Reversen Oktober

OKTOBER 2024

TEMA

FÖREBILDER

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

Sedan 1975

6. REDAKTIONENS FÖREBILDER 7. REDAKTÖRSKRÖNIKAN 8. CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

INNEHÅLL

9. ORDFÖRANDE HAR ORDET 10. ATT BLI EN FÖREBILD FÖR SIG SJÄLV

12. FRÅN FLICKRUM TILL FLÖDEN 14. VÅGEN AV FOLK SOM VILL GRUNDA SIG

16. LIVETS FÖREBILDER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

18. HON VÅGAR SÄGA RÄTT SAKER TILL FEL PUBLIK

20. FÖREBILDER UNDER LIVETS RESA 22. VILKEN FÖREBILD ÄR DU? 24. EN IMPERFEKT FÖREBILD 26. LOJALITET & LARVIGA FLICKIDOLER 28. KRAV PÅ FÖREBILDER ÄR LIKA LÅGA NU SOM DÅ

30. EN ULTIMAT FÖREBILD 32. OLIKA FÖREBILDER FÖR OLIKA TILLFÄLLEN

34. FÖRENINGSKALENDERN

Olivia Psarris Redaktör

Majken Bergström Chefredaktör

Ines Edholm Grafiker & Skribent

Max Colliander Skribent

Stina Gustafsson Skribent

Emma Runhem Skribent

Emma Ståhl Skribent

Anna Orrenius Skribent

Lucas Nyman Skribent

Thilde Glimt Skribent

Mathilda Ståhl Skribent

Ebba Drangel Skribent

Oskar Holm Skribent

Julia Ramm-Schmidt Skribent

Tove Hernquist Skribent

Ebba Almgren Skribent

Wilmer, Paula & Theo UEpoddar

Majken Bergström - Ingrid Olivia Psarris - Mormor & Farmor Ines Edholm - Farmor

Max Colliander - Lena Andersson Stina Gustafsson - Kalle & Brita Zackari Emma Runhem - Morgonjoggare

REDAKTIONENS

FÖREBILDER PERSONER REDAKTIONENS MEDLEMMAR SER UPP TILL LITE EXTRA

Emma Ståhl - Farmor Anna Orrenius - Pappa Lucas Nyman - Grigor Dimitrov Thilde Glimt - Bästisens föräldrar Yvonne & Dinky

Mathilda Ståhl - Farmor Ebba Drangel - Lisbeth Salander Oskar Holm - Kristian Wulfert

Julia Ramm-Schmidt - Mamma Tove Hernquist - Optimister Ebba Almgren - Mormor Wilmer & Paula - Rosa Parks Theo - HOV1

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Kära mormor och farmor. Tack. Tack för att ni är ni. Tack för att ni visar mig vägen. Tack för att ni inspirerar.

Jag säger det allt för sällan; tack. Men ett tack räcker inte. Känslan för er är bortom det. Vilket ord hade ens kunnat beskriva min kärlek för er? Min tacksamhet? Vilket ord täcker allt? Inget. Inget är tillräckligt. För jag lever, andas och dör för er. Ni är en del av mig och jag en del av er. Men jag ska ge mig på ett försök. Eller inte “försök”, för det ordet gillar du inte mormor. “Vadå försöka? Man gör ju det!” hade du sagt. Så jag ska. Jag ska skriva ner en tusendels bråkdel av min tacksamhet för er.

Mormor. The girl in glory. Ingen är som du och för det är jag evigt tacksam. Tacksam för att du visar en annan väg att gå. Tacksam för att du vågar. Tacksam för att få omges av din sprudlande energi.

Men jag förstår att det inte alltid varit lätt. Vid 15-års åldern skrev du “I’m wanted in this world, but I don’t belong. I’m too much for Sweden”. Samtidigt uttrycker du dig “I own the world”, “The future is mine”, “I can do everything a man can do (almost)”. Det gör mig vansinnig att vissa inte förstår, men jag förstår mormor.

Du var döre din tid, och det är du fortfarande. Du är tidlös. Tack för att du fortsätter gå din egen väg. Mormor. Du är en riktig förebild.

Redan som liten började jag också säga “jag kan göra det själv”. Nu är jag envis om att jag kan göra precis allt en man kan och lite till.

Det har jag dig att tacka för. Tack för pondusen. Tack för att du visar att allt är möjligt. Tack för att du får mig att tro på mig själv.

Strongest girl in the world. Du står upp för dig själv, men framför allt; du står upp för andra. Ingen nedvärderar någon, någonsin.

Alla är vi lika värda och den som tror något annat kan slänga sig i väggen. En dag vill jag bli som dig farmor. Jag vill också gå fram till de där elaka damerna på stranden, som gör narr av den funktionsvarierade pojken, och knipsa av deras bikinis framför alla.

Jag vill också gå till mitt barns skola, ta linjalen som läraren slagit mitt barn med och piska läraren ännu hårdare. Jag vill också öppna upp mitt hem och välkomna nyanlända till värme och trygghet. Jag vill också.

Strongest girl in the world. Du har gått din egen väg och bryr dig inte om vad andra ska tycka. Och med det har du byggt upp ett fantastiskt liv, helt själv. Farmor. Du är en riktig förebild.

Så tack mormor. Tack farmor. Ni är de mest fantastiska, visa och balla powerkvinnorna som någonsin gått på denna jord. Tack för att jag är en del av er. Ni är mina förebilder. För evigt.

The girl in glory. Tack för att du lyfter det ljusa i det mörka. Tack för att du uppmärksammar de små sakerna i livet. Tack för att du visar att barnet inom oss aldrig behöver växa upp. Ingen kallar Skattemyndigheterna för skrattemyndigheterna förutom du. And I love it.

“Allting har sin ände, men korven den har två. Pannkakan har ingen, men den är glad ändå”, brukar vi sjunga när vi kramas hejdå.

Allting har sin ände, men med dig mormor är allt för evigt.

The girl in glory. Tack för all visdom du ger. “Ära ditt värde” “Den som lyssnar med hjärtat, finner guld även hos fiender” “Tanken är som blomman, den frodas där jorden är rik” “Säg som det är, om du vill undvika besvär” “Kunskapen når sin gräns, visheten är gränslös, kunskapen kan stressa, visheten balanserar” Farmor. Strongest girl in the world. “Jag kan göra det själv” - ja farmor, du kan göra precis allt själv. Du får mig att tro, tro på mig själv. Du visar att jag kan och inte bara kan, utan att jag är j*vligt grym på det också.

OLIVIA PSARRIS Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET När jag var liten var mina storebröder mina största förebilder. De hade jeans med häng, flickvänner som kunde fläta mitt hår och smygrökte när våra föräldrar tittade bort. De åkte skateboard och gick på hemmafester när pappa läste bok med mig. Mina bröder var min målbild av vem jag ville bli, vad jag ville vara. Men jag visste inte vad en förebild var. Inte förrän jag träffade Ingrid.

Några dagar efter att jag tagit studenten fick jag ett sms från min yngsta storebror, Hampus. Han ville bjuda ut mig och mina andra bröder till lunch. Jag var bakfull och trött, men tog mig ändå plikttroget till restaurangen. Vi hann bara precis beställa maten innan Hampus tålamod tog slut. Han kunde inte längre vänta med att yttra orden “Jag ska bli pappa”. Allas blickar vandrade till mig och jag förstod inte varför, men insåg snabbt att det okontrollerat forsade tårar ur mina ögon. Jag skulle bli faster en första gång.

Världen är nedsatt i sin funktion. Den har inte alltid förmåga att hantera så komplexa själar som Ingrids.

Ytterligare två förebilder värda att lyfta är de som låter Ingrid vara den hon är; hennes föräldrar. Hampus och Sara kommer aldrig att sluta slåss mot den värld som inte alltid har förnuft att vara anpassad efter barn med lika speciella förmågor som Ingrid. Slåss för att göra världen till hennes. De är förebilder inte bara för andra föräldrar, utan även för samhället, när de aldrig blir för trötta för att stå upp för människor som inte alltid har förmåga att stå upp för sig själva. De är förebilder för mig då de är exemplariska förebilder för min största förebild. Min Ingrid.

Den graviditet som skulle göra mig till faster skilde sig däremot från hur graviditeter brukar se ut. Det dröjde inte allt för lång tid innan läkarna kunde konstatera att barnet som växte i magen inte var som alla andra barn. Kanske skulle hon bestämma sig i magen för att hon inte ville testa på något så tråkigt som ett liv på jorden. Kanske skulle hon ändå ge livet här en chans, men då med speciella förmågor.

Den 16 mars 2021 bestämmer sig barnet, som kommer att heta Ingrid, för att ändå göra entré på jorden. Hon förtrollar oss alla inom loppet av sekunder med en blixtrande blick. Bara genom att titta in i Ingrids ögon gick det att lära känna vem hon var. Men även vad hon skulle bli: min största förebild.

Varje gång jag träffar Ingrid blir jag inspirerad. Hon är en flicka som är god. Är du snäll mot henne så ler hon. Stort. Hon är en flicka som inte tar någon skit. Är du dum mot henne så biter hon.

Hårt. Hon är en flicka som njuter av att leva. Är du rolig så skrattar hon. Högre och mer smittande än någon annan.

Ingrid tycker att människorna på denna planet har för tråkigt och väljer därför att kommunicera med ljud istället för ord. Ljud som leder till skratt. Ingrid tycker att människorna på denna planet ger varandra för lite närhet och kärlek. Hon kan därför inte gå, utan väljer att kramas samtidigt som hon blir buren dit hon ska. Närhet som leder till kärlek. Ingrid tycker att människorna på denna planet övertänker för mycket och väljer därför att inte ödsla för mycket tid på det själv. Livet blir roligare så.

MAJKEN BERGSTRÖM Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET

Kära Uppsalaekonomer,

Oktober har flugit förbi i hög hastighet. Ekoparken är numera tom på studenter iförda diverse utstyrslar och ramsorna ekar inte längre mellan husen. I takt med att kylan och frosten tagit över parken har värmen flyttat in i Borgen. Fler och fler medlemmar tar sig in på Borgen för att fly kylan. Vissa hämtar kaffe och andra sitter i timmar för att diskutera allt från kurser till ölsorter. Oavsett anledning för visiten till vårt kära hem så finns det en plats för dig.

Likt föregående nummer vill jag ge en kort summering av vad som hänt på Borgen den senaste tiden, och vad som komma skall. Våra välkomstveckor är numera slut, och båda avslutades med storslagna gasquer. Den tomhet som uppstår efter den intensiva perioden av insparkar fylls snabbt med alla möjliga typer av evenemang. Denna månaden deltog Uppsalaekonomerna under Mental Health Week, genom att styra ihop ett yogapass. Vid rodret stod idrottsutskottet och företaget Yogiraj. Discover EY, lunchföreläsning med Blueberry och event med Exsitec har också hunnit äga rum, där medlemmar fått möjligheten att knyta kontakter med externa parter. Bubbel och Börs, ett nystartat initiativ där finansintresserade kvinnor träffas och diskuterar sitt gemensamma intresse, har hunnit ha sin första träff som blev väldigt lyckad.

En återblick i all ära, men jag vänder blicken i motsatt riktning och berättar lite om vad Uppsalaekonomernas kalender kommer att vara fylld med närmsta tiden. I skrivande stund är det torsdag 24e oktober. För en vanlig dödlig betyder det inget mer än att det är just torsdag. Men! För en Uppsalaekonom innebär det att vi under morgondagen blir invaderade av våra småsyskon från söder: Lundaekonomerna. Det innebär också att det är dags för gräddan, eller för att vara lite formell: Gräddgasquen! Under lördagen ansluter även våra grannar från Föreningen Ekonomerna vid Stockholms universitet för att gemensamt inta Stockholms nation för en storslagen gasque.

En annan möjlighet att göra din röst hörd är vår undersökning om dina studier; Tycka Till. Den ger dig möjlighet att lyfta åsikter kring bland annat dina studier och studiemiljön på campus. När detta nummer släpps kommer undersökningen ha öppnat, så in och TYCK TILL! Utbildningsverksamhetens bredd slutar inte där.

Uppsalaekonomerna anordnar för första gången en examensceremoni i höst. Det kommer bli en storslagen akademisk högtid, där färdigutbildade studenter från höstterminen 2023 och vårterminen 2024 får fira sina framsteg med nära och kära. Det utlovas en dag av sentimentalitet och glädjetårar!

Eftersom jag lovade vår kära chefredaktör Majken att jag skulle få in temat denna gång tänkte jag avsluta med en kort beskrivning om vad en förebild är för mig. Jag har nog aldrig haft en enskild förebild som jag sett upp till, utan finner istället små förebilder i olika delar av mitt liv. Därav har jag lite svårt att placera någon som jag ser upp till i den klassiska bemärkelsen, det skiftar beroende på uppgiften som ligger framför mig.

Vi hörs i nästa Ordförande har ordet. Ta hand om er, vi ses på Stämman (och på Borgen)!

Adhocrati och Autocorrect!

Kontaktdagarna närmar sig i en otrolig fart, och det förberedande arbetet går hett. Den 13e och 14e november intar företag och studenter Ekonomikum för att knyta värdefulla kontakter över kontaktsamtal eller pingismatcher.

Ansökningsperioden för nästa termins förtroendevalda har stängts, och vi blickar förväntansfullt fram mot ordinarie föreningsstämma den 18e och 19e november. Utöver val av nya förtroendevalda ska också motioner, propositioner och ansvarsfrihet beslutas om. En perfekt chans för dig som medlem att göra din röst hörd, och vara med och forma morgondagens Uppsalaekonomerna!

ALEXANDER ENGDAHL Ordförande Uppsalaekonomerna

ATT BLI EN FÖREBILD FÖR SIG SJÄLV

När jag var liten visste jag knappt vad ordet förebild innebar. Det var ett begrepp synonymt med idoler, reserverat för kändisar som alla var långt utom räckhåll från min egen verklighet och som jag såg upp till endast för deras specifika talanger eller utseenden. Nu är betydelsen av ordet en helt annan för mig. Mina förebilder är istället personer i min närhet, personer som jag inspireras av och ser upp till. Jag har många sådana i mitt liv. Mina vänner och familjemedlemmar är förebilder för mig. De alla representerar olika personlighetsdrag, utstrålningar och egenskaper som jag själv vill ha. Mina förebilder spelar en viktig roll i mitt liv och de är personer vars handlingar och sätt att leva inspirerar mig. Deras exempel gör det lättare att hitta motivation till att utvecklas och att göra förändringar i mitt liv. För att bli den bästa möjliga versionen av mig själv strävar jag efter att en dag kunna förknippas och identifieras med egenskaper likt deras. Målet med det är att bli en version av mig själv som mitt framtida jag kan vara stolt över och som lilla jag hade kunnat se upp till.

Det tankesättet har blivit en stark drivkraft för mig - att sträva efter att bli en förebild för mig själv. Det handlar om att sätta upp egna mål och värderingar som jag kan stå för; och låta dem vägleda mina beslut i både små och stora sammanhang. Det betyder i praktiken att jag ofta ställer mig frågan "Vad hade den bästa versionen av mig själv gjort nu?". Den frågan har blivit som en sorts kompass för mig, framförallt när jag står inför val eller känner mig osäker. Det kan handla om att prioritera min hälsa genom att välja en promenad istället för att sitta hemma eller om att upprätthålla disciplin för att nå mina långsiktiga mål även när det är frestande att ge upp. Att vara en förebild för mig själv innebär att jag försöker leva på ett sätt som jag kan vara stolt över i efterhand. Det är inte alltid lätt och ofta går jag i motsatt riktning från vad kompassen visar, men den här inställningen hjälper mig att hålla mig motiverad. Att fokusera på hur och vem jag vill vara, snarare än att försöka leva upp till andras förväntningar, får mig att känna att jag har kontroll över mitt eget liv. Strävan efter att bli den person jag själv ser upp till ger mig en känsla av mening, med att ständigt försöka utvecklas och förbättras.

Som barn var jag väldigt nyfiken på världen omkring mig. Jag var fylld av frågor om hur saker och ting fungerade och hade en otrolig vilja att lära mig. Men jag hade också en tendens att ofta tvivla på mig själv när jag stötte på svårigheter. När jag nu ser tillbaka önskar jag att jag hade haft någon som övertygat mig om att det är okej att inte alltid sitta på alla svar. Man måste fortsätta fråga, utforska och tillåta sig själv att göra misstag. Att nu försöka vara en förebild för mitt yngre jag handlar om att ge mig själv utrymme för att växa, delvis genom framgångar men framförallt på ett personligt plan.

När jag var liten hade jag ingen tydlig vision om vem jag ville bli när jag blev stor, jag hade absolut ingen aning om vad jag i framtiden ville jobba med eller hur jag skulle vilja leva. Däremot visste jag att jag ville bli någon som vågar följa mina drömmar och som inte ger upp, även om vägen framåt ibland är osäker och full av hinder.

För några år sedan trodde jag att framgång bara handlade om att vara bäst och att alltid prestera på topp. Nu inser jag att framgång handlar mycket mer om att vara generös, att hjälpa andra och att inte vara rädd för att själv be om hjälp. Det är en egenskap jag vill att mitt yngre jag ska se i mig idag – att det är okej att inte alltid klara allt på egen hand och att det inte gör mig sämre.

Att bli min egen förebild betyder inte att jag vill bli perfekt, långt ifrån. Det innebär att jag aspirerar efter att leva ett liv i linje med de värderingar jag håller nära och att visa samma mod, nyfikenhet och energi som jag ser upp till hos andra. Jag hoppas att när jag ser tillbaka på den här tiden i mitt liv, kommer känna att jag var en person som jag då är stolt över. Om jag skulle kunna få träffa mitt yngre jag så önskar jag att jag idag är en version av mig själv som lilla Emma hade kunnat se upp till.

TEXT: EMMA STÅHL

En förebild för mig är någon jag ser upp till, någon jag vill vara lik eller den som vågar göra allt det som jag själv skulle vilja göra. Under mitt liv har jag genomgått säkert hundratals perioder där olika artister, vänner, skådespelare eller föräldrar har varit den jag sett upp till.

Jag minns än idag hur flickrummet var tapetserat med affischer av Eric Saade eller One Direction. Något jag ofta reflekterar över är hur min barndom och uppväxt skiljer sig från mina syskons, speciellt den yngsta i skaran - Holly, elva år.

Häromdagen satt vi två på pendeln hem mot Stockholm efter att ha spenderat helgen tillsammans i Uppsala. Jag berättade om månadens tema på Reversen vilket ledde till en diskussion kring hennes syn på förebilder. Även i denna diskussion belystes skillnaderna på våra tidiga år i livet. Vid frågan kring vem hennes förebild är fick jag svaret “jag vet inte”. Inte för att jag vet vad jag hade förväntat mig, men enligt mig borde någon runt om henne inspirera henne lite extra. “Är det inte någon du ser upp till?”

“Jag vet inte… kanske du eller Nikki?”

“Varför då?”

“Ni är snälla och roliga. Du är duktig i skolan, kanske inte på tentor, men du försöker och det är bra!”

Nikki är vår andra syster och det känns väl bra att kunna vara en förebild för barnen, även om det inte kändes helt helhjärtat. Jag fortsatte fråga vidare om det inte fanns en kändis eller någon hon följer på sociala medier som inspirerar henne men även där blev svaret inte givet.

“Folk är inte lika roliga längre, jag tröttnar för de kommer inte med något nytt, eller jo! Benjamin Ingrosso, man blir glad av hans musik. Han är glad och rolig. Han känns väldigt trevlig, har fint hår och är bra på att sjunga. Sen så pratar han lite roligt”.

Därefter imiterade hon Benjamin fram tills nästa hållplats. Trots att det “bara” är nio år mellan oss så har vi ofta fört diskussioner om hur våra liv skiljer sig och den här konversationen fick mig nyfiken kring varför förebilder idag inte känns lika solklart.

Jag tror att många tjejer i min ålder kan nämna åtminstone ett par artister som präglade uppväxten där de enda kraven var att låtarna var bra eller att artisten såg bra ut. Att sociala mediers framfart påverkar barn idag är faktum, det behöver varken vara bra eller dåligt, men tanken slår mig att bilden av kändisar idag är mycket bredare. Istället för att lyssna på låtarna och titta på musikvideor kan man nu följa och se deras vardag i form av inlägg på sociala medier.

Hur tror du att sociala medier påverkar din syn på förebilder?”

“Det finns mycket att titta på så jag kollar inte jättemycket på samma personer. Det är nog svårt att säga vilka jag faktiskt tycker om”.

“Vad ställer du för krav på dem du följer?”

“Jag vet inte riktigt, att de är roliga och snälla, att de inspirerar mig antar jag. Jag vet inte, det är inget jag har tänkt på riktigt”.

Därefter hoppade vi av pendeln och diskussionen försvann i vimlet av berättelser om kompisar och skolan. När jag nu sitter här vid datorn och försöker dra någon slutsats av konversationen kan jag inte låta bli att tänka på hur alla idag kan vara förebilder. Med den mängd intryck som överöser oss från alla håll känns det svårare att skapa en tydlig bild av vem det faktiskt är som inspirerar oss. De människor som förr var distanserade ikoner är nu människor som vi ser äta frukost, gymma eller uttrycka sina tankar och känslor utan att linda in det i konstnärliga uttryck. Det känns relaterbart och vardagligt, den unika glansen som fanns förut har slocknat och bubblan som de befann sig i har brustit. Kanske är det därför vi idag har svårare att identifiera vilka det är vi ser upp till? Om alla kan vara en förebild, kanske ingen kan vara det?

TEXT: EMMA RUNHEM

av

folk

v i l l m o s

Jag är inte den enda som är besatt av SVT-serien “Hjälp vi har köpt en bondgård!” där Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström lämnat storstadslivet för att bygga ett nytt liv på en bondgård. Sedan 2020 har det blivit fem säsonger och nu kommer uppföljaren “Hjälp vi har köpt ett franskt ruckel!”. År efter år har tittarna fått följa med och se hur de tillsammans byggt upp sitt nya liv. Vad är det som gör att vi dras med? Är det deras sätt att se på livet? Eller är det bara skönt att kolla på när någon fixar och donar lite i en trädgård?

Det är dock inte bara Kalle och Brita som flyr storstadslivet för att söka sig till något mer grundat. Kanske är det mina algoritmer som spökar, eller så är det faktiskt fler och fler som tröttnar på storstadsbruset? Kanske inte just här bland oss studenter, men på sociala medier. Mitt flöde är fullt av människor som flyr storstadens snabba tempo. Istället för karriär så prioriterar de ett lite enklare liv.

Kanske blev pandemin en vändpunkt? Att livet saktades ned lite gav oss tid till reflektion och människor började drömma om något annat. Hur vill vi egentligen spendera vår tid? Vi kanske inte behöver sitta och trängas på en tunnelbana klockan 17 en fredageftermiddag? Pandemins instängdhet medförde en längtan efter frihet, något vi inte hade reflekterat över innan. Jag minns hur jag satt med mina kompisar och diskuterade om vi inte bara skulle köpa ett gemensamt torp, där vi kunde odla lite grönsaker och spela kort hela dagarna. Det kan ha varit ren uttråkning som drev oss till de tankarna, men kanske fanns det en djupare längtan bakom.

Men det går till och med ännu längre än så. På sociala medier, speciellt på Tiktok, ser vi en ny typ av influencers växa fram. Efter att vi har lämnat “mobwife” och “softgirl” är det nu "tradwives" som trendar. Nu är det tyvärr slut på Foodora - vi ska istället göra egna Loop jalapeno lime från scratch. Nara Smith och Ballerinafarm har båda runt 10 miljoner följare. De har hittat en stor publik genom att publicera innehåll när de gör hushållssysslor med en drömliknande estetik. Något som verkar tilltala människor, kanske för att det är en så stor kontrast till det det hektiska vardagstempot.

Oavsett om den yngre generationen drömmer om att köpa en bondgård eller leva som en hemmafru, är det en tydlig reaktion mot en värld som snurrar allt snabbare. Det finns ju något lockande i tanken att lämna allt det hektiska bakom sig, att grunda sig någon annanstans. Jag kan absolut relatera till känslan av att inte vilja sitta fast i samma rutin dag in och dag ut. Kanske är det därför jag, precis som många andra, börjar se charmen i det och låter mig bli lite smått influerad av denna våg.

TEXT: STINA GUSTAFSSON

LIVETS

Året är 2009 och jag sitter på golvet alldeles för nära Tv:n, jag kan inte låta bli. Mamma har satt på Pippi Långstrump på DVD-skiva. Det är ett avsnitt där Pippi, Tommy och Annika är i godisaffären och köper flera kilo godis. “Jag ska ha sextio stycken klubbor, sjuttiotvå paket kola och hundratre chokladcigaretter!” säger Pippi med ett stort leende till butiksbiträdet. Tänk att köpa en sån godispåse tänker jag, självklart iklädd min Pippi-peruk med mitt herr Nilsson gosedjur sittandes i knät.

Pippi var med råge den häftigaste jag visste om. Jag drömde om att bli precis som henne. Hon var helt otroligt stark, hon kunde till och med lyfta upp sin häst Lilla Gubben med en hand. I Pippis värld fanns inga regler. Hon hade sin egen häst, en apa och bodde i världens största villa i ljusgult trä.

Hon var busig och gjorde precis det hon ville, vare sig det var att gå på tivoli eller att äta pannkakor till middag varje kväll.

Men framför allt, det som inspirerade mig mest - hon växte aldrig upp. Pippi åt “krumelurpiller” som gjorde att hon var barn för evigt. Det var min största dröm som åttaåring - att förbli liten, lekfull och inte behöva ta vuxenansvar.

FÖREBILDER Men jag ville inte bara bli som Pippi, jag ville även leva som henne och se ut som henne. Jag drömde om hennes flätade röda hår och fräkniga kinder. Mycket av mitt liv som åttaåring kretsade runt Pippi och jag tjatade lite för ofta på mamma om att få åka ännu en gång till Astrid Lindgrens värld.

Pappa är en sån person i mitt liv. Han kan varken sjunga eller lyfta en häst. Men han har ett enormt stort hjärta. Den lärdom som jag bär med mig från min pappa varje dag är att alltid vara snäll. Snällhet är något som kan tyckas vara en självklarhet, en egenskap vi hör så ofta att den nästan tappar betydelse. Men för min pappa är det den viktigaste.

Året är 2016, en oktoberkväll. Jag står mitt i publikhavet i Globen och väntar ivrigt. Jag är självklart ute i god tid för att få en plats långt fram mellan tusentals människor som har JB skrivet med tuschpenna i pannan. Ut på scen kommer han; Justin Bieber. Publiken skriker och hela arenan lyser upp.

Det är något fascinerande med att en person lyckas samla så många människor på en och samma plats. Tänk att alla är här för att se honom. Håret på mina armar reser sig när alla i publiken sjunger med till “Purpose”.

‘Laget före jaget’ säger han alltid.

🎶You've given me the best gift

That I've ever known You give me purpose everyday You give me purpose in every way

🎶

Han är en annan typ av förebild än den jag hade som liten.

Bieber för mig var inte någon jag ville bli som, eller efterlikna.

Men han inspirerade mig med musiken.

Idag finns det många i min närhet som jag ser upp till. Inte nödvändigtvis för att de har det liv jag vill ha eller miljontals lyssnare på Spotify varje månad. Det som inspirerar mig är banbrytare, de som vågar lyfta andra, som tar sig tiden att lyssna och som står upp för sig själva.

När jag eller mina syskon tog den sista clementinen i fruktskålen så skyndade han iväg för att köpa tio till, för att ingen skulle bli utan. När jag som liten vägrade att ta på mig vantar trots att termometern visade minus var det hans händer som fick frysa för att han gav mig sina. Och när han, trots hans bristande tonsäkerhet, tålmodigt övade sång med mig varje dag för att min dröm var att komma in på körskola.

När jag kom på att jag ville flytta till Paris och han gav mig en bok om allt jag behövde veta om staden. Eller när jag bestämde mig för att åka och backpacka i Centralamerika, så var det han som stod där med en nyinköpt backpacking ryggsäck.

Vad än min nästa dröm blir, stort som smått, så vet jag att pappa kommer att vara där och heja på mig hela vägen dit.

Jag hoppas att jag en dag kan vara hälften så osjälvisk som han är.

Förebilder för mig idag handlar inte bara om att beundra någon på avstånd, eller att vilja bli någon annan, utan också att inspireras av andra till att bli den bästa versionen av mig själv.

TEXT: ANNA ORRENIUS

HON

VÅGAR S Ä G A

RÄTT SAKER

L L I T FEL P U B L I K FÖRFATTAREN OCH KRÖNIKÖREN LENA ANDERSSON ÄR NÅGOT MYCKET SÄLLSYNT: EN SJÄLVSTÄNDIG DEBATTÖR.

Precis som det ofta sägs är det svenska samtalsklimatet präglat av likriktning. En fråga i taget, en åsikt åt gången. När svensken väl byter fot däremot, då går det fort. Lika kvickt som sömlöst har han plötsligt ändrat uppfattning. Det spelar mindre roll om det rör sig om stora eller små samhällsfrågor, för svensken gör ideligen på samma sätt.

Det har rentav blivit en nationalsport – att ena stunden spela Dr. Jekyll, för att nästa gång vara Mr. Hyde.

Men ingen regel utan undantag. Skribenten Lena Andersson är den friska höstvinden i det konsensussjuka medielandskapet. 70-talisten från Stockholmsförorten Tensta är tidigare Augustprisbelönad för kärleksromanen “Egenmäktigt förfarande” och har givit svar på livets allra största frågor i P1-programmet “Allvarligt talat”. Därtill har hennes krönikor i Svenska Dagbladet retat gallfeber på många av landets förståsigpåare.

Lena Andersson är ofta känsloväckande, men inte för känsloväckandets skull. Det tjänar inget högre syfte att vara provokativ, påpekar hon ofta. Däremot bemödar hon sig om att vara konsekvensneutral; säga det som måste sägas, utan att ta hänsyn till de efterverkningar som hennes ställningstaganden vållar. Andersson vinnlägger sig även om att bemöta sina meningsmotståndare med substantiell kritik, i stället för att hänfalla åt publikfriande (och ofta innehållslösa) one liners. Det gör henne stridbar som debattör.

Att vara en bekväm röst i det likriktade Sverige hade varit behagligare för henne, men att sälla sig till den stora massan har aldrig legat i Anderssons intresse. Hon tycks snarare ha tagit Robert F. Kennedy på orden när denne talade om vikten av att våga “säga rätt sak till fel publik”.

TEXT: MAX COLLIANDER

FÖREBILDER UNDER

LIVETS RESA

Som studenter lever vi i en värld fylld av deadlines, tentaplugg och stora drömmar om framtiden. Vi strävar konstant efter nästa mål – ett bättre tentaresultat, ett drömjobb, eller kanske att bara klara oss igenom nästa veckas utmaningar. Det är lätt att förlora sig i den där eviga jakten efter prestationer. Men mitt i allt detta finns också ett behov av att lyfta blicken och hitta inspiration från andra människor – förebilder som redan gått den vägen vi själva försöker navigera. De visar oss att det inte bara handlar om att nå målet, utan också om att uppskatta den resa som formar oss under vägens gång.

Men nu, när jag själv befinner mig på resan, inser jag att en förebild inte behöver vara någon som har alla svar, utan någon som visar mod att fortsätta trots att svaren inte alltid finns där. Det är den uthålligheten som fascinerar mig mest nu.

När jag fick i uppgift att skriva om förebilder började jag reflektera över hur de verkligen påverkar oss, både i det stora och det lilla.

Efter en stunds funderande insåg jag att en förebild kan vara någon som har övervunnit svårigheter, byggt något från grunden eller helt enkelt sprider positiv energi, även när livet tar oväntade vändningar.

Vi fascineras av deras förmåga att möta livets utmaningar med både tålamod och beslutsamhet, och det inspirerar oss att göra detsamma.

Det är precis som när vi sätter upp stora mål för oss själva – examen, drömjobbet eller kanske något så enkelt som att förbättra en viss färdighet. Förebilder påminner oss om att det inte alltid är slutresultatet som spelar störst roll, utan allt vi lär oss på vägen dit. Det är de där små ögonblicken, när vi utan att tänka på det övervinner våra tvivel och växer, som faktiskt formar oss mest.

En av mina största förebilder är tennisspelaren Grigor Dimitrov.

Som tennisentusiast har jag följt hans karriär under en längre tid, och det är inte bara hans imponerande skicklighet på planen som inspirerar mig, utan också hur han har överkommit sina motgångar.

Dimitrov hade erövrat världen med sin tennis och vunnit över några av de bästa spelarna som Rafael Nadal och Novak Djokovic. Men runt åren 2018/19 drabbades han av mental ohälsa; ångest och panikattacker på grund av pressen från sporten. Trots dessa utmaningar har han kämpat sig tillbaka och återtagit rollen som en av de bästa inom sporten. Hans styrka och beslutsamhet att övervinna sådana hinder är en påminnelse om att även när vi möter våra största utmaningar, finns det en väg tillbaka.

Förebilder påminner oss om att livet är fullt av lärdomar. De visar att framgång inte alltid ser ut som vi först tänkt oss och att vi behöver ge oss själva tid att växa, göra misstag och hitta vår egen väg. Ofta finns de närmare än vi tror – det kan vara en vän som alltid ser det positiva, en familjemedlem som ställer upp i alla lägen, eller någon vi mött kort men som gjort ett djupt intryck. I slutändan, precis som med livets små segrar, handlar det om att stanna upp och låta oss inspireras av de som gått före oss. De visar oss att styrka inte alltid handlar om stora gester eller prestationer, utan om att hålla ut när det är som tuffast och att hela tiden vilja förbättra sig själv och sin omgivning. De påminner oss om att livet inte bara är en lista av mål att checka av, utan en resa där vi ständigt lär oss och utvecklas.

När jag var yngre såg jag upp till personer som verkade ha full kontroll över sina liv, som var framgångsrika och självsäkra. Jag trodde att nyckeln låg i att ha allt klart – en exakt plan, en färdig väg.

TEXT: LUCAS NYMAN

Vilken förebild är du? Är du mer av en Malala som alltid står upp för dina principer, en Beyoncé som tar varje chans att glänsa eller kanske en Elon Musk som alltid har nästa stora projekt på gång? Svara på några frågor och se vilken förebild du är!

DET ÄR FREDAG KVÄLL OCH INGET PLUGG STÅR PÅ SCHEMAT. VAD GÖR DU? a) Jag bjuder över vännerna till en myskväll hemma.

DET ÄR MÅNDAG MORGON OCH DU HAR EN FÖRELÄSNING KL. 08:00. VAD GÖR DU?

b) Fest, såklart!

a) Jag sitter redan längst fram med kaffekoppen i handen och redo att ställa frågor.

c) Jag går till gymmet, måste passa på när man är ledig!

b) Jag snoozar och tänker att jag tar igen föreläsningen online senare.

d) Jag passar på att arbeta med ett av alla projekt och engagemang jag har vid sidan av plugget.

c) Jag är uppe tidigt och passar på att träna innan föreläsningen. d) Jag kanske missar föreläsningen men äter en mysig frukost med kompisarna istället.

DU HAR PRECIS BLIVIT TILLDELAD ETT GRUPPARBETE. VAD ÄR DIN ROLL? a) Jag peppar gruppen och ser till att vi har kul under arbetets gång. b) Jag inspirerar gruppen med kreativa idéer och tar gärna på mig den visuella delen. c) Jag är den som håller koll på att vi följer schemat och deadlines. d) Jag tar genast ledarpositionen och ser till att alla har en uppgift.

Hur förbereder du dig inför en tenta?

Du har tenta om en vecka och har knappt börjat plugga, varför?

a) Jag ser till att förstå allt till 100% - inga halvhjärtade försök här!

a) Spenderar liiite för mycket tid med kompisar istället för att plugga.

b) Jag gör flashcards och skapar mindmaps – kreativitet hjälper mig att komma ihåg saker.

b) Blir så engagerad i ett kreativt sidoprojekt att jag glömmer plugget.

c) Jag sätter upp ett detaljerat schema veckor i förväg och följer det slaviskt.

c) Fastnar i att planera allt, jag måste ha en perfekt pluggplan innan jag börjar.

d) Jag läser lite grann dagen innan och hoppas på det bästa.

d) Överplanerar min tid och tar på mig alldeles för många projekt samtidigt.

resultat.

Flest A: Malala Du är driven av dina principer och vill alltid göra rätt. Som Malala kämpar du för rättvisa och står upp för det du tror på, även i små vardagssituationer.

Du inspirerar andra med ditt mod och din vilja att förbättra världen trots att du bara är student.

Flest B: Beyoncé Du är kreativ och självsäker, både i skolan och socialt. Precis som Beyoncé älskar du att uttrycka din kreativitet och få andra att känna sig inspirerade.

Oavsett om det är ett grupparbete eller en fest så hittar du alltid ett sätt att sticka ut från mängden.

Flest C: Serena Williams Du är extremt disciplinerad och fokuserad. Likt Serena Williams ger du inte upp oavsett hur tufft det blir i plugget. Du är målmedveten och jobbar hårt för att nå dina mål, vilket gör dig till en riktig förebild bland dina vänner.

Flest D: Elon Musk Du är ständigt på jakt efter nästa stora projekt och älskar att ha flera saker på gång samtidigt. Dina vänner beundrar dig för din förmåga att balansera allt som pågår i ditt liv. Precis som Elon Musk tänker du stort och älskar att ta dig an utmaningar!

TEXT: INES EDHOLM

EN I

MPERFEKT FÖR

E

BIL

D

När man tänker på ordet "förebild" är det kanske en familjemedlem, en nära vän eller en kändis som först dyker upp i tankarna. Men kan en hacker, som stulit miljonbelopp och varit efterlyst för dubbelmord, verkligen räknas till denna grupp? Det är sällsynt, men det händer.

Wasp,

"the girl with the dragon tattoo" Sally... ja, kärt barn har många namn, som man brukar säga. Ni känner säkert till den piercade, kedjerökande, tatuerade tjejen som hatar män som hatar kvinnor. Jag pratar förstås om Stieg Larssons fiktiva karaktär Lisbeth Salander i Millennium-serien. Vissa har kanske beundrat henne eller stört sig på henne eller förmodligen gjort både och under berättelsens gång.

Eller så har man lyckats missa hela fenomenet, med Stieg Larssons succé-böcker, David Lagercrantz fortsättningar, samt både svenska och engelska filmer baserade på böckerna. Om så är fallet har du väldigt bra läsning framför dig, och då syftar jag inte på resterande av min text.

Initialt tänkte jag på Lisbeth som någon som verkligen inte bryr sig om något, en person med “no fucks to give”. Det är sant i bemärkelsen att hon inte lägger stor vikt vid vad andra tycker om henne, vilket i sig är beundransvärt. Men något ännu mer imponerande är hennes lojalitet mot de få personer hon bryr sig om.

Lisbeth är redo att riskera allt, fängelsestraff eller till och med döden, för att skipa rättvisa för de som blivit utsatta för övergrepp och orättvisor. Även om Lisbeths handlingar ofta har ett rättfärdigat mål, som att försvara utsatta och säkerställa rättvisa, är hennes metoder långt ifrån oproblematiska. Genom att ta lagen i egna händer och agera på sin hämndlystnad riskerar hon att bli lika hänsynslös som förövarna hon kämpar mot.

Dubbelheten gör henne till en karaktär som både fascinerar och väcker frågor om rätt och fel. Gränsen mellan att upprätthålla rättvisa och att drivas av hämndbegär är emellanåt utsuddad. Det finns tillfällen då det snarare övergår i ren personlig vendetta. Hon tillhör alltså inte de laglydiga - men hon tillhör de goda.

Lisbeth utmanar min bild av förebilder eftersom hon bryter normen att en förebild ska vara felfri och moraliskt oklanderlig. Kanske gillar man Lisbeth för att hon känns mer relaterbar med inre konflikter och motstridiga känslor, jämfört med många av de typiska kändisförebilderna med polerade fasader som vi annars ser. Detta trots att man själv aldrig befunnit sig i hennes typ av extrema situationer (tack och lov). Hon är långt ifrån perfekt men besitter flera beundransvärda egenskaper som lojalitet och mod. Lisbeths känsla och kamp för rättvisa, trots sina brister och mörka stunder, visar att det kan räcka för att klassas som en förebild.

Vårt värde borde baseras mindre på i vilken grad vi är felfria och gör allt rätt. Snarare på vad vi visar att vi står för. I slutändan är det kanske just den komplexiteten som gör Lisbeth till en förebild värd att se upp till – en som speglar oss själva, med allt vad det innebär.

TEXT: EBBA DRANGEL

LOJALITET Jag rostar två mackor och kokar en stor kopp vaniljte, sedan sätter jag mig framför familjens stationära dator för att utföra min dagliga efter-skolan-rutin. Jag är tio år gammal och dödskär i Justin Bieber. Varje dag kollar jag på musikvideon till Baby minst fem gånger och lusläser olika bloggar tillägnade honom, för att försäkra mig om att jag inte missar några viktiga nyheter eller bilder från hans liv. Ibland tittar jag på klipp från hans konsertsegment One Less Lonely Girl, där han bjuder upp söta tjejer på scen och sjunger för dem. Detta är självfallet min absolut största dröm. Då och då smyger jag i hemlighet in på min storebrors rum när han inte är hemma och tittar på musikvideon till What makes you beautiful med One Direction. Detta är som ni säkert förstår mycket hemligt, så jag lär mig att radera sökhistoriken för att dölja alla spår av detta svek mot Justin.

En dag sitter jag hopklämd mellan mina storebröder i baksätet på vår bil. Vi ska åka långt, i flera timmar. Justin ska släppa en ny låt och jag har full koll på exakt vilket klockslag den kommer ut. Jag tittar frenetiskt på klockan men när tiden är inne inser jag förfärat att jag inte har någon telefon att lyssna på låten från. I nästa stund kommer jag på att min storebror ju har en smartphone jag kan låna, men lyckan blir kortvarig — han vägrar låta mig slösa hans surf på "någon äcklig JB-låt." Världen rasar framför mig, jag får inte missa detta! Efter att ett antal svordomar har växlats syskon emellan ser jag ut genom bilfönstret med tårar rinnande nerför kinderna. Hur kan han inte förstå att jag måste höra låten? Nu!

LARVIGA FLICKIDOLER En annan dag står jag och diskuterar livligt med andra tjejer på fritids om vem som är bäst, One Direction eller Justin Bieber?

Plötsligt bryter min fritidslärare in i diskussionen. Han ber oss sluta lägga så mycket tid och energi på larviga flickidoler som vi ändå kommer glömma bort om något år. Jag blir rasande. Hur kan han ens säga så? Jag lovar mig själv, där och då, att aldrig, aldrig sluta älska Justin Bieber. Han är ju min förebild och stora idol, och förebilder är inget man bara byter ut när man tröttnar. Självklart kommer jag att vara lojal.

Jag tror verkligen inte att jag är ensam om att ha upplevt denna smått galna hängivenhet och besatthet av någon under barndomen eller tonårstiden; de flesta av oss har nog varit där på ett eller annat sätt. Men jag undrar om nutidens snabba informationsflöde och cancelkultur kommer att påverka den yngre generationens sätt att knyta an till idoler eller förebilder i framtiden. Det skulle kännas lite trist att gå miste om ”fangirl-kulturen”, då jag tror att de flesta av oss som varit en del av hysterin ser tillbaka på denna tid i våra liv med värme och nostalgi.

Jag inser vid närmare eftertanke att denna berättelse nog handlar mer om min barndomsidol än en verklig förebild. Men vet ni vad?

Jag väljer att inte lägga någon större vikt vid det; i den åldern var ju allt det där egentligen samma sak, eller hur?

TEXT: THILDE GLIMT

kr

på föreb lika låga Ibland önskar jag att min standard för vem som skulle kunna vara min förebild hade varit lika låga som förr. Antalet idoler och kändisar som jag ansåg vara beundransvärda i min tonår var nämligen större än vad jag kan räkna på fingrarna. Jag har många gånger funderat på vad som gjort denna myriad av människor till förebilder som jag skulle tagit kulor för.

Tanken på att jag fram tills att jag var sexton hade hela mitt rum (alltså hela) tapetserat i diverse posters på casten från Harry Potter, varvat med One Direction urklipp och LP-skivor signerade Taylor Swift, kan idag få mig att vilja sjunka genom jorden. Samtidigt blir jag nästan lite rörd över att jag krävde så lite av de jag ansåg vara mina förebilder. För jag krävde absolut ingenting. Jag tror inte att jag reflekterade en sekund över vad någon av dessa personer representerade utan bara på hur de fick mig att känna. Man kan väl ursäkta detta med min ålder eller det faktum att alla dessa idoler var relativt oskyldiga. Jag menar, hur arg kan man egentligen vara på killarna i One Direction? Ja, de är irriterande och kanske inte bäst på att sjunga såhär i efterhand, men kontroversiella är de ju inte.

av rav ilder är nu som då Jag kommer snarare att säga att anledningen till att jag var så okritisk mot mina förebilder, och kände att mitt blod kokade så fort någon antydde en endaste negativ sak om dem, var för att jag var lite före min tid. Som den journaliststudent jag ändå är, måste jag komma med analysen att åsikt och fakta mer och mer har förvandlats till ett och samma fenomen. Så som jag ser det är det numera en ovanlighet att vara kritisk mot en förebild; håller man med om en kändis åsikt eller livsåskådning så är min bild att man oftare ifrågasätter varför resten av omvärlden inte gör det. Det är lättare att tvivla på omvärlden än att tvivla på sin egen förebild. Är det här en flummig analys? Ja, kanske. Men det kan ha varit så att lilla Mathilda, som avgudade Harry Potter skådisar och tyckte att Taylor Swift var en feministisk pionjär, bara var en föregångare.

Kraven på våra förebilder är lika låga nu som då men så länge man är medveten om kravlösheten och har lika harmlösa idoler som en sextonårig tjej, är väl ingen större skada skedd.

TEXT: MATHILDA STÅHL

Beyoncé – den ultimata förebilden.

TEXT: TOVE HERNQUIST

olika

förebilder olika

tillfällen

för

Vad menas egentligen med en förebild? Med åren har min uppfattning om förebilder förändrats. När jag var yngre var min bild av förebilder orealistisk och överdrivet optimistisk. En förebild skulle vara en perfekt person som på något magiskt sätt lyckas i livet inom alla möjliga områden. En förebild skulle vara någon som var duktig i skolan men samtidigt hade ett spännande socialt liv. Någon som var rolig och kunde bjuda på sig själv, men samtidigt uppfattades som ordentlig och respektabel. Någon som kunde vara både spontan och duktig på att planera. Någon som kunde ha de roligaste fredagskvällarna men alltid fick tillräckligt med sömn. Listan kan fortsätta men problemet är att den här förebilden helt enkelt inte existerar på riktigt.

Så om den här perfekta förebilden inte riktigt existerar, vem ska man egentligen se upp till? Vem ska man sträva efter att efterlikna om sanningen är att alla vi stöter på, men även de vi ser upp till, har brister? Mitt svar på den här frågan är att vi bör ha olika förebilder för olika områden. Kanske någon är en förebild när det kommer till skola eller jobb, en annan person kanske är en förebild när det kommer till att vara en bra vän, och någon är en bra förebild när det kommer till att leva hälsosamt.

Att ha fler förebilder kan nog ha fördelar. För det första skulle jag vilja påstå att det gör det mycket lättare att hitta förebilder då vi inte behöver hitta personer som fyller en lång lista med krav på vad en förebild bör vara, utan kanske bara något specifikt krav.

För det andra tror jag också att det gör det lättare för oss att uppskatta de personer vi har omkring oss.

Personligen har jag en tendens att ställa ganska höga krav på personer jag har omkring mig, och genom att ställa rätt “krav” på rätt personer har det blivit mycket lättare för mig att ställa rimliga förväntningar på nära och kära.

Jag tror även att det här synsättet kan ge oss ett nytt perspektiv på de relationer vi har i våra liv. Är de personer vi umgås mest med personer som vi kan se som förebilder inom de områden som är viktiga för oss? Eller är de kanske förebilder inom ett område som vi skulle kunna lägga mer fokus på?

Detta perspektiv var något jag blev påmind om nyligen när jag ville diskutera mitt nyfunna bokintresse med en kompis. Jag berättade ivrigt om den senaste boken jag läst, It Ends with Us, och varför jag var något besviken när jag läst klart. Jag gick även in på detalj om hur boken förhåller sig till den nya omtalade filmen som baserar sig på boken.

Jag insåg dock ganska snabbt att konversationen blev ensidig och märkte hur jag kände mig besviken på personen i fråga. Jag ville ha någon att diskutera boken med, någon som kunde ge mig perspektiv på de böcker jag läst och kanske boktips. Någon som helt enkelt tyckte om att läsa och kunde hjälpa mig vidareutveckla mitt intresse.

Men sanningen är att jag samtidigt var fullt medveten om att den här personen inte tycker om att läsa särskilt mycket. Det här var helt enkelt inte rätt person att ha som förebild inom litteratur.

Någon vecka senare när jag däremot hade funderingar kring träning nådde jag ut till samma person men fick annan respons. Vi pratade i timmar om olika träningsformer, hur man på bästa sätt bör lägga upp träningen och så vidare. Jag hade kommit till helt rätt person, någon som hade både kunskap och intresse inom området.

Jag hade hittat min förebild inom träning.

Jag tror att tillsammans utgör olika personer pusselbitar som kan bilda den där perfekta orealistiska förebilden som jag släppt taget om.

Om vi kan välja att fokusera på de styrkor våra närstående har och se dem som förebilder inom dessa områden får vi både en chans att lära oss mer av varandra och utvecklas, samtidigt som vi ställer rimliga krav på både andra och oss själva att leva upp till.

TEXT: JULIA RAMM-SCHMIDT

NOVEMBER 2

1

3 8

7

4

5

6

9

10

11

15

16 17

12

M I D T E R M K I C K O F F # 1

13 14 K O N T A K T D A G A R N A

19

2 0 2 4

18 H Ö S T S T Ä M M A

20

21

22

23

24

H Ö S T S T Ä M M A

25 26 27 28 29 30 31 T E N T A P L U G G M E D G T

M I D T E R M K I C K O F F # 2

C O P E N H A G E N

B U S I N E S S

T R I P

Vi hoppas att du har uppskattat detta nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Majken & Olivia