REVERSEN MARS 24

MARS 2024

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

4. Redaktionens favoritsagor 6. Redaktörskrönikan 7. Chefredaktören har ordet 8. Ordförande har ordet 9. Striden vid Carolina Rediviva 10. Askungen besöker Palermo 12. Kvinnor, rage & innebandy 14. Sagolik nostalgi 16. Sagan om Saga 18. Sjukhuset - början och slutet på sagan 20. Spåren av Pelle Svanslös 22. En bal på slottet 24. Den lilla segern 26. Quiz: Vilken disneyprinsessa är du?

28. Greetings from Norway 30. Från Homeros till Kräm - musik som populism 32. Fössta tossdagen i mass 34. Offline 36. En sagolik plats 37. Sagokorsordet 38. Föreningskalendern

Wilma Svanberg Eriksson Chefredaktör Sagan om Karl-Bertil Jonsson

Majken Bergström Redaktör Mio, min Mio

Pontus Jönsson Grafiker De vilda svanarna

Ellen Giertz Skribent Den fula ankungen

Emilia Ohlsson Skribent Allrakäraste syster

Sandra Silfverswärd Skribent Bröderna Lejonhjärta

Emma Ståhl Skribent Pomperipossa

Anna Orrenius Skribent Pippi Långstrump

Edgar Taube Skribent Elddonet

Kristian Wulfert Skribent Sagan om den tjocka feta pannkakan

Mathilda Ståhl Skribent Pomperipossa

Julian Seddon Skribent Sagan om ringen

Elina Bakar Skribent Prinsessan på ärten

Ines Edholm Skribent Den fula ankungen

Rut Bruse Skribent Bockarna Bruse

Elias Nyqvist Skribent Kejsarens nya kläder

Fredrik, Oskar & Jamal UE poddar Mumin

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Det var en gång en flicka som en dag bestämde sig för att pröva någonting nytt. Flickan packade sina väskor och begav sig ut på en resa. Hon hoppade in i ett rymdskepp (en bil), med nästintill allt hon ägde noga placerat i bakluckan för att få plats. Flickan reste genom tid och rum (femtio minuter) och såg plötsligt nya vyer.

Hon hade anlänt till ett nytt universum.

I mitten av detta universum fanns den högsta byggnad som någonsin byggts. Den var miljontals (589) år gammal och när dess klockor ringde stannade hela universum gladeligen upp för att lyssna till dess ljuva toner (även när den ringde mitt i natten, för sagoväsen blir inte arga när de plötsligt väcks av kyrkklockor).

I detta universum sken solen starkare och trädens blad glänste i den grönaste färgen som flickan någonsin skådat. Här fanns gräsmattor som sträckte sig till horisonten. Här fanns en å med heligt (förorenat) vatten där vattenfolket kunde simma fritt. Här fanns allt som någon kunde önska. Flickan svävade fram över gatorna och fick på vägen med sig nya vänner. Tillsammans upptäckte de nya platser och förundrades över det universum de nu kunde kalla sitt hem.

Flickan skyndade sig snabbt genom byggnaden, mot sina vänner, för att i ett desperat försök be dem om hjälp. Det fanns ingen hjälp att få. Det visade sig snart att samma sak hade hänt med alla sagoväsen i byggnaden och de skulle nu behöva kämpa mot demoner (kurslitteratur) för att vinna tillbaka kunskapen.

Kommande dagar tillbringade flickan och hennes vänner all sin tid i byggnaden. Förbi dem passerade andra sagoväsen, men de var förändrade. De var inte längre trevliga eller glada. De befann sig likt flickan och hennes vänner i skräck för det värsta krig galaxen någonsin tagit sig an; kriget mot tentamen.

Så kom dagen till slut. Den verkliga striden stundande. Flickan och hennes vänner utbytte en sista, sorgsen, blick innan de gav sig ut i striden (började skriva tentan).

Den kvällen möttes de alla på dansgolvet igen. Lyckan och skratten var bortblåsta, men ölens smak densamma. Om inte ännu bättre.

De hade inte vunnit, men de levde ännu. De hade överlevt tentaperioden och tagit sig ut på andra sidan.

Följande kvällar besökte flickan och hennes vänner dansgolv där ölen smakade bättre än någonsin förr (för att den var billigare än någonsin förr). De dansade tillsammans och skrattade högt. När de sedan frivilligt (under tvång) valde att avsluta kvällen fanns andra trevliga sagoväsen (vakter) där för att hjälpa dem ut. Flickan tittade upp i himlen och såg på de tindrande stjärnorna och galaxens snabba rotation (hon var full).

På dagarna besökte flickan och hennes nyfunna vänner ståtliga byggnader fyllda av kunskap. Så fort de klev in genom dörren flög en strimma av kunskap in i deras hjärnor och gjorde dem till ännu klokare sagoväsen. I stora hallar, prydda med kristallkronor (gula lampor som lyste alldeles för starkt) och guld (tegelstenar) frodades flickan i nya kunskaper. Till lunch åt hon med sina vänner den godaste måltid hon någonsin smakat (från en matlåda i plast med trasigt lock).

Livet i detta universum var i några ljusår (veckor) en riktig saga, fylld av glädje och nyfikenhet.

Men så en dag när flickan öppnade dörren till en ståtlig byggnad kom inte längre någon strimma av kunskap flygande mot henne.

Istället svävade hundratals strimmor ut ur och bort från henne.

Hjärnan dränerades sakta men säkert på all kunskap som den en gång innehållit. Den var nu tom.

MAJKEN BERGSTRÖM Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET På fönstret stänker regnet samtidigt som bussen kör av E6an och passerar Fjelievägens flera rondeller. Jag har upplevt den här sträckan hundratals gånger förr; från passagerarsätet som barn, från förarsätet som övningskörare, från förarsätet som körkortsinnehavare. När vi passerar Lunds stadsgräns studerar nyfikna Sollentunaögon den pittorerska staden genom bussfönstret. Jag går längst fram i bussen och hugger tag i mikrofonen för att agera sightseeingguide på överdriven skånska, samtidigt som jag parallellt instruerar bussföraren den lämpligaste vägen att köra i Sveriges minst trafikvänliga stad. Jag vet precis vilka enkelriktade gränder att akta sig för och vilken viadukt som många andra bussar tidigare har fastnat under. Väl framme uttrycker flera Uppsalaekonomer att de är imponerade över min lokaliseringsförmåga i staden. Tja, jag bodde ju bara här i 20 år.

Det är världens märkligaste känsla att bo på ett hostel i sin egen hemstad när ens föräldrahem befinner sig en ynka kilometer bort.

Precis lika konstigt är det att kliva in på Ica Tuna – Lunds Ica Lutis, där jag jobbade ett år efter studenten och två somrar mellan terminerna. Det är timmarna bakom dessa kassor som har finansierat resorna där jag har hittat såväl som resorna där jag har förlorat mig själv. Jag minns längtan som fylldes i mitt 19-åriga jag att också börja plugga på universitetet, trots en ofantlig skoltrötthet under gymnasiets slutspurt, när jag sena fredagskvällar tog betalt av fnittriga studenter i kräftkostym som lassade upp plastglas, läskflaskor och is på kassabandet. Denna gång var jag själv studenten som klev in på min gamla arbetsplats för att köpa aluminiumfolie att rulla in mig i. Är mitt lags klädkod “futurist” under kvällens tävlingar förkastar jag mig naturligtvis att följa den.

När Uppsalaekonomernas Lundahelg avslutas på söndag förmiddag efter utcheckning stannar jag kvar några extra dagar.

Det är en dimmig och dyster dag, men jag beger mig ändå ut på en promenad för att ringa ett lika dystert samtal till en av mina bästa vänner från Lund. Hon berättar om sitt femåriga förhållande som precis har tagit slut och redogör sårbart för hur allt avslutades. Jag lyssnar med smärta på min väns ord samtidigt som jag promenerar i ett lerigt stadsparken och får syn på parkbänken där jag själv blev dumpad av min första pojkvän som 19-åring. Då hade min vän redan hunnit bli tillsammans med han som nu blivit hennes expojkvän, och hon var istället den som tröstade mig. Det känns så längesen att ögonblicket nästan framstår som fiktion. Och samtidigt kan jag fortfarande känna tårarna bränna bakom ögonlocken som jag tvingade mig själv att hålla inne i ett försök att upprätthålla någon form av värdighet.

Under samtalets gång fortsätter jag att gå på gatorna där jag har upplevt några av mitt livs bästa och sämsta dagar. Jag går förbi gymnasieskolan Spyken där jag först lärde känna min vän på andra sidan telefonen. Jag passerar alla platser och återupplever alla stunder som har varit en del av mig, som fortfarande är en del av mig.

När jag har pratat klart med min vän sätter jag på Alex & Sigges podcast för att bryta av det omskakande samtalet. I avsnittet har Sigge ett segment om en rörelse vid namn LostWave; ursprungligen en Reddittråd som uppmärksammar låtar med okända källor i ett försök att härleda dess ursprung. Sigge fann forumet efter att han själv exponerades för den första hiphoplåten som han någonsin hört som sjuåring. På bara några sekunder hade låten, trots att han inte längre visste varken låtnamn eller artist, lyckats föra honom tillbaka till en Stockholmssommar från barndomen fylld av bergsprängare, breakdance och den amerikanska hiphopkulturens inträde i Sverige.

Det Sigge slogs av när han läste Reddittråden var att rörelsen inte bara handlar om att återfinna förlorade låtar, det handlar om att återfinna en förlorad tid. För även om tiden är förlorad, kan den återupplevas som en saga från sitt eget liv. Känslorna aktiveras och det förflutna blir lika närvarande som förr på ett ögonblick med hjälp av en melodi, en bänk eller en rondell. Därmed är sagan evig.

WILMA SVANBERG ERIKSSON Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, I en park, inte alls långt borta, ligger ett rosa slott. Eller nja, det kanske är mer av en borg. Där inträffar de allra mest makalösa och spännande ting. Tappra studenter har vallfärdat till denna enastående plats i närmare två decennier för att ta del av vänskaper, festligheter och lärdomar. Ja, det är verkligen något sagolikt över Borgen. Inte minst när solen återigen snart kysser den något slitna fasaden. Äntligen är det dags för årets tredje upplaga av Reversen med temat “sagor”!

Mars månad har gått i jämställdhetens tecken.

Näringslivsutskottet, under ledning av Ebba Björklund och Fanny Långström, har med sin projektgrupp anordnat Equal March för att uppmärksamma internationella kvinnodagen.

Studenter har fått träffa en rad olika företag för att lära sig mer om hur de arbetar med frågor som rör jämställdhet och hur branschledare tacklar det utbredda problemet med ojämlikhet inom näringslivet. Projektet avslutades med en storslagen gasque i sann UE-anda på Värmlands nation. Jag vill passa på att rikta ett extra stort tack till projektgruppen, företagsgruppen samt våra samarbetspartners EY, Deloitte och Grant Thornton för att projektet återigen blev en succé!

Idag insåg jag att jag har exakt 100 dagar kvar som ordförande. Trots att jag snart måste börja fundera på vad som ska hända härnäst för min del blir jag varm i själen när jag tänker på det vi Uppsalaekonomer har att se fram emot de kommande månaderna. Unifejden, vårfesten och SEB Investment Challenge-gasquen är bara ett axplock av vad medlemmarna i den bästa av kårer kan förvänta sig under terminen. För att inte tala om Uppsalaekonomernas årliga Vårbal som även detta år äger rum på Uppsala slott den 18e maj. Se till att säkra din biljett på Borgen den 8e april. Det kommer bli alldeles… alldeles underbart!

Våren i Uppsala för verkligen något speciellt med sig. Nu är det inte långt kvar tills Ekoparken fylls av soldyrkare, jackorna blir tunnare och man möts av fågelkvitter på vägen hem från en nationskväll. Jag vet inte hur ni känner, men jag kan knappt bärga mig.

Snipp snapp snut – så var detta brev slut.

Ta hand om er, vi ses på Borgen!

Vårterminens skara av förtroendevalda har även hunnit med en resa söderut för att hälsa på våra småsyskon Lundaekonomerna för den årliga Ugglan-helgen. Vid det här laget har jag några Lund-vistelser på nacken och det är alltid en upplevelse att hälsa på våra “frenemies” i Skåne. Jag kan däremot konstatera att trots att Lund är en oerhört charmig stad så finns det något extra sagolikt just över Uppsala.

Och på tal om förtroendevalda- under mars öppnade ansökan för höstens gäng av FTV´s. Valberedningen, bestående av Kajsa Gullberg, Alexandra Borgcrantz och Iris Heike, sitter i skrivande stund och intervjuar taggade kandidater för fullt. Den 16e-17e april går Uppsalaekonomernas vårstämma av stapeln i hörsal 3 på Ekonomikum. Där bestämmer Uppsalaekonomernas medlemmar hur kårens framtid ska se ut. Missa inte chansen att göra din röst hörd!

VIKTOR LENNERBRANT Ordförande Uppsalaekonomerna

STRIDEN VID CAROLINA REDIVIVA Det var en gång en tentavecka i den anrika staden Uppsala. Studenterna som vanligtvis var så livliga och glädjefulla bar nu sina studier som tunga blyklumpar på axlarna. I deras ögon speglades en blandning av trötthet och ångest, en reflektion av de sömnlösa nätterna och de långa dagarna av orubblig koncentration. För många studenter var valet av studieplats inte bara en trivial fråga utan en avgörande faktor för deras framgång.

Bland de många valen av studieplatser som staden erbjöd, var Carolina Rediviva en pärla som lockade till sig studenter från både när och fjärran.

Carolina Rediviva stod som en mäktig borg av böcker och kunskap vid toppen av Carrobacken. Klockan var 8.25 och i den disiga morgondimman stod studenterna redo för striden som skulle komma: striden om de bästa studieplatserna. Klockan 8.30 slogs portarna upp och med ett startskott bröt kriget ut. En flodvåg av studenter kastade sig framåt med blickar fyllda av beslutsamhet och strävan efter seger. De kämpade med en vilja som endast tentaperioden kunde framkalla.

Vissa slet och drog i varandra som soldater i strid, medan andra smidigt manövrerade sig förbi sina motståndare likt listiga rävar i natten. Men trots att trängseln och tumultet fanns där, fanns också en känsla av gemenskap och samhörighet. De satt alla i samma båt och kämpande mot samma fiende: tentorna. När den första striden hade lagt sig och de segrande hade tagit plats vid de mest eftertraktade borden, återstod deras egen kamp. Kampen mot tiden, mot tvivel och mot allt som stod i vägen för deras akademiska framgång.

Så fortsatte striden vid Carolina Rediviva, dag efter dag, tills tentaperioden till slut var över och lugnet återvände till staden. Men trots att tiden hade skingrat stridsdammet och ersatt det med en känsla av stillhet och ro, väntade nästa tentaperiod runt hörnet och striden skulle återupptas. Kampen vid Carolina Rediviva kommer för alltid att leva vidare.

Text: Ines Edholm

Askungen besöker Palermo

Det var en gång en sen nationskväll i Uppsala. På Norrlands satt ett sällskap som umgicks i glada vänners lag. Kvällen hade varit mycket gemytlig och alkoholnivån befann sig på en stadig nivå. Det började bli dags för hemgång, fast ändå inte. Varför ska det roliga ta slut?

Gruppens geni höjde rösten och uttryckte med styrka ”Palermo”. Något hos Askungen tändes till. Palermo, detta mytomspunna ställe. Där hade hon aldrig dittills satt sin fot. Hon såg med förtjusning fram emot det första besöket.

Hennes vänner uppmuntrade till en nykter uppsyn innan de gick in. Hon koncentrerade sig, gick fram till vakten och visade upp legget. ”Askungen” sa han frågande. Askungen suckade, hon var allt för van vid den reaktionen. ”Ja, ha-ha jag heter så”, hon log ansträngt.

Vakten vinkade in henne med resten av sällskapet i antåg.

Väl inne möttes hon av ljudet från livliga samtal och skålande glas. Den mörka träinredningen gav en trivsam känsla, det kändes som hemma. Sällskapet kollade runt i lokalen, fullt överallt. De tog sikte mot trappan och började vandringen nedåt. Trappan var brant och kändes gammal, om det inte vore för den höga samtalsnivån skulle knarret från den hörts. Luften som mötte henne var tung och kvävande. Lukten av otvättade ingenjörsovvar och spilld öl var slående. Det fanns något äckligt men samtidigt charmigt med det, tyckte Askungen. Hon snubblade till, föll framåt och satte ner knät på nästa trappsteg. ”

Aj, hoppas det inte blir ett blåmärke”, hann hon tänka innan hon märkte att hennes ena sko glidit av. Hon vände sig mot trappans slut för att tittat vart den tagit vägen. Där stod en man med hennes förlorade sko i handen. Han log. ”Du tappade den här” sa han välmenande. Det var något bekant över hans uppsyn, som om de redan kände varandra, men Askungen misstog sig nog. Deras blickar möttes, en intensiv tystnad infann sig.

Hennes sällskap kom bakom ner för trappan och började skratta. ”Nej men har du tappat din sko IGEN”, utbrast en av vännerna. Den förtrollande tystnaden bröts. De började fnissa och Askungen fick tillbaka sin sko. ”Tappa den inte igen”, sa han och log.

Deras blickar etsade sig kvar vid varandra när han försvann uppför trappan. ”Vem var det där?” frågade en av vännerna med en insinuant underton. Askungen visste inte och viftade bort vännens antydan. Men resten av kvällen hade Askungen svårt att släppa mötet med mannen. Vem var han?

På bussen hem funderade hon över kvällen och mannen. Utan namn eller något annat hade hon mycket lite att gå på. Hade han dock inte haft på sig en grön ovve? Jo kanske, Askungen var osäker. Det fick bli morgondagens uppgift att ta reda på. Palermo hade levt upp till hennes förväntningar. Hon kände sig mycket nöjd med kvällen och tog upp sin telefon för att skriva en liten anteckning: ”Vad är en sen kväll på Palermo, om inte” …, hon kollade upp och försökte komma på det rätta adjektivet ”… om inte alldeles underbar”.

Text: Emilia Ohlsson

Foto: Elsa Nilsén

kvinnor rage & ndy

inneba

Det var en gång en kvinna som skulle göra en omelett. Hon smälte smör, knäckte ägg i en skål, vispade upp och hällde i dem i stekpannan. Väntade på att ena sidan skulle bli fast.

Väntade, och väntade. Lyfte på kanten så att omeletten gick sönder. Lyckades putta ihop den igen. Väntade lite till, testade igen, gick sönder igen. Vad hon än gjorde lyckades hon inte få till en rättvis omelett. Hon tappade det fullständigt, mosade ned stekspaden rakt igenom omelettens yta och började istället röra aggressivt runt. Vrålade samtidigt. Stängde av spisen och lämnade köket för att lugna ned sig. När hon kom tillbaka upptäckte hon att hon hade skapat äggröran. Uppfinningen tillskrevs givetvis ändå en man.

Mars är sällan bra. Grått, tråkigt och ingenting kul händer.

Mars är som veckans tisdag eller dagens timme mellan 16–17.

Men min mars var för en gångs skull riktigt bra. Den åttonde mars var det internationella kvinnodagen. Som kvinna känner jag ibland att mitt förhållande till kvinnodagen är komplicerat. Jag är en stark förespråkare för att man får säga ”grattis på kvinnodagen”; det är faktiskt något att fira. Att vara född kvinna alltså. Å andra sidan går det givetvis inte att bortse från anledningen till att dagen finns. Kvinnodagen är som äggröra, en fantastisk uppfinning man uppskattar tills man funderar lite och sedan reflekterar över att dagen är en produkt av fullkomligt och oundvikligt rage.

Jag firade kvinnodagen med det gäng tjejer från Reversenredaktionen som skulle gå på Equal March-gasquen på Värmlands Nation. Vi träffades hemma hos mig innan och åt rosa godis, rödbetschips och drack rosa bubbel.

Pratade om preventivmedel och cystor och mensvärk. De senaste månaderna har ordet ”technicolor” förekommit regelbundet i mina tankar. Jag vet inte hur det började, men jag reagerade på det någon gång i vintras. Sedan dess har jag funderat över det varje gång jag hört det, vilket varit oväntat många gånger. Technicolor är den teknik som användes i många äldre filmproduktioner för att framkalla färgfilm, och när jag googlade efter en förklaring läste jag meningen ”if you’re trying to recall an example, just think, color, color, color”. Exakt så tänker jag tillbaka på årets kvinnodag – jag ser den färggrann och lysande och alldeles, alldeles underbar.

Den dominerande färgen i mitt minne är, till skillnad från färgfilmerna från mitten av 1900-talet, givetvis rosa.

Den nionde mars gjorde jag raka motsatsen till att fira kvinnodagen; jag gick på en innebandymatch med Wilma på IFU Arena. Jag kan meddela att jag blev totalt såld – det var en helt fantastisk bakisaktivitet. Varken jag eller Wilma är direkt experter på ämnet “innebandy”, men vi kan såklart de grundläggande termerna; boll, tackla, timeout. Varmkorv och festis. I pausen åt jag två kokta korvar – absolut inte vegetariska, trots att jag inte ätit kött sedan jag gick i gymnasiet. ”Vegetarisk” är definitivt inte en grundläggande term inom sportvärlden, och jag tar givetvis seden dit jag kommer. Eller, vem är jag att slänga ur mig ett sådant påstående – mina sportkunskaper slutar trots allt vid ovan nämnda termer. När jag tänker tillbaka på den nionde mars dominerar färgen blå. Inte enbart för att vi tittade på en match mellan två herrlag, utan även för att planen var blå.

Det känns fel att skriva en text om kvinnodagen till ett nummer med temat ”Sagor”, utan att nämna min bästa kompis Saga. Hon är ungefär som jag, men bättre. En helt fantastisk kvinna med andra ord. Hon läser aldrig Reversen, så mitt inlägg om henne får sluta här. Mars är vanligtvis grått, men jag ser tillbaka på årets månad i… Technicolor. Och så glömmer vi aldrig anledningen till varför kvinnodagen finns.

Den här texten är inte en produkt av rage, men rörig.

ägg röra.

Text: Rut Bruse

Sagolik nostalgi När jag fick höra att temat på månadens nummer är sagor blev det svårt att inte börja drömma sig tillbaka till barndomen. Det var att tas tillbaka till de där stunderna när man satt i ring på förskolan, tillsammans med alla kompisar på en rund matta av polyester och med gummi under mot golvet, och förskoleläraren – ja, hon läste högt ur en sagobok. Och allt kändes mysigt. Både då, och nu när jag tänker tillbaka på det. Framför allt nu, och det måste vara för att jag drabbas av det ack så härliga, men samtidigt så vemodiga, som kallas nostalgi.

Rödluvan och vargen, Bockarna Bruse, Hans och Greta och Prinsessan på ärten är några kända exempel på sagor vi fick höra som barn. Och visst har du väl en favoritsaga? Den som ens stackars föräldrar fick läsa om och om igen. När jag frågar runt i min bekantskapskrets om vilka deras favoritsagor är börjar alla snart göra läten som ”juste jaaaaa” och ”ååååååh!”. Jag väljer att tolka dessa ljud som att de speglar den starka känslomässiga kopplingen många fortfarande har till sina älskade berättelser. En koppling som med största sannolikhet grundar sig i nostalgi.

I Nationalencyklopedin står det att nostalgi är en ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat”. Ordet nostalgi kommer från de grekiska orden för hemkomst respektive smärta, nostos och algos. Det väckte mitt intresse, för visst är det omöjligt att bli nostalgisk utan att känna en uns av nedstämdhet och sorg? Även om det hade varit äkta research att faktiskt läsa min gamla favoritsaga inför att skriva den här artikeln, istället för att bara tänka tillbaka på den, avstod jag. Detta eftersom jag nog också är lite rädd för att grotta ner mig för mycket i det förflutna.

Det är lätt att vemodet tar över och gör det hela lite väl melankoliskt. Ni vet, man hamnar i det där jobbiga det här kommer man aldrig ha igen-jag saknar barndomen-hjälp vad tiden går-hålet.

Efter att ha googlat lite mer på fenomenet nostalgi kan jag konstatera att många betonar dess goda sidor också. På olika hobbypsykologsidor står det att nostalgi kan ingjuta stabilitet i en omtumlande värld och ge lugn i stressiga perioder. Då kan det vara skönt att tänka tillbaka på trivsamma, härliga situationer som lever kvar i minnet. Och perfekta exempel på det måste väl vara de sagor som man en gång blev helt trollbunden av, som etsat sig fast och som ger en mental kram i form av varma och trygga känslor i kroppen när man tänker på dem. Som får en att utbrista i ett långt ”åååååh” i kör med sina vänner.

Med detta i åtanke har jag på allvar börjat överväga att läsa en sagobok under nästa tentaperiod. Eller, jag kanske bara har övervägt det på semiallvar, men jag har ändå tänkt på om man ska sjösätta ett projekt i den stilen för att få lugna ner sig lite just i stressiga perioder. Så – obligatorisk Rödluveläsning i slutet av maj, någon? Jag kan inte tänka mig något annat än att det medför en positiv effekt, och då kanske är värt ett försök.

Varning! Det hela kan även gå i moll om du har otur. En nostalgiker kan känna smärta likväl som hemkomst.

Text: Ellen Giertz

Foto: Jana Paegle

LEYENDA ROCIO från

tillbaka till Sagans värld

en resa genom länder och livet Sverige Spanien

Island

Sagan om Saga börjar som någon annan. På spansk mark börjar berättelsen som Leyenda Rocio – Sagans värld. Med två föräldrar som var fast beslutna att döpa sin dotter till Saga, trots att det varken är uttalsvänligt eller ett faktiskt namn i Spanien, fick hennes döpta namn översättas till en spansk motsvarighet. Upp till fem års ålder var alter egot Leyenda Rocio hennes identitet, fram tills både familjen och det fornnordiska namnet hittade tillbaka hem till Island.

Saga blev just Saga.

Hennes resa kom att fortsätta. Med stor nyfikenhet för världen krympte den isländska huvudstaden Reykjavik successivt med åren. “Island är så himla… Isländskt. Om man inte riktigt kan identifiera sig med det är det väldigt lätt att känna sig utanför.” Utan att låta sina föräldrar veta sökte hon därför till ett svenskt gymnasium som 15-åring. Inställningen som vägledde henne genom beslutet löd: “Ni kan inte stoppa mig”. Drömmen om att flytta till Sverige fullföljdes och hon tillbringade nästkommande tre år i Småland där några av hennes släktingar redan var bosatta.

Inför universitetet var det åter dags att söka sig vidare, om än inrikes denna gång. För när studier väntade kunde dessa inte uträttas på en annan ort än i en studentstad. Uppsala lockade och återigen lät Saga sin egen vilja vara kompass för nästa geografiska och livsmässiga etapp.

Väl i Uppsala ägnar sig Saga mycket riktigt åt studier, men mycket mer därtill. När Saga ska definiera en typisk dagordning i hennes liv konstaterar hon skrattandes: “Det handlar om att bocka av så mycket som möjligt.” När hon inte studerar lägger hon ned en stor del av sin tid i Uppsalaekonomernas finansutskott, där hon sitter som vice ordförande. Motivationen att söka till finansutskottet handlade inte bara om hennes tidigare engagemang som fadder i kåren. Intresset för posten väcktes först på riktigt vid Uppsalaekonomernas vårstämma för ett år sedan, där hon blev fascinerad av nu ordförande i finansutskottet Jonas Davidssons tal. Att han lyfte sin ambition att engagera fler tjejer till finans fångade Sagas uppmärksamhet, som delar samma ambition själv.

Nu när hon sitter på posten som förtroendevald i kåren fortsätter arbetet aktivt för att bjuda in fler tjejer till finansvärlden. ”Jag tror dessvärre att många tjejer inte vågar träda in i finansforum eftersom de upplever att de inte har samma naturliga plats eller blir lika lyssnade på som killarna.

Jag är helt övertygad om att finansintresset finns hos många tjejer, men att det är en för hög tröskel att faktiskt träda in i vissa av rummen. Därför jobbar jag på att anordna ett evenemang som förhoppningsvis kan attrahera fler tjejer – bubbel och börs! Idén är att eventet särskilt ska locka och välkomna just tjejer, och att det inte finns den där tröskeln som annars kan hindra en från att våga delta. Eventet är fortfarande i planeringsfasen och kräver rätt mycket tid, men det är på gång!”

“Vad gör du när du väl är ledig då?” frågar jag. “Ordnar, donar, fixar.” svarar hon, åter i ett skratt. Det som andra kallar för ledighet ser hon som en möjlighet att göra “allt annat” på. Ibland innebär det att ta ikapp jobb eller skola.

Men det kan också innebära att ägna sig åt hennes stora intresse för matlagning eller att gå på en riktigt lång långpromenad. “Det är helt sjukt att man så ofta glömmer bort det, men det finns verkligen inget mer uppfriskande eller intrycksingivande än att få frisk luft. Det känns som att man owns the world”. Och trots ett välfyllt schema ser Saga dessutom alltid till att göra utrymme för sina högt värderade vänner i kalendern.

Trots en såväl ironisk som oironisk överanvändning av begreppet finns det nog inget mer passande ord att beskriva Saga med än just en girlboss. Med en stor driftighet och ett tydligt karriärfokus som balanseras väl med en varm och ödmjuk personlighet framstår Saga vara som plockad ur en fiktiv saga. Helst Askungen, om hon får bestämma själv. Och som alltid får hon naturligtvis det.

Text: Wilma Svanberg Eriksson

Sjukhuset Början och slutet på sagan

Jag

har

aldrig

Kombinationen

vant

med

sjukhuslukten.

kliva ut som en nybliven änkeman, livsöden som

desinfektionssprit och leda som får vartenda hårstrå

möter en genom samma automatiska dörrar. Jag

på

en

sitter här vid entrén med en pajad tumme och tänker

försvarsmekanism, ett försök från min aphjärna att

på döden. Visst har man har man haft roligare

som Gandalf i sagan om härskarringen bara skrika

lördagsnätter. Samtidigt kan man ändå inte, trots sin

”Run you fools”.

självömkan, glömma att människor kommer lämna

att

rengöringsmedel,

Du kan kliva in i tron om att du ska bli pappa och

unkenhet,

kroppen

av

mig

resa

sig.

Det

kanske

är

samma dörrar med en förlust bra mycket större än Aphjärnan har ju visserligen också rätt; innanför de

funktionen i ett finger.

här väggarna dör vår sort. Oddsen är ganska stora att man själv kommer spendera sina sista vakna timmar

Senaste gången det var tal om att jag skulle in på

någonstans i dessa vita korridorer. Omgiven av

akuten så var jag inte mer än 6 år gammal. Jag hade

slangar, tuber och närstående. Fullproppad med så

ramlat baklänges från en skrinda och landat med

mycket morfin att man knappt är igenkännlig.

bakhuvudet

mot

Humlegårdsparkens

asfalterade

mark. Döden var då mest sånt som skurkar i Star Jag tänker på Woody Allen-citatet ”I’m not afraid of

Wars råkade ut för. Den gången slapp jag åka in,

death: I just don’t want to be there when it

denna gång har jag inte haft samma tur. Ändå var jag

happens” och känner viss tröst. Värre är det nog att

nog närmare döden då än nu.

behöva stå bredvid de där slangarna och med bedövning ersatt med sorg tvingas se på medan ett

Jag blir tillvispad till ett rum med halvdragna

liv släcks. All heder till de som gör det dagligen.

skynken där jag blir ombedd att invänta ortopeden.

Jag kan se ut i korridoren och in i andra små

Jag sitter i akutens väntrum. Det är lördag och

skynkesklädda rum. Där ligger människor som ser ut

klockan är närmare två eller tre på natten. Jag har

att ha det bra mycket värre än mig. Tummen gör

lyckats göra illa min högra tumme. Personalen har

inte längre lika ont.

tagit pulsen och har runt min vänstra handled lindat ett

band

med

mina

personuppgifter

på.

Det

Alkoholen

i

kroppen

duger

också

bra

som

påminner om ett sånt åkband man fick för att åka

bedövning, något jag även sa till en frågande

karuseller på nöjesparker, något jag tycker är

sjuksköterska som svarade med ett instämmande

passande. Vistelser på akuten tenderar ju att bli

garv.

berg-och-dalbanor för många.

Väl bakom skynket tar det någon timme innan ortopeden visar sig. Han introducerar sig med ett frågandes ”Edgar?” med ett sådant uttal som namnet nog egentligen är ämnat att uttalas.

Han böjer på tummen och frågar med sin engelska brytning ”Goer det ont?”

Ett väsande ”ahh” besvarar hans spörsmål. Han skickar sedan in mig på en ”Rontgen” där det visar att tummen klarat sig hyggligt.

Inget har brutits men jag kan förvänta mig några veckor av lindrig smärta. ”Det bara att bita i och eta alvedon”, yttrar han när han efteråt eskorterar mig till entrén.

Ett handslag med vänsterhand skulle inte kännas värdigt så jag nöjer mig med en vink hejdå. Klockan har vid detta lag börjat närma sig halv sex när jag kliver ut på parkeringen och bokar en Uber hem.

Det tar inte lång tid innan bilen hämtar upp mig och jag hinner knappt reflektera över lyckan i att inte ha mer akuta bekymmer än en aningen tilltufsad tumme.

Kylie Minogues ”Can’t get you out of my head” spelas från radion när vi far ner på E18, två mötande ambulanssirener målar för en sekund baksätet blått och livet känns där och då som ett TV-spel.

Illustrationer: Elsa Nilsén

Text: Edgar Taube

SPÅREN AV PELLE SVANSLÖS

U

ppsala – staden vi kallar vårt

hem,

staden

om

valborgsfiranden, festande

studenter

blivande

och

akademiker.

Men vi får inte glömma

Ett

stenkast

bort

från

parken,

vid

övergångsstället i korsningen Övre Slottsgatan och

Drottninggatan, ser vi den lilla skylten

med katten utan svans. Här har vi Sveriges enda övergångsställe för katter. Tvi tvi tvi.

bort sagorna som hör hemma

här.

Låt

oss

Vår

färd

drömma

oss

bort

till

kullerstensgator till Åsgränd, där varje steg vi

sagornas värld en stund

tar tycks föra oss längre tillbaka i tiden, till

och ta en rundtur genom

när katter kunde prata och äventyr lurade runt

spåren av Pelle Svanslös

varje hörn. Är man uppmärksam kan man här

och hans vänner.

finna ett litet titt-in hål i väggen av huset där alla nyfikna

fortsätter

genom

Uppsalas

kan få en inblick i Pelles och

Vi börjar promenaden i Carolinaparken, som för

Majas hem. Kanske kan vi, om vi lyssnar

oss studenter inte är mycket mer än sträckan

noga, höra ekot av de

mellan

Campus

Engelska

parken

och

Carolinabiblioteket. Men i sagornas Uppsala finns det

hundratals minnen för Pelle Svanslös och

Maja Gräddnos. Minnen som fortfarande sitter kvar i luften. Stunder när Pelle och Maja sitter på

två turturduvornas

skratt.

Vi promenerar vidare och tar oss till stadens hjärta; Stadsträdgården. Här hittar vi den

en bänk under skuggan av ett träd i parken och

ikoniska statyn av Pelle som reser sig stolt.

pratar om livet och dess mysterier. Eller stunder

Det är som att Pelle hälsar glatt på alla som

när Pelle blir retad av elake Måns för att han är

vandrar förbi. Statyn är av många hyllningar

en katt utan svans, vilket Måns gärna påminner

till Gösta Knutssons fantasi och berättelser

honom om vid varje chans han får.

om Pelle, som idag är en stor del av Uppsalas sagovärld.

Några steg bort möter vi Kyrkogårdsgatan, där Bulldoggen Berntsson sägs bo. Berntsson tycker inte om katter, så han gömmer sig mest i sin hundkoja och spanar på alla som går förbi.

Text: Anna Orrenius

Foto: Elsa Nilsén

Foto: Jana Paegle

EN BAL

SLOTTET UPPSALA

18 MAJ 2024

VILL DU VARA MIN DEJT?

Uppsala är en stad med många traditioner som går

Värmlands nations kör sjunga in våren i solens första

långt tillbaka i tiden. Sedan 1600-talet har valborg

strålar. För den riktigt modiga går det vid den här tiden

vuxit till att bli en attraktion för människor från hela

även att ta sig till centralstationen för att stiga på den

Sverige. På 1700-talet började studenter samlas för att

mytomspunna Lennakatten, ett tåg som tar dig ut till

producera storslagna spex- och teaterföreställningar

det gröna för dans och bad. Här någonstans brukar

som än idag håller högklassig kvalitet. Om lite mer än

natten lida mot sitt slut och dagdrömmen byts ut mot en

en månad stundar ytterligare en långtgående tradition

kortare sovstund innan det är dags att stiga upp igen för

som

den medhörande vårbalsbrunchen.

alltid

har

legat

mig

nära

hjärtat.

Uppsalaekonomernas sagolika vårbal på Uppsala slott.

För dig som vill ha möjlighet att få skapa din egen upplevelse av vårbalen kommer här några viktiga platser,

Den

18

maj

i

år

klär

studenter

från

datum och annat att tänka på för att du ska kunna knipa

Uppsalaekonomerna såväl som från Uppsalas samtliga

en biljett. Biljettsläppet är i år den 8 april på

nationer upp sig i sina finaste högtidsdräkter.

Uppsalaekonomernas kårhus Borgen. Här vill jag inte

Vårbalen kan närmast, enligt mig, beskrivas som en

bidra till kökaoset som har uppstått de senaste åren, men

enda lång och magisk dagdröm. Var man än för

av erfarenhet är det vanligt att det blir några timmars

blicken ser man välklädda, glada och förväntansfulla

köande för att få tag på den värdefulla biljetten. Se

studenter. Damernas klänningar matchar de vackert

därför till att införskaffa dig en termos, en skön filt att

färgade vårblommorna. Herrarna har noggrant putsat

sitta på och någon underhållning för dig och ditt

sina lackskor och strukit sina kritvita frackskjortor

kompisgäng. Kanske älskar ni att spela brädspel, eller så

som bärs under pingvinliknande kavajer. Vänner

föredrar ni att spela kubb. För dig som aldrig har varit

möts och promenerar tillsammans till det rosa slottet

på bal tidigare kan det också vara bra att veta att

och förväntningarna stiger ytterligare. På slottet

biljetterna säljs parvis. Det betyder att du alltså måste

välkomnas man av ett glas bubbel i de anrika salarna

hitta en partner eller kompis att gå med. Det blir ju

som vi har lyxen att få vistas i. Väl inne i Rikssalen

också roligare så!

utlovas en trerättersmeny, god dryck, gott sällskap och ett och annat traditionsenligt tal. Efter att maten

Självklart finns det säkert 100 fler saker att göra under

är

på

vårbalshelgen som jag ännu inte har hunnit testa på. De

övervåningen innan det bjuds in till vals. Här gäller

förslag jag har skrivit om ovan är inget sorts facit;

det alltså att både ha spanat in någon som du vill

tvärtom är det bara min egna version av en magisk

dansa med samt ha mjukat upp höfterna rejält för att

dagdröm. Med det sagt hoppas jag ändå att du vill dela

kunna imponera.

den

uppäten

serveras

det

kaffe

och

avec

sagolika

vårbalshelgen

tillsammans

med

Uppsalaekonomerna på slottet den 18 maj.

När kvällen på slottet börjar lida mot sitt slut finns det mängder av möjligheter med hur kvällen kan fortsätta. Stockholms nation bjuder varje år in Uppsalaekonomerna till att fortsätta kvällen med ett

NÄR 18 maj

04-släpp i nationslokalerna, där det ryktas om att de

VAR Uppsala slott

kommer ha en riktigt bra artist i år. Är man inte

BILJETTSLÄPP 8 april. Borgen, Kyrkogårdsgatan 2b

sugen på att ta sig dit finns det andra ställen som jag tycker

att

man

bör

överväga

att

besöka.

Är

Stockholms nation inget för dig finns det 13 andra nationer som även de har vårbal samma dag – kanske

GLÖM EJ Sångbok ATT TÄNKA PÅ Biljetterna säljs parvis ATT UNDVIKA Sneakers till frack eller balklänning

ska du istället testa lyckan där? Har du överlevt till småtimmarna skulle jag även rekommendera dig att ta en tur till universitetshuset dit många vallfärdar för att gemensamt få uppleva soluppgången. Vid statyn av Erik Gustaf Geijer i Universitetsparken brukar Text: Kristian Wulfert

Den lilla segern Stora ambitioner, stora vinster, stora

Jag vet från erfarenhet att de små

Men det finns andra typer av

framgångar. Många människor drivs

segrarna inte följs med storartade

rikedom, det finns andra typer av

av dessa, många människor drivs till

firanden

lycka, det finns andra typer av

vansinne av dessa, många människor

ryggdunkningar eller smicker. Det

driver med dessa.

händer oftast ingenting. Det är inte

Jag förstår dem, jag har vissa av dem,

ovanligt, i alla fall för mig, att en av

Du

jag har vid något enstaka tillfälle fått

mina små segrar istället följs av skam

kändisskap, framgång, eller andra

uppleva några av dem. Men jag är

snarare än stolthet. Vi har blivit

världsliga vinster. Vad är det du

trött på den kultur som driver upp

intalade att vi egentligen inte har

egentligen gör? Jag tror att det finns

dem till förhöjda positioner i livets

åstadkommit något, eftersom det

en strid inom dig som inte på riktigt

prioriteringar. Jag anser att piskan

inte handlar om miljoner på ett

har blivit utkämpad. Du har funnit

har blivit för hård. Eller, jag anser

bankkonto eller fräsiga bilar och

ett alternativt tillvägagångssätt, du

att samhällets stetoskop har blivit

båtar. Vi ser hjältar på film som

flyr den lilla segern och tar dig an

lomhört.

lyckas med otroliga saker i den

något helt annat som ett substitut

fysiska världen, men de lyckas sällan

för att fylla hålet som kampen mot

Du är inte mycket värd om du inte

övervinna

strider.

dig själv har skapat. Det är inte ditt

kan prestera, och din prestation ska

Karaktärerna

förvrängda

fel, du har levt hela livet med fel

vara

har

skapelser vars sinnen knappt är

måttstock.

förminskat värdet av den lilla segern.

fungerande, men vi anser fortfarande

räknesystemet är fel, vi är alla

Det finns många små segrar, men de

dessa vara coola och åtråvärda. För

utsatta för ett djupt kränkande

jag vill fokusera på är de som berör

sällan ser vi på vinsten mot oss

narrativ som förvrider våran syn på

vårt inre liv – det som är kärnan av

själva, någons väg till bättring och

vad som är viktigt. Detta något

allt egentligen. För vad är egentligen

ett harmoniskt liv, som något lika

måste vi alla komma fram till på

viktigare än våra inre strider?

positivt laddat. Den lilla segern på

egen hand. Detta är kanske vad som

fiket behöver egentligen inte mer

är meningen med livet, men måste

med

eller finare uppmärksamhet, det jag

det vara så otroligt smärtsamt som

demoner, fantasifoster, domedagar

är ute efter är att vi måste jobba mot

det är?

och vulkaner i våra huvuden. Du kan

att förändra synen på vad en vinst är.

sitta på en fika och föra ett stillsamt

När vi inser att det finns fler sätt att

Jag vill leva i en värld där den lilla

samtal med goda vänner, men under

vinna på kanske vi också kan få bukt

segern är åtråvärd.

ytan förs ett så pass högljutt krig att

på det som är roten till vad många

det tystar hela verkligheten. Vinsten

kämpar med från första början.

Jag vill att ni som äntligen lyckades

eller förlusten brukar dock vara tyst.

Grind

extraknäck,

ta er ur sängen eller äntligen vågade

Även den lilla segern, den lilla men

millionaire lifestyle, hustler high

ta er utanför dörren inte ska känna

så otroligt viktiga segern, över ditt

school,

skam för den kamp som ni för.

inre krig.

poddar, framgång och pengar.

Vi

häpnadsväckande.

är

många

som

Vi

tampas

eller

sina

hyllningar,

inre

är

culture, influencers,

rika

män

i

vinster. som

strävar

Hela

efter

det

pengar,

förbannade

Utan jag vill att ni ska kunna känna Jag hatar inte ambition, jag avskyr

stolthet i faktumet att ni vann en

inte

liten seger.

rikedom,

människor

med

framåtanda och driv behövs. Gud kanske är död, men han har bytts ut

Låt

mot något nytt. Pengar, framgång

monumental.

och

monetär

religionen.

lycka

är

den

nya

den

lilla

segern

bli

Insändare: Leo Nenzén

Foto: Viktor Högvall

Quiz

Vilken disneyprinsessa är du?

Har vi koll på Disneyprinsessornas personligheter? Eller var vi för ytliga för att se bortom deras skönhet när vi var små? Här kommer ett quiz som testar din självkännedom, men framförallt – vilken dinseyprinsessa som du är mest lik.

1. Du har en ledig dag! Hur spenderar du den helst?

A. Kolla på en ny dokumentär eller ett gäng TED Talks B. Utforska en ny plats eller prova på en ny sport C. Anordna en kareokekväll med ett kul tema!

D. Djupdyka i ett nytt kreativt projekt. Teckna, måla eller kanske äntligen lära dig att virka?

2. Dina vänner kommer över på Vad bjuder du på?

middag!

A. Du har planerat och gjort tid för ett långkok. En klassisk bolognese!

B. Du känner för att experimentera och köper hem lax från delin. Pokébowls står på menyn!

C. Dina vänner har aldrig ätit riktigt kinesisk mat. Du vill utmana deras smaklökar och bjuder på kryddstark kinesisk hot pot!

D. Du älskar ett bra plockbord som bjuder in till gemenskap.

Det blir tapas!

3. Vad är din go-to karaoke-låt?

A. "Don't Stop Believin'" av Journey – en klassiker som aldrig dör B. "Havet är djupt" från Den lilla sjöjungfrun – för lite nostalgi C. "Eye of the Tiger" av Survivor – för att pumpa upp stämningen D. "Mamma Mia" av ABBA – för att få alla att dansa

4. Vilken app kan du inte leva utan?

A. Nextstory eller Bookbeat, för att du älskar ljudböcker B. Google Maps/Kartor, för alla dina pinpoints med platser du vill besöka finns där C. En tränings/hälsoapp, för att du gillar att hålla koll på dina träningspass D. Pinterest, för att inspireras och kanske dela dina kreationer 5. Din drömsemester skulle vara:

A. En kulturell resa runt i Europa! Kanske besöka en opera eller två i Frankrike?

B. En dykresa i Australien!

C. En vandringsresa på den Kinesiska muren!

D. Resa till en harmonisk plats med kompisgänget, där ni alla får tid och ro att lyssna till ert inre.

Resultat A Belle – Du är mest lik kunskapstörstiga Belle.

Du spenderar helst en fredagskväll med att dyka ner i en bok eller en ny dokumentär och kommer gärna med boktips om någon frågar.

Du tar troligtvis många rationella och genomtänkta beslut och står stadigt när det krisar.

B Ariel – Ditt hjärta slår för äventyr och nya upptäckter. Du äger säkert redan en Go-Pro och våtskor och är en gedigen ja-sägare. Ariel (och du) har en dragning till vattnet och trivs när det händer mycket. Att folk kallar dig impulsiv är inte främmande.

C Mulan – Stark, handlingskraftig, och går igång på TikTok fitness challenges. Du älskar en bra utmaning och är troligen den som föreslår att starta morgonen med gruppträning på semestern.

Ditt motto i livet hade kunnat vara: “ibland handlar det inte om motivation, bara disciplin".

D Rapunzel – Ett kreativt sinne med passion för konst och uttryck. Kanske drömmer du om att trenda på ArtTok? Du älskar att utforska nya sätt att skapa och delar gärna med dig av din kreativa värld.

Text: Elina Bakar

GREETINGS FROM

NORWAY

I can not personally express how jealous I am on behalf of all of Sweden, that gets the grand honour and gracious song from the duo Marcus and Martinus in Eurovision. I think every swede is super excited for the big finale in Malmö, especially when the Swedes are represented by a Norwegian oneegged-twin-duo. Thinking of the crazy Norwegians in Eurovision and the strong Swedish tradition and seriouseness that Eurovision brings in this Nordic country, the ideal course of action is to revisit the legend Alexander Rybak.

Everyone remembers the cute babyface of the violinist from the crazy Norwegian mountains. “Does he even age?”, you might ask yourself. The Norwegian is in fact pushing forty at 37 years old, but there is still not a wrinkle in his face. Some people might think that nothing has happened since the big win with his song Fairytales in 2009, but that is just because they have not paid attention.

Rybak has actually competed in another Eurovision finale in 2018 where he came at a disappointing 15th place. What else exciting has happened with the Norwegian? Apart from a couple of albums and singles, he has struggled with drug abuse – but that is a sad story we think and hope is a bygone chapter.

It’s the acting that really has captured the musicians interest recently. He has been involved in numerous theatres, films and tv-shows apart from his music career. Rybak has especially been a familiar face on the telly in eastern Europe. From an Instagram post in May 2023, he could also announce that he received a master’s degree in film scoring from Columbia University, and is currently looking for opportunities to indulge films with his music. Wow – there is a lot to uncover here. So for a grown man, one can still expect there to be plenty of Rybak in the future. We just have to dig ourselves, as the eye of the public and mainstream searches onwards for the next young girls’ celebrity crush.

Text: Julian Seddon

Från Homeros till Kräm ( s å n ä r a f å r i n g e n g å ) — musik som populism “Poesin ska inte läsas, den ska sjungas” skanderade min gymnasielärare Görel innan vi skulle stappla oss genom Sapfo eller Fröding på svenskans högläsning. Detta klyftiga citat var högst troligen parafraserat från någon antik grek, men kan likväl appliceras på musikens potens i berättandet i likhet med den förtrollande sagan.

Musiken vi lyssnar på och berörs av allra mest bör ses som en slags populism, angränsande till skenpolitisk propaganda. Precis som en inbiten -demokrat, -partist eller -ufare håller vid sina slagord, är det refrängerna som stannar kvar hos oss allra längst.

Populismbegreppet är förvisso lika urvattnat som Gränges, men likväl är den första så jävla god. Den kursiverade frasen kan liknas vid känslan som gestaltas av studenters gutturala läten på valfri lokal med rökmaskin och bluetooth när det vankas Avicii, Carola eller Maggio. Samtidigt som de flesta inte längre minns fler än tre mobilnummer på sin höjd, kan en majoritet av Uppsala ändå prestera decenniernas topplistor oavsett promillehalt.

Ett fenomen som styrker denna musikpopulistiska tes är de otaliga demenspatienter som filmats när de fått sin generations älsklingsdänga uppspelad och gråtit ner i kakfatet och genererat hundratusentals visningar (med reservation för etiska tvetydigheter).

I ett viralt klipp från november 2023 ombord en amerikansk inrikesflygning fick en kvinnas man en förvirringsepisod till följd av sin Alzheimers och fick lugnas genom att alla medpassagerare skulle sjunga ”You are my sunshine”.

Men vilket band eller artist skymtar i musikpopulismens hägring bortom det politiska rallyt och den svettiga partiledarläppen på valturnén? Vem får svenskarna att ta sig för bröstet mest av alla och böjer hästskon till en sluten cirkel med texter som osar av kärlek och universalism?

Kent.

Kent är ett praktexempel på en av de mest lyckade musikaliska populismprojekten i modern tid därför att de sammanför alltifrån Ulf Kristersson, som lyft fram deras spelning som den bästa han någonsin varit på*, samtidigt som Vänsterpartiet åkte dit på en copyrightsmocka för att ha försökt använda gräddhylleeposet “La Belle Époque” i sin valkampanj 2014**. Ryck tag i valfri slumrande folkpartist i tysta läsesalen på Ekonomikum eller Gamla Torget och de kommer recitera “747” eller “Musik Non Stop” utan vidare sträng order.

Kents låttexter bör ses som det alldagligas partiprogram. Som toppen av den svenska klockkurvan. De är genomsnittet från Eskilstuna.

Foto: Viktor Högvall

I musiken manas det till samling. Du är alltid välkommen (om du inte är en hater!) och taxametern tickar i natten. Rökrosor möter världsreligioner och närhetsskräck. Mys möter ångest möter rättvisepatos i rader som dessa:

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång Och du och jag håller andan och håller händer i språnget Det är inte så långt hem *** "Men det är bara ord" Men hat är hat Vem som än håller i vapnet Kents populism är helt enkelt carbonara. Svensken blir berörd av Kent av samma anledning som man egentligen träffas av horoskopet eller känner igen sig i lyckokakans flerspråkiga påbud. Det som är så hjärtskärande är att det inte betyder ett jota (!!!).

Det är ingenting i alltet. _________________________________________________________ *Besvarat i en enkätintervju för Café, 2018-08-13 **Sveriges Radio, “V använde Kentlåt utan tillstånd”, 2014-09-04 *** Källa: Visit Eskilstuna (2023). Visit Eskilstuna ligger under Destination Eskilstuna vars tidigare VD (fram till hösten 2022), Martin Roos, var kompgitarrist i Kent (1992-1995), och sedan bandets manager fram till 2016.

Inte nog med att “Utan dina andetag” är en av de mest sönderspelade låtarna efter marimbajingeln — så finns det till och med en Kentkör, för dem som inte kan få nog av Joakim Bergs svenska vemod.

Bandet (eller mellansveriges musikaliska G.O.P) anammade dessutom den vita tigern som ett del av sitt signum, vars inspiration härleds till något så rafflande som Parken Zoos inackorderade kattdjur.***

Sagan och den muntliga berättartraditionen känns historiskt igen via Bröderna Grimms våldsbejakande sexuella haranger ända bort till förhistoriens lägereldsepos. Sedan 1876 när Graham Bell finjusterade de första högtalarna, så att det inte skulle låta så jävla muffligt, har musiken sedan dess i högsta grad ersatt de fysiska samtalen och berättandet. Berättandet stöptes om och ristades in på vinyler, kassetter — brändes ner på cd-skivor. Inför musikpopulismen är vi däremot alla lika. Kent et al finns ju i obegränsad upplaga på streamingtjänsternas propagandaministerium.

Insändare: Jana Paegle

KAKAN

GARNERING Vispgrädde 3 dl

Ägg - 3

Marsinpanlock

Strösocker - 1 ½ dl

Florsocker

Vetenmjöl 3/4 dl Potatismjöl 3/4 dl Bakpulver 1 tsk

FYLLNINGEN Mjölk 1 1/2 dl Vispgrädde 1 1/2 dl Äggulor 2 Strösocker 1 msk Potatismjöl 1 msk Gelatinblad 4 Vispgrädde (runda två) 2 dl Vaniljsocker 2 tsk

I ett marsnummer med tema sagor är det nästan oundvikligt att inte tänka på den viktigaste torsdagen i hela mars: Prinsesstårtans dag. Denna sagolika vardag firar inte bara en majestätisk bakelse, utan även den inofficiella högtidsdagen för de småländska dialekterna. Enligt Wikipedia grundades dagen av Jonas Svenningson år 2010, då han på sin Facebooksida “Fössta Tossdan i Mass” grattade sina 500 följare på just första torsdagen i mars. P4 Jönköping uppmärksammade firandet 2012 och Svenningson firade med att posta en bild på en marsipantårta med det kända uttrycket på toppen. Inlägget blev starten på en nationsspridd tradition som format marsipantårtan till vad den verkligen är; en prinsessa.

KAKAN Sätt ugnen på 175 grader Vispa ägg och socker tills det blir ljust och pösigt. Rör sedan ner vetemjöl, potatismjöl och bakpulver i äggsmeten. Häll smeten i en smord och bröad rund kakform, ca 24 cm i diameter.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter. Låt kakan vila innan den läggs upp på ett galler för att svalna.

FYLLNING Blanda mjölk, grädde, äggulor, socker och potatismjöl i en kastrull. Värm på svag värme under omrörning tills krämen tjocknat. Lyft sedan bort kastrullen från värmen.

Blötlägg gelatinblad i kallt vatten i ca 5 minuter. För sedan över gelatinbladen ner i den varma krämen. Låt krämen svalna.

Vispa 2dl grädde med vaniljsockret tills det blir ett fast skum. Blanda sedan ner grädden i krämen.

MÖBLERA Dela upp kakan i tre bottenskivor, ca 3 cm tjocka. Bred ut hälften av krämen på den understa botten och lägg sedan på den mellersta skivan.

Bred resten av krämen och toppa med det sista kaklagret. Täck sedan hela tårtan i vispad grädde.

Lägg sedan på ett marsinpanlock, garnera med florsocker och NJUT!

Text: Sandra Silfverswärd

OFFLINE

Foto: Elsa Nilsén

Det var en gång en tid då jag inte använde

Troligen cirkus en handfull. Tanken från

sociala medier. Denna tid måste varit för

början var att detoxa från sociala medier helt,

väldigt länge sedan, för idag är sociala medier

men jag är beroende. Under en död lunchrast

en integrerad del av mig. Det känns som om

någon dag in på min fasta, återvänder jag till

postandet varit en del av mig hela mitt liv.

det eviga scrollandet. Jag borde inte göra

Trots att snapchat stories, Instagraminlägg

dåliga saker, och för mig är det uppenbart att

och tweets har spottats ut nästan varje dag

sociala medier är dåligt för både mig och

sedan högstadiet, så valde jag för någon vecka

samhället i stort. Det är en ljummen take, men

sedan att sluta att publicera inlägg på mina

det är viktigt att fortsatt synliggöra vår

sociala medier.

kollektiva psykos. Det räcker inte att fastna i copingstrategier som exempelvis att jag är

Jag vaknade upp efter en utekväll med ett gäng

intellektuellt överlägsen som scrollar med

missade samtal. Ett par av mina vänner

vetskapen att det är dåligt för mig

undrade hur jag mådde, då jag under natten gripits av panik. Det är såklart viktigt att dela

Jag har trots mitt beroende lyckats med

med sig av när livet är tufft till sin innersta

bedriften att sluta uppdatera mina sociala

krets, men vid just detta tillfälle hade jag inte

medier, något som fått mig att må mycket

sökt stöd hos dem. Min hjärna försökte klura

bättre. Med en blank instagramprofil, och

ut varför detta vältajmade omtankesförhör

utan plattformar jag sällan använder, är jag nu

pågick. Jag kommer inte på ett bra svar, och

ett spöke. Spöken kan inte bindas vid bojor,

frågar rakt ut vad som ligger bakom denna oro.

och det är först när jag frigjorts som jag

Jag får reda på att jag på mitt nu borttagna

märker att jag varit tyngd. Att hela tiden ha

twitter-konto skrivit en oläslig tweet som

möjlighet att dela med mig om mitt liv har

endast lyckades förmedla att jag var full och

varit jobbigt för mig. Först när jag begränsade

väldigt ledsen.

mig själv från att publicera inser jag hur mycket tankeverksamhet jag lagt ner på att

Det är inte första gången jag postar något jag

sortera vad som är värt att publicera.

ångrar. Ibland för att jag anklagar mig själv för att begått något slags ofredande av andras

Frågan om människans relation till sociala

känslor genom att dela med mig av mina

medier håller på att flyttas från den vardagliga

ofiltrerade tankar. Oftast ångrar jag mina

diskussionen vid matbordet till att bli en het

sociala mediers låga kvalitet, delvis för att jag

politisk fråga. Du kanske inte är tillräckligt

inte får likes och delvis för att jag ryser när jag

skadad för att associera temat sagor med

tittar tillbaka på mina inlägg. Nu när jag slutat

snapchats stories, men onekligen påverkar

posta, har jag märkt att impulsen att lägga ut

sociala medier dig på ett eller annat sätt. Min

något på min händelse eller dela en tweet sker

bevisföring är endast anekdotisk, men jag tror

vid banala händelser. Vem bryr sig egentligen

att det är minst lika skadligt att dela med sig

om att busstoppet vid motorvägen får mig att

om sitt liv som att konsumera andras perfekta

känna mig som grodan i frogger, att firman

flöden. Jag brukar tänka att världen hade mått

SÅMA får mig att tänka på Is this it-bangern

bättre om alla var lite mer som jag, inklusive

Soma

gillar

när det gäller sociala medier. Vi borde skala

nationsgränser, nästan blir nationalist av att

bort sociala medier från vårt liv, en händelse i

äta tunnbrödsrulle?

taget.

eller

att

jag,

som

inte

Text: Elias Nyqvist

En sagolik plats Det var en gång, i de stilla skogarna i Sörmland, där tallarna sträcker sig mot himlen och vindarna susar i en symfoni av lugn och ro, ett idylliskt landställe vid en liten, glittrande sjö. Där solens strålar tränger fram mellan grenarna stod stugan som en fridfull oas med sina dörrar öppna för den som önskade fly stadens puls.

Stugan med de vitputsade väggarna och det sneda röda taket välkomnade besökare med värme, som i en omfamning. Varje steg över den solblekta verandan fick trädgårdens dofter av syren och rododendron att svepa bort alla bekymmer. Intill stugan bredde ett trädgårdsland ut sig som en buffé av blåbärsbuskar och jordgubbsplantor. Dagarnas enda åtaganden bestod av punktliga fikastunder och hundpromenader. Det var en plats där tiden tycktes stå stilla och där dagarna smälte samman till en enda lång sommar.

Bakom stugan bredde sjön ut sig som en spegel och den stora björken vid strandkanten avbildades på vattenytan. Barnbarnens skratt ekade över tomten när de plaskade och lekte vid bryggan medan farfar drack sitt kaffe i solstolen bredvid. Där kunde man sitta i timmar och låta solen långsamt vandra över himlen innan dagen så småningom övergick i sommarkväll.

Det idylliska landstället vid den lilla sjön i Sörmland var mer än bara en knappnål på en karta, det var en fristad för själen, en källa till lugn och inspiration i en värld som ibland kändes alltför hektisk och komplicerad. Där, inne i skogen vid den lilla sjön, fanns en bit av paradiset på jorden, ett hem där man alltid kände sig välkommen och där drömmar fick födas och näring att växa. Sagan om denna plats är en som aldrig tar slut.

Text & foto: Emma Ståhl

FACIT 1. Brödsmulor, 2. Samwise, 3. Rövare, 4. Tumnus, 5. Forks, 6. Snut, 7. Ariel, 8. Bullerbyn, 9. Båtsman, 10. Spinnrock, 11. Tingeling, 12. Sandman, 13. Tomtebobarnen

3. Ali Baba träffar fyrtio sådana.

5. Staden där Bella Swan och Edward Cullen bor.

8. Norrgården, Mellangården och Sörgården finns här.

10. Törnrosa rör vid en sådan och somnar i hundra år.

11. Hon använder älvstoft för att flyga i landet Ingenstans.

12. Drömmarnas sagoväsen på engelska.

13. Familj med flugsvampshattar i tallskog.

1. Använder Hans & Greta för att inte gå vilse.

2. Frodos följeslagare.

4. Faun i berättelse om en häxa och ett lejon.

6. Annat ord för polis som ofta avslutar en saga.

7. Disneys namn på H.C. Andersenfigur som badar i Köpenhamn.

9. Saint Bernard på Saltkråkan.

Korsord: Emma Ståhl

Nyfiken på vad som händer inom Uppsalaekonomerna? Se hit!

SEB Investment Challengeföreläsning

Gör ett april-prank

Biljättsläpp vårbalen EY Amazing case

European business trip

Tentaplugg med GT

Vårstämma

Vårstämma

Lunchföreläsning med Elite accounting

SEB Investment Challenge-gasque

Escape Room med Deloitte

Sök FTG öppnar

Företagsbesök Elite accounting

Mentorskapsmingel

Valborg

Unifejden

REVERSENSLÄPP !!!

Sök FTG stänger

Vi hoppas att du har uppskattat månadens nummer av Reversen.

Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Majken & Wilma