Issuu

OKTOBER 2023

TEMA

SPÄNNING

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

innehall 5. Chefredaktören har ordet 6. Redaktörskrönikan 7. Ordförande har ordet 8. Bokrecension(er) – Deckare 9. Kontroversen 10. Novell – Bakom gardinerna går världen vidare 12. Stormigt på midtermkickoff 13. Quiz-dags –Spänning 14. Bakar bakar 15. Ytspänning – Drinkrecept 16. Böcker i trappuppgången – sann spänning 17. Filmrecension – Den trettonde krigaren 18. Inför Kontaktdagarna 20. Vad är skräckens lockelse? 21. Spänning i vardagen 22. Moldy rumors 23. True crime poddar gör mig illamående 24. London calling 26. Vem är Linus? 28. Cuffing season & Spennndera mera

Wilma Svanberg Eriksson Redaktör

Rut Bruse Chefredaktör

Pontus Jönsson Grafiker

Elias Nyqvist Skribent

Emilia Ohlsson Skribent

Adam Paulsson Skribent

Majken Bergström Skribent

Ellen Giertz Skribent

Julian Seddon Skribent

Sandra Silfverswärd Skribent

Kristian Wulfert Skribent

Mathilda Ståhl Skribent

Elina Bakar Skribent

Edgar Taube Skribent

Fredrik, Oskar & Jamal UE-poddar

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Ska jag säga vad som inte varit spännande under oktober månad? Mitt liv. Efter en relativt apatisk inställning till min tillvaro efter ett gäng tråkiga besked i början på månaden, gick jag tillbaka till min normala personlighet upphöjt till tusen – väldigt negativ. Jag är kanske inte känd för att vara sprudlande positiv, och i synnerhet inte i den här krönikan, men denna månad har slagit något form av rekord; jag har levt, andats och utstrålat negativitet och enbart negativitet. När jag, en kväll på Borgen i början av månaden, för ovanlighetens skull log lite och uttryckte mig så kallat ”taggad”, hörde jag redaktör Wilma lägga en orolig kommentar efter att jag lämnat rummet. ”Gud vad glad hon är, har det hänt något?”. Jag skojar alltså inte. Jag vill likna mig själv vid en häxa i en barnfilm, som går förbi ett solrosfält där alla blommor vissnar när hon passerat. Om man får vara sån måste jag rikta mitt varmaste tack till min medredaktör Wilma Svanberg Eriksson. Det har kommit sig så att vi inte enbart sitter som redaktörer tillsammans och dessutom är med i samma projektgrupp under Kontaktdagarna. Vi bor nämligen dessutom i samma område och verkar ha ungefär samma rörelsemönster, för vi ses så ofta att jag börjat utveckla fysiska symptom om det gått mer än 48 timmar sedan jag såg henne senast. Jag börjar misstänka att vi inte är så bra för varandra, för vår relation kan börja liknas vid att vi tillsammans åker rutschkana ner för den nedåtgående spiral som är vårt gemensamma humör. Att vi umgås så intensivt kan liknas vid att vi båda häller såpa på banan för att det ska gå fortare; när den ena häller på öser den andra ut hela flaskan. I rasande fart åker vi ner i negativitetsgrottan. Å andra sidan gör all denna såpa färden enklare att utstå – den blir till och med riktigt rolig. Förhoppningsvis har vi det så bra tillsammans att vi inte märker när vi smäller i botten, utan bara skrattandes ramlar omkull. Och säger ”Det där var kul, det gör vi igen.”. Skoja.

Nu råkar det passande nog vara så att jag och min vän Frida denna vecka har en ”positiv vecka”. När vädret lätt förväxlas med en dusch och man varje morgon måste traggla sig genom halkbanan som är esplanaden upp till Engelska Parken, är det svårt att ha en positiv vecka. Men det har ju faktiskt hänt en hel del roliga saker också, och kanske allra främst inom redaktionen: vi har tillsatt nya poddare! Givetvis har vi timeat in deras första avsnitt med detta tidningssläpp och avsnittet släpps därför imorgon, den första november. Därmed vill jag givetvis uppmana alla som läser detta att gå in och lyssna; jag lovar att det är jättebra! När jag skriver detta, en knapp timme innan tidningen publiceras, har både jag och Wilma under dagen skrivit en varsin tenta. Det enda jag ville efteråt var att gå hem och lägga mig, men plikten kallade och jag gick givetvis raka vägen till Borgen. Positiv stämning var det inte. Men som jag och Wilma sa till varandra när vi hällde upp en öl att stärka oss med inför de sista jobbtimmarna för detta nummer: Att skriva ihop Reversen är faktiskt en perfekt post tenta-aktivitet.

RUT BRUSE Chefredaktör

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Jag och min statistikkurs har haft ett komplicerat förhållande hela terminen. En kväll när topplocket var millimeter från att gå gick jag i ren desperation in på youtube och sökte på ”how to like studying”. Vad jag hittade var inte vad jag förväntade mig, men kanske vad jag behövde. En video som jag klickade mig in på grävde djupare än huruvida det kan vara kul eller tråkigt att plugga – den breddade studieproblematiken genom att poängtera hela vår samtids dopaminskada. Det är förvisso ingen ny spaning, men något vi alla borde påminna oss om oftare. Med risk för att låta som en domedagsprofet (eller bara som din förälder) tror jag verkligen att överkonsumtionen av dopamin och vårt kroniska stimuleringsbehov urholkar en del av det mänskliga känslolivet. Med det sagt tror jag inte det i sig är dåligt att försöka trigga känslor och spänning – tvärtom. Den outtröttliga nyfikenheten inom mig konkurrerar om att vara min mest definierande egenskap. När jag var liten och låg i barnvagn ville jag alltid ha ryggstödet uppfällt för att kunna observera vad som händer runt omkring mig, och blev galen så fort mina föräldrar försökte fälla ner det. Jag har alltid velat undersöka vad som lurar bakom nästa hörn, om gräset är grönare på andra sidan och vad som finns bortom horisonten. För att citera min bästa vän Siri: ”När jag tänker på Wilma tänker jag på två saker – lättsaltade chips och ’Aldrig nöjd’ av Veronica Maggio.” Jag vill alltid vidare och är aldrig riktigt tillfredsställd med var jag för närvarande befinner mig i livet. Det låter som en början på en klyschig arbetsintervju, men det är sant. Och för mig innebär det inte nödvändigtvis att jag är ambitiös eller en arbetsnarkoman, utan mest av allt innebär det att jag aldrig riktigt är rofylld. Nyfikenheten i mig, eller rastlösheten om ni så vill, har fått mig att bo i fyra olika städer, plugga på tre olika universitet, fått mig att försöka hitta mig själv på otaliga stränder på sydligare breddgrader (läs: druckit sangria och inte lämnat rum åt en enda pseudointellektuell tanke), och packat minnesarkivet med såväl korkade som smarta erfarenheter. Det har också inneburit vakna nätter grubblandes på vad jag egentligen vill utbilda mig till, om jag befinner mig på rätt plats i livet, på en existentiell tvekan om vem jag egentligen är. Jag har varit i alla städer, letat efter dig, sjunger Håkan. Jag har letat efter det. Och om det är något jag har börjat förstå efter allt hoppande (och en hel del goda råd från min mamma) är det att det har funnits rakt framför mina ögon hela tiden. Senast jag blev kär i en bok var jag 15 år gammal och dess

titel lyder ”The Outsiders”. Den följer ett gäng högstadiekillar i 60-talets USA, i en stad som präglas av en klassisk vi och demuppdelning. I staden finns en rik och en fattig stadsdel, och vilken sida av stan du bor på blir hela din identitet. Utöver en oerhörd värme för karaktärerna har jag burit med mig en dikt som genomsyrar hela boken. Huvudkaraktären Ponyboy har memorerat dikten som han befäst sig vid, men han förstår samtidigt inte diktens budskap. I slutscenen av boken får han hjälp av sin vän med att tolka den. ”… the poem, that guy that wrote it, he meant you’re gold when you’re a kid, like green. When you’re a kid, everything’s new, dawn. It’s just when you get used to everything that it’s day. Like the way you dig sunsets, Pony. That’s gold. Keep that way, it’s a good way to be. Är det inte lustigt? Till skillnad från många andra känslor verkar vi från födsel redan ha förmågan att känna spänning – men ju äldre vi blir, desto mer avtrubbade blir vi. Vi alla borde nog vara lite mer som Ponyboy. Spänning kan inte mätas på en objektiv skala – spänning är en fråga om inställning och perspektiv. Kan man omvärdera vad spänning är tror jag helhjärtat att man kan revolutionera sitt liv. Med det sagt har de saftigare spänningskickarna onekligen en dragningskraft. Min statistiktenta skickades in blott för några timmar sedan, och nu ska jag unna mig att själv att tillgodoräkna ett gäng gamla HP till min kandidat från när jag kurssurfade för några år sedan. I mitten av november har jag en bokad enkelbiljett som kommer föra mig till Bordeaux i sällskap av tre goda vänner. När mina vänner åker hem kommer jag stanna kvar hos min syster som bor i staden och inte ens Gud vet vart resan för mig vidare efter det. Min enda deadline för när jag ska vara tillbaka i Uppsala är ihopklippningen av Reversens decembernummer. Och helt ärligt, jag har haft tråkigare deadlines att förhålla mig till. Nu till miljonfrågan: kommer jag hitta mig själv i Frankrike? Det hoppas jag verkligen inte. Det vore ju döden för WILMA SVANBERG spänningen. ERIKSSON

Redaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, Det har redan blivit dags för denna månads brev till er, kära läsare av Reversen. Tiden har inte saktat ned sen sist! Jackorna har blivit lite tjockare och snörvlandet på Ica låter lite högre. Hösten är här i all sin makt och kyliga dagar skvallrar om att vintern snart står för dörren. Tur då att man alltid kan värma sig med en kopp gratis kaffe på Borgen.

ordförande med utbildningsansvar, Maria Idrén, har vi firat universitetets 546e födelsedag med ceremoni och middag på slottet. Onekligen en intressant upplevelse – men jag måste erkänna att jag saknade vegofärsen och bordsskålarna. Även en vistelse i Visby tillsammans med universitetets fem övriga kårer har hunnits med och heltidarna har ätit råbiff på Smålands nation.

Temperaturen utomhus må ha blivit svalare – men det har sannerligen inte tempen på kårens verksamhet varit. Vad har hänt sen sist? Företagsgruppen har satt ribban högt och avverkat flera event den senaste månaden. Bland dem kan nämnas succéer som Excelutbildning med PwC som rotts i hamn av vår egen Jacob Bergqvist. KPMG, med Getoar Luta vid rodret, har stått för en fartfylld kväll med bowling. Vidare har GT, med Johanna Huvitus i spetsen, anordnat en kväll för kvinnor inom corporate finance. När ni läser detta har kårens eventutskott redan hunnit genomföra flera evenemang, inte minst Gräddgasquen. När jag skriver detta, dagen innan Lundaekonomernas intåg, känner jag mig helt säker på att Malte Gustafsson och Oskar Zakrisson med tillhörande projektgrupp kommer att anordna en riktig braksuccé. Detta får man bara inte missa!

Det känns märkligt att november redan är här. Men den som förtröstar över att himlen utomhus färgas grå kan glädjas åt att november är månaden då Ekonomikum färgas blå! Den 8-9e november går Kontaktdagarnas arbetsmarknadsmässa av stapeln. I år är det även mässans 40-årsjubileum, vilket uppmärksammas med bankett på Uppsala slott. Detta och mycket mer har Uppsalaekonomerna att se fram emot när vi kliver in i årets näst sista månad med förväntansfulla steg. Ta hand om er, vi ses i december!

Ytterligare ett säkert tecken på att vi har kommit en bra bit in på terminen är att föreningsstämman nalkas. Valberedningen, bestående av Linus Sjögren, Kajsa Gullberg och Stephanie Slagbrand har dragit i trådarna för terminens FTV-ansökan. Deras outtröttliga arbete med att intervjua nästa termins gäng av förtroendevalda har varit häpnadsväckande att se. Missa inte chansen att göra din röst hörd under stämman som går av stapeln i hörsal 4 på Ekonomikum den 13e och 14e november. För egen del har oktober varit en månad fylld av aktiviteter utanför Borgen. Tillsammans med vice

VIKTOR LENNERBRANT Ordförande Uppsalaekonomerna

Jo Nesbø: Harry Hole serien Nesbø är i min, och många andras, mening kungen över deckarna. Serien om Harry Hole sträcker sig över 13 böcker och handlar om den alkoholiserade polisen Harry som löser brott i Oslo samtidigt som han slåss mot personliga problem. Gillar man serien om Harry Hole kan jag även rekommendera boken Kungariket, även den skriven av Nesbø.

Kristina Ohlsson: Stormvakt Stormvakt utspelar sig på Västkusten där vi får följa den nyinflyttade August, som anländer till sitt nya hem samtidigt som Agnes, en mycket omtyckt lärare, försvinner från den lilla bygden. Boken är en riktig bladvändare och skildrar en idyllisk miljö där hemligheter sakta sipprar upp mot ytan.

Sofie Sarenbrant: Skamvrån

Skamvrån är en av många spännande böcker i Sarenbrants serie om polisen Emma Sköld. Sarenbrants böcker är lättlästa, händelserika och läsvärda för den som är sugen på att läsa en deckare.

Malin Persson Giolito: I dina händer

Giolito berättar ett barn som förlorar sin bästa vän, samtidigt som det var han själv som höll i mordvapnet. Denna bok är en skildring av det gängkrig som pågår runt omkring oss, hur det påverkar individer men också samhällen.

Bonustips!

Mikael Yvesand: Häng city För den som vill ha boktips men inte är helt förtjust i deckare kan jag varmt rekommendera Yvesands debutroman Häng city. I boken får vi uppleva de hyss som en kille som precis gått ur sjunde klass spenderar sommarlovet med att göra. Det tjuvröks, skejtas och snattas snus. Ingenting händer men allting händer, det kan bli det bästa ni läst! Text: Majken Bergström

Hur kan halloween fortfarande vara en grej? Kontroversen är, då möjligheten ges, ett forum för att ifrågasätta samtiden. Det finns vissa saker jag bara inte förstår mig på, men alla andra älskar. Det jag skriver om kan därför komma att framstå som något kontroversiellt, och därav; Kontroversen. Min förhoppning är att Kontroversen, denna kusliga oktobermånad, kommer att skapa lite spända åsiktsskillnader eller, ännu hellre, att jag ska få gehör på vad jag skriver om. Tillsammans kan vi ta kål på otyget som är halloween. För mig är det ofattbart hur ”högtiden” halloween tillåts fortleva hos människor som har fyllt 13 år. För den som ännu inte fyllt tonåring innebär högtiden godis och gulliga utklädnader från någon tecknad film de har kollat på. När man istället börjar närma sig slutet av tonåren har godiset och gulliga utklädnader bytts ut mot dåliga anledningar till att dricka läskig rusdryck och att klä sig sexigt. Snygg polis, superhet brandman och sexig pumpa är bara tre av de alternativ som Google bjuder till med på förstasidan av sökningen ”tips på bra halloweenkostymer”. Här vill jag passa på att både be om ursäkt och säga tack till mina snälla vänner som så sent som förra veckan bjöd mig på korridorsfest med just halloween som tema. Jag uppskattar er och er inbjudan trots Kontroversen. Halloween kommer av det irländska namnet ”All Hallows Eve” som på svenska översätts till ”Alla helgons afton". Historien bakom att vi klär ut oss på halloween är ursprungligen från kelterna, som bar masker och tände eldar för att skrämma bort onda andar i slutet av deras skördesäsong, vilket förstås förklarar varför maskarna blev en tradition. Min uppfattning är dock att det är nästan försvinnande få som tror på andar idag. Det borde därför också vara försvinnande få som klär ut sig. Barnen kommer undan med det eftersom de ofta är så gulliga i det. Men har du fyllt 13 år bör du sluta klä ut dig på halloween. Är det så himla kul egentligen? Text: Kristian Wulfert

Nej, det är inte “spännande” att inte kunna äta med gaffeln i rätt hand Kanske har jag blivit gammal och grinig? Eller rättare sagt, jag HAR blivit gammal och grinig. Sittningarna har likt en vanlig termin i Sveriges främsta studentstad varit påtagligt många, och nya studenter har således även denna termin invigts i den fina seden att äta trerätters i vackra salar. Självklart förstår jag att traditioner som att vänta till honnören satt sig, bita av snapsen på tre, Uppsalaskålen och dylikt kan vara förvirrande första gången, men grundläggande bordsskick bör inte komma som en nyhet för någon. Därför kan jag inte låta bli att sucka besviket när Uppsalaekonomernas eventordförande Malte Gustafsson stolt gör en poäng av att han håller gaffeln i fel hand. Ett övertramp säger ni? Ett försök till kulturmord säger jag. Att äta med besticken i rätt hand, se alla runt dig vid bordet i ögonen när du skålar, inte ha armbågarna på bordet och vara tyst när någon håller tal är inte en del av en hemlig Uppsalakodex. Det är fan i mig allmänt hyfs. Min farmors besvikna ord när jag som litet barn råkade vila en stund på armbågens spets klingar i bakhuvudet. Min mormors irritation när jag inte la besticken i “20 över fyra” på tallriken kommer också tillbaka i minnet. För nej, det är inte lite spännande att inte ha koll på helt normal vett och etikett. Har man ansträngt sig tillräckligt mycket att man satt på sig en kostym eller klänning, kan man också anstränga sig nog för att hålla gaffeln i rätt hand.

INSÄNDARE

Bakom gardinerna En kvinna vankar fram och tillbaka i sitt vardagsrum. Rummet är mörkt med undantag för ett av hörnen, som lyses upp av några stearinljus. Kvinnan håller armarna i kors och har i många timmar gått omkring i cirklar. Hon har ingenting annat att göra. Klockan är mycket och solen har gått ner. Nu är det gatlyktor som får människorna utanför lägenheten att hitta rätt väg hem. Kvinnan kan från sitt vardagsrum inte se vare sig gatlyktorna eller människorna som befinner sig där ute, hon har dragit för gardinerna för länge sedan. I rummet intill står en tom säng. Sängen tillhör kvinnans son, som ännu inte kommit hem. Det hör till vanligheterna att kvinnans son är ute sent på kvällarna och umgås med vänner eller tjejer, men den andra delen vet kvinnan inte om. Kvinnan pratar sällan med sin son om hans privatliv, han gillar att hålla det just privat och med åren har kvinnan slutat ställa frågor. Allt det som inte klassas som privat frågar hon fortfarande om. Hon hjälper honom att studera och håller i den mån hon kan koll på att han lever ett dugligt liv. Kvinnan gör så gott hon kan för att hans framtid ska bli ljusare än vad hennes varit. Små, vita, snöflingor faller nu bakom kvinnans gardiner och hon släcker stearinljusen. Vardagsrummet fylls av mörker. Kvinnan kikar ut genom gardinerna och ser på de människor som försöker att hitta rätt väg hem bland snöflingorna som lämnar spår i form av blöta droppar på marken. Kvinnan har bott i Sverige i fjorton år men fascineras fortfarande av de vita kristallerna som virvlar ner mot asfalten, mot sin död där de ska bli blöta fläckar på marken utan att någon någonsin minns dess existens. Kvinnan rör sig bort från gardinen och tänder taklampan. Ett gult ljus fyller nu det rum som för några sekunder sedan varit det mörker som kvinnan trivs i. Fjorton år har kvinnan varit i Sverige och hon förstår fortfarande inte varför de gör lampor som lyser så starkt. I mataffären, på tunnelbanan, på sjukhusen, på skolorna och i hemmen. Överallt lyser lamporna starkt.

Kvinnan drar ut den bruna skinnsoffan och ser på när den förvandlas till en säng. Hon går mot det vita linneskåpet och drar ut det redan bäddade täcket och placerar det på golvet bredvid det som nu är en säng. Sedan plockar hon ut ett nytvättat underlakan och två kuddar som vridit sig i örngotten. Kvinnan lägger underlakanet på bäddsoffan och drar ut dess kanter så att det blir sträckt, så som på de hotellsängar som kvinnan aldrig sovit i. Kuddarna rättas till och placeras på sängen och sedan görs detsamma med täcket innan kvinnan långsamt sjunker ner i sömnens mörker. Det är tidigt på morgonen när kvinnan vaknar av ett skarpt ljud. Ljudet är just det, skarpt. Kvinnan ska under kommande dagar förklara ljudet som att det är svårdefinierat. Ett ljud utan egentlig mening, utan ord eller greppbarhet. Ett ljud som helt enkelt bara är ett ljud. Kvinnans tolkning av ljudet ska senare av polisen förklaras som upplevt på just detta sätt då kvinnan befann sig en ytterdörr bort samt att ljudet väckte kvinnan, som sov i sin bruna bäddsoffa. Polisen menar att om kvinnan befunnit sig bredvid sin son i trappuppgången samtidigt som vapnet avlossade sju skott mot sonen hade hon hoppat till. Inte av tryckvågen. Inte av det hon sett. Av det skarpa ljud som kom från det vapen som tog livet från hennes son. Kvinnan går fram till ytterdörren. Ljudet hade kommit därifrån. Nu är det tyst, helt tyst. Kvinnan vrider om låset och öppnar försiktigt dörren. Någonting kommer fallande mot henne och hon ryggar undan, tar några steg bakåt. Blundar. När kvinnans ögon öppnas igen ligger det en livlös kropp på hennes hallgolv. Kroppen tillhörde hennes sons själ men den har flugit iväg och nu finns bara detta skal kvar. En röd sörja tränger ut ur skalet på flera ställen. Ur bröstkorgen, ur magen, ur axeln och ur benen sipprar det ut röd sörja som bildar mörka fläckar, som nästan liknar konstverk, på hans skal. Skalet som nu är tömt på sitt innehåll.

går världen vidare finns bara detta skal kvar. En röd sörja tränger ut ur skalet på flera ställen. Ur bröstkorgen, ur magen, ur axeln och ur benen sipprar det ut röd sörja som bildar mörka fläckar, som nästan liknar konstverk, på hans skal. Skalet som nu är tömt på sitt innehåll. Kvinnan har satt sig på knä och tittar med stora ögon på sin son. Hon tar hans huvud i sina händer och fäller en tår. Sedan fäller hon en till tår. Till slut bestämmer sig kroppen för att göra sig av med all vätska som den besitter och nu gråter kvinnan hejdlöst. Hon skriker. Ett ljud som är skarpt ekar genom trapphuset. Ett ljud utan egentlig mening, utan ord eller greppbarhet. Ett ljud från en mor som precis förlorat sin son. Polisen är på plats. En granne till kvinnan har sett beväpnade män och larmat dem. Framför kvinnan ligger ett tomt skal och poliserna stannar till. Där står de, förstelnade. Både kvinnan och poliserna har fryst i tiden och runt dem händer det säkert saker, unga män blir säkert skjutna i trapphus som liknar hennes, men hos dem står det nu stilla. Tiden rör sig inte framåt igen för kvinnan förrän hennes son ligger begravd under jord och polisen konstaterat att ingen misstänkt gärningsman kan knytas till fallet. Kvinnan har ännu inte gått in i hennes sons sovrum. Varje kväll har hon bäddat den bruna bäddsoffan och legat vaken där tills solen gått upp dagen därpå. På dagarna tittar kvinnan på nyheterna och vankar fram och tillbaka i sitt vardagsrum med armarna i kors. Två unga män blev skjutna häromdagen på öppen gata i närheten av kvinnans lägenhet. När kvinnan tagit del av denna nyhet kan hon för sig själv svära på att hon hört det skarpa ljudet av två mammor som precis förlorat sina söner. Politiker beklagar sig, människor är upprörda på sociala medier och polisen kliar sig i håret. Ingen misstänkt gärningsman kan knytas till fallet. Kvinnan funderar på att kontakta mammorna till de två nya, själlösa, skalen men gör det aldrig. Hon vankar istället fram och tillbaka i sitt vardagsrum. En grupp mammor vars söner blivit offer för gängkrigen har samlats för att protestera. Kvinnan följer protesterna på tv men har inte blivit ombedd att delta och är därför inte med på plats. Kvinnan tror inte att någon vill ha henne där.

Två unga män blev skjutna häromdagen på öppen gata i närheten av kvinnans lägenhet. När kvinnan tagit del av denna nyhet kan hon för sig själv svära på att hon hört det skarpa ljudet av två mammor som precis förlorat sina söner. Politiker beklagar sig, människor är upprörda på sociala medier och polisen kliar sig i håret. Ingen misstänkt gärningsman kan knytas till fallet. Kvinnan funderar på att kontakta mammorna till de två nya, själlösa, skalen men gör det aldrig. Hon vankar istället fram och tillbaka i sitt vardagsrum. En grupp mammor vars söner blivit offer för gängkrigen har samlats för att protestera. Kvinnan följer protesterna på tv men har inte blivit ombedd att delta och är därför inte med på plats. Kvinnan tror inte att någon vill ha henne där. Tre månader senare sitter kvinnan på det som var hennes sons säng. Hon har borrat in ansiktet i handflatorna och gråter ljudlöst. Utanför de igendragna gardinerna kommer människorna fortsätta hitta sin väg hem. I mataffären kommer lamporna fortsätta lysa starkt. Polisen kommer fortsätta förstelnas och misslyckas. Skribenter kommer fortsätta skriva värdelösa noveller. Ingen och inget kommer göra skillnad. Värden utanför kvinnans igendragna gardiner kommerfortsätta gå framåt. Kvinnan kommer för alltid vara detsamma. En mor som förlorat sin son. Kvinnan promenerar i mörkret. Små kristaller faller mot marken och lämnar spår i form av blöta fläckar. Kvinnan står på en gångbro och ser på när bilar passerar under henne. Temperaturen utomhus är låg men kvinnan känner för första gången på länge en värme inom sig. En värme med utgångspunkt i hjärtat. Kvinnan andas in och ut så som de gjort på de yogafilmer som ibland dykt upp på hennes tv. Kvinnan andas in en sista gång innan hon hoppar över räcket. Ett sista andetag innan det mörker som kvinnan trivs bäst i kommer att omsluta henne för gott. När kvinnans skal bogserats bort finns det endast en blöt fläck av henne kvar, utan att någon någonsin minns hennes existens.

Text: Majken Bergström

stormigt

på midtermkickoff

Under månaden som varit har Uppsalaekonomerna haft sin första mid-term kickoff – en sittning för engagerade inom kåren. Kvällen var i vanlig ordning fylld med bra stämning, Borgenshots och snapsvisor. Därav var det inte konstigt att man kvart över Backstreet Boys kände sig lika sjösjuk som en oerfaren sjöman, vilsen på ett stormigt hav. Arenan hade nämligen blivit just det: ett stormigt hav. Det var dags för hela havet stormar.

Bea var ungefär lika nöjd med tredjeplatsen som Ara Abrahamian vid OS 2008. På frågan hur det kändes var svaret kort men inte så gott “förjävligt”. Domarens insats, en domare som för övrigt lyste med sin frånvaro, beskrevs även den som “förjävlig”. Tillslut så svaldes den förståbart svidade finalmissen och stoltheten började lysa igenom. “Hellre trea schysst än att vinna fult!”

Uppsalaekonomer skulle visa sig vara försiktiga sjöfarare. Gentlemen's agreement om att ha händerna bakom ryggen, att hetsa alla att halvspringa framåt och att inte stå vriden mot stolarna är tydligen en gnällbältesgrej – på Borgen gäller istället halvt hängande över stolar, ett lååångsamt gångtempo samt fritt fram för småknuffar och liknande fulspel. Undertecknad åkte ut tidigt vilket kan ha skapat en bitterhet som påverkat ovanstående beskrivning.

Finalen? Även fast semin var spännande, var stämningen inte jämförbar med sekundrarna innan allt skulle avgöras. När musiken tystnade stod Calle Levin som vinnare. Ödmjuk, nästan som om han vore mediatränad lyfter han fram de “många tuffa motståndarna" och att disciplin men även publikens stöd var nyckeln för seger. Hur segern kändes? “Riktigt jävla bra.” Jag intervjuade även kvällens silvermedaljör, Nikolaj Allen, som beskriver sig själv som hela havets stormars svar på Sergio Ramos. Tacklingstekniken var genomtänkt, lås innerben och en lätt knuff, och voila ledig stol. Våldet för att ta sig till final var värt det, för man “Kommer hellre tvåa en trea". Han passar dessutom på att lyfta fram otur som viktig faktor som hindrade honom från att ta sig hela vägen.

Efter tekniskt strul och många tuffa strider så var det inte så många kvar som slogs om titeln som UEs egna poseidon. Publikfavoriter etablerades, fokuset skärptes och dramatiken ökade. Tillslut återstod bara tre Uppsalaekonomer och två stolar. Musiken spelades, och minsta lilla sextonsdelspaus fick hela Borgen att hålla andan. Deltagarna sprang för livet när man hade långt till närmsta stol, och drog ner på tempot till den lägst acceptabla nivån när man ansåg sig ha en gynnsam stolsplacering. Och sedan, pang, eller snarare, total tystnad. Med en imponerande reaktionstid, speciellt med tanke på den troliga promillehalten, reagerar alla tre blixtsnabbt. “Idrotten är demokratisk” säger idrottslärare Berg i Guillous klassiker “Ondskan”, men det skulle visa sig att hela havet stormar ger fördelar till de som spelar fult. Trots lite snabbare reaktioner skulle en vältajmad tackling göra att Beatrice Andersson blev trea.

För att runda av texten vill jag tacka för en jättetrevlig kväll och jag är extra tacksam att jag fick uppfylla en barndomsdröm genom att bli sportjournalist för en kväll. Jag vill också passa på att gratulera mina intervjuobjekt till prestationen, men samtidigt be om ursäkt då min brist på journalistisk erfarenhet (och tillgång till ey’bro) gör att intervjuanteckningarna blev suboptimala. Slutligen vill jag rikta mina sympatier till er som inte fick biljetter till kvällen, ni missade något. Hoppas att vi ses på nästa kickoff!

Text: Elias Nyqvist

Från spänning är steget inte långt till elektrisk spänning. Hur var det nu igen med spänning, ström och Ohms lag? Hur ligger det egentligen till med fysikkunskaperna från femte klass? Drömmer du om att göra Marko och Irma sällskap i TV-rutan men inser att du behöver ta en snabbkurs i fysikens lagar igen? Var lugn – Reversen är här till din tjänst! Sätt dig bekvämt i fåtöljen med en kopp te eller utmana en kompis imorgon på lunchen och spänn fast er – dags att quizza i spänning! 1. Vad är skillnaden på spänning och strömstyrka? 1. Spänning mäts i Ampere, strömstyrka mäts i Volt X. Spänning mäts i Volt, strömstyrka mäts i Ampere 2. Spänning mäts i Volt, strömstyrka mäts i Watt

5. Det ikoniska bandet Electric Banana Band förgyllde barndomen med hits som “Banankontakt” och “Min piraya Maja”. Hur många frontfigurer hade bandet? 1. 2 st X. 3 st 2. 4 st

2. Vilken av följande metaller leder ström bäst? 1. Guld X. Silver 2. Järn

3. När du åker hiss mellan första och tredje våningen, vilken typ av energi samlar du på dig? 1. Rörelseenergi X. Lägesenergi 2. Värmeenergi

4. Hur många Volt är det i de vanligaste vägguttagen i Sverige? 1. 240 Volt X. 220 Volt 2. 230 Volt

6. Ohms lag beskriver förhållandet mellan elektrisk spänning, elektrisk resistans och elektrisk ström. Vilken är den korrekta formeln för Ohms lag? 1. U = I x R X. R = I x U 2. U = R – I

7. Vilken partikel i atomen är det som hjälper elektrisk ström genom en ledning? 1. Elektronen X. Neutronen 2. Protonen

Text: Adam Paulsson

”Hur man får sina gäster att bli rädda för sin egna skugga” Att baka med halloween-tema ska inte behöva vara svårare än vad det är. Med världens enklaste dekoration på världens enklaste kaka – kladdkakan – kommer här en idiotsäker guide till hur man får sina gäster att hoppa till av skräck.

Baka kladdkakan enligt receptet och låt den svalna! Vill du göra mindre bitar som på bilden, använd en större rektangulär form och skär ut små bitar. Har du inte en sån form är ett tips att använda matlådor i glas som ugnsformar. Klipp ut små mallar med kusliga motiv, sätt dem på önskad plats och strössla florsockret över mallarna med en sil. Det viktigaste steget! Ta försiktigt, med en pincett, bort mallarna och observera ditt mästerverk!

150 g smör 1. Sätt ugnen på 175°. 3 dl strösocker 2. Smält smöret i en kastrull. Lyft av 1,5 dl vetemjöl kastrullen från plattan. 2 tsk vaniljsocker 3. Rör ner socker och ägg, blanda 0,5 tsk salt väl. Rör ner övriga ingredienser så 4 msk kakao att allt blir väl blandat. 2 ägg 4. Häll smeten i en smord och bröad riven kokos - till formen form med löstagbar kant, ca 24 smör - till formen cm i diameter. 5. Grädda mitt i ugnen ca 15 min. Kakan blir låg med ganska hård yta och lite kladdig i mitten. 6. Låt kakan kallna.

Text: Elina Bakar

Vad är mer spännande än ytspänning? Svaret är: ingenting! Unna dig själv en paus från långburken och häng med på när vi dyker in i lite klassiska drinkrecept. Temat på drinkarna är självfallet halloweeninspirerade ;) P.S Alla drinkar lika goda med som utan alkohol!

4 cl Ljus rom (uteslut om alkoholfri)

3 cl Limejuice 3 cl Sockerlag 4 cl Sodavatten Mynta

4 cl Vodka 1. Häll vodka, tomatjuice, 1. Häll ner limejuice, sockerlag och citronjuice och sockerlag (uteslut om alkoholfri) mynta i ett glas och muddla i en shaker. 12 cl Tomatjuice försiktigt. 2. Tillsätt Tabasco och 2 cl Citronjuice worcestershiresås, 2. Häll ner rom och fyll lite mer än 1 cl Sockerlag tillsammans med ett par hälften av glaset med krossad is. 2 droppar Tabasco nypor sellerisalt och Rör om med barsked . 3 stänk Worcestershiresås svartpeppar 3. Häll ner sodavatten och fyll Sellerisalt 3. Tillsätt is i shakern och resten av glaset med krossad is Svartpeppar rör om med en barsked 4. Stoppa ner ett sugrör och Selleri (eller motsvarande garnera med en kvist mynta eller jättelång sked). Sila upp eventuellt en limeklyfta drinken i ett isfyllt glas 5. Servera med ett ondksefullt och garnera med en selleristav. skratt

3 cl Vodka 2 cl Apelsinlikör (Triple sec) (uteslut om alkoholfri)

2 cl Tranbärsjuice 1,5 cl Limejuice

1. Fyll en shaker med is och häll i alla ingridienser 2. Skaka tills drinken blivit kall 3. Sila upp i ett cocktailglas 4. Garnera med apelsinzest 5. För halloweeneffekt kan du placera ögonklistermärken på glaset. Crazy! Text: Sandra Silfverswärd

Böcker i trappuppgången – sann spänning Min trappuppgång har i funkisanda blivit till något slags skruvat folkhemsbibliotek, där böcker och CD-skivor i högst varierande kvalitet byts ut varje vecka. Det är märkligt, även fast det kanske egentligen inte är det.

Jag flyttade i somras till en lägenhet. Huset byggdes runt sena mitten av trettiotalet; kvinnor hade fått börja visa lite hud och Europa skulle snart in i ett till världskrig. Genom årtiondena som passerat sen dess så har stambyten och lägenhetsbyten skett relativt friskt, även fast jag tror det börjar stagnera nu på sista tiden. Numera bor det mest pensionärer och en annan småstökig student i huset. Ibland kan det höras barnskrik så jag gissar väl på att det också finns någon barnfamilj som lägger livspussel någonstans, alternativt så är det bara nåt avdankat vindspöke. I mitt hus ser man inte sina grannar särskilt ofta – jag lever med andra ord i en social svensk utopi. Då och då är det kanske någon som drar över en kvart i tvättstugan men det får man bara brösta, man får trösta sig med att den stackaren också måste utstå forcerat kallprat till ljudet av en stökande torktumlare. Trots denna klara distans till social mänsklig värme så har människorna i huset vad som bäst kan beskrivas som en sakbytarklubb. Nu kanske ni tänker att jag syftar på grovsopsrummet men så är icke fallet kära ”jag hittade ett skoställ där en gång och tog hem” - läsare.

världen. Där brukar det varje vecka ligga en o annan sak, oftast är det böcker, CD- och DVD-skivor. Det som förbryllat mig med denna, egentligen ganska ickemärkvärdiga, blinda byteshandel är sakerna, och inte minst just böckerna. Jag funderar på vem det är som haft just den där boken, och vem som sedan två dagar sedan tagit den och istället lämnat en ännu märkvärdigare bok. Det är som byteshandel av fotbollskort, men istället för fotbollsstjärnor är det en blandning av EU-politiker, dåliga actionhjältar och helgon från de abrahamitiska religionerna. ”Jag tar din profet i pristint skick och ger till nästa person en Sara Skyttedal med naggade kanter”.

Jag har funderat på att ge mig in i denna lek, men ännu är det för underhållande att bara få se det hela på distans. Dessutom har faktiskt ingen av böckerna riktigt lockat mig. Senast var det en biografi om Carl Bildts fru, den gick snabbt och redan efter två dagar hade istället en sliten bibel tagit hennes plats. Bibeln blev kvarliggandes ett tag, men till slut verkar det som att den också fann ett nytt hem. Detta då jag senaste veckan, varje gång jag lämnat huset mötts av ett trött exemplar av Fast and Furious 3 på DVD, inte ens blu ray. Någon verkar ha gett upp på Vin Diesel men kanske istället hittat Gud. Om man då inte tror att Vin Diesel är gud förstås. Jag väntar spänt på vad som ska pryda min trappuppgång härnäst.

Min klubb, som jag anser mig vara delaktig i trots att jag aldrig donerat en pryl, har nämligen sin verksamhet i trappuppgången, precis vid porten till den yttre Text: Edgar Taube

Recension

Den 13:e krigaren

Jag bär på en stor skam som ständigt förföljer mig. Jag blir ständigt påmind om den av alla jag möter. När jag inte gör någonting som för mina tankar iväg från den så går jag runt och skäms. Jag ska nu dela med mig om min skam. Men det gör jag på ett villkor, inget fniss. Skammen grundar sig i att jag aldrig har sett filmen Den trettonde krigaren med Antonio Banderas i huvudrollen. Jag brukar ofta fundera över vad den handlar om, jag har liksom koll på ramverket den bygger på, men den fulla storyn har jag ingen aning om. Men hur kommer det sig att jag aldrig har sett den kanske du undrar. Det tar vi någon annan gång. Det var helt enkelt dags att fylla i kunskapsluckor. Jag tänkte nu ge filmen en rättvis recension. Är det en tung börda att bära? Självklart. Skrämmer det mig? Ja.

I en svunnen tid, när hjältar bar sina svärd högt och drakar hotade byar, dök en film upp som skulle förändra vår uppfattning om vad det innebär att vara en krigare. Den trettonde krigaren, med den spanske skådespelaren Antonio Banderas i spetsen, blev en klassiker inom äventyrsfilmsgenren och gav oss något att drömma om. Det är någonstans här jag kommer på att jag har tvättid. Supermycket tvätt har jag. Om jag missar den här kommer det inte sluta bra. Jag springer och slänger in en tvätt lite snabbt. Tillbaka till filmen. Antonio Banderas har precis hittat en kompis i nordbon Vegard, han beskrivs som en man med hett temperament. Jag har aldrig riktigt köpt den beskrivningen av någon. Det betyder väl mest att man är impulsiv och farlig. Ändå brukar folk öppet säga att de har hett temperament. Märkligt. En gång åkte jag taxi med en chaufför som hade hett temperament. Han kom för tidigt och jag hade inte hunnit äta upp min korv med räksallad. ”Gud nåde dig om du sätter den där i taket på min taxi”, skrek han. Nåväl. Det är något visst med Den trettonde krigaren – en film som förenar nordisk mytologi med en febrigt svingande Antonio Banderas. Han är inte direkt den typiske nordiske krigaren, med sitt mörka skägg och spanska charm. Men vi får ändå följa med honom på en resa till det okända, till en värld av vikingar och häftiga strider, där den enda likheten mellan honom och sina kamrater verkar vara modet och viljan att kämpa för det goda. Antonio Banderas porträtterar Ahmed Ibn Fahdlan, en arabisk poet och äventyrare som, efter att ha blivit förvisad från sitt hemland, hamnar mitt i en grupp vikingar som måste rädda en by från någon slags mystisk fiende, de är ganska diffusa kring vad det är för

hot. Hänger inte med riktigt. Banderas kan inte tala deras språk och vet knappt hur man hanterar ett svärd, men detta hindrar honom inte från att delta i de episka striderna som följer. Många av striderna är ganska långa och sker tämligen planlöst. Påminner en smula om introt till alla James Bond-filmer. De börjar liksom alltid med en jättelång Tom och Jerry-jakt. Jag fattar aldrig om de ens orkar skriva manus till det eller om de bara ställer ut lite fruktstånd och plåttak som de springer igenom och förstör. Den trettonde krigaren är inte bara en film om strider och hjältemod, den är också en berättelse om att övervinna sina rädslor och fördomar, och om att finna gemenskap och vänskap på de mest oväntade ställena. Det är en film som påminner oss om att det är möjligt att vara en krigare, oavsett varifrån vi kommer eller vad vi har upplevt. Filmen lämnar mig med en fråga. Varför är de just tretton krigare? Jag använder mig av en beprövad metod. Den man använder sig av när man skulpterar elefanter. Man börjar med ett marmorblock och sedan hackar man bort allt som inte är elefant. Jag tror att det bara var ett skönt nummer liksom. Tio är för få, känns lite ensamt nästan, några kanske inte får några kompisar i gruppen. Och 15 känns som att det blir bökigt rent logistiskt. Särskilt när man ska smyga och så.

Text: Henrik Petersson

Theo Alksnis

Lisa Nystedt

– Företagskontakt – Ekonomie kandidatprogrammet, termin 6

– Arrangemangskoordinator med eventansvar – Ekonomie kandidatprogrammet, termin 3

Vad ser du mest fram emot på mässan? Faktiskt bara att se hela kalaset falla på plats! Och att se det som projektgruppen, och alla andra inblandade, hårda arbete till slut har lett fram till. Ditt bästa studenttips? Skriv dagbok Vad är ditt drömjobb? Fastighetsinvesterare - så jag ska definitivt snacka fastigheter med AMF på mässan

Vad ser du mest fram emot på mässan? Banketten på slottet! Men självklart även att se studenter mingla med alla imponerande företag som ställer ut på mässan. Ditt bästa studenttips? Ha inte så bråttom, njut av nuet och studentlivet! Vad är ditt drömjobb? Att få jobba med projekt som skapar hållbara lösningar som håller både idag och i framtiden.

Måns Gustafsson Medarbetare – chaufför – Samhällsvetarprogrammet, termin 2 –

Vad ser du mest fram emot på mässan? Jag ser mest fram emot att träffa och prata med alla företagsrepresentanter. Ditt bästa studenttips? Att gå till Snerikes torsdagslunch i frack för att få gratis mat. Vad är ditt drömjobb? Likt många andra, tror jag, så vet jag faktiskt inte. Men eftersom jag kommer att ta en ekonomiekandidat genom mitt program så är det väl nåt i den sfären.

Tyra Bruno – Medarbetare – föreläsningsvärd – Medie- och kommunikationsvetenskapsprogrammet, termin 5

Vad ser du mest fram emot på mässan? Att träffa nya människor och kanske knyta ett par värdefulla kontakter för framtiden! Det ska också bli kul att som föreläsningsvärd hjälpa till med marknadsföringen så att människor hittar de föreläsningar de är intresserade av Ditt bästa studenttips? Mitt bästa tips är verkligen att ENGAGERA DIG! Oavsett om det är i en förening, nation, ett projekt eller något annat så är engagemang i studentlivet verkligen mitt bästa tips för att få ut så mycket som möjligt av det!

Vad är ditt drömjobb? Svår fråga! Jag vet nog inte exakt vad mitt drömjobb är, vilket jag under min tid i Uppsala har förstått verkligen är okej. Jag tror att jag vill jobba med kommunikation på nåt sätt, för ett spännande företag vars idéer intresserar mig. Men jag tänker testa mig fram lite, kanske blir något helt annat!

Emma Ståhl – Medarbetare – arrangemangsvärd – Ekonomie kandidatprogrammet, termin 2

Vad ser du mest fram emot på mässan? Jag ser framförallt fram emot att lära känna massa andra medarbetare och att ta del av allt som erbjuds på mässan, har hört att det kommer att finnas en hel del goodiebags… jag ser såklart också fram emot avslutningsbanketten på slottet! Ditt bästa studenttips? Våga vägra cykel. Vad är ditt drömjobb?

Om jag får drömma fritt så är det nog barnläkare. Text: Mathilda Ståhl

Mörkret och kylan kryper sig närmre för varje dag som går. Mina grannar har placerat en lätt skräckinjagande pumpa på sitt balkongräcke, och någon frågade mig om skräckfilmstips förra veckan. Säsongen för alla skräckälskare är kommen. Till den skaran har jag aldrig räknat in mig själv. När en vän föreslår en skräckfilm är det inte direkt förväntan som sveper över mitt ansikte. Jag har aldrig riktigt fattat grejen, men skulle vilja förstå. Vad det är med skräcken som drar in människor? Vad är egentligen lockelsen i att sätta sig framför en skräckfilm, lyssna till en spökhistoria eller våga sig in i ett spökhus? Vad är det som gör att vi mer än gärna omfamnar rädslan?

En snabb googling ger en rad olika teorier och förklaringar. En SVT-artikel landar i att vi njuter av den typen av rädsla som skräcken erbjuder för att vi är mentalt förberedda på den. Ett sätt att träna på att hantera obehag i en trygg miljö. Vi vet att någon kommer hoppa fram bakom nästa hörn och att scenen bygger upp till en jumpscare. Vi kan då skratta bort rädslan omedelbart efter den slagit in.

En annan förklaring som dyker upp är adrenalinet. Vi dras till skräcken av samma anledning som träning, den nya haffet eller berg- och dalbanan. Det får adrenalinet att flöda och känslan av att känna sig levande infinner sig. En artikel från Metro Mode förklarar att din inställning till skräck och att bli skrämd är kopplad till förmågan att hantera stress. De som är mer stresskänsliga har en lägre benägenhet att uppskatta skräck. Artikeln kopplar även ihop högre empati med en högre stresskänslighet, vilket skulle innebära att skräckälskare generellt har en lägre empatisk förmåga. Det känns en aning hårt kan jag tycka. Men det kanske jag tycker för att jag är en empatiskt, icke skräckälskande individ. Vad vet jag? Under den senaste veckan har jag ställt frågan till människor i min omgivning som faktiskt uppskattar skräck. Svaren har varit i samklang med mina googlingar men det finns en annan röd tråd gemenskap. Att uppleva rädslan tillsamman med andra. Att trigga varandra innan besöket till spökhuset, söka trygghet i någons armar när filmen blev lite för skräckinjagande. Att ha någon som lyssnar, blir rädd, och skrattar till ens spökhistorier. De gånger jag vart på bio och sätt skräckfilm har en gemenskap infunnit sig. Vi sitter där i biosalongen, samlade av en gemensam, nervös förväntan och delar på rädslan. Rädsla är en kraftfull känsla och starka gemensamma känslor skapar kontakt. Kanske är det också varför skräckfilmskollandet peakade under min och de flestas tonår? Under en tid då behovet av samhörighet och gemenskap är så stort, men förmågan att sätta ord och uttrycka det ofta är begränsad. Då kan skräckfilmen vara ett sätt att tillfredsställa det behovet. Så det kanske finns det en poäng med skräck ändå. Att skapa mer gemenskap känns spontant som en ganska fin tanke. Jag kanske till och med ska bjuda över en vän, sätta på en rulle och ge skräcken en ny chans.

Text: Ellen Giertz

Spänning i vardagen Det är många som klagar på att vardagen är tråkig. Särskilt så här års, vilket är förståeligt, med tanke på att SMHI:s 10-dagars prognos enbart visar grå moln och fyra grader framöver. Det brukar heta att vi vill ha mer spänning i vardagen. Att fler oväntade händelser ska inträffa, lite när som, för att liva upp. På senaste tiden har jag lagt märke till att just detta blivit verklighet. Oväntade saker har hänt trots att jag levt på i vanlig ordning. Men jag är inte säker på att jag gillar det. Det började en dag när mina vänner och jag satt och pluggade på Carolinabiblioteket. Jag gick hem men några i mitt sällskap satt kvar i den tysta läsesalen. Läsesalen där det råder förbud mot mat och dryck. Senare på eftermiddagen hade en väktare kommit in, med förbudsskylten i handen, och gått runt och sagt åt alla att packa ner sina vattenflaskor. Ville man dricka vatten fick man gå ut och göra det, meddelade han. När jag hörde detta blev jag först förvånad, sedan upprörd. Förvånad eftersom om man någonsin suttit och pluggat i tysta salen på Carro, eller ja, egentligen vid vilka studieplatser som helst runt om i Uppsala, är det sällan man ser någon sitta utan en vattenflaska. Det är i princip en obligatorisk del av pluggutrustningen, så att bli påmind om förbudet var överraskande. Men jag blev också upprörd, eftersom de flesta nog inte riskerade något genom att dricka sitt vatten. Regeln finns ju förmodligen till för att man inte ska råka spilla ut kaffe över en gammal bok. Men hur många riskerade att göra det? Senare samma vecka skulle jag äta lunch på Engelska parken. Jag hade med en matlåda men mitt sällskap skulle köpa mat, så vi bestämde oss för att sitta i cafeterian, Matikum. Han ställde sig i kön och jag tog ett bord. När jag precis ställt lådan på bordet och börjat hänga av mig ytterkläderna kommer det fram en tjej och säger att jag inte får ha medhavd mat där. Jag förklarar att mitt sällskap köper mat och att jag tänkte äta med honom. ”Du får ändå inte ha medhavd mat alls här.”. ”Jaha, men ska mitt sällskap sitta här själv då?” frågar jag. ”Han får ta med sig sin mat ut han med. Det är en regel att ingen medhavd mat får ätas här, det står på skylten”. Snopet fick vi gå därifrån och jag fick äta min

medhavda och han sin köpta mat utanför cafeterian. Det var ju såklart inte hela världen, men återigen kändes det som att någon fått för sig att regler ska följas blint. Jag förstår att man inte ska sitta i en cafeteria med matlåda om det innebär att de som köpt mat inte får plats. Men det fanns säkert tjugo lediga bord den dagen. Det är det här jag hakade upp mig på. Det känns som att de allra flesta förstår varför reglerna finns till, och därmed också förstår när det är okej att bryta mot dem. Vi vet att det egentligen är förbjudet att dricka vatten i just den läsesalen men vi gör det ändå eftersom det inte riskerar att leda till det regeln finns till för att stoppa. De som jobbar där låter i sin tur bli att säga åt studenter att sluta dricka vatten, eftersom det inte innebär en risk för det regeln är ämnad att stoppa. Det handlar väl på något vis om ett slags kontrakt mellan studenterna och personal, mellan den som ska följa regeln och de som ska se till att den följs – man får dricka vatten utan tillsägelse, så länge man inte dricker vatten bredvid en gammal bok utan bara på sin plats. Man får äta sin matlåda i cafeterian så länge de som köpt mat får plats. Vad händer då när en väktare kommer och säger till alla att stoppa undan vattenflaskorna? När någon säger att man måste flytta på sig ”för att det är en regel”? Då får man en känsla av att regeln bara finns där utan mening. Och då tappar man förmodligen respekten för den. Det handlar om tillit, men som på det här sättet går förlorad. Så vill du också ha mer spänning i vardagen? Då rekommenderar jag att bara fortsätta leva på som du brukar. I alla fall om du, precis som de allra flesta, förstår varför vissa regler finns och när man absolut måste följa dem. Och därmed bryter mot reglerna när man inte riskerar att orsaka någon skada. För då kommer förmodligen din vardag snart förgyllas av mer eller mindre trevliga överraskningar i form av kontrollanter som vill påminna om att regler minsann ska följas. Blint.

Text: Emilia Ohlsson

Enough is enough. It’s time to put these mould rumours to sleep. I will tuck them in like a mother with her child during a stormy autumn night. Are you excited?

For quite some time now, there has been a rumour spread amongst the great students at Ekonomikum. People are talking in the cafeteria and «whispering» in the quiet zones of the library. All this fuss that you might have heard in the corridors are regarded mould in lecture halls. I personally heard the following: ”I think they will close all lecture halls this spring to fix the mould problem. It is very serious.” A couple of days after I heard these outrageous speculations, one of classmates sent me a text wanting to meet up for a hot tip for Reversen. ”I want to remain anonymous of course”. What is it you want to tip about?

”I have some information about the lecture halls that are of great interest for students and staff” He continued to talk about speculation and rumours. In a normal newspaper, we could not write and post such outrageous takes, but this is a student magazine not constrained to press ethics and norms. ”There is very likely mould in the lecture halls. We might have to evacuate everyone in the spring or summer.”

continues: ”It is very dangerous to breathe mould. You can get brain disease and chronic lung disorders.”. One of my fellow students, and TA, Leo had this to say: “I can neither confirm nor reject these rumours. I just came back from lecture hall two, where I had a TA session.” Reversen reached out to the administration demanding answers. Peter Götlind is the facility manager of Ekonomikum and replied this to Reversen regarding the mould rumour. ”It’s not true that it’s mould. It is a chemical that has a smell similar to mould. It’s not harmful to humans, but the smell is considered to be a work environment problem. How extensive the renovation will be is still to be decided. In the meantime we ventilate the premises around the clock. Analyses of the indoor air have been carried out and no chemicals are to be found. It’s perfectly safe to be in all lecture halls.”. My anonymous source believes this could potentially be a cover up and points out the convenience of a chemical smelling like mould. But without chemical testing from an unbiased party we have chew our old hat and assume Götlund is honest.

If this were to be true, there are both logistical and health concerns the administration needs to evaluate. ”The students will have to have lectures at other campuses during night time”,says the anonymous man, Text: Julian Seddon

malplacerade reklaminslag och rabattkoder från typ Hellofresh. Att maskera sådana smaskiga true crime-poddar (eller youtubekanaler, eller serier på Netflix) som journalistik eller utbildning är bara något vi säger för att få oss själva att må bättre över att vi är så många som njuter av att lyssna på skiten. Jag har hört tjejer säga att att de fortsätter konsumera den här typen av innehåll just för att de vill veta vad det värsta som skulle kunna hända de kan vara; de vill vara förberedda utifall att de skulle finna att de själva en dag är den potentiella huvudpersonen i en av dessa berättelser. Jag har svårt att tro att det här är sant, och även om det skulle vara det så har jag ännu svårare att se att makabra, blodiga detaljer från ett specifikt fall skulle hjälpa någon att sova om natten. Att Rättegångspodden är en av de största poddarna i Sverige förvånar väl ingen. Men att anhörigas vittnesmål, där de har gråten i halsen, spelas upp i folks hörlurar på vägen till skolan känns bara ofräscht och det är svårt att tro att det handlar om någonting annat än att mjölka pengar på någon annans bekostnad.

True crime -poddar gör mig illamående - varför fortsätter jag lyssna? Jag, och i princip alla mina tjejkompisar, lyssnar på mordpoddar, med hemska beskrivningar och ett innehåll som hade gjort min mamma mörkrädd. Men vi fortsätter lyssna - även om min magkänsla säger att det är ofräscht och på något sätt…omoraliskt?

Tanken på att göra underhållning av en människas ofattbart hemska livsöde känns inte alltid bra men ändå stänger jag av de tankarna och trycker play på podcasten. Jag är varken psykolog eller beteendevetare men jag önskar att jag var det, då kanske jag hade kunnat förklara varför vi fortfarande tycker att det spännande innehållet är värt den äckliga magkänslan. Och med tanke på hur kriminalitet ser ut i Sverige idag – med gängskjutningar flera gånger i veckan, yngre människor än någonsin som begår brott och dör – är det verkligen så jäkla kul att göra underhållning av?

Jag har lyssnat på fler true crime-poddar än jag kan räkna, där vidriga detaljer om någons förstörda liv gömmer sig bakom epiteter som ”journalistik” eller ”i utbildande syfte”. Och visst har det alltid känts lite fult att jag tar min promenad och njuter av en lugnande röst som berättar detaljerna från någons mord i mina lurar, speciellt när detta ibland abrupt blandas med Text: Mathilda Ståhl

Som en 22-årig student som precis avslutat min kandidatexamen under VT 23, fick jag en unik möjlighet att läsa två kurser inom finansiella derivat under 6 veckor på London School of Economics med ett stipendium från UppsalaEkonomerna under sommaren 2023. Denna resa till London var så mycket mer än bara studier. Med Londons historiska charm och energiska stämning blev min sommar verkligen oförglömlig. På den akademiska fronten höll kurserna vid LSE en otroligt hög standard och var mycket intressanta. Mina dagar började med föreläsningar på morgonen, följt av interaktiva lektioner med masterstudenter på eftermiddagen.

Man får vara beredd på högt tempo, avancerad engelska och väldigt duktiga och motiverade studenter. Denna erfarenhet kommer väl till pass när jag nu börjar min masterutbildning vid Uppsala universitet, Master's Programme in Accounting and Financial Management – Accounting, Governance and Financial Analysis. Jag rekommenderar starkt kandidatstudenter att överväga sommarkurser på LSE, särskilt för att finslipa sin engelska och bli mer specialiserade på ett ämne utöver sina studier på Uppsala universitet. Det är en fantastisk förberedelse inför mer avancerade studier på Uppsala universitet då alla masterprogrammen är på engelska. Sommarkurserna vid LSE är mycket internationella. Skolan ligger i hjärtat av London. Det var en bra mix av studenter från många olika länder. De flesta var från USA, Australien och Italien. Detta gjorde att det blev många intressanta diskussioner. Det fanns ett genomtänkt utbud av event som man kunde gå på, och jag skulle rekommendera att försöka få plats på så många event som går då det verkligen märks att LSE har erfarenhet inom att få till något för alla. Evenemangen med fokus på karriärutveckling var mycket populära. Jag deltog i flera föreläsningar, bland annat om hur man effektivt använder LinkedIn, skriver framstående uppsatser och skapar ett imponerande CV. Dessa sessioner var inte bara informativa, utan gav mig också möjlighet att nätverka med studenter från hela världen. De erbjöd även day trips till exempelvis Oxford och Cambridge under helgerna, där ingick det bussresa fram och tillbaka, en kortare guidad tur men sedan var

det fritt. Jag gick också på en Mamma Miamusikal där de hade hyrt två premium balkonger för LSE studenter, men priserna för oss var rejält subventionerade. Under min tid i London bodde jag på Roseberry Hall i en studentkorridor där det ingick frukostbuffe, vilket var väldigt bra inte bara för att frukosten var supergod, utan även då man kunde träffa kompisar från kurserna men även prata med andra studenter. Jag skulle verkligen rekommendera att bo på Roseberry Hall, då det var nära till campus och hade städning av rummen varannan dag. Boendet är ett väldigt populärt ställe som ofta är fullbokat så det gäller att vara ute i god tid. Under min tid i London hade jag också chansen att uppleva Queens Cup, vilket var helt fantastiskt. Queens Cup ett av de mest framstående tennisevenemang i England. Staden var uppslukad av tennisfeber, med butiker som visade tennisinspirerade skyltfönster och barer som serverade speciella Wimbledon-drinkar. Wimbledon och Queens Cup var inte bara sportevenemang; de var kulturella fenomen som förvandlade hela staden. Jag blev förvånad över hur en sport kan ha en sån inverkan på en hel stads

atmosfär. Campuset på LSE hade även två gym som båda var populära men kostade mer än i Sverige, ca. 70 pund i månaden. Till skillnad från Sverige, där hemmafester är en integrerad del av studentkulturen, bor många LSE-studenter i studentkorridorer med strikta vakter, vilket gjorde hemmafester sällsynta. När det kom till nattlivet, fanns det otroligt mycket i London. Jag rekommenderar populära klubbar som Ministry of Sound, som ägs av Swedish House Mafia, och Fabriq. Min sommar vid London School of Economics var fantastisk, både som en akademisk erfarenhet och som en kulturell upplevelse. Allt från att gå på intressanta kurser och nätverka med internationella studenter till att uppleva Londons rika kultur och evenemang, är erfarenheter som jag alltid kommer att bära med mig. Jag ser fram emot att ta med mig dessa erfarenheter till mina framtida studier och karriär. Jag är mycket tacksam över UppsalaEkonomernas stipendium som bidrog till att göra resan möjlig. Text: Erik Tille

”Tja! Vill du ha en genomgång kring dotterbolagens funktioner i företagsvärdekedjor?”. Linus står vid whiteboarden med ett strålande humör när jag träffar honom i ett grupprum på Ekonomikum. Trots att vi ses kl 18.30 två dagar innan Linus tentamen är bemötandet fullt av energi och entusiasm. När jag frågar honom hur han mår trots tentaperioden tycks han nästan inte förstå frågan, och svarar att han uppriktigt mår väldigt bra. ”Det är så lyxigt att vara student. Man har friheten att styra över sin egen vardag, man får möjlighet till lärande och att ta sig framåt i livet.”. Nog för att det finns en poäng i det resonemanget, men just dagarna innan en tenta är det troligen få studenter som är ödmjuka nog att ha det perspektivet. Men det är också just perspektiv som har fått Linus att uppskatta studentlivsstilen lite extra denna termin: ”Jag var tvungen att jobba hela sommaren på grund av paraknas, och jag jobbar faktiskt fortfarande deltid. Jämfört med jobb är det en sådan lyx att plugga. Men ja, det är väl just inkomsten som är nackdelen med att vara student”. Utöver den begränsade inkomsten trivs Linus tveklöst som fisken i vattnet i Uppsala och står stadigt med båda fötter mitt i det studentikosa livet. Har pluggar för närvarande sin fjärde termin i rad och har varit aktiv i studentlivet lika länge. Det första han gjorde som nyinflyttad i staden var att delta på Uppsalaekonomernas recceveckor efter ett hett tips från en vän. Pandemin rådde fortfarande vid tidpunkten och behovet av att få en skjuts in i ett socialt sammanhang som nyinflyttad var viktigare än någonsin. Oron att inte få en plats på recceveckorna var stor i och med att han inte läser ekonomi inom programmet, men det gick vägen ändå. Trots det kom hans närvaro att bli mild på evenemangen. Efteråt var det inte alls självklart för honom att fortsätta engagera sig, men han blev ändå fadder för recceveckorna. Engagemanget kom att bli

över hans förväntan. Tanken på att gå vidare därifrån och söka en förtroendevaldspost slog honom dock aldrig riktigt förrän dagen innan ansökan stängde. ”Jag var på en fest dagen innan deadline och så började jag och mina kompisar snacka om det. O jag tänkte varför inte? Sen tänkte jag faktiskt hoppa av innan stämman, det kändes skitläskigt att ställa sig på scen framför alla. Men jag gav det en chans. Och det här året som förtroendevald… Det har nog varit det roligaste i mitt liv. Jag är en person som mår bra av att göra mycket, livet är så tomt utan engagemang.”. Att sitta som ordförande i just valberedningen uppskattar han för möjligheten att konstant möta många människor. ”Det är så givande att träffa nya personer. Och ingen intervju är den andra lik! Det är faktiskt omöjligt att ha tråkigt i valberedningen.”. Samtidigt ger det honom möjligheten att forma och utveckla kåren som han har kommit att hålla kär. Trots Linus positivism kan jag inte låta bli att undra om han upplever någon nackdel med just hans förtroendepost. Det dröjer inte många sekunder innan jag får ett svar. ”Valberedningen är ju inget utskott, utan ett opartiskt organ. Därför får vi inte

vara med på utskottsmöten där de dricker kaffe och fikar! Sen har vi ingen projektgrupp heller, vilket är tråkigt.”. Som ofta lägger han till en positiv slutklang. ”Men vi träffar å andra sidan massa nya människor på intervjuer hela tiden, så jag ska inte klaga.”. Trots ett schema som ska ha utrymme för både studier, deltidsjobb och engagemang i Uppsalaekonomerna tycker han sig ha mycket tid för annat också. Med sin sociala karaktär spenderar han gärna sin fritid med andra, på en middag eller öl med vänner. Eller med sin kärlek. Fifa. ”Kan du inte nämna i intervjun att jag är Elite Division på Fifa?”. Naturligtvis kan jag det. Påståendet är inte källgranskat. Ju längre jag och Linus samtalar, desto mer uppenbart blir det hur väl han har etablerat sig i Uppsala. Och i sin korridor, som han har bott i sedan han först flyttade hit: ”Till en början var det ju sjukt häftigt att bo i korridor, det var första gången jag flyttade hemifrån. Nu känns det kanske inte lika spännande. Man vill ju kunna stå i ett mjöligt förkläde i sitt eget kök och baka pizza med ett glas rödvin på bänken. Nu om man skulle göra det och en korregranne kommer in… Då blir det bara sjukt stelt, liksom.”. Snart kan hans önskan gå i uppfyllelse. Kanske! I vår går flyttlasset till Paris för en termins utbytesstudier. Men lika taggad som han är på en termin i Frankrike med obefintliga franskakunskaper, är han på att sedan återvända till Uppsala för att slutföra sin sista termin på kandidaten. Däremot tror han inte att det blir slutet för honom i staden, han trivs helt enkelt för bra här. ”Förutom att kebaben är så himla dyr. Och att det blåser så mycket. Det känns som att det inte gör på andra ställen….”. Jag fyller i att det blåser precis lika mycket i min hemstad Lund som i Uppsala. ”Okej visst, men de har åtminstone billig kebab.”. Oavsett stadens kebabpriser fortsätter studierna förhoppningsvis efter kandidaten på en masterutbildning. Framtiden är något Linus tänker mycket på. ”Tiden går ju så himla snabbt. Men huvudfokuset just nu bara är att kämpa på inför jobblivet i framtiden. Sen exakt var det till slut tar mig… Det är nog bara upp till mig.”.

Text: Wilma Svanberg Eriksson

Text: Sandra Silferswärd

”8 smarta sätt att spara pengar”. Så lyder rubriken i ett mailutskick från Akavia som jag finner i min inkorg. Suck. Är man inte lite trött på spartips? Ändå klickar jag mig in på mailet och möts av: ”Sveriges snålaste man om hur du sparar pengar under studietiden”. Han kan inte vara så rolig tänker jag. Dessutom vill jag inte läsa om fler tubklämmor, så jag skiter i artikeln. Han påminner mig för mycket om min oförmåga att kunna ”lägga undan lite”. Jag vill hävda att spara pengar är tråkigt och inte alls spännande. Visst, vi studenter lever på en tight budget och ja, vi blir nästan tvingade att tänka ekonomiskt. Men är det verkligen så farligt att unna sig en lite för dyr kexchoklad på Eko? Och ska man verkligen behöva skämmas för att man tog en taxi hem från Stocken? Jag har förstått att många säkert ser på dessa exempel som tveksamma ekonomiska handlingar. Men jag ser dessa tillfällen som gånger då man för en gång skull inte kände att man var en slav för pengarna. Så för att trotsa Akavia kommer här 3 smarta sätt att spendera pengar på – utan ångest: Girl math. Vissa skulle kalla det naivt. Jag kallar det optimistiskt och klokt. Köpte du kaffe på rea och sparade 20 kr? Perfekt! Då har du 20 kr över för en nocco. Och det är ju alltid 2 för 40 så du sparar mer om du köper 2! Om olyckan ändå är framme och du står där med 30 kr kvar på kontot. Trösta dig själv med att kolla på ett avsnitt av Lyxfällan. Så dålig är du faktiskt inte på att hålla i dina pengar. Det finns dem som har det värre… Tänk på vad som gör dig mest glad och som går att byta ut mot pengar. Är det färsk kyckling till middag? Köp kycklingen! Matlådan kan du äta någon annan dag. Köp en god bea till och njut resten av kvällen. De glada känslorna du fått av att du valt dig själv före pengar kommer att hålla kvar tills nästa CSN. Nej, man kan inte köpa lycka mot pengar. Fast jo. Det kan man ju! Text: Elina Bakar

Nyfiken på vad som händer inom Uppsalaekonomerna? Se hit!

November MÅN

TIS

ONS TORS

FRE

LÖR

SÖN

Diplomering

Kontaktdagarna

Mid term kickoff

Höststämma

Vi hoppas att du har uppskattat terminens första nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Rut & Wilma