiella nationalrätt är trots det en hotdog med guacamole som hädiskt blandas ut med majonnäs. Trots en kustlinje lika lång som sträckan Lisabon Moskva är det (halvkasst) nötkött istället för fisk som är baskost.

Chile är drömmarnas land utan att vara hoppets, det är den ultimata motsägningen.

Slutligen då; Stundtals är det helt rätt att fly. Trots att en del överväldigande känslor och min oförmåga att känna mig i kontroll av mitt liv, även följt med mig hit till andra sidan världen, så tror jag att en flykt bort var precis vad jag behövde. Allt där hemma ser plötsligt så vackert, unikt och saknat ut. Man reser till syvende och sist för att en dag komma hem.

Text: Oskar Holm

5

snabba ompå HT24 förväntningar

ADAM CARLSSON

Efter månader av sommarlov gör hösten ännu en gång intrång i våra liv. Återigen samlas vi i Uppsala och resignerar inför skolbänken. Jag har tagit tempen på några av Uppsalas studenter och deras förväntningar på årets hösttermin. Take it away!

T5, Industriell ekonomi Vad ser du mest fram emot i höst?

Halloween, jag älskar halloween.

Var hoppas du på att få spendera din tid i höst?

Här! Jag var ute och flängde rätt mycket förra terminen, så jag är sjukt taggad på att få ha en riktig Uppsala-höst Vad vill du göra mer av i höst?

Bada! Baka plommonkaka! Brygga öl! … och vad vill du göra mindre av?

Laga kedjan på min cykel varje morgon påväg till skolan.

Vad ser du mest fram emot i höst?

Att ta examen! Jag har pluggat väldigt länge nu så det ska bli skönt att snart få göra något annat.

Var hoppas du på att få spendera din tid i höst?

Någonstans där öl serveras efter skoltid, sunkbar om jag själv får välja – fint när killen bjuder.

Vad vill du göra mer av i höst?

Hänga på landet och plöja bachelor. … och vad vill du göra mindre av?

Prokrastinera.

Vad är ditt ledord för hösten? ~ Good vibes only ~

AGNES HEDLUND

T11, Lärarprogrammet

Vad är ditt ledord för hösten?

Bus eller godis!

Vad ser du mest fram emot i höst?

Min första schtoktoberfest!

Var hoppas du på att få spendera din tid i höst?

Spelar ingen roll så länge jag är där med mina vänner.

Vad vill du göra mer av i höst?

LUS (lunch utan slut) på nation. … och vad vill du göra mindre av?

Renovera… jag är så sjukt trött på att renovera.

KARIN LEVINER

Vad är ditt ledord för hösten?

Njut!

LOVISA DE JOUNGE

T1, Personalvetarprogrammet

T3, Socionomprogrammet Vad ser du mest fram emot i höst?

Att äntligen få CSN igen efter en sommar utan inkomst.

Var hoppas du på att få spendera din tid i höst?

Splurgande på asian livs Vad vill du göra mer av i höst?

Låååånga middagar med vänner där vi bälgar rödvin och äter pasta. … och vad vill du göra mindre av?

Dricka öl… bring back vodka tranbär tack.

Vad är ditt ledord för hösten?

Dekadens.

Text: Thilde Glimt

FÖRVÄNTNINGAR

OCH ATTRAKTIONSLAGEN

Hjärnan är en magnet och det du fokuserar på kommer till dig.

Om du visualiserar att du hittar drömjobbet direkt efter examen så kommer det att bli ditt! Eller? Det låter enkelt, och nästan för bra för att vara sant.

För Uppsalastudenter som navigerar mellan seminarier, tentaångest och tankar om framtiden kan attraktionslagen kännas som ett bra verktyg. Tänk om man kunde beställa framgång genom att helt enkelt tro på den? Tanken är att om du visualiserar din framtid som ljus och framgångsrik, och förväntar dig att du kommer att lösa eventuella hinder som dyker upp på vägen, så kommer allt att ordna sig.

Det finns vissa studier som säger att positivt tänkande och förväntningar faktiskt kan påverka vår prestation. Placeboeffekten är ett exempel på det. Den går ut på att bara genom att tro att ett visst piller fungerar kan din kropp reagera positivt och du mår bättre, även om pillret egentligen inte innehåller något medicinskt botemedel. Det finns dock inget som direkt tyder på att universum bemöter våra förväntningar med magisk precision. Om attraktionslagen vore så enkel skulle alla vi studenter kunna tänka oss till toppbetyg och ett drömjobb på Google.

Men vad händer om vi ser attraktionslagen som ett sätt att hantera våra förväntningar snarare än en magisk formel? Som student är förväntningar viktiga. De påverkar hur vi tar oss an våra studier, vilka mål vi sätter och om vi vågar kasta oss ut i osäkerheten som väntar efter examen. Om du förväntar dig att det som framtiden har att erbjuda är arbetslöshet och misslyckade projekt, finns risken att du undermedvetet styr dig själv mot det. Men om du tror att du kommer att hitta din rätta plats och skapa något meningsfullt, är sannolikheten större att du agerar med den inställningen och tar modiga beslut som leder dig i rätt riktning.

Att tänka positivt och ha höga förväntningar kan alltså vara effektivt, men inte för att universum magiskt uppfyller önskningar, utan för att våra handlingar formas av våra tankar. Fokuserar du på vad du vill ha, snarare än vad du är rädd för, blir du troligen mer handlingskraftig, kreativ och öppen för möjligheter. Det finns något filosofiskt vackert i det - att vi kan forma vår egen verklighet, inte genom att kontrollera universum, utan genom att påverka hur vi väljer att navigera i livet. Om du går in med en känsla av att något är möjligt, har du redan tagit första steget mot att lyckas.

Föreställ dig att du sitter i en tentasal, hjärtat bultar och händerna svettas lite. Du har två alternativ: se tentan som ett monster som är redo att sluka dig, eller som en utmaning som du redan övervunnit. Attraktionslagen, den där filosofin som säger att dina tankar styr din verklighet, skulle hävda att om du fokuserar på att klara tentan, så kommer du också att göra det. Men funkar det verkligen så? Kan våra förväntningar på utfallet styra våra liv?

Attraktionslagen är något som nämns frekvent, på åtminstone min for you page, så fort en utmaning eller förändring väntar runt hörnet. Den ena efter den andra självutnämnda livscoachen predikar om hur “law of attraction” banar väg för personlig utveckling; tänk positivt och universum kommer att ge dig det du önskar.

Attraktionslagen påminner oss om att våra tankar påverkar våra handlingar. Och när vi kombinerar dessa tankar med verkliga, strategiska beslut, kanske vi kan skapa något större än vad vi först vågat hoppas på. Förväntningarna kan liknas vid små frön som vi sår i våra liv. Frön som vi vattnar genom handlingar och tillit till ödet, så att de kan växa till något riktigt fantastiskt. Så, nästa gång du sätter dig i en tentasal, välj att se tentan som en utmaning du redan klarat av. För vem vet, kanske hjälper universum till lite på vägen.

Text: Emma Ståhl

EN HÖST I

UPPSALA En höst i Uppsala kan vara något fantastiskt, ångestfyllt, grått, vemodigt, glatt, mörkt, mysigt. För många väcker hösten blandade känslor när sommaren når sitt slut och dagarna blir kortare och vardagen mer grå. Samtidigt innebär hösten för många en tid av nya möjligheter och förväntningar. De som just börjat plugga ser recceveckorna nå sitt slut och den första stora gasquen vänta runt hörnet. För andra markerar hösten slutet på en lång resa, där sista terminen bär med sig både en längtan efter framtiden och en lätt melankoli över att studentlivet snart är över. Och så finns det de som befinner sig mitt i sin resa, med åtta terminer bakom sig, där torsdagsklubbar och sittningar har blivit en självklar del av vardagen. Oavsett var man befinner sig i sin studentresa, har varje höst i Uppsala sin egen unika färg, fylld av minnen och möjligheter att skapa fler.

Denna höst fyller mig med en blandad känsla av trygghet och förväntan. Efter att ha tillbringat ett år i Uppsala har jag börjat känna mig riktigt hemma här. När jag kom tillbaka efter sommaren var det med ren glädje – att återse mina vänner, sova i min egen lägenhet och återgå till mina egna rutiner.

Att vara recce var en oförglömlig tid, fylld av upplevelser och minnen som jag alltid kommer bära med mig. Men det kom också med en del oro. Hur hittar jag min drömbostad? Har jag personer runt omkring mig som jag tycker om? Hur ska jag klara tentan? När recceveckorna väl var över kände jag en tomhet – från att ha fullt upp med event nästan varje dag till att plötsligt ha all tid i världen. Men snart fann jag en ny rytm i livet, en vardag som visade sig vara minst lika rolig och meningsfull. En vardag som handlar om att se fram emot både de stora och små sakerna. Allt från filmkväll med tjejkompisarna till storslagna gasquer.

Vardagen blir vad du gör den till och det gäller att fylla den med saker du ser fram emot. Du kanske var en av dem som lyckades knipa en av de åtråvärda biljetterna till Schtoktober och redan nu börjar funderar på vilken typ av Dirndl du ska ha. Eller så har du ansökt till en spännande projektgrupp och ser fram emot att sätta igång. Kanske är du med i KD och förbereder dig inför den stora mässan. Oavsett om du är recce, veteran eller på väg att avsluta dina studier så har du möjligheten att forma din termin precis som du vill. Jag hoppas att du fyller den med saker som gör dig glad; för det tänker jag göra!

Text: Ines Edholm

Kort och gott skulle jag här vilja presentera en studie jag genomfört under de senaste tjugofyra åren av mitt liv. Under alla dessa år med undantag för de senaste tre kanske - har jag gått runt med föreställningen om att livet blir bättre av att förvänta sig så lite som möjligt. Det här är ett perfekt recept för att inte bara gå runt och vara ganska deppig men det blir inte heller så roligt helt enkelt.

Inte för att jag är någon expert men från min långa empiriska undersökning så kan jag ändå erfara att det här med att låga förväntningar skulle resultera i att man aldrig blir besviken, faktiskt inte stämmer. För mig har det snarare blivit tvärtom. Att ha låga förväntningar på livet är egentligen ett sätt att gå runt och hoppas på att man ska bli konstant positivt överraskad. Sanningen är att det är den egentliga anledningen till varför man blir besviken. Inte för att låta för carpe diem nu men ser man bara till att ha relativt höga förväntningar på allt man tar sig för så kommer de oftare att uppfyllas. Om resultatet i min lilla studie förändras så lovar jag att återkomma men tills vidare tycker jag att du ska höja dina förväntningar!

högt & lågt

Text: Mathilda Ståhl

SOMMAR

SOMMARKURS PÅ COPENHAGEN

BUSINESS

SCHOOL

STIPENDIUM, 2024

Hej! Jag heter Ellen, är 22 år gammal och pluggar femte terminen på ekonomie kandidatprogrammet. Den här sommaren fick jag möjligheten att läsa en sommarkurs på Copenhagen Business School med ett stipendium från Uppsalaekonomerna. Under sex veckor fick jag testa att plugga utomlands, lära känna människor från världens alla hörn och utforska ett somrigt Köpenhamn. Det var en upplevelse jag sent kommer att glömma!

Kursen jag läste på CBS hette Forecasting in Business and Economics och handlade om att göra prognoser på olika typer av ekonomiska data. Det var en kurs i statistik med stort praktiskt fokus och vi använde programmeringsspråket R för att göra modeller för framtida utveckling av olika variabler.

Det märktes att undervisningen på CBS höll hög kvalitet.

Läraren var tydlig, tillmötesgående och hjälpsam samtidigt som hon gick snabbt framåt. Dessutom tillhandahöll hon många resurser utöver föreläsningarna för att repetera metoderna vi lärde oss. Till hösten ska jag läsa C-kursen i nationalekonomi - och jag känner mig verkligen mer förberedd nu. Efter denna sommar har jag definitivt fått bättre förståelse för många tekniska bitar inom området!

BOLLE MED OST

Vid sidan av studierna anordnades det en inspark för oss internationella studenter och det var hela 200 personer som deltog. Några av aktiviteterna var quizkväll på studentpuben, att testa på dansk folkdans och en båttur på Köpenhamns kanaler.

2024

KÖPENHAMN KÖPENHAMN

KÖPENHAMN

KÖPENHAMN KÖPENHAMN KÖPENHAMN

KÖPENHAMN

Dessutom ordnade de en dagsutflykt till naturområdet Møns klint där vi fick testa mountainbike, höghöjdsbana och zip-line. Det blev en uppskattad utflykt, för det var kul att se mer av Danmark och göra en liten resa man förmodligen inte hade fixat på egen hand. Vi blev också tipsade om att vara med på några kvällar för CBS-studenter som anordnades på olika klubbar i Köpenhamn, vilket var ett kul sätt att utforska nattlivet i stan.

När det gäller boende hjälpte CBS till att förmedla studentrum till oss utbytesstudenter och det var så jag hittade boende i staden. Studentboendet låg i Frederiksberg, bara ett stenkast från campus. Hall och badrum delade med en annan utbytesstudent. Enligt mig var det upplägget toppen eftersom man snabbt lärde känna personen man halvt delade rum med. Det var väldigt skönt när man var helt ny i staden.

Jag delade rum med en amerikansk tjej från Wisconsin och under kursens gång blev vi väldigt nära vänner. Vi blev faktiskt så pass bra kompisar att hon följde med mig några dagar till Uppsala och Stockholm efter att kurserna var slut. På så vis hann hon se lite av Sverige också; innan hon åkte hem till USA igen.

Att CBS har studentboenden för internationella studenter är verkligen bra, dels för att det var till stor hjälp att inte behöva hitta boende i Köpenhamn helt på egen hand, men även då det var kul att bo i samma hus som andra utbytesstudenter. Nästan alla kompisar jag fick under sommarkursen träffade jag genom att vi bodde på samma studentboende. Det var en salig blandning av studenter och jag fick vänner från bland annat USA, Australien, Tyskland och Italien.

CBS

ERFARENHETER

Köpenhamn var en underbar stad att vara i under sommarmånaderna och det fanns hur mycket som helst att göra. Mina nyfunna vänner och jag hann upptäcka allt från caféer och barer till mysiga områden och parker. Vi förstod också ganska snabbt att en av Köpenhamnsbornas favoritaktiviteter på sommaren är att hänga på någon av alla bryggor som finns runt om i stan. Efter föreläsningarna cyklade vi därför ofta ut till bryggorna och badade, kanske åt en BMO (bolle med ost) och bara hygge-ade oss.

Jag är verkligen så glad och tacksam att jag fick motta Uppsalaekonomernas sommarkursstipendium i år och fick möjligheten att läsa den här kursen i Köpenhamn. Det har gett mig massa nya erfarenheter, såväl på den akademiska fronten som när det gäller nya vänskaper!

& VÄNSKAPER

Text: Ellen Giertz

I min ansökan till Reversen nämnde jag att jag läst Alex och Sigges bok Tid, som inspirerade mig till att börja skriva.

Innan jag öppnade boken hade jag förutfattade meningar om både Alex och Sigge, men även deras sektliknande skara poddlyssnare. Vad kan de möjligtvis prata om efter 600+ avsnitt? Jag har aldrig lyssnat på ett enda, och nu är det en principsak. Mina förväntningar på boken var alltså inte skyhöga. Men när jag började läsa insåg jag hur fel jag hade.

Alex var så självutlämnande och relaterbar att jag brast ut i skratt flera gånger. Och nu sitter jag här, inspirerad att skriva något relaterbart själv. Har Alex Schulman något med korridorsliv att göra? Nej. Men skillnaden mellan oss?

Förutom att han bor på 180 kvm och jag på 18 kvm, så är det inte bara jag som är självutlämnande denna gång – mina korridorsgrannar får, på gott och ont, också vara med!

Innan jag flyttade till Uppsala hade jag bara besökt en studentkorridor en gång, hos min kompis i Lund på Hallands nation. Rummet var litet men fint och hon hade egen dusch och toalett. Vad jag inte visste då var att det inte är en självklarhet i Uppsala. Köket i hennes korridor var rymligt med gott om förvaring och arbetsytor. Intill låg vardagsrummet, komplett med en gigantisk hörnsoffa och TV. Under den korta stunden vi poppade popcorn hann vi också bekanta oss med en av hennes grannar. De var nära vänner, för han tog en näve popcorn rakt ur vår påse innan vi gick tillbaka till hennes rum. I korridoren har de filmkvällar, gemensamma förfester, lagar matlådor ihop på söndagar och jobbar tillsammans på nationen. Jag såg genast fram emot vad studentlivet i Uppsala skulle erbjuda.

Efter ett år i Uppsala har jag bott i tre olika korridorer – av minst sagt varierande standard. Det sägs att korridorslivet här är något annorlunda än i Lund, något jag är beredd att hålla med om.

Antalet gemensamma filmkvällar vi haft: (Kan bero på avsaknaden av en gigantisk hörnsoffa. Eller ens ett vardagsrum.)

Antalet gemensamma förfester: (Det är som om vi alla har ett tyst överenskommet kontrakt att inte umgås mer än att säga hej.)

Antalet söndagar vi lagat matlådor ihop: om spisen vid 18-tiden denna dag.)

(Vi krigar

Antalet jobbpass tillsammans på nation: (alla är engagerade i olika nationer och verkar mest ha boendet via Stocken av en slump.)

Trots allt detta vill jag slå ett slag för att bo i korridor. På något oförklarligt sätt har det sin charm. Du får chansen att prata med studenter du annars aldrig skulle ha träffat eftersom ni pluggar olika saker, är på olika terminer, jobbar eller bara hänger på olika nationer. Du behöver heller aldrig oroa dig för att känna dig ensam. Även när du är själv i ditt rum hör du din granne prata högt i telefon genom den papperstunna väggen. Det kan också ge dig ett gott skratt när du stöter på grannens hemsläp dagen efter utan att veta om det och skaka hand och fråga om de är nyinflyttade i korridoren…

Text: Ebba Drangel

GEMENSAMMA FÖRVÄN När det kommer till grupparbeten måste jag medge att jag inte alltid varit den bästa på att sätta gemensamma förväntningar.

Dels för att jag kanske inte har reflekterat så mycket över hur viktigt det egentligen är, dels för att jag liksom många andra gillar att få saker gjort på ett visst sätt; mitt eget. Men med ett antal grupparbeten i bagaget kan jag konstatera att gemensamma förväntningar borde vara startpunkten för alla typer av grupparbeten.

Vare sig du gillar grupparbeten eller inte skulle jag vilja gissa att du vid något tillfälle upplevt det besvärligt. Kanske var det på grund av den där ena gruppmedlemmen som av någon anledning aldrig kom till mötena i tid, eller kanske berodde det på att dina åsikter klatschade med någon annans i gruppen. Oavsett orsak är min uppfattning att tvister inom grupparbeten tyvärr inte är något ovanligt problem. Samtidigt tror jag inte heller att någon avsiktligt försöker göra grupparbetet värre för någon annan. Så om man nu utgår från att alla i gruppen, vanligtvis, vill göra sitt bästa, hur kommer det sig att det ändå kan gå så fel? Mitt svar på frågan är dålig kommunikation kring förväntningar.

Vid tidigare grupparbeten har jag omedvetet utgått från att alla gruppmedlemmar tänker ungefär som jag. De har säkert samma ambitioner, lika mycket eller lite tid som jag att lägga ner. De har säkert samma uppfattning om vad som borde göras och hur det borde göras. Nu när jag tänker efter låter det inte riktigt klokt, men faktum är att det länge varit mitt tankesätt. Med det sagt är det kanske inte heller så konstigt att jag ibland känt mig frustrerad eller besviken när någon annan i gruppen inte har gjort lika mycket som jag eller inte levt upp till mina förväntningar.

Om jag nu skulle korrigera mitt tillvägagångssätt i grupparbeten skulle jag börja med att försöka skapa en gemensam uppfattning om vad alla i gruppen har för mål. Det kan till exempel handla om vad man har som mål att få i betyg, vad man vill få ut av arbetet eller kanske vad man helt enkelt vill lära sig. Jag har personligen insett hur viktigt det här är då jag har varit i grupper där någon haft som mål att klara av uppgiften med så lite arbete som möjligt, medan någon annan har som mål att få högsta betyg oavsett hur mycket jobb som krävs. Jag tror också att en gemensam uppfattning om vad alla har för målsättningar kan minska förekomsten av ”free-riding”. Om man till exempel förstår varför ett projekt är viktigt för andra gruppmedlemmar kanske det kan fungera som motivation för en själv att sätta i en extra växel, eller att kommunicera till exempel sina tidsbegränsningar bättre.

TNINGAR När man påbörjar ett grupparbete skulle jag, utifrån min egen erfarenhet, säga att det vanligaste är att man börjar brainstorma om vad projektet ska handla om; vem som ska göra vad och vilket tema man ska använda för presentationen. Men det är vid det här skedet jag tror att man bör diskutera förväntningar. Vad förväntar sig de olika gruppmedlemmarna att få för betyg? Hur mycket förväntas man jobba med projektet i veckan? Vilka förväntningar kan jag sätta på mina gruppmedlemmar, och vilka bör de sätta på mig?

När olika gruppmedlemmar har olika förväntningar är det såklart inte alltid helt enkelt att hitta en lösning, men det viktiga är att man åtminstone har en diskussion och att man försöker komma till en gemensam ståndpunkt. Det kanske inte är rimligt att förvänta sig av alla i gruppen att ha jättehöga ambitioner, det kanske inte heller är rimligt att förvänta sig att alla i gruppen ska gå med på att göra så lite som möjligt. Man kanske får dela upp arbetet utifrån ambitionsnivå eller komma överens om en nivå som låter alla jobba ungefär lika mycket. Det är också viktigt att försöka ta hänsyn till varför folk kan ha olika ambitioner. Kanske kan det vara så att någon gruppmedlem inte vill lägga lika mycket tid som någon annan i gruppen för att den helt enkelt har mycket annat att stå i.

Eller kanske någon annan i gruppen siktar på att få högsta betyg för att det här råkar vara en kurs inom dennes intresseområde.

Det är lätt att kalla någon lat som inte verkar vilja jobba lika hårt som andra, eller någon för överambitiös som vill ta på sig allt. Men i de flesta fall tror jag faktiskt att det finns förklaringar till folks beteenden så länge vi är villiga att ställa frågor och kommunicera öppet med varandra. Genom denna kommunikation kan vi utgå inte bara från våra egna förväntningar när vi tar oss an nya utmaningar men från gemensamma förväntningar som bygger på en bättre förståelse av våra likheter och olikheter.

Text: Julia Ramm-Schmidt

JAKTEN PÅ

KANELBULLEN

För många svenskar är bullen en stjärnspelare i

När jag kliver in genom den röda dörren så känns det

vardagen,

som att jag tar ett steg tillbaka i tiden. Jag möts av

och

jag

är

inget

undantag.

Med

kanelbullens dag runt hörnet är förväntningarna,

trämöbler,

gamla

gubbar

på

väggarna

och

liksom bullarna, i full jäsning. Vet du hur många

kristallkronor. Och även en otrolig doft av kanel. Jag

kanelbullar som säljs under den dagen varje år? Hela

köper en bulle för 35 kronor och tar en tugga. Den

sju miljoner! Den fjärde oktober har blivit en dag då

är fortfarande lite varm från ugnen och sådär smörig

svenskar kollektivt firar detta älskade bakverk och

och söt som man vill ha den. Det är nästan som att

tar tillvara på vår mysiga fika-tradition. Världens

komma hem till farmor som precis har tagit

bästa tradition, om du frågar mig!

bullplåten ur ugnen.

I år har jag bestämt mig för att ge mig ut på en

Denna blir svår att slå, tänker jag, och promenerar

smakresa och testa mig fram till Uppsalas bästa

vidare längs Fyrisån till nästa stopp - Güntherska

bulle. Så följ med mig på en bullturné runt vår

Hovkonditori & Schweizeri. Även detta är ett av

vackra studentstad, så att du vet vart du ska gå för

Uppsalas äldsta caféer. Här har de bakat kanelbullar

att hitta den smörigaste, saftigaste och mest perfekta

sedan 1887. Bullarna ligger vackert uppradade

bullen när fredagen är här.

bakom glasdisken, alla ser ut som små konstverk.

Här är allt lite mer förfinat och det märks när jag

Jag påbörjar min promenad i Uppsalas hjärta -

köper bullen. Något dyrare, här får jag betala 49

Luthagen. På Sysslomansgatan hittar vi Melrose. Där

kronor. Men oj, vilka väl spenderade pengar. Så

kryllar det av studenter som sippar på chailatten och

smörig att den nästan smälter i munnen, och så

som ägnar mer tid åt att fika än studierna. Tyvärr

fluffig och mjuk. Nybakad kan jag tänka mig är

var bullen något torr och hade inte tillräckligt med

omöjlig att överträffa.

kanelfyllning. Men smaken var ändå god, och för 32 kronor helt klart prisvärd.

Mitt sista stopp blir Konditori Fågelsången. Ett gulligt fik med utsikt mot svandammen. Bullen här

Vidare går färden runt hörnet, ner på skolgatan -

får man köpa för ynka 30 kronor. Det är en generös,

Wilmas. Här erbjuds bullar i alla tänkbara smaker.

stor bulle som har den bästa bullformen enligt mig.

Jag ber om en klassisk kanelsnurra, även här för 32

Ni vet, en sån med flera lager. Jättegod!

kronor. Denna är saftigare och med mycket mer smak av kanel. Rikligt med pärlsocker strösslat

Efter

att

ha

smakat

mig

igenom

fem

olika

ovanpå. Men den saknar något.

kanelbullar i Uppsala så kan jag verkligen säga att det finns något för alla bullälskare. Varje café har sin

Så jag tar mig vidare. Nästa stopp ligger i hörnet

egen tolkning av den svenska klassikern, från det

Sysslomansgatan och S:t Olofsgatan. Här hittar vi

enkla till det mer lyxiga. Om ni nu ska ta er ut och

ett av Uppsalas mest historiska caféer - Ofvandahls

endast välja en bulle att köpa på fredag, så skulle jag

Hovkonditori.

vilja rekommendera Ofvandahls! Så jag hoppas att fler än jag tar sig dit den fjärde oktober för att fira årets mumsigaste dag.

Text: Anna Orrenius

OKTOBER 1

2

3

4

H C W G A S Q U E

R V T O G A

R V L A G M I D D A G D R E A M E R S

R V L A G M I D D A G E X P L O R E R S

7

8

D I S C O V E R E Y R V U P P S L U T N I N G S M I D D A G

13 14 S Ö K

B L U E B E R R Y F Ö R E L Ä S N I N G Y O G A

15

6

10

11

R V R E C C E G O T T A L E N T

16

20

R V B O R G E N H Ä N G

21

12

R V I T U P X F A D D E R K A M P E N M I X

17 18

E X I T E C E V E N T

F T V

19

9

5

R E C C E G A S Q U E

22

23

24 K O N T A K T S A M T A S A N S Ö K A N Ö P P E N

E X C E L U T B I D N I N G M E D P W C S Ö K F T V S T Ä N G E R

25 26 27 28 29 30 31 T Y C K A T I L L Ö P P N A R G R Ä D D G A S Q U E

K P M G

C A S E K V Ä L L

Vi hoppas att du har uppskattat terminens första nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Olivia & Majken