REVERSEN FEBRUARI VT24

FEBRUARI 2024

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

4. Redaktionens klyschor 6. Redaktörskrönikan 7. Chefredaktören har ordet 8. Ordförande har ordet 9. Generalerna säger tack 10. Lev kreativt 12. Mannen utan filter 14. Anyone but you 15. Resan mot självinsikt 16. En bra dejt gör mig tom inombords 18. Blir du fälld ska du inte ta straffen 20. Alla klyschor stämmer inte 21. Är gräset alltid grönare?

22. Musan 24. Personligt brev + klyschor = jobbintervju 25. Klyschans stad 26. Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större 28. Old Bob pt.3 30. Föreningskalendern

Wilma Svanberg Eriksson Chefredaktör Termin: 4 “Världen är vårt ostron”

Majken Bergström Redaktör Termin: 5 “YOLO”

Pontus Jönsson Grafiker Termin: 8 “Fan om det inte löser sig ändå”

Ellen Giertz Skribent Termin: 4 “Du kommer träffa den rätte när du minst anar det”

Emilia Ohlsson Skribent Termin: 8 “Ack vad jag längtar efter parkhäng, kubb och lite för kalla morgondopp”

Sandra Silfverswärd Skribent Termin: 5 “Tiden läker alla sår”

Emma Ståhl Skribent Termin: 3 “Allt händer av en anledning”

Anna Orrenius Skribent Termin: 3 “Det finns omtentor, men inga omfester”

Edgar Taube Skribent Termin: 6 “Rom byggdes inte på en dag”

Kristian Wulfert Skribent Termin: 9 “Att kasta pärlor åt svin”

Mathilda Ståhl Skribent Termin: 4 “What doesn´t kill you makes you stronger”

Julian Seddon Skribent

Elina Bakar Skribent

Termin: 2 Master “When it rains it pours”

Termin: 5 “Även solen har sina fläckar”

Ines Edholm Skribent Termin: 2 “Man skall aldrig säga aldrig”

Rut Bruse Skribent

Elias Nyqvist Skribent

Fredrik, Oskar & Jamal UE poddar

Termin: 8 “Drakar lyfter bara i motvind”

Termin: 3 “Var och en är sin egen lyckas smed”

Termin: 3 “Det var bättre förr”

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Jag tittar ut genom fönstret och ser gula rapsfält svischa förbi. Om man vevar ner fönsterrutan, bara lite, kan man känna vinden i håret och doften av sommar. Två av mina bröder trängs med mig i baksätet, en har stannat hemma för att sommarens fetaste fest ska äga rum i stan ikväll. Jag är fem år och har ingen aning om vad en fest är. Bilen saktar in när vi ska svänga av från den stora vägen och börja skumpa fram den sista biten till landstället. Det blir kalabalik i baksätet. Alla vill sitta i pappas knä och få styra ratten på bilen.

Det är Hampus tur att köra och jag brister ut i gråt men tröstas snabbt av att det är min tur när vi ska åka hem igen. Hela tiden, genom rapsfälten och grusvägen och tårarna och förväntan, spelas Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det är den enda skivan vi har i bilen. ”Det tog så lång tid att bli ung”.

Det lilla rummet känns instängt. Whiteboardtavlan ser smutsig ut, gamla lärdomar som ingen riktigt lyckats sudda bort lyser igenom och ger tavlan en ljusgrå färg. Någon vid det lilla runda bordet suckar djupt. Jag är nio år och befinner mig på extramatten. Vi som tycker att matte är “lite mer utmanande” samlas runt detta bord två gånger i veckan för att gå igenom det resten av klassen kan som rinnande vatten sedan länge. Det är de två sämsta timmarna på veckan. Det tycker alla nioåringar i det lilla rummet. I fönstret, bredvid den halvt vissna blomman, står en liten radio. Ibland kommer någon av Melodifestivalens senaste hits på. Då sjunger alla förutom jag. Ibland kommer någon av Håkan Hellströms låtar på.

Då sjunger ingen förutom jag. “För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”.

Alarmet ringer 06:00 och fem sekunder senare har taklampans gula ljus nått varenda vrå av logementet. Uniformer dras på i hög hastighet, kängor knyts med dubbelknut och snart är det kö till våtutrymmen för att få till en rakning som kommer att godkännas under visitationen. Jag ligger kvar en minut i den smala sängen. Jag är tjugo år och värnplikten är snål med sömntimmarna. Att dra upp uniformsjackans dragkedja gör ont i fingrarna som är fulla av små sår efter för många dagar och nätter i skogen. Vagnarna packas och vi beger oss ut på skjutfältet. Befälet talar med tydlig röst när han ber oss åla fram längs marken med vapnet framför oss utan att få in smuts i pipan. “Häll ut havet ända bort till horisonten”.

Jag sitter på ett tyst Borgen och tittar på ett blankt papper på datorn. Månadens tema är klyschor och kreativiteten hämmad av allt plugg som skolan inneburit den senaste månaden. Jag öppnar Spotify och sätter på min spellista. Jag är tjugotre år och har lyssnat på samma musik så länge jag kan minnas. Kanske är det något av en klyscha. Håkans röst dånar ur datorns högtalare och plötsligt slår det mig, “Jag har ramlat här förut, men det är mer än någon sorglig klysché".

Vi springer ner för trappan. Vi springer förbi den känsla av sorg som pandemins stopp för studenten orsakat. Vi springer förbi pluggstress och hemmafester och gymnasiekärlekar och framtidsångest. Vi springer tillsammans, jag och de som för tre år sedan var okända ansikten.Vi springer hand i hand in i våra familjers öppna armar och samtidigt som vi omfamnas av dem omfamnas vi av friheten. Jag är nitton år och fri. Under skärmen på min studentmössa står det “Aldrig mer matte”. På mössans baksida, synligt för världen, står det “Fri till slut”.

Snö faller utanför fönstren men den lilla kroppen i mina armar sprider värme i hela rummet. Våra ögon möts och det slår mig att hennes har exakt samma färg som mina. Jag är nitton år och har blivit faster för första gången. Jag håller henne länge tills hon somnar i min famn. Hampus lyfter försiktigt ur henne och placerar den lilla kroppen i barnsängen. Jag blir smått arg för “När jag höll dig höll jag hela världen med”.

MAJKEN BERGSTRÖM Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET The best är inte alltid yet to come. More är inte alltid merrier. Men jag och Majken misstänkte att en redan formstark redaktion kunde bli ännu lite vassare med ytterligare förstärkning. Testperioden januari är äntligen ett minne blott och nu är verksamheten igång på riktigt, och dessutom med en fulltalig redaktion. Efter gårdagens kick-off fick vi bekräftat att alla våra klyschor har gått i uppfyllelse.

Reversen har investerat i klorofyll och blivit ännu lite grönare på andra sidan läsåret.

För att väcka mig själv med en kalldusch inför månadens tema ”klyschor” knappade jag med modiga fingrar in mitt användarnamn och lösenord till mitt gamla Tumblrkonto som jag senast använde som 15-åring (kanske även vid någon svag stund som 17-åring men vem räknar…). Mina oroade Reversenkollegor Rut och Mathilda på varsin sida om mig frågade om jag verkligen var redo att möta mitt tidiga tonårsjag, men jag hävdade bestämt att jag är immun mot självförakt och att det bara är att hoppa från klippan och dyka ner i avgrundsdjupet. Resultatet av några minuters scrollande? Vulgära kväljningar. Jag suckade inombords.

Den enda inspirationen som Tumblr gav mig var att aldrig igen bli så låtsassvår och klyschig som mitt 14-åriga jag var. I total avsaknad av självinsikt gick jag därför istället illa kvickt in på Pinterest och sökte på ”inspirational quotes” för att testa lyckan där. Detta medan jag återigen satt iklädd svart polotröja med Reversenredaktionen på Kalmar nation till ljudet av dunkande indiemusik i bakgrunden och en verkare med basker bakom baren som serverat oss rödvin. Till vårt försvar inkluderade originalplanen aldrig just Kalmar som självklart val av nation. Vi dividerade först aktivt bort Stockens bakficka eftersom den miljön ”dödar all kreativitet”.

är cykliska. Det finns ingen annan förklaring till varför vi varje år blir precis lika chockade över hur varmt +7 känns i februari eller hur lång dagen upplevs när solnedgången infaller först kl 17:30.

Eller, för att bredda ytterligare – varför man blir precis som sina föräldrar. Inte bara har varje människa sin cykel, cykeln överbrygger också generationer. Precis som människans kunskapsspridning.

Det är precis därför klyschor både är outhärdliga och viktiga. De upprepas och urtvättas å det grövsta, och vi kan kan förakta dem bäst vi vill. Men på andra sidan myntet befinner sig den sannaste klyschan av alla – att alla klyschor stämmer, precis lika mycket nu som förra gången du behövde en knuff i sidan. Det är i den cykeln som människan och klyschan möts. Det må smaka surt när man förstår att ens mamma har haft rätt hela tiden. Egot kan få ett litet skrapsår av att inse att svaren finns tillhanda mitt framför ögonen på en hela tiden. Ibland, åtminstone.

Kanske är det tur att man lämnat sitt 14-åriga jags hopplösa jakt på guidande ledord i tonårsröran. Men med det sagt är det inget fel med att vara lite klyschig, för fullärd är man aldrig. Så länge man inte är det behövs vägledning. Och så länge människor fortsätter att upprepa snedsteg och trilla ned i typiska livsfällor är klyschor lika viktiga att fortsätta sväras vid.

Om inte klyschigt är det åtminstone uttjatat att februari är en grådassig och lågmotiverande månad, men likväl sant. Alltmer sällan känner man att dagen ber om att få carpas när man står på marken med söndernötta sneakers i decimeterdjupt snöslask och det i himlen ovanför hänger kilometertjocka tunga moln. Det är just därför klyschor är som viktigast under senvintern, när tålamodet sinar och vitaminernas reservlager konsumeras. Att ledas av trygga, långt historiskt bakåtgående visdomsord när man trevar efter svar. För, om någon antropolog har hittat till Reversen ber jag om överseende, men en nyckelfaktor till den moderna människans utveckling var väl ändå generationsöverförd kunskapsspridning?

Att låta vunna lärdomar gå i arv och förmedlas vidare.

Och nog behöver vi tidlösa ledande budskap, för precis lika envisa vissa uttryck tenderar att vara är människor förutsägbara och repetitiva. Lika snabbt som vi vinner kunskap riskerar vi att förlora den och upprepa gamla mönster. Våra liv är trots allt inte linjära; de

WILMA SVANBERG ERIKSSON Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, Tiden går fort när man har roligt. What doesn't kill you makes you stronger. Always look on the bright side of life. När chefredaktör Wilma Svanberg Eriksson presenterade månadens tema för mig under förra veckan proklamerade hon “det passar ju dig utmärkt”!

Jag är nog något klyschig av mig, så jag väljer att ta det som en komplimang. Ännu klyschigare är det att jag i vanlig ordning sitter timmen innan deadline och skriver detta brev till er. Men ni vet vad man säger, diamonds are made under pressure. Äntligen har det blivit dags för terminens andra nummer av Reversen!

Vad har då hänt sen sist? Under förra veckan avslutades terminens Recceveckor och Homecoming Weeks med dubbla sittningar på Stockholms nation. Veckorna anordnas varje termin av kårens välkomstutskott och utgör grundpelaren för hundratals nya studenters första tid i sin nya hemstad. Jag vill rikta ett riktigt stort tack till alla generaler, faddrar och buddys som har lagt ner själ och hjärta i att ta emot en ny generation Uppsalaekonomer. Ni har verkligen gjort stor skillnad för många.

valberedning. Ett annat hett tips är att svänga förbi Borgen och hugga tag i någon som sitter som förtroendevald idag så kan de berätta mer om sitt uppdrag.

Tiden går verkligen fort när man har roligt och det känns svårt att greppa att vi snart går in i mars månad. Vi får nog dock vänta ytterligare en stund på att kylan och slasken helt ska försvinna. Tur är det väl då att Borgen står öppen som vanligt för alla som vill komma och ta en kopp värmande kaffe. Det må låta klyschigt, men det kan bli första dagen på resten av ditt liv.

Ta hand om varandra, vi ses på Borgen!

Finansutskottet, med Jonas Davidsson och Saga Rigollet i spetsen, har med tillhörande projektgrupp dragit igång årets upplaga av aktietävlingen SEB investment challenge. Den numera traditionsenliga tävlingen samlar i år över 500 studenter från sex av Sveriges mest framstående universitet och det hela avslutas med en storslagen gasque här i Uppsala. Ingen blir väl särskilt förvånad över att Uppsalaekonomerna har tagit hem vinsten två år i rad, men vem räknar?

Under februari tog kåren emot besökare från nätverket U9- ett nätverk för de nio största ekonomkårerna i Sverige. Trots regnigt väder fick jag tillsammans med vice ordförande med utbildningsansvar Maria Idrén chansen att visa Uppsala från sin bästa sida med både Borgensittning och nationsbesök. Jag vågar påstå att konferensen blev synnerligen lyckad, särskilt då representanter från ett icke namngivet universitet erkände att om de hade fått välja studieort på nytt, då hade de valt Uppsala.

Om man är intresserad av att engagera sig inom kåren gör man rätt i att följa Uppsalaekonomerna på våra sociala kanaler där all information om tillsättningsperioderna publiceras. Den 11e mars öppnar ansökan för att söka förtroendevald HT24. Det är ett perfekt tillfälle för dig som vill ta på dig ett lite större ansvar och driva något av kårens utskott eller organ vidare. Om du är nyfiken på hur det är att sitta som förtroendevald eller vilka olika poster som finns att söka, tveka inte på att höra av dig till kårens

VIKTOR LENNERBRANT Ordförande Uppsalaekonomerna

Det var en trist fredag, grå och regnig, efter Kontaktdagarna i november. Mobilen ringde från ett okänt nummer som visade sig vara Välkomstutskottet med frågan om vi ville vara Generaler för Uppsalaekonomernas Recceveckor VT24.

Känslor av chock och glädje infann sig med det självklara svaret, JA, utan att riktigt ha en aning om vad som väntade.

Kommande tiden visade sig bli en av de mest intensiva, utmanande och framförallt roliga månaderna vi upplevt. Inte heller visste vi att vi skulle skaffa oss fyra nya bästa vänner!

Den första gången vi träffade varandra fanns en gemensam känsla av nervositet, men så fort vi började umgås försvann den känslan genast. Utan att egentligen ha hunnit lära känna varandra satte det intensiva arbetet igång med att kontakta nationer och företag för att skapa Recceveckorna VT24.

Mitt i tentaplugget, -17 grader och snö sprang vi runt som yra höns på diverse möten runtom i Uppsala för att utforma eventen. Senare stod jullovet på glänt tätt följt av starten på Recceveckorna.

Till sist stod vi där den 15:e januari utanför universitetshuset tillsammans med 30 faddrar redo att storma den stora salen fylld av reccar. Därefter har vi generaler, tillsammans med faddrar och reccar, flängt runt på fantastiska spex, fester och tävlingar under 6 veckor med minnen för livet i bagaget. Vi generaler är extremt tacksamma över den tid vi fått spendera med våra kära faddrar. Ingen av oss hade en aning om att vi tillsammans med 30 faddrar skulle få uppleva en av de mest minnesvärda perioderna som vi alltid kommer kolla tillbaka på med ett stort leende på läpparna. Recceveckorna VT24 hade aldrig varit möjligt utan faddrarnas otroliga driv, engagemang och glädje.

Vidare vill vi också tacka Uppsalaekonomernas fantastiska heltidare; Viktor, Emelie, Frida, Maria och Oskar, för all hjälp och stöttning! Utan er hade Recceveckorna inte varit möjligt! Vi vill också skicka med lite extra mycket kärlek till det fantastiska Välkomstutskottet Gustav, Anton och Fredrik, vi är ytterst tacksamma för all hjälp vi fått av er och än mer för hur roligt vi haft det tillsammans!

Slutligen har vi ett utomordentligt gäng reccar på över 250 personer som vi vill rikta ett extra tack till för allt ni skapat tillsammans! Vi hoppas att ni fått den bästa möjliga starten på er tid i Uppsala efter att ni nu fullbordat dessa veckor med Reccegasquen. Vi generaler vill därför skicka med ett Iconic Farewell till Recceveckor VT24 Hall of Icons, men ett Iconic Welcome till er tid i studenternas huvudstad! // Era Generaler Isac, Klara, Rafael, Frida & Oskar

LEV KREATIVT

V

ecka två på min utbytestermin. Jag hade aldrig varit i Köpenhamn innan, men en skapad föreställning om det är ett roligare, färggladare och mer kreativt Stockholm.

Jag har fått ett dussintals listor från vänner med oändligt många restauranger, affärer och barer som jag bara måste besöka.

Många gånger har det känts som att jag mer eller mindre är på en kulturresa. Studierna är sekundära. Och såklart har jag valt att gå en kurs i dansk filmkultur, även fast jag inte är speciellt intresserad av film.

Hon beskriver “skuggkonstnärer”. som jag tror är något många av oss kan känna igen oss i. Skuggkonstnärer söker sig till yrken som påminner om den konstnär man kanske egentligen vill bli. De vill skriva, måla, spela teater eller kanske regissera. En aspirerande författare jobbar på bokförlag och avundas alla duktiga “riktiga” skribenter och en potentiell konstnär kanske nöjer sig hela livet med att sälja andra människors konst.

Vi drömmer, men gömmer oss bakom dem som vågar. Såklart vet jag att det är nödvändigt att besitta någon slags skicklighet, talang och framförallt ett intresse för att bli en bra konstnär. Alla kanske inte ska syssla med matlagning. Och alla kan inte sjunga, även fast mamma säger att du låter som en sångfågel.

Alla dessa beslut – att flytta till Köpenhamn, studera film och bo med danska främlingar tror jag grundar sig i min desperata vilja att bli mer kreativ. Klyschigt va? En vecka innan terminsstart klickade jag till och med hem boken Lev Kreativt. Jag hörde om den i en podd och att den hade hjälpt en författare att komma ut ur någon slags kreativitetslåsning. Perfekt! En praktisk bok skriven för att läsaren ska kunna följa 12 steg; ett varje vecka. Julia Cameron som skrivit boken är bestämd och menar att alla människor kan vara kreativa konstnärer, bara man följer dessa steg.

Nu säger jag inte att vi inte vågar drömma.

För det tycker jag att vi är väldigt bra på.

Men att sätta drömmen till verklighet, att faktiskt ta sig själv seriöst och att våga vara en dålig nybörjare tror jag inte är lika enkelt.

Vi är alldeles för självkritiska för att våga gräva upp drömmarna som ligger så djupt nedgrävda. Så även fast jag införskaffat mig världens mest klyschiga bok, hatar jag inte mig själv för det – vilket jag absolut gjorde när jag först klickade hem den. Eller jo, om jag ser någon som håller på med affirmationer så spyr jag fortfarande, och värre är tanken på att jag skulle syssla med sådana själv. Men som sagt, hittills hatar jag inte boken. Och jag tror att om jag fortsätter till vecka tre och fyra, och faktiskt gör dessa 12 steg, så kanske jag råkar bli en vandrande klyscha som skriver ned affirmationer.

Kanske är det boken som fått mig att våga skriva min första krönika i Reversen, en hel termin senare!

Vissa människor är bara kreativa, andra inte.

Det är något jag intalat mig själv hela livet.

Jag? Jag befinner mig någonstans mitt emellan. Något jag också alltid intalat mig själv. Men vecka 2 in i läsningen och jag tror att hon har övertygat mig. Alla människor är kreativa, bara man tillåter sig själv att vara det.

Text: Elina Bakar

Foto: Elsa Nilsén

Mannen utan filter Det är enkelt att känna sig som om ens personlighet är låst till rollen man tilldelats. Personligen räds jag över att ses som, eller ännu värre, bli en vandrande klyscha. Jag vill väldigt gärna vara något annat än vanlig, men blir med åldern mer och mer rädd för att sticka ut. Samtidigt menar Tiktok-kidsen att det enda jag har som signalerar någon slags personlighet, mitt älskade Kent, blivit hippt och “grisch”. När jag väl försöker kliva ur lådan jag känner att jag placerat mig i upplever jag min personlighet som obalanserad eller inkomplett.

En kväll när jag letar distraktioner från min 20-årskris på Youtube ser jag en teaser av Joel Segerdahl, känd för minidokumentärer där han skildrar idrotten långt bortom alla andras blickar.

Jag klickar in på “Möt Mannen Utan Filter” och introduceras till filmens huvudperson, Christoffer Skåån, en hockey/folkrace/brandkårs-fantast boende i värmlandsmetropolen Grums. .

Skåån framstår först som ett energikrävande bihang för grabbarna i byns hockeylag, men det framkommer snart att han ger mer energi än vad han tar. Han pratar på ett romantiserande sätt om lagkapten Jerkers våldhighlights.

Men Jerker minns inte dessa, då de aldrig har hänt. Skåån utbrister besviket “varför ska du glömma bort allt som jag vet” med anklagande röst. Både Jerker och jag småskrattar.

Under dokumentären ser vi hur Skåån är älskad var han än går. Bortasupportarnas chock när han kommer fram och frågar huruvida de fortfarande kör rally/jobbar på stadens brandstation övergår fort till anslutning av hemmafansens skrattkör.

När han är på folkrace är han uppskattad av åskådare, funktionärer samt förarna själva, och jag konstaterar att Skåån har spridit mer glädje under två timmars dokumentär än vad den genomsnittliga personen gör under ett år.

Återkommande i dokumentären är synkar med mamma Skåån, som kontrasterar huvudpersonens lättsamma karaktär. Hon berättar hur hon lärt Christoffer att inte lita på mobbare, hur gärna han vill hitta kärleken, och hur han som liten bara ville bli frisk från sitt handikapp, Williams syndrom.

Christoffer är fåordig när Segerdahl frågar honom om något av detta, han vill istället fokusera på roligare saker som brandstationer och rally.

När han får en fråga om att han tidigare hade tjej, förklarar han att hon inte var bra då hon var med andra karlar, innan han distraheras av, direktcitat, “Jävlar, vilken husbil!”.

Mannen utan filter är en konstant whiplash mellan saker som är mörkt och hjärtskärande, men Skåån bemästrar snabba övergångar till något lättsamt.

Innan den sista delen upplevs dokumentären som lite långtråkig, men vilket crescendo vi får. Scensättningen och

Foto: Majken Bergström

klippningen är av högsta klass. Grums spelar en julavslutningsmatch mot Åmål, och efter ett liv av bortaresor, att vara först och sist i ishallen och en självklar närvaro i omklädningsrummet är det dags för Skåån att snöra på sig grillorna.

Under avsnittet får vi se livereaktioner från förhandsvisningen av samma avsnitt vi själva kollar på. Vi får se lagkapten Jerker, en rad framför Skåån, le med stolthet när Skåån viskar “Mamma, jag ryser”. Scen för scen zoomas vi ut, och vi ser hur första femman, laget, och hela jävla Grums utstrålar samma värme vi sett Skåån utstråla. Mina tårar övergår vid det här laget till ett högljutt hulkande.

Skåån tar sig ut mot isen, och samtidigt som han värmer upp får vi se highlights från dokumentären. Starkast är när hans mamma konstaterar att han konstant hängt i ishallen för att han vill vara “en av dem”. Pucken släpps, och Skåån står redo för teket, vilket han vinner. Efter några passningar kommer han till skott, pucken går mellan målvaktens ben och hans lagkamrater, och Grums och alla vi tittare andas ut. När han omfamnas av sina lagkamrater inser jag att han är så mycket mer än vad en lagkamrat, vän eller hockeyspelare någonsin kan vara.

Christoffer Skåån kan inte beskrivas med någon klyscha, förutom den om att man alltid ska vara sig själv. Hans självklara sätt att vara, och hans självklara plats i Grums och dess ishall är inte bara inspirerande, utan en vacker skildring av hur vi alla påverkar varandra. Den lådan jag tidigare känt mig fast inom känns genast mycket större. Tack vare Christoffer Skåån har jag återigen hittat modet att vara trygg i mig själv och vågar gå min egen väg snarare än att gå vilse i andras fotspår.

P.S. I det senaste avsnittet av hockeyprofilen “Fimpens resa” åker de ut för att träffa Christoffer. Skååns personlighet lyser igenom, men Fimpens resa hinner inte visa det allra finaste om hans saga, nämligen hur mycket det betyder för bygden att det finns människor som Skåån. Jag rekommenderar starkt att se alla fyra delar av “Mannen utan filter”, men om man inte kan lägga ner två timmar på en feelgood-dokumentär så går det bra att ersätta avsnitt 1-3 mot Fimpens resa S5S1.

Text: Elias Nyqvist

ANYONE BUT YOU Vi promenerar längs Fyrisån, frusna men förväntansfulla.

Under den lysande röda skylten kliver vi in genom en stor glasdörr och tar trapporna upp en våning. I ett par minuter dividerar vi kring huruvida vi ska köpa popcorn eller lösgodis. Vi köper både och. När biljetterna är scannade tar vi plats i salongen och sätter oss tillrätta. Våra sociala medier har under den senaste månaden svämmat över av filmsnuttar från Anyone But You och låten Unwritten är den som verkar ha fastnat på allas trumhinna. Det är väl optimala förutsättningar för att filmen måste vara bra?

När ridån förts åt sidan och lamporna släckts har vi längtat färdigt. Det dröjer inte längre än en halv minut efter öppningsscenen innan vi tittar på varandra och allas våra blickar indikerar att vi är överens om att förväntningarna nu dalat från skyhöga till obefintliga. Vi får följa juriststudenten Bea som befinner sig i en livskris och den självsäkre finansmannen Ben genom deras komplicerade relation till varandra. Båda har tröttnat på omvärldens påtryckningar om att det är dags att skaffa en partner. De tycker inte om varandra men tvingas ändå åka på en gemensam resa för att fira sina vänners bröllop och under dessa veckor försöker de därför lura sina vänner och familj att de har en relation.

Tyvärr lider filmen av bristande komisk timing och en minst sagt förutsägbar plot. Trots försök att injicera modernitet och originalitet i berättelsen faller den platt. Karaktärernas utveckling känns ytlig och svår att investera sig i, vilket gör att det saknas engagemang att följa deras öden. Istället för nytänkande och spännande kan filmen sammanfattas som en parodi på romcom-världens alla klyschor.

För att måla upp en bild kan jag bistå med ett exempel. Vid ett tillfälle försöker huvudkaraktärerna efterlikna den välkända scenen från Titanic när Jack och Rose står i fören på fartyget och sträcker ut armarna samtidigt som Jack skriker "I'm the king of the world!”.

Under filmen har vi stundvis skrattat uppgivet och stundvis skruvat på oss av de stela och plågsamt pinsamma scener som utspelat sig på storskärmen. På vägen hem skrattar vi åt vad vi upplevt och är näst intill förbryllade av hur filmen kunnat få så mycket uppmärksamhet. Vi enas om att handlingen gjort oss besvikna och att vi kanske inte vidgat vårt intellekt, men vi är rätt nöjda med kvällen ändå. När vi går längs Fyrisån nynnar vi på samma melodi som alla andra:

Text: Emma Ståhl

♪♪♪ “ N o o n e e l s e c a n f e e l i t f o r y o u , o n l y y o u c a n l e t i t i n … " ♪♪♪

RESAN MOT SJÄLVINSIKT Det är din studentdag. Du står vid skolans portar redo att ta steget ut i en ny fas av livet. Tonerna av en klyschig melodi, som Håkan Hellströms Din tid kommer, fyller luften och du känner hjärtat bulta snabbare. Tolv års slit med prov, inlämningar och stress har kulminerat i detta ögonblick.

Detta är stunden då du befrias från bördan av ansvar och stress och du känner en upplyftande känsla av att äntligen kunna forma ditt liv precis som du önskar. Valet är ditt och framtiden framstår som en orörd tavla där du själv är konstnären. För vissa lockar livet av att fortsätta sina studier medan andra vill satsa på sina yrkeskarriärer. Det finns naturligtvis också de som längtar efter att "hitta sig själva" genom en resa till Sydostasien.

Jag själv kände att livet på resande fot kallade på mig. Efter att ha slitit hårt på ICA i 1,5 år var det äntligen dags att använda mina sparade pengar för att ge mig ut på "livets" resa. Med en överfull ryggsäck och några nedladdade avsnitt av Friends var det dags att vinka av mina föräldrar på Arlanda och ge mig iväg på den elva timmar långa flygresan mot Bangkok. Mina förhoppningar inför denna storslagna resa var enorma. Jag drömde om att bo i vackra bungalows vid stranden, njuta av smoothie bowls på Bali, ha konstant saltvattenknastrigt och solblekt hår, uppleva hisnande solnedgångar, få möjligheten att se sköldpaddor och mycket mer. Kort sagt, jag såg fram emot att ha "the time of my life".

Blev det så? Ja, till viss del. Jag upplevde otroligt många fina stunder och skapade minnen för livet. Men det fanns också tillfällen då allt jag ville var att ligga i mammas famn och få höra orden “allt kommer bli okej”.

Stunder som när jag bokade det billigaste hostelet, vaknade upp nästa dag och sängen var invaderad av krypande vägglöss. Mina armar och ben hade tydligen varit huvudrätten för deras nattliga fest. Den gången regnet från en monsun förvandlade hela min ryggsäck till en genomblöt röra och jag tvingades göra mig av med hälften av mina kläder. Det ögonblicket när magen gjorde uppror på öns livligaste partyhostel och jag låg där i min hostelsäng, krampaktigt hållande i en påse, och dagens alla måltider letade sig upp genom strupen. Den minnesvärda (och avskyvärda) natten då jag behövde dela säng med en främmande vietnamesisk man på en tolv timmars lång nattbuss. Eller den gången då jag befann mig i en främmande stad, mobilens batteri hade dött, regnet öste ner och nöden att hitta till hostelet blev en episk strävan genom regnets skoningslösa strilar.

Att vara på resande fot under flera månader i sträck är påfrestande på många sätt, men samtidigt utvecklas man otroligt mycket som person. Man lär sig vara självständig, hantera kriser utan att stressa och anamma enkla levnadssätt.

Att ständigt befinna sig utanför sin comfort zone och upptäcka främmande kulturer, människor och platser känns som en bra väg mot självinsikt. Men frågan består, har jag verkligen "hittat mig själv"? Uttrycket är svårt att definiera och jag tror snarare att jag har förändrat mitt sätt att se på världen, mig själv och min omgivning. Jag har blivit en mindre orolig själ.

Text: Ines Edholm

EN BRA DEJT GÖR MIG

TOM INOMBORDS

Foto: Majken Bergström

“Det är en hård jämförelse, men min poäng här är att matchen funkar, men känslomässigt är det tomt.”

En bekant försökte häromdagen fixa ihop mig på en dejt och det lät ju trevligt. Gemensamma vänner som tror att vi skulle passa ihop, en tjej som ser söt ut och vill gå på dejt med mig. Ändå känns något fel. Jag stretar emot, för situationen konfronterar mig med dejtingmarknadens klyschor. Då menar jag inte klyschorna i folks tinderbios eller de stela samtalsämnena på första dejten. Jag menar klyschorna av en bra dejt mellan två vettiga människor som har det trevligt ihop (addera skräckljud). För Dejten kommer att ha följande förlopp:

För 2 år sedan dejtade jag en tjej. Min kompis sa att det var den konstigaste matchen hon hört och då tändes något i mig.

För om det inte makear sense så vet man att man faktiskt känner något. När allt är uppradat som ett kapitalistiskt produktionsband så vet man inte om man faktiskt tycker om någon eller om det bara är ”trevligt”. Vi har behandlar dejtinglivet som en skoluppgift och inte som något framkallat av känslor. Dejting har blivit lättillgängligt och därmed också förlorat det element som gör att det håller i längden.

Vi ses på en nation för några öl. Det är faktiskt inte alls stelt, för vi är rimliga människor som klarar av att träffa andra nya, rimliga människor. Vi diskuterar varandras studier och lite småflörtigt mobbar jag henne för att vara stroppig som pluggar typ juridik eller inkompetent för att hon pluggar typ MKV. Sedan kivas hon tillbaka genom att påpeka att mina studier i ekonomi gör mig till en dålig människa (vilket är sant). Vi är dock inte så klyschiga att vi bara pratar om plugg.

Vi pratar om intressen, drar lite politiska skämt som signalerar att vi har rimliga värderingar, men går heller inte in djupare på ämnet än så. Vi har en trevlig kväll, vi klickar precis som våra vänner förutspådde. Det är ungefär där det tar stopp. För nu har vi haft en trevlig kväll. Förra veckan när jag satt hemma och såg en film hade jag också en trevlig kväll.

Jag har inte svarat min kompis för svaret låter så dumt. “Jag vill inte gå på dejten då jag vet att den kommer vara trevlig”.

Det jag egentligen vill ha är någon som jag träffar på ett oväntat ställe, som är smått galen men som jag vet att jag diggar. Jag har alltså fallit för idén om “crazy-pick-me”-tjejen – den äldsta manliga kärleksklyschan av alla. Med denna insikt bestämmer jag mig för att tacka ja till dejten, trots att det gör mig tom inombords.

Det är en hård jämförelse, men min poäng här är att matchen funkar, men känslomässigt är det tomt. ”Känslorna kommer efterhand” säger ni, korkat sagt säger jag. För nu dejtar vi bara för att vi klarade av att ha en trevlig kväll ihop och att andra tycker det är en bra idé. När det sen går två månader av dejtande och man inser att trevligheten var allt det var, blir någon sårad. Detta är min långsökta dragning till temat klyschor, vårt normativa dejtingsystem av rimliga människor i en 20-årsålder där alla ageranden trots allt egentligen borde vara minst semikriminella.

Text: Insändare

blir du fälld ska du inte ta straffen Reversenrummet på Borgen

valde

är något instängt och varmt

Uppsalaekonomernas

välkomstverksamhet, men han

när vi slår oss ner mitt emot

recceveckor blev avgörande för

kommer lika mycket att sakna

varandra

Antons acklimatisering in i

det. Och än är det långt kvar

välkomstutskottets

Uppsalas studentliv. Tröttnar

av

ordförande Anton Nilsson.

du inte, undrar jag. Verkligen

förtroendevald. Snart öppnar

När fotbollskillen Anton kom

inte, säger Anton. Han kan

ansökningsperioden

till Uppsala för fyra terminer

medge

ett

general

sedan kände han inte en enda

arbetsttidsperspektiv

kan

vilket innebär en stor mängd

person i staden. Alla hans

kännas både befriande och

läsning av ansökningar och

kompisar hemifrån Öland

skönt att efter denna termin

många intervjutimmar.

–

jag

och

att

att

plugga

det

i

Lund.

ur

ta ett kliv tillbaka från kårens

terminen

och

senare

som för fadder,

“Kanske var det så klyschigt som att mottagandet och sammanhanget kändes för givande för att lämna” Kanske är det därför han nu medverkar en fjärde gång. Vi håller i varsin kopp fylld med koffein och våra ögon är något trötta när de möts. Kvällen innan har båda tagit närvaro på recceveckornas sista tävling för terminen, potentiellt Antons sista tävling under recceveckorna någonsin. Anton har varit engagerad i Uppsalaekonomernas recceveckor under hela sin studietid; som recce, general, vice ordförande och nu ordförande för välkomstutskottet.

Det var långt ifrån självklart för Anton att engagera sig i studentlivet. Under högstadiet och gymnasiet upplevde han många gånger elevråd och elevkårer som något strikta och exkluderande.

Från Uppsalaekonomerna fick han däremot redan första dagen i Uppsala ett helt annat bemötande.

Efter introföreläsningen i Hörsal 3, där kårens ordförande nyss talat och hans blivande faddrar hoppat och sjungit, gick han ut för en promenad. Plötsligt befann han sig utanför Borgen och med Uppsalaekonomernas välkomsttal färskt i minnet tvekade han inte på att ta klivet in. Antons första lunch i Uppsala kom att ätas tillsammans med kårens dåvarande ordförande Annie Unghanse.

Kanske var det den där första lunchen på Borgen och därigenom kårens öppenhet som gjorde att det kom att bli en självklarhet för Anton att engagera sig.

Kanske var det så klyschigt som att mottagandet och sammanhanget kändes för givande för att lämna.

Antons ord, inte mina.

Hans generalintervju var schemalagd klockan åtta på morgonen och Anton, som uttrycker att han är en morgontrött person, hann därmed inte med att bli nervös. Att han hade noll tro på att bli vald till general kan också ha lugnat nerverna.

Men general blev han och att se människor bjuda på sig själva och sakna rädsla för att hypa upp sitt lag var något han inte fick nog av.

“Det ska vara kul att bli Uppsalaekonom” säger han, och menar stolt att han tycker att recceveckorna bidrar till det. När terminen som general var över fanns det inte en tvekan att söka sig vidare inom kåren som förtroendevald, och just välkomstutskottet var det som lockade mest. Att få se människor lära känna varandra och hitta ett sammanhang var något han inte var beredd att lämna.

Anton är kanske inte per definition en klyschig person, men har inte heller något emot dem.

Förutom om klyschan är “Carpe diem”, då har han någonting emot dem. Favoritklychan är “Blir du fälld ska du inte ta straffen” och handlar om fotboll. Men den går, enligt Anton, att applicera på mycket i livet. Han påpekar även att denna intervju kanske kommer att leverera någon ny favoritklyscha. Vi får väl se.

Vad som händer härnäst för Anton återstår att se. Förhoppningsvis väntar ett utbyte i Spanien eller Frankrike och då kommer han att följa kåren på distans. Han säger att det inte kommer gå att helt släppa UE, för kåren bär man alltid med sig. När intervjun är över och vi ska ta våra tomma koppar ut ur rummet påpekar jag att Anton är en av de lugnaste personerna jag umgåtts med i Uppsala. Anton påpekar tillbaka att jag har en liknande aura. Vi kommer lite surt överens om att lugnhet ofta förväxlas med lathet eller social inkompetens. Sedan tackar vi för intervjun och skiljs lugnt åt.

Snart öppnar general- och fadderansökan inför nästa termin.

Anton, tillsammans med vice ordförande Fredrik, är de som går igenom alla ansökningar och senare håller i intervjuerna. Att vara seriös och lägga ner tid på sin ansökan samt att vara sig själv på intervjun om man blir kallad är Antons tips till er som funderar på att söka.

Vidare trycker han på att det är okej att vara nervös, och tillägger att han och Fredrik är väldigt snälla.

Text: Majken Bergström

ALLA KLYSCHOR STÄMMER INTE Jag slängdes tillbaka till min första dag i servicebranschen, då jag fick förklarat för mig att kundens ord gäller. Som den laglydiga sjuttonåringen jag var, svor jag att följa dessa ledord som om de vore min religion. När jag blev anklagad för att ha försökt mörda en gäst då han outtalat var allgerisk mot vitlöken i salladsdressingen, bad jag därför om ursäkt för mitt mordförsök och lovade att bättra mig.

Med åren samlade jag på mig en rad förbättringspunkter från den granskande gästen. Jag behövde tänka på att vara mindre av en landsförrädare när jag serverade översaltad mat och mer förstående när kunden insisterade på att jag inte var en svensk flicka.

Det var nog inte förrän jag fick höra mina vänners erfarenheter från sina respektive servicebranscher, som osäkerheten i tanken slog mig. Var det verkligen min kompis fel, som jobbade i kundtjänsten för ett leveransföretag, att hon inte kunde få det att sluta regna i Tyskland? Kunde det vara så att kunden kanske inte alltid har rätt?

Många kanske ser det som en självklarhet, men man blir förblindad när den ständigt upprepade klyschan blir en del av arbetsuppgiften.

Det är relevant att ifrågasätta logiken bakom den maktbalans som råder mellan arbetaren och kunden. Det är viktigt att poängtera att arbetsbeskrivningen inom servicebranschen ändå handlar om att förse kunden med den bästa möjliga upplevelsen.

Förra veckan promenerade jag runt i snöslaskiga Uppsala med Hell yeah Norrtälje i mina sladdhörlurar. Jag skrattade till när Markus Krunegård sjöng “alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer”. Jag var nära på att hålla med, tills jag gick förbi den överbefolkade restaurangen och servitören som löpte mellan fingerknäppningarna i luften. Jag kunde nästan tyda hans it’s not you it’s me-ursäkt till kunden vars råbiff var alldeles för rå. Han hade väl också hört den största klyschan som aldrig stämmer; kunden har alltid rätt.

Men det skapas en viss dissonans när kunden som precis klivit in på arbetsplatsen tagit sig rätten att kritisera arbetarens sätt att göra sitt jobb. Att arbetarens åsikt inte väger lika tungt, trots att den kanske har bättre koll på sin arbetsplats. Det blir lite som att en katt ska lära en hund att jama.

Men bara för att kunden inte alltid har rätt, betyder inte det heller att arbetaren har det. Är kunden missnöjd, är det självklart viktigt att se till att missnöjet åtgärdas. Jag har absolut tagit fel beställningar och uppskattat när gäster kommer med hjälpsamma råd. Det handlar snarare om att skapa en balanserad respekt mellan båda parter. Att ens självvärde inte ska behöva ligga i händerna på den andra.

Jag älskar att jobba i servicebranschen och att möta nya fantastiska gäster, men jag har också behövt lära mig hantera de som ser mig mer som en möbel än en människa. Och det är ju fel, jag är faktiskt inte en möbel. Ergo: kunden har inte alltid rätt.

Krunegård jobbar i en tuff bransch, men jag undrar om han har jobbat inom serviceindustrin? Det är nog många som inte har gjort det, och dessvärre syns det. Därav föreslår jag att vi inför ett antal obligatoriska servicetimmar för varje invånare. Kanske blir vi alla lite ödmjukare och kan lära oss att live laugh lovea mer tillsammans.

Text: Sandra Silfverswärd

ÄR GRÄSET ALLTID GRÖNARE?

Har du någonsin känt att du är fast i din nuvarande livssituation? Att det nog hade varit roligare att vara singel trots allt? Att du borde ha pluggat i en annan stad, eller till och med valt ett yrkesprogram på gymnasiet istället för ett högskoleförberedande? Gräset brukar ju, som bekant, alltid vara grönare på andra sidan.

Eller? Här ska jag dela med mig av ett antal gånger då jag eller någon i min närhet har testat gräset som ser så mycket vackrare, finare och färgstarkare ut, följt av mitt expertutlåtande kring huruvida det faktiskt var så eller inte.

Distansstudier vs. studier på plats För vissa är blotta tanken på att sätta sig i Bunkern på Eko eller i lässalarna på Carro under ännu en tentaperiod tillräckligt för att vilja hoppa av universitetet. Känner du dig träffad? Det gjorde i alla fall jag i höstas när min tredje – och dessutom valfria – termin väntade.

Tanken på att plugga en termin idéhistoria, litteratur eller någonting annat som är avvarat för oss mediastudenter kändes motsatsen till lockande. Så jag bestämde mig helt enkelt för att prova distansstudier. Låt mig säga att de första veckorna var ren och skär bliss. Att “planera sin egen studietid” i någon jävla distanskurs om typografi kändes väldigt lätt när man kunde sitta utomhus med datorn i septembersolen. Men när höst och vinter passerat och jag insåg att jag nu skulle ta igen 22,5hp på ungefär tolv dagar, var desperationen ett faktum.

För någon som är mer disciplinerad och aningen mer bright än jag, hade distansstudier säkert varit toppen. Men för mig?

Då bröstar jag hellre ytterligare en tentaperiod i bunkern faktiskt.

Lund vs. Uppsala Verkar det inte ibland som att dassiga Uppsala i februari verkligen bleknar i paritet till studentstaden i söder? Lyser inte solen lite starkare närmare kontinenten och har de inte lite roligare där egentligen..? Svaret på den frågan är enkelt.

Nej. Min fullständiga recension av studentlivet i Lund kan ni läsa om i ett tidigare nummer av Reversen, men summan av kardemumman är: stanna i Uppsala. Gräset är faktiskt grönare i ekoparken än i stadsparken.

Lugg vs. inte lugg Hej där tjejer! Funderar du på att klippa lugg? Hade inte det ramat in just ditt ansikte så bra? För att få ett expertsvar på denna fråga så har jag valt att utkräva en kommentar av vår alldeles egna chefredaktör Wilma. Hon hälsar alla er lagom tokiga tjejer med identitetskris att “att ha lugg kommer att innebära väldigt höga toppar och väldigt djupa dalar”. För dig som har svårt för extremer är det kanske bättre att stannapå den säkra sidan. Men! Hon vill också klargöra att för kicksökerskan så är luggen ett självklart val - pick your poison!

Singel vs. förhållande Känner du dig fast i ditt förhållande? Har du kanske tröttnat på din partner? Eller fick du inga röda rosor på alla hjärtans dag och känner att du kommer dö singel? Oavsett så är svaret alltid: förändra något! Mitt expertutlåtande är att “trött på sin partner” ska man inte vara mer än några timmar åt gången.

Känner du att du är det, bör du kanske göra slut. Prova! Ni kan ju alltid bli ihop igen om det visar sig att gräset inte var grönare!

Och om du är singel och känner att du kanske slänger lite väl avundsjuka blickar på alla par runtomkring dig – klandra inte dig själv! Kör en Hanna Friberg och applicera law of attraction på allt du gör så ska du se att tvåsamheten snart går vägen (på tal om klyschor…).

För en lagom bekväm men ändå något otålig person som jag själv tycker jag att det endast finns en tydlig slutsats här – det finns inget annat att göra än att testa det välklippta, gröna gräset på andra sidan! Om det nu visade sig att du gjorde ett misstag – skitsamma, då har du i alla fall en bra story!

Text: Mathilda Ståhl

MUSAN

Foto: Elsa Nilsén

I helgen läste jag SVD’s helgbilaga Perfect Guide och snubblade över en krönika skriven av författaren Denise Rudberg med titeln ”Lös låsningen med en egen musa”. Hon beskrev hur hon upptäckt hur otroligt mycket bättre hon skriver när hon är i närheten av sin man; bara han stiger in i rummet flödar kreativiteten och hon beskriver hur de böcker hon skrivit när hennes man suttit bredvid fått bättre recensioner än övriga. Vidare berättar hon att barnpsykologer ofta ger just detta tips till föräldrar med barn som har svårt att koncentrera sig vid läxläsningen – att de ska sitta bredvid, men inte vara med.

Befinna sig i rummet, men inte göra något väsen av sig. Bara finnas där som ett bollplank, som enbart uppstår när barnet behöver det.

Jag är villig att hålla med Rudberg. I helgen sa min mamma att hon hade kunnat hålla en kurs i prokrastinering. Jag är villig att hålla med mamma. Även jag hade kunnat hålla en kurs i prokrastinering. Jag tror att jag aldrig någonsin gjort någonting i god tid. Skriva inlämning? Kvällen innan. Städa lägenheten? 15 minuter innan gästerna kommer. Lämna tillbaka en vara? På sista dagen för återköp. Jag är faktiskt villig att hävda att konsten att göra minsta möjliga ansträngning för bästa möjliga resultat är ett gott tecken på högt IQ, men jag vet inte riktigt säkert. Det finns så mycket roligare saker att göra än det man måste.

Att läsa på om äldre grekisk lyrik är helt plötsligt mitt största intresse när jag läser en kurs om sociologi. Och att läsa invecklade sociologiska analyser är

betydligt mer intressant än Dantes gudomliga komedi när jag läser en kurs i äldre litteratur. Och så finns givetvis sociala medier och HBO Max, som absolut alltid är roligare än allt annat jag måste göra. Allra främst ägnar jag mig gärna åt mitt stora guilty pleasure, nämligen att scrolla igenom nya inlägg i den stora mängd Facebookgrupper jag är medlem i. Vissa kanske kallar det dålig självdisciplin. Jag är nog villig att hålla med.

Denise Rudberg menar alltså att hon kommer igång med skrivandet när hon har folk runtomkring sig, och inte minst sin man – hennes musa.

Reversenredaktionen har inför varje nummer en skrivarstuga, där vi möts upp på en nation och tillsammans skriver ihop våra texter i sällskap av goda vänner och öl. Jag har dessvärre missat alla skrivstugetillfällen hittills och har tänkt att det nog ändå inte spelar någon roll, då jag skriver bättre själv hemma på kammaren. Så jag bestämde mig, efter helgens läsning av Perfect Guide, för att testa Denise Rudbergs tips om att omge sig med personer för att komma loss med skrivandet. Ett skrivande jag skjutit upp till två dagar innan deadline. Jag bortförklarar min prokrastinering genom att hävda att jag vill undersöka klyschan ”ju fler desto bättre”; skriver jag bättre, och snabbare, i sällskap av övriga redaktionen? Svar ja. Denna text blev klar på under en timme. Och jag har inte behövt fundera över vad jag ska skriva om på en hel månad.

Work smarter, not harder.

Text: Rut Bruse

Personligt brev + klyschor = jobbintervju I februari är vi många studenter som sitter i samma båt – det är dags att söka sommarjobb.

Eller så är det rentav examen som gäller i juni, och jakten på en anställning är ens nya huvudbry. Ekonomistudenten Studentus har också börjat fundera på det här med jobb och tänkte snart börja skicka ut sitt personliga brev till potentiella arbetsgivare. Vi ombeds korrläsa, och undrar om Studentus lyckats bra eller om det helt enkelt är lite väl… klyschigt?

Hej! Jag heter Studentus och är en social och utåtriktad ekonomistudent på 22 år. Att lära sig nya saker är inga problem för mig, utan jag älskar att lära mig och utvecklas.

Jag är en sådan som tänker utanför ramarna, och jag försöker alltid se helheten, men också ha fokus på detaljerna!

Som kollega är jag självgående men även en lagspelare, som tycker om att jobba med människor. Att vara spindeln i nätet är en roll jag inte heller är rädd för att ta. Jag är flexibel och stresstålig, och presterar som bäst under stress. Jag gillar att ha många bollar i luften.

Om jag får gissa tror jag att mina tidigare medarbetare skulle beskriva mig som ansvarstagande, men samtidigt initiativtagande. På arbetsplatsen är jag resultatorienterad.

Jag brinner för kundservice och det bästa jag vet är att hjälpa andra.

Jag ser fram emot att träffas och berätta mer om mig själv!

Foto: Elsa Nilsén Text: Ellen Giertz

KLYSCHANS STAD Näst intill Seine sitter jag på ett litet pittoreskt café med överprisade café au laits och överfyllda askkoppar. En varm bris av cigarettrök svävar förbi mig samtidigt som jag hör mumlet av några alltför berusade fransmän prata i bakgrunden. Jag sippar på mitt kaffe som har stått framme lite för länge och blivit kallt, och njuter av vårens solstrålar som värmer mina kinder. Jag befinner mig i min egen lilla bubbla i min favoritstad och alla klyschiga romantiska komediers hem. Scener som vi känner igen från Ratatouille och En oväntad vänskap.

Paris går från att vara en plats där de första dagarna var fyllda med timmar på Louvren och shoppinggatan Champs-Élysées, till att bli vardag. Så mitt i klichéernas sken skapar jag mig mitt eget Paris. En plats där morgonpromenaderna till skolan är höjdpunkten på dagen. En plats där kaffet smakar bättre och solen skiner starkare. En vardag som pirrar i hela kroppen.

Så här sitter jag, mitt i klyschornas stad, näst intill floden som forsar bredvid mig, och njuter av alla de där små sakerna som gör det till min trygga plats på jorden.

Paris har alltid lockat mig, egentligen hela Frankrike i stort. Filmerna, musiken och kulturen, för att inte tala om maten. Vem gillar inte fransk löksoppa och crème brûlée?

När jag väl bestämde mig för att ta mig dit för första gången sedan jag och pappa var där när jag var 16, var förväntningarna skyhöga. Jag såg framför mig sena sommarkvällar i rödorangea solnedgångar nedanför Eiffeltornet med rödvin och baguette på en rödrutig filt. Promenader längs Canal Saint-Martin och franska frukostar i Montmartre.

Men doften av urin i tunnelbanan, soporna som står längs trottoarerna och råttorna som dyker upp när de lite för sena timmarna på dygnet börjar krypa fram, är sådant jag inte tidigare förknippade med kärlekens stad.

Men jag antar att även solen har sina fläckar.

Staden som nu ligger framför mina fötter blir för mig inte längre den jag hade haft i mitt huvud sedan jag var liten, den förvandlas till något annat än allt det där romantiska och glittrande.

Text: Anna Orrenius

Foto: Jana Paegle

Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större Ett av mina tidigaste minnen från min studietid utspelade sig den 15 februari 2020.

I ett gråmulet Uppsala tågade recentiorer bakom respektive nations fanbärare. Vi samlades gemensamt utanför det eleganta universitetshuset innan vi begav oss in. Väl inne möttes vi av ett dekorativt mönstrat golv, ståtliga statyer och storslagna trappor som leder till de valv som utgör den vackra takprydnaden. Trots den fascinerande inredningen i vad som är Uppsala universitets främsta byggnad var det ett specifikt val av utsmyckande text, just över ingången till den stora aulan, som stack ut lite extra mycket. “Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större”.

Den här textraden, som vid första anblick kan verka ganska problematisk, är i dagens mått mätt möjligtvis inte enligt definition klassificerad som en klyscha.

En klyscha är ett språkligt uttryck som används slentrianmässigt tills dess att innebörden har tappat sitt värde. Vad jag vet är det inte många som använder uttrycket till vardags, men jag vill våga hoppas att det fanns fler som använde det under 1800-talet när det populariserades.

När jag läste uttrycket första gången den där februaridagen för fyra år sedan ryggade jag till. Tyst undrade jag för mig själv om det verkligen kunde stämma att Uppsala universitet menade att tysta studenternas fria tankar och samtidigt uppmana till att tänka som vi blir tillsagda. Ordet “rätt” gav en ganska bitter avsmak. Är det här en plats där jag inte får tänka fritt?

Dessa tankar har följt med mig ända till idag när jag valde att ta reda på hur det kommer sig att universitetet har valt just denna text för att pryda portalen. Jag har såklart under tiden förstått att universitetet inte alls menar att tysta oss studenter.

Tvärtom är de ofta väldigt intresserade av vad vi har att säga. Devisen verkar inte heller betyda riktigt det som jag tänkte första gången jag läste den. Texten är en bit av skriften “Rätt, eller alla samhällens eviga lag” skriven av Thomas Thorild år 1794. När man läser originalstycket är det enklare att tolka det på ett annat sätt.

Thorild menar att det ligger i människans natur att söka lycka, men för att nå dit måste människan vara god. Med devisen vill han förmedla att en rättighet till att tänka orätt är en rättighet till att göra onda handlingar. Den avsmak som infann sig när jag för första gången läste ordet “rätt” släpper med ens när jag förstår att det inte betyder att tänka som man blir tillsagd, utan snarare att tänka rätt för att göra goda handlingar. Att ha möjligheten och rättigheten till att tänka fritt är väldigt vackert, men störst av allt är ändå att vi är snälla mot varandra.

Text: Kristian Wulfert

Foto: Jana Paegle

old bob pt.3 Old Bob never could foresee having a three part story written about him. People never seemed to take great interest in his personal endeavours, not before now. The Sheriff had been very talkative after the great BBQ at his house and invited him up to the old Sheriff’s station for a chat and coffee. A large coffee and a little chat with the sheriff is always welcomed into Bob’s world.

Bob and the Sheriff met for the first time back in the playground over at the old abandoned silo. The local authorities had turned it into a very nice and widely used recreational area for the citizens. Their first encounter was in a sense a bit hostile, as is what happens when two kids who want to use the only swing meet. They ended the conflict in an agreement of five minute swingtime intervals. This seemed fair to both parties at the time.

Their first meeting after the incident was not to end in such an agreement. As people grow older, managing conflicts gets complicated. This is until they reach a very old age again, where it’s as simple as ever. The old sheriff felt both sorrow and excitement. He had never before handled a case like this.

The death of Little Lily and her husband, whose name is still not important, had shocked the quiet town of Sherford. Old Bob, Peter and Lizz found the bodies the same evening as the bbq, dead in their car located in their own garage.

Sherford had not experienced anything like this in such a long time that all the current people there had to tell stories from ancient ancestors. These stories resembled more folklore and fiction than any actual historic events. Some people in the old pub started spreading a rumour that the old legend of the vicious and evil old man Mr. Evililicous was yet again collecting victims. The stories of Mr. Evilicious originated from some of the first settlers in the area, and is most likely just local gibberish to entertain the too open minded.

The Sheriff saw this as his life calling. A case that could make his name go down in the old history books of the library downtown. People also regarded him as a virtuous and righteous sheriff, who had devoted his life to protecting his fellow people. These traits were far from false as we shall discover. One of his greatest weaknesses was indeed lack of trust in the work of his peers. This resulted in him doing most of the work regarding the incident. All the forensics to investigation, collecting evidence and even managing the press. The local newspaper had gotten supplemented by state press and people from far away saw interest in Sherford.

Even the talkative old Bob had gotten journalists on his door.

– Hey there, he shouted.

– Hey, we are from this and that newspaper, they replied.

Even though he wanted to talk to the press, his manager at the old powerplant in Sherford had strongly encouraged him to decline their invitations. Old Bob did this, due to his naive trust in people to know something that he might not and always took advice to his heart.

Very informal interviews between The Sheriff and Old Bob had started. Of course he was the first main suspect. The Sheriff knew a great deal already only three days after the incident. The couple did not die of natural causes. Most likely as he saw it, the death was induced by coal contamination (breathing from car), but they must have been knocked unconscious beforehand. He knew they had been to the BBQ party earlier that day and that their kids stayed later to be delivered by Bob himself before bedtime.

They lived on the same road, but the couple had driven the car down to show it off. The husband had recently bought a very nice car that needed showing off.

– Hello Bob!, said the Sheriff.

. . . . . . .

– Hello Sheriff!, said Bob. They talked about business, pleasure and everything in between. Then suddenly out of nowhere, a question came up. Did you hear about the big incident?, asked Bob. The Sheriff did not know how to respond, he had planned the exact same question to ask Bob and therefore spontaneously blurted out; – Hey Bob, let’s cut the crap shall we. I have just started the investigation. Evidence has been collected, witnesses have been questioned and the only missing part before I can charge you with the brutal killing is either your confession or the fingerprints of your stinky, dirty and greasy burgerflipping fingers anywhere on the crime scene.

Bob knew that the Sheriff would try a stupid trick like this one. After the killing of the couple, he had gotten back to his ongoing bbq, but not until late he brought the kids back to the house and he himself discovered the crime scene. Then he had touched all surfaces as well as the couples bodies and clothes, contaminating the incident with his fresh and clean fingers. For these fingers only wanted to see if the couple really was dead and if they could be brought back to life.

Therefore, Big Old Bob sent the Sheriff a couple of kind eyes and said; – I admire your efforts and do indeed wish you find out the truth about the incident, you know very well I am fond of newly orphaned Peter and Lizz. The truth you are searching for will not be discovered if it is me locked behind bars. Will you let the true murderer walk free just because I discovered the bodies and tried to help with my fingers, while real medical help was far too late?

– I don’t intend on letting the truth slip by, nor the killer to walk free, I am putting both you and the truth behind bars, said the Sherford Sheriff. The thing was that the incredible fingerprint evidence was not

analysed yet and the Sheriff had made a grand mistake putting his suspicion onto Bob so bluntly. Even if the fingerprints would match, he had a very lucrative reason for that to coincide with him being the first honest person finding the bodies.

Everything fit into Betty’s vicious plan. Old Betty was indeed very happy about the outcome so far.

– Three days with my lover in my arms, she declared singing in her shower. Bob had been at her place ever since the incident not thinking that the mysterious nature of him leaving his home would cause neighbours to conspire.

Widowed Old Ellie had nothing to do in her everyday life than to collect gossip, gossip and spread more gossip. Most of her time she would stand in her kitchen window looking down the streets, gardens and into the lit windows of her neighbours. At the time of the BBQ, she had the time of her life watching people interact. She took notes to not miss any important event to tell the other widows at their Sunday brunch. One might think their chittery chats would confine to the little circle, but somehow it always made it out.

Widowed Old Ellie had made a reputation of being in the trenches, always eager to come up with new gossip or elaborate on ongoing events. This was made even more clear after a rumour she herself schemed, crediting her with the ability of lipreading, which was the most sought after ability in the world of local gossip. While some believed this to be true, the majority in Sherford found it too good to be true.

Old Bob knew about this widow next door, but found her abilities lacking any real creativity and rigour. This led him to not respect her as a potential threat to his innocence. The day after the big quarrel at the Sherriff’s office, he got called in for his first formal questioning. He was to be expected there early in the morning four days to come.

Text: Julian Seddon

Nyfiken på vad som händer inom Uppsalaekonomerna? Se hit!

Prequal march EY

Prequal march Deliotte

Sök FTV öppnar

Equal march gasque

Intervjuteknik Nasdaq panel (SEB Investment Challenge)

Midterm-kickoff #2

Sök FTV stänger

SEB Investment Challenge slutar

Vi hoppas att du har uppskattat terminens andra nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Majken & Wilma